9789100800772

över gränsen

över gränsen

Översättning: Klara Lindell louise

kennedy

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-080077-2

Originalets titel: Trespasses

Copyright © Louise Kennedy 2022

Omslag: Lauren Peters-Collaer, bearbetning av Ingrediensen AB

Tryck: ScandBook EU, 2023

Denna bok har publicerats med stöd från Literature Ireland

Till Stephen, Tom och Anna

En dieselknall som luktar melankoliskt, en rökpust som är svart eller kanske vit

Så förbyts hamnen sakta mot ett otryggt vatten och allt är ouppklarat som förut; vi hörde på mistlurens ex cathedra och drack därav tills allting helt försvann

Ciaran Carson, The Irish for No

Åh! Ens första affär, den etsar sig fast!

Stanley Kubrick, Barry Lyndon

2015

De följer efter guiden, en smal och blekhyad ung kvinna. Hon har på sig en fodralklänning i mossgrönt linnetyg och runt högerarmen syns en tunn, uddig tatuering som liknar taggtråd. Cushla rör sig mot utkanten av gruppen, bort från de franska och italienska turisterna i dyra regnkläder; de är i hennes egen ålder, till åren komna, vilket fortfarande förvånar henne. Bort från mannen till vänster, som närmar sig femtio, med bakåtkammat stålgrått hår, små glasögon och mjuk yllejacka.

Guiden har placerat sig lite vid sidan om nästa konstverk, bara någon meter från Cushla. På så nära håll ser hon bättre taggtrådsmönstret på flickans hud. Ärttörne föreställer det –smala stickiga grenar och smörgula blommor. Cushla uppskattar motivet, att flickan har valt den buske som breder ut sig över sluttningarna i trakten istället för rosor eller fjärilar eller stjärnor.

Det är en skulptur gjord i harts, tyg och glasfiber. En kritvit gestalt på en sockel som för tankarna till en sarkofag, ett dunkelt ansikte med diffusa anletsdrag. Kroppen är besynnerligt könlös, trots att den tillhör en man; torson är bred, bringan kraftig. Från midjan och uppåt ser han fridfull ut, vilar sitt sovande huvud i armvecket. Men det är något med hållningen som inte stämmer, kroppsdelarna har inte lagts till rätta och spretar på ett olustigt vis.

Den unga kvinnan tar till orda. Det här verket är från sjuttiotalet, säger hon. Konstnären skapade det när hennes vän blev

mördad. Motivet är klassiskt och en välkänd representation av döden, men här är den förvridna gestalten omskakande och vittnar om mordets brutala karaktär och det tumult som präglade timmarna som följde på det. Hon visar upp sin vän som alla och envar, men den ganska så ovårdade framtoningen gör honom mänsklig.

Resten av gruppen börjar röra sig mot nästa verk, en konstruktion som påminner om en Tardis, byggd av sex dörrar från fängelset i Armagh. Cushla dröjer sig kvar och går fram till skulpturen. Kvinnan med ärttörnetatueringen har fel. Konstnären visar inte alls upp alla och envar. Detaljerna är utförliga, exakta till och med, nästan som om hon gjort en avgjutning av kroppen. Den lilla fettvalken kring midjan. Den något uppdragna högeraxeln. En lite plufsig käklinje. Hon betraktar hans ansikte, befarar att hon i det ska skönja rädsla eller smärta, men han ser ut precis som när han sov.

Någon rör vid hennes arm. Det är mannen med de små glasögonen.

Miss Lavery, säger han. Minns ni mig?

NEJ PÅ IRISKA

Cushla virade in sin handväska i jackan och tryckte in den i glipan mellan ölkylen och kassan. Hennes bror Eamonn stod böjd över bardisken med en inventeringslista. Han tittade upp och kisade skeptiskt mot henne. Han nickade i riktning mot spegeln som löpte längs hela baren. Cushla lutade sig fram för att se hur hon såg ut. Fader Slattery hade märkt henne med ett tjockt kors i pannan, ett par centimeter brett och dubbelt så långt. När hon gnuggade på det med fingret doftade det tallaktig kåda av vad det nu var för helig smörja som askan blandats med och korset blev till en suddig sotfläck.

Eamonn slängde åt henne en blöt servett. Rappa på, väste han.

De flesta männen som frekventerade puben brukade varken få korstecknet ritat i pannan, besöka korsvägsandakten på långfredagen eller gå i söndagsmässan. Att vara stammis på en katolskägd pub var en sak, att bli serverad av en kvinna med papistisk krigsmålning något helt annat. Cushla gnuggade tills huden i pannan var rosa och servetten svart och trasig. Hon kastade den i soporna.

