Alba Mogensen

Wahlström & Widstrand

Till min familj

Att leva är så häpnadsväckande att det inte lämnar mycket utrymme åt andra sysslor

Emily Dickinson

Såhär är det: Alla bilder kommer att försvinna.

Samhällsläraren som höjde handen mot himlen och gratulerade Sverige samma dag som Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen, den bilden kommer att försvinna.

Demonstrationståget på första maj inne i staden vid havet när vi åt cheeseburgare från McDonald’s och någon skrek: Imperialist! Imperialist! Och skrattet bubblade och inte gick att hålla tillbaka, den bilden kommer att försvinna.

Simbassängen fem minuter från huset i hålan som låg blank och blå där en skock med gäss en gång landade och skapade kalabalik, den bilden kommer att försvinna.

Duschkabinen på övervåningen som fick en spricka när min syster drämde näven mot plasten eftersom hon var så tonårsarg och även ledsen, så otroligt ledsen, den bilden kommer att försvinna.

Han som sladdade in med cykeln på garageuppfarten, handduken redan slängd över axeln och en stor luftmadrass på pakethållaren och skrek: Mot stenbrottet! Den bilden kommer att försvinna.

Också: Mannen vid busshållplatsen i hålan, han som var klädd i afghanpäls, hade en papegoja på axeln och frågade mig: Vad heter du?

Hannah, sa jag.

Och papegojan som upprepade: Hannah! Hannah! Hannah!

Kärringtanden på den där midsommaraftonen som jag plockade och mamma tog upp och synade noggrant.

Är det en smörblomma? frågade jag.

Nej, det är en kärringtand.

Sandslotten i trädgården, och dockorna från hela världen som togs ner från hyllan och sattes med fötterna i sanden.

Indian, eskimå, cowboy, flamencodansare, fransk bonde, urinvånare med bälten av skinn och fjädrar i håret.

Hola, en hälsning från Granada.

Här, ett little something från Texas.

Voilà, un garçon français.

Tystnaden från motorvägen som bara gick att höra om man lyssnade riktigt noga, tystnaden som mamma ständigt var på jakt efter men som Peter och Louise aldrig hörde, den –

Den är redan borta.

Året som är ska snart ta slut. Runt om i staden vid havet står det granar redo att dras genom nät. Människor går som svarta streck i motvinden söderifrån, i händerna håller de påsar med paket i. På sjukhuset pågår en annan form av väntan. Min syster har sovit på en stol. På golvet. Så har vi bytts om. Mamma har inte vaknat en enda gång. Eller så har hon gjort det när vi sov. Det är omöjligt att veta. Vi har försökt hålla oss vakna men det har inte gått. Huvuden har fallit ur handflator och ryggar ryckt till när sömnen trots allt har tagit oss. Så har vi vaknat. Lättnaden en stötvåg genom kroppen när vi sett att hon fortfarande andas. Andetag kan tyckas självklara. Hela livet är de självklara, fram till den punkt då de inte längre är det. Med bävan har vi sett bröstkorgen som höjt och sänkt sig, fortfarande vid liv. Dagarna har gått. Sen har det funnits röda servetter och Kalle Anka på teven. Det har erbjudits alkoholfri glögg med exakt så mycket mandel och russin som ansetts ekonomiskt försvarbart och spelats julmusik, eviga längtan till ljus och frid, All I want for christmas is you, Nu tändas tusen juleljus.

Stundtals har sorgen varit en bördig jord som inte sett regn på månader, som tagit emot alla hälsningar om Snart Blir Allt Bra och God Jul Trots Allt och Jag Tänker På Er, med tacksamhet.

Stundtals har vi stängt av och blivit till metall som medkänslan bara slagit mot, runnit av som regn på ett plåttak. Det har serverats julskinka och ris à la Malta. Någon har skojat om att få mandeln. Jag har ätit ganska lite. Min syster Louise mer.

Hon är fyra år äldre. Hon ska bli mamma till ett barn. Sofia, Edith, Sarah. Björn, Leon, Benjamin. De har ännu inte bestämt. Det är långt kvar. Hon är livrädd och hon längtar. Louise är också hålla koll. Hon är skriva listor. Hon är inte dricka för mycket, eller inte nu men absolut förut. Hon är avsluta mina meningar. Hon är skrattet. Hon är alltid köpa första klass på tåget. Hon är gift och bor i en nybyggd lägenhet tjugo minuter från mig med sin Hannes. Hon är ingenjör. Hon älskar siffror. Hon läser sällan, men tycker om enkel lyrik. Hon är halva mig. Hon är den enda människa där bilderna ännu bor. Tillsammans är vi deras sista utpost. Jag tänker ofta på hennes kropp så: Där inne finns ännu bilderna kvar. Där inne bor sanningen. Hon är den jag förlitar mig på för att bygga en helhet av det som hände. Nu sitter vi sida vid sida och väntar på att vår mamma ska dö.

