9789100123918 by Provläs.se

Da n iel Keh l ma n n

Ber ömmel se Roman i nio historier

Översättning av Lars W Freij

a l ber t bon n ier s f ör l ag

Kehlmann_Berommelse.indd 3

2010-03-03 14:48:05

Av Daniel Kehlmann har tidigare utgivits: Jag och Kaminski 2004 Världens mått 2007

Kehlmann_Berommelse.indd 4

2010-03-03 14:48:05

Röster

Innan Ebling hade hunnit hem ringde hans mobiltelefon. I åratal hade han vägrat att köpa en, för han var tekniker och skeptisk mot uppfinningen. Hur kunde det komma sig att ingen tyckte att det var något särskilt med att hålla en källa till aggressiv strålning mot huvudet? Men Ebling hade hustru, två barn och en handfull arbetskamrater, och alltid hade någon av dem klagat på att det inte gick att nå honom. Därför hade han till slut givit efter, köpt en apparat och fått försäljaren att genast aktivera den. Mot sin vilja var han imponerad: den var helt enkelt perfekt, välformad, elegant och behaglig att hålla i. Och nu, oförhappandes, ringde det. Tveksamt tog han emot samtalet. Det var en kvinna som ville tala med en viss Raff, Ralf eller Rauff, han uppfattade inte namnet tydligt. Ni måste ha slagit fel nummer, sa han. Hon bad om ursäkt och lade på. På kvällen kom samtal nummer två. ”Ralf!” ropade en hes karl. ”Hur är det, hur är läget, gamla galosch?” ”Fel nummer!” Ebling satt upp i sängen. Klockan var redan över tio, och hans fru tittade förebrående på honom. Mannen ursäktade sig, och Ebling stängde av mobilen. 5

Kehlmann_Berommelse.indd 5

2010-03-03 14:48:05

Nästa morgon väntade tre meddelanden. Han avlyssnade dem på pendeltåget på väg till arbetet. En kvinna bad fnittrande att han skulle ringa tillbaka. En högljudd mansröst krävde att han genast skulle komma över, man tänkte inte vänta på honom så länge till; i bakgrunden hördes musik och klirr av glas. Och så kvinnan igen: ”Ralf, var håller du hus?” Ebling suckade och ringde till kundtjänsten. Konstigt, sa en kvinna i uttråkad ton. Något sådant kunde inte hända över huvud taget. Ingen fick ett nummer som redan var upptaget av någon annan. Det fanns en mängd spärrar mot det. ”Och ändå har det hänt!” Nej, sa kvinnan. Det var stört omöjligt. ”Och vad tänker ni göra åt det?” Ingen aning, sa hon. Det kunde nämligen omöjligen inträffa. Ebling öppnade munnen och slöt den igen. Han visste att många andra skulle ha blivit mycket upprörda i det här läget – men själv hade han inte den läggningen, inte den talangen. Han tryckte bort samtalet. Några sekunder senare ringde det igen. ”Ralf?” frågade en man. ”Nej.” ”Va?” ”Det här numret är … Det var ett misstag … Ni har kommit fel.” ”Det är Ralfs nummer!” Ebling tryckte bort samtalet och stoppade ner telefonen i kavajfickan. Pendeltåget var återigen överfullt, även idag måste han stå. Från den ena sidan pressade sig en fet kvinna mot honom, från den andra stirrade en mustasch6

