ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Svenskt, AB: www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-019844-2

Copyright © Emmy Abrahamson & Hanna Jedvik, 2023

Omslag: Michael Ceken

Tryck: ScandBook, eu 2023

”Ann, det här är Esti”, ler Jeppsson och vrider sig mot den mörkhåriga främlingen bredvid. ”Esti, det här är Ann.”

”Esti? Vilket ovanligt namn”, säger jag smått andfådd medan jag skakar hennes hand.

Jag märker att hon – Esti – rycker till lite när hon ser mitt leende, vilket måste bero på att jag dagen till ära har satt på mig mitt dyraste och rödaste läppstift. Ett som dessutom passar perfekt till min röda klänning med vita och blåa blommor.

Esti svarar inte utan återgår istället till konversationen som hon hade med Jeppsson innan jag en kvart försenad stormade in i mötesrummet på Sveriges Radio Malmö.

Jag hade klivit upp extra tidigt för att förbereda mig inför mötet, men blev ändå sen eftersom min åttaårige son Levi meddelade att han nu var buddist och att jag var tvungen att ringa till hans lärare Marie för att upplysa henne om detta – och be henne respektera hans nya religion – samt att han från och med nu var vegetarian, inte kan döda flugor och bara kommer klä sig i orange eftersom han har läst att buddister gör det. När det visade sig att Levis garderob helt saknade orange kläder fick han nöja sig med ett par gula byxor, en Kexchokladmössa (trots att det är en ovanligt varm september) och en av Klaras gamla orange Kalvinknatettröjor efter att jag betygat att kalven Kalvin säkert också var buddist eller, i värsta fall, agnostiker. När Levi lämnade huset i morse såg han ut som en besatt men otroligt färgglad liten uteliggare.

Medan Jeppsson fortsätter att prata med den nya tjejen, som är ganska kort och ser ut att vara runt trettio, alltså nästan femton år yngre än jag, och som dessutom är kusligt blek och inte helt olik en vampyr, tar jag av mig jackan och hälsar på ljudteknikern

Ur-Bengt som också blivit bjuden till mötet. Ryktet säger att han fanns på plats redan när de första radiostationerna började sända morsesignaler år 1900. Faktum är att ingen riktigt vet hur gammal Ur-Bengt är, förutom att han är väldigt, väldigt gammal och att han vet allt som är värt att veta om radion.

”Ny fisk i dammen”, säger Ur-Bengt, nickar mot Esti och kikar på mig med sina små, pliriga ögon. Ur-Bengt har alltid påmint om en finurlig liten hustomte med sitt vita skägg, sina buskiga ögonbryn och sin magra kropp.

”Så, ska vi börja?” säger slutligen Jeppsson som egentligen heter Mats Jeppsson, men eftersom det vid ett tillfälle fanns två Mats på kontoret slutade det med att alla helt enkelt kallade honom för Jeppsson, kort och gott.

Han är den bästa redaktionschef jag någonsin haft eftersom han är snäll, kortfattad och inte blandar sig i för mycket. Han beter sig helt enkelt inte som en chef, ett otroligt bra sätt för en chef att bete sig på. Dessutom finns det något mysigt gammaldags över honom eftersom han alltid klär sig i manchesterbyxor, rutiga skjortor och, när det är kallare väder, stora ulltröjor.

Och nu har han äntligen insett att jag är mer än bara en lokalreporter, att jag är en bra journalist som förtjänar en utmaning och uppflyttning, vilket är syftet med det här mötet.

”Vill någon ha kaffe?” säger jag genast och gör mig redo att hälla upp åt alla. Jag ser att Esti ger mig lite av en nedlåtande blick, som om det skulle vara något negativt med att vilja få alla att känna sig väl till mods.

”Det är bra för mig”, säger hon med lågmäld röst på omisskännlig göteborgska. Utan att lägga till ”tack”, noterar jag.

”Och jag tog med fika!” tillägger jag, kanske lite för högt och entusiastiskt, och tar fram en stor plastburk med hembakade kanelbullar, mazariner och kokosbollar. Nästan hela helgen stod jag i köket och bakade för mötet. När jag öppnar burken kommer doften av socker, kanel och kokos fram, doften av hemtrevnad och trevliga stunder.

