Barndomsåret – 1949

Omgivningen i Mpera

Hela januari hade jag fortfarande skollov och fast jag var ensam vit pojke hade jag inte alls långsamt. Jag hade ju min kamrat Ezekia och vi var ofta till byn och träffade de andra kamraterna. Många gånger var jag också ute och cyklade på stigarna som gick från stationen. Ju äldre jag blev, ju längre bort for jag.

Stigen österut gick till garden förbi baobablunden där det i grenarna hängde bikupor av urholkade trädstammar. Enlig sägnen växte träden upp och ned så det man såg var inte grenarna utan rötterna. Vid träden stod den höga solfjäderspalmen närmast stigen som en flaggstång. Alldeles bredvid fanns en odling av tobak. En av mina svenska kamrater, Ingemar, prövade en gång att tugga på ett av bladen, men det dröjde inte länge förrän han kräktes. På den odlingsbara marken hade man planterat hirs, majs och maniok samt jordnötter. Här låg också andelunden, där hövdingen Kuleng´wa var begravd. Mot nordost gick vår bilväg ner till stora landsvägen, men ofta tog jag i stället en av stigarna ner mot dammen i Isagehe. Även om jag cyklade mot nordväst kom jag till en damm i byn Magita, som låg i anslutning till en stor buga, där man i närheten av dammen odlade ris, sockerrör och bananer. Här fanns också en vattenkälla som året om hade rinnande vatten. På bugan odlandes ris i grunda dammar, på ytor som var ungefär femtio gånger femtio meter. Mellan dessa odlingsytor hade man byggt upp små vallar för att skilja mellan olika ägor, samtidigt som man kunde nyttja vallarna som stigar. Det var lätt att reglera vattentillflödet till de olika områdena eftersom tillflödesdikena var så smala och lätt kunde stängas igen eller öppnas med några snabba jordfyllningar eller grävningar med hackor. De breda kostigarna mot väster utforskade jag också men efter en stunds cyklande kom jag till storskogen. Det handlade inte om en tät djungel. Marken var tämligen fri från buskar och markvegetation.

Vid skogsbrynet mot öster låg mejeriet. Mjölken köptes upp från traktens bönder och den separerades. Grädden kokades sedan i tre timmar och fettet, gee, exporterades till Europa. Grädde fick vi också köpa från mejeriet de månader regntiden varade. Skatteuppbördstider En morgon när vi just ätit frukost var det någon som ropade. ”Hodi”. I Tanganyika knackade man aldrig på dörren utan man ropade ”Hodi”. Ofta fanns det ju inte heller någon dörr att knacka på, fast de vita hade alltid trädörrar till sina hus. ”Nani?”. Pappa undrade ”vem” som ropade.

BARNDOMSÅRET – 1949 127 ”Nene nali Kazi Moto” svarade en obekant röst. Pappa muttrade något om att han hade hört många som kallade sig Kazi Moto, vilket betydde ”Jag jobbar hårt”. Pappa gick ut och där stod en obekant yngling. ”Ng´wangaluka” hälsade den unge mannen. ”Jag undrar om Nangi kunde anställa mig en månad eller så. Jag behöver pengar eftersom hövdingen sagt att jag måste betala skatt.” ”Jasså, så nu är du en vuxen man” konstaterade pappa. Pappa kände väl till hur man undersökte att unga män blivit vuxna och därmed skattepliktiga. ”Jo,” svarade den besökande, ”i morse blev jag kallad till hövdingen och fick lov att blotta mig och visa att jag fått hår även ´där nere´.”

Vi hade inte något arbete på gång så vår besökare fick lov att ordna pengarna på annat håll. Han lomade iväg. Att få ihop så mycket pengar var svårt. En hel månadslön handlade det om.

Nu fick jag en idé om vad jag skulle göra. Snabbt tog jag cykeln och trampade iväg till Isagehe. Nere vid tingshuset var det många män. Själva tingshuset var en relativt stor byggnad med ett rejält grästak. I stället för hela väggar fanns det bara en meterhög vägg samt murade pelare som bar upp taket. Golvet var av cement och sittplatser fanns det bara runt väggarna. Sittplatserna var murade av tegel och den låga ytterväggen fungerade som ryggstöd. Längst fram på podiet stod ett bord. Eftersom det var uppehållsväder var merparten av skattebetalande män ute på gårdsplanen. En bekant bil av boxbodymodell stod i skuggan av ett stort ironwoodträd. Det var den vite distriktskommissionären, D.C., Flatt från Kahama som kommit på inspektion. Med sig hade han sin lille son David. Vi hälsade på varandra, fast jag kunde ju inte många ord engelska.

Den här gången var det ingen andakt på gång. Domaren Mulolwa hade annars inget emot att pappa eller Mr. Flatt hade inledningsgudstjänst före de tingsförhandlingar som brukade äga rum i lokalen.

En lång stund stod jag och såg på när männen en efter en gick fram till ett bord som ställts ute i det fria. På en lista antecknades eller prickades deras namn av. Varje man måste betala tjugo shilling i årsskatt. Det var många som väntade på sin tur. Var det så att mannen dessutom hade boskap var han tvungen att betala femtio cent per ko. Jag kom att tänka på att jag som hade cykel också var tvungen att betala skatt, men det gjorde man i Kahama. Cykelskatten var två shilling per år. Kvinnorna slapp skatt. Även vita män skulle i normalfallet betala skatt, fast missionärer slapp i regel. Något år blev även pappa tvungen att betala hundra shilling. Nog funderade jag över vad många svarta män kunde tänka när de såg missionären komma körande i sina bilar till statsposten i Kahama för att besöka D.C. med begäran att bli befriade från skatt. Fisk Vi hade god tillgång till fågel eftersom vi hade höns, ankor och kalkoner. En missionsstation påminner rätt mycket om en bondgård, tänkte jag ib-

128 BARNDOMSÅRET – 1949 land. Rätt ofta jagade jag vildänder under regntiden när jag blev äldre. Något som särskilt mamma och pappa saknade var fisk. ”Tänk vad det skulle vara gott med fisk till middag”, suckade pappa en dag vid matbordet. ”Det skulle vara gott med till och med en gammelgädda” tyckte mamma. ”Vi har ju faktiskt fisk i trädgårdsdammen”, påminde jag. ”Ja, nog skall jag laga till en god måltid med fisk, om du Allan får upp någon”, lovade mamma. Från Sverige hade jag med fiskekrokar, flöte och lina. Ivrigt letade jag redan på dem och gick ut för att göra ett lämpligt fiskespö. Jag gick till bambulunden och högg av en lämpligt grov och lång stav. Snart var fiskespöet klart. Glad i hågen gick jag stigen från missionsstationen, genom manalahäcken förbi de stora baobabträden och ner till dammen i vår garden. Flamboyantträdet blommade så fint i rött just där stigen kom in på vårt trädgårdsområde. Även en och annan stängel av sisalplanteringen runt området blommade. Vid det stora mangoträdet som överskuggade vattenkällan utanför vårt område var kvinnorna och flickorna i full färd med att hämta dricksvatten. Med en kalebass som gjorts till skopa fyllde de på sina stora, tunga, svarta lerkrukor. Sedan tog de krukorna och placerade dem på huvudet och gick graciöst hemåt. Efter att hastigt hälsat på Damari och kvinnorna från byn gick jag ner till ett trädgårdsland och grävde fram några maskar. Så satte jag mig på vallen som omgärdade vattensamlingen. Bakom mig hade jag en solfjäderspalm och några bananplantor. Ja, tänk så länge sedan jag fiskade förra gången. Det var nog i Viktoriasjön – eller var det i ån i Buafors vid farfars gård? Jag väcktes snabbt ur mina minnen när flötet sjönk under den bruna vattenspegeln. Det var napp! Ett riktigt rejält napp! Försiktigt drog jag fisken in mot jordvallen och lyckades få upp monstret på land. Lungfisken var på drygt ett kilo och inte var den vacker. En riktig fisk ser väl inte ut som den jag nyss dragit upp på land, tänkte jag för mig själv. Den var nog drygt tre decimeter lång, varav huvudet nästan en decimeter. Huvudet var brett och platt med ett par rejäla mustascher vid mungiporna. Den påminde om en mal. Kroppens små fjäll syntes inte utan den släta ytan var slemmig och gråbrun. Nåja, ville mamma ha den så var det väl hon som fick bestämma. Hemma hade kökspojken tänt eld i Husqvarna-spisen, som eldades med vedpinnar och fröskidor från flamboyant. Mamma flådde fisken sedan huvudet huggits av och slängts till vår hund, som förstrött luktade på det. I ”Vår Kokbok” fann mamma tips på hur fisk bäst tillagas. Efter förberedelserna lades fisken på en stekplåt och sköts in i ugnen. Det lukade gott i köket efter en stund.

BARNDOMSÅRET – 1949 129

Så skulle vi äntligen äta fisk. Mamma tog en rejäl bit, pappa likaså. Lite försiktigare var jag med visst skulle jag också provsmaka.

Inte smakade den fisk! Den smakade ”Pyton”! ”Ja”, sa pappa, ”nu förstår jag varför den här fisken på engelska heter ´mudfish`, dyfisk.”

