systrarna
jonas hassen khemiri systrarna
albert bonniers förlag
Av Jonas Hassen Khemiri har tidigare utgivits:
Ett öga rött (2003)
Montecore – en unik tiger (2006)
Invasion! pjäser noveller texter (2008)
Jag ringer mina bröder (2012)
Allt jag inte minns (2015)
Pappaklausulen (2018)
Citatet ur Tjechovs Körsbärsträdgården på sid. 494 är översatt av Marcus Groth.
www.albertbonniersforlag.se www.khemiri.com
ISBN 978-91-0-080076-5
copyright © Jonas Hassen Khemiri 2023 omslagsformgivning Rodrigo Corral Studio inlagans typsnitt Sabon tryck ScandBook, eu 2023
Bok 1: 2000 (ett år)
Bok 2: 2003 (sex månader)
Bok 3: 2009 (tre månader)
Bok 4: 2013 (en månad)
Bok 5: 2020 (en vecka)
Bok 6: 2022 (en dag)
Bok 7: 2035 (en minut)
If you surrendered to the air, you could ride it.
Toni Morrison, Song of Solomon
Jag är som en klocka som alltid går rätt, bara den får vara i fred.
Selma Lagerlöf
Bok 1: 2000 (ett år)
DEL I
Kapitel 1
And so it was told att historien om Mikkolasystrarna började den sista december, på millenniets sista dag, när de stod i hissen på väg upp till fjärde våningen för att fira nyår på Mossutställningar, ett tillfälligt frilanskontor slash konstgalleri, drivet av Hella d’Ailly, som en gång i tiden hade varit konstnär, men som nu var mer av en curator slash festfixare. Det var Hella som hade lyckats övertyga någon byråkrat på Stadsholmen att det var en bra idé att hyra ut denna tomma, magnifika plats på över tusen kvadratmeter, med ornamenterade trägolv och tre meter i takhöjd (inklusive två icke-fungerande men väldigt imponerande kakelugnar) till ett gäng konstnärer, frilansjournalister, webdesigners och textiltryckare. Kontraktet var tillfälligt, men de första sex månaderna förlängdes till ett år, och sen ett år till och nu, för att fira deras tredje eller fjärde förlängning, arrangerade de en stor fest, öppen för alla som jobbade där, och deras vänner och deras vänners vänners vänner.
Det stod två arga dörrvakter vid ingången och Mikkolasystrarna var tvungna att hoppa en lång kö för att komma in, Anastasia skötte snacket, hon påstod att hon ”would start her DJ-set in less than 20 minutes” och att hennes systrar var här som ”backup-dancers” och dörrvakten kollade listan och släppte in dem, trots Evelyns dämpade fnitter och Inas röda ansikte. Nu stod systrarna i hissen på väg upp, omgivna av den starka
parfymdoften från tidigare gäster. En nervös syster, en lugn, en som frenetiskt tryckte på knappen till fjärde våningen, igen och igen, i ett försök att få ut lite av den där energin som hade byggts upp under taxiresan hit och som hon snart skulle få släppa ut på ett av dansgolven.
Whatever happens, we stay together, sa Ina, när hissen stannade. Right?
Evelyn tryckte upp dörren, den djupa basen från ljudsystemet ekade i trapphuset.
Of course, svarade hon och log.
Don’t worry, we’ve got you, sa Anastasia och följde Evelyn in på festen. Tjugo sekunder senare var de försvunna. Eller inte försvunna, Ina fortsatte se dem i olika rum, samtidigt som hon försökte förstå upplägget på det här gigantiska stället, där var Evelyn, inträngd i ett hörn, konstant omringad av tre till fem personer, alla hypnotiserade av historien som hon råkade berätta just då. Där var Anastasia, först på ett dansgolv och sen på ett annat, sen på toppen av en bardisk, sen på en fönsterkarm, armarna i luften, händerna förvandlade till parenteser, handflatorna framåt som om hon gång på gång tryckte en ständigt framåtåkande osynlig vägg framför sig.
Ina gjorde sitt bästa för att nå fram till dem, hon ursäktade sig, hon tog större kliv, men det var ett hav av svettiga människor i vägen, och det var mörkt och golvet var täckt av konfettidrivor och spillda drinkar klibbade fast under hennes lågskor och stroboskopljuset bländade henne och musiken från två dansgolv kolliderade och gjorde det omöjligt att prata med någon och ändå verkade alla ha någon att prata med, varje gång hon såg någon annan som inte hade någon att prata med så tyckte hon synd om dem, för de såg så vilsna och ensamma ut och Ina hade i alla fall en backup, hon visste att hennes systrar var här någonstans.
Hon fortsatte gå, från rum till rum, där var Evelyn igen, i det tredje rummet till höger, hon vinkade från andra sidan kaoset, hennes händer rakt upp i luften, hon visade att hon tyvärr satt fast här, hon pekade mot baren, hon formade händerna till ett osynligt glas i en gest som Ina tolkade som: om du går till baren och fixar några drinkar så väntar jag på dig här. Ina var inte särskilt sugen på att bli sin yngre systers servitris, men hon visste att klockan snart var elva och om hon tappade bort Evelyn nu så fanns det en uppenbar risk att hon skulle få fira tolvslaget ensam, stå där i ett hörn och höja ett glas och skåla stelt med en slumpmässig främling, så hon svalde sin stolthet, krigade sig fram till den överfulla baren, ägnade femton minuter åt att bli ignorerad av bartendern, sen fick hon äntligen två plastglas, tog en snabb sipp av båda glasen för att göra färden tillbaka till Evelyn lättare, och när hon kom dit där Evelyn hade stått var Evelyn försvunnen.
