9789137506975 by Provläs.se

förord

Vid halvfemtiden på morgonen den 8 december 2004 väcktes de boende på Surbrunnsgatan 45 i Stockholm av en kraftig explosion. En lägenhet på översta våningen hade sprängts i luften. Senare kom det fram att gasledningen till spisen hade huggits av och att en gnista från ett relä fått den gasfyllda lägenheten att explodera. Under rasmassorna påträffades en död man. Det visade sig vara en enhetschef på Kungliga biblioteket. Han hade nyligen släppts ur häktet efter att ha avslöjats som boktjuv. Under sin anställning hade han tagit sammanlagt 62 värdefulla böcker från KB och låtit sälja dem på auktion i Hamburg. I polisförhör hade han erkänt brottet, men valt att ta sitt liv.

Efter självmordet växlade utredningen om bokstölder spår och riktades istället mot den person vid auktionsfirman i Hamburg som misstänktes för grovt häleri genom att ha ombesörjt försäljningen av de stulna böckerna. Polisen hade en rad besvärande omständigheter att luta sig mot: Enhetschefen på KB använde ett alias när han lämnade in böcker till auktion, behövde aldrig legitimera sig, uppgav en icke existerande adress, lämnade under lång tid in värdefulla böcker renskrapade på exlibris, stämplar och anteckningar, sålde men köpte aldrig och hämtade ut motsvarande hundratusentals kronor kontant från föregående auktion i samband med att han lämnade in böcker till nästa auktion. Det fanns även uppgifter om att några tidigare sålda böcker hade ”försvunnit” från auktionsfirmans hemsida.

En rad samverkande omständigheter, bland annat passivitet från den svenska polisens sida, gjorde att utredningen om grovt häleri rann ut i sanden och åklagaren skrev av ärendet.

På KB riktades blicken framåt och inte bakåt: Stor vikt lades vid att öka säkerheten och försvåra framtida stölder, men knappast något gjordes för att få tillbaka det som redan hade stulits. Länge rådde tystnad kring de böcker som fallit offer för boktjuven. Men detta skulle komma att ändras.

Försommaren 2011 togs de första stegen i det som skulle bli en intensiv jakt för KB, att spåra och återbörda de stulna böckerna. En jakt som innefattade samarbete med FBIagenter, husrannsakan av tysk polis, möten med prestigefyllda auktionshus och kontakter med ett skrå internationella handlare av antikvarisk litteratur där miljonbelopp för en enskild bok knappast leder till höjda ögonbryn. Det är ett arbete som ännu inte är slutfört utan kommer att fortsätta länge till. Fortfarande fattas 43 av de 62 stulna böckerna och KB har inte för avsikt att avbryta sökandet i första taget. Det är som den förra riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg uttryckte det: ”Vi har tiden på vår sida, KB:s historia söker sig tillbaka till tidigt 1500tal.”

Lars Korsell

genombrottet

”Every great book has been stolen at least once. That’s how we know it’s a great book.”

A. S.W. Rosenbach, boksamlare

humlegården i stockholm , juni 2011

Jakten på Kungliga bibliotekets stulna böcker inleddes på grund av ett misstag. Det gällde skillnaden mellan bokstäverna A och B. Låt oss ta det från början och gå tillbaka till ett grönskande Humlegården i Stockholm en försommarmorgon 2011.

Kungliga biblioteket är en av de institutioner i Sverige som får mest post. Det har att göra med kansliordningen från 1661 om pliktexemplar. Allt som trycks i landet ska i ett exemplar lämnas till KB. ”Det spelar ingen roll om det är en bibel, en Ikeakatalog eller en busstidtabell” som en amerikansk tidning beskrev den svenska ordningen med pliktexemplar. Genom denna reglering utgör KB nationens minne över allt som getts ut. Varje dag fylls postfacket på med nya böcker, tidskrifter, reklamutskick och annat som har tryckts. Numera hanteras även digitalt material.

Den där junimorgonen 2011 fanns en försändelse i den omfattande postleveransen som var adresserad till KB:s mångårige kartexpert. Han hade gått i pension, men bibliotekarien Greger Bergvall hade övertagit hans funktion efter att ha gått bredvid företrädaren några år och lärt sig om samlingarna.

Nu var det Gregers tur att ha ansvaret för KB:s kartsamling och titulera sig kartbibliotekarie. Det är så det fungerar på nationalbiblioteket: samla, beskriva, bevara och tillhandahålla rikets bok och kartskatter, generation efter generation. På KB är perspektivet evigheten.

Postförsändelsen visade sig innehålla en katalog från antikvariatet Martayan Lan med fashionabel adress i New York. Katalogens tema var ”Early and rare worldmaps, atlases and rare books”.