Ingen av oss åt upp sin portion. Fisk serverades inte mer hemma hos oss. Fågel åt vi ofta, likaså nötkött, men fläsk blev det nästan aldrig eftersom vi inte hade grisar så ofta. Vildsvinssteken som försvann Pappa satt inne på sitt office, som vi alltid kallade hans lilla kontor, som var byggt i uthuslängan vid snickarboden. Där förberedde han sina predikningar, skrev dagbok, för att inte tala om allt hans författande. Under årens lopp gav han ut minst tjugofem böcker, stenciler med bibelstudier och mängder med tidningsartiklar. Mycket skrevs för hand men ofta smattrade hans lilla reseskrivmaskin. I sitt office hade han också många samtal med församlingsarbetare och anställda. Det var trångt i rummet, men det gick bra för ett par personer att sitta på plåtkofferten som stod på golvet. Där hade vi flera års lager av sandaler, cykelslangar och däck som vi tagit med oss från Sverige. I ett hörn av rummet fanns också ett par gevär. ”Hodi!”. Pappa blev smått irriterad där han satt försjunken i stationens räkenskaper, som ju måste vara uppdaterade för att han själv skulle kunna ha full kontroll över ekonomin. Om några dagar var det lönedags för de anställda. ”Karibu!” svarade pappa i alla fall.

Det var Shija från Bugagawi som med ett mindre sällskap stod utanför den öppna dörren. De såg alla väldigt uppjagade ut. Något viktigt måste ha hänt – men innan man berättade det måste man noggrant gå igenom hälsningsfraserna för att inte visa sig alltför burdus. ”Goddag nangi, hur mår du och din familj? Jaha, ni mår alla bra. Gud är god! Vi mår också bra, men vi skulle behöva ha hjälp med att få tag på kött!” ”Men snälla ni, kött har vi väl inte på stationen?!” ”Ja, det förstås, men vi vill ha hjälp med att få tag på kött från skogen! Följ med oss ska du få se och framför allt ta med geväret.”

Sällskapet gick till en maniokåker i närheten. Alla stannade och efter ett ögonblick följde pappa Shija in i åkern och minsann vem låg där och sov efter en god middag?! Geväret osäkrades och sedan tog pappa sig en ordentlig titt på ”köttet”. Det var ett vårtsvin som var dryga metern långt och som sov tungt. Den svart-bruna huden var nästan utan borst. Det mycket stora fula huvudet hade ett antal vårtliknande knölar, som gett denna grupp av vildsvin sitt namn. Hörntänderna i överkäken, som var dess fruktade vapen, glimmade vita i solskenet. Den här besten hörde

130 BARNDOMSÅRET – 1949 inte till de största, men betarna torde vara minst tre decimeter långa – och kunde bli dubbelt så långa när den blev fullvuxen. Pappa siktade noga i nacken på det sovande djuret. ”Pang”! Med ett vrål rusade vårtsvinet iväg. Lyckligtvis var ingen framför det när det försvann in i åkern och vidare till snåren längre bort. Det sista man såg var dess långa smala svans som likt en radioantenn stod rätt upp. ”Eeeee,” ropade skaran som på avstånd följt jakten. Besvikelsen blev stor, men som så ofta när något går helt galet gav man till ett flatskratt. Uttrycket i deras ansikten visade tydligt att man hade hoppats på en död gris som skulle styckas och puttra i grytorna till kvällen. ”Jaha”, sa pappa till folksamlingen bakom sig ”där for den steken sin väg, men hyenorna hittar honom säkert i natt eftersom han bör vara svårt skadad.” Det skulle gå hela tjugo år innan pappa fick veta vad som sedan hänt. Dagen efter tog en av byborna med sig sin hund och spårade vildsvinet, som låg dött en bit längre bort. Under natten hade en hyena ätit upp ena skinkan, men resten gick ju bra att ta reda på – fast varför skulle man säga något till den vite mannen, som säkert alltid ändå åt sig mätt. En annan vit man fick, visserligen vid ett annat tillfälle, chans att äta vildsvinskött. Det var en jul som han hade längtat efter att få äta grisfötter på svenskt vis. När han skulle till att sätta tänderna i den kulinariska rätten upptäckte han att mellan ”tårna” hade grisen en mängd fästingar, som visserligen var välkokta, men aptiten for all världens väg. Det var inte ofta som pappa lät geväret ”tala”, kanske beroende på en händelse som inträffat tolv år tidigare. Vådaskottet En vecka efter min födelse hade pappa alltför brått att använde sig av geväret. Om detta berättade han i ett brev till farfar Jakob. Pappa och en ny missionär, Svea Nordberg, skulle till Nzega. Han skrev En dag skulle hon och jag cykla in till statsposten här i Nzega. När vi cyklat en hundra meter eller så nedför vår kulle så kom en stor orm krypande över vägen. Jag skyndade då tillbaka efter hagelgeväret. I en buske hade den otäcka gynnaren krupit upp. För att få syn på ormens huvud måste jag gå bakom busken då jag skulle skjuta. Bara några fot från gevärspipan gnistrade ormens ögon av ondska mot mig. För att göra processen kort sände jag genast en salva av treans små hagel mot fienden. Huvudet av den över två meter långa ormen slets genast av, men… Borta på vägen hade en av våra pojkar kommit springande. Till följd av busksnåret och jaktivern hade jag ej fått syn på honom. Ett av haglen hade slagit in mot hans bröstben. Detta kändes inte nå vidare trevligt. På

BARNDOMSÅRET – 1949 131 nytt vände jag då hem för att ta Forden och skjutsa pojken till doktorn. Under tiden hann en mycket större orm passera på samma ställe, men den ormen fick vara i fred för mina hagel. På sjukstugan fanns ej den indiske doktorn hemma. Men statstjänstemannen hjälpte mig med pojken. Till all lycka hade det ensamma haglet ej gjort någon skada. Det gick bra att få ut det ur pojkens svarta skinn. Men tänk om det tagit i ett öga eller i magen på Mashoba. Då kunde det ha gått illa. Nu blev det ingen skada. För oss är det ett stort tacksägelseämne. Det tillplattade haglet förvaras nu i min portmonnä som ett minne från första och som jag hoppas sista gången som jag skadat en människa med mina skott. Gud bevare oss från fler sådana olyckstillfällen. Det är många år sedan jag som barn fick händelsen berättad för mig. Pappa brukade då som avslutning tala om att Mashoba fick en slips som kompensation för sitt lidande och genast försvann värken. Annat som hände under nyårslovet Svenskar som reste vägen fram svängde ofta upp till oss eftersom Mpera låg nära stora vägen. Det var alltid spännande när man upptäckte en bil komma över backkrönet. Kontakterna med omvärlden skedde bara genom besök eller att vi for någonstans. Ja, dessutom kunde vi hämta posten ett par gånger i veckan i Kahama.

Vi hade en Linguaphonekurs i engelska med 78-varvs ”stenkakor” som vi spelade på vår grammofon. När man öppnade locket på den luktade det så gott av lack. Ibland hade jag kurs för mig själv men ibland var pappa och några svarta med. Det var som regel en stund på kvällen. Jag vevade upp fjädern på grammofonen, la på en skiva, kollade att stiftet inte var för dåligt och satte igång den. ”We are – rasp – now –rasp – going – rasp - to learn –rasp –English” lät det. Det var nog inte så dumt ändå att pappa var med eftersom han var så bra på engelska.

I snickarboden var jag sysselsatt med att tillverka ett pennskrin. Jag hade ju också min lilla köksträdgård bakom ankhuset som skulle ses till och vattnas om det inte kom regn. – Ibland var jag ute och sköt något skott med min knallkorkspistol. Pilbågen var också rolig att skjuta med. – När jag kände för det höll jag på med min frimärkssamling. – En dag i januari cyklade jag till en katolsk utpost som låg nära Mpera. Där träffade jag denna gång en ung katolsk pater från Mbulu. Prästen var kanadensare. Protestantiska och katolska missionärer umgicks inte med varandra. Båda parter betraktade varandra som villolärare. Pappa hade i alla fall en tolerant syn på personer som bekände sig till katolicismen om de ärligt sökte den sanna tron.

En cementvattentank fick jag och Ezekia tömma och rengöra. Sprickor i ytlagret skulle spacklas igen och tanken målas invändigt. Det var regnvatten som togs tillvara från kökets plåttak. Med min lekkamrat

132 BARNDOMSÅRET – 1949 spelade jag också kula eftersom jag hade tagit med mig spelkulor från Sverige. Vårterminen 1949 Den sista januari bar det iväg på regnhala vägar från Mpera till skolan i Nyawa. Bilen slirade och slängde i leran, men det kändes enbart spännande. Den 1 februari, samma dag som mamma fyllde trettionio år, började svenska skolan med sina sju elever. Det var Lennart och Ivar Jonsson, Kajsa och Pelle Brandström, Evert Kalén, Arne Nordberg och jag. Matmor respektive fröken var som tidigare Margareta Hällzon och Valborg Norberg. I dagboken står inte så mycket om händelser i skolan utan mer om vad vi gjorde på vår fritid. Lennart och jag lekte mycket ofta med mekano, byggde leksaker som vi strax rev för att bygga nya. Vi hade stor glädje av en sandhög också där vi byggde fästningar med vallgravar. En dag står följande i dagboken:”Var ute efter apbrödsfrukter. Var till Ormberget. Hörde leoparden. Lekte i sandhögen.” Jag sparkade sönder en stortånagel: ”Tångeln (stor) gick av, ont”. Felstavat men för säkerhets skull finns en skiss i dagboken hur nageln gått av!

Vi hittade på något nytt, något som höll oss sysselsatta i ett par veckor: Vi klippte av kartong från matpaket till pengar: 1, 2, 5, 10, 25, och 50-öringar och så kronor. Runda blev väl inte mynten men roligt hade vi. Sedan skulle vi leka affär.

