Vågornas vrede

dåtid . Södra Östersjön, den 6 januari 1948.

Vinden växte i styrka. En storm vars like kustens fiskare inte hade upplevt på många år tvingade även den mest dödsföraktande kapten att stanna i hamn. Men för ett enda fartyg fanns ingen återvändo ute på havet.

Falken.

Marinens gamla skolskepp trotsade vågornas vrede. En vecka tidigare hade den forna skeppsgossebriggen seglat ut från Stockholm. Trots att termometern visat på minus 14 hade väderprognosen varit god. Resenärerna stod på däck och såg Stadsgårdskajen bli mindre. De var vemodiga men fulla av hopp och tillförsikt inför långresan till Argentina. Sex dagar senare var det fortfarande isande kallt ute på däck – men under besättningsmedlemmarna kokade havet. I ena ögonblicket befann sig Falken uppe på en hög vågkam, i nästa slungades hon ner mot vågdalen. Stötarna var så kraftiga att resenärerna fruktade att fartyget skulle klyvas itu.

Sonderführer Ludwig Lienhard – eller dr Lienhard som han titulerade sig i civila sammanhang – var fullständigt utmattad och lyckades med nöd och näppe urskilja sina besättningsmän, krigsveteranerna från Waffen-SS , som spöklika siluetter på däck. Någonstans i norr fanns land, Ölands sydspets, men horisonten var försvunnen bakom ett ogenomträngligt mörker. Nere i den fuktiga kajutan kurade hans hustru och fyra små barn. De var livrädda.

Svenska tullfartyg som skuggat Falken hade redan vänt tillbaka mot kusten och tryggheten. Det forna skolskeppet hade även skakat av sig två sovjetiska torpedbåtar som enligt tidningsuppgifter några dygn tidigare hade löpt ut från ryskt territorialvatten för att genskjuta skeppet och arrestera Lienhard. Det sista någon hade hört från andra farkoster var ett knastrande och olycksbådande meddelande på skeppsradion: ”Nu har nazistfartyget Falken fått knäcken.” nutid. Stockholm, 70 år efter Falkens flykt.

Det nästan nollgradiga vattnet som kastades upp på fartyget hade börjat frysa till is. Det gällde att hacka bort så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, annars skulle tyngden göra fartyget instabilt i den hårda sjögången. Med en viljeansträngning satte Lienhard sina värkande ben och armar i rörelse. Nu skulle det bli ännu svårare att möta vågorna. Han var osäker på hur länge Falken skulle hålla ut.

Än en gång behövde Ludwig Lienhard ett mirakel. Att hoppas på underverk började bli en ovana.

Varför befann sig Falken i stormen på Östersjön?

Det funderar jag över medan stora flingor faller mot marken utanför mitt arbetsrums fönster. Det snöar precis som det gjorde då, den där hemska ovädersnatten för över 70 år sedan.

En plogbil arbetar flitigt på parkeringen som hör till vår bostadsrättsförening i Solna. Det har börjat skymma och bortom bullerplanket susar ett pendeltåg vidare norrut mot någon av slutstationerna Bålsta eller Uppsala, förbi några av de utsatta områden där nyanlända ibland hamnar. Det får mig att tänka på den stora flyktingvågen som Sverige upplevde när krigets offer började anlända från Syrien under 2010-talet. Nätverken bakom människosmugglingen har kallats för världens mest samvetslösa resebyrå och flyktingtrafiken över Medelhavet, som ibland tycks ske i fartyg som knappt flyter, har med tiden blivit en miljardindustri.

I slutskedet av arbetet med den här boken har Ryssland inlett en invasion av Ukraina, ett angreppskrig som tvingat miljoner människor på flykt, även om omständigheterna och förutsättningarna är annorlunda jämfört med Syrien.

Den stora flykten över Östersjön åren 1943–1944 har flera gemensamma drag med dagens flykt från Ukraina eller över Medelhavet. Frågan om flyktinghjälp var lika kontroversiell då, när de döda flöt i land i våra egna vikar. Och då som nu är människan fortfarande samma rovdjur.

Under arbetet med boken Naziguldet och de invigdas hemlighet blev jag för första gången medveten om den otroliga berättelsen om Falkens färdledare, den kontroversielle Ludwig Lienhard.

Historien om honom börjar långt före januaristormen 1948. Medan andra världskriget fortfarande pågick organiserade den tyske officeren evakueringen av tusentals desperata människor. Han var verkligen inte den ende som skeppade flyktingar till Sverige. Men Ludwig Lienhard är definitivt den som är mest intressant för oss i dag, en helt unik figur som mig veterligen är den ende som haft SS -chefen Heinrich Himmler och Sveriges statsminister Per Albin Hansson som uppdragsgivare –samtidigt. En annan omständighet som gör Lienhard speciell är att en majoritet av de flyktingar som han tog till Sverige redan talade svenska. Språket var deras modersmål.

Ludwig Lienhard var en komplicerad människa.

Denna berättelse bygger till stora delar på sådant som människor mindes i efterhand, ibland med evakueringen i färskt minne, ibland årtionden senare. Jag har hämtat uppgifterna främst från arkiv – tusentals sidor – men också från tidningar och böcker. I några fall har jag dessutom haft möjlighet att intervjua människor som faktiskt var med om den stora evakueringen för över 75 år sedan.

En inte obetydlig del av verket bygger också på sådant som Ludwig Lienhard berättade efteråt. Det är inte oproblematiskt att använda sig av hans uppgifter, särskilt inte vid de tillfällen då han själv är den enda källan och det är omöjligt att kontrollera sanningshalten i varje enskilt påstående. Ibland finns det ingen anledning att tvivla på det som Lienhard berättade, andra gånger finns det däremot skäl att vara misstänksam. Lienhard sökte uppehållstillstånd och ville bli svensk medborgare. Det låg i hans intresse att framställa sig i så god dager som möjligt i kontakten med svenska myndigheter.

Efter kriget var det vanligt att människor som varit i Tredje rikets tjänst, och som ville bagatellisera den egna insatsen, använde sig av något som vi kan kalla för ”de tre F:en”. Man förvillade, förringade och förteg det man hade varit med om i Nazityskland och i de ockuperade territorierna. Samma sak gäller för övrigt även ett par andra vittnesmål i boken. Lienhard var knappast den ende som talade i egen sak på det här sättet.

Jag resonerar som följande: Efter ankomsten till Sverige hösten 1944 riktades en rad anklagelser mot honom, hårda beskyllningar som jag redogör för i detalj. Därför måste Lienhard själv få komma tills tals, utan att vi för den skull ger honom tolkningsföreträde eller slår fast att varje påstående är sanning. Vi ska också komma ihåg att det fanns en hel del som Lienhard inte berättade. Tack vare andra människor känner vi till sådant som han borde ha informerat svenska utredare om men avstod från att göra. Dessutom saknas ett par bitar i berättelsen om Lienhard och evakueringen, detaljer som aldrig blivit helt klarlagda och som än i dag utgör små mysterier. Förmodligen kunde Lienhard ha hjälpt oss att fylla åtminstone några av dessa kunskapsluckor.

Av någon anledning valde han att aldrig göra det. Ändå går det att pussla ihop den stora bilden på ett tämligen tillfredsställande sätt.

Det här är Ludwig Lienhards berättelse.