Den allomfattande rytmen

Tänk på en växt som följer solen. Det finns många sådana växter. Tänk på exempelvis en mimosa som i gryningen sträcker på sig, öppnar sina blad och lyfter sina blommor mot ljuset för att sedan under dagen vrida och vända sig för att följa solens gång över himlen.

Varför gör den så?

Man tänker sig att den just följer solens strålar, att det är ett slags mekanisk reaktion på yttre stimulans. Det är ju vad som av allt att döma sker. En växt saknar inte bara kalender och klocka, den saknar också medvetande. Dess rörelser kan inte gärna beskrivas som handlingar men däremot som reaktioner. Växten behöver solljuset för sin överlevnad och har därför utvecklat en metod för att tillskansa sig så mycket av detta ljus som möjligt. Den märker på något sätt när solstrålarna når bladens yta och reagerar med en rörelse. Den vaknar.

När jag skriver att växten »vaknar« är det naturligtvis ett förmänskligande av vad som egentligen sker.

Sömn är per definition ett medvetandetillstånd, det förutsätter åtminstone någon form av medvetande. Den som »vaknar« går från ett medvetandetillstånd till ett annat och det är kanske inte riktigt fallet för en växt. Men om vi ändå väljer att använda just det uttrycket så säger förnuftet att en växt i alla fall behöver någon eller något som »väcker« den. Det måste vara solljuset i sig, eller någon annan yttre påverkan, som talar om när det är dags att vakna. Växten behöver purras.

Frågan om växters rörelser har fängslat människor i tusentals år. Genom att studera hur växter rör sig och hur de reagerar på sin omgivning, hur de beter sig om man så vill, har man också ställts inför frågan om vad växter egentligen är. I mitten av 300­talet före vår tideräkning kategoriserade Aristoteles allt liv utifrån vilket slags själ det besitter. Allt som lever har en själ, menade han, men denna själ är kopplad till olika förmågor som i högsta grad skiljer sig åt. Människan är den enda varelse som utöver andra förmågor också har en tankeförmåga, ett förnuft. Alla andra djur har bara förmågan att känna, möjligheten att uppfatta världen genom sina sinnen. Växter å sin sida, menade Aristoteles, har blott den mest grundläggande själsförmågan av alla, nämligen att ta upp näring samt kapaciteten till ämnesomsättning och fortplantning.

Bara några år efter att Aristoteles hade formulerat sin systematik blev den makedonske vetenskapsmannen Androsthenes den förste som i skrift beskrev hur vissa växter tycktes röra sig för att följa solljuset. På uppdrag av Alexander den store var han i färd med att kartlägga Arabiska halvön när han på den ö i Persiska viken som idag är Bahrain förundrades av ett tamarindträd vars blad ändrade ställning under dygnet. På dagen, när solen var uppe, sträckte bladen sig i en horisontell position mot ljuset, för att på natten sänka sig mot marken som i vila.

Beteendet ställde dem som höll fast vid Aristoteles systematik inför ett problem. Trädets rörelser verkade ju förutsätta en förmåga som växter inte skulle kunna ha, förmågan att genom något slags sinne förnimma fysiska förändringar i dess närhet.

Det var ett problem som skulle fortsätta att förbrylla naturvetenskapen långt in i upplysningstiden. Carl von Linné var så fascinerad av växternas rörelser att han gjorde en ritning för en sorts blomsterklocka, ett arrangemang av växter som kunde visa vilken tid på dygnet det var utifrån hur olika blommor och blad rör sig. Charles Darwin skulle så småningom skriva en hel bok om saken, The power of movement in plants från 1880, där han förklarade växternas rörelser genom teorin om evolutionen och det naturliga urvalet.

Det är en fascination som är lätt att förstå. Växternas rörelser leder ju till frågor som på många sätt rör existensens kärna. Hur upplever andra former av liv världen omkring sig? Vad är egentligen ett medvetande? Har även växter ett inre liv?

Under lång tid menade många förvisso att växternas rörelser likväl bara var mekaniska reaktioner på yttre stimulans. Många biologer och botaniker förklarade fenomenet med att solljuset med sin värme torkade ut bladen vilket fick dem att dra ihop sig och ändra form och position. Men det var varken en biolog eller en botaniker som till sist genomförde experimentet som ställde allting på ända.

Fransmannen Jean­Jacques d’Ortous de Mairan var i första hand geofysiker och astronom, en på sin tid mycket uppburen och framgångsrik vetenskapsman. Han var född 1678 i Béziers i sydöstra Frankrike, förlorade sin far redan när han var fyra och sin mor när han var sexton och hamnade några år senare i Paris där han ensam och rotlös påbörjade en vetenskaplig karriär som skulle ta honom hela vägen till den franska vetenskapsakademin. År 1729 genomförde han det enkla och mycket rationella experiment som han främst skulle bli ihågkommen för, och som så småningom skulle komma att förändra synen inte bara på växter utan på allt liv. de Mairan var som så många andra intresserad av hur vissa växter tycktes röra sig för att följa solens gång. Därför bestämde han sig för att ta en sådan växt, en Mimosa pudica, och placera den i en tillsluten låda i ett stängt rum. Långt bortom solens strålar kunde en förundrad de Mairan sedan observera hur växten trots allt öppnade och stängde sina blad, hur den likväl vaknade och somnade. Vid ungefär den tidpunkt då solen gick upp sträckte sig växten varje dag mot den föregivna himlen, som om solljuset i själva verket inte alls behövdes för att styra dessa omväxlande perioder av aktivitet och vila. Som om det snarare var något i växtens inre som talade om när det var dags att vakna och när det var dags att slumra in.