Kvinna sedd bakifrån

Översättning

Ninni Holmqvist w ahlström & w idstrand

Målningar av Vilhelm Hammershøi: Interiör med ung kvinna sedd bakifrån, 1903–1904. Olja på duk, 60, 5 x 50, 5 cm. © Randers Kunstmuseum (framsida)

Unga ekar, 1907, privat ägo (bearbetad vinjett)

Ida Ilsted, konstnärens fästmö, 1890, Statens Museum for Kunst (försättsblad – förlängt)

Interiör med konstnärens staffli, 1910, Statens Museum for Kunst (baksida)

Porträtt av konstnärens hustru Ida Hammershøi, f. Ilsted, 1907 AR oS (eftersättsblad – förlängt)

Övriga illustrationer:

Vilhelm Hammershøi 1891, Det Kongelige Bibliotek (foto)

Ida Hammershøi 1890–1891, Det Kongelige Bibliotek (foto)

Citat:

Citaten från Peter Faber, ”Den gang jeg drog af sted” (s. 148), Johan Ludvig Heiberg, ”Men er det da saa vigtigt” (s. 249), Hans Vilhelm Kaalund, Elefanten (s. 357), Holger Drachmann, I Storm og Stille (s. 357–358) och Johan Ludvig Heiberg, En Sjæl efter Døden (s. 379) är översatta av Ninni Holmqvist.

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Copyright © Jesper Wung-Sung and JP/Politikens Hus A/S 2021 in agreement with Politiken Literary Agency o riginalets titel Kvinde set fra ryggen o mslag Alette Bertelsen & Eva Wilsson t ry C k ScandBook EU , 2022 is B n 978-91-46-23864-5

Till Christina, fru Wung-Sung

Övergången från ljus till m Ö rker gör för ett ögonblick Ida blind. Hon kisar medan rummet får form och stadga, höstkylan biter i händer och kinder. Hon har levererat kritor och häften till skolan och på vägen tillbaka har hon plockat en höstanemon. Hon håller blomman framför sig som vore den ett ljus. Den är till Peter. När han kommer hem är blommor och växter borta eller täckta av snö, och träden står svarta och bladlösa. Hon tänker lägga blomman i den gamla kassaboken under madrassen.

Ida har lärt sig att röra sig ljudlöst uppför trappan. Hon vet vilka trappsteg som knarrar, var hon kan kliva mitt på det blankslitna träet, och var fotens yttersida måste vila mot väggen. Vid väderombyten blir trappan skev och hon måste lära känna stegen på nytt. Ida lyssnar med återhållen andhämtning. Hon hör klockan när en kund lämnar butiken, en hög avskedsreplik halvvägs ute på gatan, men hennes uppmärksamhet är riktad mot husets inre.

Dörren till hennes vindsrum står öppen. En gestalt sitter på sängen, svart avtecknad mot ljuset från takfönstret.

Mor.

Kvinnan vrider långsamt på huvudet, ögonens ljusglimt i det mörknade ansiktet. Ida uppfattar att modern ler.

Det har kommit brev från Hans Christian.

Du menar Peter, säger Ida.

Hennes mor håller fram brevet.

Men lilla Ida, titta. Det är från Hans Christian.

Hon pekar på underskriften. Det står Hans Christian.

Jag kan inte hitta mina glasögon, säger modern. Läs högt du.

Ida tvekar. Det sticker i handen som har tagit brevet. Hon börjar läsa. Kära Far och Mor, och kära lilla Ida. Tack för edra brev, som jag fick då vi kom i hamn i går afton.

När det här var Hans Christians kammare tog han trappan ner i ett enda språng, och for uppför i tre långa kliv. Såvida han inte använde takvägen. Ida har suttit i vardagsrummet och hört hur han rumlat ner över taket, sett skuggan susa förbi utanför fönstret innan Hans Christian oskadd rest sig upp och vinkat till henne, försvunnit genom trädgården och ner mot hamnen. Deras far ville inte veta av den där trafiken på taket, men det var som om ingen riktigt kunde förmå sig att gräla på Hans Christian Enevold Ilsted. Det förstod Ida mycket väl. Hans Christian var fem år äldre än hon, och alltså inte mer än fjorton när han började ta den vägen även åt andra hållet. Han hade visat henne hur han kunde svinga sig i takskägget och likt en apa klättra upp till fönstret. När Ida hade ropat att han såg ut som en apa hade han vänt sig om, stuckit fingertopparna i armhålorna och låtit höra ett primatskrik ut över Stubbekøbing. Idas skratt hade kommit ända nerifrån den mage där hålet nu sitter. Hon läser brevet medan hennes hjärna förgäves famlar efter en plan.

