K apitel 1
Grundades Polen av vikingar? en här historien börjar i skymningslandet mellan saga och sanning. Var och en kan skapa sig en egen bild utifrån de få fakta som finns, lägga pussel med befintliga skärvor och fragment. Men varje påstående ifrågasätts omedelbart av någon som fått en helt annan uppfattning av samma material. Bilderna är så oskarpa därför att den som målar och beskriver det som hände då, gör det så långt efteråt och med underlag som ofta är motstridiga. Några hundra år in i historien är pusselbitarna så många att historieberättaren måste välja bort. Hur vet han då att den bild han målar upp är den rätta? Det finns inte en enda »rätt« uppfattning av det som hänt. Att titta bakåt är som att titta i ett kalejdoskop. Man vrider lite, så kommer en annorlunda bild. Det upphör aldrig. Fortsätt att vrida. För över tusen år sedan hade ännu ingen hört orden Polen eller Sverige – det fanns ännu inga stater med tydliga gränser. Det som skulle
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
bli Polen kallades av omvärlden oftast Sclavinia eller Gnieznostaten eftersom landets huvudort var staden Gniezno. Landet dominerades av ett slaviskt folk, polaner och får därför så småningom heta Polen. Första gången landets latinska namn, Polonia, omnämns är år 1003 i en saxisk krönika. I det blivande Sverige hade Sveakungen Erik kontrollen över det största området, men det fanns andra hövdingar och små länder i de svenska landskapen. Ordet Swerike för ett enat Sverige kommer första gången på 1200-talet. Gnieznostaten styrdes av Mieszko I av Piasternas ätt. Hans rike hade plötsligt uppstått under 900-talets första hälft. Med energi och militära muskler utvidgade Mieszko snabbt sitt land åt norr, öster och söder där det bodde andra slaviska stammar. Vid kusten mot Östersjön levde venderna, ett västslaviskt folk som delades upp i flera stammar som obotriter, pomoraner, kasjuber och sorber. I dag finns bara kasjuberna och sorberna kvar. Längs kusten fanns även samhällen med nordbor: danskar, svear och gotlänningar. De var handelsmän, men också legosoldater som gav Mieszko hans extra styrka. Staden Truso nära nuvarande Elbląg var en ledande handelsort, och Jomsborg på ön Wolin vid Oders mynning var befolkat av både handelsmän och krigare. Jomsvikingarna har kallats Östersjöns legoknektar för de dyker upp i drabbningar i Sverige, där de kämpar på den förlorande sidan vid det berömda slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala, där kung Erik segrar och därför blir Erik Segersäll. De slåss vid norska kusten, de är med i slaget vid Svolder, och hjälper Sven Tveskägg att belägra London och pressa fram en enorm lösensumma. Sen går de över till engelska kungens sida och försvarar London tills Sven Tveskäggs tjugoårige son Knut dyker upp år 1015 med en stor vikingaflotta. Då överlämnar de London till honom och hjälper honom dessutom att erövra resten av England varpå de är med om att göra Knut till kung av England 1016. De nämns av krönikören Adam av Bremen som levde nästan samtidigt, och av Danmarks förste historieskrivare Svend Aggesen i mitten av 1100-talet, och de finns med i Saxo Grammaticus historia lite senare. Jomsvikingarna nämns 13
Till vänster: Barnlockarna klipps av på den unge furst Mieszko I En viktig initiationsrit hos de gamla slaverna. Nedan: Erik Segersäll, den förste kungen som regerade det som skulle bli Sverige
av kung Knuts drottning Emma i början av 1000-talet och två runstenar talar om Jomsvikingars bragder. De skildras livfullt i två isländska sagor. Mycket av det som skrivits om dem, i synnerhet i de isländska sagorna, är säkert överdrivet. Bland annat talas om Jomsborg som en mycket stor stad med tolv portar och avancerade försvarsanläggningar. Den kringbyggda hamnen, upplyst av en gigantisk fyr, kunde samtidigt ta emot över 300 långskepp. Det har gjorts ett stort antal arkeologiska fynd på Wolin, men inte så många att de kunde bekräfta existensen av en storstad, »större än samtida London och Paris«. Bristen på arkeologiska fynd behöver ändå inte betyda att staden inte fanns. Den mycket stora och i över tusen år bebodda vikingastaden Uppåkra nära Lund var helt okänd för historikerna, staden nämndes inte ens i litteraturen förrän en mängd fynd började göras för bara några årtionden år sedan. Den exakta platsen för vikingarnas storstad Hedeby var okänd till för bara drygt hundra år sedan. De isländska sagorna berättar om hur Jomskrigarna skulle kämpa och hur de skulle dö. De hade en strikt krigarkodex och hårda inträdeskrav för att bli antagna i hären. Kämpen måste vara orädd, lojal och hålla sina löften. Om de avrättades skulle det ske framifrån så att de såg bödeln i ögonen. Detta har länge tolkats som saga och propaganda. Men år 2009 