Kåseri Christel Kvant

Vi är rädda om mörkret!

Belysning är viktigt. Jag blev varse det när vi för länge sedan flyttade in i en villa, där det satt en lampa inmonterad i taket i hallen. Det blev så att det var precis under den man ställde sig när man betraktade sig i hallspegeln, som satt över byrån.

Det var en beklämmande upplevelse. Jag var ju mycket yngre då, men som jag minns det såg jag ut som om jag uppnått ungefär den ålder jag har nu, och på den tiden tyckte man ju det var alldeles hemskt. De svaga antydningar till påsar under ögonen, som skvallrade om vad som komma skulle, accentuerades på ett fruktansvärt sätt. Ögonen fick ett rent kusligt sken, det blev även något konstigt med kinderna och läpparna – effekten gjorde att man förskräckt tog ett steg bakåt.

Då kunde man genast se att man såg lite mindre otäck ut. Började man sedan experimentera och ta ett extra steg närmare spegeln igen, så upptäckte man till sin lättnad och förtjusning att man plötsligt var riktigt vacker! I alla fall jämfört med nyss. För då nådde ljuset ansiktet inte uppifrån, utan reflekterat rakt framifrån spegeln.

DET VAR DÅ jag förstod hur viktigt det är med belysning. Sedan dess har det aldrig monterats någon högt sittande takarmatur för allmän belysning i något av våra hem. Små och låga ljuskällor, så gör vi oss bäst allihop, förutom att det blir mysigare och mera hemtrevligt.

Jag är alltså redan införstådd med

hur viktigt det är att handskas med belysning på rätt sätt. Men nu har jag förstått att det kan påverka ännu viktigare saker än hur jag ser ut.

Låt mig därför berätta den sanna historien om de långörade fladdermössen i Skara stift.

DEN LÅNGÖRADE fladdermusen är utan konkurrens den sötaste av alla fladdermöss. Den är långsamflygare och mycket ljusskygg och bor helst av allt i gamla kyrktorn. På 70-talet fann forskarna ett fyrtiotal kolonier av den långörade fladdermusen i de gamla fina kyrkorna i stiftet. De hade levt där länge, generation efter generation, förmodligen i flera hundra år. 2016 gjorde man en ny studie, och fann att nästan hälften av dem var borta.

Forskarna insåg att det som decimerat fladdermössen under den relativt korta tid som gått var att nästan alla kyrkorna fått fasadbelysning. De ljusskygga fladdermössen väntade förgäves på mörkret, som skulle göra det möjligt för dem att flyga ut och jaga insekter att ta med sig hem till ungarna. Men när solen gick ner tändes fasadbelysningen, och det blev till och med bländande ljust. Så fladdermössen stannade i boet och dog svältdöden med sina ungar.

Det är som en kuslig berättelse av Edgar Alan Poe, men jag har läst den i Forskning och framsteg.

JAG LÄNGTAR INTE MINDRE än någon annan efter att få tända adventsljusen. Både stjärnorna i fönstret och alla de små i idegranarna på ömse sidor om trappan. För att inte tala om nätet med små ljuspunkter i murgrönan som klättrar uppför kökstrappan. Det är jag inte ensam om. Hela kvarteret, ja hela stadsdelen, lyser upp som på en given signal fredagen före den första advent, och alla våra led-belysningar med sitt vita, skarpa ljus förändrar natten till dag, eller om det är vinternatten till sommarnatt? Då får man höra något som först får en att le, för det är så vackert och oväntat: koltrastens vårsång. Har han blivit alldeles koko?

Ja, kanske det. Förvirrad har han i alla fall blivit, när novembernatten plötsligt är ljus som vore det april och hög tid att hitta en hona och en bra boplats och hävda reviret.

I år blir det inget ledljus i min trädgård. En lykta med ett levande ljus, det räcker för att skänka stämning i advent, i övrigt är vi rädda om mörkret. ●

CHRISTEL KVANT

är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård.

ILLUSTRATION: COULORBOX