DROTTNINGAR och PRETENDENTER
DROTTNINGAR PRETENDENTER
Carina Burman
Av Carina Burman har tidigare utgivits: Min salig bror Jean Hendrich 1993
Den tionde sånggudinnan 1996
Cromwells huvud 1998
Islandet 2001
Bremer. En biografi 2001
Babylons gator 2004
Vit som marmor 2006
K.J. En biografi över Klara Johanson 2007
Hästen från Porten 2008
Kärleksroman 2009
Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap 2011
Bellman. Biografin 2019
God natt Madame 2021
På andra förlag:
Vältalaren Johan Henric Kellgren (diss.) 1988
Mamsellen och förläggarna 1995
Fredrika Bremer. Brev (utgivare) 1996
Finlands svenska litteraturhistoria (medförfattare) 1999
Den finländska Sapfo 2004
En skapande kritiker. Essäer, anmärkningar och kåserier av Klara Johanson (utgivare) 2008
Folk jag aldrig mött 2011
Dubbelt öl ger gott humör. Bellman, ölet och Bryggareföreningens
biblioteksdonation 2015
Vi romantiska resenärer. Med Ellen Rydelius i Rom 2016
Där inte annat anges är översättningarna av bokens citat gjorda av författaren.
www.albertbonniersförlag.se
© Carina Burman 2023
Omslag: Eva Wilsson
Tryck: ScandBook, EU 2023
ISBN 978-91-0-019903-6
As my Whimsy takes me.
Innehåll
Förord 9
Förundersökningar och signalement 11
Deckargenren föds 13
Guldålderns deckarförfattarinnor 17
Vad är ett namn? 18
Tankar kring deckarläsning 20
Gåtans njutning och världens ondska 26
Något om det litterära 28
Hur god var den gamla goda tiden? 31
Författarinnor och hjältinnor 39
Drottningar från England och Skottland 47
Pusslet läggs ut. Agatha Christie 49
Om man pratar persilja. Dorothy L. Sayers 65
Den queera blicken. Josephine Tey 86
Roligt och oroligt. Margery Allingham 103
Trasighetens författare. P. D. James 114
Skruvningen. Ruth Rendell 124
Svenska drottningar och pretendenter 133
I begynnelsen fanns flickdetektiven. Fanny Alving och
Malin Ödmann 135
Kokain och kastruller. Mest om Edith Unnerstad 143
Kosmopoliter och revolutioner. Tora Nordström-Bonnier 153
Snöstorm och räta vinklar. Kjerstin Göransson-Ljungman 159
I en av Nordens större städer. Finlandssvenska författarinnor 167
Sex, droger och opera. Loulou Forsell 177
Kärlekslekar i rutmönster. Maria Lang 193
Lik i biblioteket. Gurli Taube 211
Din lärare kan vara mördaren. Elsa Fejmert och Elisabet
Kågerman 217
Psykologi, flugighet eller snällhet? Tre författarinnor från
femtiotalet 237
Drottningen som ville abdikera. Kerstin Ekman 249
Tack 271
Litteratur 273
Bildförteckning 284
Verkregister 285
Personregister 291
Förord
Det är ett privilegium att få skriva om riktigt god litteratur. Ibland kan man ändå behöva omväxling. Någonstans mitt i arbetet med den drygt sexhundrasidiga Bellman. Biografin (2019) upplevde jag en stor trötthet, och under några sommarmånader flydde jag till deckarläsning. För mig har deckare alltid varit en tillflykt – en del av litteraturen som inte är jobb – men om en författare och litteraturforskare sitter nog länge med en trave böcker finns stor risk att en ny bok blir skriven.
Så föddes dessa essäer. De första skrevs den där sommaren, de övriga har kommit till under pandemiåren. Att det handlar om kvinnliga författare är inte konstigt. Periodvis har de dominerat genren. Samtidigt blir detta till en berättelse om yrkesförfattarinnor, deras framgångar, motgångar och villkor. Tidsmässigt begränsar jag mig till det som kallas guldåldern, vilket för de brittiska i princip är mellankrigstiden och för de svenskspråkiga något senare.
Boken har sin grund i lustläsning och verklighetsflykt, men den bottnar också i mina tidiga tonårs bekantskap med deckare. Till viss del handlar boken därför om min egen läsning. Det är ingen heltäckande studie, och den gör inga anspråk på vetenskaplighet, även om jag ibland gräver på outforskad mark. Jag låter nyckerna föra mig dit de behagar. Det hindrar inte att man här och där kan hitta nya perspektiv och bekantskaper. Rätt många av de svenskspråkiga författarna är bortglömda, några orättvist.
