Näringsverksamhet i församlingarna Av Patrik Tibbling, jurist på kyrkokansliet Församlingar får bedriva näringsverksamhet om den har en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift. Detta beslutades av 2010 års kyrkomöte. Den nya bestämmelsen infördes som ett nytt femte stycke i 2 kap. 1 § i kyrkoordningen. Kyrkomötet bestämde dock att detta inte ska träda i kraft förrän den 1 januari 2012. Kyrkomötet gav också Kyrkostyrelsen i uppdrag att ytterligare utreda dels de juridiska konsekvenserna för såväl församlingar som stift av att församlingar bedriver näringsverksamhet, dels också kyrkoherdens roll i framtida kyrkliga bolag. Härutöver fick Kyrkostyrelsen uppdraget ”att ta fram ett material med råd till församlingarna om bedrivande av näringsverksamhet samt ge stöd till stiften i deras tillsynsuppdrag rörande näringsverksamhet som bedrivs av församlingarna”. Utredningen Bakgrunden till Kyrkomötets beslut är en utredning som blev klar hösten 2009. Utredningen med namnet ”Arbetsformer i förändring – församlingens uppgift och förutsättningar” hade föreslagit den bestämmelse som sedan blev beslutad av Kyrkomötet, dvs. att det ska vara tillåtet för en församling att bedriva näringsverksamhet under förutsättning att den har en naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften. Därutöver hade utredningen föreslagit att det av kyrkoordningen skulle framgå att om näringsverksamheten avsåg begravningsbyråverksamhet skulle sådan vara tillåten endast efter medgivande av Kyrkostyrelsen. Näringsverksamhet kan allmänt definieras som en yrkesmässig verksamhet som bedrivs i förvärvssyfte och, när det handlar om näringsverksamhet som bedrivs av en församling, innebär detta enligt utredningen att finansieringen ska ske på annat sätt än med kyrkoavgift eller begravningsavgift. Utredningen ställde sig avvisande till en verksamhet som endast har till syfte att ge ekonomisk vinst. Det måste finnas en begriplig koppling till församlingens karaktär och syfte annars riskerar man enligt utredningen att förvirra eller snedvrida bilden av Svenska kyrkan och dess församlingar. Utredningen menade att en församling i första hand bör ”koncentrera sig på sin egentliga uppgift och inte splittra resurser och energi på osammanhängande sidouppgifter”. Detta var enligt utredningen motivet till att det alltid måste finnas en naturlig koppling till den grundläggande uppgiften för att det ska vara tillåtet för en församling att bedriva näringsverksamhet. Utredningen konstaterade att det finns möjlighet att lägga näringsverksamhet i annan juridisk person än församlingen själv och, om så sker, bedömde utredningen att aktiebolag var den form som låg närmast tillhands. Ett av församlingen kontrollerat bolag måste dock
betraktas som en del av den totala verksamhet som församlingen bedriver och måste därför enligt utredningen omfattas av både församlingens pastorala program, församlingens revision och stiftets tillsynsfunktion. Kyrkomötet beslutade 2009 genom ändringar i kyrkoordningen att kyrkoherden ska leda all verksamhet i församlingen. Detta får enligt utredningen till följd att kyrkoherden också är den som operativt ska leda församlingsverksamhet i bolagsform. Definitionsmässigt innebär det att kyrkoherden ska vara VD i ett församlingsägt bolag. Någon särskild reglering i kyrkoordningen om detta ansåg utredningen inte vara nödvändig. Inom parentes kan nämnas att detta var den fråga som föranledde mest kritik från remissinstanserna. Utredningen ansåg att det fanns en naturlig anknytning mellan begravningsbyråverksamhetens innehåll och församlingens grundläggande uppgift och att det därför fanns skäl att i kyrkoordningen klargöra att sådan verksamhet skulle vara tillåten. Med hänsyn de speciella problem som finns på detta område, exempelvis vikten av kunna särskilja församlingens roll som huvudman för begravningsverksamheten och rollen som ansvarig för en lokal begravningsbyråverksamhet, föreslog utredningen att begravningsbyråverksamhet i församlingens regi skulle kräva Kyrkostyrelsens tillstånd. Kyrkostyrelsen skulle också ges ett bemyndigande att fastställa en ordning för ett eventuellt medgivande. Kyrkostyrelsen Utredningens förslag skickades på remiss till samtliga stift och ett stort antal församlingar och samfälligheter. Remissutfallet visade på en