Amsterdam. Tidig morgon. Descartes står på kajen tillsammans med vännerna. Bredvid honom är tre låsta kistor, två av dem lika stora, den tredje mindre, locken och sidorna smyckade med kompassrosor. I den första kistan finns hans paltor, de få men tillräckliga. I den andra kistan finns ungdomsmanuskripten som han inte vill offentliggöra.
– Inte så länge jag lever.
I den tredje kistan, den mindre, med dubbla lås, finns Francine, dottern, tomrummet.
– Nej, tomrummet finns inte.
Testamentet är skrivet och bevittnat, skulderna reglerade. Vännerna:
– Det är som om du skulle resa till en annan värld och aldrig återvända.
Kistorna hissas ombord på amiralitetsjakten. Descartes:
– Den mindre kistan ska jag ha bredvid mig!
På huvudet en pälsbrämad hatt med plym. Vit hals
duk. Svart peruk med grå stänk. Över fingrarna snövita handskar. Om skuldrorna en vitkragad sammetsmantel.
Runt livet ett värjgehäng. Silkeshosor. På fötterna eleganta skor i mjukt skinn, ovansidan prydd med spets. Grå ullstrumpor. Vännerna:
– Eremiten uppklädd till kammarherre.
Descartes har föraningar om pirater, storm, förlisning och död.
– Onda varsel. Jag vill inte resa.
Vännerna:
– Så varför reser du?
Descartes:
– För att undvika förföljelserna. För att jag saknar skydd. För att ostörd kunna ägna min tid åt experiment som bevisar att inget tomrum finns. Jag vill resa och jag vill inte resa. Odysseus lämnade med nöje Kirkes förtrollade öar, men jag som är född i Touraines trädgårdar vill ogärna bo i björnarnas rike bland klippor och frost. Hela det folket kanske stelnar till is om vintern, likt vattnet?
Tomrummet kan inte finnas. Även i det vi tror är tomrum finns en utsträckt substans. Allt som finns är materia, all materia är utsträckning, därför kan tomrummet inte finnas, Pascal har fel, det enda tomrummet är det som finns i hans hjärna. Hellre reste jag till England eller Brasilien, men den beskyddare jag behöver finns
i Sverige. Hon vurmar för grekiska studier och ställer mig frågor om kärlekens väsen. Det finns en förnuftets kärlek och en kroppens kärlek, de förorsakar liknande känslor men måste hållas isär.
Vännerna:
– I det landet ser folket med misstänksamhet på de främmande, det raljeras där allmänt över den kvinnliga monarken som samlar Europas lärde likt rara frukter på ett porslinsfat, hennes regering består av grammatiker och balettmästare, hovet ägnar sig endast åt kurtiser på vers och själv dansar hon varenda dag maskerad till jaktens gudinna.
Descartes:
– I Amsterdam sysslar alla med handel. Hollands flytande element. Vatten och pengar.
Vännerna:
– Även du är en begärlig vara.
