7 minute read

Del ett

Stockholm, femton år senare

Det var en gång en sorts morgnar då Julia och Niko vaknade simultant till solens strålar genom tunna persienner, en sorts morgnar då Julia rullade över Niko, ännu öm mellan benen men fortfarande hungrig efter mer.

Advertisement

Det här var en annan typ av morgon.

Popi-dopp-pop snippedi-snopp. Här kommer snoppen i full galopp.

Julia lystrade från sin plats i sängen. Salve hade lärt sig sätta på filmklippet med snopp- och snippsången själv och så länge hans besatthet höll i fick Julia och Niko sovmorgon. Att slippa masa sig upp ur sängen klockan fem utgjorde ett löfte om att en ny tid väntade, en frihet från den konstanta förhandlingen om vems tur det var.

Förnimmelsen av något Julia drömt dröjde kvar i kroppen som en obestämd, mjuk klåda. Hon hasade sig närmare Niko, han blundade mot kudden bredvid henne.

”Snoppetopptipptippeditopp …”, viskade hon, medan hon trevade längs Nikos mjuka mage, kände virvlarna av hår under naveln, hittade kalsonglinningen och grävde in fingrarna. Julia kupade handen över hans kuk, mjuk som en sovande larv i hennes handflata. Niko gjorde en vag men ändå otvetydig gest: han rullade halvt över på mage.

”Klockan har ju inte ringt än”, mumlade han.

”Men alltså. Du behöver inte göra något, jag kan …”

Innan hon hann avsluta meningen steg förnedringen i Julia som en hetta. Fattade han inte att det kostade att försöka? Som om Niko läst Julias tankar gnuggade han sig i ögonen och vände sig mot henne, drog in henne i en kram. Men Julia hade redan stelnat.

Klockan har ju inte ringt än. What. The. Fuck?

Nikos fingrar letade längs hennes lår, innanför trosorna. Julia förstod att det var högst pliktskyldigt, ändå lät hon benen falla isär för att underlätta för honom att komma åt. Hon vände upp sin mun mot hans, men mötet mellan deras kvalmiga morgonandedräkter fick henne att snabbt vända bort ansiktet igen. Niko trevade sig fram till den rätta punkten, den han uppenbarligen kunnat hitta i sömnen. Rummet var dunkelt, växterna dammiga, klädhögen på pinnstolen monstruös, pillandet samvetsdrivet och barnprogramsrösterna gälla. ”Bolibompasex”, kallades det visst, enligt en sexolog i en kvällstidning. Man var tvungen att skapa sina tillfällen, ta på varandra i vardagen, vara glad för den ömhet man fick till. De hade garvat åt det. Fy fan, vad deppigt. Det var innan de hade barn. Allt var relativt.

Så, i samma stund som Julia hängav sig åt den relativa njutningen hörde hon hur toalettlocket slog igen på nedervåningen. Sibyllas irriterade röst, Salve som skrattade högt, Sibyllas gälla skrik följt av smattrande steg upp för trappan. Niko drog bort sin hand sekunden innan Salve slog upp dörren och störtade in i rummet.

”Vem vill lukta på min fot?!” vrålade Salve.

”Vem vill lukta på min hand? ” mumlade Niko och log hastigt mot Julia. Han kastade av sig täcket och sträckte sig kutryggigt efter morgonrocken som låg slängd över klädhögen.

Sibylla dröjde i dörren, ”Salve hade sin kissfot i min mun.”

”Nej”, invände Salve indignerat, ”jag hade den … på läppen bara.”

Niko rufsade båda barnen i håret och lotsade dem mot trappan, stannade till i dörröppningen och sände Julia en konspiratorisk blick som lovade att han skulle återvända, så snart han fått i barnen varsin macka.

Så, där väntade hon mellan de skrynkliga lakanen, med handen i trosan medan minuterna gick. Väntade på att höra Nikos steg upp för trappan. Istället hörde hon rytandet från mixern som gick igång nere i köket.

Där hittade hon Niko vid diskbänken, fullt påklädd. Han stirrade med tom blick ut genom köksfönstret på gården utanför. Mixern ven och hackade.

”Hallå?” sa Julia, men rösten drunknade i det mekaniska tuggandet.