Att gå runt på en stor fest, utan någon att prata med, var tillräckligt jobbigt, men att gå runt på samma fest med två fulla glas var ännu värre. Särskilt för Ina, som var så lång att fulla män såg henne och låtsades bli rädda. Såklart hade hon alternativ, hon kunde ha svept det ena glaset och gått ut på dansgolvet och försökt dansa på det där specialsättet som hon utvecklat, med knäna konstant böjda, för att skapa illusionen att hon var kortare än hon faktiskt var. Eller så kunde hon ställt ifrån sig båda glasen på en av marmorfönsterkarmarna mot innergården och åkt hem och somnat före midnatt. Om hon hade känt sig riktigt galen hade hon kunnat gå fram till någon, erbjudit en drink och börjat prata, det behövde inte vara så svårt, hon hade förberett bra samtalsämnen i taxin på väg hit, hon kunde prata om millenniebuggen som skulle få alla datorer att krascha när datumet slog om från trettioförsta december 1999 till första januari 2000, hon kunde berätta
om den viktorianska traditionen att slå upp en roman på en slumpmässig sida på nyårsafton för att låta den första meningen förutspå hur året skulle bli, men nej det var fel sorts ämnen, de skulle inte funka här, istället borde hon berätta en rolig historia om något som hände henne ”på vägen hit” för det var så Evelyn alltid gjorde, hon hade tonvis med historier som hände ”tidigare idag” eller ”igår” eller ”nyligen” och även om Ina stod precis bredvid och visste att just den där historien hände för två och ett halvt år sen, och inte ens hände Evelyn utan en av Evelyns kompisar, så var Ina tyst, för hon såg att Evelyn hade så mycket liv i sig, och om det var något som Ina behövde mer av, just precis nu, så var det mer liv. Men Ina var inte Evelyn. Och hon var inte Anastasia. Så istället för att börja prata med någon eller attackera dansgolvet bara stod hon där, med två glas, utan att veta vad hon skulle göra med sig själv eller den långsamt passerande tiden. Hon sippade på en av sina två drinkar, hon gjorde sitt yttersta för att se ut som någon som höll en drink åt en person som var på toa, hon började till och med spana mot toaletterna och sen kolla klockan, för att visa den som tittade på henne att hon minsann inte var lika ensam som hon såg ut, hon hade systrar, hon hade vänner, de var bara inte här just nu.
Med trettio minuter kvar till midnatt tog Ina ett av glasen och började cirkla runt festen igen, hon använde samma strategi som när hon var tonåring, för att maskera sin ensamhet gick hon in i varje rum och varje korridor med ett övertydligt fokus, hon försökte verkligen se ut som en person som letade efter någon, och på ett sätt var det ju det hon gjorde, hon letade efter sina systrar, men istället för att verkligen leta efter dem fokuserade hon på att se ut som en person som letade efter någon och hon såg sig själv utifrån och såg en person som såg ut som en person som försökte se ut som en person som letade
efter någon och inte lurade någon. Hon passerade ett rum med pingpongbord, hon passerade ett kontor där människor rökte på och hånglade på en grå soffa, hon passerade ett kök där det pågick en separat fest med usla högtalare, kanske för att de inte gillade musiken på huvuddansgolven och sen, i en korridor, såg hon honom, hans skägg, hans ansikte, hans fräknar, som om en klusterbomb av fräknar exploderat på hans näsa. Han stod nära väggen, och fastän hans storlek gjorde det svårt för människor att tränga sig förbi verkade han inte obekväm med att vara i vägen. Han tittade på henne och tittade bort, och hon gick fram och frågade om han visste var Anastasias rum låg.
Who?
Anastasia, sa Ina. She rents a studio here.
Is she about this tall, with red hair?
No.
Good, because that person’s in there right now puking her lungs out, sa han, och nickade mot vad som såg ut som ett konferensrum. Det var något med hans röst, allt han sa lät som en komplimang.
This place is huge, sa Ina, bara för att säga något.
Yes, it took me an hour to realize that it actually covers the whole… what’s it called. Våningsplan.
Floor, sa Ina.
Så vänta, du pratar svenska? sa han. Varför pratar vi då engelska?
I came here with my sisters, sa Ina, vilket inte riktigt förklarade något, men hon kände inte för att berätta hela historien, i alla fall inte just nu, kanske senare, kanske imorgon, när de vaknade upp ihop, kanske om några år när de hade fått barn, ett gäng svartlockiga fräkniga barn som hade hans längd och hennes näsa. De var tysta i några ögonblick, folk fortsatte pressa sig förbi i korridoren.
This place is really huge, sa Ina, och insåg att hon precis sagt samma sak två gånger. Han tittade på henne och log.
Behöver du hjälp att hitta Anastasias rum? sa han.
Jag vet inte ens om hon är där, sa Ina. Båda mina systrar är försvunna.
Jag kan hjälpa dig att hitta dem, sa han.
Måste inte du stanna här? sa Ina och hatade sig själv för att hon sa det.
Hm, jag är inte helt säker på om den här väggen står kvar om jag släpper den, sa han. Men låt mig testa.
