Ann Caroline H책kans Mia Nilsson
Tjoflöjt Vi har fått papper från musikskolan. Och det är ju egentligen ett jättestort JIPPI! Men för mig är det bara sorgligt. Jag vill ju så gärna. Men jag kommer bara att sitta och drömma med den där lappen i handen här hemma. Fylla i den och faktiskt börja spela – det går inte! Varför går det inte, undrar du kanske? Jo, därför att jag har sett hur min klasskompis Josefine tittar konstigt på dem som släpar runt på sina instrumentfodral.
7
Hon tycker säkert att det är det töntigaste man kan göra och skulle skratta ihjäl sig åt mig, om jag kom med ett sådant där fodral genom korridoren. Och då skulle nog alla andra också göra det, eftersom Josse är en sådan som får andra att tycka och göra dumma saker!
8
Det gäller till exempel Bella, som jag förut alltid tyckte var så snäll. Nu har hon tyvärr blivit bästis med Josse och då är hon inte så snäll längre. Fröknarna skriver upp på svarta tavlan vilken speltid man har för att man inte ska glömma bort det. Så att alla kan se! Då blir det hur lätt som helst att reta dem som spelar. Det är så typiskt. Farmor spelade tvärflöjt när hon var yngre. Och hon har berättat hur roligt hon tyckte att det var. Tyvärr har hon inte kvar sin flöjt, annars skulle jag ha fått den. Men det spelar ingen roll. Jag kommer ändå inte att börja spela. Jag orkar inte ge Josefine en perfekt sak att reta mig för. Det räcker med det som hände tidigare den här terminen. Då ljög jag nämligen för henne och Bella!
9
Jag sa att jag hade fått ett marsvin som hette Gold, bara för att jag trodde att de skulle bli mer intresserade av att prata och leka med mig då. Men de blev jättearga på mig istället, eftersom jag till slut sa att Gold hade dött. Vad skulle jag göra? De tjatade ju hela tiden om att få komma hem till mig och titta på honom. Men då tyckte både Josefine och Bella att det var mitt fel att Gold var död. Typiskt va? Ingen säger i alla fall något om mitt marsvin längre och jag undviker att prata om allt som har med husdjur att göra. Om jag hör att någon börjar prata om det går jag in och hämtar ett hopprep till eller låtsas gå på toa. Och det har fungerat hittills.
10
Mitt i prick Min klasskompis Jonah står borta vid trästocken som vi brukar leka på, och han kikar åt mitt håll. Det är en konstig känsla: Att vara vän med en som jag förut trodde hatade mig. Men, när det visade sig att det bara var vi två i klassen som inte kunde simma, då stöttade vi varandra och så blev vi vänner på kuppen. Ska jag gå till honom eller vara med tjejerna? Det är så svårt att veta vad som är bäst att välja.
11
Jag har ju alltid velat vara med Bella och de andra. Men jag har också nästan alltid känt mig i vägen på något sätt. Nu plötsligt, bara för att Jonah står och väntar, då kollar Bella och Josse på mig, som om de vill att jag ska gå till dem.
Varför tror du att de gör så? Fast visst vore det roligt att vara med dem. Nu ler de mot mig. Sen kommer Ludde dribblande med en bandyboll. Den rullar rakt genom vattenpölen intill Josse så det stänker prickar med brunt vatten på hennes vita leggingsben.
Först skriker hon så det gör ont i öronen. Sen hör jag att hon säger till Bella: ”Mamma kommer att döda mig!” Hon ser helt förstörd ut. Värst av allt, hon börjar gråta och springer in. Stackars fröken, tänker jag. Josefine tycker jag inte särskilt synd om, men fröken. Det är ju hon som kommer att få resa sig ur den sköna soffan i lärarrummet, lämna sina goda bakelser eller bullar (för det är ju det alla lärare sitter och glufsar i sig på rasterna, eller hur?). Bara för att gå till Josse som är hysterisk över att hon fått lite fläckar på sina nya leggings. Tur att min mamma inte blir arg över sådant. Jag möter Jonahs blick, han ser ut att försöka hålla sig för skratt, precis som jag.
14
Och då bara vet jag: Att det är till Jonah jag ska gå. För jag orkar inte gå omkring hela rasten med tjejerna och akta mig för att få smuts på kläderna. Det är ju spytråkigt. Jag springer bort till Jonah, som nu står lutad över skolgårdens största vattenpöl. ”Tror du att jag kan hoppa över den?” säger han och tittar kaxigt på mig. Hans ögon glittrar. ”Kanske”, säger jag och undrar om han verkligen ska försöka. För pölen är stor som en sjö. Han backar, tar sats och börjar springa. En halv sekund innan han ska hoppa ser det ut som att han ångrar sig. Han tappar fart och hoppet blir helt misslyckat. Och han hamnar mitt i minisjön med ett plask som stänker.
15
Men det gör inget. Jag gillar stänk och roliga fläckar. Jag skrattar. Josse gråter. Vilken skillnad det är på oss två. Eller hur?
Mitt liv som hundbajs Det gnager i huvudet som tänderna på en hungrig kanin. Det är det här med musikskolan. Tänk om jag kunde få fröken att inte skriva upp mitt namn och min speltid på tavlan, om jag nu börjar där. Då är det ingen som behöver veta att jag går dit. Jag kan ha flöjten i ryggan och se till att jag får spela på rasten.
17
Hur ska jag göra? Prata med musiklärarna? Det går inte! Vågar inte! Jag vet ju inte ens var de finns! De är inte på skolan hela tiden, utan på något annat hemligt ställe (där det säkert kryllar av roliga instrument). Och fröken, hon kommer inte att förstå. För jag kan inte säga hela sanningen till henne. Då skrattar hon bara åt mig och skriver upp mitt namn på svarta tavlan i alla fall. Extra stort. Sen kommer hon att meddela hela klassen att Juni minsann ska vara så löjlig att hon tänker gå och spela ett fjantigt litet instrument varje vecka. Och så går hon till rektorn och ber honom ordna en storsamling i gympahallen, där hon kan berätta den stora nyheten för alla elever på skolan samtidigt.
18
De skulle ställa mig där, ensam inför alla, och säga: ”Ja, så här ser de alltså ut, töntarna som går i musikskolan. Snurra runt Juni, så att alla kan se ordentligt!” Nej, men allvarligt talat, fröken tycker förstås att man inte ska bry sig om dem som retas. Men hon förstår inte. Ingen vuxen kan förstå hur jobbigt det är. När de, som ska tycka att man är cool och rolig att vara med, istället tycker att man är lika intressant och härlig som en hundbajskorv. Det är ju som att inte finnas till. De andra skulle gå en omväg för att inte råka komma för nära mig. De skulle fnysa och rynka på ögonbrynen åt mig. Hålla för näsan och hoppas att de inte råkat nudda vid mig. Ett liv som hundbajs är faktiskt inte roligt.
19
Ja, så här ser de alltså ut, töntarna i musikskolan!
Hundbajs!
Vilken sop(p)a Jag tänker på den vackra, glänsande tvärflöjten som skulle passa så fint i min hand. Farmor sa en gång att jag har riktiga flöjthänder (nej, det betyder inte att fingrarna ser ut som flöjter, utan att man har långa och smala fingrar som passar bra att spela flöjt med såklart).
Jag har inte tänkt på mina händer förut, men nu gör jag det. För kan det finnas något sorgligare än ett par flöjthänder utan en flöjt? Men lappen till musikskolan ligger snällt kvar i ryggan, där den hamnade när vi fick den av fröken. Och där kommer den väl att bli kvar! För det är ju inte värt att försöka. Eller hur? Orkar jag verkligen höra alla taskiga kommentarer när jag ska spatsera in i klassrummet med mitt lilla svarta instrumentfodral en gång i veckan? (Och framför allt: Varför ser instrumentfodral så töntiga ut egentligen? En datorväska, till exempel, är ju mycket coolare!) Nej, fy så jobbigt! Men samtidigt. Hur kul vore det inte att bara kunna öppna en spelbok, ta fram flöjten och blåsa fram en massa vackra toner?
23
Det skulle kännas skönt i hela kroppen och alla skulle bli så stolta över mig. Och farmor … Jag kunde spela något för henne på hennes födelsedag. Hon skulle sitta där i sin favvofåtölj med en liten tår i ena ögonvrån.
Ska jag strunta i det här roliga, bara på grund av mina taskiga klasskompisar? Det är alltså de som bestämmer vad jag ska göra i mitt liv? Toppen! Jag kanske ska be dem välja vad jag ska göra hela sommarlovet också? Eller vad jag ska bli när jag blir stor. ”Du ska bli gatsopare!” ”Okej!” Och eftersom jag är Sveriges största fegis får jag gå omkring här på jorden och bara sopa och sopa, för resten av mitt liv.
Ta ton Trots att jag är livrädd och blyg när det gäller det mesta, finns det ett ställe (fram till i dag, vill säga) där jag glömmer bort att jag egentligen är en fegis – i skolkören. Jag har alltid tyckt om att sjunga, ända sen jag var typ fyra år. Då var jag för övrigt mycket modigare än nu. Mamma brukar berätta att jag alltid ville synas och höras, inte bara hemma utan även på förskolan. Jag tog alla chanser jag fick, att sjunga,
26
flamsa och uppträda. Vare sig någon var intresserad eller inte. Det fanns alltid någon som applåderade och sa: ”Vad bra!” Och det var den personen som jag lyssnade på. Men det är så konstigt, för när jag började i skolan slutade applåderna och bra-ropen. Det är okej att sjunga falskt när man är fyra, fem eller sex år. Man får beröm ändå. Men när man är åtta år som jag, då är det inte längre okej att stå i skolkören och ta i allt man kan, bara för att man tycker att det är så himla kul. Inte om man låter som en bajsnödig kossa. För då vill de inte att man ska höras. Vilka är det som inte vill det, undrar du kanske? Körfröken, de andra eleverna i kören och föräldrarna, svarar jag då.
27
Och om vi sjunger falskt när vi uppträder för våra föräldrar kan de tro att körfröken inte är särskilt bra. Ingen vill leda en kör som låter illa. En körfröken vill att alla ska sjunga rätt och fint. Och precis som min vanliga fröken pratar även körfröken tvärtomspråket.
I dag sa hon: ”Du sjunger fint, men du kanske inte behöver ta i så mycket så att du överröstar de andra. Sjung lite tystare helt enkelt.”
Taskigt va! Om jag sjunger fint borde jag väl få höras? Och hur sjunger man lite tystare? De andra flinade när hon sa så. Och då … när jag stod där som ett frågetecken (jag hade inte märkt att jag sjöng sååå himla högt) sa Josse: ”Du behöver väl inte se så förvånad ut. Du kan ju inte ta en ton rätt. Ändå sjunger du högt som en galning, så att vi andra inte hörs.” Och just då kände jag: Det kommer aldrig att bli kul att sjunga i kören mer. Eller rättare sagt, att sjunga överhuvudtaget. Bara poff! Och så var allt det glada och roliga med det borta. Jag tänkte att jag inte skulle sjunga en endaste ton mer. Never!
30
Som tur är så är det någon som går ur eller med i kören nästan varje vecka. Min vanliga fröken håller inte riktigt reda på vem som är med eller inte längre. Det är bara att sitta kvar i klassrummet, jobba vidare och låtsas som ingenting nästa tisdag, när de andra går iväg dit.
31
Håll utkik efter de andra böckerna i serien! Badhuskrisen, 2010 (första boken, finns redan ute) Kärlekskrisen, 2011 (tredje boken, kommer snart) Sen kommer det ännu fler …
mitt livsfarliga liv: tvärflöjtskrisen ©Text: Ann Caroline Håkans 2010 © Bild: Mia Nilsson 2010 Omslagstypografi: Mia Nilsson Formgivning: Marit Messing Redaktör: Agneta Wallgren Typsnitt: Sabon En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av GGP Media, GmbH, Tyskland 2010 isbn 978-91-638-6802-3
www.bonniercarlsen.se