I åtta dagar har vi sovit på sjukhuset. Den nionde dagen, idag, åker vi hem. Vi måste duscha, byta kläder, sova i en säng. Vi tar en taxi. Tanken på glada människor på väg till roliga saker är alltför plågsam. Och staden är full av sådana människor just nu. Om bara några timmar kommer ett nytt år och drar ett streck över det som varit. Byter ut och gör rent. Framtiden är aldrig så närvarande som på årets första dag. Vi vill inte veta av framtiden.

Det är varmt i bilen. Rutorna mörka. Min systers hår, det bruna, är stripigt och letar sig ur sin knut. Ögonen, de blå, är torra och röda runt kanterna. Händerna, kupade över magen, är redo att skydda den som ännu knappt finns till. Vi lämnar sjukhuset och det är beckmörkt. Jag tittar ut. Himlen är stjärnklar och det sprakar där uppe, trots att ljusen är så gamla, så gamla och ointresserade av oss som lever.

Ska vi läsa Boye eller Tranströmer? säger min syster.

Nej –

Liljor eller hyacinter?

Snälla, inte nu.

Men, när?

Jag kan inte. Jag vet inte.

Det ringer mitt i natten. Hon var inte ensam, säger någon till min syster. Himlen är röd, grön och blå av fyrverkerier. Överallt ligger det korkar från champagneflaskor på marken. Det tar en halvtimme innan taxin kommer. Sen springer vi. Rent, sådant är slutet. Mamma ligger med händerna knäppta över magen. Knäppta händer över magen är dödens kroppsspråk. Det är enormt. Det är ingenting alls. Det är hela världen som förändras. Det är lättnad. Det är ett stycke vässad kniv rakt in i magen, utan att kunna eller vilja kämpa emot. Det är ett enormt slukhål utan utgångsdatum. Det är att famla och famla men känna allt rinna genom fingrarna. Jag lägger läpparna mot hennes hud. Men bara i någon kort sekund. Redan är hon kall och hård. Kroppen är så tydligt nu bara ett skal, ett stycke kött utan liv. Den vi älskar finns inte i musklerna. Inte i venerna. Inte i fingeravtrycken. Inte i ögonfärgen. Den vi älskar finns i det andra, det som inte går att ta på, det som bara är. Men det är en tudelad mekanism, det ena kan inte existera utan det andra. Den vi älskar finns inte heller i logiken. Vem vet vad själen är. Men utan kropp är den onåbar för de som lever.

Jag har ringt pappa, säger min syster.

Jag tittar upp.

Va, varför det?

Han svarade inte. Men han ringer nog tillbaka.

Jag får fatt i Louises hand. Men sen får jag inte längre det, eftersom hon gör sig fri och lämnar mig ensam med öppen handflata kvar.

Allt h A r en börj A n . Men ingenting står för sig självt. Att födas sägs vara carte blanche, ett vitt papper redo att fyllas i, där allt är möjligt. Det är en lögn.

Vi föds in i en pågående berättelse, en värld upptagen med sitt. När jag föddes var samhället mitt uppe i att bli modernt. Bort skulle papper och penna. In skulle datorer och mobiltelefoner. Världen gungade i en förändring olik någon annan. Det var också en kall sommar och en varm höst året innan jag föddes. I en småländsk skog siktades en varg som sen tog sig ända ut till kusten, söderut, där den sköts ihjäl. En bild på jägaren som stolt håller vargen i tassen prydde lokaltidningens förstasida, och av någon anledning låg den utriven och sparad i en bokhylla hemma.

I Bosnien pågick ett krig, Nelson Mandela blev vald till president efter tjugosju år i fängelse, i Rwanda skedde ett folkmord och i Östersjön sjönk ett kryssningsfartyg. Mamma, pappa och Louise bodde i ett stort hus med två bokar utanför, i en håla mitt på slätten. Träden var stora och sträckte sig med beskyddande grenar upp mot himlen. Mamma plockade boklöven om hösten och la dem på fönsterblecken. Pappa satte ut utemöbler och tog in och ut dynor. Louise lärde sig gå. Hon lärde sig springa. Men akta dig för rosornas taggar!

