gården är ett slutet system. Den äter sig själv, slukar sina kvarvarande resurser. Kroppen hos den svältande bränner sitt eget fett. Vetet är fjunigt som armarna på en anorektiker. Allt finns inom en, allt man behöver.
På gården arbetar alla, pappa är ute med harven och mamma tar in tvätten med svett i ansiktet. Hunden hundar sig, kon koar. Barnet arbetar med att ha en lycklig barndom. Skutta på grusvägen. Plocka spretiga buketter med hundkäx och smörblommor. Le på bild.
från fönstret på övervåningen såg jag ladugården höja sig mot himlens blå segel. Grusvägen sträckte ut sig framför mig som ett hot och ett löfte, dammig efter att nattens fukt dunstat. Äppelträdets grenar var tunga av kart, de gömde sig bakom de sträva bladen.
Längre bort på åkern låg en sönderriven ensilagebal med sina inälvor blottlagda för alla att se. Och hettan var som klistrad över träden. Ungbjörkarna slokade trots att det var morgon. Det var bara juli men gräsmattan hade antagit en brunaktig färg.
Här hade jag vaknat, ensam, upprymd. Min blick spejade än hit, än dit. Jag var girig att se allt som hade ändrats och allt som var samma. Så drog ett moln fram och skymde solen. Landskapet tappade sin färg. Svalorna flög lågt över hagen och blottade sina vita magar, kastade sig ner för att vända precis ovanför marken. Deras våghalsighet betydde väderväxling.
Svalor känner i kroppen när det ska regna. Bonden måste titta på väderleksrapporten. Kolla vädret, kolla vädret flera gånger om dagen. Alltid regn när det inte borde regna. Aldrig regn när det borde regna. Men varje gång det skulle regna den sommaren blev det inget av. Efter ett tag litade jag varken på väderapparna eller fåglarna.
Jag stod med händerna på fönsterkarmen. Nyckelbrickan till kontoret tyngde fortfarande tröjfickan och samvetets tagg satt i nacken. Det var början på mitt livs första betalda semester. Jag var själv och oändligheten brände i mig.
Jag hade inte ens tagit av mig kläderna innan jag gick och lade mig i barnsängen kvällen före, drabbad av en plötslig trötthet. Jag hade tagit min tillflykt till mitt gamla rum, det kändes bättre på övervåningen än där nere.
Så förnam jag en blick i nacken och vände mig om. Familjefotot, främmande. De allvarliga blonda barnen. De leende föräldrarna. De ser så unga ut, tänkte jag. Äldre än jag, men inte så mycket.
på väg ner från kontoret hade jag hukat i glashissen. Den visade mig city, dess fasader och kyrkblänk i solen. Skyn var en enda utandning med virvlande molnslamsor. Staden var så vacker, blinkade mot mig med ledsna ögon. Det gick fort i den hissen, jag föll neråt och fick ofta svindel i den.
Jag hade inte sagt hej då till någon, bara slagit igen jobbdatorn och tagit snabba steg över heltäckningsmattan, sneddat genom kontorslandskapet. Gått förbi mina kollegors ansikten som skimrade i ljuset från skärmarna, upplysta hade de lett för sig själva där de satt. Jag gick bara förbi, ville inte att de skulle märka att jag försvann.
Hissen landade mjukt trots sitt väldiga fall och magen vändes. Där jag stod kvar och tittade på mig själv i spegeln var det som om nån stirrade på mig, försökte titta ut ur mina ögon. Det måste vara något jag har glömt, tänkte jag. Och det där främmande bara stirrade på mig, inifrån mig. En kos blick är obarmhärtig.
En gödselsmak letade sig upp i munnen, sköljde genom kroppen. Den stod mig upp i halsen, steg som en sur avloppsläcka. Staden hulkade, redo att spotta ut mig, alltid redo att stöta bort mig. Mina välskötta händer stack ut ur den beiga koftans mjuka ärmar. Jag knöt dem, gömde dem i fickorna och lämnade hissen.
Jag blinkade, ville inte kännas vid de där känslorna, min längtan, min tvekan inför att ha kommit till en viss punkt. Att ha flyttat till stan och verkligen ha flyttat. Men vad var det egentligen för plats, vad betydde den, vad ville den mig och vad ville jag den.