Långsamt släppte han taget om väggen, vände sig mot henne, tog hennes hand och började ploga sig fram genom den överfulla festen. Hon följde efter honom samtidigt som hon tänkte att han måste ha sportat hela sitt liv, kanske handboll, eller snarare rugby, för han hittade hela tiden nya öppningar, han förde henne genom den trånga korridoren, han korsade ett fullproppat dansgolv, hon såg flera personer som försökte ta sig över och gav upp och vände om, det var alldeles för fullt, för mörkt, basen var för vibrerande, väggen av dansande kroppar var för kompakt, men han gav inte upp, han fortsatte leta efter hennes systrar, trots att han inte hade en aning om hur de såg ut. Han pekade mot en kille med byxorna så långt nere att hans vita skinkor lyste i det fluorescerande ljuset.
Är det där de?
Ina skakade på huvudet. Han tog upp ett plastglas från golvet, luktade på det och visade Ina att det var läppstift på det, vilket måste betyda att de varit här. Ina log. Han gick fram till slumpmässiga människor och frågade om de hade sett Anastasia på sistone och de bara tittade på honom som om han var galen, och Ina tittade på honom och tänkte samma sak, men det var en galenskap som hon började vänja sig vid, även om hon bara hade varit nära den de senaste fem minuterna.
Det var snart midnatt när Ina insåg att hon egentligen inte ville hitta sina systrar. Inte nu. För hon visste vad som skulle hända när hon gjorde det, Hector skulle se Anastasia och förstå att det fanns en annan version av Ina, inte så absurt jävla lång, inte så rädd för livet, inte så benägen att gå på nyårsfester efter att ha memorerat nattbusstidtabellen för att kunna smita utan att säga hejdå, och Hector skulle falla för Anastasia, den roliga systern, den vilda systern, hon som alltid hade något hemligt i strumpan som de kunde smita in på toan och snorta, han skulle gå med på det och försvinna i tio minuter och sen komma ut som en förändrad man, medan Ina väntade utanför, och hon kunde redan se hans besvikna ögon när han insåg att hon inte tänkte följa med, och sen när han kom ut från toan, tårögd med vitt pulver på överläppen, så skulle han få syn på Evelyn och då skulle han släppa taget om Anastasias hand och bli förtrollad av Evelyns ögon, hennes skrattgropar, hennes förmåga att berätta samma historia för fjärde gången samma kväll och ändå ge intryck av att hon sökte efter orden, ändå lyckas visa vem det än var som lyssnade att det var en särskild ära att få höra henne berätta just denna historia, just precis nu, och det skulle vara Evelyn som tog med honom hem, medan Ina åkte hem ensam på nattbussen, det skulle vara Evelyn som bestämde sig för att han inte var hennes typ, och det skulle vara okej för Ina, hon var van, hon hade varit igenom det här så många gånger innan, när de var barn, när de var tonåringar, nu var hon 24 och Evelyn 21, och Anastasia 19, och ändå skulle Ina inte beskylla Hector för någonting, för hon visste att om hon skulle välja mellan sig själv och någon av sina systrar så skulle hon också välja dem, men just nu ville hon bara att tiden skulle sakta ned så att hon kunde få några fler minuter med honom.
Tio i tolv hittade de Anastasia och Evelyn i det stora rummet med en av de icke-fungerande kakelugnarna.
There you are, ropade Evelyn och vinkade över henne.
We have been looking all over for you, sa Anastasia och räckte Ina ett tomt plastglas. Motvilligt presenterade Ina Hector för sina systrar.
Det här är Evelyn.
Evelyn tog hans hand, log och blinkade med sina stora gröna ögon.
Och det här är Anastasia.
Anastasia nickade mot honom, men skakade inte hans utsträckta hand, hon var alldeles för upptagen med att försöka få ut den envisa korken ur prosecco-flaskan. Evelyn lutade sig framåt och började berätta historien om flaskan för Hector, de hade tappat den i taxin, de hade smugglat in den, den hade skakats nonstop och nu skulle den troligen explodera och knocka någon medvetslös och Ina kände hur hon drog sig tillbaka, hon visste att allt var över, i några sekunder hade en annan värld varit möjlig, men nu var Hector hypnotiserad av Evelyn, Ina var ändå tacksam för tiden som hon hade fått med Hector, det hade varit femton underbara minuter, hon kunde lika gärna gå nu, ingen skulle märka, men ju mer Evelyn pratade med Hector, desto mer rastlös såg han ut, och till slut avbröt han henne.
Förlåt, sa han. Jag var mitt i ett så intressant samtal med Ina och jag kan inte sluta tänka på det, så jag hoppas att det är okej om vi fortsätter det här en annan gång?
Han kom över till Ina och Evelyn såg ut som en förvånad fisk och med en minut kvar till midnatt fick Anastasia äntligen upp flaskan och korken susade ut och träffade en kille i ögat, men som tur var hade han glasögon och Anastasia fyllde deras glas med bubbel och gav sitt eget glas till killen som nästan blivit blind och tog flaskan åt sig själv och sen började alla räkna ned från tio nio åtta sju, och när alla ropade Gott Nytt År, sträckte han som Ina hade träffat i korridoren, han med
det stora skägget och axlar så breda att han var tvungen att gå i sidled genom dörrar, han som lät som om han sjöng även när han bara pratade, han sträckte ut sin hand och snuddade hennes handflata, de kysste inte varandra, det hade varit för mycket, dessutom var inte Ina den sortens person som träffar någon på en nyårsfest och sen börjar kyssas en kvart senare, det var inte hennes stil, men de tittade på varandra och skålade och log och hon kände hans finger i sin handflata, och det var inte förrän efteråt, när alla hade kramats och pussats och önskat varandra gott nytt år, som någon kollade klockan och insåg att de varit minst en minut för tidiga, egentligen är midnatt nu, när? Om tio sekunder! Och då gjorde de om allting, tio nio åtta sju, och den här gången lutade han sig fram och kysste henne.