något splittrad bild. Många stift menade att det kunde bli problem med stiftens tillsynsfunktion om församlingarna valde att bedriva verksamhet i bolagsform. Tveksamhet fanns även hos många instanser när det gällde förslaget om möjligheten för församlingarna att bedriva begravningsbyråverksamhet. När Kyrkostyrelsen behandlade utredningens förslag i sin skrivelse till Kyrkomötet, KsSkr 2010:7, var man i princip positiv till förslaget om att i kyrkoordningen klargöra att församlingarna får bedriva näringsverksamhet. Styrelsen betonade dock att det var viktigt att sådan verksamhet inte fick bedrivas så att den kan uppfattas som ett sätt att ”bara tjäna pengar”. Verksamheten får inte bland människor upplevas som helt främmande för Svenska kyrkan. Det får enligt Kyrkostyrelsen inte råda någon oklarhet om vad Svenska kyrkan står för. Ett förtydligande i kyrkoordningen om att det måste finnas en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift ansågs därför nödvändigt. I likhet med utredningen ansåg Kyrkostyrelsen att den logiska konsekvensen av 2009 års kyrkomötesbeslut om kyrkoherdens ställning var att kyrkoherden även var den som skulle leda verksamheten om den bedrevs i bolagsform. Styrelsen framhöll ”att den kompetens som krävs för att vara kyrkoherde och i den egenskapen leda en församling rimligtvis också borde vara sådan att den räcker för att svara för ledningen av ett bolag som bedriver näringsverksamhet”. Om det inte fanns de nödvändiga resurserna och kompetensen i
församlingen föreföll det enligt styrelsen naturligt att hellre avstå från en planerad bolagsbildning. Kyrkostyrelsen var mycket tveksam till utredningens förslag i de delar den handlade om begravningsbyråverksamhet. Man menade bl. a. att det kunde vara svårt att hålla isär begravningsbyråverksamheten från såväl den grundläggande uppgiften som uppdraget att vara huvudman för begravningsverksamheten. För många människor kunde det vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna. Man fick enligt styrelsen inte sätta kyrkans trovärdighet på spel. Mot denna bakgrund valde Kyrkostyrelsen att inte lägga fram något förslag till Kyrkomötet om att i kyrkoordningen föreslå en reglering av möjligheterna för församlingar att bedriva begravningsbyråverksamhet. Det behövdes enligt styrelsen ”en djupare reflektion av denna komplexa fråga”. Kyrkomötet När Kyrkomötet i oktober 2010 behandlade Kyrkostyrelsens förslag godtogs dessa men med den ändringen att bestämmelsen i kyrkordningen om näringsverksamhet skulle träda i kraft först den 1 januari 2012. Fram till dess fick Kyrkostyrelsen i uppdrag att ytterligare utreda de juridiska konsekvenserna för församlingarna och stift av att församlingarna bedriver näringsverksamhet men också att utreda kyrkoherdens roll i framtida kyrkliga bolag. Även ett material med råd till församlingarna om bedrivande av näringsverksamhet och stöd till stiften i deras tillsynsuppdrag skulle tas fram av Kyrkostyrelsen. Skälet till det uppdrag som Kyrkostyrelsen fick var att det fortfarande fanns frågetecken kring de juridiska konsekvenserna av att församlingar bedriver näringsverksamhet. Som exempel nämnde Kyrkomötet frågan om hur man ska se på och hantera konflikter mellan kyrkoordningen och aktiebolagslagen och de konkurrensrättsliga aspekterna av församlingsbedriven näringsverksamhet. Kyrkomötet instämde i Kyrkostyrelsens bedömning om de särskilda problem som uppstår när en församling som huvudman för begravningsverksamheten samtidigt bedriver begravningsbyråverksamhet. En djupare reflektion kring denna fråga behövdes. Någon särskild reglering i kyrkoordningen om församlingarnas möjlighet att bedriva begravningsbyråverksamhet som ju hade föreslagits av utredningen blev det därför inte. Några synpunkter Svenska kyrkans överklagandenämnd har i ett beslut från 2007, 22/07, ansett att det inte är en uppgift för Svenska kyrkans församlingar att bedriva begravningsbyråverksamhet, vare sig självständigt eller tillsammans med annan. Ett beslut om att starta sådan verksamhet är därför oförenligt med kyrkoordningen. Skälet till detta är enligt Överklagandenämnden att denna verksamhet är problematisk ur flera aspekter, bl.a. när det gäller beskattning och konkurrenslagstiftning samt lagstiftningen kopplad till huvudmannaskapet för begravningsverksamheten.