Visst, jag hade betraktat den, granskat den noga med ivrig blick. Jag hade sett människornas drömmande ögon i rulltrapporna, deras uppvända äggvitor. Jag hade sett de kladdiga klubborna tappade på gatan, rosa och gula, hur de täcktes av damm och björkfrön. Jag hade sett hur barnen släppte sina föräldrars händer och aldrig tog dem igen.
Jag såg allt det där men kunde inte bära det. Mina ögon var inga vattenballonger som man upproriskt kunde kasta mot centrums fasader.
Ansiktet hettade. Och den drog i mig, den där känslan. Jag gick där på gatan i maklig takt i den heta eftermiddagen och kunde inte få benen att gå snabbare trots att jag störde rytmen. Jag log med saliven rinnande nerför hakan. Bubblade det inte brunt i mungipan, smakade det inte sött från magmunnen. Jag tyckte att folk stirrade på mig.
Jag tänkte på när jag stått i ladugården bakom en ko, med gödselrännan mellan oss men ändå nära. Ur hennes rumpa rann en tjock korv som splattrade på golvet.
Kons tarmflora förändrades under slutet av 1900talet, i och med införandet av konserverat gräs, ensilage, som foder. Innan dess åt de mest hö, vilket gjorde bajset fastare, mindre illaluktande, mer som hästbajs. Nu är koskiten pölar av diarré som man halkar i på väg ut. Det luktar annorlunda i ladugårdarna, surare, starkare.
Jag stod där och skrattade, jag vet inte varför för jag hade sett det många gånger förr, men det var något med att vara barn
och bajs och att skratta, och skrattade det gjorde jag. Men nu stod jag för nära och ett fett sprätt hamnade i munnen. Smaken var tydlig, jag spottade men det var för sent.
Tarmbakterierna måste ha glidit ner i svalget, ner i magsäcken och fortplantat sig där.
Vissa betalar för att få fekala transplantationer insprutade i tarmen. Det ska vara från lyckliga människor, såna som står ut. Och det funkar, det gör det verkligen, det är därför det är så dyrt.
Jag tror att det kan ha påverkat mig, att det var därför jag blev som jag blev. Att kons tarmflora levde vidare i mig med sina psykologiska egenskaper: flockmentaliteten, fegheten, det domesticerade. Så att jag blev sån.
jag gick på min gata men svängde inte in till lägenheten, utan fortsatte framåt några kvarter, till där bilen stod. Den var kvar. Grenar hade byggt bo på vindrutetorkarnas armar.
Jag svepte bort dem med händerna. Där var en bleknad parkeringsbot också, som jag plockade bort. Den kändes inte längre som mitt ansvar.
Jag hittade nyckeln i väskan, bilen var avställd men jag låste upp dörren och satte mig bakom ratten. Vred om och förväntade mig att batteriet skulle vara dött, men den startade, den gjorde faktiskt det. Jag kastade mobilen i baksätet, behövde ingen gps.
Så släppte jag kopplingen och körde ut från parkeringen. Det drog i mig, så jag åkte söderut, lät motorvägens fart kittla i mig. Jag svalde invändning efter invändning, tog på mig solglasögonen och njöt av körfältets gemenskap, rörelsen av alla oss på väg ut från stan.
När vi köpte bilen var det ett nytt liv. Bara jag hade körkort, men Diana var med och delade på vad bilen kostade. Vi skulle göra det tillsammans. Hon var med och hämtade den och den hade med oss att göra. Hon höll mig i handen när vi promenerade dit genom villaförorten. Vi hade så många idéer om vart
vi skulle kunna åka. Sverige, Europa, vi ilade av glädje. Hon skrattade med sin röda mun. ”Du känns så trygg när du kör”, sa hon. ”Som en pappa.”
När bilen började krångla var hon inte lika intresserad. Hon hade inga pengar. Jag tänkte att jag skulle ta tag i det, medan parkeringen tickade på i autogirot. Jag skulle ta tag i det. Sen var det som om vi inte hade någonstans att åka längre. Algglitter började växa på vindrutans rundade glas. Länge stod den bara där, medan vi engagerade oss i vår ovisshet, snurrade runt på enskilda håll.
