Rhode Strubles doktorsavhandling

―――――――――――――――――――――――――――――――――――――― Den samfundsfria församlingen och de karismatiska gåvorna och tjänsterna. Den svenska pingströrelsens församlingssyn 1907–1947 (1983)

Dagen den 12 februari 1983 – Jan Arvid Hellström

Disputation om Pingströrelsen

I den akademiska världen har disputationen för doktorsgraden månghundraåriga anor. I korthet doktorerar man på så sätt, att man skriver en vetenskaplig undersökning om något aktuellt eller historiskt problem. När boken är färdig, äger en disputation rum. En opponent (i regel en professor eller en docent) går igenom undersökningen och ställer sedan författaren till svars.

För det mesta har han både beröm och kritik att leverera. Författaren får sedan försvara sin skrift och avhandlingen och disputationen bedöms sedan av en betygsnämnd. Om avhandlingen anses tillräckligt bra och författaren har gjort hyggligt ifrån sig vid disputationen blir han så doktor.

Fredagen den 28 januari 1983 lade Rhode Struble i Lund fram sin doktorsavhandling »Den samfundsfria församlingen och de karismatiska gåvorna och tjänsterna«. Underrubriken är »Den svenska pingströrelsens församlingssyn 1907–1947« (Almqvist & Wiksell International. Stockholm).

Den samfundsfria församlingen

Disputationsakten öppnades av Ingemar Brohed, professor i kyrkohistoria i Lund. Sedan gick ordet till författaren själv, Rhode Struble, som tillhör pingstförsamlingen i Linköping. Han rättade då till en del tekniska felaktigheter osv.

Göran Åberg, docent i kyrkohistoria från Jönköping, var »fakultetsopponent« vid disputationen. I vanlig ordning refererade han först bokens innehåll. Struble har, sa Göran Åberg, valt att betona pingströrelsens syn på den samfundsfria församlingen. Detta synsätt ställdes inför en allvarlig prövning vid den s k Franklin-striden 1929, då modellerna med en organiserad och en organisationsfri mission bröts mot varandra. Åberg redogjorde sedan i anslutning till boken för hur tanken på den samfundsfria

församlingen länge innebar en isolering för pingstväckelsen. Denna isolering bröts emellertid genom samfunds- och samarbetssträvanden på 1930och 1940-talen.

Allmänt menade Åberg, att författaren väl hade lyckats redogöra för hur den samfundsfria församlingssynen inom pingströrelsen hade utvecklats och förverkligats. Strubles avhandling, sa Åberg, är ett viktigt bidrag till vår kännedom om pingstväckelsens historia.

Debatt om avhandlingen

Efter Göran Åbergs inledning vidtog en debatt eller ett samtal om olika frågor, som behandlades – eller saknades – i avhandlingen. På Åbergs fråga definierade Struble den samfundsfria församlingen som ett »samfund utan skrivna stadgar och prejudicerande beslut«. De karismatiska gåvorna och tjänsterna ska ersätta bristen på organisation.

Göran Åberg kom också med en del kritiska anmärkningar. Slutkapitlet, som behandlar rikskonferenserna, predikantkonferenserna och evangelistveckorna utgjorde enligt opponenten en »avhandling i avhandlingen«. Det borde i stället ha fördelats på de tidigare avsnitten om hur den samfundsfria församlingssynen växte fram. Åberg visade, att författaren inte riktigt hade klart för sig förhållandet mellan Kölingaredsveckorna och Nyhemsveckorna: de båda platserna är inte identiska. Göran Åberg efterlyste också en täckande sammanfattning och visade på en del frågetecken när det gäller den inledande historiken.

Rhode Struble försvarade sig på vedertaget sätt mot Åbergs kritik och samtalet mellan »opponenten« och »respondenten« var både intressant och lärorikt.