Eamonn muttrade något ohörbart. Det enda ord hon kunde urskilja var dumhuvud.

Stammisarna satt uppradade i baren. Jimmy O’Kane, vars bröstficka putade av det ägg han hade med sig till middagen. Minty, skolvaktmästaren som hällde i sig så mycket Carlsberg

Special Brew att puben prisats för att ha bäst försäljning i hela

Nordirland, trots att han var den enda gästen som drack det. Fidel, med sin kakigröna keps och sina tonade glasögon. Om dagarna mätte han upp mintpastiller och karameller med nejlikolja i sin mammas godisaffär; om nätterna var han brigadgeneral i Ulster Defence Associations lokala falang. En mekaniker från skeppsvarvet vid namn Leslie, som inte yttrade ett ord såvida han inte var full och som en kväll hade sagt till Cushla att han så gärna ville bada henne. En annan man. Medelålders med ett glas whiskey framför sig. Mörka ögon, en antydan till dubbelhaka. Han hade på sig svart kostym och stärkt vit skjorta som han knäppt upp i halsen – en klädsel som stack ut bland alla blåställ och syntettyger. Håret var platt ner till öronen, sedan vågigt i nacken, som om han hade burit en svettig hatt. Eller en peruk.

Cushla ställde sig på en barstol för att vrida upp ljudet på teven. När hon klev ner satt whiskeymannen och knäppte med tummen på sitt cigarettfilter, som om han precis hade vänt bort blicken.

Nyheterna inleddes på samma sätt som alltid, med ett montage av korta klipp. Ett upplopp. En pojke i sex- eller sjuårsåldern som klättrade upp på en Saracenpansarvagn och med en sten pluggade igen en av skottgluggarna. Tusentals människor som tågade uppför avenyn mot parlamentsbyggnaden i Stormont. Ett nytt klipp hade tillkommit. En bil som stod parkerad på en i övrigt tom gata. Det såg ut som ett fotografi, tills karossen bågnade och bilen exploderade i ett klot av eld och rök och dess dörrar virvlade iväg, alltmedan glas från de intilliggande byggnaderna föll som hagel över asfalten. Montaget avslutades som vanligt med en bild av Mary Peters som visade upp sin OS -medalj.

Det är tre år sedan hon tog den där, sa Eamonn.

Det var senaste gången någonting hände här som vi kan vara stolta över, sa mannen. Hans röst var djup, nästan skrovlig, trots det kultiverade uttalet.

Det har du rätt i, Michael, sa Eamonn.

Hur visste Eamonn vad han hette?

Fidel nickade mot nyhetsankaret. Barry har trimmat skägget, sa han och lindade sin egen hårkvast runt tummen och kammade den till en långsmal spets.

Nyheterna. En landsväg, en polismärkt Land Rover parkerad tvärs över den vita mittlinjen, ett par ben täckta med ett skynke som stack ut under en kal hagtornsbuske. Män med balaklava vid ett bord med laminatskiva, garnansikten tryckta mot en rad av mikrofoner, då och då upplysta av kamerablixtar. En pub utan fönster där sur rök bolmade från en krater i taket.

Det sista inslaget var mer av trivselkaraktär. Ett segment som uppskattades av alla eftersom det ofta var någonting opolitiskt som de kunde ha åsikter om. En reporter hade skickats ut på stan för att fråga folk vad de tyckte om företeelsen streaking. Det är urfånigt, sa en dam med stickad mössa, nu när det är så kallt ute. Runtom i baren fnissades det. En pytteliten man med brylkrämsblankt hår sa att han kunde tänka sig att göra det om han fick bra betalt. Mannen som följde på honom röt ”Motbjudande är vad det är!” och stegade därifrån. Därefter hejdade de en tjej med långt, mörkt hår och stora ögon. Hon hade på sig en mockajacka med burrig pälskrage som ramade in ansiktet. Jag tycker att det är underbart, sa hon, det sticker ut. Hon verkade hög.

Hon påminner om dig, Cushla, sa Minty. Skulle du också kunna tänka dig att streaka lite?

Låt min syster vara, ditt pervo, sa Eamonn och log spydigt. I vanliga fall skulle hon ha gett honom svar på tal och fått tyst på dem allihop, men nu var hon distraherad av mannen med whiskeyglaset och de välvårdade naglarna.

