Nina Lykke Vi är inte här för att ha roligt

Översättning: Marianne Mattsson

Wahlström & Widstrand

Av Nina Lykke har tidigare utgivits: Nej och åter nej 2018 Nästa! 2020

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Copyright © Nina Lykke

First published by Forlaget Oktober AS , 2022

Published in agreement with Oslo Literary Agency

Originalets titel: Vi er ikke her for å ha det morsomt

Omslag: Sara R. Acedo

Tryck: ScandBook, EU 2023 i s B n 978-91-46-24074-7

En B it in på eftermiddagen, den tid på dygnet då Knut för länge sedan har gett upp alla försök att skriva, sitter han i stället och tittar på en Youtubevideo om testikelcancer. Klippet har han valt eftersom det väcker ett obehag som påminner om obehaget och ansträngningen att skriva och alltså känns det som han gör något produktivt. Men just när han ska börja leta efter knölar plingar det in ett mejl.

Inbjudan till panelsamtal, står det i ämnesraden, avsändare är litteraturfestivalen i Lillehammer.

Vi är alldeles för sent ute, men hoppas ändå att du har tid och möjlighet att medverka. Temat för samtalet är ”Otrohet i liv och litteratur”, ett ämne som du ju har behandlat i flera av dina böcker. Förutom Författarcentrums minimiarvode utgår naturligtvis ersättning för resa, kost och logi.

Det är bara en dryg vecka kvar tills festivalen drar igång, alltså är han reserv för någon annan. En författare har lämnat återbud i sista minuten, ett knep som även Knut brukade ta till under sina glansdagar. Jag kommer gärna, tack för inbjudan kunde han svara, för att sedan bli ”akut sjuk” någon dag innan. Eftersom han när allt kom omkring inte orkade, eller för att han hellre ville göra något annat.

Men nu är det länge sedan Knut har blivit inbjuden till och kunnat ställa in någonting över huvud taget. Senast han var ute bland folk, om man kan använda det uttrycket, var i vintras när han besökte en klass full med slöa och ointresserade ungdomar på en gymnasieskola utanför Oslo.

I Lillehammer kommer publiken att bestå av vuxna människor som förutom att de är där frivilligt har betalat för att komma in och kanske rent av har läst åtminstone någon av hans böcker. I Lillehammer kommer det dessutom att finnas massor av gratis mat och sprit, och Knut som inte fick något stipendium i år och har levt på knäckebröd, ägg och sardiner de senaste månaderna börjar svara på mejlet, och det redan innan han har läst igenom hela.

Tusen tack för inbjudan! Jag kommer gär…

Men sedan lutar han sig tillbaka i kontorsstolen. Lugn nu.

Knut, som närmar sig sextio, har på sistone börjat prata med sig själv på samma sätt som han pratar med de boende på vårdhemmet där han jobbar extra ibland. Nu ska vi stiga upp. Nu ska vi dricka kaffe. Nu måste vi lugna oss lite.

Han läser vidare i mejlet för att ta reda på vilka andra som ska delta i panelsamtalet och sedan tittar han ut genom fönstret, på den vita himlen och träden på innergården, och sedan läser han en gång till. Han kan ha sett fel – men nej. Där står hennes namn, klart och tydligt.

Hon är en av tre författare som ska tala om otrohet i liv och litteratur. Av alla saker.

Och som om detta inte vore nog: den tredje deltagaren är Terje, som är gift med Knuts exfru, och Knut går ut i köket och fyller ett stort glas med vatten. Han vet att han själv inte var förstahandsvalet, inte andra- eller tredjehandsvalet heller. Förmodligen är det någon assistent som har kommit att tänka på honom i sista stund. Men han som skrev den där boken då . . . du vet, han som skrev om sin skilsmässa . . .

Jag skrev inte om min skilsmässa, säger Knut högt. Han andas in genom näsan och ut genom munnen, så där som han har lärt sig från ett klipp på Youtube.

Han sveper vattnet, ställer glaset i diskhon och öppnar lådan med plastpåsar. I höstas, när hans privata helvete brakade lös, började han titta på sådana där korta klipp med tips och råd för ett bättre liv. Filmerna kunde handla om allt från andningsövningar och sortering av specerier till hur man viker kläder och annat för att de ska ta så lite plats som möjligt. Han har till exempel lärt sig att förvandla plastpåsar till små dekorativa trekanter, och det händer att han öppnar lådan och bara står och tittar på plastpåsarna där de ligger i prydliga rader.