Descartes går ombord på amiralitetsjakten som ska föra honom över innanhavet Zuiderzee till den svenska kronans skepp. Vännerna:
– Så bär det av till din höga värdinna. Zuiderzee. Tyoort, Pampus, Marchen, Muydlersand, Val van Urck, Enckhuysensand, Creupelsand. Dag, kväll, natt. Jag flaxade runt i världen under många år, mer som åskådare än aktör i alla de spel som där spelades. Jag följde krigshärarna och såg beväpnade män
men inga fältslag, jag räknade ut kanonernas kastbanor och såg städer och byar skifta herre gång på gång. Jag har levt sparsamt, av grönt och frukt från egen trädgård. Ibland till experiment inom fysiken och medicinen, men mest till föda. Fröer från Paris. Vinbär, äpplen, körsbär, plommon, kål, lök, betor, rovor, bönor, ärtor, vitkål, rödkål, rädisor, dill, salvia, koriander, timjan, mejram, rosmarin och körvel. Min kropp är under medellängd men kraniet är stort. Kort andhämtning vid tal. Det egna håret svart, nästan svarta pupiller, svarta men vitnande ögonbryn, naturligt höga, vilket ger mig ett häpet ansiktsuttryck. Gulnade kinder med skära fläckar, nära höger öra en böld som ibland försvinner men alltid kommer tillbaka. Ständigt uppmärksam blick under tunga ögonlock. Rakad efter franskt mode, ett litet skägg runt munnen. Underläppen står ut. Äger fem peruker alla beställda från Paris, bär dem av hälsoskäl, vill inte utsätta huvudet för kyla och nakenhet. Dricker vin ytterst sällan. Äter hellre fågel och fisk än nötkött, i små tuggor för att underlätta matsmältningen. Hellre frukt än fågel, hellre grönsaker än fisk. Frukt och grönt förlänger livet, jag vill bli mycket gammal. Inget bättre finns än omelett på färska ägg, ruvade under hönan åtta, nio eller tio dagar. Sover länge var som helst, särskilt vid sorger och besvär. Föredrar stillheten på landsbygden, gömd bland sanddynerna. Min stillsamma, fridfulla öken. Nej, landsbygden är inte så stillsam, överallt bullret från väderkvarnar och vattenhjul. Jag har flyttat
runt tjugotre gånger i Holland, nu flyttar jag inte mer. Har haft för vana att i brev aldrig ange min vistelseort.
Ibland korresponderat i chiffer på grund av censuren och de förfärliga teologerna. Anonyma pamfletter, arresteringsorder. Galileis öde förskräckte mig. Jag sökte kunglig pension i Frankrike, beviljad men aldrig utbetalad, Paris är hyckleri, jag tyckte mig högtidligt inbjuden till en palatsmiddag för att sedan finna köket i kaos och karotterna upp och ned. De ville inget annat än att visa upp mig. Som en apa, nyttig bara för sin sällsynthet.
Texel. Morgon. Descartes ser det svenska skeppet, för ankar på redden innanför den västfrisiska ön. I skyddande lä för Nordsjöns stränga blåst och i väntan på den rätta föreningen av tidvatten och vind. De tre kistorna hivas ombord. Han hör sjömännens främmande svordomar.
– Pass på, den mindre kistan ska jag ha strax bredvid mig!
Sjömännen vinkar och gör tecken. Men vilka tecken gör de, vad betyder tecknen, det vet inte Descartes, han vet bara att det är de rätta tecknen att göra för sjömän som gör tecken. Skeppet är ett flytande palats. Akterspegeln med bemålade låringsgallerier, balkonger, burspråk. Sjöodjur, tritoner, nereider. Delfiner med stort huvud, bred käft och fiskstjärt. Kastellet med lilla och stora kajutan. I fören galjonen med bogsprötet.
Galjonsfigur i form av ett krönt lejon för att trygga skeppets färd, stärka besättningen mot fruktan, beveka makterna och förkroppsliga skeppets själ. I för och akter dekor av grinande maskaroner, gripar, kronor, girlander, vapensköldar, pilastrar och kapitäl. Fönsterraden i aktern ger ljus åt kajutorna. Vasaättens vapen, en sädeskärve. Kanonportar i akterspegeln och på ömse sidor ovanför vattenlinjen. Prydda av lejonhuvuden i gran, al, ask och lind.
Descartes tas emot av kaptenen:
– Jag såg dig beundra mitt skepp, du är nästan med om hennes jungfrufärd.
Descartes:
– Vilket är skeppets namn?
Kaptenen:
– Fortuna, egentligen Nya Fortuna. En förhoppning om lyckosam färd.
Descartes:
– Varför Nya Fortuna?
Kaptenen:
– För att hon ersätter ett skepp med namnet Fortuna.
Descartes:
– Vad hände med det skeppet?
Kaptenen:
– Hon sjönk. På sin jungfrufärd, som Vasa.
Till stora kajutan, kaptenskajutan, på bakre väderdäck.