hittade arkeologer från Cambridge en massgrav i grevskapet Dorset i England. Där låg bland annat 51 kranier. Analysen av fynden väckte sensation. De döda var nämligen unga skandinaver vars nackkotor avslöjade att de hade halshuggits i sådan vinkel att de måste ha stirrat bödeln i vitögat. Jomsvikingarna och nordbornas handelsplatser har existerat och det är möjligt att Mieszko I aldrig hade blivit den mäktige kung han blev utan banden till nordborna i närområdet, att deras politiska och fysiska stöd var avgörande. De politiska och militära allianserna bekräftades med äktenskap mellan furstehusen i vikingarnas riken från Novgorod i öster till England i väster och de regerande slaviska familjerna längs Östersjöns kust. Svenska kungar bär slaviska släktband ända fram till mitten av 1400-talet. Det finns en ögonvittnesrapport från slavernas riken från 960-talet. 14
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
Det var den judiske köpmannen Ibrahim ibn Yaqub al-Tartusi som var utsänd av kalifatet i Cordoba. Officiellt var han köpman men han hade troligtvis även uppdrag som diplomat och spion. Hans originalrapporter är försvunna men finns citerade av andra skribenter i kalifatet. Det var alltså en judisk köpman och diplomat som först av alla »upptäckte« Mieszko och hans rike. Ibrahim ibn Yaqub reste i Väst- och Centraleuropa. Han besökte Rom och han togs emot av den tysk-romerske kejsaren Otto I. Han besökte den då största vikingastaden Hedeby, i södra Jylland. Ibrahim ibn Yaqub konstaterar att slaverna är »grälsjuka och våldsamma. Vore de inte så inbördes splittrade skulle de vara en oövervinnerlig makt.« Om Mieszko I:s rike skriver han: »Det är det största riket, det svämmar över av mjölk och honung, kött och jordens frukter. Han [Mieszko] har tre tusen krigare som är klädda i brynjor, hundra av dem är som tusen andra krigare på slagfältet. Han ger dessa krigare kläder, hästar och vapen och allt de behöver. Om ett barn föds till en av krigarna betalar fursten underhåll för barnet oberoende av dess kön. [Världens första barnbidrag?] Då barnet växer upp och det är en pojke, ordnar han så pojken blir gift och även döttrar blir bortgifta och fursten betalar deras hemgift.« Kalifatets utsände rapporterar att »när deras kvinnor en gång gift sig förblir de trogna. Men om en ung kvinna förälskar sig i en man går hon till honom för att släcka sin lust. Om en man gifter sig med en kvinna och finner att hon är oskuld säger han till henne ’om det fanns något gott i dig måste män haft lust till dig och du skulle sannerligen ha funnit någon att ta din oskuld’ därpå sänder han tillbaka henne och frigör sig från henne.« Vikingastaden Hedeby, som låg vid dagens Schleswig på gränsen mellan Danmark och Tyskland, beskrivs av resenären från Cordoba så här: »Hedeby är en mycket stor stad vid världens ände av havet […] Invånarna dyrkar Sirius med undantag för en liten minoritet av kristna som här har sin egen kyrka […] Den som offrar ett djur placerar det vid ingången till sitt hem och hänger det på stavar. Det kan vara en bit av boskap, lamm, get eller gris, så att grannarna kan 15
se att man offrar för att ära sin Gud.« Kanske Ibrahim ibn Yaqub helt enkelt misstagit den gamla metoden att torka kött med bevis för religiositet? »Stadens fattiga säljer sig själva för att överleva. Människorna äter främst fisk, som finns i överflöd. Barn blir ofta kastade i havet på grund av fattigdom. Rätten till skilsmässa tillhör kvinnorna […] Målning av ögonen är en annan egenhet, när de använder den, ökar faktiskt skönheten hos både män och kvinnor.« Dessutom: »Jag har aldrig hört hemskare sång än från dessa människor, baserat på att deras halsar rungar som skällande hundar.« Var det någon typ av jojk han fick höra? Början av 900-talet till slutet av 1000-talet var en omskakande period, utan motstycke i Europas och Nordens historia. Det är nu som nordborna och deras ättlingar grundar och regerar riken från Novgorod över Kiev till Normandie i Frankrike och kröner Knut den store till kung av England. Island och Grönland bebos, de första nordmännen stiger i land på den nordamerikanska kusten. Det är nu som slavernas och nordbornas gamla religioner och många gudar utmanas av kristendomen, men slavernas blixtslungande gud Perun och nordbornas Oden och Tor bjuder hårt motstånd. Vendernas fyrhövdade krigsgud Svantevit, alla gudars fader, stod länge kvar på Rügen, blickande ut över havet i Kap Arkona och svearna blotade i Gamla Uppsala ända till 1086 då den siste hednakungen dräptes. Asatron satt kvar i de djupa folklagren några hundra år till. Norge, Danmark och Island kristnades först, sist kom Sverige med Finland. Samtidigt bildades de första nordiska nationalstaterna. Var de t nordbor som grundl ade Polen?