Men i dag hjälper inte det där och han smäller igen lådan och driver planlöst runt i lägenheten.

Hänger de inte med där uppe i Lillehammer? Och framför allt: Läser de inte böcker?

Men kanske är det ett gott tecken att de inte ser kopplingen. För var det inte just det som var målet med hans never complain, never explain-taktik: att ingen skulle lägga märke till hans fullständigt fiktiva beteende i den så kallat självbiografiska berättelse ur verkligheten som författats av den där människan som Knut snart ska sitta bredvid i Lillehammer och tala med om otrohet i liv och litteratur.

Knut har ställt sig framför vardagsrumsfönstret. På gatan nedanför går folk åt alla håll. Han brukar stå här och titta på dem och undra vart de är på väg, vad som är så viktigt. Varenda en ser ut att bära på något tungt. Pannor i koncentrerade och bekymrade veck.

Knut är lika mycket en kugge i maskineriet, han som alla andra. Men en gammal känsla av att stå utanför mänskligheten har slagit rot och vill inte släppa taget. Han minns samma tillstånd från när han var liten, och i höstas var det tillbaka igen: en känsla av att alla andra har förstått något som inte han har förstått. Att det finns en stor och grundläggande hemlighet där ute som alla utom han känner till.

På sistone har han insett att han snart måste ut dit igen, det går inte annars. Sparkontot är tomt, han har rent av börjat använda kreditkortet.

Det är bara en tidsfråga innan han måste ringa vårdhemmet och inställa sig för tjänstgöring.

Efter varje jobbperiod tänker han: Aldrig mer. Men han kommer alltid tillbaka. Senast han jobbade där var förra sommaren och som vanligt hade flera av de boende bytts ut. En av de nya var en tidigt dement man, bara ett år äldre än Knut. De hade skämtat om det i fikarummet, att nu var det snart Knuts tur att bli bytt blöja på.

Knut skrattade med dem. Under morgontvätten brukade han se sig i spegeln medan han hjälpte de boende på med kläderna, bara för att i all stillhet konstatera skillnaden dem emellan: han själv reslig och vitklädd, och så den grå och krokiga varelse han höll på att hjälpa.

Men en eftermiddag förra sommaren när han som vanligt sprang i korridorerna kunde han höra musik. Han stannade till, för musiken var samma sjuttio- och åttiotalsmusik som han själv brukade lyssna på, och när han fått klart för sig att ljudet kom från den tidigt demente mannens rum gick det för första gången verkligen upp för Knut att det kunde ha varit han själv som satt där.

Han hade kommit bra överens med mannen, som i sina klara stunder kunde prata om allt möjligt som vem som helst. För att upprätthålla illusionen av jämbördighet hade Knut rent av skämtat om att han i egenskap av luspank författare var avundsjuk på somliga som försörjs av kommunen och får sina måltider serverade.

Givetvis avundades han inte på något sätt den där killen, som på nätterna brukade irra runt i korridorerna på jakt efter sin gamla tillvaro. Inte heller betraktade han dem som jämbördiga. Inte förrän den dagen han stod där i korridoren och hörde Depeche Modes ”Enjoy the silence” strömma ut från mannens rum.

Knut jobbade av de pass han redan tagit på sig, men sedan dess har han inte svarat när de ringt från vårdhemmet.

Nu måste han snart ringa dem, han har vetat om det sedan mitten av mars när det stod klart att han inte skulle få något stipendium i år. Men han spjärnar emot, och arvodet från Lillehammer gör att han kan vänta åtminstone en dryg vecka till.

I Lillehammer kan han dessutom få en känsla av att tillhöra kulturlivet igen, få in flytet och kanske hitta ny kraft att skriva. Att få en ny bok antagen och därmed kunna be förlaget om ett förskott, det är hans enda hopp. För även om hans böcker inte säljer så mycket längre köps de alltid in av Kulturrådet, och viktigast av allt: en ny bok skulle vara en signal till alla stipendienämnder att Knut A . Pettersen är på gång, Knut A . Pettersen är fortfarande verksam, än är han inte dement, inte död.

I vanliga fall skulle han ha gått in till Frank vid det här laget. Men Frank, Knuts närmaste granne och vän, är inne i en på-period med M, sin hemlige av-och-på-älskare, och är därför inte tillgänglig.

