Viktoria Jäderling FJÄLLETS SUCCÉ

roman • a lbert bonniers förlag

Trust your instincts. Be reckless. Co-Star

CO-STAR

Det känns fortfarande tomt sedan Lillen och Herta flyttade. Särskilt saknar jag Lillen, även om vi inte setts ofta så har jag vetat att han varit där nere i lägenheten. Förrförra hösten var kanske senast vi verkligen hängde tillsammans, när vi satt i taxi allihopa, jag hade tunnelseende och han visade mig en film på någon som glidflög över berg och jag blev åksjuk och fick titta bort. Då började han trakassera Herta istället och hon bara: Inte en gång till, tack. Jag tänker på alla deras skor, reklamen som låg i drivor, den trasiga garderobsdörren, och spisen som stod i hallen med ugnsluckan uppåt och där de hade pulat ner allt möjligt. Ibland var ugnen en tvättkorg och ibland var den medicinförvaring med olika pillerkartor och enstaka småpåsar med grums i botten och ibuprofen. Lillen gick och köpte till Herta när hon hade vidrig mensvärk. Det var också i spisen som Lillen hittat Disas anteckningsböcker i en skokartong.

Snart ringer en fixare på dörren, han är någon sorts frilans. Han ska fixa deras toalett, det står numera Henrik på dörren, han bor där sedan Lillen och Herta flyttat. Henrik är Hertas bror, de kallar honom Henna. Min bror Henna ska flytta in, sa Herta, fruktansvärt hålögd. Jag känner inte honom, men jag har fortfarande extranyckel till lägenheten, det känns knepigt att lämna tillbaka den nu. Han vet inte att jag har den. Det började med ett meddelande från min telefon till fixaren: Hej, det är Lillen, tappat mobilen, kan du höra av dig till det här numret när du är på väg? Alltså mitt nummer. Jag vet inte varför inte Henrik som bor där kan vara kontaktperson, kanske är han ute och reser och har bett Lillen fräscha upp lägenheten, och Lillen har i sin tur bett någon annan om en tjänst. Och så passar han samtidigt på att sova där trots att han inte bor där längre.

Vi har sms:at i olika ärenden, fixaren och jag: om han kommer idag eller imorgon. Om han är på väg. Att han först ska fixa den trasiga garderobsdörren, sedan ett par köksluckor som försvunnit. Deras lägenhet ligger på första våningen tvärs över gatan, min lägenhet ligger på tredje våningen utan hiss. Jag fick alltså springa upp- och nerför trapporna och över gatan för att berätta om sms:en för Lillen. Fixaren lovar slänga spisen och laga toaletten som varit tejpad med gaffa i ett år. Jag är inte helt förtjust, men blir som vanligt engagerad när något händer. Jag kan faktiskt tycka om det draget hos mig själv, att jag kan livas upp för minsta sak. Det är helt enkelt så jag är. Acceptera! Jag går runt och funderar på hur det går att spola med tejp, om den håller för vattnet. Det måste vara gaffatejp, men osäkert om tejpen inte blöts upp efter ett tag och lossnar i kanterna, eller bubblar sig. Jag såg det framför mig, hur det rann utmed toastolen.

Jag känner den här utsikten så väl, bilarna som står parkerade på vägen, den lilla trappan till porten med mässingshandtag, brudspirean och rhododendron längs husväggen under deras fönster som ofta hade persiennerna nerdragna. Genom åren har olika folk kommit och gått där. För flera år sedan var det en femtiopluskvinna med målmedvetet fejs, alltid på väg, liksom med en plan. Det var Disa, Hertas och Henriks mamma. Ofta hade hon rejäla kläder, sådana som ser ut att prassla, då tog hon vägen nerför trapporna mot skogen och kom inte tillbaka förrän flera timmar senare med händerna fulla med kvistar. Ibland hade hon en liten hund, men det var tydligt att den ägdes av hon med stavar i 68:an som också var med ibland. Jag såg dem skratta.