”Ann skämmer alltid bort oss med fika”, ler Jeppsson mot Esti som gör en likgiltig min tillbaka. Hon är klädd helt i svart och det är tydligt att hon är en sådan som alltid varit smal, eller som alltid sett till att inte äta för mycket och att träna hela tiden, och säkert inte kan sympatisera med sådana som jag som aldrig har tid att träna. Och som älskar mat. Och som är för gammal för att se ständig hunger och självförnekelse som något ärofullt.

Ur-Bengt förser sig genast med en kanelbulle medan Jeppsson tar en kokosboll som han lägger på en servett bredvid sig innan han öppnar sin laptop. Esti tar inget.

”Tack för att ni kunde komma”, säger Jeppsson.

Efter att jag tagit ett bett av min mazarin plockar jag fram det nya kollegieblocket jag har hämtat ur materialskåpet till just det här mötet. Första sidan lyser mot mig som ett vitt, bländande löfte om att nu börjar en ny epok i mitt arbetsliv. Jag stryker handen nästan lite andaktsfullt över det mjuka och svala pappret. Sedan tar jag fram den lika nya blåa pennan och skriver prydligt dagens datum högst upp på sidan. Esti tar fram mobiltelefonen och öppnar sin anteckningsapp.

”Som ni vet begick den kände konstnären Niki Falc självmord för ett par veckor sedan”, börjar Jeppsson. ”Niki Falc blev sextiotvå år. Han var en av Sveriges mest renommerade moderna konstnärer, och veckan innan självmordet tillkännagavs det att han vunnit ett av de mest prestigefyllda konstpriserna i världen – Vera-Maria Faustberg-priset – som har en prissumma på en miljon euro. Jag vill att ni gör ett djuplodande reportage om Niki med en kartläggning av hans bakgrund, familj och hans konst. Jag tänker mig en specialpodd på en timme. Det hela blir ett samarbete mellan SR Göteborg och SR Malmö. Tillsammans kan vi nå ut brett och få stort genomslag, det tror både jag och Jens på Göteborgsredaktionen. Ann, du gjorde ju ett reportage om Niki Falc för ett par år sedan så du är redan insatt, och det finns arkivmaterial som ni kan använda er av.”

Med nästan darrande händer skriver jag konstnärens namn med versaler på pappret och känner hur mina andetag blir snabbare. Niki Falc kommer att vara MIN FÖRSTA EGNA

PODD . Niki Falc, vars självmord skakat hela Sverige och vars stora familj tycks förkrossad av hans bortgång. Jag stryker under hans namn två gånger. Medan jag fortsätter mina anteckningar tänker jag att Jeppsson måste ha sagt fel och menat ”du”, om han inte plötsligt har bestämt sig för att lämna folkhemmets jämlikhetsideal och börja nia mig.

”Jag hoppas att podden även kommer att sändas i FM ?” säger Esti med sin vassa göteborgska.

”Självklart blir det en timme i tablån också. Ann och Esti, ni kan börja på det här omedelbart”, säger Jeppsson.

”Va?” är det enda jag får ur mig.

”Så, Ann kommer att vara min researcher?” frågar Esti.

”Researcher!?” flämtar jag.

”Nej, ni ska arbeta på det här tillsammans”, svarar Jeppsson och vänder sig mot mig. ”Esti har kommit ner från Göteborgsredaktionen och ska vara här några veckor.”

”Vad menar du med tillsammans?” frågar jag och hör hur gäll min röst låter.

”Ni jobbar som ett team, och är reporter och researcher båda två. Sedan är det upp till er hur ni delar upp det, vem som intervjuar vem och vad ni gör tillsammans. Ni har en månad på er från och med nu. Jag och Jens ser det här som ett utmärkt tillfälle att göra en gemensam satsning i och med att ni har så mycket att bidra med inom respektive område.”

Så inte bara måste jag jobba med Esti, hon antog även automatiskt att jag skulle vara hennes researcher?! Jag som till och med är äldre än henne?! Jag stirrar stint ner på kollegieblocket och låtsas anteckna något så att ingen märker tårarna som väller upp i mina ögon – tårar av ilska, inte av sorg. Eller, jo, kanske lite av sorg men mest av ledsamhet och förödmjukelse.

I tolv år har jag jobbat på radiohuset i Malmö, först som lokalreporter på P4 Malmöhus, därefter hundra år som morgonprogramledare och slutligen som så kallad agendareporter, och det här skulle vara min chans att äntligen få ett stort genomslag, med tanke på att podden kan bli en riksgrej. Och nu måste jag jobba tillsammans med västkustens svar på Lisbeth Salander.