Tekniska brister

Den hårdaste kritiken mot avhandlingen riktade Göran Åberg dels mot hur författaren använde sina källor, dels mot den »notapparat«, som finns i vetenskapliga böcker. Han menade, att författaren hade utnyttjat för få källor: om han hade använt material från annat håll än från bara pingströrelsen, hade framställningen kunnat bli bredare och mer nyanserad. Struble borde också ha varit mera noggrann när det gällde källhänvisningarna: nu varvades citat och hänvisningar från olika tidsperioder ganska aningslöst med varandra. Notapparaten innehöll, visade Åberg, många fel.

Struble försvarade sig mot kritiken men medgav, att det fanns en del tekniska brister i avhandlingen.

Teologie doktor

Efter ungefär två timmar var det dags för avslutningen. Göran Åberg gratulerade författaren till att undersökningen nu var färdig. De problem

som skulle redas ut, sa han, är besvarade. Avhandlingen är ett viktigt bidrag till den svenska samfundshistorien.

Sedan var det Rhode Strubles tur att avtacka opponenten Göran Åberg för en utmärkt insats och ett noggrant arbete.

Ingemar Brohed var som professor ansvarig för disputationen som sådan. I vanlig ordning frågade han, om någon av de som var närvarande hade något att tillägga beträffande Strubles undersökning. Det händer ibland att personer »från auditoriet« vill föra fram frågor och synpunkter vid doktorsdisputationer. Men den här gången var det ingen som ville yttra sig, och Brohed förklarade disputationsakten för avslutad.

Strax efteråt sammanträdde betygsnämnden och Rhode Struble blev teologie doktor på sin avhandling om pingströrelsen och den samfundsfria församlingen.

Dagen den 17 februari 1983 – Alf Lindberg10

Den samfundsfria församlingen

Den 28 januari disputerade adjunkt Rhode Struble, Linköping på en avhandling betitlad »Den samfundsfria församlingen och de karismatiska gåvorna och tjänsterna«. Underrubriken är »Den svenska pingströrelsens församlingssyn 1907–1947«. Den recenseras här av Alf Lindberg, Mariannelund.

Att Pingströrelsen på angivet sätt i allt högre grad blivit föremål för vetenskapliga undersökningar är positivt. I bästa fall kan de hjälpa oss med orienteringen inför framtiden och i alla händelser utgör de ett ytterst värdefullt botemedel mot den historielöshet beträffande väckelserörelsernas bakgrund som i hög grad hotar främst de som nu är unga inom dem.

Översiktlig

Det första kapitlet i Strubles avhandling har som rubrik »Från hemlösa församlingar till Pingströrelse, 1907–1919«.

Här behandlas i stora drag Pingströrelsens bakgrund i olika avseenden, såväl internationellt som nationellt, samt omständigheterna kring Stockholm VII:e baptistförsamlings uteslutning ur Baptistsamfundet i april 1913.

10 Strubles avhandling publicerades i en ny utgåva år 2009 av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning. Sidhänvisningar i Lindbergs text har anpassats till den nya utgåvan.

Det andra tar upp problematiken kring vad som sedan hände den uteslutna församlingen samt hur den samfundsfria församlingssynen finner sin form och sina uttryck inom Pingströrelsen mellan åren 1919–33. Här kommer givetvis kampen kring den redan tidigt framförda tanken på den lokala församlingens rätt till egen mission, att i realiteten utgöra sin egen »Missionsorganisation«, att utsättas för ett ordentligt »test« närmast konkretiserat i den s k Franklinstriden.

Det tredje kapitlet har fått rubriken »Pingströrelsen bryter sin isolering«. Tidsmässigt omfattar det tiden 1933–47.

Här penetreras ingående Pingströrelsens ställning i ekumeniskt avseende fram till och med den senast angivna tidsgränsen, de försök som framför allt under slutet av 30-talet och mot mitten av 40-talet gjordes till ett samgående mellan P och ÖM. Även skildringen av den europeiska pingstkonferensen 1939 liksom döparrörelsernas enhetskonferens 1944 tilldelas här avsevärt utrymme.