Knut går ut i köket igen och ställer sig och tittar på det lilla vinstället. När Franks hemliga förhållande med M, en gift, pakistansk trebarnsfar, har tagit fart igen slutar alltid Frank att dricka, varpå han ”ger bort” sitt vinställ till Knut. Knut säger att han ska ta hand om det till nästa gång och Frank säger som vanligt att det inte blir någon nästa gång, men när M har dragit sig tillbaka till familjen i Lørenskog – som han för övrigt aldrig lämnade – då är Frank alltid lika lättad över att få tillbaka stället, även om det sällan finns så många flaskor kvar.

Franks och M :s förbjudna och hemliga förhållande har pågått i flera år och för länge sedan hittat sin rytm: två tre veckor på, tre fyra veckor av. Och eftersom det nu bara är en vecka sedan det tog fart igen kan han inte räkna med Frank förrän om en vecka eller två.

Knut funderar på att öppna en flaska. Men han tycker inte om att dricka ensam. Då är det lätt hänt att han hamnar i bråk, att han börjar käbbla med någon på Facebook eller kontaktar någon han inte borde kontakta.

Det är ett år sedan Hanne – och Selma, hennes lilla dotter – flyttade ut, och när de försvann lovade Knut sig själv att han aldrig skulle bo ihop med någon enda människa igen. Och varje gång han hör den äldre mannen på våningen ovanför släpa sin feta gamla golden retriever nerför trapporna tänker han: Inte några djur heller.

Han tittar ut på gården för att hitta något att hålla fast vid där, men allt han ser är en skata som sitter i trädet och glor tillbaka på honom.

Sedan i höstas har han i stort sett hållit sig hemma, när han inte varit inne hos Frank. Det är som om han för varje dag har förlorat mer av någon sorts tolerans som han måste ha haft förut. Han har börjat irritera sig på folks utseende och beteende i en omfattning som gör det svårt att röra sig utomhus. Till exempel går det honom på nerverna att folk rör sig så sakta på trottoaren. Har de alltid gjort det? Eller att grupper av fotgängare går fyra i bredd och vägrar lämna plats för andra (Knut), som därför måste kliva ut i gatan.

Förmodligen börjar han bara bli gammal. Möjligen är det något hormonellt. Men varför går folk fyra i bredd på trottoaren och tar upp all plats? Och varför är vuxna människor klädda i byxor som det klippts stora hål i? Inte byxor med normala och naturliga hål, orsakade av vanlig hederlig nötning och slitage, som på åttiotalet när Knut var ung, utan stora, fyrkantiga luckor som de med vett och vilja har klippt ut, med sax; och varför klär folk inte på sig längre, utan sjavar runt i det offentliga rummet iförda något som liknar pyjamasar – frågorna blir till en återvändsgränd som Knut förirrar sig in i flera gånger om dagen. Allt han tänker på blir till återvändsgränder numera och där inne bland återvändsgränderna surrar han runt som ett ilsket bi.

Knut öppnar en flaska rödvin i alla fall. För att hämnas på Frank och all hans vinsnobbism tar han vattenglaset han nyss drack ur och fyller det till brädden. Därefter sväljer han inne- hållet i fyra fem stora klunkar, som om det här dyra rödvinet vore vilken medicin som helst som det bara gäller att få i sig. Sedan fyller han glaset igen, och då är flaskan tom.

Efter att Hanne och Selma flyttade har Frank varit hans enda kontakt med yttervärlden. Knut misstänker att deras vänskap bygger på lathet, i och med att Frank bor tre steg bort, och varje gång Frank försvinner in i sitt hemliga förhållande säger Knut till sig själv att han borde värma upp några gamla förbindelser, så att han har något att falla tillbaka på nästa gång Frank försvinner. Men innan han hunnit kontakta någon är grannen som regel tillgänglig igen.

Han kunde ha gått ut, bara gått ut genom dörren som en normal person och satt sig på ett kafé eller en pub. Inlett ett samtal med någon, varit en vanlig människa i det offentliga rummet. Men man vet aldrig vem man träffar. Knut borde dessutom undvika att öppna munnen över huvud taget, eftersom det enda han vill prata om är det enda han inte kan prata om. Hela tiden måste han gå försiktigt fram, som om världen där ute har förvandlats till en väldig ballong med skit som när som helst kan explodera.

