9789137135175

Kathryn Stockett

Niceville

Översättning Dorothee Sporrong Forum

Stockett_Niceville_inlaga.indd 3

2010-04-30 08.11

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The help © Kathryn Stockett 2009 AA rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition published by arrangement with Amy Einhorn Books, published by G.P. Putnam’s Sons, a member of Penguin Group (USA) Inc. through Sane Töregård Agency AB Omslagsfoto © Getty Images Omslagsdesign Nina Leino Tryckt 2010 hos GGP Media GmbH i Tyskland isbn 978-91-37-13517-5

Stockett_Niceville_inlaga.indd 4

2010-04-30 08.11

Till min farfar, v채rldens b채sta historieber채ttare

Stockett_Niceville_inlaga.indd 5

2010-04-30 08.11

Stockett_Niceville_inlaga.indd 6

2010-04-30 08.11

Aibileen 1 Augusti 1962

M

a e Mobley föddes tidigt en söndagsmorgon i augusti 1960.

Söndagsbarn är kyrkbarn, brukar vi säga. Jag tar hand om vita mänskors barn, det är vad jag gör, och lagar mat och städar. Jag har fostrat sjutton ungar under min livstid. Jag vet hur man får barnen att somna, att sluta skrika och att gå på pottan eller toaletten innan deras mammor ens har masat sig upp ur sängen om mornarna.

Men jag har aldrig hört nån unge skrika som Mae Mobley. Första dan jag steg in genom dörren låg hon där högröd i ansiktet och vrålade av kolik och kämpade för att komma undan nappflaskan som om den var en rutten kålrot. Miss Leefolt, hon verkade skräckslagen över sitt eget barn. ”Vad gör jag för fel? Varför kan jag inte få tyst på den?”

Den? Det var ett första tecken: Det är nåt på tok här.

Så jag tog den skära, skrikande babyn i famn. Lät henne studsa på höften för att få ut gaserna och det dröjde inte mer än två minuter innan Lillan slutade skrika och började skratta mot mig så där som hon gör.

Men miss Leefolt, hon tog inte upp sin baby på hela dan. Jag har sett många kvinnor som blivit alldeles nere efter att ha fött barn så jag trodde väl att det var därför.

Här är en sak om miss Leefolt: hon inte bara rynkar pannan jämt, hon är mager också. Hon har så spinkiga ben så dom ser ut som om dom växte ut först för nån vecka sen. Tjugotre år och gänglig som en fjorton års grabb. Till och med håret är tunt, brunt, man kan se hårbotten. Hon försöker fluffa upp det, men då ser det bara ännu tunnare ut. Ansiktsformen är likadan som på den där röda djävulen på konfektasken, med spetsig haka och allt. Faktum är att hela kroppen är så vass och kantig 7

Stockett_Niceville_inlaga.indd 7

2010-04-30 08.11

att det inte är att undra på att hon inte kan trösta sitt barn. Spädbarn gillar tjockisar. Dom tycker om att borra in ansiktet i armhålan på en och somna så. Dom tycker om stora, tjocka ben också. Det vet jag.

När Mae Mobley hade blivit ett år följde hon efter mig vart jag gick.

När klockan blev fem på eftermiddan hängde hon sig fast vid mina Schollskor och släpade efter mig över golvet och grät som om jag tänkte gå ifrån henne för att aldrig komma tillbaka. Miss Leefolt stirrade på mig med smalnande blick som om jag hade gjort nåt fel och försökte dra loss den skrikande ungen från mina fötter. Det är väl risken med att låta nån annan fostra ens barn.

Mae Mobley är två år nu. Hon har stora bruna ögon och honungsfärgade lockar. Men den kala fläcken på bakhuvudet liksom förstör lite grann. Hon får samma bekymmersrynka mellan ögonbrynen som sin mamma ibland. Dom är rätt lika, utom att Mae Mobley är tjock. Hon kommer aldrig att bli nån skönhetsdrottning. Jag tror att det bekymrar miss Leefolt, men Mae Mobley, hon är mitt lilla gullebarn.

