En delad värld (2022)

Förord

Att försöka förstå krig

Jag befann mig i Wien när den ryska invasionen inleddes. Wien, som var huvudstaden i det välde vars aktioner utlöste första världskriget. Staden där andra världskriget kom ett steg närmare genom Österrikes Anschluss till Nazityskland 1938. Ett nytt krig låg i luften när invånarna i Wien kröp till sängs på kvällen den 23 februari 2022. Efter att ha sett på de oroande nyheterna från CNN hoppades jag på en bättre utgång, men föraningen om någonting annat fanns där. Morgonen därpå vaknade jag tidigare än vanligt, vid sextiden, och sträckte mig efter min mobil för att kolla nyheterna men hamnade i stället på något vis bland mina mejl.

Modet sjönk så fort jag såg ämnesrubriken: ”Milda makter.” Mejlet kom från en kollega vid Harvard. Vi hade diskuterat risken för ett storkrig ända sedan i oktober, då han för första gången gjorde mig uppmärksam på att en storkonflikt var tänkbar. Ryska trupper höll på att samlas nära Ukrainas gränser, och de amerikanska medierna hade från första stund börjat rapportera om dem. Jag hoppades att truppsammandragningen var en form av utpressning från rysk sida. Min kollega trodde att det kunde vara på allvar. Nu, innan jag ens hade öppnat mejlet, förstod jag att det hade hänt – den invasion han hade förvarnat om. Så läste jag det. De avslutande raderna löd: ”Det här bådar inte gott. Varje dag innebär nya besked. I kväll förutspår den amerikanska underrättelsetjänsten ett blixtanfall, men vi får se i morgon. Jag hoppas att det är bra med dig i Wien.”

Det var inte bra med mig. Någonting hade inletts, men jag visste inte riktigt vad. Min gissning var att Putin och ryssarna hade invaderat östra Ukraina, krigsskådeplatsen 2014–2015. I de tankebanorna öppnade jag ett annat mejl. Det fanns inget ämne angivet, men det kom från en kollega i Dnipro, som hade legat långt bakom frontlinjen under kriget 2014–2015. I mejlet framgick tydligt att det här kriget inte skulle erbjuda någon frontlinje att ligga långt bakom. ”Jag håller på att samla ihop mitt pick och pack för att lämna Dnipro; kanske kan jag skicka ’valda stycken’ av mina böcker till din e-postadress, för jag vet inte vad som komma skall, och kanske blir jag av med min dator om olyckan är framme”, skrev min kollega och tillade: ”Vi känner ju alla väl till vad som kan hända med manuskript när det är krig.” Jag skickade ett positivt besked och tackade honom för att han anförtrodde mig uppdraget att ta hand om hans oavslutade arbete.

Det var inte förrän då som jag kollade nyheterna: en regelrätt invasion av Ukraina hade inletts, och såväl Kiev och Dnipro som min födelsestad Zaporizjzja hade utsatts för ryska robotattacker. Det var surrealistiskt. Jag ringde min syster i Zaporizjzja. Hon var vaken. Explosioner hördes i delar av staden, på tacknämligt avstånd från det kvarter där hon bodde i våra föräldrars hus. Hon var lugn. Kvällen innan hade jag rått henne att handla bensin så att hon hade till bilen. Men hon följde inte mitt råd, eftersom hon i likhet med nästan alla andra i Ukraina trodde att ett storskaligt krig inte var möjligt. Nu var kriget i gång, och ingen av oss var förberedd på det. Vi skulle bli tvungna att ta en dag i sänder. Jag skulle ringa henne två gånger om dagen, morgon och kväll. Alltid med samma frågor. Hur har natten varit? Hur har dagen varit? ”Sov gott” och ”ha en bra dag” hade med ens fått en ny innebörd. Varje dag eller natt med larm men utan missilangrepp eller bombningar var en bra dag.

