9789170018114

PROLOG

Starka band

Farmen Månrakan i New South Wales, 1835 Nell Penhalligan mötte dotterdotterns blick och försökte se sträng ut.

Ruby var ett bedårande barn med rött hår och eldfängt humör. Vid fem var hon lika vetgirig och näsvis som hennes mamma, Amy, hade varit i samma ålder, och det var svårt att inte le mot den kavata lilla flickan. ”Det är oartigt att stirra”, påpekade Nell milt. ”Är du väldigt gammal, mormor?” Ruby hade lagt huvudet på sned och de blå ögonen lyste nyfiket.

Nell spände ut sin yppiga barm. ”Jag fyller sextioåtta år i dag”, svarade hon stolt. ”Det är väl inget”, avbröt Alice Quince. ”Jag är sjuttiofyra.”

Nell betraktade den spinkiga kvinnan bredvid sig. ”Ja, men jag är friskare och klarar fortfarande av ett helt dagsverke.” ”Hm.” Alice stoppade in några vita hårtestar under bahytten. ”Lite tvätt och strykning är inte vad jag kallar ett dagsverke”, sa hon avfärdande. ”Jag är alltid med och klipper fåren.” ”Är i vägen, menar du väl?” rättade Nell.

Barnet lyssnade uppmärksamt. ”Varför grälar du med tant Alice, mormor?” ”För att hon pratar i nattmössan nästan jämt.” Nell drog den tunna sjalen tätare om sina fylliga axlar. Hon frös trots att solen gassade och visste med sig att hon borde ha tagit sin tjocka sjal. Men hon tänkte inte be om den, för då skulle Alice säkert säga något dräpande om vilken vekling hon var.

9

”Och det gör inte du?” fnös Alice hånfullt. ”Du fyller barnets huvud med en massa strunt som hon inte begriper ett dyft av.”

Nell blinkade konspiratoriskt åt dotterdottern. ”Ruby och jag förstår varandra alldeles utmärkt”, förkunnade hon, ”och det är bättre att jag berättar själv än att hon får höra en förvanskad historia av någon annan.” ”Jag tycker det är olämpligt att du berättar om ditt förflutna som straffånge”, sa Alice med axlarna spända av ogillande. ”Särskilt inte med tanke på anledningen till att du blev deporterad.” Den ilskna blicken sa mer än tusen ord.

Nells liv som sköka i London hade tagit slut den dag hon gick i land i Australien. ”Du vet mycket väl att jag inte säger något om det”, fräste hon.

Ruby klättrade upp i Nells omfångsrika knä och kröp ihop i hennes famn. ”Jag gillar mormors historier.” Hon såg på Nell. ”Ta den där läskiga om hur tant Alice var nära att bli uppäten av en dingo och hur du sköt ihjäl den.”

Alice fällde ut solfjädern. ”Den berättar jag mycket bättre än du; det var trots allt mig dingon jagade.” ”Ja, men du skulle inte sitta här i dag om jag inte var en sådan skicklig skytt”, gav Nell igen. ”Är det inte dags för din eftermiddagslur nu?”

Alices ögon smalnade. ”Det är inte alla som har för vana att sova bort halva dagarna”, kontrade hon. Mödosamt reste hon sig ur stolen och det frasade om kjolarna som skimrade blåsvart i solskenet. ”Jag tänker inte sitta här och höra dig fabulera. Din dotter Sarah behöver hjälp med maten.”

Nell såg väninnan stappla över gårdsplanen och uppför verandatrappan. De började bli gamla och skröpliga båda två, även om ingen av dem skulle drömma om att medge det. Trots att de ständigt gnabbades så hade de med åren kommit att stå varandra lika nära som systrar. Nell kände flickan ändra ställning i knäet och gjorde en grimas av smärta. Hon hade besvär med lederna och också Rubys ringa tyngd fick dem att protestera. ”Ge mig en födelsedagskram och gå sedan och hjälp din mamma!” ”Men jag vill höra en historia”, protesterade Ruby och trutade med munnen. ”Senare”, lovade Nell. ”Jag älskar dig mormor och tant Alice med. Var inte arg på henne, 10

snälla mormor. Hon är urgammal och Bindi säger att han har hört andarna sjunga för henne.” Barnet rynkade pannan. ”Men jag kan inte höra dem. Kan du?”