KB får regelmässigt kataloger från specialisthandlare eller över bokauktioner. Det ingår i arbetet på biblioteket att följa med vad som händer på bokmarknader runt om i världen. Visserligen har KB bara några hundratusen kronor om året till antikvariska förvärv, men rätt som det är uppstår ett läge där det går att göra en värdefull komplettering.

Egentligen borde det funnits ytterligare ett starkt skäl att följa den globala antikvariska handeln. KB hade tidigare drabbats av bokstölder och plötsligt kunde en stulen bok från biblioteket vara i sikte. Det bedrevs dock inte något spaningsarbete efter de försvunna böckerna.

Wytfliets atlas

Greger började bläddra i katalogen från USA och hajade till när han såg priset på Wytfliets atlas från 1597. Som de flesta andra bokverk från den tiden hade den en lång titel på latin: Descriptionis Ptolemaicae augmentum sive Occidentisnotitia, brevi cwommentario illustrata, studio et opera Cornely Wytfliet Louaniensis, eller på svenska ”Ett supplement till Ptolemaios beskrivningar eller Kännedom om Västerlandet, illustrerat med en kort kommentar, med flit ombesörjd av Cornelis van Wytfliet från Leuven”. Det var den första atlasen som skildrade den nya världen och dess europeiska upptäckare såsom Columbus, Pizarro och Verrazzano. Det begärda priset var inte mindre än 285 000 dollar, nästan 3 miljoner kronor. Det höga beloppet gjorde att Greger ville försäkra sig om

att bibliotekets eget exemplar av Wytfliets atlas verkligen var i tryggt förvar. Med ett så högt marknadsvärde gick tankarna till de interna stölderna. Han kände inte till detaljerna kring vilka böcker som hade stulits och som de flesta av hans kollegor levde han i tron att de på biblioteket som varit involverade i ärendet hade gjort vad de kunnat för att hitta de förlorade böckerna. Nu väcktes dock en ångestfylld nyfikenhet hos honom – kunde det vara så att det underjordiska bokmagasinets kapsel som skulle innehålla Wytfliets atlas i själva verket var tom?

Riktigt värdefulla och ömtåliga böcker ligger ofta skyddade i särskilda fodral, så kallade kapslar. En tom kapsel är inte lika uppenbar som en glugg i en bokhylla, som drar blickarna till sig likt en utslagen tand. Teoretiskt kan det ta hundratals år innan det upptäcks att en kapsel saknar innehåll eller att en bok är borta; särskilt om ingen efterfrågar upplysningar om boken eller beställer upp den till läsesalen. Det var för övrigt en sådan förfrågan som gjorde att de omfattande bokstölderna började uppdagas.

Bokstölderna som hade begåtts av en kollega hade satt djupa spår på KB. För en institution vars uppgift är att förvalta kulturarvet för all framtid, handlade det om ett brott riktat mot alla levande, döda och ännu icke födda. Det är inte många brott som på det sättet kan anses kvalificera sig för att drabba själva mänskligheten. KB hade agerat resolut genom att inleda en hemlig inventering för att se om det saknades böcker. Polis kopplades in. Inget sopades under mattan. Sedan lades stora resurser på att öka säkerheten. Det fruktansvärda som hade hänt skulle inte få inträffa igen.

KB såg framåt, vilket samtidigt innebar att man lade det skamfyllda bakom sig; det faktum att tjuven var en betrodd medarbetare och chef. Tanken på att försöka få tillbaka de försvunna böckerna gick vilse i en snårskog av praktiska och juridiska komplikationer, okänd terräng för ett nationalbibliotek, mer van vid att ta emot böcker och katalogisera än att ge

sig ut på bokjakt. Medan vardagens alla frågor tog vid tillhörde de försvunna böckerna mer och mer det förflutnas bekymmer.

Vad Greger ännu inte var medveten om när han 2011 bläddrade i Martayan Lans katalog var att den utgjorde en vändpunkt för KB. Istället för att försöka glömma skulle KB på ett unikt sätt komma att lägga stor kraft på att få tillbaka de stulna böckerna.

Det var ytterligare en upplysning i katalogen som ökade Gregers motivation att närmare granska KB:s exemplar. Antikvariatets atlas beskrevs som ”extremly rare first issue”, vilket förklarade det höga priset. Var KB:s atlas lika ”extremly rare”–om den ens fanns kvar? Det frågade sig Greger när han tog hissen djupt ner i bokvalven under KB:s slottsliknande byggnad i hjärtat av Stockholm. Redan den följande sommaren skulle atlasen omskrivas i New York Times som ”the earliest printed atlas of the Americas” och ”one of only nine known copies in existence”. Så visst fanns det starka skäl att ta en tur ner i det underjordiska bokmagasinet. Greger kände en allt starkare oro över att Wytfliets atlas inte fanns där utan istället var till salu i New York.