Det är ytterst osannolikt att de kreativa och energiska nordborna, som skapade så många nya riken, skulle ha hoppat över den polska kusten. De fanns bevisligen i både Truso och Jomsborg. Det är också troligt att de var starkt pådrivande då Piasterna grundlade sitt rike under 900-talets första hälft. Idén om nordbor bakom Mieszko är ingalunda 16
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
ny. Första gången den fördes fram var redan i slutet av 1700-talet och ytterst seriösa polska historiker återkom till den med förnyad energi på 1800-talet. Frågan har debatterats häftigt i Polen eftersom idén om utifrån kommande hjälp för att grunda Polen, i synnerhet germansk sådan, har tett sig stötande för många polacker. Idén kolliderar hårt med den polska självbilden, som vårdas ömt av polacker som försvar mot den gamla aggressiva tyska chauvinismen som redan på 1800-talet, på falska grunder, gjorde anspråk på större delen av Polen. Så sent som 1919 skrev en ansedd tysk arkeolog, Gustav Kossinna, en skrift med titeln Landet vid Visla, germanernas urgamla fädernesland. Efter andra världskriget, då Polen hade mejats ner och skövlats både av tyskarna och Röda armén och sedan ockuperats av ryssarna, var idéerna om att en främmande makt skulle ha grundat Polen inte särskilt gångbara. Dessutom flyttades landets gränser västerut. En stor del av Polen förlorades i öst och ersattes med till ytan lite mindre områden i väst. Det gällde då för den sovjettrogna polska regeringen att skapa legitimitet för »det återvunna landet« som det kallades och till varje pris visa att det var urgamla slaviska marker man nu fått tillbaka. Även av den anledningen stod teorier om skandinaviskt eller annat germanskt inflytande vid Polens bildande inte högt i kurs. En gammal teori som fått nya anhängare är idén om att Piastdynastin kommer från Mähren (den östligaste delen av dagens Tjeckien). En rad bevis för detta anförs, bland annat att personnamnen i Piastfamiljen var identiska med namnen på mähriska furstar. Vid den tänkbara tidpunkten då detta skulle ha skett var Mähren ett Stormähren med många experter på slotts- och fästningsbyggen. De kan ha instruerat Mieszko. Andra forskare menar att den förste anfadern var vandal, vilket kan vara en inte alls ovanlig sammanblandning med någon från Venden. Det är intressant att notera att alla historiker och arkeologer som vill peka på ett nordiskt samband har varit och är polacker. Idén om nordbor bakom Piasterna kommer alltså inte från Skandinavien. Så tidigt som år 1800 skrev den polske historikern och skriftställaren Tadeusz Czacki ett verk där han tyckte sig se isländska rötter även i 17
den polska rättshistorien. Det var från Island de hade kommit, skrev han, »orden, föreställningarna och lagarna. Rimmen som ekar mellan de kaledoniska klipporna såväl som ristningarna på de eviga svenska klipphällarna visar på vår gemenskap med den avlägsna forntidens första lagar«. De senaste åren har det återigen utkommit en rad böcker om detta. En vanlig teori om hur den polska staten kunde etablera sig så snabbt är att det kom en kärntrupp av ättlingar till nordborna från Kievstaten, där Ruriks ättlingar, vikingar eller varjager från Skandinavien regerade. Rysslands egen krönikör, Nestor, skriver att under en häftig maktkamp i Novgorod övertog storfursten Oleg regeringsmakten som förmyndare för den minderårige Igor. Oleg trängde söderut, erövrade Smolensk och sedan Kiev. Där mördade han Ruriks representanter Askold och Dir och tog själv makten. Nestorkrönikan låter förstå att Askold och Dirs släkt och anhängare flydde västerut. De kan mycket väl ha slagit sig ner i dagens Polen. Detta skulle ha skett i slutet av 800-talet. De odlade den bördiga jorden. Understödda av fränder och krigarna i Jomsborg skapade de erfarna och skickliga varjagerna snabbt ett starkt samhälle där de, liksom på alla andra ställen där nordborna slog sig ner, blandade sig med lokalbefolkningen och blev en del av dem. Så gick det till nästan samtidigt i Normandie och i England. Modern DNA-forskning har visat att det polska folket är det mest uppblandade i Europa. En stor procent av polackerna är blonda och blåögda. Enligt en del forskare kunde Piastdynastins grundare ha varit lärare och höga tjänstemän för den regerande fursten i Kievstaten. Piast betyder ungefär »uppfostrare, förmyndare«. De första i dynastin kunde alltså ha varit som de gamla merovingernas »major domus«, mäktiga ämbetsmän som så småningom helt tog över makten i riket. Den polska legenden talar om den första Piasten som en hjulmakare, vilket kan tolkas symboliskt, liksom påståendet att Mieszko skulle ha varit blind de sju första åren av sitt liv. Han var den förste Piasten som blev kristen, som såg ljuset och på så vis banade vägen för sitt folk in i en modern tid. Det är oklart om Mieszko var ett stort geni eller om han hade bra 18
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