En dag sköt farbror Erland en kipili-orm. Det var alltså en puffadder som fick sätta livet till. De kallas på svenska för tre-stegs-orm. Den blir en meter lång och är tjock som en mans arm och bedöms vara den värsta ormen på att skada och döda människor. Att göra som farbror Erland Dahlqvist gjorde en gång var direkt livsfarligt: han stampade sönder ormens huvud.

I slutet av mars kom mamma och pappa samt Ester och Erland Dahlqvist till Nyawa. De skulle vidare till Igunga och jag fick ledigt från skolan för att följa med. I Barnens Härold skrev jag följande artikel, som egentligen fick rubriken ”Tanganyikabrev till Barnens Härold”.

Resan till Igunga

En dag då jag gick i Nyawa-skolan, där jag också bodde under terminen, kom en bil. Jag kände igen motorljudet: det var pappas och mammas bil. Sedan vi slutat skolan sprang jag ”hem”. Jag sprang in i Jonssons sal. Var pappa och mamma där? Nej, men tant och farbror Dahlqvist. Jag sprang ut. Var inte mamma och pappa med? Jonssons boy skrattade och sade: ”Där är de!” Därmed pekade han mot systrahuset, där vi barn från andra stationer bodde. Mycket riktigt, där fanns pappa och även mamma. Vad jag blev glad. Jag blev ändå gladare, då

BARNDOMSÅRET – 1949 133 jag skulle få följa med till Igunga, 36 engelska mil14 från Nyawa. Efter en liten stund satt vi och åt. När detta var gjort, gick vi och lade oss. Det är sed, som man har här i Afrika, att man vilar sig från kl. 12 till 14 då det är som varmast. Därefter drack de stora kaffe. Jag fick ett glas mjölk. Sedan packade vi in oss i vår bil, tant och farbror Dahlqvist, jag, mamma och pappa. Fler ryms inte i vår personbil. Sedan bar det iväg. Vilken hoppig väg! Två gånger fick vi stiga av, ty bilen skrapade mot vägens mitt. Efter en god stund kom vi till tsetseskogen. Bara bilen stannade av lite så kom tsetseflugorna in. Det är dessa flugor som sprider sömnsjukan, när de är infekterade. Det var inte så roligt att slåss med dem. Ibland måste vi stänga fönstren. Äntligen efter två och en halv timme var vi i Igunga.15 Igunga är en svensk missionsstation, en ny station där Lägerviks och tant Eva Danielsson arbetar. Dagen efter for vi till en plats bara en liten bit från stationen. Där bor många araber. Farbror Dahlqvist predikade på infödingarnas språk och tant Eva tolkade till arabiska. Hon tolkade även pappa. (Tant Eva har tidigare varit missionär i Egypten och kan arabiska). Sist talade tant Dahlqvist på kinyamwezi. Flera ville börja tro på Jesus. Morgonen därpå skulle vi fara tillbaka till Nyawa, en halv timme sedan solen gått upp. Den går alltid upp kl. 6. När vi farit en bit, ser vi på vägen en flock rapphöns. Men bilen åstadkommer ljud, som kommer flocken att flyga. Vi hinner emellertid ej långt, förrän två av rapphönsen syns. Farbror Dahlqvist stannar bilen och går ur. Pang! Där ligger en rapphöna. Farbror Dahlqvist tar den till bilen och stoppar rapphönan där bagaget ligger. Vi ser flera flockar av rapphöns och pärlhöns. Pappa skjuter bom. Ett par gånger går pappa eller farbror Dahlqvist ut för att försöka skjuta en rapphöna. Men det är inte lätt, ty dessa fåglar är misstänksamma. De lyfter sina vingar och flyger ibland, men för det mesta springer de. Flera stora, förståndiga storkar står vid vägen. På ett par ställen på vägen ser vi elefantspillning. Tänk om vi hade fått se dessa urskogens jättar! Vi far åter vidare. Vi spejar åt alla håll för att se om det finns ätbara fåglar. En gång ser vi ett par Thompsons-gaseller, stora som kalvar. Åter en rapphöna var på vägen helt nära. Farbror Dahlqvist öppnar dörren och skjuter. Den dör även den. Det börjar bli

14 36 eng. mil motsvarar 58 km. 15 Snittfarten blev bara 23 km/tim!

134 BARNDOMSÅRET – 1949 ganska ljus, och vi kommer till tsetseskogen. Då far vi plötsligt förbi en rad med pärlhöns. Farbror Dahlqvist går åter ut och skjuter. En pärlhöna blir bytet. På ett ställe, sedan vi farit igenom tsetseskogen, tog vi en paus. Vi åt några smörgåsar samt drack vatten. Efter en liten stund var vi i Nyawa. Därefter for tant och farbror Dahlqvist, mamma och pappa hem. Jag stannade här för att sluta femte klassens vårtermin.

Dagboksbekännelser

Efter resan till Igunga fortsatte skolan som vanligt. Ibland gjorde vi utflykter till dammen i Ulaya, men för det mesta var vi på stationens område och lekte på vår fritid. I dagboken förde jag mina dagliga anteckningar. Många dagar skrev jag bara två ord som ju täckte vad som hänt, nämligen ”Skola. Lekte”. Oftast skrev jag om sådant som hänt och inte så mycket om vad jag funderade på. Tydliga verkligheter var skolarbetet, lekar på vår fritid samt Guds närvaro. Han såg ju allt man gjorde och han visste också vad man tänkte. Hade man gjort något dumt visste han det också. Det religiösa var lika verkligt som allt annat. En dag tyckte jag att jag inte motsvarade de krav jag trodde att Gud hade på mig. I dagboken står det ”Tycker att jag var stygg, må Gud förlåta mig!” Att man som barn skulle kunna diskutera religiösa spörsmål med vuxna tänkte jag inte på. Den försvunna kniven När jag hade farit hemifrån Mpera hade jag tagit med mig min slidkniv. Pappa och mamma hade låtit mig snickra med kniv och använda en liten yxa allt ifrån tidiga barnaår. Inga restriktioner från deras sida fast jag som sexåring hade lyckats hugga av mig en del av vänster hands tumnagel. Här i Nyawa hade jag en dag som vanligt använt kniven och täljt på en träpinne. Eftersom lekkamraterna ropat på mig hade jag lagt kniven på en låda i närheten. Den fanns inte kvar när jag skulle hämta den. Jag letade och letade och till sist hittade jag den. Kniven låg på farbror Erlands snickarbänk. Jag talade om för farbror Erland att det var min kniv, men han trodde mig inte. I dagboken noterades händelsen ”Såg jag min kniv i farbror Erlands verkstad men fick inte igen den”. Dagen därpå skrev jag i dagboken: ”Hälsa på kniven, cyklade till floden, räknade, längtade hem och sörjde för kniven.” – Jag fick aldrig igen den. Äggbrist I april var det näst intill omöjligt att få tag på färska ägg. Visst hände det att några äggförsäljare dök upp. Banyamwezi åt inte ägg utan föredrog att äggen till sist skulle bli hönor och hamna i köttgrytan. Eftersom en del ägg inte blev kycklingar hände det rätt ofta att dessa gamla ägg ham-

BARNDOMSÅRET – 1949 135 nade i en försäljares hand. Han gick till missionen för att sälja dem. Sådana ägg klarade inte färskhetsprovet utan de flöt om man la dem i vatten.

Nu var det mycket besvärligt för dem som skulle laga mat. Ägg var ett ”måste”. ”Barn, kom hit ett tag!” ropade tant Margareta åt oss där vi hoppade hage och njöt av att slippa skola och läxor ett par timmar före solnedgången. Vi sprang till tant Margareta och undrade vad vi nu hade ställt till med. ”Nej, inte har ni gjort något!” sa matmor med ett lätt skratt. ”Jag har tänkt be er gå till de närmaste hyddorna och köpa färska ägg – om det nu finns några. Ni får lite pengar med er, men betala inte mer än fem cent styck. Jag fick femtio cent i femcentsmynt.

Vi barn sprang åt olika håll. Jag valde att springa åt höger sett från gårdsplanen mot kyrkan. Jag sprang förbi den öppna brunnen där vi fiskat ormar med en hink några gånger tidigare, fast utan att ta upp dem. Sedan fortsatte jag förbi de närmaste hyddorna, där elefanterna en natt gått tätt förbi. Jag följde stigen utför backen och såg hirsordlingar längre bort. Här i närheten måste det finnas hyddor eller kanske någon by. Stigen ledde så småningom till en ensam hydda vid odlingen. ”Ng´wadera du lille nzungu-pojke!” Det var en kraftig svart man som hälsade. ”Vart är du på väg och i vilket ärende?” ”Ng´wadera” hälsade jag tillbaka. ”Jo, det är så att tanterna på vita skolan har skickat ut oss barn för att köpa ägg. Du vet ju att de vita är ett konstigt folk som i sin mat har något så äckligt som ägg. Har Du några färska ägg att sälja?” ”Inne i hyddan är det en höna som ligger på ägg, men dom kan ju inte vara färska. Men jag har något annat som Du lille nzungu kan köpa. Vänta ska du få se!”

Mannen gick in i hyddan och kom ut med en konstig sedel i handen. ”Titta ska du få se!” Du förstår jag var soldat åt de vita under kriget och jag och många tanganyikaner krigade åt engelsmännen i ett land som hette Burma. Jag har behållit en sedel, men den har jag ju ingen nytta av här. Vill du köpa den av mig?” ”Jo, hemskt gärna. Du kan få en hel shilling för den” skyndade jag mig att svara.