Jag förlorade min egen son, Treelore, strax innan jag började tjäna hos miss Leefolt. Han var tjugofyra år. I blomman av sin ålder. Han fick bara inte leva tillräckligt länge i denna världen.

Han hade en liten lägenhet på Foley Street. Och en jättetrevlig flickvän som hette Frances som jag tror att han ville gifta sig med, men han var lite långsam med såna saker. Inte för att han letade efter nåt bättre, bara för att han var den eftertänksamma sorten. Hade stora glasögon och läste jämt. Han började till och med skriva en bok om hur det var att vara en färgad man och bo i Mississippi. Gud, vad stolt jag blev. Men en kväll jobbade han över på Scanlon-Taylors sågverk och höll på med att släpa två-tum-fyra-bräder till lastbilen. När han lastade bräder gick träflisorna nästan jämt rakt igenom arbetshandskarna. Treelore var för liten för den sortens jobb, för mager, men han behövde pengarna. Han var trött. Det regnade. Han halkade ner från lastbryggan. Lastbilsföraren såg han inte och mosade lungorna på han innan pojken hann röra sig. När jag fick reda på det var han redan död.

Den dan blev hela min värld alldeles svart. Luften var svart, och solen.

Jag låg hemma i sängen och stirrade upp mot dom svarta väggarna. Min8

Stockett_Niceville_inlaga.indd 8

2010-04-30 08.11

ny kom varje dag för att kolla att jag fortfarande andades, hon matade mig för att hålla mig vid liv. Det tog tre månader innan jag ens kunde titta ut genom fönstret och se om världen fortfarande stod kvar. Jag blev förvånad över att jorden inte hade slutat snurra för att min pojke var död.

Fem månader efter begravningen kravlade jag mig upp ur sängen. Jag satte på mig min vita hembiträdesuniform, hängde det lilla guldkorset runt halsen och började passa upp på miss Leefolt som just hade fått sin lilla flicka. Men det dröjde inte länge innan jag förstod att det var nåt inom mig som hade förändrats. Ett bittert frö hade såtts i mig. Och jag godtog inte bara saker och ting rakt av längre. ”Snygga till här nu och gör i ordning kycklingsalladen sen”, säger miss Leefolt.

Hon har bridgeklubben idag. Sista torsdan i månaden. Jag har förstås allt klart redan – gjorde i ordning salladen på morgonen, strök dukarna igår. Det såg hon att jag gjorde. Hon är inte äldre än tjugotre år men gillar att höra sig själv ge mig order.

Hon har redan satt på sig den blå klänningen som jag strök i morse, den med sextifem stråveck i midjan, så pyttesmå att jag måste kisa genom glasögonen för att se att stryka dom. Det är inte mycket jag hatar i tillvaron, men jag och den där klänningen kommer då inte överens. ”Och se till att Mae Mobley inte kommer in och stör oss nu. Jag är så arg på henne – hon har rivit mitt bästa brevpapper i tusen bitar och jag måste skriva femton tackbrev åt Förbundet …”

Jag lägger upp lite smått och gott åt hennes dambekanta. Tar fram dom fina kristallglasen och silverbesticken. Miss Leefolt fäller inte upp nåt litet spelbord som dom andra damerna gör. Vi dukar på matsalsbordet.

Lägger en duk över den stora L-formade sprickan och flyttar den röda blomsteruppsättningen till sideboardet för att dölja reporna i träet. Miss Leefolt vill ha det fint när hon har lunch. Kanske för att uppväga att huset är så litet. Dom är inte rika, det vet jag. Rikt folk anstränger sig inte så mycket.

Jag är van att arbeta för unga par, men det här är nog det minsta hus som jag har jobbat i. Det är bara ett enplanshus. Herrskapets sovrum är rätt rymligt, men Lillans är pyttelitet. Matsalen och vardagsrummet går 9

Stockett_Niceville_inlaga.indd 9

2010-04-30 08.11

liksom i ett. Det finns bara två toaletter, vilket är en lättnad för jag har arbetat i hus där det finns fler, kanske upp till fem sex stycken. Det tar en hel dag bara att städa toaletterna. Miss Leefolt betalar mig inte mer än nittiofem cent i timmen, mindre än jag har fått på många år. Men efter Treelores död fick jag lov att ta vad jag fick. Hyresvärden tänkte inte vänta på pengarna så mycket längre. Och trots att huset är litet har miss Leefolt gjort det så fint hon kan. Hon är ganska duktig på att sy.