Kehlmann_Berommelse.indd 6

2010-03-03 14:48:05

prydd man på honom som om han vore en svuren fiende. Ebling hade mycket i sitt liv som han inte tyckte om. Det störde honom att hans fru var så själsfrånvarande, att hon läste så dumma böcker och att hon var så erbarmligt dålig på att laga mat. Det störde honom att han inte hade någon intelligent son och att han kände sig så främmande inför sin dotter. Det störde honom att han alltid hörde grannen snarka genom de alltför tunna väggarna. Men alldeles särskilt stördes han av resorna med pendeltåget i rusningstid. Alltid så trångt, alltid fullt, och luktat gott hade det aldrig gjort. Däremot gillade han sitt arbete: att tillsammans med dussintals kolleger sitta under mycket starka lampor och undersöka defekta datorer, som hade skickats in från butiker i hela landet. Han visste hur ömtåliga de små tänkande chipsen var, hur komplicerade och gåtfulla. Ingen genomskådade dem helt; ingen kunde med säkerhet säga varför de plötsligt slutade fungera eller betedde sig konstigt. Man hade för länge sedan slutat leta efter orsaker och bytte helt enkelt ut delar tills det hela fungerade igen. Ofta föreställde han sig hur mycket i världen som var beroende av dessa apparater, om vilka han väl visste att det alltid var ett undantag och ett halvt mirakel om de gjorde precis vad de skulle. På kvällarna, halvt i sömnen, oroade honom denna föreställning – alla flygplanen, de elektroniskt styrda vapnen, bankernas datasystem – ibland så mycket att han fick hjärtklappning. Då frågade Elke honom irriterat varför han inte höll sig lugn, annars skulle man ju lika gärna kunna dela säng med en cementblandare, och han ursäktade sig och tänkte på att redan hans mor hade sagt att han var alltför känslostyrd. 7

Kehlmann_Berommelse.indd 7

2010-03-03 14:48:05

När han lämnade pendeltåget ringde telefonen. Det var Elke, som bad honom köpa gurkor på hemvägen. Stormarknaden på deras egen gata sålde gurkor till extrapris just nu. Ebling lovade att göra det och skyndade sig att avsluta samtalet. Det ringde på nytt, och en kvinna frågade om han hade tänkt igenom sitt handlingssätt ordentligt, för enligt hennes mening måste man vara en idiot för att avstå från en sådan som hon. Eller hade han kanske en annan syn på saken? Nej, svarade han, utan att reflektera, han hade precis samma syn på saken. ”Ralf!” Hon skrattade. Ebling hade hjärtklappning och var torr i halsen. Han tryckte bort samtalet. Hela vägen till firman var han förvirrad och nervös. Uppenbarligen hade den ursprunglige innehavaren av telefonnumret en röst som liknade hans. Han ringde kundtjänst en gång till. Nej, sa en kvinna, man kunde inte helt sonika ge honom ett annat nummer, försåvitt han inte betalade för det. ”Men det jag har nu tillhör någon annan!” Hon svarade att det var omöjligt. Det fanns en mängd – ”Spärrar, jag vet det! Men jag får ständigt samtal till … Ni ska veta att jag är tekniker. Jag vet att ni blir uppringda av en massa människor som inte har en aning om hur det hela fungerar. Men jag är fackman. Jag vet hur man –” Det fanns ingenting hon kunde göra, sa hon. Hon skulle skicka hans ärende vidare. ”Men sedan då? Vad händer sedan?” Sedan, sa hon, fick man se. Men det var inte hennes ansvar. 8

Kehlmann_Berommelse.indd 8

2010-03-03 14:48:05

Denna förmiddag kunde han inte koncentrera sig på arbetet. Händerna var darriga, och på lunchen hade han ingen aptit, fast det vankades wienerschnitzel. Det var inte ofta man kunde få wienerschnitzel i personalmatsalen, och i vanliga fall gladde han sig åt det redan dagen innan. Men den här gången ställde han tillbaka sin bricka med tallriken halvfull, sökte upp ett lugnt hörn av lokalen och satte på mobilen. Tre meddelanden. Hans dotter, som ville bli hämtad från balettundervisningen. Det överraskade honom, han hade inte haft en aning om att hon dansade. En man som bad honom ringa tillbaka. Ingenting i det intalade avslöjade vem det gällde: honom eller den andre. Och sedan en kvinna som frågade honom varför han gjorde sig så svåranträffbar. Hennes röst, djup och spinnande, hade han aldrig hört förut. Just som han tänkte stänga av telefonen ringde den igen. Numret på bildskärmen började med +22. Ebling visste inte vilket land det var. Han kände nästan ingen i utlandet, bara sin kusin i Sverige och en tjock gammal kvinna i Minneapolis, som till varje jul brukade skicka ett foto där hon flinade och höjde ett glas. Skål för den kära familjen Ebling stod det på baksidan, och varken han eller Elke visste vem av dem som var släkt med henne. Han svarade i telefonen. ”Ses vi nästa månad?” ropade en man. ”Du kommer väl till Locarno-festivalen? De klarar inte av den utan dig, inte under rådande omständigheter, Ralf, eller?” ”Kommer nog”, sa Ebling. ”Denne Lohmann. Men det var ju väntat. Har du pratat med dem på Degetel?” ”Inte ännu.” ”Men det börjar bli bråttom! Locarno kan vara till stor 9