Med glaset i hand går han ut i uppgången och knackar på hos Frank, men det är förstås ingen som öppnar. När Frank är upptagen med M är det som om han försvinner in i en sekt. Han blir omöjlig att prata med, omöjlig att förhålla sig till.

Knut öppnar laptoppen och söker runt efter vilka andra som ska till Lillehammer. Han har tillbringat decennier i norskt kulturliv och det finns kända namn och ansikten överallt.

När var han senast där uppe? Det måste ha varit när hans senaste bok kom ut – för snart sju år sedan. Den fick ett ljummet mottagande, i likhet med de två föregående böckerna han gav ut efter Den Berömda Boken.

Den Berömda Boken – som inte heter Den Berömda Boken, det är bara Knut som kallar den så – var hans tredje bok. Den kom för över tjugo år sedan och blev hans genombrott. Boken sålde så bra att han kunde säga upp sig från deltidsjobbet som korrekturläsare på en tidning och dessutom köpa den här lägenheten.

I programmet står det att hans exfru Lene ska läsa ur sin senaste bok vid ett arrangemang i parken. Frånsett Frank är Lene den enda han kan tänka sig att prata med nu. Problemet är att få henne i enrum. Om han ringer är Terje – som Knut fortfarande betraktar som Lenes nye man, trots att de har varit gifta i över tio år – aldrig långt borta och därför kan han bara prata om saker som har med Lukas, deras son, att göra och det på ett så neutralt och oantastligt sätt som möjligt.

I höstas hade Frank varit upptagen med M , då också. Desperat efter att tala med någon han visste att han kunde lita på hade Knut drivit runt i kvarteret där Lene har sitt frilanskollektiv, och när han stötte på henne vid andra eller tredje försöket låtsades han vara där av en händelse. Han hade dragit med henne till en pub och efter några öl berättade han hela historien. Först hade han bara nämnt det i en bisats medan de pratade om något annat. Ja, på tal om det, har du läst den senaste boken av […]? Där skriver hon en helt galen historia om mig. Och sedan hade han skakat på huvudet och flinat, som om han stod höjd över alltihop. Det var Lene, som inte hade läst boken än, som frågade och grävde, precis som han räknat med, och det var hon som hetsade upp sig, vilket han också hade räknat med, och där satt han på puben och blev blank i ögonen.

Du måste ju agera, sa Lene. Du kan inte låta henne hålla på så där. Vad kan jag göra, svarade Knut. Hur jag än agerar kommer det bara att göra saken värre. Hon kommer att sälja fler böcker och jag stämplas som förövare för all framtid. Det är det som kommer att hända.

Du är så långt ifrån en förövare det går att komma, sa Lene. Kan du låta bli att säga något om det här till Terje, hade han sagt när de skildes. Det hade Lene lovat honom, men man vet aldrig med äkta par. Och nu ska han sitta på en scen med både Terje och Verklighetsförfattaren, som han i sitt stilla sinne kallar henne.

Eller ska han det? Han kan bara låta bli att svara. Ett annat knep han använde sig av förr i tiden: låt bara bli att svara. Knut vet varken ut eller in. Han behöver en god lyssnare. Inne hos Frank kan han hålla långa föredrag medan Frank, som är grafisk designer och jobbar hemifrån, sitter framför dataskärmen och skapar hemsidor, affischer och bokomslag.

Han skulle gärna ha gått in dit och än en gång berättat sin version, än en gång dragit samma gamla visa som han har dragit hela vintern om vad som hände på ett visst medlemsmöte på det norska författarförbundet för ganska exakt två och ett halvt år sedan.

Märk väl vad som verkligen hände, i motsats till det som står i Verklighetsförfattarens bok, en bok som enligt författaren ska skildra själva verkligheten, rakt av. Men hur är det möjligt att påstå att man beskriver verkligheten och samtidigt koka ihop rena lögner om folk? Peka ut dem med namn? Andra personer har hon gett fingerade namn, hon har rent av gett fingerade namn åt sina egna barn.

Mitt namn har hon däremot skrivit ut helt och hållet, med efternamn och alltihop. Som om jag inte har känslor. Som om jag vore en pappfigur, en clown, någon man kan göra vad man vill med, utan konsekvenser.

Knut sitter vid skrivbordet och mumlar ut i luften.