I den fjärde och sista avdelningen, som har rubriken »Samverkan mellan lokalförsamlingarna 1916–1947«, tar avhandlingen upp Pingströrelsens rikskonferenser alltsedan 1916 och den roll de kom att spela inom rörelsen, främst Kölingareds[veckorna] (Nyhemsveckorna), Predikantveckorna och de regionala evangelistveckorna.

Den uppställda tesen

Enligt avhandlingens förord har Rhode Struble haft för avsikt att »klarlägga hur den svenska Pingströrelsens församlingssyn gestaltat sig under några årtionden«. Det är givetvis en i och för sig angelägen uppgift.

Skulle man till denna målsättning, som måhända kan uppfattas såsom varande mer generell, kunna få ett närmare och mer precist svar på frågan hur denna församlingssyn under angiven tid sett ut, samt (och i så fall hur) den klarade de prov den kom att utsättas för måste det bedömas öka avhandlingens värde i hög grad inte minst från strikt vetenskapliga utgångspunkter.

Struble ger på sid. 64 ff pastor Lewi Pethrus’ karakteristik av den och då i synnerhet av vad som utgör det sammanhållande momentet. L.P. ville lansera en ny verksamhetsform som i stället för att ha en samfundsorganisation som ett sammanhållande band borde ge oreserverat utrymme för följande enhetsfrämjande faktorer:

Den helige Andes fullhet, Ordet som en bevarande makt mot splittring och villfarelser, de andliga tjänsterna (dvs tjänsterna som apostel, herdar, lärare, osv.) som en viktig förutsättning för sammanhållningen och församlingarnas bibelenliga funktion. Det är här av vikt understryka att L.P. enligt Struble gjorde en noggrann distinktion mellan den lokala och den universella församlingen. »Den lokala var, som namnet antyder, den grupp av kristna som organisatoriskt sammanslutit sig till ett samfund med en för alla gemensam

trosbekännelse eller trosuppfattning. Den universella församlingen var summan av alla troende«.

Om nu den universella församlingen kunde stå direkt under Kristus så borde väl även den lokala församlingen kunna göra det utan hjälp av någon organisation, menade L.P. Om den verkligen följde de enhetsfaktorer vilka angetts ovan borde detta göra alla organisationsformer överflödiga.

Vi ämnar nu ta upp i vad mån Strubles undersökning bekräftar eller underkänner hållfastheten i denna principdeklaration från L.P:s sida. Även vår andra fråga till avhandlingen skall vi nu undersöka dessa svar på: Bestod denna enhetsmodell de prövningar den utsattes för?

Nej till samfundsmodellen

I juni 1919 kungjordes ett upprop på årets Kölingaredsvecka, undertecknat av ett hundratal pingstpredikanter vari man bl a hävdade »systemet vara ett allvarligt hinder för den helige Andes verk och således även för den pingstväckelse Gud under de senaste 12 åren låtit gå fram över vår jord«.

Nu gör Struble i sin avhandling gällande att »det var i det yttre missionsarbetet som den samfundsfria församlingssynen skulle prövas hårt under den följande tioårsperioden«.

Enligt de belägg han ger gjordes det första konkreta avsteget från uppfattningen om att lokalförsamlingen och endast den hade rätt att vara missionsorgan 1922 då man på det årets Kölingaredsvecka slog fast, med hänvisning till Apg. 13:1 ff att »det egentligen inte är församlingen som skall utsända missionärer, utan den helige Ande«. Lokalförsamlingens uppgift var bara att «avskilja dem«, precis som skett i Antiokia.

Nästa steg i denna riktning redovisar Struble genom att påvisa att L.P. uppmanade de enskilda personer som ville sända in missionsmedel att sända dem till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, som sedan skulle se till att de kom till nytta. Här kom alltså den enskilda lokala församlingen i Stockholm i centrum.