Kapitel 2
Första gången jag hörde talas om Mikkolasystrarna var jag fem eller sex år gammal, jag satt på vardagsrumsgolvet i vår gamla lägenhet, på Drakenbergsgatan 8, fem trappor upp, en trea. Mina bröder hade inte fötts ännu, så mina föräldrar sov i hörnsovrummet och när deras säng inte stod i vardagsrummet var området mellan soffan och fönstren mot gården perfekt för lek. Jag byggde om min gula Lego-borg som jag hade fått ärva av min äldre halvsyster, hon hade varit här på ett kort besök, hon var flera år äldre än jag och jag kände mig underligt attraherad av henne, fysiskt var vi ganska lika varandra, jag misstogs ofta för en flicka, pappa sa alltid att jag borde klippa av mig håret, men jag brydde mig inte, eller så gjorde jag det, men jag ville behålla håret, trots håret kände jag mig som en pojke, särskilt när jag såg min syster, under hennes besök började jag ha konstiga sexuella drömmar om henne, de kom tillbaka och förföljde mig när jag var i tjugoårsåldern, när jag desperat försökte hitta någon att bli kär i, den där bilden av min äldre syster, som vid det laget hade knarkat sönder sig och förlorat kontakten med familjen, hon blev min idealflickvän, inte så som hon såg ut då (hon såg tydligen fruktansvärd ut, enligt min pappa som hade åkt ned och försökt rädda henne, men det var för sent, hon gick på heroin och senare skulle vi få höra att hon var HIV-positiv), nej min idealbild av en
potentiell flickvän såg ut som min syster såg ut när hon var tonåring, och det fanns en massa skuld i det där, för på något sätt visste jag att hon liknade mig, och om inte det är ett seriöst fall av narcissism så vet jag inte vad narcissism är, en person i tjugoårsåldern som desperat letar efter en flickvän som skulle se ut som han själv när han var tonåring, men allt det här kommer senare, nu är jag fem sex år gammal, jag sitter på vardagsrumsgolvet, solmönster på parkettgolvet, lukten av pappas special-briks som friteras i ugnen, med kapris till de vuxna, utan kapris till mig, jag bygger ett särskilt grått galler som ska falla ned på oinbjudna anfallare och krossa deras hjärnor om de lyckas ta sig över vallgraven, och jag hör mamma och pappa prata i köket, de pratar franska, som de alltid gjorde på den tiden, särskilt om det var allvarligt nog för dem att höja sina röster, och de höjde vanligtvis bara sina röster när de pratade om pengar. Men den här gången verkade de inte prata om pengar, för de använde inte ord som dix milles eller c’est trop cher eller je ne peux plus, däremot pratade de om en familj som skulle flytta till vårt område, mamma verkade mindre peppad på det och pappa verkade, kanske inte glad över det, men han hade mer av en vad-kan-vi-göra-åt-detattityd, vilket var sättet som han närmade sig det mesta som var komplicerat på, om du inte kan göra något åt det, fokusera inte på det, och det var en av sakerna som mamma hade blivit kär i när de först träffades, när han jobbade som bartender och bodde i en lägenhet utan tapet, värmepanna, toalett, spis, och det var en av sakerna som drev henne till vansinne nu, när de hade varit gifta i sex år och han fortfarande verkade oförmögen att skärpa sig. Han hade fortfarande inte avslutat den där boken han pratade om när de träffades, han hade fortfarande inte slutat jobba som tunnelbaneförare, han hade fortfarande inte sökt till läkarlinjen, även om han fortsatte
säga att det var hans öde att studera medicin eftersom hans pappa hade varit apotekare, och i hans land, på landsbygden, var en apotekare i princip samma sak som en läkare. Pappa hävdade att han på ett magiskt sätt kunde känna om någon hade feber, bara genom att lägga sina händer på personens panna, och en gång hade han känt en tjej i sin by som var berömd för att vara en sorts häxa, men pappa sökte aldrig till läkarskolan, han bara drev runt, och lät livet putta honom än hit, än dit, och nu hade det hänt igen, han hade ”sprungit på” (hur då?) en gammal vän som var på flykt (från vad då?) och berättat för henne (”henne!?”?) om det här området, att det var toppen för barn och att kön för att få en lägenhet inte var så lång, eftersom de flesta människor inte ville bo i åtta våningar höga bruna hyreshus såhär nära Hornsgatan, och av någon anledning hade pappas ”vän” tackat honom för rådet och sagt att hon skulle fundera på saken, och av någon anledning gjorde detta mamma väldigt upprörd. Jag fattade inte varför. Jag visste inte ens att pappa hade vänner. Vi umgicks alltid med mammas vänner, och mammas vänners män, och jag undrade varför mamma inte verkade glad för att pappa äntligen hade hittat en vän, dessutom en vän som kom från samma land som han. De sa ordet Mikkola igen och igen, och jag minns att jag undrade vad det betydde, Mikkola, det lät inte franskt och det lät verkligen inte svenskt eller arabiskt, jag slutade leka och smög mot köket när min pappa förklarade att Mikkolafamiljen hade flyttat flera gånger för att försöka ”komma bort” (han sa inte från vad) och nu funderade de bara på att flytta hit, men det skulle säkert inte hända, och även om det hände, så skulle det inte betyda att han skulle spendera en massa tid med sin ”amie”, det kapitlet stängdes för många år sen. Sen var han tyst och mamma var tyst och sen hörde jag hur hon väste att det här var så typiskt honom, hon sa att
han var svag, hon kallade honom feg, hon kallade honom ett annat franskt ord som jag inte hade hört förut. Pappa lämnade köket och gick till badrummet, sen kom han ut och satte på sig skorna och gick hemifrån, mamma var tvungen att ta ut briksen från ugnen och de blev perfekt krispiga. Vi väntade på att pappa skulle komma hem och när han inte kom hem åt vi själva, mamma la hans briks på en tallrik och täckte den med folie och när jag somnade hade han fortfarande inte kommit hem. Mikkolasystrarna flyttade inte till vårt område.