Fem minuter från huset låg en utomhusbassäng. Det kostade nästan ingenting att bada där. Tjugo minuter bort låg den lite större staden. Där pågick livet på riktigt. Likt ett småsyskon förhöll sig hålan ständigt till den större staden, det livet. Hålan, den var egentligen bara en paus på väg dit.

Det här är en sovstad, sa pappa till mamma och Louise. Det vill säga ett samhälle nära en större stad där människor sover och bor, men inte jobbar.

De nickade.

Jaha, ja. Och här bor vi.

Hålans startpunkt var kyrkan. Den var gammal, alldeles jättegammal, och hade dörrar så tunga att man behövde vara två för att öppna dem. Kyrkan låg på en kulle. Soliga dagar kunde man se bron mot Danmark därifrån.

Titta, brofästet! Och Köpenhamn, eller?

Ja, nog är det Köpenhamn allt.

Regniga dagar såg man bara sina egna händer. Hålan var inte en vacker plats. Mest var den ett hopplock av tid och asfalt, vardagsliv och svällande villaområden och tonårsgraviditeter men också akademikerpar från staden tjugo minuter bort som fått barn och flyttat till hus. Från trångboddheten och gemensam tvättmaskin flyttade de till en enplansvilla med trevliga grannar och hund. Och platsen, hålan, svällde och växte.

Vi märkte det knappt. Världens svallvågor nådde sällan hålan, sällan oss. Vi hade nog med egna hav.

Senare, när jag också fanns, kunde tvillingtorn falla och trupper invadera och statsministrar tillträda och andra ministrar knivhuggas och flickor kidnappas och avtal både ingås och brytas och orkaner vända upp och ner på hela New Orleans utan att det riktigt nådde hålan.

Oavsett allt kom onsdag efter tisdag. Oavsett allt skulle man äta frukost och sen gå till skolan och sen hem igen.

Himlen höll sig där uppe och asfalten där nere och ur vattenkranen kom det vatten. På många sätt var hålan en enkel plats. Men det skulle komma dagar då onsdag inte längre kom efter tisdag utan i stället upphörde, då tiden liksom vek sig dubbel, vände oss ryggen och hånskrattade åt oss för att vi litat på logiken.

Vi? Vi var bara barn. Men det spelade ingen roll.

VA d V ill du h A ? säger Louise.

Ha? upprepar jag.

Det är tidig morgon i slutet av januari. Oupphörligt har tiden gått. Min röst är grumlig. Min systers rak. Louise med sin fyra år äldre fixarröst. Den som ordnar böckerna efter färg i bokhyllan, den som tänker ställa barnet – det som knappt är mer än en citron ännu – i kö till förskolan direkt och omedelbart bums, den som med rak rygg gått mot receptionen och undrat om läkaren har glömt oss när vi har suttit i väntrummet tio minuter längre än sagt, den som alltid köper ekologisk mat och vilt om hon köper kött och frågar personalen på Ica hur de kan sälja äpplen från Turkiet när det är äppelsäsong här hemma i Sverige. Och som ringer och beställer släp för att tömma huset och köra möbler till tippen trots att jag tycker att det kan vänta en vecka, en månad, minst.

Louise suckar.

Tallrikar, tavlor, stolar, filtar och så vidare. Vad vet jag. Vad vill du ha?

Måste jag säga det nu? säger jag.

Vi har inte all tid i världen.

Det har ju bara gått en månad.

Jo, men det vore skönt att komma i gång. Tycker du inte? Det är så mycket att fixa och tömma. Vet du att jag har svårt att sova på natten eftersom jag ligger och tänker på alla lådor som ska tömmas. Jag vill –

De gröna tallrikarna med röda blommor, kanske kopparna i samma servis också, säger jag. En del kläder, gärna den gröna klänningen från Barcelona om den passar mig. Jag vet inte, hon hade lite större höfter än mig men jag vill gärna prova. Om det går skulle jag gärna gräva upp lite av salvian från trädgården och ta med den. Tavlan i vardagsrummet, den billiga affischen med Skagenmotiv. Alla böcker.

Alla?

Alla som inte är trasiga, ja.

Oj, tungt.

Jag vill ha dem. Jag vill inte slänga –

Okej, visst. It’s yours.

Vad ska du ha?

Inte så mycket.

Inte?

Jag vet inte. Det –

Vadå?

Min syster tystnar. Det blir som ett glapp i radion. Hon är på eller av.