rådgivare, varjager eller några från Mähren, oklart vilka. I denna politiskt ytterst dramatiska tid skötte Mieszko I sina kort synnerligen väl. Han utvidgade och stabiliserade sitt rike med en rad befästningar. Under utvidgningen togs krigsfångar, en del kunde säljas på slavmarknaden i Prag, som var den största och närmaste, och detta gav stora inkomster. Andra fångar behövdes som arbetskraft för de många byggena. Han slöt förbund med sin starke granne i söder och gifte sig med den tjeckiska prinsessan Dubrava av Premyslidätten. Med henne kom kristendomen till Polen. Mieszko lät döpa sig år 966. Dubrava födde två barn, sonen Bolesław, som en dag blir Polens förste krönte kung, Bolesław den tappre (Bolesław Chrobry på polska) och dottern Świętosława, som med tiden kom att bli den kanske märkligaste drottningen i Nordens historia. Dubrava avled efter bara några års äktenskap. Mieszko gifte då om sig med Oda av Haldensleben, dotter till en tysk markgreve. Bruden var nunna då hennes far, under starka
19
Mieszko I och hans folk låter döpa sig 966
protester från kyrkan, tog ut henne ur klostret och gifte bort henne med den 33 år äldre polske fursten. Äktenskapet skulle bekräfta Mie szkos fredsfördrag med den tysk-romerske kejsaren. Mieszkos dop 966 måste ses som en ytterst viktig politisk handling. Genom att det ombesörjdes av missionärer från Rom, förhindrade han tyska korståg, vid denna tid så vanliga mot hedniska folk. Mieszkos kyrka blev inte underställd det tysk-romerska riket utan stod direkt under Rom. På så vis anslöts polackerna till väst, de tog plats på den västeuropeiska scenen och blev en del av västerlandet, deras alfabet blev det latinska och kulturen i hög grad – västerländsk. Som kristen furste kunde Mieszko skapa ett centralstyrt rike och själv sprida kristendomen till sina slaviska grannar. Huvudstaden Gniezno fick befästningar liksom Poznań, Kruszwica, Płock, Kraków, Wrocław och Opole. Han närmade sig Pommern där obotriterna och andra västslaviska folk gjorde uppror mot tyskarna samtidigt som svenskarna förde krig mot danskarna som fanns väster om Pommern. Mieszko beslöt därför att liera sig med Sveakungen Erik Segersäll som drivit ut den danske kungen Sven Tveskägg och själv slagit sig ner för en kort tid i Danmark. För att befästa alliansen med Sverige gifte Mieszko bort sin dotter Świętosława med Erik Segersäll. Sigrid Storr åda – vildast av all a
Äktenskapet var uppenbarligen inte lyckligt, paret separerade efter ett par år. Vissa polska källor uppger att Świętosława skulle ha tagit livet av sin man. Hon gifte sig strax därpå med Eriks fiende, Sven Tveskägg varpå hon blev drottning av Danmark. Hon var en handlingskraftig och temperamentsfull kvinna. I de isländska sagorna kallas hon Sigrid Storråda och tillskrivs en rad spektakulära dåd. Stor mystik omger Sigrid. Anledningen är att det råder osäkerhet om det mesta i hennes liv. Ingen vet exakt när hon föddes eller dog. Ingen vet exakta datum för hennes äktenskap. Man vet inte helt säkert var hon är begravd. Det är därför naturligt att en del forskare 20
Sigrid Storråda och Olaf Tryggvason
menar att hon aldrig funnits utan är påhittad av fantasifulla isländska skalder. Polska källor uppger dock att hon var Mieszkos dotter och hette Świętosława. Svenska källor kallar henne Gunhild, vilket onekligen är lättare att uttala för en svensk. Inga polska källor uppger att Mieszko hade en dotter kallad Gunhild. Däremot finns det flera samtida vendiska prinsessor med det namnet. Ingen passar in på Sigrid – Świętosława. Sigrid och Erik Segersäll fick en son, Olof, senare kung Olof Skötkonung. Då paret separerade påstås hon ha blivit härskarinna över Västergötland. Flera småkungar uppvaktade henne på hennes gård. Men de väckte bara hennes irritation. Hon hade högre mål och större ambitioner. För att skrämma framtida småkungarna lät hon supa två av friarna berusade, Harald Grenske, far till den norske legenden Olof den helige och den ryske prinsen Vsevolod. Dörrarna låstes till deras festsal varpå huset brändes ner. Det är nu hon ska ha fått öknamnet Storråda. Så friade den nydöpte och nyvalde norske kungen Olav Tryggvason. Han var ingen främling. De hade mötts redan i hennes ungdom då Olav besökte Jomsborg och hennes fars hov. Hon skulle då ha blivit förälskad i den stilige vikingen. Nu var han vida berömd för sina krigståg vid Östersjön och mot Skottland, Irland och England där han lyckades pressa ut enorma lösensummor. Sigrid svarade ja på frieriet. Olav sände en tung armring av guld som tecken på deras förlovning. Sigrid upptäckte då att armringen var bara förgyllt koppar 21
och dessutom stulen från ett tempel. Den isländske skalden påstår nu att Sigrid konfronterade sin friare. Det blev ett häftigt gräl. Han krävde att hon skulle bli kristen innan de gifte sig. Hon vägrade. Sagan säger att Olav då slog henne i ansiktet och utropade att han inte ville gifta sig med en »hundhedning«. Efter detta blev Olav Sigrids bittraste fiende. Händelsen torde vara påhittad eftersom Sigrids bägge föräldrar i Polen och hela deras hov var kristna redan innan hon föddes. Sigrid gifte nu om sig med Erik Segersälls största fiende, Danmarks kung Sven Tveskägg, även han var en framgångsrik vikingahövding som en tid var regent över England. Han hade nu återtagit Danmark från Erik Segersäll, grundade Lund i det danska Skåne och lät bygga den första kyrkan där. Som drottning av Danmark nedkom Sigrid med fyra barn: dottern Gyda, sönerna Knut och Harald samt dottern Estrid. Knut skulle med tiden bli Knut den store, kung över Danmark, Norge och England. Harald blev kung av Danmark. Full av hat och hämndlystnad ska Sigrid ha tvingat sin man Sven Tveskägg och sonen Olof Skötkonung, nu kung av Sverige, att år 1000 utkämpa det väldiga sjöslaget vid Svolder mot Olav Tryggvason. Sagorna talar om en drabbning med hundratals fartyg. Olav pressades hårt och för att inte bli tillfångatagen drog han skölden över sitt huvud och kastade sig i havet från sitt skepp Ormen Långe. Sagan återger hans sista replikskifte. »Vad var det som brast?