Eamonn bad Cushla ta ett varv och plocka tomma glas. Hon gick ut på golvet. Tre män med snagg satt vid ett hörnbord belamrat med flottiga ölsejdlar. När hon sträckte sig efter den sista sejdeln ställde en av dem ner den på heltäckningsmattan.

Du missade en, sa han och adamsäpplet guppade på halsen. När hon böjde sig fram för att plocka upp den lade han handen på hennes höft, precis ovanför rumpan. Hon lösgjorde sig och gick därifrån till ljudet av deras skratt.

Såg du vad den där soldaten gjorde? frågade Cushla Eamonn och ställde ifrån sig glasen i diskhon.

Nej. Han svarade utan att titta på henne, så hon visste att han visst hade sett.

Han tafsade fan på mig.

Vad vill du att jag ska göra åt det? sa han, men det var ingen fråga. Det fanns inget han kunde göra.

De bodde i en garnisonsstad, även om det inte hade märkts förrän 1969 när trupperna kommenderades in, även om soldaterna aldrig patrullerade på gatorna. Familjen Lavery stötte på dem när de hade bytt om till civila kläder och satt på andra sidan bardisken. De första regementena gick väl an. Sedan kom fallskärmsjägarna. De lämnade gärna souvenirer efter sig. Cigarettfimpar nertrampade i heltäckningsmattan, kakelplattor som de rivit loss från väggen inne på herrarnas och slagit sönder mot golvet. Dagen efter Blodiga söndagen kom några av dem in på puben. Till och med Fidel och grabbarna blev besvärade i deras närhet och det dröjde inte länge förrän Gina och Cushla var ensamma kvar med soldaterna; hennes pappa var för sjuk för att jobba. Gina satt på en av barstolarna och fyllde på sitt glas från de uppochnervända spritflaskorna medan hon iakttog dem. Hon lyckades ignorera dem tills en av dem, påhejad av de andra, tog en tugga av sitt ölglas och spottade ut de blodiga skärvorna i askfatet. När Cushla såg sin mamma stega över golvet var det som hämtat ur en skräckfilm. Vilket engelskt fängelse är det som har spytt upp er? sa Gina innan hon ringde kasernen; hon hade ringt och klagat så ofta att hon visste vad befälhavaren hette. Med sin telefonröst bad hon honom att komma och hämta sina mannar och sa att de inte längre var välkomna. Militärpolisen

avlägsnade dem men Cushla blev fortfarande illa till mods så fort det kom militärer till puben. Gina hade bekänt färg.

När hon orkade titta upp igen log mannen mot henne. Han hade snälla ögon. Han hade hört allt och hon skämdes, mer å

Eamonns vägnar än sina egna, och började torka av hyllorna med flasköl.

Fin utsikt, sa en engelsk röst bakom henne. Hon kastade en blick i spegeln. Tafsaren stod i baren med en sedel i handen. Bakom henne kippade öltappen när Eamonn fyllde glasen åt honom.

Hon låtsas att hon inte hör, sa tafsaren.

Kanske på grund av att du har förnedrat henne, sa Michael. Cushla vände sig reflexmässigt om. Han hade snurrat stolen ett kvarts varv och satt nu vänd mot soldaten, med whiskeyglaset vilande i vänster handflata.

Äh, jag skämtar ju bara, sa soldaten med en röst som var så gnällig att han lät som ett kinkigt småbarn.

Humor funkar bäst när den är ömsesidig, sa Michael.

Tafsaren lutade sig fram, var tyst en stund och drog sedan tillbaka huvudet igen, som om han kommit på bättre tankar. Han fattade valhänt de tre glasen och ölet skvimpade över golvet hela vägen tillbaka till bordet. Eamonn stirrade stint på teven men hon kunde se på hans sammanbitna käkar att hans manlighet hade fått sig en törn. Fidel och de andra såg också ut som om inget hade hänt. Vem var han?

Hon sysselsatte sig med att torka och röja undan och försökte låta bli att titta på honom. Dörren slog igen. Soldaternas bord var tomt och i alla tre glas återstod några centimeter öl.

Stammisarna började droppa av. Åk hem i någon timme, sa Cushla till Eamonn. Så hinner du umgås lite med ungarna innan de går och lägger sig.

Jag vill inte lämna dig ensam.

Nu klarar jag mig.

Låt gå. Slå en signal om det händer något, sa han och försvann.

Michael tände en cigarett och blåste ut röken genom näsan.

Jag får en till är du snäll, sa han och sköt glaset mot henne.

Hon sneglade på honom i spegeln medan hon fyllde det. Han iakttog henne. Att hon stod med ryggen mot honom gjorde henne djärvare och hon slog inte ner blicken.

Hon placerade glaset på disken. Cushla, inte sant? Jag heter Michael. Får jag bjuda på en? sa han och lyfte whiskeyglaset. Lokalen såg snofsigare ut när han var där. Bakom honom kastade de sjabbiga lampetterna varma ljuskäglor över teakborden och barstolarnas och de väggfasta soffornas jadegröna tweedklädsel utstrålade en bedagad glamour.

Jag har undervisning tidigt i morgon bitti. Tack ändå, sa hon.

Var undervisar du? frågade han. Det var den sortens fråga som folk ställde när de ville veta om man var protestant eller katolik. Vad heter du i förnamn? I efternamn? Vilken skola gick du i? Var bor du?

Ettor på St Dallan.

Sju- och åttaåringar alltså? Det är en trevlig ålder.

Det är det, sa hon. De första åren hade jag hand om fyraåringarna. Då ägnade jag mest dagarna åt att följa dem till och från toa.

Du var med barnen och fick askkors i pannan i morse, sa han.

Han måste ha sett när hon tog bort det. Och hur irriterad Eamonn varit på henne. Ja, sa hon.

Jag bodde i Dublin i min ungdom, sa han. Där kryllar det av katoliker. Han lät lättsam på rösten men hans sätt att se på henne var så intensivt att hon kände sig lättad när han vek undan med blicken och drack.

Jag fick också ett kors i pannan i dag, teaterviskade Jimmy O’Kane.

Du har lyckats tvätta bort det bättre än jag, sa Cushla.

En trasa med en droppe handsprit, sa den gamle mannen.

Cushla kastade en blick på Michael. Han hade roade kråksparkar runt ögonen.

Hon gjorde sig en kopp te och vred barstolen så att hon kunde se teven. En spelfilm hade börjat. Helen Mirren låg i en soffa och klappade en vit katt medan hennes make ställde Malcolm McDowell mot väggen för att han legat med henne. Cushla kunde inte förstå varför hon skulle vilja ens vara i närheten av McDowell som var spinkig och såg illvillig ut och hade en prudentlig blå polotröja, när hon var gift med Alan Bates som var undersätsig och tungsint. Helen Mirren reste sig upp och gick runt i rummet. Hon hade på sig en blå, löst sittande klänning. Hon såg tjusig ut. Cushla hade på sig en skär muslinblus och jeans där hon på ena bakfickan sytt fast en lapp som det stod ”Push my panic button” på.

Jimmy drack upp sin öl, bearbetade kanten på glaset med underläppen för att fånga upp varenda droppe, klappade sig därefter försiktigt på bröstfickan och lommade ut genom dörren.

Michael beställde ännu en whiskey. Han berättade att dramat hade blivit utsett till årets pjäs 1960. Han tyckte att Mirrens talang inte utnyttjades fullt ut och att McDowell efter A Clockwork Orange alltid fick spela samma roller. Cushla sa att hon aldrig hade kommit igenom boken och absolut inte ville se filmen. Men filmen är fantastisk, sa han, till och med våldet i den är magnifikt. Han sa att han kände mannen från Armagh som spelade krymplingen. Han skrev en del själv. Några dokumentärer, kortare pjäser. Advokater är frustrerade skådespelare, sa han. Hans sätt att prata antydde att han var van vid att folk lyssnade.

När Eamonn kom tillbaka nöp han Cushla i kinderna som om hon var ett litet barn. Tack för barnpassningen, sa han till Michael.

Jag är tjugofyra, sa Cushla. Eamonn såg på henne med sin vanliga blandning av förakt och överseende; på Michael med en min hon inte kunde tyda.

Han gick samtidigt som hon, höll upp dörren och lät henne gå först. Hennes arm snuddade vid hans när hon gick förbi. Han kändes stadig, rejäl.

Puben låg på en liten sidogata i slutet av huvudgatan. Bakom den tornade den gamla klosterruinens klocktorn upp sig och framför den låg ett kvarter låghus med statligt subventionerade lägenheter. Hon korsade parkeringen som låg i halvmörker och gick till sin röda lilla Renault som hon parkerat nära gångtunneln under den nya tvåfiliga vägen ut mot kusten. Från tunneln hördes ekot av röster och i mörkret glödde cigaretter. En frän lukt kom från vattnet och man hörde bruset som föregick det oljiga, gyttjiga högvattnet.

God natt, Cushla, ropade Michael. Han stod intill en stor, brun bil utanför ingången till puben.

Hej hej, sa hon. Han stod fortfarande kvar när hon slog på framlyktorna och hans axlar tycktes nertyngda på ett sätt som fick honom att se äldre ut än när han satt i baren.

Polisen hade gjort High Street till ett kontrollerat område och gatan låg öde. När hon närmade sig vägbanken kom tre killar ut från en annan bar. Soldaterna från tidigare. Tafsaren snubblade ut i gatan och Cushla måste tvärbromsa för att inte köra på honom. Han drämde handflatorna i motorhuven och kisade in genom vindrutan. När han såg att det var hon sträckte han ut tungan och vickade på den, en obscen grimas som blev löjlig utifrån att han var så ung. Hennes bil lystes upp bakifrån av en annan bils framlyktor och hon tittade i backspegeln. Det var Michael. Han höjde ett par fingrar åt henne och väntade, lät motorn gå på tomgång tills killens kompisar drog iväg med honom. Cushla började köra långsamt och soldaterna skrattade där de stod på trottoaren. Michael körde efter henne hela vägen hem, signalerade med lyktorna en gång och fortsatte sedan i riktning mot kullarna.

Burspråksfönstret på bottenvåningen i familjen Laverys hus

var opassande upplyst i jämförelse med grannhusens mörka fasader. När Cushla kom in drog hon för de guldgula sammetsgardinerna i vardagsrummet. Glöden hade sjunkit djupt ner i eldristen och den vita askhögen smulades sönder och rasade ihop när hon tömde den höga mässingsaskkoppen som stod bredvid hennes mammas fåtölj.

Hon ställde för gnistgallret, släckte och gick upp på övervåningen.

Är det du? sa hennes mamma.

Vem skulle det annars vara? sa Cushla och sköt upp dörren. Gina Lavery satt uppallad med tre kuddar och hade dragit ett par trosor över papiljotterna. Radion hördes svagt. Hon lät den alltid vara på hela natten, sa att den höll henne sällskap. Ibland kunde hon på morgonen berätta för Cushla om saker hon hade drömt, om George Best och kappseglingar jorden runt och USA :s rymdprogram, för att när tidningen kom bli varse att alltihop var sant.

Hon insöp stora mängder subliminal information.

Du hade glömt dra för gardinerna igen, sa Cushla.

Vem skulle slösa en kula på mig? sa Gina. Hon försökte låta kaxig men sömntabletten gjorde hennes röst simmig. Var det mycket att göra?

Som vanligt. Och tre soldater också. Avskum.

Jag lät Eamonn sticka hem en liten stund.

Jag gillar inte att du står ensam i baren.

Det var ingen fara. En man som heter Michael höll mig sällskap. Fyrtiofemårsåldern. Mörk. Ett riktigt högdjur. Sa att han är advokat.

Michael Agnew. Och han är över femtio, sa Gina.

Han ser yngre ut, sa Cushla.

Är han fortfarande lika snygg? sa Gina. Han var en kvinnotjusare i sin ungdom. Jösses, det var evigheter sedan jag såg honom. Han och din pappa kom bra överens.

Eamonn var trettiotvå och hade jobbat på puben sedan han var femton. Han måste minnas Michael från den tiden. Var bor han? frågade Cushla.

I ett stort hus vid vägen bort mot kullarna. En lägenhet inne i stan har han också. Hustrun mår visst inget vidare, sa Gina. Sedan gjorde hon som alla kvinnor i släkten när de tyckte synd om någon: sög in ena kinden och mimade ”hjälp” i mungipan. Det var en förkortning av ”Gud hjälpe henne”.

Vad är det för fel på hans fru?

Gina förde handen mot munnen som om hon drack ur ett glas. Hon är från Dublin, sa hon, som om det förklarade saken.

Jaha? Är hon katolik?

Nej, hon är från en rik protestantisk familj.

Har de några barn?

En son. Han måste vara sjutton eller arton vid det här laget.

Cushla böjde sig ner mot sin mamma och gav henne en kyss på kinden, andades in hennes sorgliga doft. Je reviens och cigarettrök. Läggningsvätska och gin. Michael Agnews fru var inte ensam om att titta för djupt i glaset.

När Cushla kom in till sig lade hon fram det hon skulle ha på sig nästa dag. Plisserad A-linjeformad kjol, marinblå lammullströja, grå blus. Som en skoluniform. Hon hade aldrig tänkt särskilt mycket på hur hon såg ut bakom bardisken, bara slängt på sig sådana kläder som det inte gjorde henne något om de fick fläckar av blekmedel och satt upp håret för att slippa ha det i ögonen. Inte förrän nu.