Hela kroppen värker, säger hon sen. Och så kan jag inte sluta gråta. Det går inte. I duschen, vid frukosten, under sex, på bussen. Hannes är trött på mig. Han tycker inte det är så roligt att jag börjar gråta samtidigt som han går ner på mig.

Oj, det – l ouise och j A g kom till världen genom samma slags smärta men med fyra års mellanrum. Vi föddes i samma sjukhusrum, säger mamma. Hon såg exakt samma bit av himmel innan, och efter, vi båda föddes. Snedtak och en lite märklig vinkel. Om mamma sträckte på sig såg hon byggnadskranen längre bort och parkens täta träd, och eftersom hon kände staden så väl visste hon att ännu längre bort låg tågstationen och torgen. Men hur olika är rum på sjukhus? Samma gardiner, linoleumgolv, kliniska doft, plastblommor och frukostbricka, samma vrålande smärta. Men mamma är säker. Tror ni inte jag vet hur det såg ut när mitt liv förändrades för alltid? säger hon. Tror ni jag glömmer så lätt?

Jag försöker verkligen andas mig igenom det men jag vet inte, det känns som en sjukdom.

Det är svårt att sova tycker jag. Häromnatten drömde jag att vi bråkade.

Du och jag?

Nej, jag och mamma.

Vad bråkade ni om?

Något vanligt. En tvätt som blivit fel, tror jag? Hon hade tvättat mina kläder och jag skrek och höll upp en alldeles för liten ylletröja.

Nyckelskåpet.

Va?

Det vill jag ha, nyckelskåpet som hänger i hallen. Det från Granada med de små glasskivorna på framsidan i blått och rött. Visst, ta det du. Har ni tänkt något mer på namn förresten?

Namn?

Sofia, Leon, Benjamin. Till ditt barn, Louise.

Jaha, säger min syster. Alltså, Sofia, blir det i alla fall inte. Oavsett vad Hannes säger.

Inte?

Nej, hon är väl varken kristen, hästtjej eller med i en Astrid Lindgren­bok. Dessutom blir det en pojke. Det är jag säker på.

Smärta grumlar minnet, vill jag säga. Smärta går inte hand i hand med sanningen. Louise tror på mammas historia. Hon har berättat den så många gånger att bara skärvor av originalet finns kvar.

Några dagar innan jag föddes hade de åkt in till den lite större staden för att köpa julklappar. Mamma var så stor att hon vaggade fram. De köpte en bok med bilder på jorden från ovan: mörkgröna Amazonas, djupblåa Atlanten, brandgula Sahara. De köpte en stickad polotröja till pappa. De köpte en stor gosedjursbjörn till Louise. Vid centralstationen där tågen kom och gick fikade de på ett konditori. Louise åt chokladboll och min mamma en pastasallad. Det var en helt vanlig dag.

Vattnet gick mitt i natten i stället. Då hade blixthalkan slagit till. Inom loppet av en timme stod det stilla på motorvägen. Men då var mamma och pappa redan framme på sjukhuset och på väg att bli vi. Min syster hade hämtats upp av mormor. Du och nalle ska sova hos mormor ikväll, medan vi hämtar hem lillasyster.

Nej, jag vill inte.

Det blir bra älskling, ni kommer ha det så roligt, så roligt.

På BB fick de ett rum med en utsikt som pappa inte la märke till och som mamma stirrade sig blind på, innan smärtan tog över och ögonen rullade vita. Ingen musik spelades. Maten kom i små behållare och drycken i pappmuggar med röda sugrör. Barnmorskan var barsk och från Jugoslavien. Så var den värsta smärtan över och jag fanns till, uråldrigt och förutsägbart.

Den vackraste lille pojke jag sett, sa pappa. Irriterat tittade barnmorskan upp.

Tror ni det får ni kolla igen.

Nämen, sa pappa. Det är ju en flicka. Det är vår Hannah.

Mot mammas kinder och sen bröst och senare överallt föll tårarna. Det har aldrig varit mindre avstånd än just precis då när pappa la mig där, mot den nakna kroppen som jag precis kommit ut ur, med mammas arm runt om mig, alldeles ny. Så tänker jag, i alla fall.

Det finns bilder. Lyckan strålar solblekt på de suddiga bilderna. Två unga människor med en ännu mindre i famnen. En nybliven treenighet och nu ännu ett barn, en fyrenighet. Mormor och min syster kom till sjukhuset senare samma dag. Är kärlek ett plötsligt och sant knytnävsslag? Nog inte. De båda – ung och gammal – tittade på det nya barnet och det var svårt, om inte helt omöjligt, för de båda att förstå att jag nu fanns.