Plötsligt väller tröttheten, denna eviga fiende, över mig av att än en gång stå inför livets långa rad av besvikelser. Det är som att all luft åker ur mig och en del av mig önskar att jag bara kunde få krypa ner i min säng igen.

Jag tar ett djupt andetag och lyckas samla mig någorlunda medan Esti ställer ett par frågor till Jeppsson som jag inte riktigt lyssnar på. Min man Olle säger alltid att mitt problem är att jag är för snäll och att det är därför som ingen tar mig på allvar. Att det är anledningen till att jag inte har kommit längre i karriären. Men jag ser min snällhet som en styrka. Alla gillar mig och jag kan få folk att öppna upp sig och må bra.

Var professionell, Ann, säger jag till mig själv. Det här kanske inte blir så hemskt.

”Vad kul”, säger jag och ler mot Esti när hon slutat prata med Jeppsson. Hon bara tittar på mig utan att le tillbaka, och jag märker att hon än en gång stirrar på mina läppar.

”Vi får se till att verkligen göra ett angeläget reportage av det här. Gå in på djupet”, fortsätter jag och nickar.

”Ja, det är väl ganska uppenbart”, svarar Esti.

”Ursäkta?” säger jag.

”Att vi ska göra ’ett angeläget reportage’. Det är väl ett axiom. Som när en politiker säger att de är mot barnfattigdom. Som om någon bestred det, eller sa motsatsen.”

Än en gång stirrar jag ner i mitt kollegieblock, men nu av ren och pur ilska. Jag vet faktiskt vad ett axiom är! Jag försökte bara visa entusiasm och samarbetsvilja och så blir jag beskylld för att vara någon sorts vårdslös axiom-missbrukare!

Hur kan min morgon så snabbt gått helt fel? Resten av mötet försvinner i ett töcken eftersom hela min kropp tycks brinna av vrede och obehag.

Efter mötet går jag in på damernas och ser att jag har läppstift på framtänderna. Det var alltså därför Esti stirrade på mig, inte på grund av färgen på mina läppar utan på grund av färgen på mina tänder. Är det inte en hemlig överenskommelse – en helig pakt! – kvinnor emellan att vi diskret varnar varandra när sådana missöden (tillsammans med oprydliga mascaraklumpar, mensfläckar eller otrogna män) inträffar? Nej, tydligen inte i Estis värld.

Medan jag står över handfatet och gnuggar mina tänder med en bit papper är det enda jag kan tänka: Jävla, jävla, jävla Esti.

Jag slår mig ner vid ett tomt skrivbord i ett hörn utan att fråga om det är ledigt. Runt omkring sitter radiokollegor jag inte känner och knattrar på sina tangentbord.

Klockan har hunnit bli elva på förmiddagen och utanför fönstret skiner den där ljumma solen som värmer Malmöborna där de stretar fram till jobb och skola. Höstterminen har varit igång några veckor, ändå hänger sommaren kvar.

Här inne på redaktionen gör datorernas fläktar luften torr och det luktar dammig heltäckningsmatta och kaffe. Man kan säga mycket om SR Malmös arbetslokaler, men mysigt är svårt att påstå att det är. Snarare är det trångt, trist möblerat och har en air av nittiotal. Inte nog med att jag har blivit halvt tvångskommenderad till detta blåshål till skitstad, deras så kallade ”radiohus” är dessutom inhyst i vad som ser ut att vara ett garage.

Jag skänker en tanke till den rymd som präglar Kanalhuset i Göteborg, utsikten över älven och den grafitgrå inredningen som Gert Wingårdh har designat.

Nu är jag dessutom satt att jobba med denna Ann Ek, Skånes svar på Martha Stewart, som serverar fika utan att ha blivit ombedd, pladdrar på utan att tänka och vars främsta mål tycks vara att ”komma människor inpå livet”. Eller hur hon nu uttryckte sig.

Förutom att hon påstår att hon vill göra ett ”angeläget” reportage då förstås. Kan man vara en mer vandrande kliché till journalist? Allt en journalist gör ska vara angeläget, annars är det liksom inte någon idé att göra några reportage. Det är grundläggande för vem som helst som har gått en journalistutbildning.

Och vad har Ann Ek lyckats åstadkomma hittills? Mer än en massa timmar morgonradio, reportage i P4 och inslag om kommunpolitik? Samt något slags idolporträtt av Niki Falc.