Jag har inte läst alla böcker av alla författarna, men några av alla och många av de flesta. Vissa omfattar jag med djup sympati. En och annan retar jag mig på.
Den stora litteraturen ger oss eviga följeslagare. Jag har druckit öl med Faust på Auerbachs källare, jag har sett Frankensteins skapelse skymta vid Genèvesjön, jag har mött Gösta Berling i Värmlands skogar, och vid varje promenad i Stockholm har jag förstås Fredman vid min sida. Men ibland behöver vi vardagskompisar, lättsamt folk som inte ställer stora krav. De kan heta Hercule, Peter, Adam, Puck, Päron, Ann eller Kickan, och de har samtliga skapats av kvinnliga yrkesförfattare. Alla känner du kanske inte – men snart kommer du att göra det.
Välkommen till drottningarnas rike!
Förundersökningar och signalement
Deckargenren föds
Det handlar nästan alltid om ond, bråd död. Någon mördas, mer eller mindre uppenbart, och hjälten eller hjältinnan måste utreda fallet. Till hjälp finns trogna vänner, och i slutet når mysteriet sin lösning.
Så har detektivhistoriens grundberättelse tett sig i mer än hundra år. Det var då genren började hitta sin moderna form. Ibland har Sofokles tragedi Kung Oidipus setts som den första deckaren. Pjäsen går som bekant ut på att den olycksalige kungen utreder sin företrädare kung Laios död, bara för att inse att mördaren är han själv, offret hans far och änkedrottningen han äktat i själva verket hans egen mor. Fullt så illa går det sällan i detektivromanen.
Oidipus logiska slutledningskonst har likheter med sentida detektivers, men genrens egentliga rötter finns inte i antikens dramatik utan i romantikens skräcklitteratur. Den amerikanske författaren Edgar Allan Poes »The Murders in the Rue Morgue« (1841) är ett tidigt exempel, där parisaren C. Auguste Dupin löser det slutna rummets gåta. Dupin fungerar som detektiv, men Poe använder inte ordet. Även om han var fullkomligt medveten om hur ett mysterium bör presenteras och lösas är det inte ens säkert att han kände till ordet »detektiv«. Det dyker upp i engelskan ett par år senare i samband med att en »detective police« grundas i London. År 1851 nämns detta slags polis för första gången på svenska, och därmed kommer ordet hit. Språket, polisväsendets utveckling och fiktionen går hand i hand.
Detektivromanens egentliga vagga stod inte i Amerika, utan i det viktorianska England. Där föddes den mest kände detektiven någonsin, Sherlock Holmes, vars ryktbarhet blev så stor att många uppfattade honom som verklig. Folk vallfärdar fortfarande till 221B Baker Street. Liv fick han genom Arthur Conan Doyles berättelser, av vilka den första kom 1886. Holmes hade föregångare som kallades detektiver, och han fick många efterföljare. Den moderna deckaren – den vi ska ägna oss åt – sägs ha fötts 1913, då E.C. Bentley publicerade Trent’s Last Case. För första gången mötte man där en detektiv som inte var allvetande, som Sherlock Holmes, utan istället sårbar, känslosam och felbar.
Detektivgenren var inte längre en späd planta, utan en blommande växt som snart fröade av sig. Liksom den romerska litteraturen upplevde en guldålder under Augustus och den svenska diktningen under Gustaf III fick den anglosaxiska deckaren sin guldålder under mellankrigstiden. Antikens tidsuppfattning var cyklisk: världen ansågs gå från järnålder vidare till silverålder och slutligen guldålder. Därefter tar järnåldern vid igen. Om detta gäller för deckare kanske kan diskuteras.
Den brittiska deckarens guldålder innebar en utveckling av genren, bland annat genom pusseldeckarens uppkomst. Nu blev detektivromaner socialt accepterad läsning. Artonhundratalets äventyrsböcker var inget medelklassen läste (eller ville visa att den läste), men Christie, Sayers, Tey och Allingham slukade man med glädje. Dessa författare översattes till svenska, men det dröjde innan den svenska deckaren började blomstra. Någon guldålder fick vi egentligen inte förrän på femtiotalet.