Ingången smyckad med ornament och små snidade skulpturer. Fantasidjur, musicerande putti. Därinne tapeter i gyllenläder mot grön botten. Paneler, kassettak.
Golvet schackrutigt. Glasfönster bakom dyrbara förhängen. Oljemålningar föreställande berömda amiraler.
I mitten ett ekbord täckt av en djupblå sammetsduk. Över bordet en himmel av gyllentyg med guldfrans.
Stolar med kalvskinn i rygg och sits. Blå frans längs sitsarnas sidor.
Kaptenen:
– Inrätta dig i övre lilla kajutan som blir din boning under färden.
Descartes:
– Hur länge?
Kaptenen:
– En månad om Gud och vindarna vill.
Descartes:
– Jag har inget emot att resan blir lång.
Kaptenen:
– Ibland två månader. Men tiden går fort ombord, det finns alltid att göra, tids nog får du buga dig på slottet. Min dräng visar dig bekvämligheterna. Han blir din tjänare men behöver en fast hand, han är en okunnig grabb, du får slå honom präktigt och ofta.
Descartes:
– Och min särskilda kista? Var är den?
Kaptenen:
– Den är på plats enligt din begäran. Dubbla lås?
Innehållet måtte vara värdefullt?
Descartes förs av kaptensdrängen till övre lilla kajutan. Pojken visar avträdet, går sedan. En sits i ett infällt skåp. Ett rör leder ut genom akterspegeln. Descartes prövar sitsen.
– Ser du, Francine? Så fiffigt. Rätt ut i vågorna.
Skeppet ligger stilla vid ön Texel. Sjömännen röker, samlade runt vattenbaljan vid stormasten. Tobak, lerpipor. Sjömännen:
– Piporna är sköra och går av jämt och ständigt, vi måste ha många pipor med oss så att de räcker för hela färden. Vi röker en pipa så länge det går, tills det bara är en stump kvar, sedan går det inte längre, då tar vi en ny.
Descartes bjuds att röka, avstår. Obehagligt för näsan, skadligt för hjärnan, ödeläggande för lungorna, de svarta rökslingorna är helvetets dunster. Sjömännen:
– Bara om tobaken blir fuktig. Den måste hållas torr, tätt rullad och inpackad i tjärad segelduk.
Sjömännen blossar, tobaken flammar upp.
– Vi säger att vi dricker tobaken, vi tänder den och dricker.
Descartes:
– Varför är vi stilla?
Sjömännen:
– Vi väntar på vind, väntar på tidvattnet, på det rätta förhållandet mellan vind och vatten.
Descartes:
– Jag har skrivit om tidvattnet. Om ebb och flod, jag räknade ut allt det där. Orsaken till att man inte märker en rörelse i vilken man själv ingår. Skepparen visar Descartes styrplikten.
– Här huserar överstyrmannen och rorsmannen.
Överstyrmannen:
– Styrplikten är skeppets hjärta, nakterhuset är dess innersta.
Han visar skåpet med kompasser, timglas och jakobsstav. På golvet ligger loden för djupmätning. Descartes tar ut en liten bok från skåpet. Överstyrmannen:
– Ingen riktig bok, bara mina anteckningar.
Descartes slår upp boken och försöker läsa bokstäverna. Överstyrmannen:
– Inga riktiga bokstäver, bara mina konstiga tecken.
Rorsmannen:
– Ingen förstår dem, inte ens han själv.
Överstyrmannen:
– Håll dig du till din pinne.
Pinnen är kullerstocken som ansluter till rorkulten.
Rorsmannen:
– Det är enkelt. För jag kullerstocken åt babord vrids rodret så att skeppet drar åt samma håll.
Kvällsvard hos kaptenen. Bordet står dukat. Drängen i ett hörn. Bordstenn, serveringstenn, dryckeskanna, tallrikar, fat och smöraskar. Silverskedar. Kaptenens artighet utan leende, en gest med armen.
– Min höge gäst!
Tystnad. Kaptenen:
– Har du bekantat dig med min papegoja?