KB:s underjordiska magasin

Kvar eller borta? Greger befann sig i ett av de två omfångsrika bokmagasinen. De kan liknas vid var sitt femvåningshus, fast under jord. Hisschaktet är i mitten av de underjordiska byggnaderna och på varje källarplan löper korridorer åt motsatt håll på vardera 75 meter. På varsin sida av respektive korridor ligger de ofantliga bokmagasinen. Mellan de båda korridorerna, där hissen alltså är belägen, finns toaletter som hålls separata från de vattenkänsliga bokmagasinen. Där står också sparkcyklar parkerade för den som snabbt vill ta sig fram i korridorerna till rätt magasin. Dörrarna till korridorerna med bokmagasinen har kodlås och numera finns det strikta regler över vilka av KB:s medarbetare som har tillträde till vilket

magasin. Vakter ronderar i magasinen under dagtid. Orsaken är att de omtalade stölderna ägde rum med stor spridning i magasinen. Greger har dock generellt tillträde eftersom han har behov av att arbeta i samtliga magasin.

Utanför biblioteket var det en varm sommardag, men innanför magasinens grå betongväggar är årstiden alltid densamma. Temperaturen håller 19 grader, plus minus 2 grader, och luftfuktigheten är 45 procent, plus minus 9 procent. Idealiska förhållanden för papper, men knappast för människor. Greger huttrade till efter att ha lämnat värmen på Kartavdelningen, där solen strömmade in genom stora ateljébetonade fönster.

Plan 03:s magasin 1 Öster rymmer bland annat facket för utländsk geografi i foliantformat, där Wytfliets atlas förvarades enligt KB:s katalog. Atlasen skulle stå på folianthyllan för geografi med beteckningen ”Amerika”. Trots ihärdigt letande hittade Greger inte boken. En olustkänsla grep tag i honom. ”Kan det här vara en av böckerna som stals?” var hans spontana tanke. Han började söka efter naturliga förklaringar till varför boken inte fanns på rätt plats. Det var hygglig ordning och reda i KB:s magasin så chansen var liten att atlasen kunde ha ställts på fel plats. Följaktligen var den rimliga slutsatsen att atlasen var försvunnen. Om det nu inte var så att den fanns hos antikvariatet Martayan Lan. Gregers olustkänsla gick snart över till beslutsamhet: han måste få klarhet i vad som hänt. Genom katalogen hade han ändå något att utgå från. ”Det borde finnas en officiell förteckning över de stulna böckerna”, funderade han vidare medan han återvände till Kartenheten och den varma sommardagen.

Greger vände sig omedelbart till sin chef Ingrid Svensson som var ansvarig för Enheten för handskrifter, kartor och bilder. Efter bokstölderna slogs två enheter samman – Kart och bild respektive Handskrift – och hon hade efterträtt gärningspersonen som enhetschef. Greger frågade efter en lista över de försvunna böckerna. Ingrid kände dock inte till någon

sådan förteckning. Han började fråga runt, i allt vidare cirklar. Ingen tycktes veta något, allra minst om vilka böcker som boktjuven tagit.

Mer och mer fick Greger uppfattningen att KB inte lagt ner något större engagemang kring de stulna böckerna. Det fanns ingen lista. Dessutom var mycket av det interna materialet om bokstölderna hemligstämplat. Han fick intrycket att KB strukit ett streck över bokstölderna för att gå vidare. Det var på sätt och vis förståeligt. När en enhetschef med doktorsexamen tillika expert på svenskt 1700tal visade sig vara en simpel tjuv hade kvällstidningarna fått mycket att skriva om. Stölden hade till och med fått internationell uppmärksamhet och inte blev det bättre av att gärningspersonen tog sitt liv och orsakade en explosion i sin lägenhet på Surbrunnsgatan eftersom han kapat gasledningen till köksspisen. Den skarpa kontrasten mellan ett stillsamt bibliotek med försjunkna forskare i läsesalen och ett våldsamt drama med dödlig utgång hade varit mycket att ta in, särskilt för en av landets mest prestigefyllda institutioner, Kungliga biblioteket.

Med tiden skulle Greger inse att bokstölderna aldrig kommer att hamna i glömskans mörker. Dramat, sveket, omfattningen, omständigheterna, inramningen. Allt detta bidrar till att stölderna på KB utgör en central del av den internationella kriminalhistorien över uppmärksammade kulturarvsbrott. På sikt skulle även jakten på de försvunna böckerna fogas till samma berättelse, om än skildrad i ett mer sansat tonläge. Genom ett kraftfullt och långsiktigt agerande förvandlade KB en skandal till dess motsats, men denna del av historien var ännu oskriven 2011, när kartbibliotekarien Greger förgäves letade efter Wytfliets atlas i magasinen. Föga anade han att sökandet innebar att han tagit de första stegen på sin bana som bokdetektiv.