Mycket nöjd återvände jag till svenska skolan. ”Fick du tag på ägg” frågade tant Margareta. Hon hade upptäckt att jag såg så glad ut. ”Nej, ännu bättre, jag fick köpa en sedel från Burma!”

Leende från husmors ansikte slocknade, men jag kände mig väldigt lycklig över mitt köp av en japansk ockupationssedel från Burma.

136 BARNDOMSÅRET – 1949 Terminens avslutning

I Nyawa gick livet sin gilla gång. Hemlängtan drabbade oss rätt ofta, men vi hade ju varandra i alla fall. Även om vi var skolkamrater så var i vart fall inte jag riktigt snäll alla gånger. En dag blev jag tydligen irriterad på något – och lät mitt dåliga humör gå ut över Pelle. Jag fick tag på Pelles hand och bröt den rätt hårt. Pelle började gråta och sprang till tanterna. ”Allan bröt min hand och det gör så ont!” kved Pelle. ”Det kan Allan inte ha gjort!” tillrättavisade den av tanterna som Pelle sökte tröst hos.

Stackars lille Pelle! Nu fick han också känna hur orättvist det kan vara när man inte blir trodd. Nu hade han lärt sig att tanterna favoriserade de äldre missionärsbarnen – i vart fall blev det hans uppfattning.

Det fanns inte så mycket att läsa på internatet, men i tidningen Örnsköldsviks Allehanda fick vi tag på serier. Det var Jonssons som prenumererade på den. Mest spännande var Dragos, den Vandrande Vålnaden från Bengallas djungler. 91:an Karlsson fanns också med. Annan litteratur var Pelle Svanslös, Bunyans ”Kristens resa” och Bibeln. Några egna böcker hade jag också med mig hemifrån ur serien ”Bragd och hjältedåd”.

I slutet av maj hade vi skolavslutning. Mamma och pappa kom och hämtade mig. Djurliv Hemma i Mpera hade vår hund Karo blivit illa riven i huvudet av en leopard eller hyena. Pappa blev tvungen att skjuta hunden. Dagen därefter utökades hundskaran rejält då Tedda fick elva valpar.

Tedda och hennes valpar höll till i garaget, som inte hade någon port utan framsidan var helt öppen. En natt kände Tedda på sig att hennes valpar var i fara. Vi förstod det också. Det var sent en kväll. Ute var det mycket vackert med fullmåne. Hyenornas skrattande och hoande ”OOOOOho” kom närmare och närmare garaget. Instinktivt rusade hyndan ut mot den skara som nu kom och hotade valparna. Modigt och dumdristigt gick Tedda till anfall. Jag var tillsammans med mamma och pappa vid sängkammarfönstret mot öster och lyssnade på oljuden. Plötsligt skrek vår hund mycket högt och hjärtskärande – sen blev det otäckt tyst. Dagen därpå gick vi ut och letade efter Tedda eller vad som kunde vara kvar av henne. Vi fann absolut ingenting. Valparna hade mist sin mor. De var bara två veckor gamla och vi hade ingen möjlighet att låta dem leva.

En kobra lyckades ta sig in under dörren till vårt ankhus och åt ägg. En anka som låg på ägg och vägrade att flytta på sig fick en bett och dog. Ormen gjorde också ett misstag för den svalde äggen hela och blev för tjock för att ta sig ut igen. Pappa sköt den på morgonen. Vi skar upp den

BARNDOMSÅRET – 1949 137 och tog ut äggen, som fortfarande var hela. I hönshuset bredvid hände också saker. Även där blev ett fjäderfä bitet av en orm och dog. Troligen var det mamma som såg att en av hönorna upptäckte en skorpion och åt upp den. Den hönan klarade sig helt oväntat.

I Lowa fanns det också husdjur. Det fanns fyra hundar, två antiloper, ett vildsvin, tre piggsvin och en serval berättade Kajsa vid ett tillfälle. Dessutom hade de en markatta som hette Fina. I ett obevakat tillfälle tog hon sig in i Alfrida Hedestigs hus och roade sig kungligt på skrivbordet. Bläckhorn med skruvlock är intressanta föremål för att inte tala om alla brev och pennor. Fina tyckte livet var roligt och intressant, tant Alfrida delade inte den uppfattningen när hon sent omsider kom in i rummet. Det gick lättare att dra på smilbanden när Fina fångade en anka, som sedan fick fungera som ridhäst.

Tant Olga Lindgren i Tazengwa hade en struts. Strutsen var glupsk och åt allt den kom åt. En dag svalde den en tvålstång, som fastnade i halsen. Det lär ha tagit två, tre dagar innan tvålen så småningom smalt bort. Några stal strutsen då och då för att mot ”hittelön” återlämna den. En dag plågade de som stulit strutsen ihjäl den. Saken polisanmäldes. Som straff fick den huvudansvarige två månaders fängelse plus femton slag av en flodhästpiska!

På kökstaket hemma lyckades Sam döda närmare trehundra fladdermöss. Han fick betalt av pappa med en cent styck. Fladdermössens avföring och urin luktar förskräckligt. Men fladdermössen hade det inte så lätt heller om man får tro en banyamwezifabel: FLADDERMUSEN För länge sedan samlades alla djuren till överläggningar. Fladdermusen hade också infunnit sig och tydde sig till fyrfotadjuren, som körde iväg den. Visserligen hade fladdermusen tänder som de, men han hade ju bara två ben. Fladdermusen sällade sig då till fåglarna, som inte heller ville veta av den. Visserligen hade fladdermusen vingar och två ben, men den hade ju tänder och inte näbb, så även därifrån blev han bortkörd. Den stackars fladdermusen drabbades slutligen av Guds dom. Gud dömde den att i fortsättningen sova med huvudet ned och att aldrig få se solen.

Svenskt bröllop

På Kristi himmelsfärdsdag for vi till Tazengwa. Vi var bjudna på ett svenskt bröllop. Helge Gidmark och Lisbeth Hillerborn skulle gifta sig. Många missionärer hade samlats. Vigseln ägde rum i kyrkan på Tazengwa. Vigselförrättare var Erland Dahlqvist och som kantor tjänstgjorde Ester Jonsson. Två svarta brudnäbbar gick före brudparet och två

Gidmarks bröllop i Tazengwa. Kajsa och Allan var brudnäbbar.

vita efter. Det var Kajsa och jag som var brudnäbbar. Kajsa tyckte det var lite konstigt att brudparet skulle vandra tillsammans till kyrkan. ”Hos oss i Lowa går hanen först”, sa Kajsa, som visste hur bröllop gick till.

Kajsa och jag höll i släpet men vi höll för hårt för tant Lisbeth hade problem med att få behålla guldkronan på huvudet. Guldkronan hade hon fått av sin pappa. Vi vita skolbarn sjöng under ledning av fröken Valborg både på svenska och på kinyamwezi. Tal hölls av både svarta och vita. Vi fick god mat och gott fika med tårta. – Samma dag for vi hem. Julius lånar pengar Det hände rätt ofta att vår bil behövde en servicegenomgång. Sanden som yrde var inte alls bra för motorer och bilar. Det blev dags att fara till gruvans verkstad igen.

En av de anställda där hette Julius. Han var mekaniker och kom från Rhodesia. Förmodligen var det hans far som var vit och hans mamma som var svart. Julius var den som servade och reparerade vår bil. Pappa och han blev med tiden riktigt goda vänner. När de blivit tillräckligt bekanta tänkte Julius utnyttja situationen till sin fördel. ”Jo, Mr. Burman, jag har ett problem. Det gäller min gamla mamma i Rhodesia.”

BARNDOMSÅRET – 1949 139

Julius blev tyst så pappa uppmanade honom att berätta vari problemet bestod. ”Det är så att min mamma har det mycket svårt ekonomiskt just nu. Tror Mr. Burman att han skulle kunna hjälpa mig med att under en kortare tid låna mig pengar så att jag kan hjälpa mamma. ”Jag, ska tänka på saken till nästa gång vi träffas. Om jag hjälper dig med ett lån, hur snart kan du betala igen det?” ”Det blir inom ett par månader i så fall”.

Godtrogen som pappa var fick Julius till sist låna en slant, hur mycket vet jag inte. Tiden gick och inte fick pappa igen pengarna så han blev tvungen att tala med en av ägarna till gruvan och dess verkstad, Mr. Thompson. ”Det är inte sant! Har Julle lyckats låna pengar av Dig också! Det var inte dåligt!”

Pappa tyckte det kändes minst sagt pinsamt och frågade ”Tror du att ni som betalar hans lön skulle kunna dra av lite varje gång han får den så att jag får igen mina pengar, som jag själv så väl behöver?” ”Kom så pratar vi med Julius om saken.”

Julius nekade inte till pengarna han lånat och med tiden fick pappa igen dem. Araberna i Sangilwa Vi var också rätt ofta till Sangilwa, som låg halvvägs till Kahama. I det lilla samhället hade några araber affärer. Pappa hade med åren blivit god vän med en av araberna. Han hette Kalfulani. Det hände att vi blev bjudna på mat hemma hos honom. Liksom de övriga arabfamiljerna hade han en liten duka där han sålde skynken, te, socker, salt, tändstickor, fotogen och annat som afrikanerna behövde.

Ute på altanen under taket hade diverse varor hängts ut. På ett kraftigt snöre hängde behåar, sydda av kraftigt kakityg, pärlhalsband, fotogenlampor och matvaror.