När hon inte kan köpa nya sittmöbler skaffar hon bara lite blått tyg och syr överdrag i stället.

Det ringer på dörren och jag går och öppnar. ”Hej, Aibileen”, säger miss Skeeter, för hon är den sorten som talar med hemhjälpen. ”Hur står det till idag?” ”Bara bra, miss Skeeter. Men Gud, vad det är varmt ute.”

Miss Skeeter är hemskt lång och mager. Hon har gult hår som hon har rätt kortklippt, för det krusar sig året om. Hon är väl en tjugotre år, som miss Leefolt och dom andra. Hon ställer väskan på stolen och drar lite i kläderna. Hennes vita spetsblus är knäppt ända upp under hakan som på en nunna och hon har platta skor så hon inte ska se så lång ut.

Den blå kjolen glipar i midjan. Miss Skeeter ser alltid ut som om nån annan har sagt åt henne vad hon ska ha på sig.

Jag hör miss Hilly och hennes mamma köra in på infarten och tuta.

Miss Hilly bor i samma kvarter, men hon tar ändå alltid bilen. Jag släpper in henne och hon går bara rakt förbi mig. Jag tror att det är dags att ta upp Mae Mobley som sover middag.

Så snart jag kommer in i barnkammaren ler Mae Mobley mot mig och sträcker ut sina knubbiga små armar. ”Är du redan vaken, Lillan? Varför ropade du inte på mig?”

Hon skrattar och sparkar glatt med benen medan hon väntar på att jag ska ta upp henne. Jag ger henne en stor kram. Jag tror knappast att hon får så många kramar när jag har gått hem. Det är ofta som jag kommer till jobbet och hittar henne vrålande i spjälsängen medan miss Leefolt sitter upptagen vid symaskinen och himlar med ögonen som om hon hörde en kringstrykande katt som fastnat i nätdörren. Miss Leefolt klär upp sig snyggt varenda dag. Hon är alltid sminkad, har ett garage och ett tvådörrars kylskåp med frysfack. När man ser henne i snabbköpet 10

Stockett_Niceville_inlaga.indd 10

2010-04-30 08.11

kan man aldrig tro att hon lämnar sitt barn skrikande i sängen så där.

Men hemhjälpen vet.

Fast idag är en bra dag. Flickebarnet bara skrattar. ”Aibileen”, säger jag. ”Ai-bee”, säger hon. ”Älskar”, säger jag. ”Älskar”, säger hon. ”Mae Mobley”, säger jag. ”Aib-ee”, säger hon. Och skrattar och skrattar. Hon är så förtjust att hon faktiskt pratar och jag får allt lov att säga att det är på tiden. Treelore pratade inte förrän han fyllt två, han heller. Men när han gick i tredje klass började han prata bättre än Förenta staternas president och kom hem och använde ord som konjugation och parlamentarisk. Han började på högstadiet och vi lekte den där leken där jag gav han ett enkelt ord och han svarade med ett fint ord som betydde samma sak. Om jag sa huskatt sa han domesticerat kattdjur, om jag sa bil sa han motordrivet fyrhjuligt fordon. En dag sa jag Crisco. Han kliade sig i huvudet och kunde inte förstå hur jag kunde ha vunnit med nåt så enkelt som ett margarinmärke.

Det blev ett hemligt skämt mellan oss, det syftade på nåt som man inte kan fiffa upp hur mycket man än försöker. Vi började kalla hans pappa Crisco för man kan inte göra en karl som har stuckit från sin familj till nåt finare. Plus att han nog var den flottigaste odugling man nånsin sett.

Jag kånkar in Mae Mobley i köket och sätter henne i barnstolen och tänker på dom två saker som jag måste göra färdiga idag om inte miss Leefolt ska få spader: rensa ut servetterna som har börjat fransa sig och putsa silvret i sideboardet. Herregud, jag lär väl bli tvungen att göra det medan damerna är här.