Och den där chefen sedan. Jeppsson? Förutom skägget och glasögonen tycks de enda meriterna på Jeppssons CV vara att han under en tvåårsperiod var producent för ett par halvt framgångsrika P3-produktioner dit han lyckades rekrytera två av Malmös mesta up and coming ståupp-komiker, vilket tilldrog sig såväl medial uppmärksamhet som en serie anmälningar till Granskningsnämnden på grund av deras politiska utspel i satirens namn.

Så typiskt Sveriges Radio ute i landet – vem som helst kan bli chef, vem som helst kan bli ”radioprofil” och lokalkändis. Inklusive Ann. Ann Ek. Med sina smöriga frågor och upptrissade sociala förmågor har hon lyckats nästla sig in hos varenda radiolyssnare söder om Halland. Något som har fått lokala medier att göra åtskilliga intervjuer och hemma hos-reportage med den härliga Ann, där hon serverar kakor och visar upp sina barn.

En rysning kryper in under huden på mina underarmar av bara tanken.

Den enda jag känner sympati med på det här stället är Bengt. Han är en av de där tysta, inbundna ljudteknikerna som aldrig säger något i onödan. De där som lyssnar med spetsade öron och kan vässa vilken dassig ljudkvalitet som helst till den briljantskärpa som krävs inom public service-radion, men som aldrig skryter eller framhäver sig själva på samma sätt som journalister har en tendens att göra.

Det är ljudteknikerna och it-killarna som jag alltid har kommit bäst överens med under min journalistkarriär. Eller karriär och karriär, det vet jag inte om jag vill kalla det egentligen, trots det idoga berömmet från chefer och kollegor hemma i Göteborg.

”Det finns ingen som är snabbare och skarpare än du, Esti. Som en blixt! Din kompetens är ovärderlig”, brukar Jens, min redaktionschef sedan tio år tillbaka, säga när jag beklagar mig över att jag vill göra reportage och berätta något och inte bara sitta med research åt andra.

Att jag faktiskt vill jobba mer som reporter ute på fältet. Att även en gammal hacker som jag, som rekryterades till radion efter att ha gjort research till en serie tidningsartiklar som fällde en hög myndighetschef och tvingade en minister att avgå, faktiskt kan vilja göra annat än att bygga databaser och fylla Excelark –det verkar sitta långt inne för Jens att vilja inse.

Men trots alla utvecklingsmål på medarbetarsamtalen, alla pilar som fylls i och alla förtryckta mallar som gås igenom, slutar det ändå alltid med att jag hamnar med något Excelark från någon myndighet och får grotta ner mig i fakta som reportrarna inte hinner med eller lyckas manövrera i.

Istället är det jag som letar upp siffror, gör diagram, bygger databaser och ordnar tabeller, medan de får tid i etern och den kredd som kommer med att vara en välkänd röst och göra heta avslöjanden.

”Du har brains som ingen annan, Esti! Glöm aldrig det”, brukar Jens säga.

Vilket varken märks på lönen eller karriärkurvan. Eller på mina möjligheter att byta tjänst inom Sveriges Radio. Efter att ha blivit snuvad på ännu en programledartjänst på P1 Morgon förra hösten och sett ett reporterjobb på grävprogrammet Kaliber gå mig ur händerna så sent som i våras, har jag i princip gett upp tanken på att jag någonsin kommer få en mer framskjuten position i det här företaget. Datanörd, bliv vid din läst. Allt medan den ena nya talangen efter den andra lyfts fram av chefer, projektledare och producenter, och får massor av tid i radiorymden.

”Din kompetens som researcher är ovärderlig för SR, Esti.

Utan dig hade vi aldrig vunnit tre Guldspadar de senaste fem åren”, sa Jens i maj när han gav mig negativt besked om den där reportertjänsten.

Så trots att jag på det hela taget har kapitulerat inför det faktum att jag kommer förbli researcher, fick jag givetvis, i likhet med mina journalistkollegor, hög puls när nyheten om Niki Falcs död slog ner som en bomb i Kultursverige för tre veckor sedan. Det här var något i hästväg som jag omedelbart visste att jag ville gräva vidare i.

Mycket vet jag om psykisk ohälsa, men att den levnadsglade Niki Falc skulle gå och ta livet av sig var ändå minst sagt oväntat. Inte för att någon som verkar gladlynt inte kan bära på ett stort mörker, utan för att jag brukar ha en hyfsat bra psykradar och liksom vibba in vilka som dras med ångest och inte.