Inte förrän sju år senare.
Kapitel 3
Det nya millenniet var några veckor gammalt när Anastasia äntligen bestämde sig för att svara på Hella d’Aillys samtal. Anastasia visste ungefär vad som väntade, hon hade fått varningar förut och nu hade det tydligen gått för långt, Hella förklarade att Anastasia måste lämna sin ateljé med omedelbar verkan, hon påminde Anastasia om att det här var ett konstnärsdrivet kollektiv som var väldigt förstående för komplexa kreativa processer, de kanske till och med var FÖR förstående, men nu hade bägaren runnit över, alla måste känna sig trygga här, de hade haft ett väldigt tålamod och varnat Anastasia innan, flera gånger faktiskt, men hon fortsatte bryta mot reglerna, hon var alltid sen med hyran, hon fortsätta använda ateljén som lägenhet, trots att det stod svart på vitt i kontraktet att detta var en arbetsplats, hon gjorde folk osäkra när hon skar frallor i köket med sin butterflykniv, hon irriterade sina kontorsgrannar när hon rökte inomhus, hon hade blivit påkommen med knark ”gång på gång på gång” (det hade bara hänt två gånger, men Anastasia visste att det var lönlöst att invända), och hon fortsatte bjuda in den där ”galningen” till deras fester (Anastasia märkte att hon log när Hella kallade Mathias för ”galning” men hon var inte riktigt säker på varför).
Kaoset som han ställde till med på nyårsfesten kommer kosta en förmögenhet att fixa, sa Hella. Kaoset? Anastasia var inte
säker på vad Mathias hade gjort, hon hade bara spridda minnesbilder från nyårsnatten.
Först hade de varit i lägenheten som Evelyn hyrde i andra hand på Kungsholmen, fritt läge mot en närliggande park, sekelskiftesdetaljer, högt i tak, de tre systrarna hade druckit bubbel och gjort sitt yttersta för att inte hamna i gamla konflikter, Ina kommenterade inte på lukten när Anastasia och Evelyn kom tillbaka från balkongen efter att ha rökt, Evelyn blev inte arg när Ina oombedd började omorganisera hennes kryddhylla i alfabetisk ordning, Anastasia berättade inte att hon hade bjudit Mathias till festen, det skulle bara bli problem om hon sa det. Anastasias systrar fattade inte att han var ett missförstått geni, ja, han var lite gränslös, och ja, han hade en tendens att hamna i bråk, särskilt när han hade druckit, men han hade ett gott hjärta och bra kontakter.
Alla tre systrarna verkade måna om att den här natten inte skulle sluta som förra gången de firade nyår ihop, när Ina hittade weed i Anastasias jackficka och började skrika att hennes yngsta syster langade knark, samtidigt som Anastasia lugnt och behärskat frågade Ina vilken rätt hon hade att gå igenom hennes fickor. Sen hade de hamnat på en underlig efterfest vid Bofills båge och Evelyn hånglade med någon kille i köket och i taxin på vägen hem mumlade Ina att hon hade varit intresserad av just den killen på gymnasiet och Evelyn skrattade och sa att Ina var intresserad av alla killar på gymnasiet och alla tjejer och alla lärare och alla husdjur och Ina som alltid satt i framsätet på grund av sina ben mumlade: hora, och Evelyn sa: hellre hora än fegis, och taxiföraren var tvungen att stanna bilen för de två systrarna hade börjat måtta slag som riskerade livet på alla i bilen.
Men det här året skulle bli annorlunda, det var det nya millenniet, de sa hejdå till det gamla och hej till det nya, dörrarna
till festen öppnade klockan nio och Ina föreslog att de skulle förbeställa en taxi till åtta och trettio, Anastasia skrattade men slutade skratta när hon insåg att hennes äldsta syster var allvarlig.
Vi väntar och ser, sa Evelyn och fyllde på sitt glas.
Om dörrarna öppnar vid nio, så kommer alla vara där vid tio, och vi kan komma vid elva, sa Anastasia.
Halv tolv, sa Evelyn.
När de kom fram var kön längre än väntat, men Anastasia kände dörrvakten och trettio sekunder efter att Ina betalat taxiföraren (och bett om kvitto), stod de i hissen på väg upp mot festen.
Let’s stay together, sa Ina. And if we lose sight of each other we can meet up here. Unless there’s a fire, then we meet up outside on the curb. Okay?