Ruby slog armarna om Nell och pussade henne på kinden, men Nell hade blivit alldeles kall. Hon skulle allt läsa lusen av Bindi. Hur vågade aboriginen oroa barnet med sina vidskepliga dumheter? ”Om det sjungs här i dag, så är det för mig när jag skär upp tårtan”, förklarade Nell bestämt och gav sitt avgudade barnbarn en kram. ”I väg med dig nu!”

Hon tittade efter flickan. Håret glänste och banden fladdrade då Ruby på bara fötter skuttade genom gräset. Hon hade hela livet framför sig och Nell blev sorgsen då hon tänkte på sin egen förlorade ungdom. Vart hade åren tagit vägen? Allt hon hade kvar var drömlika minnesglimtar av ett liv som levts av en helt annan person än den gamla kvinna som satt här och tyckte synd om sig själv.

Ilsket sköt Nell tankarna ifrån sig. Fast besluten att inte låta Bindis vidskeplighet förstöra födelsedagen lutade hon sig mot kuddarna och betraktade omgivningarna, såg borden dukas i skuggan av träden medan aboriginbarnen fick godisstänger och sedan föstes i väg.

Bindi satt på huk vid floden tillsammans med de andra infödda männen och deras kvinnor tjattrade som papegojor samtidigt som de under ljudligt plaskande fångade kräftor. Den lille pojke vars liv hennes make Billy räddat med en sista heroisk handling var numera en man med silverstänk i håret. Nell suckade djupt.

Eukalyptusträden böjde sina bleka stammar över de ockraröda flodstränderna och bladen darrade då färggranna finkar pilade hit och dit. Himlen var klar, men hettan som skimrade vid horisonten fick den att se vit ut, och långt bortifrån hördes en kookaburras skratt och en kråkas sorgsna kraxande. Allt omkring henne var typiskt för det urgamla land som hon numera kallade hemma, både välbekant och bedrägligt, för skönheten dolde en grymhet som vid flera tillfällen fått henne och Alice att förtvivla. Men då hon betraktade familjen kände hon sig ändå nöjd; de hade lyckats bemästra naturen och hon hade mycket att vara tacksam för även om hon fått betala ett högt pris.

Walter skulle ha varit mer lik sin pappa om han inte haft mörkrött hår.

Hjärtat blev tungt vid åsynen av sonens starka, seniga gestalt med samma grånade tinningar som Billy en gång haft. Men trots likheten saknade Walter faderns lättsamma inställning till livet och han tog alldeles för 11

allvarligt på saker och ting. Han hade häftigt temperament och familjen hade lärt sig att hålla sig ur vägen när han tappade humöret, även om det inte hände lika ofta som förr. Sedan fyra år tillbaka var Walter änkling.

Han skötte Månrakan med fast hand och verkade inte intresserad av att gifta om sig.

Walters fyra söner sprang i vägen för alla och Nell log då deras lilla kusin Ruby satte händerna i sidan och sa åt dem att lugna ner sig. Pojkarna var lika rastlösa som fölungar och det var bra att deras far höll dem sysselsatta på gården och hindrade dem från att hitta på rackartyg.

Månrakan hade inte förändrats särskilt mycket under årens lopp, även om hon och Alice hade flyttat in i det lilla huset vid floden när Walter gifte sig. Mangårdsbyggnaden var fortfarande gårdens hjärta. Med tanke på översvämningar och termiter vilade den på pålar och hade byggts till flera gånger för att Walters stora familj skulle få plats. Längs framsidan löpte en bred veranda, myggfönster och nätdörrar höll flugorna borta och rosor klättrade på verandastolparna. Pepparträdet var gammalt och knotigt, men grenarna hängde ner och det täta lövverket gav välbehövlig skugga.

Klippningsladan var stor och bastant och det mesta var sig likt även om några av uthusen hade byggts om och fållorna hade gjorts större. Nell satt där alldeles tyst och stilla som en ö mitt i det brusande larmet och lät tankarna gå tillbaka till det förflutna.

De tidiga åren hade varit fulla av vedermödor då de röjde mark, såg till att få tak över huvudet, sådde och skördade och skötte fåren. Men hon och Billy och Alice och hennes make Jack hade aldrig slutat tro på att de en dag skulle ha den bästa farmen i hela New South Wales. Det värkte i hjärtat då Nell mindes skogsbranden som hade krävt Billys och Jacks liv och den gräsliga översvämningen som sedan snabbt följts av en ihållande torka. Hon och Alice hade överlevt alltihop och de hade begravt stridsyxan för gott samtidigt med sina män och i stället stöttat varandra.