Den där första morgonen satte jag på mig vit skjorta och kavaj. Eftersom jag skulle i väg till Internationella atomenergiorganet, där jag undersökte kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 ur ett internationellt perspektiv, var mitt klädval ovanligt, för att inte säga rent besynnerligt. Men jag klädde upp mig medvetet för att därigenom visa att jag var samlad och beredd att fullgöra mina plikter, vilka de än kunde tänkas vara i krigstid och hur rapporterna från fronten än löd. Min inspirationskälla fanns i dagboken av George F. Kennan, den berömde amerikanske diplomaten och experten på internationella relationer. När han vaknade till nyheten att Hitler inlett anfallet mot Tjeckoslovakien i mars 1939, rakade han sig extra noga för att inte se härjad ut. Han var fast besluten att uppfylla sina åligganden som diplomat, vad som än hände.

Folk på IAEA :s arkiv tittade på mig med uppenbar medkänsla. ”Jag beklagar vad som håller på att hända med ert hemland”, sa en av arkivets tjänstemän. Orden antydde att slutet var nära: landet skulle tas över, om inte i dag, så i morgon. Hade jag klätt mig för dess begravning? Jag hoppades att det inte var så men visste inte vad jag skulle tro. Senare samma dag dök en fotograf från Neue Zürcher Zeitung upp på mitt arbetsrum på Institut für die Wissenschaften vom Menschen för att ta ett foto av mig i samband med en intervju som jag hade gett The New Yorker några dagar tidigare. Den bild av mig som dök upp i tidningen visade ett lätt slarvigt yttre, med ett hårrufs som blåst i alla riktningar, dock med vit skjorta och sorgsen men bestämd min. I intervjun med The New Yorker förutspådde jag att ukrainarna skulle slåss. ”Jag vet inte när och hur”, sa jag till reportern, ”men jag är övertygad om att de kommer att göra motstånd.”1

Det som skedde under de närmast följande dagarna och veckorna visade att jag hade gissat rätt om det där med motstånd, men jag kunde aldrig ha föreställt mig omfattningen av det, eller omfattningen av det kommande kriget i sig. Invasionen, som Putin kallade för en ”militär operation” och som förväntades vara över på några dagar, eller några veckor som mest, kom att bli till det största konventionella kriget i Europa sedan 1945. Det har inneburit tiotusentals dödsoffer, män och kvinnor av vilka många varit oskyldiga civila, och lett till den mest omfattande flyktingkris som Europa upplevt sedan slutet av andra världskriget. Under de följande månaderna steg antalet kvinnor, barn och äldre som flytt krigets Ukraina till tolv miljoner, och de som fann en tillflykt i länderna i Öst- och Centraleuropa var fler än fem miljoner. Tjernobyl och likaså anläggningen i Zaporizjzja, de största kärnkraftverken i Europa, blev nya slagfält, och det förekom förtäckta hot om användning av kärnvapen.

Hur kunde allt detta ske? Varken känslomässigt eller yrkesmässigt kunde jag fatta, analysera och förklara för mig själv och andra vad som var på väg att hända till följd av Rysslands oprovocerade angrepp. Galenskap och kriminalitet tycktes vara de enda möjliga förklaringarna. Men då medierna upprepade gånger sökte mig för en kommentar kände jag att jag inte kunde avstå, eftersom det jag sa skulle kunna ha en viss betydelse för händelseutvecklingen. Jag insåg att jag i egenskap av historiker skulle kunna erbjuda något som andra saknade när det gällde att försöka förstå den största militära konflikten i Europa sedan andra världskriget. Till slut lyckades jag övertyga mig själv om att historiker, för att parafrasera Winston Churchill, är de, näst alla andra, sämsta uttolkarna av aktuella skeenden.

Mitt framför mig, och i världen utanför, pågick händelser som skulle kunna leda till ett krig. I egenskap av historiker gjorde jag mitt bästa för att sätta mig in i dessa händelser, både med ett historiskt och ett jämförande förhållningssätt. Vad var det egentligen som gjorde en sådan krigshandling möjlig? Vad fick ukrainarna att stå emot som de gjorde och alltjämt gör? Och slutligen, vilka kommer att bli de allvarligaste konsekvenserna av kriget för Ukraina, Ryssland, Europa och världen? Det var frågor jag ställde mig när jag så småningom hade hämtat mig från den chock som krigets första dagar innebar och börjat tänka analytiskt igen. Jag försökte också spåra tecken på det kommande rysk-ukrainska krig som vi hade missat då, vi som bara ägnat oss åt önsketänkande.