Anastasia och Evelyn nickade och gick in på festen. Det var precis som de andra festerna som Hella och hennes gäng hade ordnat de senaste åren, ett överskott av kvasi-kreativa medelklassmänniskor, dansgolven var fulla av reklamare från Örnsköldsvik som pratade om senaste gången de var i Berlin, DJ:sarna spelade hits, vid ett tillfälle såg Anastasia ett gäng blonda tjejer som gick fram till DJ:n och bad om en låt, och DJ:n upplyste dem inte om att det här inte var någon jävla skolbal, nej hon log och verkade säga att hon tyvärr inte kunde spela ”Sommartider hej hej” eller vad de nu frågade efter för låt. Eftersom Mathias inte var här ännu bestämde sig Anastasia för att bli riktigt full för att överleva, hon stal en flaska från en av barerna, och sen blev minnesbilderna suddiga och fragmentariska, midnatt, en exploderande flaska, Mathias dök upp, han hade rakat huvudet själv, det var ojämnt där bak, han blödde bakom ena örat, en toalett, pulver, metalliska kyssar, mer fokus, äntligen världen så som den borde sett ut hela tiden, musiken
blev bättre, luften lättare att andas, människorna vackrare, kroppen mer harmonisk, de attackerade dansgolvet, Mathias kopplade ur några sladdar så att dansgolvet släcktes, Mathias hoppade upp och hängde i en av ljusriggarna, ljusriggen rasade, Mathias blödde både bakom örat och från näsan, någon bråkade med honom, någon försökte kasta ut honom, Evelyn drog i hennes arm, Evelyn försökte säga något, det var viktigt, det handlade om Ina, Ina hade åkt hem med någon, Anastasia nickade, hon hade sett honom, Ina hade följt efter honom hela kvällen som en hundvalp, på tolvslaget hade hon tvingat in sin tunga i hans mun, stackars honom, kul för Ina, men Evelyn kunde inte släppa det.
She didn’t say goodbye, sa hon, igen och igen. We came together, then we leave together, right?
Anastasia ville säga att Evelyn aldrig sagt hejdå när hon gått hem med någon, hon bara försvann spårlöst, men munnen lydde inte och hennes kropp ville bara tillbaka in på dansgolvet. Evelyn fick syn på Mathias.
Don’t tell me you’re back together again, sa Evelyn.
Anastasia log.
After what he did to you, you’re inviting him back into your life?
Anastasia slet sig loss.
You’re fucking unbelievable, sa Evelyn.
Och Anastasia höll med, hon var otrolig, hon var makalös, hon var den mest perfekta personen som nånsin begåvat den här jorden med sin magnetiska närvaro, hon dansade och drack och besökte toaletterna igen och igen och sen hittade Mathias en påse med fyrverkerier, eller så kanske han hade dem i sin ryggsäck, trapporna ned mot innergården, Mathias tände en två tre raketer och såg dem susa mot himlen, det började regna, det var inte förrän dörrvakterna kom springande och tryckte
upp dem mot väggen som Anastasia mindes att innergården hade ett tak och det var därför som raketerna envisades med att komma tillbaka ned och explodera på marken och det var det som hade fått sprinklersystemet att utlösas, Mathias blev utkastad, vakterna sa att han fick komma tillbaka och hämta sin jacka en annan dag, det blev mer bråk, Mathias blödde från örat, näsan och överläppen, Anastasia smet tillbaka upp på festen, dansgolven var halvtomma, hennes systrar var försvunna, hon gick några rundor innan hon till slut hittade sin ateljé, hon lyckades låsa upp dörren på fjärde försöket, när hon insåg att dörren aldrig varit låst, hon sjönk ned på den vinröda soffan, hon hade några missade samtal och meddelanden från Evelyn, men inte från Ina, och hon tänkte att hon borde svara, bara skriva några ord för att berätta att hon var ok, hon var bättre än ok, hon var lyckligare än hon varit på flera år, hon var äntligen fri, hon hade inte oroat sig för deras mamma på flera timmar, hon höll upp telefonen, försökte kisa för att hitta rätt knappar, men sen gav hon upp, tappade telefonen på golvet och föll ned i en drömlös sömn.
Är du kvar? frågade Hella.
Ja, sa Anastasia.
Det här var inte något lätt beslut, sa Hella.
Anastasia bad om ursäkt, hon sa att hon skulle tömma sitt rum så snabbt som möjligt, hon till och med tackade Hella för att hon ringde, och när de lagt på undrade hon varför hon kände sig lättad. Sen tittade hon ut genom fönstret och såg Hella på andra sidan innergården, deras ögon möttes, Hella vinkade och log, Anastasia vinkade tillbaka.
Anastasia hittade några flyttkartonger i pingpongrummet och började gå igenom sina saker, två högar, slänga och spara. Slänghögen växte och växte, hon kastade alla skisser och förberedelser för sin ansökan till Konstfack i en stor svart
sopsäck och bar ned den till soprummet. Hon övertalade webdesignerna som hade kontoret på andra sidan korridoren att adoptera hennes soffa och den nyinflyttade kläddesignern närmast ingången tog gladeligen emot hennes skrivbord och stol, tills Anastasia behövde dem igen. För hon skulle behöva dem igen, eller? Hon ville inte sälja skrivbordet? Anastasia funderade i några sekunder, hon hade ont om pengar, men hon bestämde sig ändå för att ha kvar möblerna, hon skulle behöva dem när hon hittade sin egen ateljé, när hon hade kommit in på Konstfack, när Index och Nordenhake slogs om att få ställa ut hennes verk.
Lycka till, sa kläddesignern, och det lät som om hon verkligen menade det, även om alla visste hur otroligt svårt (läs: omöjligt) det var att hitta billiga arbetslokaler i Stockholm, särskilt arbetslokaler där ingen märkte om man sov där på nätterna.
När Anastasia hade tömt sitt rum lämnade hon nycklarna på fönsterbrädan. Nu var hon klar, nu var hon redo för nästa kapitel i livet, nu skulle hon visa sig själv och världen att hon klarade sig ensam, men först måste hon hitta någonstans att bo, och deras pappa var död och deras mamma var inte ett alternativ, så den enda som återstod var Ina.