Till detta måste läggas de uppfattningar som kom fram från ett visst missionsfält (Kongo) vilka gjorde gällande att man upplevde lokalförsamlingen som otillräcklig för missionsarbetet där. Eller som en av de på detta fält verksamma missionärerna skrev: »Eller var står det att endast en lokalförsamling skall hava sin egen Mission och vara helt ansvarig för den?«

Vad man skulle kunna betrakta som det fjärde ifrågasättandet av den enskilda lokalförsamlingens ensamrätt att bedriva mission kom när L.P. till sist gav efter för kraven att anställa en särskild missionssekreterare. A.P. Franklin inträdde nu som Filadelfiaförsamlingens i Stockholm missionssekreterare med uppgift att vid behov även hjälpa andra pingstförsamlingar i missionsfrågor.

Centralstyre

Hösten 1923 tillsattes så Svenska Fria Missionen, en missionskommitté bestående av A.P. Franklin, Rikard Fris och Ivar Claesson. SFM:s tillkomst visade sig snart nog utgöra ett problem enligt Struble, eftersom den »skulle visa sig vilja bli en fast centralstyrelse för all Pingströrelsens mission«. Till detta sakernas tillstånd bidrog förmodligen att SFM på Filadelfiaförsamlingens i Stockholm årsmöte 1925 blev ett fristående organ utanför denna församling.

Här är inte platsen att redogöra för alla omständigheter kring SFM:s tillkomst och fortsatta öden vilka Struble tar upp i avhandlingen. Strubles slutsats blir emellertid att med tillskapandet av denna organisation hade »den lokala församlingen avhänt sig en stor del av sin egen verksamhet och på detta sätt visat att lokalförsamlingen som missionsorganisation måste ha ett komplement i en organisation som i detta fall stod helt vid sidan av de lokala pingstförsamlingarna«.

Vad karakteriserar?

Under disputationen i Lund efterfrågade opponenten docent Göran Åberg, Jönköping, Rhode Strubles syn på vad som enligt hans sätt att se karakteriserade den församlingssyn han i sin avhandling betitlat »den samfundsfria församlingen?«

Strubles svar blev i korthet att det betecknande för en sådan var att en sådan sammanslutning av församlingar saknade skrivna regler och förda protokoll.

På sid 68 i sin avhandling karakteriserar Struble pingstvännernas syn på denna företeelse under den tid den omspänner, sålunda: »Vad pingstvännerna såg som den samfundsfria församlingssynen var dels den lokala församlingens suveräna ställning och dels den lokala församlingens karismatiska integration i den stora gemenskapen«.

På just denna punkt hade jag personligen välkomnat ytterligare klargöranden huruvida »den samfundsfria församlingstypen« verkligen gått att tillämpa fullt ut och i alla de sammanhang undersökningen tidsmässigt omfattar, liksom det hade varit ytterst värdefullt med en jämförelse med samfund (t ex SAM) som, åtminstone delvis kämpade med likartade interna problem och principdiskussioner.

Till gagn för många

Vad som nyss framhållits får emellertid inte på något sätt skymma det faktum att Rhode Struble genom sina undersökningar beträffande hur Pingströrelsen uppfattat och sökt tillämpa vad som här rubricerats som »den samfundsfria församlingssynen« fullgjort en forskningsinsats som kommer att gagna rörelsen som sådan genom den begreppsklarhet den åstadkommer och den djuplodande historiesyn den förmedlar. De anmärkningar vilka kan riktas mot den främst beträffande en viss ensidighet i

källanvändningen vari Evangelii Härold intagit en alltför dominerande plats, samt de rent tekniska felen i litteratur- och källförteckningen, kan på intet sätt äventyra detta omdöme.

Ingen som på allvar vill söka sätta sig in i den svenska Pingströrelsens församlingssyn under dess första årtionden bör underlåta att ta del av den. Att den inte heller kan negligeras av forskare inom detta ämnesområde är självklart.

Kommentar

Avhandlingen trycktes i 600 exemplar enligt Struble. Antalet bestämdes av universitet, som svarade för distributionen. Struble har berättat att efterfrågan var synnerligen liten från enskilda och församlingar inom Pingströrelsen. Hur många exemplar som förblev osålda visste han inte (trots att han givetvis fick betala tryckningen).

År 2011 gavs en ny upplaga ut av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning och publicerades även digitalt i pdf-format.