Den försvunna atlasen var ändå inte allt som upptog Gregers tankar. Det var snart dags för semester och Greger och hans

familj skulle tillbringa en vecka hos hans föräldrar i Bergslagen. Via mejl kontaktade han Martayan Lan i New York. Han skrev att det fanns uppgifter som kunde tyda på att antikvariatet hade en stulen atlas till försäljning. Samtidigt kontaktade han säkerhetschefen på KB, Douglas Andersson, för att berätta att en av de försvunna böckerna kanske hade lokaliserats.

Antikvariatet

Redan efter några dagar fick Greger svar från New York. Antikvariatet agerade korrekt och meddelade att atlasen tagits ur försäljning för att misstankarna om stöld närmare skulle kunna redas ut. Antikvariatshandlaren frågade hur exemplaret såg ut, när det var stulet och om det var registrerat i någon databas som bokhandlare hade tillgång till. Det märktes att antikvariatet ville skydda sig. Om det var en stulen atlas ville man gärna att omständigheterna skulle peka på att den hade köpts i god tro. Fanns den inte registrerad som stulen kunde antikvariatet knappast framstå som försumligt. Dessutom, om atlasen hade ropats in på ett känt auktionshus, innebar det att köpet gavs en legitim inramning. Från ett brottsperspektiv kan man säga att atlasen hade tvättats genom att försäljas via en etablerad kanal, och därmed förvandlats från stöldgods till kommersiellt gångbar vara. Om det nu alls var fråga om en stulen atlas från KB.

Under tiden som Greger väntade på svar från New York beställde han fram materialet om bokstölderna från KB:s ämbetsarkiv. Han hade fått besked om att ”ärendet” var arkiverat, men mötte trots hemligstämpeln inga hinder att få ut handlingarna. I en vit arkivbox låg en kopia av polisens förundersökning och annat material kring bokstölden. Det gick snabbt att hitta listan, formellt en tilläggsanmälan, som var ett slags uppräkning av böcker som bedömdes ha stulits från KB. På denna lista fanns Wytfliets atlas medtagen. I dossiern låg även kopior från försäljningar från Ketterer Kunst i Hamburg,

den auktionsfirma från vilken samtliga stulna böcker hade prånglats ut på marknaden. Auktionsfirman Ketterer Kunst skulle visa sig inta en central plats i det kriminaldrama till vilket Greger precis hade börjat lätta på förlåten.

Greger hittade också i arkivboxen svartvita kopior av sidor ur de auktionskataloger från Ketterer Kunst där KB:s böcker fanns angivna. Mycket riktigt var Wytfliets atlas upptagen i en av auktionsfirmans kataloger. Hoppet väcktes hos Greger. Hade den stulna boken nu dykt upp hos antikvariatet i New York?

För att ta reda på mer vände han sig till ett standardverk över holländska atlaser där det framgick att det fanns två olika upplagor av Wytfliets atlas från 1597. Det gjordes nämligen ett omtryck eftersom den första upplagan innehöll några felaktigheter. Exempelvis var Wytfliets namn felstavat i den första tryckningen. Det holländska standardverket skilde på de två upplagorna genom beteckningarna A respektive B. Precis som med frimärken var det förstås Aupplagan med feltrycken som betingade högst pris. En förtretlig detalj var att standardverket, förmodligen av förbiseende, inte innehöll någon notering om KB:s specifika exemplar. KB:s egna kataloger saknade också uppgift om exemplaret tillhörde A eller Butgåvan.

I säljinformationen från antikvariatet i New York framgick i alla fall tydligt att det exemplar de hade tillhörde Aupplagan. Greger gick nu tillbaka till arkivboxen och kopian av auktionskatalogen från Ketterer Kunst där det stod att det exemplar som de auktionerat ut hösten 2002, och som alltså stulits från KB, var en del av Bupplagan. Med andra ord var det inte KB:s atlas som nu var till salu i New York. Greger blev besviken. Det var också lätt för honom att kontrollera att uppgifterna stämde genom att titta på bilderna i katalogerna. Sidnumreringen var fel i version A, liksom den nyss nämnda stavningen av Wytfliet. Det fanns också andra felaktigheter som var enkla att kontrollera. I slutet av bokverket innehöll Bversionen ett

så kallat erratablad, det vill säga ett rättelseblad. Dessutom var typsnittet större i Bupplagan, vilket gav fler sidor än i Aversionen.

Det var inget annat att göra än att meddela New Yorkantikvariatet att biblioteket hade haft version B. Greger önskade lycka till med försäljningen av Aexemplaret. Säkert innebar det en stor lättnad för antikvariatet.

KB:s och Martayan Lans vägar skulle korsas igen, längre fram under jakten på de stulna böckerna. Då skulle det gälla ett verk om teatern som teknisk konstruktion, med ritningar över maskiner som framkallade åskbuller och scenografier där vågorna kunde röra sig på det iscensatta havet.