Kehlmann_Berommelse.indd 9

2010-03-03 14:48:05

nytta för oss, liksom Venedig för tre år sedan.” Mannen skrattade. ”Annars då? Carla?” ”Ja ja”, sa Ebling. ”Din gamla gris”, sa mannen. ”Det är ju helt otroligt.” ”Precis min uppfattning”, sa Ebling. ”Är du förkyld? Du låter så konstig.” ”Nu måste jag … göra nåt annat. Jag ringer tillbaka.” ”Bra. Ändrar dig aldrig, va?” Mannen avslutade samtalet. Ebling lutade sig mot väggen och masserade pannan. Det tog en stund innan han fann sig tillrätta igen. Det här var personalmatsalen, runt omkring honom åt kollegerna schnitzel. Rogler kom just förbi med en bricka. ”Hej Ebling”, sa Rogler. ”Allt väl med dig?” ”Javisst.” Ebling stängde av telefonen. Hela eftermiddagen var han disträ. Idag intresserade han sig inte för frågan om vilken del av respektive dator som var defekt och vad som kunde ha orsakat de fel som handlarna beskrev i sina kryptiska skadeanmälningar – Kunden har tryggt på Reset för att stänga av fr. bildsjärm, men blir nollställd. Det var alltså så det kändes när man hade något att se fram emot. Han väntade med att skrida till verket. Telefonen förblev avstängd medan han åkte hem med pendeltåget, den förblev avstängd under hans besök på stormarknaden för att köpa gurka, och den fick vila i fickan även under måltiden tillsammans med Elke och barnen, vilka sparkade till varandra under bordet, men han kunde inte sluta tänka på den. Sedan gick han ner i källaren. Där luktade det mögel, ölbackar stod staplade i ett hörn, i ett annat låg bestånds10

Kehlmann_Berommelse.indd 10

2010-03-03 14:48:05

delarna av ett provisoriskt nedmonterat IKEA-skåp. Ebling satte på telefonen. Två meddelanden. När han just skulle till att lyssna på dem vibrerade apparaten i handen på honom: någon ringde. ”Ja?” ”Ralf.” ”Ja?” ”Vad är det nu då?” Hon skrattade. ”Leker du med mig?” ”Skulle jag aldrig göra.” ”Synd!” Hans hand darrade. ”Du har rätt. Egentligen skulle jag … gärna …” ”Jaa?” ”… leka med dig.” ”När?” Ebling såg sig omkring. Den här källaren var han mer förtrogen med än med något annat i världen. Vartenda föremål hade han själv placerat här. ”I morgon. Bestäm du tid och plats, så kommer jag.” ”Menar du allvar?” ”Ta reda på det.” Han hörde henne dra ett djupt andetag. ”På Pantagruel. Klockan nio. Du bokar bord.” ”Ska ske.” ”Du vet att det inte är förnuftigt?” ”Vem bryr sig om det?” frågade Ebling. Hon skrattade, sedan lade hon på. Den natten rörde han sin fru igen för första gången på länge. Till en början blev hon bara förbluffad, sedan frågade hon vad det hade tagit åt honom och om han hade druckit, sedan gav hon efter. Det varade inte någon 11