« frågade kungen, när bågen sprang sönder för hans bäste skytt: »Norge ur dina händer, konung«, blev svaret. Olav Tryggvason försvann i djupet. Allt detta är en fantastisk historia. Sigrid framställs som ett slags drottningarnas Pippi Långstrump som gör vad som faller henne in. Hon beskrivs som vacker, rik, skrytsam och mycket härsklysten men också klok och samtidigt hård och hänsynslös. Historien är kanske för fantastisk för att vara sann. Hennes levnad kom att skrivas 200 år efter hennes död i de norsk-isländska sagorna. Islänningen Snorre Sturlason uppger där att Sigrid var dotter till en svensk storman som hette Skoglar-Toste. Om man läser allt material om Sigrid och om de kungliga äktenskapen vid denna tid nämns en annan kvinna, Gunhild, som ömsom påstås vara polsk prinsessa, ömsom vendisk. Först är hon dotter till Mieszko, 22
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
sedan dotter till Mieszkos son Bolesław den tappre. Gunhild sägs ha varit Eriks andra hustru och Sven Tveskäggs första. Hon skulle vara mor till Knut. Förvirringen och osäkerheten har gjort att tunga historiker, som till exempel Curt Weibull, menar att Sigrid Storråda aldrig funnits, däremot medger de att det visst fanns en polsk prinsessa, dotter till Mieszko. Hon nämns av de äldsta källorna, Adam av Bremen och krönikören Thietmar av Merseburg, fast de nämner inte hennes namn, bara hennes existens. Den enda dotter Mieszko hade hette Świętosława. Det är motsägelsefullt och förvirrande – men kan ändå ha varit mycket enkelt. Min personliga teori om hur allt detta ska tolkas är denna: Mieszkos dotter Świętosława gifte sig med Erik för att befästa den polsk-svenska alliansen för kriget mot Danmark. Den förbindelsen är historiskt dokumenterad både i Polen och Sverige. Hennes, för svenskar svåruttalade, namn blev i folkmun Sigrid. Gunhild kan vara det namn hon officiellt fick som drottning. Det var vanligt att prinsessor fick byta namn då de kom till makens hov. Det gällde till exempel ofta prinsessor som kom till Novgorod och Kiev och för alla utländska prinsessor som giftes in i tsarernas familj, inklusive danska prinsessan Dagmar som blev kejsarinnan Maria Fjodorovna, gift med tsar Alexander III. Namnbyte kunde även drabba manliga kungligheter i Sverige. Hertig Bogislav av den slaviska ätten Grip (Gryfit på polska) blev svenske kungen Erik av Pommern år 1396. Sigrid och Gunhild kan således mycket väl ha varit samma person. Att Sigrid var mor till Knut den store och Harald bevisas av det faktum att när Sven Tveskägg var avliden och Sigrid dragit sig tillbaka till sin brors hov i Polen, då kom Knut, kungen av Norge och England, och Harald, Danmarks kung, resande för att hämta henne till Knuts hov i London. Om detta vittnar flera källor. Hon sägs ha avlidit i London och ska ligga begravd i Winchester. Historiker som vill hävda att Sigrid trots allt fanns, pekar på den stora plats hon har i den norsk-isländska sagolitteraturen. Islänningarna var goda genealoger och höll reda på namn och släkter. De var också goda berättare som ibland tog ut svängarna rejält, för att historien skulle bli ännu bättre. Äldre tiders svenska historiker och författare tvekade 23
Bolesaw den tappre
inte alls. Selma Lagerlöf skriver om henne i Drottningar i Kungahälla och Frans G Bengtsson i Röde Orm, likaså Verner von Heidenstam i sin läsebok Svenskarna och deras hövdingar. Hon brukar anföras i antologier och samlingsverk som urtypen för en forntida kraftkvinna. Mieszko var Polens förste regent. Han var mer än så, han överlät sitt rike till påvestolen. Det skedde med ett dokument som heter Dagome iudex. Dokumentet beskriver hans lands gränser. På så vis fick han sitt rike bekräftat och stadfäst. Polen hade då ungefär samma utsträckning som i dag. Mieszkos dop och detta dokument visar hur Polens tillkomst är från början helt förenat med den romersk-katolska kyrkan. Kort efteråt avled Mieszko, hans rike delades mellan hans söner. Huvudmakten låg hos äldste sonen Bolesław, som senare tack vare sina erövringar fick namnet »den tappre« (Chrobry på polska). Han skapade en stormakt. Hans rike, när det var som störst, sträckte sig från Lausitz och Meissen (nuvarande Tyskland) i väst till Kiev i öst, samt från Gdańsk i norr till och med Mähren i söder. Den tysk-romerske kejsaren Otto III hedrade Bolesław genom att personligen vallfärda till huvudstaden Gniezno år 1000 för att delta i en minnesceremoni över missionären och biskopen Adalbert, den böhmiska prinsen Vojtech, känd i Polen som Wojciech. Han var utsänd av påven till Polen för att därifrån rycka in i de hedniska prussernas land vid Östersjökusten. Prusserna var ett krigiskt baltiskt folk som hittills bryskt avvisat alla missionärer. Adalbert passerade Gdańsk och kom till trakten av den gamla vikingastaden Truso. Men hans iver att omvända hedningarna retade upp lokala präster så att de lät mörda biskopen på det mest bestialiska vis. Bolesław fick köpa biskopens döda kropp mot hans vikt i guld. Eftersom den avlidne hade varit personlig vän med den tysk-romerske kejsaren och med påven, beslöts att år 1000, kristendomens millenniefest, skulle firas med ett möte i Gniezno hos Bolesław. Otto III var bara tjugo år gammal och hade drömmar om ett enat 24