Of course, sa hennes äldsta syster när Anastasia ringde och frågade om hon kunde sova hos henne i några veckor. När kommer du över? Det finns köttfärssås i kylen. Behöver du pengar till taxi? Inas röst full av den där speciella glädjen som äldre syskon känner när de har möjlighet att ge sina yngre syskon det som deras föräldrar aldrig kunnat ge dem.
Taxiföraren behövde inte fälla ned något säte för att transportera Anastasias samlade ägodelar till Inas lägenhet, belägen söder om stan på röda linjen. På vägen dit undrade Anastasia igen och igen varför hon inte var ledsen. Var det lättnaden över
att inte behöva hitta ursäkter för att hon inte kunde betala nästa månadshyra? Var det lättnaden över att inse att nu, när hon inte hade någon ateljé, så var det omöjligt för henne att arbeta på sin ansökan till Konstfack, och därmed hade hon inget annat val än att misslyckas? Var det insikten om att hon inte hade något annat val än att förändras? Hon hade redan förändrats, hon hade inte tagit några droger sedan nyår och hon hade inte svarat på några av Mathias samtal eller mess, och när hon satt där i taxin som passerade industriområden, företagsmässor, bensinmackar, med baksätet fullt av lånade flyttkartonger, med etiketter som inte alls beskrev hennes innehåll (”Tomma Pärmar”, ”Bokföring 1996–1998”), så bestämde hon sig för att nu måste hon släppa taget om Mathias, visst han behövde hjälp, men hon var inte rätt person att hjälpa honom, inte nu, inte sen, inte nånsin.
Kapitel 4
Andra gången jag hörde om Mikkolasystrarna var i maj 1990, jag var med pappa på väg in till stan, båda mina yngre bröder hade fötts och nu var det pappa och jag som var männen i familjen, jag var elva och pappa skulle snart fylla fyrtio. På helgerna städade vi en restaurang ihop som hette Tre Backar, jag dammsög golven med en rund industridammsugare, först övervåningen, sen källaren, medan han tog toaletterna. När vi var klara fick jag betalt i cash och cashewnötter, sen sa vi hejdå för pappa skulle jobba som bartender i källaren på kvällen. Men den här dagen skulle vi inte till vårt helgjobb, vi skulle in till stan, och vi åkte inte in till stan som vanliga människor, verkligen inte, vi var inte normala, vi hade våra egna regler, och våra egna nycklar. Eftersom pappa jobbade som tunnelbaneförare hade han en magisk nyckelknippa, när någon idiot hade tryckt på nödstoppsknappen till rulltrappan drog pappa ut sin nyckelknippa, öppnade metalluckan på sidan och satte igång rulltrappan igen, brett leende mot tacksamma tanter som undvek hissarna på grund av kisslukten. Och varje gång som vi skulle in till stan tog pappa ut sina nycklar och öppnade dörren till en av förarhytterna mellan vagnarna. Var det tillåtet att sitta där med sin elvaåriga son? Tja tillåtet och tillåtet, det finns regler som måste respekteras och så finns det regler som är böjbara, fast nu när jag tänker på det så är de flesta reglerna
böjbara, det var min pappas credo, de flesta reglerna, men inte alla.
Det finns en regel som vi måste respektera och det är denna, sa pappa, när tunnelbanan började åka. Pojkar har kort hår och tjejer långt hår.
Men mamma har kort hår, sa jag.
Det är ett undantag, sa pappa.
Hade inte du långt hår när du var ung?
Det var länge sen.
Men jag gillar mitt långa hår, sa jag.
Du ser ut som en tjej, sa pappa.
Jag bryr mig inte, sa jag.
Du kommer bry dig, sa pappa. Snart kommer du bry dig, och då kommer du bli arg på mig för att jag inte sa till dig att du såg ut som en tjej.
Jag vill behålla det, sa jag.
Såklart du vill, sa pappa.
Vi gick av vid T-centralen och tog rulltrapporna upp mot Sergels torg, pappa nickade mot någon och kramade någon annan och när jag frågade vilka det var sa pappa att det var ”flummare från förr”. Vi fortsatte förbi Mega och upp mot Sergelgatan, pappa sa att han ville att jag skulle klippa det kort, jag upprepade att jag hade följt med på villkor att han lovade att säga till frisören att jag inte ville klippa mig kort. Pappa sa: Du vill inte sluta som Mikkolasystrarna, och jag frågade vilka Mikkolasystrarna var, och han sa att de var döttrar till en gammal vän.
Vilken vän? sa jag.
Han svarade inte, istället sa han att Mikkolasystrarna tydligen såg ut som pojkar alla tre, särskilt den yngsta, Anastasia, och det hade gett henne ”en massa sorters problem”.
Vilken sorts problem? sa jag.
Du är envis, sa han.
Jag har fått det från dig, sa jag och vi log när vi öppnade dörren till salongen, som låg på högra sidan av den blå Konserthusbyggnaden. Det var fullt, det var alltid fullt, pappor, barn och ägarens hund och tre frisörer som pratade mer än klippte. Alla pratade arabiska, men inte den vanliga sortens arabiska, som jag nästan förstod, det här var en annan sort, en annorlunda ton, andra ord.