Kehlmann_Berommelse.indd 11

2010-03-03 14:48:05

längre stund, och medan han ännu kände henne under sig fick han för sig att de gjorde något opassande. Hennes hand knackade honom på axeln: hon fick ingen luft. Han bad om ursäkt, men det dröjde ett par minuter till innan han släppte henne och rullade över åt sidan. Elke tände ljuset, tittade förebrående på honom och drog sig tillbaka till badrummet. Naturligtvis gick han inte till Pantagruel. Hela dagen lät han telefonen vara frånkopplad, och klockan nio på kvällen satt han framför teven med sin son och tittade på en fotbollsmatch i tyska superettan. Han kände hur det pirrade elektriskt i honom, det var som om han hade en dubbelgångare i ett annat universum, en representation av honom själv, som just steg in på en dyr restaurang och träffade en lång, vacker kvinna, som uppmärksamt lyssnade till vad han hade att säga, som skrattade när han sa något spirituellt och vars hand då och då, liksom oavsiktligt, rörde vid hans. När första halvleken var slut gick han ner i källaren och satte på telefonen. Inget meddelande. Han väntade. Ingen ringde. Först efter en halvtimme stängde han av mobilen och gick till sängs; han gitte inte längre låtsas som om fotbollsmatchen intresserade honom. Han kunde inte somna, och kort efter midnatt steg han upp och trevade sig fram i det svaga ljuset, barfota och i undertröjan, tills han åter befann sig i källaren. Han satte på telefonen. Fyra meddelanden, som han inte hann börja avlyssna förrän det kom ett nytt samtal. ”Ralf”, sa en man. ”Ursäkta att jag ringer så sent … Men det är viktigt! Malzacher envisas med att ni måste träffas i övermorgon. Hela projektet är i gungning! Morgenheim kommer också att vara där. Du vet vad som står på spel!” 12

Kehlmann_Berommelse.indd 12

2010-03-03 14:48:05

”Det ger jag tusan i”, sa Ebling. ”Är du galen?” ”Kommer att visa sig.” ”Du är verkligen inte riktigt klok!” ”Morgenheim bluffar”, sa Ebling. ”Mod har du i alla fall.” ”Ja”, sa Ebling, ”det har jag.” När han sedan skulle till att lyssna av meddelandena ringde det igen. ”Det där borde du inte ha gjort!” Hennes röst var hes och ansträngd. ”Om du bara visste vilken förskräcklig dag jag hade”, sa Ebling. ”Ljug inte.” ”Varför skulle jag ljuga?” ”Det är förstås för hennes skull! Du och hon … ni har väl försonats igen?” Ebling teg. ”Erkänn åtminstone!” ”Var inte löjlig!” Han frågade sig vem hon avsåg av de kvinnor han pratat med. Han skulle gärna ha velat veta mer om Ralfs liv; när allt kom omkring var det ju nu också i någon mån hans. Vad sysslade Ralf med, vad levde han av? Varför fick somliga allt och andra så lite; vissa lyckades med så mycket, andra misslyckades med allt, och det hade ingenting med förtjänst att göra. ”Ursäkta”, sa hon tyst. ”Det är ofta … svårt med dig.” ”Det vet jag.” ”Men en man som du … är helt enkelt inte som de andra.” ”Jag skulle gärna vara som alla andra”, sa Ebling. ”Men jag har aldrig vetat hur det ska gå till.” 13

Kehlmann_Berommelse.indd 13

2010-03-03 14:48:05

”I morgon, alltså?” ”I morgon”, sa Ebling. ”Om du inte kommer då heller är det slut.” Medan han ljudlöst började gå uppför källartrappan funderade han på om den där Ralf verkligen existerade. Plötsligt föll det sig svårt för honom att tro på att Ralf fanns någonstans därute med sina göranden och låtanden och inte visste något om honom. Kanske hade Ralfs tillvaro från första början varit ämnad för honom, möjligen hade deras öden bara bytts ut mot varandra av en slump. Det ringde på nytt. Han tog emot samtalet, hörde ett par meningar och ropade: ”Avboka!” ”Hur sa?” frågade en förskräckt kvinnoröst. ”Han har ju rest hit bara för den sakens skull, och vi har arbetat så länge för att få det här mötet till stånd, så att –” ”Jag är inte beroende av honom.” Vem kunde det vara tal om? Han skulle ha givit mycket för att få reda på det. ”Jo, det är just vad du är!” ”Kommer att visa sig.” Han fylldes av en eufori som han aldrig tidigare hade upplevt. ”Om du ser det så …” ”Klart att jag ser det så!” Ebling kämpade för att stå emot frestelsen att ta reda på vad det över huvud taget var fråga om. Han hade funnit att han kunde säga vad som helst om han bara lät bli att ställa frågor men att folk genast fattade misstankar om han ville veta något. En kvinna, vars lite hesa röst verkade speciellt tilldragande på honom, hade dagen innan sagt rent ut att han inte var Ralf – och detta bara för att han hade undrat var i Andalusien de 14