Nu blev bilen plötsligt något vilt igen när den tog kurvorna smidigt och farten tryckte mig mot nylonsätet. Jag svettades i mina kontorsbyxor i polyester. Bilen var villig att samarbeta, angelägen om att göra något. Min lilla lila Alfa Romeo från Blocket.
Killen som sålde den hade stirrat på oss uppifrån och ner. Han öppnade munnen, jag såg att han ville fråga. Jag lade armen om Dianas midja och tog tag i hans blick med mina ögon. Som för att säga: förstör inte det här ögonblicket för oss nu. Han gav sig. ”Dåså”, harklade han sig. ”Då så”, sa jag.
Vi skrattade åt det när vi körde hem. Vi kände att vi hade bluffat till oss friheten, men på något vis var den ändå för oss. Men kanske var den för rymlig ändå. Inte bilen, den var rätt liten.
på båda sidor om riksvägen låg åkrarna och fälten ödsliga, utan aktivitet, och jag kände mig mer och mer orolig. Det var väl dags att slå, var det inte det? Hade det kommit något regn här, varför hade de inte kommit igång än, skörden förstördes ju.
Satt bonden hemma och velade, svettades över kaffet, tog en tupplur i sin slitna tshirt, nacken röd mot den feta kudden. Hade traktorn gått sönder, och skördetröskan, startade den i år. Jag kände på mig att det inte stod rätt till, där jag körde förbi i 140 kilometer i timmen.
Asfalten svettades svart vätska framför bilen, värmen dallrade och lupinerna slokade i vägrenen. Där kontinentalplattorna möts värms jorden upp. Det blir jordbävningar och mager jord. Det mullrar i den tunna ytan. Det spelar ingen roll om man gödslar eller vattnar, allt bara rinner ner mot jordens heta centrum och förångas.
På radion pratade de om hettan. Lantbruket var som vanligt extra drabbat av torkan och det uteblivna regnet. En bonde intervjuades på burkig mobil om sina över hundra mjölkkor. De stod i de uttorkade hagarna och råmade. Han hade inga fler beten att flytta dem till. Han verkade inte ens arg, lät bara sorgsen.
”Förr i tiden har jag hört att de gick ut och tog vass till korna när det var brist på foder”, sa reportern och skrattade osäkert.
Bonden hummade överslätande, bytte ämne. Sa inte som det var, nämnde inte de långa köerna till slakterierna, att till slut får man väl skjuta dem själv om det blir så.
När eftermiddagen började bli sen stannade jag vid en mack. Illamåendet böljade fortfarande genom kroppen. Jag tog mig ur bilen och hulkade på knä över gräset, kräktes en tjock brunaktig sörja som inte kändes som att den kom från mig. Den lämnade en bitter leveraktig smak i munnen.
Några meter bort på rastplatsen stod ett gäng killar med gamla Volvobilar.
Såhär tillbringar de alltså sin fredagskväll, hann jag tänka innan en av dem, en tjugoåring med stora runda solglasögon och dunigt blont hår, skrek åt mitt håll: ”Fräscht.”
Jag stirrade ner i diket, låtsades inte höra. Trodde de att jag var någon vilsen pundare?
Jag makade mig åt sidan, bort från spyan, och lade mig i den mjuka lukten av äng i diket. Jag hade i alla fall tagit mig någonstans. Jag hade åkt. Nu gurglade magmunnen mindre, stramade inte.
Jag stirrade på ogräsets virvlar men såg killarnas rörelser i ögonvrån. Rädd att de skulle säga något mer. Rädd eftersom jag låg ner och de stod upp. Jag såg upp igen, ville skrika något tillbaka, något som skulle förinta dem där de stod lutade över sina fula bilar. Lantisar, tänkte jag, jävla bönder.
Killen närmast mig höjde ett mjölkpaket och tog djupa klunkar ur det. Hans adamsäpple guppade, det var en kalvig rörelse, kalven buffar uppåt för att komma åt mjölken, stångas med sitt hårda huvud mot det känsliga juvret. Jag hakade fast blicken vid hans haka, hängde kvar där och glömde bort mig själv, kände den söta smaken i min mun. Mjölken rann från
hans mungipor och ner på hans slitna tshirt. Han torkade av det med handen och skrattade högt åt något som de andra sa.
