Kursen gav mod att förverkliga drömmen

Kan man rädda världen? Absolut, om man börjar där man står.

Pingstkyrkan i Landsbro har blivit sambandscentral för Brobyhjälpen som i samarbete med lokala livsmedelsbutiker och engagerade volontärer ger stöd till människor i utanförskap.

TVÅ GÅNGER I se veckan hämtas svinnvaror från fyra livsmedelsbutiker, mat som är fullt ätbar men som inte går att sälja på grund av en trasig förpackning, kort hållbarhet eller helt enkelt för att bananerna blivit för bruna. All mat transporteras sedan till Brobykyrkan som ligger alldeles utmed genomfartsvägen i det småländska samhället Landsbro. Här packas den om i matkassar som hämtas av behövande.

– I dagsläget handlar det om 13 hushåll i Landsbro med sammanlagt 35 personer, från spädbarn till 85 år, människor med olika bakgrund men med behov av hjälp och stöd, säger Katherine Nordenflycht.

Hjälpen med matkasse bygger på en ansökan där man möter personen i fråga i en intervju för att få en helhetsbild av dess situation.

– Det är väldigt viktigt för oss att möta hela människan, därför kan man inte ansöka digitalt. Och då ser vi ju också att det finns många fler behov hos de här människorna, säger Katherine.

Hennes man Mattias är pastor i Brobykyrkan, en mindre pingstförsamling med cirka 100 medlemmar i ett litet samhälle med runt 1400 invånare. De flyttade till Landsbro för bara ett par år sedan och med sig bar Katherine en dröm om något större.

– Jag har alltid varit väldigt kreativ i mitt huvud, men ofta känt – vågar jag säga det här? Får man tänka så här vilt och galet? Kan man rädda världen?

På samma sätt drömde Ulrica Stenman om något större. Hon är sjuksköterska i botten men har de senaste åren drivit ett privat familjedaghem i Landsbro.

– Jag är också en sån som vill mycket, som har idéer och brinner. När jag ser något som saknas vill jag göra något åt det. Och jag har funderat mycket på hur vi som församling kan möta de sociala utmaningar vi har i vårt samhälle. Inte bara när det gäller tron, utan alla slags behov, säger Ulrica.

Mattias hade under en längre tid peppat Katherine att söka distanskursen ”Socialt entreprenörskap i kyrka och samhälle” som ges av Hyllie Park och June Folkhögskola. Även Ulrica hade funderat på den här kursen. Och när Ulrica och Katherine började prata och dela sina tankar och visioner var saken klar.

– Vi var så överens om vad vi önskade för vårt samhälle, säger Ulrica.

KATHERINE BESKRIVER kursstarten som ren eufori.

– Plötsligt kände jag, jag är inte ensam, det är okej att tänka och drömma stort. Det är inte omöjligt. Jag hade inte verktygen tidigare, men på kursen i socialt entreprenörskap fick jag det. Dessutom peppar man varandra som deltagare och hjälper varandra vidare i processen. Vi hade aldrig startat Brobyhjälpen om det inte vore för den här kursen, säger Katherine.

Det enda Ulrica och Katherine visste när kursen började i augusti förra året var att de med utgångspunkt ifrån församlingen ville möta människors behov. Katherine har själv en bakgrund inom psykiatrin där hon bland annat jobbat i Vetlanda.

– I arbetet upptäckte jag att många människor jag besökte också hade ett stort behov av mat, säger Katherine. Ett studiebesök hos Betel Mathjälpen i Skövde öppnade ögonen både på Katherine och Ulrica – det här var precis vad de ville starta i Landsbro.

Plötsligt kände jag, jag är inte ensam, det är okej att tänka och drömma stort. Det är inte omöjligt.

Men hur vet man vilka människor som har behov av hjälp? Här gäller det att gå varsamt fram, konstaterar Katherine. Att inte ha råd att köpa mat är skambelagt och inget man skyltar med. Däremot visade det sig i samtal med en restaurangägare att han dagligen får besök av människor som vill äta men som inte har råd att betala. – Vi sa till honom, berätta att Brobyhjälpen finns. Och jag kontaktade chefen för psykiatrin i Vetlanda och bad honom att också berätta om Brobyhjälpen för dem han kommer i kontakt med, säger Katherine.

Sedan första matkassen delades ut i mars har Brobyhjälpen vuxit sakta men säkert. Kontakter har knutits med näringsliv, politiker och offentlig förvaltning i Landsbro och Vetlanda med potentiella samarbeten på oanade håll. Flera kyrkor har hört av sig och funderar på att starta liknande initiativ. I april inbjöd den lokala ICA-affären i Landsbro till vårmarknad där fem procent av alla intäkter hos medverkande skulle gå till ett välgörande ändamål.

– I år gick det till Brobyhjälpen. Vi fick in 32 000 kr, berättar Katherine.

Pengar som gör stor skillnad för ett icke vinstdrivande initiativ av Brobykyrkan, beroende av volontärer, där all ekonomi hanteras av församlingen.

Hur reagerar samhället på att kyrkan står bakom ett socialt initiativ av det här slaget?

– Det har funnits åsikter men vi har generellt fått väldigt positiv respons och vi är tydliga med att även om det är ett initiativ från pingstkyrkan så är det till för alla som behöver hjälp och för alla som vill engagera sig som volontärer, oavsett tro, säger Ulrica.

Namnet Brobyhjälpen hänger förstås ihop med kyrkans namn men också med den grundläggande idén att bygga broar ut i samhället på olika sätt.

– I styrelsen har vi ofta pratat om våra lokala utmaningar, hur vi kan vara kyrka och möta de behov som finns, säger Ulrica.

PSYKISK OHÄLSA är något som många lider av i samhället, så även i Landsbro. Hur möter kyrkan sådana behov?

– Vi ber hela tiden om Guds ledning i hur vi ska hitta rätt sätt att möta människor som lever i utanförskap i vårt samhälle. Matkassen är en bra början. Vi har också väckt liv i öppna förskolan och mött ett jättestort intresse, det var så efterlängtat. Vi vet inte hur stort det här kommer att bli. Ibland får man bara testa och se. Men jag tänker att relationer är grunden i allt, säger Ulrica.

Vi vet att det finns behov överallt omkring oss – så varför har vi ändå så svårt att se och möta dem som kyrka?

Katherine tystnar, samlar tankarna för att hitta rätt ord.

– I min värld är det stor skillnad mellan att fråga ”Hur är det?” och ”Hur mår du?”. Börjar du skrapa på ytan hos en annan människa och får hennes förtroende så har du ett enormt ansvar. Det kostar. Jag tror det kan vara anledningen att vi inte riktigt orkar. Och kanske är tiden – eller snarare bristen på tid – det som utgör den allra största utmaningen.

– Tiden är det finaste du kan ge till en annan människa. Var varsam och prioritera din tid rätt, säger Katherine.