Fråga mig inte varför, men det är väl som att ha vuxit upp med missbruk – har du en gång varit anhörig och medberoende kan du dofta dig till en smygalkis på arbetsplatsen bara efter att snabbt ha setts vid kaffemaskinen. Kanske skulle man kunna säga att it takes one to know one när det gäller min förmåga att läsa av psykiska problem.

Men min psykradar när det kommer till Niki Falc står helt stilla, det händer ingenting.

Tydligen kan även jag ha fel.

När jag hade snokat runt lite i det tysta gick jag in till Jens där han sitter med alla priser och plaketter tronande i hyllorna och sa att jag ville gräva djupare i omständigheterna kring Niki Falcs liv. Med tanke på hur många fruar, exfruar och barn som nu ska komma överens om arvet och rättigheterna till Niki Falcs verk borde det ju finnas en hel del att berätta om en av Sveriges mest folkkära konstnärer.

”Malmö är redan på den grejen! Bollen ligger hos dem”, sa Jens.

När jag inte gav med mig och hade tjatat på Jens i närmare en vecka ringde han till slut redaktionschefen i Malmö och beordrade mig att hastigt och lustigt dra till Skåne för att gräva vidare i Falc-historierna. Jens har väl trots allt lite dåligt samvete för att ha nekat mig möjligheten att avancera och utvecklas på det sätt som jag drömmer om.

Och nu är jag här. Med huvudet djupt nere i ännu ett Excelark, men med en stark förvissning om att det ska bli annorlunda den här gången.

Jag ser på den långa raden av kvinnor som har omgivit Niki Falc under hans levnad. Innan han tog sin sista cocktail hade den store konstnären hunnit ligga med cirka femtio procent av Sveriges kvinnor och var in i döden ökänd som Kultursveriges främste häradsbetäckare. Och det vill ju inte säga lite. Åtminstone om man ska tro skvallret som genom åren har omgivit Österlens störste och meste kulturman.

Jag fäller upp laptopen, lyssnar till surret, knattret och småpratet på redaktionen. Från desken i mitten av nyhetsredaktionen hörs dagproducenten hojta något om en trafikolycka på E6:an, och från en studio strömmar musiken från Förmiddag i P4 ut genom dörren som står på glänt medan programledaren har gått ut för att ta en snabb rökpaus.

Av Ann och hennes blommiga klänning syns inte ett spår.

Medan jag väntar på att datorn ska kicka igång stryker jag med fingrarna över mina biceps, känner musklerna spännas under huden, ömma efter morgonens pass i gymmet.

Lyckligtvis finns det inte enbart falafelstånd i den här stan, vilket man skulle kunna tro vid en första anblick. Nej, tack vare att det ligger ett gym vägg i vägg med hotellet hann jag träna före jobbet. Jag har inte missat ett enda gympass sedan 2015, när jag låg däckad i influensa efter att ha gått hem med den där skallige bartendern på Bishops Arms.

Jag dyker ner i mitt Excelark, döper det till Falken och börjar systematiskt gå vidare med information om Niki Falc som jag kan ha användning av. Födelsedatum, årsinkomst, bolag och vilka anhöriga som är i livet.

Alla barnen får var sin flik med kolumner för mor, sysselsättning, bostadsort och så vidare.

”Vad roligt att vi ska jobba tillsammans!” Ann står plötsligt intill mitt skrivbord och hukar sig över min dator.

Hon har fått bort färgkladdet från tänderna nu. Men eftersom hon även har fyllt på med ett nytt lager illrött läppstift, som har hamnat ovanför överläppen, landar hon ändå på plus minus noll vad gäller förmågan att få till en smakfull makeup.

”Ja, skitkul!” säger jag och lägger kraft i mina ord för att låta övertygande, samtidigt som jag böjer mig snett framåt för att dölja skärmen.

Det är något fladdrigt och ostyrigt över hela Anns uppenbarelse, kanske att hon liksom bara stiger upp varje dag och kör på. Helt utan mål och riktning.

”Wow, Excel!” säger Ann och rätar upp sig en aning, som att hon värjer sig från siffrorna och kolumnerna. Jag vrider laptopen bort från Anns sökande blick.

”Nu när vi ska jobba ihop kan du inte ha några hemligheter för mig, vet du”, säger Ann på en malmöitiska som får diftongerna att sjunga.