Jag bär ut brickan med chilistarka djävulsägg i matsalen. Miss Leefolt sitter vid huvudändan och på vänster sida har hon miss Hilly Holbrook och miss Hillys mamma, miss Walter, som miss Hilly inte visar nån respekt. Och på miss Leefolts högra sida sitter miss Skeeter.

Jag går runt med äggen och börjar med miss Walter, för hon är äldst.

Det är varmt härinne, men hon har en tjock brun tröja över axlarna. Hon tar ett ägg som hon nästan tappar för hon är darrhänt efter ett slaganfall.

Sen går jag vidare till miss Hilly och hon ler och tar två. Miss Hilly har 11

Stockett_Niceville_inlaga.indd 11

2010-04-30 08.11

ett runt ansikte och mörkbrunt hår uppsatt som en hövolm. Hennes hy är olivfärgad, med fräknar och födelsemärken. Hon har ofta på sig nåt skotskrutigt i rött. Och hon börjar bli tung i gumpen. Idag, när det är så hett, har hon på sig en ärmlös röd klänning utan midja. Hon är en sån där vuxen kvinna som fortfarande klär sig som en liten flicka, med stora rosetter och matchande mössor och sånt. Hon är inte precis min favorit.

När jag sträcker fram fatet mot miss Skeeter rynkar hon på näsan och säger ”Nej, tack”, för hon äter inte ägg. Jag påminner miss Leefolt om det varenda gång som hon har bridgeklubben hemma hos sig, men hon envisas med att jag ska laga dom där starka äggen ändå. Hon är rädd för att miss Hilly ska bli besviken annars.

Jag serverar miss Leefolt sist. Hon är värdinna, så hon får vänta tills dom andra har fått. Så snart miss Hilly har fått sitt ägg säger hon ”Jag får väl ta lite mer?” och kapar åt sig två ägg till, vilket inte förvånar mig ett dugg. ”Gissa vem jag stötte på i skönhetssalongen?” säger miss Hilly till dom andra damerna. ”Vem då?” frågar miss Leefolt. ”Celia Foote. Och vet ni vad hon frågade mig? Om hon kunde få hjälpa till med välgörenhetsfesten i år.” ”Så bra”, säger miss Skeeter. ”Det behövs.” ”Inte så mycket. Jag sa åt henne att man måste vara medlem i Förbundet för kvinnliga röstberättigade i Amerika för att få vara med. Eller aktiv bidragsgivare till Jacksons lokalavdelning av förbundet. Vad tror hon egentligen? Att Förbundet är till för alla?” ”Ska vi inte ta någon hjälp av icke-medlemmar i år? När välgörenhetsfesten har svällt så?” frågar miss Skeeter. ”Jo”, säger miss Hilly. ”Men det talade jag inte om för henne.” ”Jag kan inte förstå hur Johnny kunde gifta sig med en så vulgär flicka”, säger miss Leefolt och miss Hilly nickar.

Jag bjuder runt salladen och skinksmörgåsarna och kan inte undgå att lyssna på tjattret. Det finns bara tre saker dom pratar om: sina barn, sina kläder och sina vänner. När jag hör namnet ”Kennedy” så vet jag att det inte handlar om politik. Dom pratar om vad miss Jackie hade på sig i teve.

När jag kommer till miss Walter tar hon bara en halv liten smörgås.

12

Stockett_Niceville_inlaga.indd 12

2010-04-30 08.11

”Ta en smörgås till, mamma”, hojtar miss Hilly till miss Walter. ”Du är ju mager som en gärdsgårdsstör.” Miss Hilly blickar ut över bordet. ”Jag säger jämt åt henne att om Minny inte kan laga mat så är det ju bara att avskeda henne.”

Det får mig att spetsa öronen. Dom talar om miss Walters hemhjälp.

Minny är min bästa vän. ”Minny lagar utmärkt mat”, säger miss Walter. ”Jag är bara inte lika hungrig som förut.”