Jag stod ute på altanen och tittade ut mot bygatan, som var omgärdad med mangoträd. En svart kraftig tant kom gående med sin lilla baby på ryggen. Hon fick syn på behåarna och styrde kosan till dukan. ”Ng´wadera” hälsade hon på Kalfulani, som liksom de flesta araberna kunde kinyamwezi. ”Ng´wadera” hälsade araben tillbaka. Efter att ha hört sig för om familjen mådde bra frågade affärsmannen till sist ”Vad kan jag stå till tjänst med?” ”Jag ser att du har sådana där kupor som vita kvinnor brukar ha sina bröst i. Det skulle vara roligt att ha sådana kupor.” ”Ja, det ska´ vi ordna! Du behöver nog den största storleken ser jag.”

Kalfulani tog den största modellen och bad tanten dra ner skynket under brösten. Hon gjorde som affärsmannen sa. Kalfulani satte på be-

140 BARNDOMSÅRET – 1949 hån, men storleken var alldeles för liten! Men nog var det märkvärdigt om inte han, affärsmannen, skulle lyckas att tjäna en slant på en behå, även om den var i minsta laget. In med ena bröstet, som trycktes ut på andra sidan kupan när han med handkraft försökte pressa in det. Men från andra hållet då? Samma resultat. Tantens former bara svällde ut! Efter att i några minuter kämpat med behån och brösten gav Kalfulani upp. Han skulle fundera på om han också skulle låta sy upp en ännu större storlek. Jag, en liten vit pojke gick förstås in i arabens hus där mor och far satt kvar och berättade om händelsen. En som log var pappa! Pappas motorcykel När pappa ensam skulle till någon avlägsen by tog han ofta cykeln. Att ta bilen kändes för slösaktigt och ibland kunde man ändå inte komma fram med bil på de smala stigarna. Pappa hade lyckats lägga undan ettusenåttahundra shilling för inköp av en lätt motorcykel. Den anlände med tåg till Isaka och dit fick pappa skjuts av farbror Herbert. Motorcykeln var av märket Excelsior. Registrerad blev den i Tabora med reg.nr. TB 709. Vid flera tillfällen hade jag nöjet att åka med pappa på bönpallen. Även min lekkamrat Ezekia fick provåka. Kamratbesök och cykelturer Lennart Jonsson var hos mig några veckor. Vi cyklade och lekte Biggles och låtsades alltså att vi var jaktplanspiloter. Allt gick bra till dess jag gjorde en tvär undanmanöver vid vår husvägg. Min förföljare hann inte med i svängarna utan ”störtade” med pappas cykel mot väggen. Pappa lånade inte ut sin cykel mer den dagen. – Även de bästa lekkamrater kan vara osams ”Blev lite osams, båda grina” konstateras det i dagboken. – Lennart och jag byggde mycket med mekano. Pappa beställde nya mekanobyggsatser då och då. Denna sommar fick jag också en motor. Motorn drevs av en fjäder som drogs upp med en nyckel. Gångtiden på de bilar vi byggde var mycket kort. Vi höll till i mitt rum. På altanen utanför hade mamma planterat ormbunkar i debes. Någon vecka efter Lennarts ankomst kunde hon inte begripa varför ormbunkarna bara vissnade ned. Till sist kom sanningen fram. Lennart och jag var så inspirerade av vårt byggande att vi vid behov inte hade tid att springa till utedassset som låg femtio meter bort utan vi kissade i planteringarna. När jag var ensam cyklade jag ofta till Isagehe där vita tjänstemän ibland kom på tjänsteresor, till exempel ”herr trädgård” eller som han i folkmun kallades ”herr skit” eftersom han ville lära de infödda att sprida gödsel på åkrarna. En gång backade han med sin bil och jag hann inte få bort cykeln utan bakhjulet hamnade under bilens bakhjul. Lyckligtvis var det så sandigt att cykeln inte tog någon skada när den trycktes ner i marken.

Resor till Kasulu

Månadsskiftet juni-juli ägde missionens årliga storkonferens rum, denna gång i Msambara, Kasulu i västra Tanganyika. Erland Jonsson hade hyrt en överbyggd lastbil, som fick tjänstgöra som buss. Det var många vita och svarta som reste till konferensen. Pappa reste med, men inte mamma och jag. Resan lär ha varit mycket kall på natten för att sedan upplevas mycket varm när solen gått upp. Förutom gudstjänster hade missionärerna sina planeringssammanträden. Nära Msambara fanns en flod och där döptes Kajsa och Pelle av sin far.

Tre veckor senare kom familjen Jonssons åter till Mpera. De hade en alldeles ny Chevrolet herrgårdsvagn som levererats från USA. Bensintanken hade sprickor, som senare löddes igen i guldgruvans verkstad. Nu fick vi, bland andra Lennart, mamma Karin och jag, åka bekvämt ända till Kasulu. Varför farbror Erland skulle dit igen vet jag inte. Ett intressant avbrott på åkandet skedde när vi skulle färjas över Malagarasifloden. När man kom över bergen och närmade sig floden anade man den på långt håll för man såg ett grönt bälte i den annars så torra omgivningen under torrtiden. Väl i Msambara passade Lennart och jag på att gå till en annan flod som rinner nära stationen. Vi strövade även genom afrikanernas kaffeodlingar. Kaffe odlas här i höglandet. Ett par dagar senare for vi österut och passerade Malagarsi igen.

I Kibondo låg vi över. Statens gäststugor låg högt upp på berget med en vidunderlig utsikt. Väldiga eukalyptusträd växte där. Mamma och jag fick lov att ligga i samma säng. Man kände sig som en fisk i en håv eftersom sängbottnen var så mjuk. Nästa dag fortsatte vi. I Nyantakara fanns en intressant källa. Ett järnrör gick rätt in i en slänt. Ur röret strömmade rent och klart vatten. Platsen lämpade sig för en fikapaus. Vi såg inte särskilt många vilda djur, utom en flock babianer, på den fortsatta resan hem.

Smeden i Senegeli

En dag när jag som så ofta annars inte visste vad jag skulle hitta på tog jag cykeln och for en sväng. Den här gången bar det iväg till Senegeli, en by en liten bit hemifrån. Först utför backen från missionsområdet ner mot bugan. I byn bodde Ganda, som levererade mjölk till oss. Pappa brukade ibland vid skymningen hälsa på honom och hans familj så de visste ju vem jag var och förresten var det uppseendeväckande med vitingar och alla visste ju vems pojke jag var. När pappa brukade promenera till Gandas hem kom alltid någon och tog hans promenadkäpp. Ganda själv räckte fram sin högra hand för att hälsa. Han var mycket artig eftersom han samtidigt med vänster hand tog ett fast grepp om sin högra handled. Att någon vid framkomsten tog gästens käpp eller väska betydde att man var mycket välkommen. Jag kände mig också välkommen, men tackade nej till en rund pall jag erbjöds att sitta på för jag hade

Gandas familj. Inhägnaden för korna var gjord av ebenholtz. Ganda sålde mjölk.

En hydda kan vara stor, men andehyddan är liten.

BARNDOMSÅRET – 1949 143 tänkt cykla lite längre bort. Vid koinhägnaden satt familjen. Pappa hade berättat för mig vad för slags virke det var i pålarna runt om, nämligen ebenholtz. Pappa hade faktiskt provskurit med sin slidkniv om det verkligen var detta svarta virke under den trävita yttre veden. Nästan alla stolpar var av prima ädelträ, som inte fick avverkas utan licens. Ganda hade försäkrat pappa att stolparna huggits i skogen långt innan licenstvånget infördes. Pappa hade svårt att tro honom men sa inget.

Jag fortsatte till smeden Kilatu. Den här gången hade jag verkligen tur. Utanför hyddan satt han och arbetade för fullt. Runt honom hade det samlats flera nyfikna. Från en barkkorg höll en man på att ösa upp träkol, som framställts på i princip på samma sätt som i Sverige. Kolmilorna här i Tanganyika var inte alls så stora utan bara någon meter höga och övertäckta med jord. Man kunde se små rykande jordhögar lite här och var i nejden.

Smeden höll på att tillverka yxjärn av myrmalm från Ng´wakarundi. Pappa hade berättat för mig att folket i långa tider kunnat tekniken med smältugnar. Smältan hettades i tre till fyra timmar innan järnet var tillräckligt rent från slagg.

Smeden hade inget egentligt städ utan bara en stor sten. De blivande yxjärnen glödgades ordentligt och sedan formades de med hjälp av enkla hammare och en del andra verktyg. Yxjärnen gjordes spetsiga upptill för att sedan träs genom ett hål i yxskaftet. Även yxskaft var under bearbetning. Yxskaften bestod av kraftiga trädgrenar. Där yxjärnet skulle sitta brändes ett hål. Håltagningsjärnet glödgades i ässjan och

Smeden Kilatu i Senegeli tillverkar yxblad. Mannen på pallen pumpar blåsbälgen.

sedan kunde träskaftet Demonstration av blåsbälg med två ’lungor’.