Hos oss handlade det tidiga nittonhundratalets kriminallitteratur mindre om utredning och grå celler än om hisnande äventyr. Dess främsta representant kallade sig Frank Heller när han skrev om äventyr och skojerier. Som privatperson hette han Gunnar Serner och hade flytt Sverige efter skulder och bedrägerier. Serner debuterade 1914 med Herr Collins affärer i London och skildrade en spännande överklassvärld där första världskriget
knappt anades. Ofta står Serner på den elegante gentlemannabovens sida, men under trettiotalet gjorde han några försök att förnya sig. Kring 1940 försökte han sig på pusseldeckaren, dock inte med sin vanliga framgång. Det var inte sådant läsaren ville ha från varumärket Frank Heller.
Den svenska mellankrigstidens deckarnamn är mestadels helt glömda, inte sällan med rätta. En tidig representant är officeren
S.A. Duse. Hans Stilettkäppen utkom 1913, och han fortsatte att skriva om detektiven Leo Carrington tjugotalet ut. Den mångbegåvade Gösta Rybrant gav ut fem deckare med titlar som En sensation i december (1929) och Sensationer i valstakt (1933).
Rybrant var violinist till professionen, skrev musikkritik och kåserier (det senare under namnet Flips), översatte musikaler och skrev schlagertexter som »Är det så här när man är kär när man är liten« (1938) och »Sång om syrsor« (1962). Hans översättning av My Fair Lady spelas fortfarande. Böckerna lär vara rätt läsvärda, men ihågkomna har de inte blivit. Samma sak gäller Leif Beckman, som liksom Rybrant var starkt påverkad av Serner, och Sture Appelberg, som skrev pusseldeckare och spionberättelser och åtminstone vid ett tillfälle plagierade en tysk bok. Dessa författare var populära i sin samtid, men deras värde har knappast varat. Trots ett livslångt intresse för deckare var Rybrant den ende jag hört talas om innan jag skrev det här partiet, och då enbart eftersom han förekom i en podd. De flesta av tidens svenska deckare rörde sig i samma liga som signaturen Ernestos Den dödes skugga, som sommaren 1930 sågades i Svenska Dagbladet under rubriken »Kriminalpekoral«.
Men var är brudarna?
I övergången mellan äventyr och deckare hittar vi Malin Ödmann och Fanny Alving, som båda gav sig in i genren 1918. Tidigt ute med pusseldeckare var Edith Unnerstad, som debuterade med Fallet Bengtsson 1933, och Kjerstin GöranssonLjungman med 27 sekundmeter, snö (1939). Fyrtiotalet var en genremässigt osäker tid, där de svenska författarna inte alltid
tycktes veta vad de ville. Det kunde vara hårdkokt eller pussligt – ibland på samma gång. Några av de stora, som Stieg Trenter och Maria Lang, debuterade under decenniet, men här finns också tämligen okända författare som den fräcka Loulou Forsell. Femtiotalet innebar en explosion för den svenska deckaren, och nu kan man verkligen tala om guldålder. Då debuterade exempelvis H.-K. Rönblom, men det var också det decennium då kvinnliga deckarförfattare etablerade sig på allvar. Inflytandet från den brittiska pusseldeckaren var starkt, och det gällde inte bara Sverige. De kända författarna översattes, lästes världen över och influerade andra länders kriminalfiktion.
I femtiotalets deckare är det inte samhällsproblem som är viktiga. Lättsamhet präglar genren. Ändå finns det olika varianter, alltifrån Kerstin Sandbergs hoppiga skämtsamhet till Inga Thelanders upphöjda psykologiserande. Det stora debutåret för kvinnor var 1956. Fem av femtiotalets tretton svenskspråkiga kvinnliga debutanter gav ut sin första deckare det året. Inom sporten talade man på sjuttiotalet om de fantastiska femtiosexorna – en årgång som levererade en rad framgångsrika idrottare – och samma sak gällde deckarförfattarinnorna.
En slutgräns för guldåldern är svår att sätta, både i Sverige och Storbritannien. Såväl Christie som Lang publicerade sig in i det sista, 1975 respektive 1990, även om bådas kvalitet avtog med åren. På slutet tycks Maria Langs förlag snarare ha publicerat böckerna som tack för lång och trogen tjänst än för deras litterära kvalitet. Det är frestande att begränsa den brittiska guldåldern till mellankrigstiden, men flera författare kom med bra verk även efter kriget. I Sverige skulle man kunna dra gränsen vid sextiotalets mitt. Trenter dog 1967 och H.-K. Rönblom (den kanske främste av de svenska deckarförfattarna) 1965. Då skulle man missa att Kerstin Ekman efter Katrineholmssviten fortsatte att leka med deckargenren. Bäst är nog att begränsa materialet utifrån författarens deckardebut. Som slutår väljer jag 1960, som inte bara var början på ett nytt decennium utan dessutom mitt födelseår.