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
Europa. Första gången han hörde talas om Mieszkos land var kanske då han var åtta år, för då lät Mieszko sända honom en kamel som gåva. Nu kom han och höll ett hyllningstal för Mieszkos son, Bolesław. Mot slutet av talet tog han av sig sitt kejserliga diadem och överräckte det till Bolesław, som han kallade sin broder. Bolesław fick även Sankt Mauritz lans samt en spik från Jesu kors. I gengäld fick kejsaren en arm av martyren Sankt Adalbert (Wojciech) och 300 av Bolesławs berömda brynjeklädda krigare. Otto III:s visit var Tysklands första officiella statsbesök hos sitt östra grannland. På nästa statsbesök fick polackerna vänta nästan ettusen år då den tyske presidenten Richard von Weizsäcker kom till Polen 1990 på inbjudan av Lech Wałęsa. Den tysk–polska vänskapen blev kortvarig, för Otto avled strax efteråt, knappt tjugotvå år gammal och avlöstes av Henrik II, som ingalunda ville se ett starkt och fritt Polen. En tid av strider följde som slutade med att Bolesław ändå kunde stärka och utvidga sitt rike ytterligare. Därför beslöt han år 1025 att låta kröna sig till kung i katedralen i Gniezno. Han blev Polens förste kung och hans rike kom från och med nu att heta Polen. Det polska ordet för kung, król, är en förvrängning av namnet Karl, kejsar Karl den store. Król Bolesław avled kort efteråt varpå hans stora rike föll isär under bittra strider mellan hans söner och deras söner, mot allt starkare inhemska krigsherrar och i långa krig mot de tysk-romerska kejsarna. När Polen var som mest splittrat hade det delats upp i sjutton olika konkurrerande furstendömen, alla styrda av ättlingar till Bolesław I. Polen stege t före Sverige
Trots krigen och oroligheterna utvecklades Polen snabbare än Sverige. Polen hade sin första kungakröning hundra år före Sverige. I Polen grundades kloster och städer. Katedraler, slott och kyrkor byggdes av sten långt innan detta skedde i Sverige. Den polska adeln fick sina privilegier fastslagna i en första lag redan 1228, i Cienia, nästan sextio år innan det svenska frälset fick sina rättigheter garanterade i Alsnö stadga. 25
Polen fick sin egen Habeas Corpus-akt 1430, (Neminem captivabimus nisi iure victum) en lag som förbjuder någon adelsman att hållas godtyckligt fängslad utan rättegång, mer än 200 år innan England (1679) fick sin lag och som brukar presenteras som världens första. 1791 utvidgade man lagen att även omfatta förmögna borgare och judar. Polen fick stads- och landslag långt innan de svenska lagarna var nedskrivna. Polen fick sitt första universitet – i Kraków år 1364. Uppsala kom hundra år senare. Vid 1300-talets slut fanns det över 90 befästa städer i Polen och mer än femtio slott och borgar. Sverige med Finland hade då cirka 30 städer av vilka mycket få var befästa. Det fanns bara cirka tio slottsliknande borgar. Rikissa – ännu en Piastdrot tning till Sverige
I Sverige hade kampen om makten varit ännu hårdare än i Polen. Under trettio år byttes kronan tolv gånger, sex av kungarna mördades eller stupade i strid. De styrande familjerna i Sverige fortsatte att liera sig med polska och andra slaviska prinsessor. Erik Segersälls son, Olof Skötkonung, var den förste kung som döpte sig och förblev kristen hela sitt liv. Han var gift med en obotritisk furstedotter, Estrid, men han hade också barn med en annan slavisk kvinna. Hans dotter Ingegerd gifte sig med fursten av Novgorod och Kiev. Deras döttrar blev drottningar i Norge, Ungern och Frankrike. År 1125 hette kungen av Sverige Magnus Nilsson, kallad Magnus den starke. Han var dansk prins och hade valts till kung bara i Götaland. Magnus var minst 190 cm lång och beskrivs som »skön, stark, givmild och vis«. Han gifte sig 1127 med polske kungen Bolesław den snedmyntes dotter Rikissa. Hon var sjutton år, han tjugo. De fick sönerna Knut och Niels. Äktenskapet var, precis som de flesta kungliga äktenskap, ett politiskt schackdrag. Polen och Danmark krigade mot venderna, de slaviska stammarna i Pommern och längs Östersjökusten. Gemensamt kunde de krossa motståndet. Magnus far Niels var kung över Danmark. Magnus, som ville överta även den danska kungakronan, kände sig hotad av sin kusin 26
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