Ibland stod de stilla och tittade ner i sina mobiler. Jag såg dem kramas och hunden ville vara med och skällde och hoppade. Sedan blev det tomt i ett halvår, en medelålders man – Disas exman, förstod jag senare – och en något yngre tjej kom och gick med olika plastpåsar med städprylar som stack upp. Efter det flyttade Herta in med Lillen, och det var så jag fick veta kopplingen mellan alla. Herta gick fortfarande i gymnasiet då. Sedan splittade Herta och Lillen när båda mådde som sämst och Henrik äntrade gatan framför mitt fönster. Det är alltså en splittrad familj det rör sig om.

Jag pluggar framför fönstret. Men mest läser jag om den armeniske mystikern och musikern George Gurdjieff. Jag har inte hunnit till musiken än, håller på och läser om The Work. Men mest läser jag om The Rope. Det var en grupp kvinnor som Gurdjieff samlade i Paris på 1930-talet för att göra det massiva inre arbete som också kallas Den listiga människans väg, eller Den fjärde vägen. På sina resor i Fjärran Östern kom Gurdjieff i kontakt med fakirernas, munkarnas och yogisarnas vägar. Han menade att dessa var otillräckliga skolor som höll sig med statiska lagar och stiffa metoder grundade i religion. Hans geni bestod i att han slog ihop dessa tre till en fjärde, provisorisk, väg.

Några kvinnor i The Rope skrev biografier om sin tid på Château le Prieuré i Fontainebleau utanför Paris där Gurdjieff grundat Institutet för Människans Harmoniska Utveckling (min översättning). Gruppen bestod av flera författare, men även en operasångerska, en modist, en skådespelerska, två redaktörer (för den berömda tidskriften Little Review som var först med att publicera T.S. Eliot och Ezra Pound, och första kapitlet ur James Joyces Ulysses), och någon som bara beskrivs som en »prim British spinster« och var den enda icke-lesbiska bland dem. Någon flickvän här och älskarinna där tillkom. Gurdjieffs metod handlade om chock och manipulation. »Han försökte på alla sätt framstå i dålig dager, avtalade möten bara på skumma kaféer och ibland vägrade han till och med att tala med folk«, läser jag. Bilden som han målade upp för kvinnorna var att de skulle bestiga ett högt berg, och mellan varandra skulle de ha ett rep, där den ena måste tänka på den andra vid repet, »likt en hand som tvättar den andra«.

Det förekom en del förolämpningar, man skulle inte känna sig bekväm i kroppen, man fick gärna bli irriterad, rädd och desorienterad – agera grumligt och opassande. Bara i en sådan förskjutning kunde man vakna, bli äkta. »Intentional suffering« kallade han det. Avsiktligt lidande! Men kvinnorna var hårda som sten, och det var väl därför han valde ut just dem. De verkade ta mycket med ett leende. När han dött gick de vidare i sina liv. Författarna i The Rope använde honom på sina sätt. En av dem, Kathryn Hulme, hade honom lite som en redaktör, han hjälpte henne att skala bort all sentimentalitet och oväsentlig ornamentik i hennes berättelser.

Gurdjieffs övningar innehöll koncentrerad dans, så kallade movements, och musik, men också matlagning, samtal och lite vad som helst. Det kanske mest intressanta var att när – om –man blev färdig med The Work, så upplöste sig allt. Den fjärde vägen försvann. Och då visste man inte vad som skulle komma, det kunde vara den femte, sjätte eller sjunde vägen. Det fanns ingen slutgiltig lösning. Kvinnorna kom upp på berget – och sedan? Jag föreställer mig att de helt enkelt släppte repet – och vad hände då med dem? Det ger mig en kuslig känsla. Det här laglösa, icke hållbara lockar mig så!