Kehlmann_Berommelse.indd 14

2010-03-03 14:48:05

egentligen hade varit den där sommaren för tre år sedan. Så antagligen skulle han aldrig få veta mer om mannen i fråga. En gång hade han stannat framför en affisch som gjorde reklam för den senaste filmen med Ralf Tanner och hade under några svindlande ögonblick föreställt sig att han kanske hade fått samma telefonnummer som den berömde skådespelaren, att det var dennes vänner, medarbetare och älskarinnor han hade talat med i en veckas tid. Möjligt var det ju: Tanners röst och hans egen liknade varandra. Men sedan hade han ruskat på huvudet och gått vidare med ett snett leende. Det kunde i alla fall inte pågå så länge till. Han gjorde sig inga illusioner, förr eller senare skulle felet korrigeras och telefonen tystna. ”Åh, är det du nu igen. Jag kunde inte komma till Panta gruel. Hon har kommit tillbaka.” ”Katja? Du menar … att Katja och du … igen?” Ebling nickade och skrev namnet på en papperslapp. Han förmodade att den kvinna han pratade med hette Carla, men han hade ännu inte nog med indicier för att tilltala henne så. Tyvärr var det inte längre någon som sa sitt eget namn i telefon: numren visades på bildskärmen, och alla utgick ifrån att den andre visste vem som ringde redan innan samtalet togs emot. ”Det förlåter jag dig inte.” ”Beklagar.” ”Skitsnack. Du beklagar det inte ett dugg!” ”Nåja.” Ebling lutade sig med ett leende mot närmaste sidostycke av IKEA-skåpet. ”Kanske inte. Katja är häpnadsväckande.” Hon skrek en stund. Hon svor och hotade, och sedan grät hon till råga på allt. Men eftersom det när allt kom 15

Kehlmann_Berommelse.indd 15

2010-03-03 14:48:05

omkring var Ralf som hade ställt till med detta kaos behövde Ebling inte ha dåligt samvete. Han lyssnade med bultande hjärta. Aldrig tidigare hade han kommit så nära en sexig kvinnas själ. ”Ta dig samman!” sa han skarpt. ”Det var dömt att misslyckas, det vet du mycket väl!” När hon hade avslutat samtalet hade han en stund milda svindelkänslor, medan han stod och lyssnade, som om Carlas snyftningar kunde höras någonstans i still heten omkring honom. I köket stötte han ihop med Elke och blev förundrat stående. För ett ögonblick hade det förefallit honom som om hon kom från en annan tillvaro eller från en dröm som inte hade något med det verkliga livet att göra. Även den natten drog han henne intill sig, och även denna gång gav hon tveksamt efter, och medan det pågick föreställde han sig en Carla hjälplös av lidelse. Nästa dag, han var ensam hemma, ringde han för första gången tillbaka till ett av numren. ”Det är jag. Ville bara fråga om allt är som det ska.” ”Vem är det som frågar?” undrade en manlig röst. ”Ralf!” ”Vilken Ralf?” Ebling skyndade sig att klicka bort samtalet och försökte med ett annat nummer. ”Ralf, åh gode Gud! Det var igår jag försökte nå dig … Jag har … Jag …” ”Lugn nu!” sa Ebling, besviken över att det inte var en kvinna. ”Hur är det fatt?” ”Jag kan inte fortsätta såhär.” ”Sluta då.” ”Det finns ingen utväg.” 16