Nell tvingade sig att tänka på lyckligare tider. Blicken gick till Niall och hon log. Irländaren hade kommit på friarstråt till hennes äldsta dotter Amy för många år sedan, tafatt och blyg i lappade kläder och slitna stövlar. Då hade han bara varit femton år gammal, men uttrycket i ögonen hade skvallrat om alla vidrigheter han utsatts för som mycket ung straffånge. Det var stor skillnad mot den välmående och framgångs12

rike man som nu stod och pratade med sin svåger Walter medan barnen stojade runt omkring dem. Niall och Amy hade fått uppleva både sorg och glädje under årens lopp, men tack vare kärlek och hårt arbete hade det gått bra för dem och de bodde numera i det eleganta hus som Niall nyligen hade byggt bakom sin nya smedja i Parramatta. Han hade bevisat att livsgnistan hos människan inte lät sig släckas i första taget.

Nell såg på barnbarnen. De var tio inalles och garanterade framtiden både för Nialls smedja och Månrakan och fick gården att sjuda av liv.

Nell betraktade Ruby, den yngsta av Amys sex överlevande barn, och visste att hon inte borde favorisera flickan, men det var något hos henne som fick hjärtat att smälta. Kanske var det för att hon älskade att höra Nell och Alice berätta historier eller för att hon uppskattade att de tog sig tid med henne när föräldrarna var upptagna. Hur som helst var flickan henne mycket kär. ”Hur är det, mamma?”

Nell ryckte till och tittade på Sarah. ”Det är alldeles utmärkt”, svarade hon, ”men jag önskar att jag hade deras energi.” Nell såg skuggan i sin yngsta dotters ögon då hon betraktade barnen som sprang omkring och lekte på gårdsplanen och förstod vad hon tänkte. Sarah hade aldrig gift sig. Hon tog hand om sin tvillingbror och hans söner och vid fyllda fyrtiotvå var det inte troligt att hon någonsin skulle få några egna barn. ”Var är Alice?”

Sarah drog med händerna över förklädet och kisade mot solen med sina blå ögon. ”Hon sitter på en köksstol och ger order som en annan fanjunkare”, fnissade hon. ”Det förvånar mig att inte du också är där inne och hjälper till med ordergivningen, som du brukar göra.” ”Jag ska väl ändå inte behöva arbeta på min egen födelsedag! Men säg till mig om Alice är i vägen.”

Sarah skrattade. ”Sitt kvar, mamma. Vi vill helst slippa fler gräl när det är så mycket att stå i.”

Nell lutade sig åter mot kuddarna. Egentligen orkade hon inte bråka med Alice och det var skönt att sitta här i skuggan och se solljuset strila ner genom grönskan. ”Har du lust att hämta min tjocka sjal, gumman.

Vinden är lite kylig.”

Snart hade Nell fått den mjuka yllesjalen om axlarna och hon skulle just till att be om en kopp te då det hördes rop och musik från andra sidan floden. Det var Nialls släktingar som kom, en del till häst och 13

andra i vagn, en försvarlig samling som gjorde vägen mindre lång med säckpipa och fiol. Nell lyste genast upp, för irländarna hade alltid en historia att berätta, en sång att sjunga eller ett instrument att spela och de gillade att festa.

Hon såg dem korsa floden där vattnet sjunkit kraftigt under de senaste fem årens torka. Niall hade aldrig glömt sin mamma och sina systrar, och han hade betalat resan för dem och sina svågrar till Australien och sedan skaffat dem arbete. De flesta hade stannat i eller i närheten av Parramatta och de var regelbundna och välkomna besökare på Månrakan. ”Hjälp mig upp!” befallde hon. ”Det är min fest och jag har absolut ingen lust att sitta här ensam.”

Med Sarahs hjälp reste Nell sig mödosamt och rättade till bahytten.