De såg på mig igen med besvärade blickar. En av dem släntrade över och räckte fram en flaska mineralvatten, kall från minikylen i bilen. Han sa inget, bara gav den till mig och nickade. Jag tackade, mumlade något om matförgiftning och halsade tills det värkte i strupen.
Sen låg jag där med den rodnande himlen över mig. Överflödet kokade runt kroppen. Jag kunde namnet på alla växter runt mig, alla insekter som surrade, spyflugorna över mitt kräks, åkervindan, höskallran, den doftande gulmåran.
så svängde jag in på ladugårdsplan och bromsade med ett ryck. Stängde av motorn och vevade ner rutan. Det var tomt, inga bilar parkerade. Drog av radion, men det blev inte tyst för det, gråsparvarna och svalorna tjattrade på sitt främmande språk.
Huset var en blödande röd fläck snett i ögonvrån där jag satt och stirrade rakt fram. En vägg av ensilagebalar tornade upp sig på fältet längre bort. Vita sockerbitar som sommargäster gillar att känna starkt kring. Inget hö torkas längre i långa strängar, det är för jobbigt. En sån psykisk ohälsa att oroa sig för regnet under heta dallrande sommardagar och att höet inte ska hinna torka.
Varje morgon stod jag och väntade på skolbussen, som gjorde sitt civilisationsuppdrag hos oss. Jag hade mina skolkläder på. En mönstrad fleecemössa som mamma sytt. Jag kollade alltid skorna så jag inte trampat i någon skit.
Bussen med dess dammiga säten och lukt av rengöringsmedel. Det var synd om oss som bodde långt ut. Alla suckade över att behöva ta den omvägen. Jag bar med mig min skam in, duckade mellan sätena. Jag skaffade mig en medgörlig blick och tyst ilska. Mina händer rörde sig urskuldande. Jag
var anpassningsbar på ett sätt som inte gjorde folk obekväma.
Att vara en bondunge som luktar koskit. Villabarnen gled rena genom städade hem och gjorde inga fläckar på de vita soffkuddarna. Deras mammor doftade gott och hundarna gick i koppel. De barnen kommenterade allt och dolde inget. När de blev äldre förstod de att det var oartigt och slutade säga det. Men man fortsatte undra. Luktar jag.
En kille i klassen drog ett skämt om att vi drack mjölken direkt från spenen. Att vi levde på det viset. Som kalvar. Så såg jag mig själv sen. Mjölkstinn raglade jag in på bussen. Munnen fortfarande varm från spenen. Tog mig fram på knotiga kalvben, pälsen styv av saliv. Moderstungan hade tvättat mig, svept hårt i stora sjok, kalvhåren vågiga. Slicka rent, inte smutsigt. Barnet är den yttersta representationen av modern.
Knuffades på knä i halmen med kalven som stångade mig lekfullt i sidan. Mina läppar letade efter spenen, den söta, lena, skrynkliga. Kalven bälgade i sig, jag var svagare men gjorde mitt bästa. Inte för att det var en tävling. Kalvens avföring kletade i halmen, lös av råmjölken, stark och välgörande. Han bölade, fick aldrig nog. Kon böjde på halsen och såg på oss med mödrablicken, kombinationen av irritation och ömhet.
På sidan av juvret hade kon en femte spene, missbildad och skrumpen hängde den som en skinnflärp. Ur den kom ingen mjölk, jag visste det för både kalven och jag hade försökt suga där.
De andra barnen skrattade åt skämtet. Det var en sån sak som det inte gick att svara på, men jag skrattade i alla fall inte.
jag slog igen bildörren och gick mot huset. Feta blaffor av maskrosor på grusgången. I juni täckte de hela fält. Deras pudriga doft och mjölkiga saft, bitter på tungan. Jag fick den där smaken i munnen som när jag satt i timmar med girlangerna av maskrosstjälkar. Linnet och shortsen blev brunfläckiga där jag kröp i tunnlarna på fältet, så högt var gräset då. Det måste ha varit innan pappa slog vallen.
Jag närmade mig trappen, tvekande, rädd att någon skulle dyka upp. Hur gör man när man närmar sig ett hus. Man knackar, man ringer på. Jag knackade, jag ringde på. Inget svar.
Jag kände på dörren, den var låst. Ingen hemma.
Under krukan låg nyckeln, på precis samma ställe som vi brukade ha den. Så jag låste upp och öppnade dörren. Det var bara jag där. Bara jag. Jag gick in. Men så kom jag på mig själv.
”Hallå?”
Inget svar. Och det blev så att jag stängde igen dörren bakom mig eftersom jag inte ville att någon skulle kunna se mig från vägen.
Så tog jag några fler steg in i köket. Det första jag såg var en bonad broderad i gammal stil med orden: Börja din dag med en positiv tanke så blir den lycklig. Köksmöblerna gick i vitt.
Plastmattan var borta, ersatt av klickgolv, träimitation. Klick, klick, knak.
En svart griffeltavla hängde på väggen med en kalender noggrant ifylld med krita och blommor, ritade på varje dag i juli.
Semester. Allt så symmetriskt, handstilen alldeles jämn. De var bortresta. De var inte där.
Jag fylldes av en känsla av triumf när jag smög runt med mitt tjuvseende i det som utan tvekan kunde beskrivas som mitt hem. Här var jag född, här hade jag hasat, här hade jag krupit knäna och magen på sparkdräkten bruna och tuggat på en skalad morot som sträckts mig av modershanden ovanför.
Allt var utbytt. Jag gick runt och försökte se om de hade missat något. En dörrkarm, en fönsterhake. Hacket i träet där jag sprang in med stolen. Övermålat men fortfarande där.
På väggen över kökssoffan satt en hylla med gamla redskap, omgärdad av tygrosor som matchade tapeten i ljust rosa och beige. Och så några av griffeltavlorna som korna hade haft ovanför sina platser. De nya ägarna måste ha hittat dem kvarglömda i någon av bodarna. Jag kunde urskilja pappas spretiga handstil i den dammiga kritan. Suddigt men läsbart. Jag såg, bara jag kunde tyda vad som stod. 451 Majros, 343 Beda, 537 Blenda.
Det var det där med kornas namn och släktskap. Numret står för kon som individ, medan namnet markerar moderslinjen. Så går namnet i arv från ko till kalv, bak till den ursprungliga Ödhumla, urkon.
Så avlar man vidare, förfinar DNAsträngarna, putsar på siffrorna. Man vill ha en prisvinnare, ståtlig flank, hög mjölkkvot, tåliga knän, gott lynne, ingen stångare eller sparkare.
Jag kan allt det där, jag minns och jag vet, tänkte jag där jag stod. De senaste femtio åren har antalet kor halverats i Sverige.
Samtidigt mjölkar de dubbelt så mycket per ko. Det är det bättre fodret och det eviga mjölkandet, ju mer man mjölkar desto mer kommer det. Sjöar av skummande mjölk rinner från spenarna. Sen gjorde mjölkrobotarna entré, där korna kan gå in och mjölka sig själva så fort det tränger på i juvret. Det är en evighetsmaskin.
Hela tiden höll jag blicken ut mot ladugårdsplan om någon skulle komma. Hela tiden rabblade jag mitt försvar mot köksfönstret.
Det var viktigt att vara beredd om någon obehörig skulle dyka upp. Talet hade jag alltid haft på min sida. Talet är till för att försvara sig med. Det är talets ursprungliga funktion. Barnets första ord är ofta förlåt eller en anklagelse som slungas tillbaka mot modern.
Jag drog ut kökslådorna. Besticken låg i sina fack, teskedarna längst ner. Osthyveln och slevarna i den andra lådan. Bodde det verkligen någon här? Jag såg mig om i köket. Allt såg så utplacerat ut, utstuderat. Den slitna kökshandduken. Det kvarglömda julkortet på kylskåpet. Bevis som för att hävda att här är vi, vi är som alla andra, vi lever ett liv som vilket som helst. Vi är så vanliga att vi närmast är utbytbara.