Det är förfärligt kallt här, och den otäcka nordanvinden blåser. Så jag tackar för de stickade vantarna. Jag kan tänka mig att det är bråda dagar på köpmansgården. Hälsa Peter min käraste broder och säg att han gärna får sända mig ett par ord, om han inte har alltför mycket att stå i. Han har väl fått fotfäste i Köpenhamn och målar säkert flitigt. Jag hoppas att han ska få tid att måla mig i min nya uniform. Ni må tro att den klär mig.

Idas blick blir grumlig av tårar, orden hoppar hit och dit. Ändå läser hon brevet till slut.

Vi ska ta en lång promenad ut till ett gammalt fyrtorn som har byggts av nordmännen, så detta får bli allt för i dag. Alla ger de mig också ett anskrämligt namn, eftersom de inte kan säga Ilsted. De tycker visst att jag är en skrattretande figur från ett främmande land på andra sidan Tyskland. Jag ser fram emot att snarligen vända näsan hemåt. Lev nu väl. Eder tillgivne son Hans Christian Enevold Ilsted.

Se, han kommer hem snart, säger modern och klappar på sängen. Det är bäst att jag gör iordning rummet.

Ida stampar i golvet av frustration och sorg. Hon vet inte vad hon ska säga.

Men jag bor här, invänder hon.

Du kan väl sova nere i den bakre kammaren när din bror är hemma på besök.

Ida känner att de smala, ojämna golvbrädorna gungar under henne. Kommoden, spegeln i den bruna träramen på väggen, det lilla smala skrivbordet under takfönstret. Vasen med blommor. Fotogenlampan och boktraven. Ekbyrån som liksom står på tå på de spetsiga benen. Krokhängaren med hennes klänningar och sjalar. Hon ser sig om i kammaren som för sista gången.

Hon kan inte förmå sig att möta moderns blick. Hon betraktar höstanemonen medan hon säger det.

Men mor. Hans Christian är ju död.

Modern skakar på huvudet. Hon viftar med kuvertet. Se här. Se på frimärket.

Mor. Hans Christian är död. Han ligger begravd uppe på kyrkogården på Nykøbingvej.

Modern gör en rörelse med kuvertet, som om hon ville peka ut var Nykøbingvej ligger. Det går en sekund då Ida fruktar för moderns raseriutbrott, att hon ska resa sig och skälla ut henne. Hon spänner kroppen och kramar blomman. Istället ger modern ifrån sig ett fnysande stön och sjunker ihop på sängen, som om Ida hade stuckit en kniv i magen på henne. Sedan följer ett lågt, monotont läte, först morrande, sedan jämrande, som får Ida att skynda nerför trappan.

Hon kan inte förmå sig att störa fadern; även om expediten står bakom disken sitter han säkert böjd över siffrorna i rummet innanför butiken.

Fadern har tillräckligt att tänka på.

Ida springer genom staden, och det är först när hon rundar torget som hon upptäcker att hon inte längre håller höstanemonen i handen.

Hon fortsätter förbi kyrkan och statyn av Fredrik VII, utmed Møllegade, knackar på hos doktor Lundby, som dyker upp bakom tjänsteflickan med middagsservetten instucken i skjortkragen. Han lovar att komma genast. Idas fötter klapprar, och ljuset slår gnistor i den våta stenläggningen. Hon skyndar längs Vestergade utan att se till höger eller vänster. Hon snubblar uppför trappan, vågar inte tänka på det hon fruktar för, men modern sitter där hon lämnade henne, hopsjunken på sängen. Det kommer en lukt av avföring från hennes kropp.

Mor, säger Ida. Doktor Lundby är på väg.

Det går en lång stund innan modern reagerar. Hennes röst är sprucken och svag.

Varför lämnar du mig?

Jag blev tvungen att hämta doktor Lundby.

Du lämnar mig snart. Det vet jag att du gör.

Men jag är ju här, mor, säger Ida.

Moderns ansikte är glåmigt och flottigt. Det verkar vara i upplösning, som om kinder och hud hänger löst på skelettet. Bara underläppen darrar.

Varför säger och gör jag saker som inte stämmer?

Kanske håller du på att bli sjuk igen, svarar Ida.

När modern inte reagerar är det som om Ida för första gången riktigt förstår henne. Varför modern inte har flyttat sig. Varför hon sitter i sin egen skit. För vart i denna värld skulle hon ta vägen?

Det får Ida att lägga sig på knä och ta hennes hand. Modern höjer ansiktet, ögonen är två beräknande springor. Rösten hes, men stadig, och nu kramar hon Idas hand så att det gör ont.

Hans Christian skulle aldrig säga det. Jag säger det, och jag vet det, lilla Ida. Du tror att du är klok, men du är dum. Du har inte ögon att se med. Du anar inte hur illa det kommer att gå för dig. Du kommer att ruttna ensam i ett svart hål.