På sistone har han tänkt mindre på den här historien. Efter hand har den inte dykt upp i tankarna fler än tjugo trettio – i motsats till flera hundra – gånger per dygn. Men nu är den tillbaka igen, och det med full kraft.

Hittills har den här fredagen gått åt till att göra kaffe, öppna och stänga fönster, googla sig själv, hetsa upp sig över en artikel om något han glömt, följa ett eller annat bråk på Facebook som han också har glömt, äta några skivor knäckebröd och dricka mer kaffe och så denna rädsla för cancer, för mot eftermiddagen kommer den smygande, dagsvarianten av den mening som väcker honom varje natt vid tretiden: Här ligger vi ensamma och snart är det slut. Förr i tiden hände det att han kunde få ut något av sådana där meningar som har en tendens att sätta sig på hjärnan på honom – flera av hans böcker har börjat så – men nu gör de honom bara sömnlös.

Han har inte företagit sig något annat konkret den här dagen än att börja gråta, vilket inträffade när han på förmiddagen råkade se ett klipp med en trebent hund. Sättet som hunden linkade iväg på, så oberört och helt utan självömkan, fick tårarna att rinna, och precis som klippet om testikelcancer påminde sinnesrörelsen också om arbete, kanske eftersom att sitta framför skärmen och gråta så att tårarna droppar ner på tangentbordet är något som Knut har läst att flera av hans manliga kollegor har för vana att göra under skrivprocessen.

Glaset är snart tomt. Han har på kort tid druckit en hel flaska. Men han känner inte av det, inte annat än att knäna har domnat.

Han går ut i köket och funderar på om han ska öppna en flaska till. Då hör han ljud inifrån Franks kök, som delar vägg med hans. Det är så lyhört här i huset att han kan höra Frank sucka, vilket han gör nu, och Knut står kvar och lyssnar på suckarna och på Franks släpande steg och han ler, för han vet vad det här betyder.

Förhållandet mellan Frank och M tar slut och börjar om med allt kortare intervall. Förra gången tog det bara tio dagar, och nu alltså inte mer än en vecka. Frank hinner ofta inte köpa hem många flaskor förrän förhållandet tar fart igen. Inte hinner Knut dricka upp dem heller förrän det återigen är slut. Nu finns det kvar hela fem flaskor i vinstället och Knut bär ut det i trappuppgången.

Han knackar på, men Frank öppnar ändå inte.

– Hallå, ropar Knut genom brevinkastet. Jag vet att du är där.

Ingen reaktion. Men eftersom han inte orkar bära tillbaka vinstället igen sätter han sig ner på dörrmattan, med ryggen mot Franks ytterdörr.

Senast Knut hade något man kan kalla ett socialt liv var när Hanne och Selma fortfarande bodde här. På den tiden var det en strid ström av middagar och fester, men det visade sig att alla bara varit Hannes vänner, för de försvann med henne. Knut har varit inne på Facebook för att försöka minnas vilka han känner, gamla vänskaper från tiden före Hanne, men han har hittills inte hittat någon som han har någon större lust att träffa. Han nöjer sig med en tumme upp eller en arg eller gråtande gubbe som reaktion på något som den eller den har lagt ut. Till ett par stycken har han ändå försökt skriva ett personligt meddelande, men då går det som det går när han försöker skriva något skönlitterärt: Han skriver och stryker, redigerar och stryker och ändrar, och snart glider allt mellan fingrarna på honom. Just nu är det som om allt han skriver blir till lögn i samma stund som han knappar in det på skärmen. Som om han håller på att tappa språket. Han minns att han en gång i tiden, åtminstone fram till i höstas, rörde sig i världen och både uttalade sig och skrev, alltså måste han ha haft något att säga, men han kan för sitt liv inte komma ihåg vad det var som var så viktigt att få ur sig hela tiden, och inte hittar han tillbaka till det engagemang som måste ha legat bakom heller, både behovet att meddela sig och behovet att röra sig i världen.

– Jag har blivit inbjuden till Lillehammer, säger han genom brevinkastet. Och gissa vem jag ska upp på scenen med!

Till slut kommer Frank ut i tamburen. Knut kan bara se benen på honom och som vanligt har Frank på sig kostymbyxor med sylvassa pressveck. Trots att han jobbar hemifrån klär sig Frank alltid i kostymbyxor och vit skjorta, aldrig jeans och