Niko stängde av maskinen och tog en klunk direkt ur kannan. Han ryckte till när han fick syn på Julia i ögonvrån. Hon blängde anklagande.

”Oj, sorry. Vill du ha?” Niko höll fram tillbringaren med grön sörja.

Julia viftade undan kannan och sänkte rösten till en viskning.

”Du kom inte tillbaka?”

Lite väl dramatiskt, det hörde hon själv när viskningen kom ut.

Niko, som var mitt i en ny klunk, svalde ljudligt och flackade uppriktigt förvirrad med blicken. ”Eh … det är ju din sovmorgon?”

Julia ryckte irriterat åt sig kannan och fyllde munnen med kall, söt smoothie. Hon sjönk ned vid köksbordet och blickade ut. Banansmaken växte i munnen. Asfalten var svart och blank från nattens regn. Snopp- och snippsången ekade från vardagsrummet. Julia hade sett den statligt finansierade perukbeklädda snoppen komma hoppande mot rutan fler gånger än hon hade sett Nikos dito det senaste året. För att inte tala om den animerade tantsnippan med handväskan kyskt tryckt över klitoris – en så träffande gestaltning!

Där ute pilade ekorren som barnen döpt till Gilbert upp och ned för sin tall, lycklig och fri. Eller panikslagen. Det var inte helt lätt att avgöra därifrån hon satt.

Nio timmar senare klev Julia av bussen vid Stureplan. Hon virade halsduken flera varv om sig i ett försök att mota undan kylan som dragit in över Stockholm tillsammans med det ljusgrå eftermiddagsljuset. Hon kunde skönja hans bekanta konturer redan på avstånd, där han stod under betongsvampen och väntade, axlarna uppdragna och händerna nedkörda i fickorna. Förmodligen med nävarna knutna, inställd på att vinna eller med en förhoppning om att hon glömt bort. Men redan innan han vred på nacken och ögonbrynen flög upp i pannan stämde hon upp.

”Baaaaaarn…”, sjöng hon i vad bara hon själv skulle definiera som en sopranstämma. Det glittrade till i hans blick, oförställd glädje uppblandad med ren skräck. Trots genansen tog han i: ”…friiiiia ”, rent och klart med magstöd och allt.

”Nån har haft en röstcoach”, sa hon och puttade till honom i sidan, innan hon tog i och wailade som en hoppfull Idolaspirant.

”Baaaaaarnfriiiaaaaaa! ”

Julia krokade armen under Nikos och lutade kinden mot hans överarm.

Nikos mamma skulle sova över. Det innebar att de kunde bli hur sena de ville, att kvällen fick ta vilka vindlande vägar som helst. Torsdagsfolket var levande om - kring dem, kvällen öppen, klar och löftesrik.

De var kodade som ”autentiska”, men var egentligen utstuderade kopior av ställen i Paris eller New York. Enkla lokaler, stök, staplade flaskor och ekande akustik. Saltgurka med honung och en klick smetana, ett litet glas kryddig vodka bredvid. Sylta och patéer, små anisdoftande köttfärspajer, spröda potatistartletter och syrade grönsaker. Niko hade redan på förhand skrattat åt att krogen de skulle till var ”så Stockholm” och broderade ut sin vanliga tes om att Stockholm var en identitetslös sökare som skamlöst anammade varje trend. Julia såg det inte så. Eller så var hon bara likadan, en som drogs oförtrutet mot allt nytt, till det med potential att utvidga sinnena. Hon tog in dofterna, människorna, slamret, och förväntningarna slog ut som en blomma. Det kanske inte var en kväll i Paris, men det kunde i alla fall kännas som en kväll i Paris.

Vid det bästa bordet, intill ett immigt fönster och i ett bärnstensaktigt sken från en handblåst bordslykta, satt Johan och Lene, deras sällskap för kvällen. Den vita öronsnäckan stack ut som en vit snigel från Johans glesa, grånande hår. Han satte ett pekfinger mot läpparna för att signalera att de skulle vara tysta. Lene reste sig hastigt och ursäktade Johan på utslätad danska, vinkade till sig servitören och bad om två extra glas till champagnen som stod nedsänkt i en antik ishink.