Den var gammal, men hon hade satt i nya band och några mimosakvistar som gjorde sig bra mot den gröna klänningen. Visserligen var hon gammal, men det var ingen ursäkt för att negligera sitt yttre. Hon hade inget till övers för den svarta bombasin och de enkla bahytter som Alice var så förtjust i, men väninnan hade aldrig gillat flärd. Nell väntade medan Sarah plockade upp solfjädern och handskarna som ramlat ner på marken, tog sedan hennes arm och styrde stegen mot de dukade borden. ”Det där är din tredje tårtbit.”

Nell hejdade sig med skeden i luften. ”Jag har åtminstone så pass många tänder kvar att jag kan tugga i mig allt jag vill äta.” ”Det är därför du är så fet”, menade Alice och sög på läpparna. ”Hm. Det är i alla fall bättre än att vara skinntorr som du. Minsta vindpust skulle kunna blåsa omkull dig.”

Alice gjorde en grimas. ”Det skulle behövas en orkan för att flytta på dig. Det förvånar mig att stolen inte har brakat ihop än.” ”Min Billy gjorde gedigna saker.” Nell åt upp tårtbiten och funderade på att ta en till.

Till hennes stora förvåning höll Alice med. ”Ja, Billy var en duktig hantverkare, precis som min Jack ”, suckade hon. ”Vårt lilla hus vid floden kommer att stå kvar långt efter det att vi själva är döda.” ”Nu börjar du bli sjukligt dyster”, sa Nell. Det Ruby hade sagt om att Bindi hört andarna sjunga för Alice och den fjärrskådande blicken i väninnans ögon fick henne att känna sig ur gängorna.

14

Alice tycktes inte ha hört henne. ”Minns du när vi bråkade om fåren den där första dagen?”

Nell var osäker på vart hon ville komma. De hade blivit osams strax efter Alices ankomst till Månrakan och genast insett att de hade mycket skiftande bakgrund. ”Ja, jag vill minnas att stickor och strån rök”, sa hon försiktigt. ”Du var styv i korken på den tiden och är det än i denna dag”, sa Alice och det glittrade okynnigt i de blekblå ögonen. ”Fast vi var nog lika goda kålsupare bägge två och jag har alltid gillat att gnabbas med dig.”

Nell höjde ett ögonbryn och borstade bort smulor från klänningslivet. I väninnans blick syntes en skymt av en mycket yngre Alice, men ansiktet var rynkigt efter alla år i den skoningslösa solen, händerna var knotiga och den löst sittande klänningen underströk hur mager hon var. Åldern och det hårda livet i vildmarken hade satt sina spår hos dem bägge. ”Du börjar väl inte bli sentimental?”

Alice skakade på huvudet så att de urblekta banden i bahytten av halm hoppade. ”Jag satt bara och tänkte på att vi kunde skatta oss lyckliga som hade varandra och på hur mycket vi har åstadkommit tillsammans.” Hon nickade mot den glada kakofonin av prat och skratt som hördes från andra änden av bordet där Ruby satt och betraktade sin kusin Finn med tillbedjan i blicken. ”Tack för att du har delat med dig av din familj. Det skulle ha varit ensamt att åldras utan egna barn.” ”Nu vet jag att du håller på att bli sentimental”, sa Nell vresigt. Det var inte ofta Alice talade om känslor och det gjorde henne illa till mods. Hon skulle till att skjuta stolen bakåt då Alice lade handen på hennes arm. ”Du är min käraste vän”, sa hon lågmält. ”Och säg inte emot mig för en gångs skull!”

Nell kunde känna hjärtat dunka mot revbenen. Alice uppförde sig minst sagt underligt och det fanns en intensitet i rösten som Nell inte hade hört på åratal. Det var som om Alice förstod att tiden höll på att rinna ut, att hon måste säga vad hon ville ha sagt innan det blev för sent. Kanske var Bindis tal om att han hört andarna sjunga inte bara vidskeplighet?

Tanken på att förlora väninnan var omskakande. Försiktigt fattade Nell den förvärkta handen, medveten om hur reumatismen plågade Alice trots att hon sällan visade det. ”Jag vet inte vad det här handlar om”, sa hon mjukt, ”men du och jag har alltid munhuggits, det är det 15

som har hållit oss uppe. Tro inte att jag inte älskar dig bara för att jag brukar kalla dig för en gammal idiot.” Hon svalde klumpen i halsen och tvingade sig att le. ”Men våga inte tala om det för någon för då ska jag berätta hur du bröt ihop när Henry Carlton dog.”