Gregers första försök att spåra en stulen bok hade misslyckats. Det hade varit enkelt att följa övriga KB:s exempel genom att vända blad och låta bokstölderna vara ett avslutat kapitel. Luften hade kunnat gå ur detektivarbetet innan det ens börjat på riktigt, men så blev det inte. Några år senare skulle tidskriften Vi publicera ett större reportage med rubriken ”Bokdetektiverna som aldrig ger upp”.

Var fanns den rätta atlasen?

”Det var alltså fel atlas, men någonstans där ute borde det rätta exemplaret finnas”, tänkte Greger. Sommaren stod för dörren och det var bara någon dag kvar till dess att han skulle gå på semester. Han bestämde sig ändå för att göra en ny sökning. Ett sista försök om man så vill. Han hade nu fått lite rutin på att spåra böcker och jaktinstinkten satte in. Nu visste han att KB:s exemplar var version B. Med bara åtta kända exemplar i världen borde atlasen vara enkel att hitta om någon av dem var till försäljning. Den handlare som hade en Wytfliet till salu skulle knappast underlåta att marknadsföra en sådan dyrgrip.

Mycket värdefulla böcker utanför etablerade institutioners ägo hamnar förr eller senare på marknaden eftersom ingen blir rik på att sälja den typen av stöldgods till den undre värl

den. Kriminella är knappast kända som boksamlare. För att få ut bästa möjliga pris måste sällsynta och dyrbara objekt marknadsföras på de legala marknaderna där de når en global och penningstark köpekrets. Det var därför en hoppfull Greger som lät sökmotorerna arbeta.

Det dröjde inte länge förrän han fick träff. En annan amerikansk handlare hade ett exemplar till salu för 157 224 dollar, i runda slängar 1,5 miljoner svenska kronor. Ungefär halva priset mot den exklusivare Aupplagan. Säljare var den kända antikvariatshandlaren Walter Graham Arader III. Framför allt var han inriktad på gamla kartor, men även exklusiva planschverk med blommor och fåglar som motiv.

Arader hade köpt atlasen för åtta år sedan och hade den fortfarande kvar i lager. Med andra ord gick det trögt med försäljningen, men en handlare av Araders kaliber hade säkert råd att vänta. Antikvariatsbranschen kännetecknas av att kapitalet ligger nedplöjt i ett boklager med låg omsättning. Samtidigt är det lagerhållningen som är affärsidén. Med ett stort lager kan en ovanlig bok paras ihop med rätt köpare till rätt pris. Den ekvationen tar ofta tid för att lösas ut, men det är på det sättet kapitalet förräntas. Alternativet är att sänka priset, men det skulle i det långa loppet vara dåligt för affärerna. Böcker på den nivå det här handlade om drabbas sällan av prisfall. I bästa fall förräntas ett kapital som vilar på hyllor och i bokskåp. Greger började bli mer och mer övertygad om att Arader hade KB:s exemplar till salu. Boken hade länge varit till försäljning. Men hur skulle det kunna bevisas att det var KB:s atlas? En komplikation var att KB saknade bilder på det stulna exemplaret. Polisakten innehöll inte heller några bilder på atlasen från auktionsfirman Ketterer Kunst. De svartvita skraltiga fotostatkopiorna ur auktionskatalogen var det enda som fanns. Greger bestämde sig därför för att ringa till Ketterer Kunst i Hamburg och fråga om auktionsfirman kanske kunde skicka några fotografier. Det borde underlätta en identifiering.

Innan Greger tog direktkontakt med auktionshuset bad han om lov från chefshåll, i det här fallet KB:s säkerhetschef

Douglas Andersson. Douglas övervägde saken och funderade på om han i sin tur skulle ta upp frågan med riksbibliotekarie

Gunnar Sahlin. Han var nämligen nyanställd som säkerhetschef på KB. Tidigare hade biblioteket inte haft någon renodlad säkerhetschef utan säkerhetsfrågan hade varit en tillikauppgift, det vill säga en fråga som ingick i alla chefers ansvarsområden. Bakgrunden till rekryteringen av Douglas var just bokstölderna och de satsningar KB gjorde för att förbättra framför allt skalskyddet. Fokus var på väktare, lås och larm, för att skapa ett skydd runt böckerna. En vecka innan Douglas började på KB hade han blivit påmind om vilka utmaningar han stod inför. På tv gick nämligen sista avsnittet av Bibliotekstjuven, dramaserien om ”KBmannen”, den person som hade stulit böcker på Douglas blivande arbetsplats. För Douglas var det en tumultartad upplevelse att på ett så påtagligt sätt uppmärksammas på säkerhetsbristerna på den plats där han snart var ansvarig för just säkerhetsfrågorna.