Knut Lavard. Magnus lät därför mörda kusinen under bestialiska former, varpå han flydde över till Skåne. Mordet väckte stor ilska i Danmark. Knut Lavards släktingar mobiliserade en armé och en flotta. Trupperna landsteg i Foteviken i Skåne den 4 juni 1134. Ett våldsamt slag utbröt där Magnus för första gången i Norden satte in krigare till häst, minst 300 ryttare. I blodbadet stupade Magnus och med honom sex biskopar och ett stort antal präster som anslutit sig. Magnus far, kung Niels, flydde över sundet till danska sidan, men mördades några veckor senare. Drottning Rikissa var nu änka vid tjugosju års ålder. Hon tog sönerna med sig och reste hem till Polen där hennes far Bolesław III (den snedmynte) ännu hade makten. I Kraków uppvaktades hon av storfursten Volodar av Minsk. Eftersom Polens fiender även då var Volodars fiender i kampen om Kiev arrangerades ett hastigt äktenskap mellan Rikissa och Volodar sommaren 1135. Dottern Sofia föddes, hon skulle senare gifta sig med Valdemar den store av Danmark, son till Knut Lavard som Rikissas man Magnus hade mördat. Den politiska scenen förändrades snabbt. Alliansen Polen–Minsk behövdes inte längre och Rikissa lämnade sin make och reste tillbaka till Sverige. Där regerade nu Sverker. Han kom från en familj i Östergötland där männen haft ovanliga namn, fadern hette Cornube eller Karnuka, farfar hette Kol. Kung Sverker var nybliven änkling. Rikissa var drygt trettio år och beskrivs som en mycket vacker kvinna. De gifte sig 1142 och Rikissa blev drottning av Sverige för andra gången. Det är möjligt att de fick sonen Bolesław, uppkallad efter morfar. Bolesław blev Burislev på svenska. Drottning Rikissa var med då större delen av den svenska makt eliten samlades i Linköping 1152 för att möta påvens representant kardinal Nicolaus Breakspear, som kommit för att ordna de kyrkliga förhållandena i landet. Kardinalen blev senare påven Hadrianus IV, den ende engelsmannen någonsin på påvestolen. Mötet kunde inte enas om särskilt mycket mer än att svenskarna från och med nu skulle betala Peterspenningen, skatten till påven. Eftersom påvarna bara tog emot klingande mynt återupptogs myntningen i Götaland. Den hade legat nere i hundra år. Trots att svenskarna nu civiliserats med nya 27
lagar, bland annat om att folk inte skulle gå beväpnade till vardags, de var ju inga vilda vikingar längre, så var det ändå nära till kniven. Kung Sverker mördades då han var på väg till kyrkan på juldagen 1156. Kungens egen hovstallmästare utpekas som gärningsman, men bakom honom stod danske kungen Magnus Henriksson, eggad av sin moder Ingrid, en märklig kvinna som var gift fem gånger och hade femton barn. Hennes män mördades och stupade i rask takt. Rikissa var nu än en gång änka, men avled själv kort efteråt och slapp uppleva ännu en stor sorg. Hennes son i äktenskapet med Magnus den starke, Knut, hade blivit kung av Danmark, men mördades 1157. Svensk a Rikissa blir drot tning av Polen
Kung Erik Knutsson och hans hustru Rikissa
Drottning Rikissa var den sista Piastprinsessan i Sverige, men ingalunda den sista Rikissan. Flera svenska furstedöttrar gifter sig med pommerska och obotritiska furstar. Namnet Rikissa återkommer i flera generationer. En av dem kom att bli drottning av Polen. Svenske kungen Valdemar av Bjälboätten (tidigare Folkungaätten) son till Birger Jarl, hade en dotter Rikissa som 1285 giftes bort med polske hertigen, senare kungen Przemysław I. Namnet betyder ungefär »den som tänker efter«. Han krigade mot Brandenburg och hade många bekymmer. Hans första gemål, Ludgarda från Szczecin avled hastigt, troligtvis mördad på sin makes order, eftersom hon inte kunde ge honom en arvinge. Przemysław anordnade en praktfull begravning åt sin plötsligt avlidna gemål och skänkte dyrbara gåvor till flera kloster och kyrkor. Allt i hopp om att ingen skulle misstänka att
G RU N DA D E S P O L EN AV V I K IN G A R?
det var han själv som stod bakom sin unga hustrus hastiga bortgång. Förgäves. Utanför slottets murar sjöngs redan visor om den arma Ludgarda som suttit fånge i ett slottstorn och till slut blev strypt av sin egen tjänarinna på order av sin ondskefulle make. Przemysław gifte om sig med Rikissa Valdemarsdotter, som i Polen hette Ryksa Waldemarówna. De fick en dotter som även hon döptes till Rikissa, men kallades Reiczka. Hertig Przemysław blev kung av Polen 1290 och Rikissa Valdemarsdotter blev Polens drottning. Dessvärre avled hon strax efteråt. Przemysław tog hennes död mycket hårt. Han lät ett »evigt ljus« brinna vid hennes grav. Den blodiga maktkampen fortsatte i Polen. Przemysław mördades i sin säng efter bara något år som kung. Hans dotter Reiczka blev tidigt gift med Wencel II av Böhmen, som även en kort tid var kung av Polen varför Reiczka först var drottning av Böhmen och sedan av Polen. Hennes officiella drottningnamn var Elisabet Rikissa. Hennes man avled i tuberkulos redan 1305. Den unga änkan gifte om sig med Rudolf av Habsburg, kung av Böhmen och blev drottning av Böhmen för andra gången. Äktenskapet slutade olyckligt, paret separerade av politiska skäl och Elisabet Rikissa avled efter några år ensam och fattig, övergiven av sin familj, fråntagen sina barn. Året var 1335. Då var hennes syssling Magnus Eriksson av Bjälboätten (Folkungarna) kung av Sverige med Finland, nygift med Blanka av Namur (känd från barnvisan »Rida, rida ranka«). Sjörövarkungen
Under de följande hundra åren hade tre av Sveriges regenter slaviska rötter, nämligen Albrekt av Mecklenburg, Erik av Pommern och Kristofer av Bayern. De valdes till kungar av Sverige på grund av sina släkttrådar till Bjälboätten. Mecklenburg var ju de alltmer förtyskade obotriternas rike. Albrekt blev vald till svensk kung 1364 för att hans mor var Eufemia Eriksdotter, syster till kung Magnus Eriksson. Det lär dessutom ha funnits en släkt29