Papegojan sitter i en hög gallerbur. Röd näbb, små gula fjädrar över den gröna kroppen. Kaptenen:
– Buga dig, han är oriental.
Descartes bugar sig. Kaptenen:
– Nu ska du se att han hälsar tillbaka lika artigt.
Papegojan låter. Ett skarpt läte. Kaptenen:
– Inte precis ett läte, mest ett skrik. Hur kan han skrika så? Men för mig är det den skönaste musik.
Kaptenen öppnar en liten lucka till buren och sticker in fingret. Papegojan biter till.
– Han har ett förfärligt humör, akta dig! Se nu på vägguret. Snart slår det.
Tystnad.
– Nu slår det!
Vägguret slår.
– Det är signalen till bords.
Till drängen:
– Servera min höge gäst. Fort, han är fransos! Slöa inte!
Drängen serverar. Kött, bröd, äpplen, körsbär, vin, pepparkakor, arrak och citroner. Kaptenen:
– Tänd ljusen. Tänd, säger jag!
Mässingsljusstakar, talgljus. Drängen tänder ljusen.
Kaptenen:
– Brinnande bordsljus är kaptenens privilegium.
Annars öppen eld bara nere i kabyssen och vid stormasten i samband med tobaksrökning, går du ut på däck under natten så tar du din handlykta. Jag har min egen kock, de andra får hållas med oduglingen därnere. Alla här är usla utom du och jag. När ska överstyrmannen och rorsmannen komma ihåg att före avfärd kontrollera kompasserna? Ute till havs är det redan för sent.
Smaka på nu!
Descartes smakar. Kaptenen talar om Medelhavet.
– Behagliga vindar, säkra djup, man slipper grund och sandbankar. Så du är filosof? Då tänker du hela dagarna på kvistiga frågor? Har djuren en själ? Har min papegoja en själ? Är det därför han skriker så envetet?
Descartes:
– Vi kan inte säga att djuren inte har en själ och inte att de har det, vi kan inte se det i deras hjärtan. Jag har inte skrivit mycket om djur och nästan inget om växter. Varför frågar vi inte om växterna har en själ?
Kaptenen:
– Och vi kan liknas vid maskiner?
Descartes:
– Maskinen är inte en bild. Levande varelser är maskiner. Självrörliga. Vi kan säga att en hund är en klocka.
Kaptenen:
– Är min papegoja ett väggur?
Descartes:
– Vi kan också säga att ditt väggur är en papegoja. Det finns inget i anatomin som är annorlunda än ett saltkorn. Skillnaden mellan en död människa och en levande är som skillnaden mellan en stannad klocka och en som tickar vidare.
Kaptenen:
– Då kan jag säga att jag är ett väggur och du en papegoja?
Descartes:
– Ja, det är just sådant som kan sägas och tänkas. Men en papegoja kan bara härma, den skulle kunna ropa ut hela Bibeln och ändå inte vara mer än en papegoja, dess vilja är inte fri.
Kaptenen:
– Min papegoja anser sig ha en fri vilja, han gör jämt vad han vill, skriker och skiter efter behag.
Tystnad. Kaptenen:
– Det är intressant att få tala med en filosof, vi lever i olika världar, jag är en enkel man, men aktad. Se på mina möbler, de har stått i de ståtligaste palats. Och mina dyrbara kläder. Guldtråd.
Descartes:
– Alla till avund.
Kaptenen:
– Tack! Håret har jag ännu i behåll, hovdamerna smeker mina lockar, nästan alla tänderna sitter fast och
drottningen talar inte illa om mig. Är du förmögen? Jag är förmögen. Min hustru finns ombord, hon är sorgsen. Språka lite med henne, även om annat än klockor. Så att hon muntras.
Descartes till sängs. Bredvid honom är kistan med Francine.
– Sover du? Vi är på ett skepp som ska föra oss till ett slott med en äkta drottning.
Descartes berättar om kaptenen.
– Fåfänga människor är som daggkåpor, det räcker med två droppar för att fylla dem. Sov nu gott.