Douglas Andersson mindes tydligt ett tidigare möte han haft med riksbibliotekarie Gunnar Sahlin och hur plågad han sett ut när tvserien hade kommit på tal. Det hade varit tydligt hur påfrestande det måste ha varit för Gunnar Sahlin att hantera stölderna och de efterföljande säkerhetsfrågorna. Gunnar Sahlin hade känt sig ensam och utlämnad när han upplevde att han inte fick någon hjälp av polisen. Inte heller hade Utbildningsdepartementet velat skjuta till extra medel för alla de säkerhetsåtgärder som KB hade tvingats ta till efter stölderna. Dessutom hade han mycket annat att hantera: digitalisering, omorganisation och en arkivverksamhet som fördes över till KB. Vid det inledande mötet med Douglas hade Gunnar överlämnat boxen med allt material om stölderna. Det hade nästan gått att se på honom hur lättad han var över att kunna avbörda sig boxen och att äntligen ha en säkerhetschef till hands.

Allt detta snurrade runt i Douglas huvud när han fick frågan från Greger om att kontakta den tyska auktionsfirman.

Douglas tänkte även på när han under sina första arbetsdagar hade gått runt bland cheferna på KB för introduktionssamtal. Han tyckte att det var konstigt att ingen visste något mer om stölderna. För honom blev det en märklig kontrast till tvserien Bibliotekstjuven som en stor del av svenska folket följde. Douglas förstod att det hade varit locket på i flera år. Han insåg därför att det låg mycket i vågskålen när auktionsfirman som sålt de stulna böckerna skulle kontaktas: En surdeg som tyngde, den avslöjande tvserien och ett motstånd bland kollegorna när det gällde att dra frågan om stölderna ett varv till. Douglas visste inte riktigt var gränserna låg för hans funktion som säkerhetschef, men han kände att han hade mandatet att ge ett jakande svar till Gregers begäran. Men han kunde inte då förutse vilka hjul som skulle sättas i rullning.

Douglas gav sitt klartecken och snart hade Greger fått bra kontakt med Ketterer Kunsts sekreterare som omedelbart mejlade fyra bilder. Det var riktigt bra fotografier där det tydligt gick att se veck och smuts samt ett slags ljusbruna fläckar som kallas för foxing, som uppstår på gammalt papper. Med andra ord den typ av unika detaljer som är viktiga för att kunna identifiera ett specifikt exemplar. Däremot var auktionsfirman inte lika tillmötesgående om vem köparen till atlasen var. Kundernas namn var väl förborgade hemligheter i denna diskreta bransch. Namn på säljare kunde avslöja etablerade familjer på fallrepet och namn på köpare kunde visa vem som gjorde goda affärer och var på uppåtgående.

Något senare under sommaren upptäckte Greger dock att köparnas namn redan fanns antecknade i KB:s dossier. Det visade sig att den tyska polisen 2005 hade genomfört en husrannsakan hos Ketterer Kunst, på uppdrag av svensk polis. Den uppgiften kom att vara till stor hjälp för att spåra vart de stulna böckerna tagit vägen.

Kvällen innan hans sommarsemester skulle börja sammanställde Greger en lista över de 52 stulna böckerna. (Längre fram skulle det visa sig att det handlade om 62 böcker.) Han använde sig av uppgifterna i polisens förundersökning och den anmälan som fanns i KB:s ämbetsarkiv. Greger skrev också ett underlag till ett brev som riksbibliotekarie Gunnar Sahlin skickade till Araders antikvariat i New York.

Svaret kom omedelbart från Walter Graham Arader själv. Det rådde inte någon tvekan om att antikvariatets innehavare ville samarbeta: ”I have put five people in prison for stealing maps and atlases from libraries”, skrev han för att understryka att han menade allvar och såg ytterst allvarligt på stölder.

Nästa steg var att utväxla bilder för att kunna undersöka om Arader verkligen hade KB:s exemplar. På de fotografier som Greger fick från Ketterer Kunst och Araders antikvariat markerade han unika kännetecken i form av pappersveck, fläckar och skador. De markerade kännetecknen bekräftade tydligt att det var samma exemplar av Wytfliets atlas. Även Araders antikvariat var av samma uppfattning. Det var det första genombrottet och ett stort sådant. För första gången hade KB spårat en av de stulna böckerna. Frågan var dock hur atlasen skulle återbördas dit där den hörde hemma, i KB:s bokmagasin?

KB:s ledning kopplades in och det blev en hel del bestyr för Greger under sommaren. Det var många mejl med frågor från riksbibliotekarien samtidigt som det var dålig uppkoppling i huset i Bergslagen. Riksbibliotekarien höll igång mejlkonversationen med antikvariatet under sin semester.

Meningen var att ledningsgruppen på KB nu skulle ta över fallet Wytfliets atlas. Med andra ord hade Greger gjort sitt och det gjordes en ansvarsfördelning för det fortsatta arbetet. Men när Greger återvände till KB efter sommarledigheten och höstmörkret började smyga sig på hade inte mycket hänt.