Minny är nästan den bästa kokerskan i Hinds County, kanske i hela Mississippi. Varenda höst när det är dags för Förbundets välgörenhetsfest vill dom att hon ska göra tio kolakrämstårtor att auktionera ut. Hon borde vara delstatens mest eftersökta hemhjälp. Problemet är att hon är stor i truten. Hon käftar alltid emot. Den ena dan är det den vite föreståndaren i snabbköpet, den andra är det hennes man, och varenda dag är det den vita kvinnan hon arbetar hos. Enda anledningen till att hon har varit kvar hos miss Walter så länge är att miss Walter är stendöv. ”Jag tror att du är undernärd”, gastar miss Holly. ”Den där Minny ger dig ingen mat så hon ska få en chans att stjäla vartenda litet stycke arvegods jag har kvar.” Flåsande tar hon sig upp från sin stol. ”Jag måste gå på damernas. Vakta på henne så hon inte faller död ner av hunger.”

När miss Hilly har lämnat rummet säger miss Walter mycket tyst: ”Jag kan slå vad om att det är just det du vill.” Alla låtsas som om dom inte har hört nåt. Jag måste nog ringa Minny ikväll och tala om vad miss Hilly sa.

Ute i köket sitter Lillan i sin barnstol med mörkröd saft över hela ansiktet. Så snart jag kommer in spricker hon upp i ett leende. Hon kinkar inte för att hon har lämnats ensam, men jag vill inte att hon ska vara det för länge. Jag vet att hon sitter tyst och stirrar på dörren tills jag kommer tillbaks.

Jag klappar henne på det mjuka lilla huvudet och går ut igen för att hälla upp isteet. Miss Hilly är tillbaks på sin stol, alldeles upphetsad över nåt annat nu. ”Å, Hilly, jag önskar att du hade använt gästtoaletten”, säger miss Leefolt och flyttar om sina kort. ”Aibileen städar inte baksidan av huset förrän efter lunch.”

Hilly lyfter hakan. Sen ger hon ifrån sig ett av sina ”ark-hum”. Hon 13

Stockett_Niceville_inlaga.indd 13

2010-04-30 08.11

har ett sätt att harkla sig så fint att hon får allas uppmärksamhet utan att dom förstår varför. ”Men gästtoaletten används ju av hemhjälpen”, säger miss Hilly.

Ingen säger nåt på en stund. Sen nickar miss Walter, som för att förklara allting. ”Hon är upprörd för att niggerhjälpen använder toaletten inne i huset, och över att vi ska använda samma toalett.”

Gode Gud, inte det här tjafset igen. Alla ser på mig som plockar in silvret i besticklådan i sideboardet och jag förstår att jag förväntas gå ut härifrån. Innan jag har hunnit lägga ner den sista skeden ger miss Leefolt mig en ilsken blick och säger: ”Gå och hämta lite mer te, Aibileen.”

Jag gör som hon säger, fast deras koppar är fyllda upp till brädden.

Sen står jag i köket en stund men det finns inget mer för mig att göra där. Jag måste vara i matsalen för att bli färdig med besticklådan. Och jag har ännu inte sorterat ut servetterna i linneskåpet, men det står i hallen, alldeles utanför där dom sitter. Jag har ingen lust att jobba över bara för att miss Leefolt spelar kort.

Jag väntar några minuter, torkar av en arbetsbänk. Ger Lillan mer skinka, som hon slukar. Till slut smiter jag ut i hallen och hoppas att ingen ska se mig.

Alla fyra har en cigarrett i ena handen och spelkorten i den andra.

Jag hör miss Hilly säga: ”Men om du hade något val, Elizabeth, visst skulle du väl hellre vilja att de uträttade sina behov någon annanstans än inne i huset?”

Mycket tyst drar jag ut servettlådan, mer orolig för att miss Leefolt ska se mig än för vad hon säger. Det här ämnet är inte nytt för mig. Överallt i stan finns det särskilda toaletter för färgade, och i dom flesta vita hem också. När jag kastar en blick in i matsalen ser jag att miss Skeeter iakttar mig och jag stelnar till och tänker att nu råkar jag illa ut. ”Jag bjuder en hjärter”, säger miss Walter. ”Jag vet inte riktigt”, säger miss Leefolt och rynkar pannan över sina kort. ”Nu när Raleigh ska starta eget och skatten ska betalas om sex månader … det är lite kärvt ekonomiskt just nu.”