Alice rodnade och drog åt sig handen. ”Det gjorde jag visst inte!”

Nell nickade, nöjd med att Alice var sig själv igen. ”Jag hörde dig allt”, sa hon triumferande. ”Du grät i kudden som en kärlekskrank tonåring.” ”Trots att du flörtade skamlöst med Henry var han min beundrare, inte din, och jag hade all rätt att sörja honom.” Alice blängde ilsket på Nell, men hon förmådde inte vara arg någon längre stund och ansiktet sprack snart upp i ett leende. ”Nog var han stilig?”

Nell log. ”Det var han och skärpt med. Vi skulle inte ha klarat oss hälften så bra utan honom.”

De försjönk i vänskaplig tystnad då ljuden från festen tonade bort och minnena tog över. Henry Carlton hade gett deras liv ny mening sedan de blev änkor och de saknade honom djupt. Han hade varit en lojal vän som kommit med ovärderliga råd och merinofåren som han skeppat från Sydafrika hade upprätthållit kvaliteten på deras hjord efter den gräsliga torka som fått många andra farmare på knä. ”Ibland tycker jag att vi har levt för länge”, sa Alice med en suck. ”Struntprat!” utbrast Nell. ”Hur kan någon leva för länge?” ”Snart är vi de sista i vår generation. Vartenda år hör vi att ytterligare någon har dött. Det verkar orättvist.”

Nell hade fått nog. Hon fattade armstöden och hävde sig upp ur stolen. ”Jag planerar då inte att lägga näsan i vädret riktigt än”, snäste hon. ”Du kan sitta här och tycka synd om dig själv om du vill, men så länge jag lever tänker jag ha roligt.” Hon bankade i bordet för att få allas uppmärksamhet. ”Låt oss få lite musik”, ropade hon. ”Jag vill dansa.” ”Var inte löjlig, mamma!” dundrade Walter. ”Det passar sig inte för en kvinna i din ålder och ditt hjärta klarar inte av det.”

Nell betraktade sonen. Han började bli pompös av sig och hon kunde inte motstå frestelsen att ta ner honom på jorden. ”Oavsett om det passar sig eller ej, så har det här gamla hjärtat ännu inte slutat slå. Det är bara nyttigt med lite motion och det skulle kanske inte skada dig heller”, tillade hon med en blick på hans mage. Så vände hon sig till Nialls systerson Finnbar Cleary, en stilig yngling i femtonårsåldern med blå ögon och lockigt kolsvart hår. ”Vad säger du?”

16

Finn tog Nell i handen och ögonen lyste av munterhet då han bugade lätt. ”Det är en ära att få dansa med födelsedagsbarnet, och jag tycker att en vals skulle passa. Det är sista skriket i Europa.” Irländarna plockade snabbt fram fioler och säckpipor och den stora trumma som man slog på med en benformad pinne för att hålla takten. ”Mamma! Jag förbjuder dig!” Walter var illröd i ansiktet. ”Förbjud du bara. Jag är gammal nog att göra precis som jag vill.”

Nell blinkade åt Finn när han tog henne i sina armar. ”Bry dig inte om Walter”, mumlade hon. ”Han har alltid varit en tråkmåns.”

Det var många år sedan hon hade dansat och känslan av att ha en stark arm runt sig och en varm hand som höll i fingrarna fick henne att glömma ålderskrämporna. Och då Finn svängde runt med henne andades hon in doften av hans nytvättade skjorta och kände sig som ung på nytt.

Fiolerna spelade en glad melodi till ackompanjemang av säckpiporna medan trumman slog takten och när dansen var över var Nell både andfådd och yr. Hon lät Finn eskortera sig tillbaka till stolen och lutade sig mot kuddarna. ”Det var roligt”, flämtade hon och fläktade sitt heta ansikte med solfjädern samtidigt som hon försökte återfå andan. ”Nöjet är helt på min sida”, försäkrade han och böjde på huvudet så att en mörk hårlock föll ner över ögonen. Han strök den ur pannan och blinkade åt henne innan han kastade sig in i en vild jigg tillsammans med de andra ungdomarna. ”Tur för honom att du inte fick en hjärtinfarkt”, påpekade Alice. ”Jag har i alla fall fått mig en svängom”, svarade Nell som fortfarande kippade efter andan. ”Det verkar inte som om du tänker delta i dansen.” ”Jag har bättre förstånd.” Alice drog sjalen tätare om sina beniga axlar. ”Jag gör mig inte till åtlöje genom att dansa med en pojke som är ung nog att vara mitt barnbarn.” ”Då var det för väl att han inte bad dig om en dans.” ”Jag är för gammal för sådana dumheter”, förkunnade Alice bestämt. Så mjuknade hennes ansiktsuttryck då hon såg Finn svänga runt med Ruby i en snabb polka. ”Men han är stilig, det måste jag hålla med om.” ”Finn är så lik Billy trots att de inte ens är släkt”, suckade Nell. ”Han har till och med likadan tjusarlock.”