En bokdetektiv blir två

Efter semestern kom bibliotekarien Jan Ottosson in i bilden som den andra bokdetektiven vid sidan av Greger Bergvall. Jan var ansvarig för antikvariska förvärv och hade därför särskild inblick i KB:s bokbestånd, hur samlingarna har byggts upp under århundradenas lopp och om bibliotekets långa rad av kataloger från olika epoker. Det var kunskaper som skulle visa sig särskilt värdefulla i ett detektivarbete där gåtans lösning ofta gick att söka i det förflutna.

Det första Jan tog tag i var att kontrollera om listan över de 52 stulna böckerna stämde med verkligheten. Jan gick även igenom KB:s dossier. Resultatet blev att listan utökades med fler verk, till sammanlagt 56 stulna böcker (senare alltså 62).

”Knäck tvåan!”

Kännetecknande för böcker är att de är utgivna i en upplaga.

Därför är ofta det individuella exemplaret av mindre intresse, men inte den här gången. Greger hade kunnat visa att Araders exemplar var samma bok som en gång sålts av Ketterer Kunst, men det skulle inte räcka för att få tillbaka den till KB. För det krävdes också övertygande bevisning om att det exemplaret verkligen var det som stulits från KB. Jan började därför fundera över hur KB skulle kunna bevisa Wytfliets proveniens, att atlasen faktiskt tillhörde KB och hur den en gång i tiden kommit i bibliotekets ägo.

Utmaningen var att boktjuven verkligen ansträngt sig för att den enskilda bokens ägarhistoria inte skulle kunna härledas. Som ett led i stölderna hade han raderat alla igenkänningsbara tecken som exlibris, signum och stämplar. De stulna böckerna måste alltså kunna identifieras på något annat sätt. Med tanke på att det saknades fotografier över KB:s samlingar var bevisläget minst sagt bekymmersamt.

Greger och Jan började syna Ketterer Kunsts fotografier på atlasen. På ryggen var siffran 2 skriven med bläck. Greger

utmanade Jan med uppmaningen: ”Knäck tvåan!” När Jan granskade siffran noggrant visade det sig att den inte var centrerad på bokryggen. ”Det kan förstås vara resultatet av en mindre noggrann bibliotekarie, men nog borde en enda siffra kunna skrivas snyggt och prydligt”, tänkte Jan. Hans långa erfarenhet sade honom att bibliotekarier brukar vara mycket ordningssamma, det låg i yrkets natur.

Jan fortsatte att syna siffran 2. I kraftig förstoring tyckte han sig bredvid siffran skymta ytterligare en siffra eller något annat tecken. Mycket talade för att det var ett löpnummer som visade var på bokhyllan boken skulle stå. För länge sedan hade det varit vanligt att löpnummer skrevs på bokryggar. Det hade Jan sett många gånger i samband med katalogiseringar.

På pärmens insida hade det uppenbarligen suttit ett exlibris, ett bokägarmärke, men det var bortskrapat. Det var i alla fall ett tecken på att atlasen tillhört en betydande boksamling innan den hamnade på KB. Ofta hade den typ av böcker som det här var frågan om tillhört adelsfamiljer eller ingått i kungliga samlingar. Inte minst var det vanligt att vapensköldar var avtecknade på exlibris. Frågan var från vilken boksamling Wytfliets atlas härstammade och därmed vems exlibris som hade suttit på pärmens insida. Kunde svaret finnas i KB:s kataloger?

Den handskrivna katalogen

Uppskattningsvis har KB ett femtiotal olika kataloger som kommit till under seklernas gång och fyllt olika behov. Ingen enskild person på KB kan rimligtvis känna till samtliga. Jan erinrade sig dock ett föredrag om slottet Tre Kronor och den kungliga boksamling som hade förvarats där. Slottet brann ner 1697 och många böcker förvandlades till aska. På föredraget talades det om att det fanns ett handskrivet register över de böcker i samlingen som klarat sig från lågorna. Före branden bestod samlingen av 24 558 böcker och 1386 handskrifter.

Efteråt hade den reducerats till 6 826 böcker och 283 handskrifter. Inventeringen av de kvarvarande böckerna, som idag förvaras på KB, påbörjades 1698 och sammanställdes i det handskrivna register som har beteckningen U.122. Det var till U.122 som Jan nu vände sig i jakten på Wytfliets atlas. Ett så gammalt register användes mycket sällan i arbetet på KB och var i praktiken bortglömt, men han tänkte att det kunde vara värt ett försök.

Jan började gå igenom den sirligt skrivna listan, och mycket riktigt: Wytfliets atlas fanns upptagen i katalogen, som post nummer 15. Det fanns också en notering om att det gamla numret när atlasen förvarades på slottet Tre Kronor var 28. Nästa steg i bevisföringen blev därför att konsultera slottet

Tre Kronors katalog från 1695 – Bibliothecæ Regiæ Catalogorum.

Katalogen hade alltså skrivits två år innan den förödande slottsbranden. Wytfliets atlas hade förtecknats under facket ”Mathematici” och mycket riktigt med numreringen 28 bland folianter.