Kehlmann_Berommelse.indd 16

2010-03-03 14:48:05

”Det finns det alltid.” Ebling kunde inte låta bli att gäspa. ”Ralf, försöker du kanske säga mig att jag … äntligen ska ta konsekvenserna? Att jag måste löpa linan ut?” Ebling zappade mellan tevekanalerna. Men han hade ingen tur, överallt var det antingen folkmusik och snickare som bearbetade träskivor eller repriser av serier från åttiotalet: magert, som vanligt på eftermiddagarna. Hur kom det sig förresten att han kunde titta på teve nu, varför var han hemma och inte på jobbet? Det visste han inte. Var det möjligt att han helt enkelt hade glömt att gå dit? ”Jag sväljer hela asken!” ”Sätt igång bara.” Ebling tog upp boken som låg på bordet. Självets väg till sig självt av Miguel Auristos Blancos. På omslaget en sol. Det var Elkes bok. Han petade undan den med fingerspetsarna. ”Du, Ralf, är van vid att allt går din väg. Du får allt. Du har ingen aning om vad det innebär att vara ständig tvåa. Att alltid vara en i mängden, alltid ett tredjehandsval. Det är okänt för dig!” ”Det stämmer.” ”Jag gör det verkligen!” Ebling stängde av telefonen, för den händelse att den stackars människan skulle ringa honom igen. Den natten drömde han om harar. De var stora, de gjorde inte precis något mysigt intryck, de kom ut ur en tät snårskog, såg snarare smutsiga och avsigkomna ut än som de trivsamma figurerna i den animerade filmen och tittade på honom med glimmande ögon. I snåret bakom honom knakade det till, han vände sig häftigt om, men hans rörelse jagade upp allt levande, verkligheten upp17

Kehlmann_Berommelse.indd 17

2010-03-03 14:48:05

löstes, och han hörde Elke säga att det var mer än man kunde stå ut med, hur kunde någon andas så högljutt, hon ville få eget sovrum någon gång. Från och med följande morgon var telefonen stum. Han väntade och lyssnade, men den ville inte ringa. När den sedan ändå ringde tidigt på eftermiddagen var telefonören bara hans chef, som undrade varför han inte hade kommit de senaste två dagarna, vad som fattades honom och om han möjligtvis hade sjukskrivit sig utan att det blivit noterat. Ebling ursäktade sig och hostade till bekräftelse, och när chefen sa att det inte var så allvarligt, sånt hände, han skulle bara ta det lugnt, han var ju en förtjänstfull medarbetare, och man förstod att uppskatta honom, då fick Ebling tårar i ögonen av ilska. Nästa dag saboterade han tre datorer och ställde in en hårddisk på att precis en månad senare utplåna samtliga data. Telefonen teg. Ett par gånger var han på vippen att ringa upp någon av dem som hade ringt till Ralf. Han hade tummen på knappen, och han föreställde sig att det bara var ett ögonblick som skilde honom från en av de där rösterna. Om han hade varit modigare skulle han ha tryckt på knappen. Eller tänt på någonstans. Eller försökt leta rätt på Carla. En liten tröst var att det vankades wienerschnitzel till lunch. För andra gången på åtta dagar – en sällsynt lyckträff. Mittemot honom satt Rogler och tuggade beslutsamt. ”E14, den nya modellen”, sa han med munnen full av mat, ”den kan ju göra en galen. Än så länge funkar ingenting på den. Den som köper den får skylla sig själv.” Ebling nickade. ”Men vad ska man göra?” utropade Rogler. ”Den är ny. Jag vill också ha den! Annars finns det ju ingenting.” 18

Kehlmann_Berommelse.indd 18

2010-03-03 14:48:05

”Det stämmer”, sa Ebling. ”Annars finns det ingenting.” ”Hörru”, sa Rogler, ”sluta stirra på din telefon.” Ebling ryckte till och stoppade den i fickan. ”Helt nyligen ville du inte alls ha nån mobil, och nu tar du inte ett steg utan den. Men spänn av bara, det är säkert inget som är så väldigt brådskande.” Rogler tvekade ett ögonblick. Han svalde, sedan sköt han in en bit schnitzel i munnen. ”Missförstå mig inte, men vem sjutton skulle ringa dig?”

Kehlmann_Berommelse.indd 19

2010-03-03 14:48:05