Kåseri Christel Kvant PROvetarna: Alingsås lyckliga

Måste det vara så vackert?

Vattnet porlar kristallklart i bäcken, fåglarna bildar en mångstämmig kör uppe bland trädkronorna, och mellan bokarnas släta stammar skymtar Öresund så där ögonbedövande knallblått som det blir när det speglar en molnfri sommarhimmel.

Måste det vara så vackert?

Jag har smitit till skogs för en morgonpromenad, tillfälligt tagit paus från flyttlådor och en uppoch-nedvänd tillvaro. För nu ska vi flytta. Lämna staden där jag bott i hela mitt liv, flytta bort från havet och skogen och från trädgården, som nu verkar göra sitt yttersta för att påminna mig om vad jag mister.

MIN LÄNGTAN BORT från staden till byn där barnbarnen bor har präglat tillvaron i flera år. De pensionerade vännerna har delat sig i två läger: de som tycker att man inte ska flytta efter sina barn och de som vill det liksom jag. Alla de debatter där jag försäkrat att jag inte är den sortens svärmor som springer ner dörrarna hos de unga! Och alla de skeptiska blickar jag mött!

Väninnan har hört till inte-lägret och haft lite i och för sig genomtänkta utläggningar om vikten av integritet och distans mellan generationerna. Men åren har gått, och sedan dess har hon själv hunnit bli mormor, och då gick det från noll till hundra på ingen tid. Första barnbarnet hann inte fylla år en enda gång

och hennes man hann knappt fatta vad som hände, innan deras hus var sålt och ett nytt flyttats in i, lagom många kvarter från dotter och dotterdotter. Mer än en gång har jag avundats hennes handlingskraft.

HÄR LÄT DET SIG ALLTSÅ inte göras med samma lätthet, för att uttrycka det milt. Trots att det är jag som är född i vår stad, trots att det är jag som går ner och badar i havet om sommarmorgnarna och trots att min trädgård är mig så kär, så är det jag som har närt en vild och okuvlig längtan att lämna alltihop. Medan mannen, som är född i en annan del av landet och som inte badar i havet frivilligt, har grävt ner sig med rötter som sitter lika hårt som en visdomstand.

Vi har pratat om det ibland, vad det beror på. Vi har landat i genetiken: om det är kvinnornas starka band till barn och barnbarn som röjer undan alla andra hänsyn och behov. Och ja, så är det. I alla fall hos oss.

DET SOM HJÄLPTE oss att finna en utväg ur denna låsning var ett litet radhus, som plötsligt dök upp som en räddning på Hemnet. Med lagom många kvarter till barn och barnbarn. Med utsikt över nejden, och med gamla vackra tegelhus runtomkring. Och – inte oväsentligt – med likadana röda fönsterkupor på taket som vårt nuvarande hus!

Här var det ju nästan som hemma. Det tyckte till och med mannen.

Plötsligt fanns det inget motstånd. Plötsligt var papperna påskrivna, vägen framåt vek av åt ett annat håll, drömmen var på väg att förverkligas. En pytteliten trädgård ska bli min – den ska bli min lilla juvel.

Nya bokskogar ska utforskas, en liten sjö i närheten ska bli mitt nya badställe. Mannen ska börja i ny manskör, och jag ska äntligen, äntligen ta emot barnbarnen med pannkakor efter dagis och skola när mor och far behöver jobba lite till.

Efter att ha kämpat så ihärdigt och med så mycket motstånd för denna dröm, så har det inte funnits utrymme för någon vånda eller sentimentalitet för min egen del. Jag har inte ens känt någon.

Inte förrän nu, i skogen.

Måste det vara så vackert!? ●

CHRISTEL KVANT

är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård.

FOTO : COLOURBOX