tråd till Sverker den yngre. Det enda bestående från Albrekt av Mecklenburg i Sverige är de tre kronorna i riksvapnet. Albrekt införde dem eftersom han inte kunde regera Sverige under Mecklenburgs flagga. Första krige t mot Polen – Gdańsk (Danzig) utm anas
Den mäktigaste mannen i Sverige under Albrekts tid var drotsen Bo Jonsson Grip. Han lånade ut pengar till Albrekt med slott, gods och landområden som pant. Till slut ägde han hela Finland, stora delar av Sverige och en del av Danmark. Han var den genom tiderna rikaste mannen i Sverige. Han kom på 1370-talet i en handelsdispyt med den redan nu mäktiga staden Gdańsk (Danzig). Det hann dock aldrig gå till konkreta krigshandlingar för lübeckarna medlade och rådde Danzig till eftergifter. Erik av Pommern var född Boguslav av huset Grip (Gryfit på polska). Polens äldsta krönikör, Gallus Anonymus skriver att furstarna ur ätten Grip var »nära kusiner« till Bolesław den tappre. Alltså kan man säga att även Erik av Pommern var släkt med huset Piast. Det var den mäktiga danska drottning Margareta, som styrde samtidigt över alla de nordiska länderna, som i brist på bättre arvinge tog sin systerdotterson Boguslav till sin arvtagare under det mer nordiskt klingande namnet Erik. Hon adopterade även Eriks syster Katarina. Erik var bara sexton år då han 1397 kröntes i Kalmar till kung över de tre nordiska länderna. Erik av Pommern beskrivs som en närmare 190 cm lång, omvittnat ståtlig, energisk, bildad och charmig man. Påven Pius II (som innan han blev påve hette Enea Silvio Piccolomini) mötte Erik vid det tysk-romerska hovet. Han skrev: »Erik av Pommern hade en vacker kropp, rödgult hår, rödlätt ansikte och en lång, smal hals… ensam utan hjälp och utan att röra byglarna, hoppade han upp på en häst, och han drog alla kvinnor till sig, särskilt kejsarinnan, med en älskogs längtan.« Många vittnar att han var envis och hetlevrad. När kungen var 24 år gifte han sig med den bara tolvåriga Filippa av Lancaster, dotter till engelske kungen Henrik IV. Både hennes far och hennes bror är förevigade i var sin pjäs av Shakespeare, Henry IV och 30
Erik av Pommern var kung över hela Norden
Henry V. Hon var dokumenterat den allra första prinsessan i historien som bar en vit brudklänning. Erik reste mycket i sitt stora rike, som då var det till ytan största landet i Europa. Han var kung över Sverige med Finland, Norge, Danmark, Färöarna, Island och Grönland. Då han var bortrest var det hans drottning Filippa som ombesörjde regeringsbestyren och hon var riktigt bra på det. Uppfostrad utan någon manlig förebild men av en stark kvinna såg Erik inget konstigt i att låta sin hustru sköta statsangelägenheter. Han litade på henne. Filippa beslöt till exempel att i Lund prägla ett eget mynt för att tillmötesgå kraven från Hansaköpmän. Hon visade även militära talanger och organiserade svensk hjälp när Köpenhamn hotades av Hansan och deltog sedan själv i striderna. Deras äktenskap blev barnlöst, kanske för att Erik nästan aldrig var hemma. Filippa avled 1430. Efter hennes död inledde kungen ett förhållande med Filippas hovdam, Cecilia, som senare blev hans morganatiska hustru. Erik hade täta kontakter med regenterna i Europa, hans kusin var tysk-romersk kejsare och hans svåger, Henrik V, blev kung av England och lyckades erövra Paris under det så kallade hundraårskriget. Under en resa till kejsarkusinen fortsatte Erik ända ner till Jerusalem. Han var den förste svenske kung som vallfärdade till den heliga staden. Två gånger under denna resa besökte han Kraków. Eriks mål 31
Karl Knutsson, den ende som varit kung av Sverige tre gånger
var att bygga upp den nordiska unionen som ett bålverk mot Hansan och den Tyska orden, en politik som ledde till många och långa krig. Under dessa konflikter ökade missnöjet med kungen i Sverige, motståndet exploderade i Engelbrekt Engelbrektssons uppror i Bergslagen, ett uppror som till slut ledde till att Erik av Pommern fråntogs kronan 1439. Han rafsade åt sig alla sina och många av kronans skatter och slog sig ner i den då imponerande fästningen Visborg på Gotland, där han inledde en ny karriär som sjörövare på Östersjön. Erik stannade där i tio år, i ständig och ursinnig brevväxling med makthavarna i Sverige, Danmark och långt ner i Europa. I ett visst skede försökte han sälja Gotland till den nye kungen av Sverige, Karl Knutsson Bonde. Men herrarna kunde inte komma överens om priset. Erik ville ha 300 000 preussiska mark, vilket var en enorm förmögenhet, men kanske ett korrekt pris för denna stora och ovärderliga ö. Då Karl Knutsson protesterade svarade Erik att priset nog var det rätta med tanke på att han »var en fattig fördriven konung med ett helt litet område, han kunde väl behöva något att leva av«. Efter tio år som sjörövarkung kom Erik och svenska regeringen överens om ett byte – han skulle få byta Gotland mot Öland med Borgholms slott där. Men i sista minuten byttes även Öland mot en ekonomisk uppgörelse med den danske kungen Kristian I, varpå Erik kunde segla med sprängfyllda skattkistor till sitt ursprungliga hemland Pommern, som till större delen ligger i dagens Polen. Med ombord var hans älskade Cecilia.
32