Miss Hilly talar långsamt, som om hon bredde glasyr på en kaka. ”Säg bara åt Raleigh att varenda cent som han lägger ner på den toaletten kommer han att få tillbaka när ni säljer huset.” Hon nickar som om hon 14

Stockett_Niceville_inlaga.indd 14

2010-04-30 08.11

instämde i sina egna ord. ”Alla de där husen som byggs utan separat toalett för hemhjälpen? Det är rent ut sagt farligt. Varenda människa vet ju att de har andra sjukdomar än vi. Jag dubblar.”

Jag tar upp en hög med servetter. Jag vet inte varför, men plötsligt vill jag höra vad miss Leefolt har att säga om det här. Hon är min arbetsgivare. Jag tror att alla undrar vad deras arbetsgivare tycker om dom. ”Det skulle kännas skönt om hon gjorde det utanför huset”, säger miss Leefolt och tar ett litet bloss på sin cigarrett. ”Jag bjuder tre spader.” ”Det är just därför som jag har tagit initiativ till ett upprop om stiftandet av en lag om särskilda sanitetsutrymmen för hemhjälpar”, säger miss Hilly. ”För att förebygga sjukdomar.”

Jag blir förvånad över hur strupen snörs åt på mig. Den skammen har jag ju lärt mig trycka ner för länge sen.

Miss Skeeter ser riktigt förvirrad ut. ”En lag om … vadå?” ”En lag enligt vilken varje vitt hushåll måste ha en separat toalett för den färgade hemhjälpen. Jag har till och med tagit kontakt med hälsovårdschefen i Mississippi för att höra om han vill stödja idén. Pass.”

Miss Skeeter ser ogillande på miss Hilly. Hon lägger ner sina kort med framsidan upp och säger sakligt konstaterande: ”Vi kanske skulle nöja oss med att bygga en egen toalett åt dig därute, Hilly?”

Gud, vad det blev tyst i rummet.

Och miss Hilly säger: ”Jag tycker inte att du ska skämta om problemet.

Inte om du vill fortsätta som redaktör för Förbundets nyhetsbrev, Skeeter Phelan.”

Miss Skeeter liksom skrattar till, men jag förstår att hon inte tycker att det är roligt. ”Vadå, tänker du sparka ut mig? För att jag inte är överens med dig?”

Miss Hilly höjer ett ögonbryn. ”Jag tänker göra allt som krävs för att skydda vår stad. Din tur, mamma.”

Jag går ut i köket och lämnar det inte förrän jag hör dörren stängas om miss Hillys bak.

När jag förstår att miss Hilly har gått sätter jag ner Mae Mobley i hagen och släpar ut soptunnan till gatan eftersom sopbilen kommer idag. Miss Hilly och hennes tokiga mamma nästan backar på mig med bilen och 15

Stockett_Niceville_inlaga.indd 15

2010-04-30 08.11

ropar muntert ”Ursäkta”. Jag går in och är tacksam över att jag slapp få två brutna ben.

När jag kommer ut i köket är miss Skeeter där. Hon står lutad mot diskbänken med ett allvarligt uttryck i ansiktet, allvarligare än vanligt. ”Miss Skeeter. Är det nåt ni önskar?”

Hon kastar en blick ut på infarten där miss Leefolt talar med miss Hilly genom bilrutan. ”Nej, jag … väntar bara.”

Jag torkar av en bricka med en handduk. När jag sneglar åt hennes håll står hon fortfarande med sin bekymrade blick riktad ut genom fönstret. Hon liknar inte dom andra damerna eftersom hon är så lång.

Och hon har väldigt höga kindknotor. Blå ögon som hon håller lite nedslagna, vilket får henne att se ganska blyg ut. Det är tyst, bortsett från den lilla radion som är inställd på den kristna kanalen. Jag önskar att hon skulle gå. ”Är det där pastor Greens predikan på radion?” frågar hon. ”Ja, det är det.”

Miss Skeeter ler lite. ”Det påminner mig så mycket om hemhjälpen vi hade när jag växte upp.” ”Å, jag kände Constantine”, säger jag.