Det är för att de är från Egypten, sa pappa. Och Palestina. Och den där killen är från Jordanien, och pappa nickade och gav high fives och trots kön övertygade han Mansour om att jag stod näst på tur. Kön protesterade, men pappa hävdade att han minsann hade varit här i morse och bokat en tid till nu och alla skrattade åt den uppenbara lögnen och Mansour lovade att det skulle gå snabbt. Jag sa till Mansour att jag inte ville att något skulle klippas ovanför öronen och pappa sa något på arabiska till Mansour och tittade på mig och sa ”fehemt?” som betyder ”förstår du?” på tunisisk arabiska, och jag nickade, eftersom just det specifika ordet förstod jag ju.
Sen var pappa tvungen att gå ut och göra lite business, det var alltid business som skulle göras, någon skulle låna pengar, någon annan skulle betala tillbaka ett lån, Mansour la ifrån sig saxen och tog fram sin elektriska hårtrimmer och med ett fokus som jag inte sett vare sig innan eller efter rakade han mitt huvud, tre millimeter över hela skallen.
När pappa kom tillbaka log han och sa att jag äntligen såg ut som en riktig pojke. Han frågade Mansour hur mycket han var skyldig och Mansour sa en summa och pappa skrattade och gav honom halva, och Mansour skrattade inte och sa att han i alla fall ville ha femtio mer och pappa skrattade och sa att han skulle få det, såklart han skulle få det, nästa gång pappa kom förbi skulle han få femtio till och lite extra. En ny person satt
redan i Mansours stol, han drog Mansour i ärmen, han bad honom att börja klippa för han hade en date ikväll.
Mansour tittade på pappa och sa att han verkligen var en riktig tunisier, och det lät som en förolämpning, men min pappa svarade på det som om det var en komplimang. När vi gick ut från salongen och den kalla vinden rörde vid delar av min skalle som jag aldrig hade varit varse om tidigare sa pappa:
Berätta inte det här för mamma.
Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle prata med honom igen, aldrig nånsin, och jag skulle aldrig klippa mig i den där salongen igen, och jag skulle definitivt berätta för mamma, jag skulle berätta allt och jag skulle inte gråta, men först måste vi ta oss hem utan tårar för jag visste att om pappa såg mig gråta skulle han titta på mig och gå därifrån, för ingenting gjorde honom mer äcklad än att se sin egen son gråta ute bland folk, gråta som en liten fitta, gråta över en hårklippning, snälla, hans son var elva år gammal och visste ingenting om livet, och om några år skulle hans son tacka honom för den här insikten, han skulle komma till honom och säga: Tack pappa, tack för att du såg till att ingen trodde att jag var en tjej, tack för att du inte brydde dig om min önskan så att jag inte behövde gå igenom högstadiet och kriga mot gayrykten, tack för att du från en så tidig ålder visade mig språkets makt, vem vet, hans son kanske skulle göra det där som han själv drömt om hela livet, tänk om han blev författare, namnet Khemiri skulle finnas på bibliotek, hans son skulle skriva långa böcker om sin fantastiska pappa, hur han lärde ut viktiga livsvisdomar redan när hans son var elva.
Vi åkte tillbaka hem, den här gången satt vi på de vanliga sätena och inte i förarhytten mellan vagnarna, och jag minns att jag undrade om han bara ville sitta i förarsätet på vägen dit för att han skämdes över att ha en son som såg ut som en
dotter. När vi tog rulltrappan upp mot Varvsgatan hade jag fortfarande inte sagt ett ord, men jag hade ett långt tal memorerat som jag skulle leverera till mamma när vi kom hem, för jag visste att enda sättet att skada pappa var genom mamma.
Tio meter från spärrarna hörde vi skrik, en kvinna, hon skrek: Men hjälp mig någon, hjälp mig, och pappa började springa uppför den redan rullande rulltrappan. En fullgubbe hade tagit en bunt med kvällstidningar och nu gick han mot utgången med ett elakt grin på läpparna och kvinnan som jobbade i kiosken ropade på hjälp, det stod en kö framför kassan, två män och tre kvinnor, och ingen gjorde någonting.
Pappa gick fram till fullgubben, tog tag i tidningarna och gav tillbaka dem till kvinnan.
Thank you, sa hon. Tack. Sen sprang hon tillbaka in i kiosken för att undvika mer problem. Fullgubben tittade på pappa.
Äckliga jävla svartskalle, sa han. Jävla sandapa, jävla…
Pappa tittade på honom med ett ansikte som jag aldrig sett förut, ögon stora som ägg, munnen grinande som en hyena, gnisslande tänder, han förde långsamt, långsamt sin ena hand mot innerfickan.
Så du har en pistol? sa fullgubben. Ska du dra kniv?
Pappa höll kvar handen i innerfickan.
Jag är inte rädd för dig, sa fullgubben och började backa, han var nära att ramla omkull när han krockade med en papperskorg.
Pappa tog inte ut vapnet som han hade i innerfickan, istället stirrade han bara på fullgubben och väste:
Ett… Två…
Mannen vände sig om och rusade, ut mot Varvsgatan, uppför trapporna mot Högalidskyrkan. Tjejen i kassan tackade honom igen, och pappa log och vinkade till henne och personerna i kön som inte hade rört sig ur fläcken.
När vi kom hem kollade jag fickorna på pappas skinnjacka, och de var tomma sånär som på några tandpetare, en servett och en ifylld V65-kupong. När mamma kom hem och när jag gick till skolan på måndag morgon, var det inte historien om frisyren jag berättade, det var den andra historien, den om hur min pappa räddade en skrikande kvinna som var nära att bli rånad på alla sina kvällstidningar, och jag njöt av att förvandla min pappa till en historia, det gav mig någon sorts makt över honom, det verkade som den enda makten jag hade.