Hur ska vi nu se på detta beslut mot bakgrund av att Kyrkomötet på Kyrkostyrelsens förslag valde att inte ta in någon reglering av begravningsbyråverksamhet i församlingens regi? I skrivelsen till Kyrkomötet menade Kyrkostyrelsen att Överklagandenämndens beslut fortfarande skulle ha aktualitet och att det fanns anledning att utgå från att några begravningsbyråer i församlingars regi inte kommer att tillskapas förrän frågan har analyserats ytterligare och rättsläget eventuellt ändrats genom beslut om reglering i kyrkoordningen. En församling som trots det rättsläge som nu råder väljer att starta en begravningsbyrå löper därför naturligtvis en stor risk att få sitt beslut upphävt av Överklagandenämnden. En annan fråga som inställer sig är vad som gäller om församlingarnas rätt att bedriva näringsverksamhet i övrigt i avvaktan på ikraftträdandet den 1 januari 2012 av den nya bestämmelsen om detta. Kan man starta nya verksamheter i exempelvis bolagsform redan nu eller måste man vänta till år 2012? Det finns anledning att konstatera att det idag inte finns någon bestämmelse i kyrkordningen om näringsverksamhet överhuvudtaget. Den service som de flesta begravningshuvudmän tillhandahåller i form av skötselåtagande av gravplatser är definitionsmässigt att betrakta som näringsverksamhet. Ingen har ifrågasatt att detta inte skulle vara tillåtet. Vi vet också att olika typer av annan näringsverksamhet, exempelvis äldreboende och kaféverksamhet, förekommer på en del håll i landet redan idag, ibland i bolagsform, ibland i egen regi. Så länge verksamheten ligger inom ramen för församlingens, och i förekommande fall samfällighetens, uppdrag kan knappast någon hävda att det skulle strida mot kyrkoordningen att starta sådan verksamhet. Mot denna bakgrund får man därför betrakta kyrkomötets ännu inte ikraftträdda beslut mer som ett klarläggande av vad som redan nu gäller än något helt nytt. När bestämmelsen väl trätt i kraft tillkommer dessutom, som utredningen framhållit, kravet på att verksamheten ska omfattas av både församlingens pastorala program, församlingens revision och stiftets tillsynsfunktion. En sista fråga som kan ställas är om bestämmelsen om näringsverksamhet som har en naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften verkligen kommer att träda i kraft vid den av Kyrkomötet beslutade tidpunkten. Vad händer om Kyrkostyrelsen under den ytterligare utredning som Kyrkomötet fattat beslut om skulle komma fram till att de juridiska konsekvenserna blir sådana att bestämmelsen borde upphävas eller kanske ändras? Det återstår att se. Det torde dock inte höra till vanligheten att Kyrkomötet ändrar eller upphäver ett beslut innan det har trätt ikraft.