Miss Skeeter flyttar blicken från fönstret till mig. ”Hon uppfostrade mig, visste du det?”

Jag nickar och önskar att jag inte hade sagt nåt. Jag vet för mycket om det där. ”Jag har försökt ta reda på adressen till hennes familj i Chicago, men det är ingen som vet något”, säger hon. ”Jag har den inte heller”, säger jag.

Miss Skeeter flyttar blicken tillbaka mot fönstret och fäster den på miss Hillys Buick. Hon skakar på huvudet, bara lite grann. ”Aibileen, det där som det pratades om därinne … det som Hilly sa, menar jag …”

Jag tar upp en kaffekopp och börjar torka den ordentligt med diskhandduken. ”Önskar du någon gång att du kunde … ändra på saker och ting?” frågar hon.

Och jag kan inte låta bli. Jag ser henne rakt i ansiktet. För det är en av dom dummaste frågor jag har hört i hela mitt liv. Hennes ansikte 16

Stockett_Niceville_inlaga.indd 16

2010-04-30 08.11

uttrycker förvirring och avsmak, som om hon hade hällt salt i kaffet i stället för socker.

Jag återgår till disken så hon inte ser hur jag himlar med ögonen. ”Nej, miss, allt är bara bra.” ”Men det där pratet därinne, om toaletten” – och just i samma ögonblick som hon uttalar ordet kommer miss Leefolt ut i köket. ”Jaså, det är här du är, Skeeter”, säger hon. Hon ger oss en konstig blick. ”Ursäkta, kom jag och … störde?” Vi står där båda två och undrar hur mycket hon har hört. ”Jag måste kila nu”, säger miss Skeeter. ”Vi ses i morgon, Elizabeth.”

Hon öppnar bakdörren, säger ”Tack för lunchen, Aibileen” och är borta.

Jag går ut i matsalen och börjar duka av. Och precis som jag förstod att hon skulle göra kommer miss Leefolt efter med ett oroligt leende.

Hon har skjutit fram halsen som om hon ville fråga mig nåt. Hon tycker inte om att jag pratar med hennes väninnor när hon inte är i närheten, det har hon aldrig gjort. Hon vill alltid veta vad vi säger. Jag går rakt förbi henne ut i köket, sätter Lillan i barnstolen och börjar göra rent ugnen.

Miss Leefolt följer efter mig ut med ögonglober stora som Criscoburkar. Lillflickan sträcker ut armarna för att hennes mamma ska lyfta upp henne, men miss Leefolt öppnar en skåplucka och låtsas att hon inte ser det. Sen smäller hon igen den och öppnar en ny. Till slut står hon bara där. Jag kryper på alla fyra framför spisen. Snart har jag huvudet så långt inne i ugnen att det ser ut som om jag försökte gasa ihjäl mig. ”Det verkade som om du och miss Skeeter talade om något allvarligt?” ”Nej, ma’am, hon frågade mig bara … om jag ville ha några gamla kläder”, säger jag och låter som om jag talade djupt nerifrån en brunn.

Flottet har redan ätit sig upp över armarna på mig. Det luktar svett härinne. Det står inte på förrän svetten rinner nerför näsan på mig och varje gång jag försöker torka bort den får jag en smutsfläck i ansiktet.

Det måste vara det värsta stället i världen, inne i en ugn. Då finns bara två möjligheter, antingen gör man ren den eller också blir man stekt. Jag är säker på att jag kommer att drömma den där drömmen i natt, den där jag har fastnat i ugnen och nån vrider på gasen. Men jag håller kvar huvudet inne i detta förfärliga ställe, för att jag hellre är var sjutton som 17

Stockett_Niceville_inlaga.indd 17

2010-04-30 08.11

helst än svarar på miss Leefolts frågor om vad miss Skeeter försökte säga till mig. Frågade om jag ville ändra på saker och ting, minsann.

Efter en stund fnyser miss Leefolt och går ut till garaget. Jag skulle tro att hon tittar på var hon ska låta bygga min nya toalett, den för färgade.

18

Stockett_Niceville_inlaga.indd 18

2010-04-30 08.11