Francine:
– Hur gammal var jag när jag dog?
Descartes:
– Du var fem år och nästan två månader.
Francine:
– Föddes jag på vintern, hösten, våren eller sommaren?
Descartes:
– På sommaren. Jag vägde dig, du vägde nästan ingenting.
Francine:
– Hur mycket vägde jag?
Descartes:
– Som en hönsfjäder. Ganska mager. Men du växte till dig fort.
Francine:
– Var jag hungrig?
Descartes:
– Alltid hungrig, du skrek, sedan var du mätt och nöjd, och sedan skrek du igen.
Francine:
– Vilken dag föddes jag?
Descartes:
– Den 19 juli.
Francine:
– Hur kom jag till?
Descartes:
– Din mor brukade sova i mitt rum, så kom du till, en söndag, den 15 oktober.
Francine:
– Så jag är ett söndagsbarn!
Descartes:
– Ja.
Francine:
– Hur hände det? Hur går det till?
Descartes:
– Jag har skrivit mycket om fostrets utveckling, men inte om fortplantning. Befruktningen är det osäkra. Föreningen och förbindelsen är det osäkra. Sov nu.
Natt. Jag går runt på väderdäck med min handlykta, ser ut över relingen, det svarta vattnet därute, studerar
lyktans konstruktion. Ett talgljus innanför ett hölje av halvt genomskinligt skinn och tunna flikar av spån. Relingen. Vattnet. Det är inte bara det svarta vattnet, det är allt det som skiljer oss från vattnet. Relingen som skiljer oss från farorna. Jag återvänder till kajutan och somnar bredvid Francine. Inget tomrum finns. Morgon. Ännu för ankar vid ön Texel. Inga gynnsamma strömmar, ingen gynnsam vind. Överstyrmannen berättar om bottenförhållanden och vattnets krafter. Om hur det ibland är fördelaktigt att segla nära land för att kunna följa viktiga landmärken, men inte så nära att man går på grund. Om höga träd på land, skalade och toppade till tecken. Om tunnor målade i svart och vitt, placerade på spiror. Om stenrösen på kobbar. Om glödande fyrbåkar. Om sjömärken som visar på sandbankar och klippgrund. Om hur seglen om natten minskas till fock och mesan. Om studiet av vågor. Om hur man seglar bäst på undanvindarna. Överstyrmannen gestikulerar. Äntra, ror i lä, ankaret går, i vindögat, allt sådant. Kvider till, har en inflammerad arm. Visar Descartes svullnaden. Här gör det ont, varför gör det ont?
Skepparen talar om sin oro över stillheten. Om sin längtan efter att få slippa det håglösa ankrandet vid Texel, om att äntligen få ge sig ut på den vida Nordsjön. Om
att han trivs långt ute till havs, ensam på däck. Om att han då tänker på himlakropparna däruppe och de vattenlevande djuren därnere. Om att han trivs med den strikta ordningen ombord.
– Vet du vilket som är det viktigaste på ett fartyg?
Descartes vet inte. Skepparen:
– Repen! Hampfiber, inte för hårt slaget. Om repen är bra, då blir resten också bra.
Skepparen visar. Tjocka rep lagda i ringar.
– Lyft dem, känn på dem!
Descartes lyfter, känner. Skepparen:
– Lukta på dem! Den bästa lukten jag vet! Nu går vi en tur på skeppet. Vi är på övre däck, detsamma som väderdäck. Skrov av småländsk ek. Master, rår och skott i furu. Tung bestyckning i för och akter. Fransk segelduk. Nu tar vi oss vidare, nedåt. Kanondäck, här förvaras block och taljor. Och så torrdäck med förråden. Besättningens tillhörigheter. Officerarnas pistoler. Här är dina kistor, vad har du i dem?