Alice drack en klunk saft under tystnad, slog takten till musiken med 17

foten och följde de dansande paren med blicken en stund innan hon vände sig till Nell igen. ”Jag är glad för att din fest blev så lyckad och jag avundas dig din energi. Om sanningen ska fram skulle jag gärna ha dansat.” Hon log tillgivet mot Nell och gav henne en puss på kinden innan hon reste sig. ”Gratulerar på födelsedagen.” ”Vart ska du ta vägen? Festen är inte slut än.”

Alice klappade henne på axeln. ”Jag är trött och det är dags för mig att gå till sängs. Men det har varit en underbar dag, helt underbar.”

Nell var på vippen att följa med och se till att hon kom hem ordentligt men visste ju att Alice hittade lika bra som hon själv och att hennes gamla vän behövde lite lugn och ro efter en lång och hektisk dag. Hon såg efter Alice tills hon uppslukades av de djupnande skuggorna och riktade åter uppmärksamheten mot festen. Folk började bli lite på örat.

De stora mängder rom och öl som konsumerades bidrog till entusiasmen men knappast till skickligheten då paren snurrade runt på gräsmattan och snavade. Till och med Walter hade tagit av sig kavajen och klappade i takt med musiken. ”Jag är trött, mormor”, sa Ruby som lite senare kom fram och lutade sig mot Nell. ”Kan du inte berätta en historia nu?”

Nell tog upp barnet i knäet. Lockarna var trassliga, hon hade tappat hårbanden och var alldeles kladdig om fingrar och mun. Nell log och gav den lilla flickan en kram. ”En gång för länge sedan då jag var yngre än din mamma gav jag mig ut på äventyr”, började hon. ”Jag reste från England på ett väldigt segelfartyg med höga master som matroserna klättrade i likt pungråttor. Fartyget förde mig hit till det här landet där nästan inga vita hade satt sin fot. På den tiden var det en skrämmande plats med täta skogar och underliga djur och svarta män som kastade spjut. Här fanns inga hus och vi måste röja mark för att odla mat.” Det värkte i lederna och hon makade lite på barnet i sitt knä. ”Men ingen av oss visste hur man odlade vete och efter två år svalt vi allihop. Morfar Billy skötte det statliga förrådet, men det gjorde ingen skillnad och vi var tvungna att leva på jakt och fiske.” ”Berätta om morfar”, mumlade barnet med tummen i munnen. ”Billy var lång och stilig. Han hade glimten i ögat och starka armar.”

Nells röst genomsyrades av kärlek då minnena stod allt klarare för henne. ”Precis som Finn”, sa Ruby sömnigt. ”När jag blir stor ska jag gifta 18

mig med Finn och då blir vi precis som du och morfar.”

Det var inte första gången Ruby förkunnade sin kärlek till Finn. ”Det låter bra”, svarade Nell leende, ”men åter till Billy. Han räddade mig då det utbröt slagsmål på stranden samma dag som jag och de andra kvinnorna steg i land och vi höll ihop i många år. Han och farbror Jack byggde Månrakan och här är din mamma född.” ”Hon sover”, sa Amy då hon kom fram och kysste Nell på kinden. ”Det är lika bra att jag går in och lägger henne.”

Nell log mot dottern. ”Tanken på sängen är lockande”, tillstod hon. ”Jag ska nog också krypa till kojs.”

Amy lyfte upp Ruby i famnen, och skenet från stearinljusen fick deras tjocka hårsvall att skimra i olika röda nyanser. ”Sitt kvar, så följer jag dig när jag har lagt Ruby.” ”Det behövs inte. Jag hittar själv.” Nell gav Amy en puss och sitt älskade barnbarn en klapp. ”Tack för i dag. Jag har haft jättetrevligt.”