144 BARNDOMSÅRET – 1949 brännas igenom. Bälgen var en tvågrenad trädstam med ett par ”lungor” som var överklädda med fårskinn. I fårskinnen hade fästs ett par käppar som en äldre man satt och pumpade upp och ner. Bälgens utblåsningsrör, som ju var en del av trädkonstruktionen, kunde ju inte ligga i den glödande ässjan så därför var sista biten av röret av bränd lera. De färdiga yxjärnen bearbetades sedan de svalnat med en fil, som vid det här laget var mycket sliten, men i brist på annat fick den duga. Det var inte bara yxjärn som tillverkades. Smeden tillverkade också järn till ett verktyg som kallades mbiso och medhjälparna gjorde handtag till dem i princip på samma sätt som till yxorna, men här sattes yxjärnet tvärs över. De var inte större än en hammare med skaft. Konstruktionen påminde om en hacka i miniatyr. Jag stod och tittade på ett bra tag och nu förstod jag också hur det gick till att smida spjut- och pilspetsar. Hemma hade jag ju faktiskt en hel del pilar till min pilbåge även om inte alla hade järnspetsar. Många hade bara en spets av trä. De pilarna var för småfågeljakt. Pilar med järnspets var nog bra men inte så effektiva om man ville döda större djur. Då krävdes det att bakom spetsen också satt en klump med gift. Några giftpilar hade jag inte och det var nog säkrast så. Solen hade kommit oroväckande nära horisonten så jag skyndade mig hemåt. God och dålig skörd När de svarta skulle tröska hirs gjorde de först i ordning tröskplatsen. Marken planades till och sedan hällde man ut vattenblandad kogödsel ovanpå så att underlaget blev hårt sedan solen torkat upp vattnet. Några dagar senare lades hirskolvarna och/eller hirsvipporna ut på underlaget. Med långa slanor slog man på säden i takt. Ofta hade man stora arbetslag som leddes av en sångledare eller dansare. Det var männen som tröskade. Säden sopades sedan ihop och kvinnorna tog den tröskade säden på brickor och lyfte brickorna högt upp i luften och hällde sedan sakta ut säden mot marken på en ren plats. Östanvinden blåste bort agnarna. Yona hade tröskningen bort mot Isagehe till och frågade om jag ville följa honom och se till om allt var som det skulle på tröskplatsen. Jag blev glad över erbjudandet och tog min cykel och följde honom. Efter någon timme for vi hem igen. I Mpera blev det en god skörd. I Nyawa och Igunga var det mycket illa ställt, så Erland Jonsson kom till oss med pengar för att vi skulle köpa säd som skulle transporteras till dessa platser för försäljning och hjälp. Jag minns mycket väl när farbror Erland tog fram nästan femhundra mynt i olika valörer till ett värde av omkring fyrahundra shilling. Ezekia råkade komma in i rummet och fick se denna enorma förmögenhet i reda pengar på ett skåp. Ögonen lär ju kunna bli stora som tefat ibland och detta var ett sådant tillfälle.

Tröskning med slanor.

Nästa morgon fick jag ta plats med pengar på altanen i gästhuset. Så här måste Josef ha känt sig när han för några tusen år sedan köpte säd i Egypti land! Folk hade i god tid fått veta att vi skulle köpa säd så det fanns många som väntade på att få sälja. Många hade tygknyten på huvudet med säd. Med en emaljerad skål mätte Yeremia upp säden. Vi betalade tjugo cent per skål. Den inköpta säden hälldes sedan i jutesäckar och efter några dagar hade vi fått ihop till en lastbilstransport. Så många timmar blev det inte jag lekte Josef utan det var mest mamma som skötte betalningarna. Tolvårsdagen Om den födelsedagen skrev jag en artikel i Norrköpings tidningar. För artikeln fick jag fem kronor i honorar. Artikelns inledning löd: På morgonen den 24 augusti i år startade vi en resa till Tazengwa missionsstation, där nu skolan för de vita barnen höll på att byggas. Ett par dagar förut hade jag legat i hög feber. På morgonen kände jag mig lite illamående, men jag trodde att det skulle gå över. Jag mådde något bättre under resan.

Till Tazengwa är det sju mil. Det är till största delen slättland där vägen går fram, men man åker också genom en lejonskog. Efter ett par timmar var vi äntligen framme.

146 BARNDOMSÅRET – 1949 Det var hemskt hett i Tazengwa. Vi gick så gott som genast till huset, som skall bli vårt skolhem. Det är ju nytt och det var egentligen det som vi kom för att få se. Det kommer att bli mycket stiligt. En lång korridor går tvärs genom hela boningshuset. Själva skolhuset är så gott som färdigt. – Antagligen för värmens skull mådde jag mycket illa och kräktes också. – Det förvånade mig att farbror Jonsson kan hålla på att mura i sådan värme!

Sedan vi sett på bygget åkte vi till Itanana ute på den av solen brunbrända Ng´wakarundislätten, där en missionsstation var under uppbyggnad.

När kvällen kom och vi först hade fått oss något till livs var det dags att krypa till kojs. Något färdigt hus fanns inte men ett kök var under uppförande. Förutom mina föräldrar var det ett par svenska tanter som också skulle ligga över. Mamma och tanterna inkvarterades i köket.

Pappa och jag skulle sova i vårt tvåmanstält. ”Mamma, jag mår så dåligt”, klagade jag. ”Vad ska jag göra?” ”Drick lite mer té och försök sova så ska du se att det blir bättre”, tröstade mamma mig.

Jag följde med pappa. Vi gick till tältet som han nyss hade satt upp. Inne fanns två låga tältsängar. Kvällsluften var het. Inne i tältet stod den varma luften alldeles stilla. När pappa drog igen dragkedjorna i tältöppningen blev det ännu varmare. ”Jag öppnar lite” sa´ pappa och drog ned dragkedjorna något. En varm bris fläktade in. I tältet var det omkring +35 . Illamåendet blev bara värre. ”Jag måste kräkas”, sa´ jag med jämmerlig röst och tog mig ut.

Gulgrön besk galla rann från mungiporna. Hur jag än tog i kom nästan ingenting. Magen kändes helt tom och krampade. ”Jag är så törstig!”

Pappa räckte mig fältflaskan, som innehöll vårt ljumma dricksvatten. Jag tog en klunk och kräktes nästa minut igen. Under natten var jag tvungen att kräkas många gånger. Natten var mörk även om stjärnhimlen gnistrade hög där uppe. Så småningom hördes ett fjärran muller. Kunde det vara en jordbävning? Mullret blev starkare och starkare. Men marken började inte gunga. Nej, den här gången var det bara nattåget. Mullret upphörde när tåget stannade i Bukene, som låg ett par mil bort. Så tog mullret ny fart och försvann så småningom i fjärran bort över den torra slätten. Andra nattljud tog överhanden. Det var nattskärror, syrsor, och cikador En och annan hyena hoade längre bort, missnöjd över att inte hitta något ätbart. Framåt midnatt blev värmen mindre besvärande och vi kunde så småningom somna. Nu mitt under torrtiden fanns i vart fall inte några surrande malariamyggor som störde nattron. När vi vaknade tidigt på morgonen var luften nästan sval. Jag gick ut och satte mig på en gräsbörda, som låg på marken tillsammans med många andra som

BARNDOMSÅRET – 1949 147 köpts in till takbeläggning. Illamåendet återkom allt eftersom solen steg och det blev snabbt varmare. Jag blev tvungen att kräkas galla flera gånger.

I det blivande köket lagade tanterna mat. Någon spis fanns inte utan en plåt ovanpå några stenar fick tjänstgöra i stället. Viktigast var det nog att de vuxna fick sitt morgonkaffe. ”Du ser ut som en kinesgubbe, du är alldeles gul” sa pappa. Jag orkade inte ens le. Kände bara den äckliga värmen komma igen allt medan solen steg högre. Den evinnerliga torrtidsvinden från öster svalkade inte det minsta. Jag längtade hem till mitt rum i Mpera. Lyckligtvis skulle vi om några timmar åka hemåt i vår lilla Ford Prefect.

Eftersom det var torrtid kunde vi ta en genväg över slätten till landsvägen. En stund senare var vi inne i skogen där det fanns en hel del vilda djur. Så här på dagen såg vi inga djur alls, frånsett fåglar. Efter skogen tog bebyggda trakter vid. Byar med runda hyddor. Åkermark. Fler byar och till sist kom vi till avtagsvägen hem. Det var skönt att åter vara hemma och få ligga i sin egen säng.

Väl hemma igen tog pappa motorcykeln och for till Kahama för att träffa den indiske läkaren. Han ansåg att min gula hudfärg berodde på att jag ätit ett nytt malariaprofylax, Attebrin, och tyckte inte att han behövde se mig för att ställa prognosen. Det var gulsot, Hepatit A jag fått kunde långt senare konstateras. Den egentliga sjukperioden varade fjorton dagar men illamående fortsatte längre än så.