De två kistorna med manuskripten och paltorna. Descartes kontrollerar låsen. Skepparen: – Filosofiska hemligheter kanske? Alla gåtors lösning? Nu fortsätter vi, allt ska du få se. Sårade och sjuka läggs i aktern. Hålskeppet längst ned i bottnen. Ankarkättingar, kanonkulor. Krutkammaren. Känner du ruttnandet i näsborrarna, det är slagvattnet. Här är kabyssen i sin murade låda. Kockens rike. All maten tillagas i de stora järnkittlarna. Underst är barlasten,
gråsten, ovanpå den förvaras provianten. Nu går vi upp igen till masterna. Fockmasten förut, mesanmasten akterut, stormasten mitterst. Märskorgar runt masterna, utsikten är märkvärdig, vill du klättra upp?
Inte? En annan dag? Officerarna håller till i låringsgallerierna. Vakter på tidsbestämda pass, var fjärde timma slår vakten på klockan, åtta glas, timglasen måste vändas i tid. Även sömn i fyratimmarspass, alla kämpar mot sömnen, den invaderar. Styrbord har högre status än babord. I aktern manskapets avträde, rakt ner i havet, vågorna spolar rent vid sjögång, så vist är det inrättat.
Men officerarna har sina egna tennpottor. Varje morgon en kort bönestund, om inte prästen är alltför berusad. Under överstyrmannen finns en medelstyrman och en lärstyrman, det finns sjömän, knektar och timmermän, det finns en pukslagare och en trumpetare. Allt hos oss är nödvändigt. Det var det hela, nu har jag sagt det mesta. Och ändå vet du ingenting.
Descartes:
– Vad gör pukslagaren och trumpetaren?
Skepparen:
– De har sina uppgifter främst vid strid, då de ska ingjuta munter tapperhet i knektarna.
Descartes:
– Var är prästen?
Skepparen:
– Han håller till på trossdäck med barberaren.
Descartes kallar till sig kaptensdrängen, som ryggar. Nej, jag ska inte slå dig. Drängen kommer närmare, ett steg i sänder. Sätt dig. Descartes berättar sin saga om jordklotet. Du och jag är kloka, men kanske finns ännu klokare folk bland perser och kineser? Och kanske finns andra klot än vår jord, bebodda av kloka levande varelser bortom vår tankes räckvidd? På Mars och Jupiter är de kanske klokare än vi? Kaptensdrängen:
– Finns det kaptener på Jupiter och Mars? Om du måste slå mig, slå mig inte så hårt.
Kvällsvard hos kaptenen. Fisk, bröd, äpplen, vin. Kaptenen:
– Vi äter det färska först. Klockor, varför talar du så mycket om klockor? Är hela världen en klocka?
Descartes:
– Världen är virvlar. Planeterna rör sig i banor likt skeppen i strömfårorna. Som när ett barn sätter fart på en snurra och den snurrar nästan hur länge som helst. Vi människor är också virvlar, nerverna transporterar de animala andarna som vibrerar likt lutans strängar när de slås an.
Kaptenen:
– Mycket tänkvärt. Ät nu en citron! De är vedervärdigt sura, men av godo.
Descartes:
– Som en citron ser jorden ut.
Kaptenen:
– Nej, som en kanonkula!
Descartes:
– Som en citron.
Kaptenen:
– Inte lika gul!
Descartes:
– Citronen är gul endast för vårt öga. Tystnad. Kaptenen:
– Har du ännu talat med min hustru? Vet du vad hon har i sina askar och skrin? Alla dessa små flaskor och kärl med tinkturer och salvor! Guldöverdragna piller, hon kan äta hur många som helst.
Till sängs. Descartes till Francine:
– Vi är sinkade, vi inväntar de rätta vindarna. En väntan som gläder mig. Ständig försening är det enda som kan rädda oss.
Natt. Jag är frusen av mig och ligger till sängs helst till mitt på dagen, jag är filosofen under filtar och täcken, inte ute på torget som Sokrates. Den vise Epimenides sov i en grotta i femtiosju år och blev sedan flera hundra år gammal. Kunskap, jag kan mycket, nästan allt. Hur man bygger en kvarn, ett urverk. Talar franska och latin, förstår många tyska och nederländska dialekter, tyder