Om siffran 8 lades till siffran 2 på bokryggen blev de båda siffrorna centrerade på bokryggen samtidigt som numret stämde med den gamla katalogen och registret. När Jan på nytt synade fotot av bokryggen kunde han bredvid 2:an skönja en bågform som såg ut att vara en del av siffran 8. Det hade alltså stått 28 på ryggen, samma nummer som boken hade katalogiserats för på Tre Kronor.

Katalogen från 1695 visade att boken måste ha förvärvats samma år eller tidigare. Med Jans kunnande om KB:s olika förvärv kunde han anta från vilken boksamling atlasen hade kommit: det Gyldenklouska biblioteket. Det hade bestått av omkring 4 000 böcker och hade samlats av Jacob Gyldenklou, assessor i Wismarska tribunalet, det vill säga överdomstolen för Sveriges tyska provinser.

Greger och Jan kände sig mycket upprymda över resultatet av den inledande efterforskningen. Hittills stämde allt. Till

sammans hade de gjort ett betydande genombrott som skulle komma att få stor betydelse i det fortsatta arbetet. I fallet med Wytfliets atlas hade gärningspersonen ändå inte lyckats avlägsna alla tecken. Siffran 2 hade funnits kvar och en 8 kunde alltså skymta om man visste vad man letade efter.

När Greger på morgnarna tog cykeln från bostaden i Hammarby sjöstad passerade han det gamla kungliga tullhuset som nu inrymmer Fotografiska museets utställningslokaler. På väggen såg han en skylt med nummer 28. Siffran 28 blev som ett magiskt tecken: slottet Tre Kronor, slottsbranden och den handskrivna katalogen med nummer 28. Den tidigare enhetschefen som smög omkring i valven, hur han försökte skrapa bort alla tecken på proveniens, men slarvade med detaljer, bokauktionerna i Hamburg och stora pengar som bytte ägare.

Greger kom att tänka på Strindbergs Inferno, över hans feberaktiga irrande i Paris, där tecken och budskap återfanns på de mest osannolika platser, svåra att tyda för den oinvigde.

Till skillnad mot Inferno var det tydligt att de stulna böckerna innehöll hemligheter och budskap av högst påtaglig art: teknisk bevisning som skulle tåla en kritisk domstolsprövning.

Greger och Jan, som oftast var hemfallna åt bibliotekarieyrkets systematik snarare än drömmeri, började åter syna fotografierna på atlasen. De hade kommit en hemlighet på spåren: Fanns det fler tecken att tyda i bilderna av atlasen?

Det andra genombrottet

På insidan av pärmen anträffades spår av en bläckstämpel. Den kunde vara en ledtråd. Andra böcker från det Gyllenklouska biblioteket som räddats ur slottsbranden kanske kunde ge svar. Med hjälp av den handskrivna katalogen letade Greger och Jan fram några andra böcker ur samma samling från slottet Tre Kronor. De noterade att slottsbibliotekarien hade skrivit siffran

6 på insidan av pärmen och att liknande numreringar återfanns på andra verk ur Tre Kronors samlingar. Det var oklart

vad numreringen betydde, men det kunde vara en beteckning för resor, geografi, en viss hylla eller samling.

I Wytfliets atlas fanns ingen 6:a, den hade boktjuven sett till att skrapa bort. Men han missade en sak: När bibliotekarien på slottet Tre Kronor för länge sedan skrev in siffran 6 på pärmens insida hade han varit för snabb i vändningen med att slå igen atlasen. Bläcket hade inte hunnit torka. Följden blev att det färgade av sig på motsatt sida, som en spegelvänd stämpel. Greger och Jan tog fram ett förstoringsglas. Vad de såg på höger sida i bilden av atlasens första uppslag var inte bara en slumpmässig bläckplump utan delar av en spegelvänd siffra, ett avtryck från den bortskrapade siffran 6 på motsatta sidan. Det var ytterligare ett genombrott. När den första berusande glädjen över den sensationella upptäckten lagt sig, insåg Greger och Jan att vad de nyss hade upptäckt innebar ett nytt sätt att identifiera KB:s försvunna böcker. Deras kollega, enhetschefen som hade stulit böckerna, hade inte lyckats utplåna samtliga spår i böckerna. Kanske hade han haft för bråttom. Eller så var han för nervös och slarvade. Med darrande händer skrapade han bort de mest uppenbara tecknen på tidigare och nuvarande ägare, men kvar fanns rester, antydningar och fragment: Ledtrådar till de olika samlingarna. Spår som Greger och Jan nu började förstå kunde vara nyckeln till att bevisa KB:s äganderätt i den fortsatta jakten på den försvunna bokskatten.

9789137506975

BROTTSPLATS KB

Jakten på de stulna böckerna

INNEHÅLL

förord

genombrottet