Många av oss trodde väl innerst inne att historien hade nått sitt slut i och med Berlinmurens fall. Om inte annat kunde vi i Francis Fukuyamas analys utläsa fallet som den slutliga segern för den liberala demokratins styre. Trots den fortsatta rivaliteten mellan stormakterna uppstod en övertygelse om att oprovocerade invasioner, följda av annekteringar av områden, och storskaliga militära aktioner numera tillhörde det förflutna. Det hade funnits tydliga tecken på motsatsen – krigen i Tjetjenien, i det forna Jugoslavien och sedan i Afghanistan och Irak – men vi hade valt att inte reagera. Framväxten av populism och auktoritära regimer liksom auktoritära tendenser i demokratiska länder väckte associationer till 1930-talet, men dessa associationer togs inte på särskilt stort allvar.

Historien är nu tillbaka, med besked. Den visar sina allra sämsta drag och mest skräckinjagande sidor, fyllda med scener av våld och förödelse. Vi vet vad som hände till följd av att diktaturer tog över i Europa kort före andra världskriget. Vi kan lätt föreställa oss konsekvenserna av auktoritarianismens framväxt i Europa och Eurasien i dag. Det är dags att dra lärdom av historien genom att sätta in aktuella händelser i ett sammanhang, både historiskt och geopolitiskt. Detta för att få en uppfattning om deras ursprung, för att kunna förutse deras följder och göra slut på våldet.

I denna bok gör jag en longue durée-tillbakablick för att söka förstå det pågående kriget. Jag undviker det frestande i att bestämma den 24 februari 2022 som datum för krigets inledning, hur chockartat och dramatiskt det totala ryska anfallet mot Ukraina än var, av det enkla skälet att kriget började åtta år tidigare, den 27 februari 2014, då ryska väpnade styrkor intog Krims parlament. Två skilda överenskommelser, Minsk I och Minsk II , avslutade ett år senare, i februari 2015, på diplomatisk väg det stadiet av kriget. Trots det fortsatte under de följande sju åren ett krig utan krigsförklaring, med bombardemang och beskjutning över demarkationslinjen i Ukrainas Donbassregion, vilket skördade 14 000 ukrainares liv utan att väcka någon större internationell uppmärksamhet. Den fasen avslutades med att Ryssland upphävde Minskavtalen och i februari 2022 inledde sin storoffensiv mot Ukraina.

På de följande sidorna för jag en diskussion om det nuvarande kriget, dess bakgrund och förlopp och de redan märkbara och möjliga framtida konsekvenserna. Som jag visar här står orsakerna till det nuvarande kriget att finna i historien, i artonhundra- och nittonhundratalens störtade imperier, vilket också födde de centrala idéer som har underblåst den nuvarande konflikten. Mitt grundläggande argument är att det vi ser i dag inte är ett helt nytt fenomen. På många sätt är den nuvarande konflikten ett gammaldags imperialistiskt krig fört av ryska eliter som ser sig själva som arvtagare till och fullföljare av stormaktens expansionistiska traditioner hos det ryska imperiet och Sovjetunionen. För Ukrainas del är det först och främst en kamp för självständighet, ett desperat försök av en ny nation som reste sig ur ruinerna av det sammanstörtade Sovjet för att försvara sin rätt att existera.

Det pågående kriget har nu förflyttats från sina rötter i imperiet till att föras på en mer internationell nivå. På den internationella nivån styr huvudsakligen tre faktorer: spridningen av kärnvapen, upplösningen av den internationella ordning som rådde efter kalla kriget, samt uppvaknandet av populistisk nationalism på olika håll i världen. Motstycke till den här populistiska nationalismen har inte skådats sedan 1930-talet.