”Jag gør det så gerne”, sa Lene och avbröt servitörens försök att göra sitt jobb. Hennes armband klirrade när hon hällde upp champagne. Den strama kavajen framhävde hennes raka hållning. Hon log brett med tänder fläckade av trettio års feströkning, något som ihop med den i övrigt fullfjädrade elegansen förlänade henne ett belevat uttryck som Julia fann avundsvärt.

”Firar vi nåt?” frågade Julia och tog en stor klunk.

Champagnen var torr, tungan stramade.

”Säg inget än, Lene”, Johan pekade på öronsnäckan. ”AFAB”, mimade han och drog med handen över strupen. De andra väntade tyst på att han skulle lägga på. Han trummade stressat mot bordet.

”Ja, hej då, hej då, då säger vi så, fint.”

Johan tryckte med en överdriven gest bort samtalet och vände sig till Niko.

”Giljotinen hänger över oss.” Han svepte sitt glas bara för att snabbt fylla på det igen. ”Riktigt bra, den här lilla saten, va, eller vad säger ni?”

”Vänta nu, vad menar du ’giljotinen hänger över oss’? Det har inte ens gått tre år”, sa Niko. ”Dom kan väl inte bara … halshugga oss?”

Johans ljusblå ögon flackade över lokalen. ”Precis, men tre år var ju själva villkoret. Nåt måste hända nu. Vi måste få lite mer rull på det. Kontraktera fler bönder och så vidare.” Han gestikulerade med glaset i handen. ”Men det är inte så farligt.”

”Säker?” sa Niko.

Johan lutade sig tillbaka och knäckte kotorna mot stolsryggen.

”Visst, visst. Finns bara en minimal risk att de drar sig ur.”

”Drar sig ur? Skämtar du?” Julia svalde hastigt, kolsyran brände i näsan.

”Kolla inte på mig, jag citerar bara Pålle. Det här ligger ju lika mycket i mitt intresse. De behöver se lite seriös volym. Jag tror som sagt inte det är så farligt.” Johan vred på ryggen. ”Det är en jävla ischias det här.”

Niko spärrade upp ögonen och såg från Johan till Julia. Vad menade han? Det var ingen hemlighet att Niko var den som brann för firman, medan Johan var mer intresserad av att åka på momsbefriade resor till vingårdar och dricka goda viner än att sälja dem. Samtidigt var det Johan som dragit in investerarna. Han sa ”oss”, men han menade egentligen Niko, som ensam hade kämpat i byråkratisk motvind för att få alla tillstånd. Han borde bli förbannad. Ändå log han medgörligt.

”Seriös volym”, upprepade han och skrapade med tumnageln mot den ruggade bordsytan.

”Men de måste ju fatta att det finns en gräns för hur stort ert företag ens kan växa sig”, invände Julia. ”Det är ju hela grejen. Småskalig vinproduktion!” Hon slog ut med armarna, välte omkull glaset och lyckades precis fånga det innan det föll till golvet.

”Mazel tov!” ropade Johan.

”Men vänta lite”, sa Julia. ”Dealen var ju …”

Lene höjde demonstrativt sitt glas och log brett.

”Vi skal giftes!”

”Bara för att man misslyckats ett par gånger betyder det väl inte att man ska ge upp tron på den stora kärleken?”

Johan sköt ifrån sig tallriken. Alla grattis var avhandlade och avsmakningsmenyn uppäten. Niko hade sedan innan berättat för Julia att Johan ingått äktenskap inte mindre än tre gånger tidigare, en fru för varje decennium. Lagom till att kroppen bytt ut alla celler, vilket sades ske vart sjunde år, hade relationen också varit redo att ersättas. Det var inte ”tills döden skiljer oss åt”, utan ”tills vår förändrade celluppsättning skiljer oss åt”.

Han valde sina fruar väl, var god vän med sina ex: Trine, Line och Bitte, alla lika danska som havsfrun själv. Det verkade inte bekomma Lene, som fann ett särskilt nöje i att reta Johan för hans faiblesse för Nordens latinas. Från ett tidigare äktenskap hade Lene två vuxna döttrar, Lillie och Louise, som hon ofta bjöd med på exotiska yogaresor. Efter att ha sålt modellagenturen hade hon sitt på det torra

This article is from: