Den föreliggande planen

Att inta Luleälven. Att lägga den under mig, över mig, i mig. Genom att bit för bit följa den. Resa längs med den. Upp och ner, ner och upp, i sjok, i omgångar, ibland ensam, ibland i sällskap, så länge det krävs – veckor, månader, år – för att jag ska kunna bygga en berättelse av den, en där jag själv ingår. En som håller ihop, även när den stretar emot eller drar åt olika håll.

”Tids nog sammansmälter allt till ett, och därigenom rinner en flod”, skrev en gång Norman Maclean. Men, undrar jag, gäller det även när floden är en älv?

Så snart jag avslutat telefonsamtalet med min mamma hör jag röster från stigen som leder bort till villorna. Först kommer två barn springande, det mindre efter det större, som i sin iver att hinna i kapp sin äldre syster snubblar och faller omkull, skrapar knäna mot gruset och vrålar förtvivlat – kanske mer för att han nu alldeles säkert kommer förlora springtävlingen mot sin syster än för skrubbsåren på knäna. Systern stannar till en sekund, ser sin bror tas om hand av föräldrarna, som lyfter upp, kramar om och borstar bort gruset från händer och ben. Sedan springer hon vidare, ut på bryggan, förbi björkarna. Då flyger talgoxarna yvigt mot himlen, skrämda av flickans framfart, av hennes ljusa fladdrande hår och av hennes fötter som ger upphov till ett ihåligt klapprande eko när de slår mot bryggans brädor. Stannar gör flickan först när hon når fram till den gallergrind som låser ute obehöriga från båtbryggan. Där står hon sedan och väntar med händerna om gallret och blicken fäst på båtarna tills pappan någon minut senare fiskar upp en nyckel ur sin ficka och låter familjen passera in.

Snart ser jag dem, allesammans iklädda keps och flytväst, puttra ut i älven i sin vita lilla motorbåt. Jag kan bara gissa vart de är på väg. Kallaxön? Klubbviken? Langön? Brändöskär?

Luleå skärgård är en flora av badvänliga öar med mjuka sandstränder, runda stenhällar och mörka vilda åkerbär, öar som tack vare den postglaciala landhöjningen bjuder på nya kustremsor nästan varje år. Åtminstone för de som vet och har möjlighet att ta sig dit.

Själv var jag lyckosam nog att som liten ha en kompis vars familj ägde en båt. Eller rättare sagt, det var hennes mamma båten tillhörde. En gång fick jag följa med ut på älven med den båten, känna vattnet stänka i ansiktet och se öarna och skärgården breda ut sig framför mig som en helt ny värld.

Min kompis mamma bodde bland villorna. Pappan bodde bland lägenhetsgårdarna. Jag vet det nu, kanske visste jag det redan då: de som bodde bland villorna ägde vanligtvis fler saker, reste till fler platser än de som bodde bland gårdarna. Med sin mamma åkte kompisen till Kanarieöarna och Karibien, med sin pappa till stugan uppströms älven.

I min familj, som bodde bland gårdarna, reste vi på semester till en och samma plats varje år. Till Sfax, den stad invid Medelhavets kust varifrån min pappa kommer. Där låg en gång den romerska staden Taparura. Där står idag Den stora moskén från år 849, till del återuppbyggd och renoverad efter Frankrikes koloniala härjningar – och under andra världskriget de allierades hårda bombningar av staden.

Från hamnen i Sfax skeppar man idag ut fosfater, olivolja och fisk och bland mina släktingar finns de som säljer tyger, de som klipper hår, de som längtar bort, ritar hus, vänder slantar och dansar sig alldeles yra till ”Sidi Mansour” på glittrande bröllopsfester.

Bland gårdarna var det på intet sätt ovanligt att ha en eller två föräldrar från ett annat land än Sverige. Vi var flera som tidigt fick lära oss vad det innebär att inte räknas som självklart tillhöriga. Dessvärre var detta heller inte begränsat till enbart oss med tillskrivet annat hår, annan hud eller annat språk.

Tuna, eller Tunastigen, eller Kristallen, ett av det svenska sextiotalets många miljonprogramsprojekt, var då på min tid och är i viss mån fortfarande idag ökänt för att samla dem som inget anses ha av hyfs, nykterhet, bildning, pengar, svenskhet eller arbetsmoral. En läsning av oss som vi, de utpekade, inte givet kunde känna igen oss i, eller inte ville känna igen oss i – trots att bilden av oss själva som skeva fäste vid vår hud precis lika djupt som en ful och felstavad tatuering man råkat göra på fyllan.

I min familj var vi knappast utan hyfs. Inte heller fattiga, eller alkoholiserade. Saknade inte arbetsmoral. Min mamma arbetade på kontor. Och min pappa, han hade en alldeles egen pizzeria. Det var först när vi bytte gårdarna mot villorna som han så småningom blev hjärtsjuk, sedan arbetslös, sedan ledsen. Men då hade det redan gått upp för mig att vägen till mina egna drömmar om framtiden troligtvis låg närmare till hands där än via gårdarna. Det förstod förstås också min pappa, så bland villorna blev vi kvar.

En flod är en älv är en flod är en älv.

Är det?

I Sverige finns ju inga floder. Bara älvar. Älvar som är vilda och älvar som är utbyggda.

I en vild älv strömmar vattnet fritt. Det smyger och det smeker, det brusar och det skummar, det kastar sig ohämmat över stenar och klippblock, vältrar sig, reser sig.

Så är det.

Ibland går det långsamt. Ibland går det fort.

I en vild älv är rörelsen en del av det naturliga flödet. Den rinner och rasar om vartannat, fryser till is om vintern, svämmar över om våren och förbinder fjällens djupa sjöar med kustens svallande vattenmassor. Den lever och ger liv, gör det möjligt för en mängd olika organismer – djur som växter – att vara del av ett och samma ekosystem.

Så är det.

Den vilda älvens vatten knyter samman det som annars inte vet att höra ihop.

Detsamma tänker jag om den egna berättelsen. Den som hjälper oss att väva samman disparata minnesfragment, som ser till att fylla i våra minnesluckor med drömmar och framtidsmål och som ger sammanhang och mening åt vilka vi är, hur vi lever, varför vi lever.

Jo, nog är det så ändå.

Det som annars inte vet att höra ihop blir genom våra berättelser till kedjor, samband, livlinor. Det blir till en vilt rinnande älv som sorlar, susar, forsar och faller och sedan hastigt ändrar riktning så snart ett hinder i flödet uppstår, må det bero på en nedfallen stenbumling, en knäckt gammal tall eller ett jordskred i de branta niporna längs med älvens strand.

I en utbyggd älv däremot är vattnet uppdämt och reglerat. Det varken smyger eller smeker, brusar eller skummar. Det kluckar. Eller kvider. Släpps då och då löst, men alltid under sträng bevakning.

Jo, precis så är det.

I stället för att rinna fritt genom forsar och fall samlas vattnet i en utbyggd älv upp i rader av vattenmagasin som påminner om stora kringskurna sjöar, där tunnlar, turbiner och torrfåror spelar en viktig roll i att tämja och tygla älvens annars så omväxlande flöde.

Höga betong­ eller fyllningsdammar och underjordiska vattenkraftstationer hindrar vattnet från att röra sig som det vill, när det vill, för att i stället anpassa sig efter det stora och alltjämt växande behov vi människor har av att producera och driva våra industrier, våra affärer, våra hem och sjukhus; våra telefoner, tandborstar, löpband och strömningstjänster med elektricitet, med det som så ofta och gärna benämns som grön energi.

Så är det.

Det är utvinningen av kraften i det annars fritt strömmande vattnet som hindrar älvens hjärtslag. Och som på så vis förvandlar den från fullskalig ensemble för biologisk mångfald till entonigt instrument för storskalig vattenkraftproduktion.

Nog är det just så.

Den utbyggda älven är en sönderdelad älv, en älv som inte längre knyter fjället till havet och som därför gör det omöjligt för fjällbjörk, vildlax, ren och säl att till fullo dela ekosystem med varandra.

Utan det fritt strömmande vattnet går älven miste om det som håller den samman. Den blir till minnen utan mening. Den blir till grumliga drömmar. Den blir till berättelser utan röd tråd.

Så tänker jag ibland om den älv vid vilken jag själv vuxit upp.