Jag tycker jag ser samband överallt, framför allt i det oförutsägbara: Ryssland invaderar Ukraina. Ingen har förutsett det, men senare kommer de fram, alla tidiga och sena tecken och då blir bilden tydligare. I nästa steg har man egentligen vetat om vad som skulle hända, som om det varit en självklarhet hela tiden, som om själva chocken är självklar, det självklara till- ståndet att »inte förstå någonting«, eftersom allt är »absurt«. Ryssland har alltid varit så här och vi har själva rört oss mot den här avgrunden. Och allt det här »absurda« analyserar vi för att slippa tänka på sönderslitna kroppar på gatorna. Jag stryker under det där sista. Statsministern säger att vi ska vara försiktiga med information, inte sprida desinformation, vi ska kolla källor och prata med barnen om det som händer. Man får säga till dem att det aldrig någonsin kommer att hända här. Alla avskyr krig och tortyr. Alla blir upphetsade på det ena eller andra viset. Jag kommer aldrig bli klar med uppsatsen, men hemtentan måste jag göra klar ikväll. Jag tror att flera i hemlighet längtar efter krig. Och att demonstrera, prata om viktiga saker, skriva viktiga saker. Man längtar efter klarhet, godhet och pengar. Man längtar efter öppningar och sår, mammor som dött. Jag funderar: Är inte människans sökande efter mening absurt i en absurd värld? Dagens samhälle funkar märkligt väl med tanke på hur krisigt det är. Och det tar aldrig slut. Det bara fortsätter.

Jag går in på Co-Star för att läsa horoskopet. Jag har testat att låta mig styras av stjärnorna, men vad gör man med denna: It’s hard to project your complex, always changing inner self into the larger world. The first step is to become fluent in the language of the self. The next step is to learn the language of the world. The last step is to become gifted in the art of translation. Nu har copysarna på Co-Star slagit knut på sig själva, tänker jag. Det bästa med Co-Star: här kommer jag aldrig läsa You will have arthritis in your fingers when you get older, vilket min mamma fick tidigt.

Thisbe brukar skriva när det blir tråkigt på jobbet: Co-Star, vad händer? Och jag skickade dagens ord: Your Mars is in Aquarius. Do: Sweat. Erotic novels. Melted wax. Don’t: »Just friends«. Nonchalance. Closed doors. De var perfekta när hon väntade i vagnhallen, sa hon.

Tja, sms:ar från grannens mobil igen, väntar på att du ska komma. Vad har hänt? skrev Lillen i ett nytt sms från min telefon, men sedan började jag och fixaren sms:a utan mellanhänder, bland annat för att jag blev trött på att springa upp- och nerför trapporna, men också för att Lillen inte öppnade när jag ringde på dörren. När vi började kommunicera direkt med varandra märkte jag hur jag själv blev målmedveten. Gillar det! Nu har fixaren och jag bestämt att han ska komma, men så kom ett nytt sms: att han fastnat i poliskontroll. Polisen bad honom vänta vid trottoaren för det blev en plötslig utryckning, och de åkte iväg med blåljus. Fixaren sms:ade till mig att polisen sagt åt honom att vänta på gatan och att han stått och väntat i fyrtiofem minuter. Vi kom överens om att han kunde ringa polisen och säga att han inte tänkte vänta längre, då hade han ju gjort vad han kunnat. Men polisen hörde av sig och sa att det var körförbud på bilen, det var därför de sagt åt honom att vänta, så han fick låna en kompis bil som gick sönder på vägen, men han lagade den och när han kom fram hade han svarta fingeravtryck i ansiktet. En räv tittar upp ur sitt gryt. Han fixade köksluckan men det var väldigt smutsigt efteråt. Värre än innan såg jag när jag gick ner för att kolla hur det blivit.

Några dagar senare kom ett sms från fixaren: Kan du hälsa Lillen att jag står och väntar i mataffären? hälsar Knekten. Jag hade tagit en lång paus från hemtentan och låg och tryckte i sängen, hörde hur någon skrapade bilrutorna ute på gatan på det mest monotona vis, schi-scho-schi-scho-schi-scho. Fy, så deprimerande. Ändå tänkte jag: Varför är det inte jag som står därute och skrapar bilrutorna? Varför ligger jag här som en pensionär när jag bara är trettio år? I det läget kom fixarens meddelande.