Internatet på Svenska skolan i Tezengwa

Svenska skolan flyttar till Tazengwa

Sommarlovet led mot sitt slut och det var dags för mig, Kajsa och Lennart att börja sjätte klassen. Förutom vi var det några barn till, Pelle Brandström, Arne Nordberg, Ivar och Yngve Jonsson samt Evert Kalén. Inskrivningen ägde rum en lördag i mitten av september. Vår fröken var som tidigare Valborg Norberg. Margareta Hällzon hade slutat som hus-

148 BARNDOMSÅRET – 1949 mor och efterträtts av Agnes Blomqvist. Svenska skolan hade nu flyttats från Nyawa till Tazengwa så jag hade bara sju mil hem. Internatet var ännu inte klart. Däremot var ett mindre hus med grästak nästan klart. Det var ett stort rum där som blev vår skolsal. Våra första lektioner hade vi i Dahlqvists gamla hus där matrummet fick tjänstgöra som skolsal mellan måltiderna. I samma hus fanns ett rätt stort rum som Evert Kalén och jag skulle bo i. Det fanns en dörr som gick ut till husets baksida och en som gick till ett annat rum. Fönstret vette mot infarten till stationen. Väggarna var vitkalkade och golvet var av cement. I fönstret var ibland geckoödlor på jakt efter myggor, fast det var längre fram när regntiden kom. En kväll tog Evert som vanligt ficklampan och gick ut i mörkret för att göra ett sista besök för dagen till utedasset. Efter en mycket liten stund kom han inrusande. ”Va, kommer du redan?” Något hade tydligen skrämt Evert. Visst fanns det jättestora kackerlackor på dasset. De var nästan världsberömda eftersom just den sortens insekter från Nzega fanns till beskådande på London Zoo. Det fanns också leoparder i området runt Tazengwa, för att inte tala om många andra djur. Sedan Evert hunnit hämta andan kom så förklaringen ”Det kom en fjädermus ur hålet när jag skulle sätta mig!” Vid den här tiden på dygnet borde rimligen alla de fladdermöss som på dagarna bodde under golvet i dasset ha gett sig iväg på sina nattliga jaktturer, så det handlade väl om en ”fjädermus” som försovit sig. Jag kände mig som en storebror och kunde hjälpa honom med ett och annat. Vid ett tillfälle hade han lyckats kleta tuggummi i håret och problemet löstes enkelt med en sax. Evert lyssnade nog lite för mycket på mina åsikter, men eftersom jag var så mycket äldre tog han till sig av min visdom. Vi började prata om våra föräldrar. Eftersom jag är uppvuxen i ett bra hem, men där inte kramar mellan föräldrar och barn hörde till vanligheterna hade jag den uppfattningen att ömhetsbetygelser gällde bara mellan föräldrar och små barn. När man väl kommit i skolåldern var sådant rena barnsligheterna. Evert lyssnade och ville ju inte vara barnslig. Tant Gunhild var förvånad över sonens ändrade beteende och fick så småningom veta varför. Hon uppskattade inte vad jag inbillat Evert. Evert var en lugn pojke i motsats till sin lillebror Ingemar, som de infödda gav tillnamnet Bwana Matata, Herr Bekymmer. Tant Gunhild kunde ju i alla fall få pussa och krama lille Ingemar om Evert inte ville! Efter skoldagen och läxläsningen fanns det tid för lekar. Ofta lekte vi med våra leksaksbilar. Under lovet hade jag snickrat ihop en stadig leksaksbil med släp. Märket var förstås ABUR. Hjulen hade jag sågat till av mininga, mahogny. Diametern på hjulen var åtta cm. På flaket kunde en lekkamrat få plats. De andra barnen tyckte att min bil var för stor, men jag hade ju

BARNDOMSÅRET – 1949 149 inte några andra leksaksbilar så även jag fick delta i lekandet under de stora träden där inte allt gräs tagits bort. Gräset hackades bort så att vi fick riktigt fina leksaksbilvägar omgivna av gräs.

Efter dagens lek var inte minst knäna jordiga. Det skulle badas här också, inte varje dag men rätt ofta. Problemet var vattnet. Liksom i Nyawa bestod ”badkaret” av en plåtkoffert. Frågan var dock om inte vi fick mindre vatten nu. Jag noterade att vattendjupet i kofferten bara var tre centimeter! Vad kan man göra när torrtiden är besvärligare än vanligt och hettan ibland är nästan outhärdlig. Nåja, vi blev i alla fall blöta av vårt bad.

Hemlängtan kändes svår. Erland Jonssons kom en lördag från Nyawa förbi Tazengwa och skulle till Mpera. Jag bad att få följa med hem över helgen. Jag upplevde det mycket orättvist att Yngve fick följa med sina föräldrar till mitt hem, men inte jag. I dagboken står det kort och gott att jag var ”mycket ledsen”. På söndag kom de igen. Flera dagar står det vidare att jag hade svårt att somna på kvällarna. Hög feber hade jag någon dag och mådde fortfarande illa trots att det gått en hel månad sedan jag fått gulsoten.

Skolan kändes tidvis jobbig. Läxorna var ibland långa. Fröken Valborg ansåg dessutom att vi skulle lära oss många psalmverser utantill. Självklart skulle vi minnas en del verser ur Bibeln också. Jag upplevde det hela ytterst jobbigt och det underlättade inte inlärningen precis. Under en kristendomslektion fick jag frågan om vilken dag Jesus dog. Jag tänkte efter och mindes att det var en veckodag med ”någonting före” så jag försökte med ”Fettisdag!” Det föranledde nog att noteringen ”Tant Valborg var på ganska dåligt humör” kom med i dagboken. – Roligare var det förstås när Kajsa gjorde bort sig och läste första versen i Bibeln: ”I Egypten skapade Gud himmel och jord!”

Våra föräldrar hälsade på i Tazengwa då och då. Saknaden efter mamma blev inte så långvarig för min del. En dag kom hon med Lägerviks och var några dagar i Tazengwa. Återfärden hem till Mpera företogs med Sukumabus. Det var mer eller mindre en lastbil med ”passagerarflak” och tak över flaket. På kylaren hade chauffören ibland en köttbit för stekning, påstods det. Extra häftigt gick resan när chaufförerna dessutom nyttjande bangi, marijuana.

Skolbygget pågick och man hade fått upp många innertak, trots att yttertaket ännu inte var på plats. I mitten av oktober kom kraftiga regn. Många innertak ramlade ner. I Mpera upplevde pappa regnen positiva. Han konstaterade att det varit en härlig regnnatt som dessutom fyllt tunnor med vatten. Först fyra dagar senare anlände takplåten till skolan.

Lägerviks var vid ett tillfälle i Tazengwa illa ute. De skulle tända ett fotogenkök. Rödspriten som användes som tändvätska exploderade, men skadorna blev inte så farliga. Redan nästa dag var ”farbror L. nästan bra från brännskadorna och kunde fortsätta sin färd till Igunga”. Samma dag ”var jag ganska trött och slut” – ett uttryck som jag nog hört de vuxna

150 BARNDOMSÅRET – 1949 använda. Jag hade trampat på en vass tagg, som gick in i vänster fot. Först dagen därpå lyckades tant Agnes och Jakobo få ut taggen med hjälp av en kniv. Pingstvänners ”fikonspråk” skymtar rätt ofta i dagboken. En söndag konstaterar jag ”att en härlig Ande vilade över nattvarden” och en annan söndag ”Bad Gud om förlåtelse” (för vad minns jag inte). ”Det var ett härligt bönemöte.” – En dag åkte jag med Martin Berggren till stadsposten i Nzega. ”Åkte med farbror Berggren, vi döpta, till fängelset. Vittnade där. Halleluja!” I början av november fick vi långhelg. Detta innebar av vi elever kunde få fara hem. Eftersom Everts föräldrar bodde i Msamabara, Kasulu fick han följa med mig till Mpera. Om denna ledighet skrev jag i Barnens Härold:

En resa hem

I mitten av denna termin fick vi lov att fara hem till ett församlingsmöte. Evert Kalén fick resa med mig till Mpera. När dagen var inne, skyndade vi oss till vägen sedan vi druckit té. Ett par bilar for förbi men inte ”Sukuma-bus”. Då hände något ovanligt. Det började regna. Farbror Jonsson skulle skjutsa sina pojkar till Nyawa. Vi fick följa med till Boma (Nzega), ett ställe där ”Sukuma-bus” stannar. Vi fick gå in i kaféet. Under tiden delade jag ut bibeltraktater till de svarta som var där. Efter en stund kom bussen. Vilken glädje! Evert, Kajsa, Pelle och jag klev in i klass 2. Vi fördrev tiden på bussen med att sjunga och prata. Vi stannade flera gånger och när skymningen föll på var vi vid avtagsvägen till Itanana, Mwamala. När klockan närmade sig åtta var vi hemma i Mpera. När Kajsa och Pelle hade ätit några smörgåsar med leverpastej, fortsatte de till Lowa, via Kahama. Vad det var roligt att vara hemma! Evert fick ligga i mitt rum och jag i mammas säng i sängkammaren. En lång stund låg jag och pratade med pappa, men till sist somnade jag i alla fall. På morgonen kom jag fort ur sängen. Vad hundarna Mick och Telly var livliga! Katten Kalle var också på utmärkt humör. När jag klappat hundarna tog jag cykeln och cyklade en stund. När jag kom till byn var det nästan folktomt där. Men de gamla gummorna, som hade tagit sin tillflykt till missionen, kände igen mig och kom och hälsade. När Evert var klädd skjutsade jag honom på cykeln ute på gården. På eftermiddagen började det att regna, så vi fick hålla oss inomhus. Mamma hade kokat knäck innan vi kom och vi åt knäck. – Om vi inte åt upp all knäcken, innan vi for tillbaka, skulle vi få med oss knäck till skolan, sa hon.

BARNDOMSÅRET – 1949 151 Nästa dag var det församlingsmöte. Vi gick ner till mötet. Detta började med två, tre sånger. Pappa spelade på sitt dragspel. Han inledde även mötet. När några svarta hade vittnat, fick alla som inte var döpta gå ut. Och de döpta fick vara med om brödsbrytelsen. När mötet var slut gick var och en hem till sitt. På måndagsmorgonen skulle vi tillbaka till Tazengwa. Vi fick åka i pappas bil, för han skulle till Itanana och sedan till Nyawa för att snickra för skolan i Tazengwa. – Sedan vi sagt adjö till min mamma for vi. När klockan närmade sig tio var vi framme i Itanana. Vi fick kaffe med tårta. Pappa satte upp takrännor på kökstaket under tiden vi var där. Sedan pappa och tanterna hade planerat om planteringarna en stund, startade vi åter. Vi kom fram till Tazengwa på eftermiddagen. De andra barnen var redan komna. När jag och Evert kom ner till skolan satt de och räknade. På kvällen följde pappa med farbror Jonsson till Nyawa. Det var meningen att han skulle snickra dörrar till det nya skolhuset. – Nu fortsatte återigen skolarbetet.

I artikeln ovan står det om församlingsmöten. De ägde rum första söndagen i varje månad. Först var det en förmiddagsgudstjänst med brödsbrytelse och eventuella förhandlingar samt offergång. Det är vanligt att man har två kollektskålar framme vid predikstolen, en för tionde och en för kollekter i övrigt. På det medlemskort jag fått från Filadelfiaförsamlingen i Boden stod det ”Fören fullt tionde till förrådshuset”. Detta uppfattade jag så att jag skulle ge en tiondel av mina kontanter i tionde varje första söndag i månaden. När jag började skolterminen hade jag tjugo shilling. Så blev det församlingsmöte och då försvann ju två shilling. Nästa månadsskifte hade jag kanske kvar femton shilling och då försvann ju ytterligare en och femtio! Till sist förstod jag att det inte var meningen att Gud skulle på sikt ta nästan alla mina pengar.

Våra fickpengar kunde användas till att hjälpa andra och inte bara hamna i kollekten i kyrkan. På missionsstationen fanns en anställd, som inte betalt sin skatt och därför hotades med fängelse. Vi vita skolbarn tyckte så synd om honom att vi gav honom fem shilling och sextio cent.

I mitten av december kom så den efterlängtade skolavslutningen och vi fick resa hem.

Under höstterminen hade de svenska farbröderna ägnat mycken tid till snickerier för svenska skolans räkning. Snickerierna skedde till stor del i Nyawa. Pappa och farbror Herbert var där flera dagar och hjälpte till. De var även i Mbogwe där en finlandssvensk missionsstation var under uppförande. Man var verkligen duktiga på att hjälpa varandra under denna missionens uppbyggnadstid. Hemma var det också byggnationer. Husen försågs med myggnätsfönster och träluckor. I stället för glas-

152 BARNDOMSÅRET – 1949 fönster sattes ibland ”Sunralite”, som var en typ av nät som var täckt med någon slags genomskinlig tätningsmassa. I slutet av året hade församlingen i Mpera drygt ett hundra medlemmar.

Midsommartid i december

När det började skymma brukade jag och mina föräldrar ofta sitta på altanen. Dagens hetta avtog och dagen övergick snabbt till natt. Myggorna började bli aktiva. Cikadornas höga toner började höras. Syrsorna stämde in i nattmusiken. Råkade man få en musicerande syrsa i huset var det nästan omöjligt att sova för det var som att man hade en batteridriven väckarklocka som ringde hela tiden. Mörkret föll allt snabbare. I fjärran hördes hundarnas skällande och i närheten hade hyenorna börjat basunera ut sitt dåliga humör med sitt ofta återkommande ”oooo-upp”! Nattfåglarna gjorde sig också påminda. Stjärnorna tändes. Karlavagnen låg upp och ner sedd från södra halvklotet. Södra korset låg ner mot horisonten och korset lutande mot vänster för att senare på natten allt mer luta mot höger. Månen gick upp och hela unyamwezilandet låg i ett förtrollande ljus. Vid horisonten blixtrade det hela tiden. Molnen kom vältrande och snart doldes månen. Blixtar korsade himlen. Åskan mullrade. Vid ett tillfälle konstaterade jag att under en tjugominutersperiod lät det hela tiden som om stora stenblock rasade utför ett berg. Till sist blixtrade det och small samtidigt. Regnet vräkte ner och den afrikanska röda jorden blev en kletig lervälling. Så småningom drog regnet förbi. Vinden skakade om solfjäderpalmens blad utanför huset. Plötsligt hördes ett hjärtskärande skri från en fågel som nyss sovit, men som i ett nu blivit tagen av något vilddjur.

Julaftonen 1949 var osedvanligt regnig. Valborg Norberg och Agnes Blomqvist skulle fira julen hos oss. De kom med Sukuma-bus en dag försenad. Vägen var så förstörd så de var tvungna att övernatta i Itobo hos några araber. Från Lowa kom andra genomvåta julaftonsgäster, nämligen familjen Brandström, som senare på kvällen for hem igen. Julklappar fick vi i stor mängd. Jag fick tjugoen paket och mest glad blev jag över cykellyset med generator. Tänk att kunna vara ute och cykla på kvällarna även när det var becksvart!

Senare på natten vaknade jag av sång utanför mitt fönster. Det var de kristna som på julnatten gick runt i byarna och sjöng julsånger. Det var verkligen snällt av dem att sjunga även för oss vitingar. De sjöng så vackert, men jag var ju så sömnig! Efter en stund gick de vidare. Natten blev kort. Julottan väntade.

Juldagsmorgonen klockan fyra, två timmar före soluppgången, var det julotta. Småfrusna gick vi en stund före ut på gårdsplanen. Den svaga vinden kändes kall och solfjäderspalmernas blad rasslade och det lät som om någon rev sönder tjocka pappersark. Det var fortfarande mörkt men miljoner stjärnor glimmade. Kyrktrumman dunkade och kallade till da-

BARNDOMSÅRET – 1949 153 gens första gudstjänst. I öster kunde man ana en svag ljusning. Än hördes nattens alla ljud. Vi fortsatte vår promenad till kyrkan där mamma tänt stearinljus i fönstren. När vi kom in kunde vi se att ett fyrtiotal personer kommit. Många kom med fotogenlampor, stallyktor. Jag satt i mina shorts och hade en kortärmad skjorta. Jag frös. Många vuxna satt insvepta i filtar. De som inte hade filtar var klädda på det vanliga sättet. De flesta hade svarta skynken på sig. Männen hade fäst skynket över ena axel och kvinnorna hade fäst skynket så att axlarna var bara. Barnen satt helt nakna och frös. Jag satte mig uppe på podiet bredvid pappa. Lyckligtvis blev predikan inte så lång. De sånger som sjöngs var desamma som i svenska kyrkor på juldagsmorgnarna, fast vi sjöng förstås inte på svenska. Efter julottan gick var och en hem till sig en stund. Mamma och pappa kokade kaffe och själv fick jag ett glas mjölk.

Kyrktrumman hördes igen och det var dags att gå på förmiddagsgudstjänsten dit det kommit många fler än i den arla morgonstunden. Nu kändes det dessutom varmt och skönt. Efter mötet gick vi ner till vår trädgårdsdamm där elva personer döptes. Efter dopförrättningen gick vi tillbaka till kyrkan för det var ett par som skulle vigas. Efter vigseln blev det möte igen med predikan. Ja, det blev en lång kyrkhelg denna juldag.

Annandag jul firades inte utan det blev vanlig vardag, fast annandagens kväll blev inte vanlig. Vi lade oss i vanlig tid på kvällen. Jag hade inte somnat och plötsligt uppfattade jag ett mycket ovanligt bullrande ljud. Det lät som ett tåg som kom närmare och närmare. Snart började sängen gunga. Dörrarna skakade. Själv ansåg jag senare att vi upplevt ”en stor jordbävning” men pappa kallade det bara för ”en kraftig jordstöt”.

När de korta regnen kommit i november hade träd och buskar börjat blomma. Vid årsskiftet var jakarandaträden översållade med blå blommor, flamboyantträden med röda och ironwoodträden med gula. Frangipani (tempelblomman) var fulla med vita blommor, nerium med röda. Bougainvilleorna och hibiskusarna blommade likaså med lila respektive röda blommor. Andra buskar med smala gröna blad hade gula blomställningar. Träd, buskar och gräs var frodigt gröna. I gräset växte en och annan orkidé. Till och med törnbuskarna blommade, en del med hängen i gult och blått, en del med röda ”tandborstar”. Fruktträden blommade och doftade så gott. Luften var fuktig, och värmen acceptabel. Här i Mpera, tolvhundra meter över havet, var det utomhus i solen ibland över 50 eller i skuggan ca 35, när det var som varmast. På morgonen var det många som frös när temperaturen gick under 20.

Redan innan solen kommit över horisonten förde fåglarna ett väldigt liv. De tävlade om att överrösta varandra. I svenska öron lät det som en fågel ständigt upprepade ”släng-in-nå-ved!” En annan fågel spelade flöjt med samma ton tre gånger i följd och därefter kort paus och på nytt tre flöjttoner. Duvorna ”ho-ho-ade”, sparvarna lät ”tjick-tjock”, en annan fågel med panflöjt blåste sitt ”tjoho-tjoho”. En mer försynt fågel sjöng mer lågmält sitt ”tjo-vii”. Vem som ständigt upprepade ”bodelis-bodelis”

154 BARNDOMSÅRET – 1949 undrade jag över likaså vem som sjöng ”tjipi-tjipi-tjipi-tjipi”. Man såg trastar, sädesärlor, svalor, duvor, gråsparvar, regnfåglar, ormslukarfåglar och hökar. Kråkfåglar kraxade sitt ”gwa-gwa-gwa” och förbi högt upp i luften drog änder förbi i plogformationer med ett och annat ”kvackande”. Ibland flög ytterst färggranna småfåglar förbi, de är som ”diamanter i skyn”. Ja, vad vore livet utan fåglar!

Bostadshuset i Mpera år 1950. Foto: Fl. Hällzon