Jag ser på henne. Säger ingenting och tänker att allting vore så mycket bättre om hon bara inte fanns.

”Vi går och äter lunch på thaien idag, häng på! Vi drar alltid dit på måndagar. De har buffé då”, lägger hon till.

Ann blinkar med ena ögat och får en lyster i blicken som skvallrar om att en slabbig thaibuffé gjord på helgens rester är en ljuv dröm en måndag i september.

”Jag har med mig lunchlåda”, svarar jag.

Hon ger ifrån sig en suck som är lite för högljudd för att vara passande.

”Jag säger till när vi går. Om du skulle ändra dig”, säger hon och fladdrar vidare genom kontorslandskapet.

Jag slänger en blick på henne när hon tar sig igenom redaktionshavet i sina nedgångna Birkenstocksandaler, med en rumpa som dallrar under det spända klänningstyget.

Jag tänker på hur jag under mötet frågade ifall Ann skulle vara min researcher. Självklart vet jag att planen är att hon ska vara den duktiga berättaren och att jag ska komma med all saftig fakta och stå för kartläggningen av Niki Falcs förflutna. Även om denne Jeppsson säger att vi ska vara likvärdiga och jobba tillsammans.

Men trots att jag bara vill skaka av mig den där blonda människan, är jag inte dummare än att jag förstår att hon sitter på en massa kontakter. Ann Ek behövs om vi ska ro iland den här podden, det är ett som är säkert.

Den här gången kommer jag inte hålla mig i bakgrunden för att sedan bara få höra mitt namn i avannonsen medan hon stjäl all stjärnglans.

Sanningen är att även om alla är duktiga på att tjata om hur viktig min arbetsinsats är, och trots att jag har fått vara med och dela på priser och utmärkelser när Guldspadar och Stora journalistpriser delats ut, är det ändå alltid reportrarna som är stjärnorna. Det är de som blir bjudna på champagne och får svara på kända och okända kollegors beundrande frågor.

Den här gången ska jag inte stå i bakgrunden, tänker jag och djupdyker i Niki Falcs senaste inkomstdeklaration för näringsverksamhet.

En av de mest centrala figurerna, tillika en given intervjuperson, är Niki Falcs syster Lovisa Falkström, som är aktiv part i Niki Falcs Estetik & Konst AB. Utifrån hemsidan förstår jag att hon jobbar heltid med skötseln av hans gård på Österlen, gästbokningar och stipendievistelser i ateljébostäderna.

I en podd om hans liv kan vi inte heller gå runt Niki Falcs båda exfruar. Den första hustrun, Madeleine Hedenstierna, är en berömd curator som håller i konstutställningar världen över. Medan den andra frun – den betydligt yngre AXVI , som egentligen heter Anna Alexandra Vinter – är supermodell och blev kändis redan som barn. Men det stora genombrottet kom när hon var med i Big Brother (Vem minns inte den ökända TREKANTEN ? Den som filmades med mörkerkameror och avslöjade både det ena och det andra?!) och har sedan dess kämpat med näbbar och klor för att hålla sig kvar i rampljuset, med hjälp av Instagram och stora mängder Restylane i ansiktet. Men också tack vare en smyckeskollektion formgiven av en elev på Konstfack och marknadsförd i AXVI :s namn.

Jag skissar även fram en enkel karta över Niki Falcs fastighet med tillhörande ateljé, gästbostäder och uthyrningslägenheter. Här får även grannfastigheten, som tillhör hans syster Lovisa, en given plats. De båda fastigheterna ligger längs en landsväg i närheten av byn Hagestad mitt på Österlen, med åtta mil till Malmö och runt tjugo minuters bilväg till Ystad.

”Du har väl lyssnat på porträttet av Niki Falc som jag gjorde inför hans sextioårsdag och som sändes i P4 Riks, antar jag?”

Ann är tillbaka och står lite för nära igen. En doft av söt parfym och kaffeandedräkt lägger sig i luften.

”Jaha, just det”, säger jag. ”Nej, det har jag inte hunnit med än.”

”Men då får du göra det efter lunch”, säger Ann. ”Så kan du släppa dina siffror en stund.” Hon skrattar och lägger en hand på min axel. Jag rycker till och blir stram i ryggen.

”Alltså, tanken är väl att vi ska kartlägga Niki Falcs liv?” frågar jag och hör hur vass jag låter.

”Ja, precis. Så lyssna på mitt reportage, det blev en väldigt