Jag sprang ner till lägenheten och där stod Lillen med någon sorts kettlebell och slog sönder bokhyllor som skulle slängas i en nästan full container längre ner på gatan. I en flyttkartong hade han sparat saker som han kunde sälja, bland annat bestick i silver och böcker som såg antika ut. Det där är inte silver, sa jag. Aha, sa han utan att bli det minsta sur. Böckerna då? Jag skakade på huvudet. Han hade på sig svarta cykelbyxor och en rutig flanellskjorta full med sågspån och något mjöligt från skafferiet, nyckeln hängde i ett färgglatt band runt halsen. Jag blev outhärdligt öm. Han förklarade att antagligen trodde Knekten att pengarna kom in på kontot direkt efter att man fört över dem från en annan bank och stod nu och väntade vid kassan i mataffären på pengar. Men ska du inte höra av dig till honom och förklara? frågade jag. Nej, jag har inte tid med det, jag har väntat så jävla mycket på honom den här veckan. Varför swishar du inte? sa jag. Men jag har ju ingen telefon, sa han, och apropå det, vad gör du imorgon, går du upp innan åtta och kan komma ner och väcka mig? Får inte komma för sent till första dan på jobbet. Jag orkade inte fråga var han fått jobb.

Vid sjutiden nästa morgon innan jag drack mitt te sprang jag ner. Det var spån i trappan upp till dörren som stod på glänt och jag gick in. Lillen höll på att släpa spisen över hallgolvet, han reste sig upp och var alldeles vit i ansiktet. En raggig hundnos kikade ut på kaoset genom en dörrglipa till toan. Vad är det för hund? frågade jag. Kolla de här kartongerna, sa han hetsigt. Det går ju inte att få in fingrarna i handtagen på sidorna. Han hade inte sovit på hela natten för att han kämpat med kartonger och möbler. Du kan ju inte packa dem så där fullt, ända upp, sa jag. Då började han slå huvudet i städskåpet. Jag sa god morgon god morgon, nu drar jag. Jag sprang hem och stod en stund i hallen och andades för att bli lugn, sedan drack jag mitt te.

Det har blivit så att jag sitter och väntar på fixaren, han som tydligen kallar sig Knekten. Han ska hämta extranyckeln för en sista grej. Jag undrar vem som har huvudnyckeln, om det finns en sådan. Föreställer mig att jag är en sorts vaktmästare med en jättenyckelknippa, men att jag helt tappat kontrollen, precis som i drömmarna när man går runt med bara en kort t-shirt på sig. Fick ett sms: Hej. Skulle kolla din grannes toa igen. Vilken tid är du hemma? Jag svarar: Jag är hemma fr o m nu! – Ok, jag väntar på käk, kommer sen, svarar han. Nu undrar jag om jag ska sms:a honom att jag gått ut och att jag lagt nyckeln under mattan utanför min dörr. Jag skriver till Thisbe och frågar vad hon tycker. Sedan sms:ar jag till honom: Hej, är du på väg? Jag ska ut en stund, lägger nyckeln under mattan utanför min dörr. Han svarar: Topp, tar vägen förbi Biltema, jag har fortfarande inte fått pengar från Lillen, säg till om du ser honom. Jag svarar: Japp, men jag har inte sett honom på ett tag.

Samtidigt rullar det in femton meddelanden från Thisbe, typiska för henne.

Funderade på Kairo idag. Spännande o läskigt

Dickpic är imponerande självhat

Det sämsta man kan göra?

100% canclad för all framtid och dom står ofta för det. Vill se en dokumentär om fenomenet

Hyperinflation o valutakris i Turkiet

Economist: Erdogan has now fired three central-bank governors in under two years

»Jag har just läst den och jag tycker den var hemsk. Innehåller enormt mycket kriminellt och perverst.« Bo Fredrik Viberg om Matrosen och stjärnan

Allt värde är borta