Amy skrattade och kastade en blick på sin make Niall som underhöll dem alla med en irländsk visa. ”Ja, dagen har varit lyckad, även om många kommer att ha ont i huvudet i morgon.”

Med Amys hjälp reste Nell sig ur stolen och då dottern styrde stegen mot mangårdsbyggnaden dröjde hon sig kvar en stund och betraktade den uppsluppna festen. Det såg inte ut som om den skulle ta slut i brådrasket, men i det lilla huset vid floden väntade hennes sköna säng.

Ljudet av musik och skratt ekade i tystnaden och blev allt svagare då hon följde stigen längs floden. Trots alla år som gått kändes det fortfarande konstigt att inte sova i det rum hon en gång hade delat med Billy i mangårdsbyggnaden. Hon stannade för att vila då hon såg månen spegla sig i vattnet. Det fick henne att tänka på den gamla historien som inspirerat Billy till namnet Månrakan, den om smugglarna som sa till tullarna att de rakade guld på månen, och hon skrattade. ”Vad jag saknar dig, Billy”, viskade hon.

Ett ljud hördes i buskarna och hon hoppade till. ”Vem där?” väste hon. ”Det är jag, Bindi.” Aboriginen steg fram ur skuggorna och den vildvuxna kalufsen glänste som silver i månljuset. ”Vad smyger du omkring och skräms för?”

Den breda pannan rynkades och de bärnstensgula ögonen blev förbryllade. ”Bindi ska se till att du kommer hem ordentligt.”

19

”Jag har gått den här vägen otaliga gånger, så jag hittar nog hem själv, tack.” Hon log mot honom och ångrade genast att hon varit så brysk.

Hon hade känt Bindi i hela hans liv och han var lika mycket en del av Månrakan som hon. ”Gå tillbaka till festen”, sa hon, ”och inget mer prat om att andarna har sjungit för Alice. Man blir illa till mods av det och Ruby förstår inte.”

Den bärnstensgula blicken var hypnotisk. ”Men matmor förstår”, sa han. Så nickade han som för att bekräfta sina ord och uppslukades av mörkret.

Nell andades mödosamt och hjärtat slog för fort. Bindi hade skrämt henne rejält. Måste han titta på henne på det där viset? Hon rös till men skyllde på den kalla nattbrisen då hon fortsatte hemåt. Hon var arg på sig själv för att hon var så lättpåverkad och arg på Bindi för att han pratade strunt. Somliga tyckte att det var romantiskt med aboriginernas vidskepliga övertygelse om att döden kom med andarnas sång, men vid hennes ålder var det uppskakande och trots att hon inte trodde på det kunde hon inte låta bli att lyssna efter ljud i natten, bara för den händelse att hon skulle höra andarna.

Som väntat fanns inget tänt ljus som kunde vägleda henne, men då Nell stånkande tog sig uppför verandatrappan märkte hon att Alice satt i sin vanliga stol. Hon stannade för att hämta andan. ”Jag tyckte du sa att du skulle gå och lägga dig?” Det kom inget svar. ”Du kan inte sitta här och sova, Alice. Det är kallt ute och du blir förkyld.” Hon tog den andra kvinnans hand, skrek till av förfäran och sjönk ner i stolen bredvid. Alice sov den eviga sömnen och skulle aldrig mer vakna.

Nell fattade de livlösa fingrarna och försökte acceptera det som hänt. ”Du visste det, precis som Bindi. Allt det där du sa om hur mycket vi har betytt för varandra. Det var ditt sätt att ta farväl.” Tårarna strömmade nedför kinderna och hon blinkade mot månen som hade stigit högt upp på himlen och omgavs av gnistrande stjärnor. ” Åh Alice, vem ska jag nu gnabbas med?”

Nell förlorade alla begrepp om tiden där hon satt och höll väninnans hand i sin och såg månen förflytta sig över himlen. Hjärtat bultade hårt.

Bindi hade skrämt slag på henne och hon var fortfarande andfådd efter den långa promenaden. Hon och Alice hade hållit ihop i vått och torrt i trettiofem år, de hade grälat och blivit sams igen som ett gammalt gift 20

par, men inte ens i de mörkaste stunderna hade de brustit i tillgivenhet och respekt för varandra. Det var inte rätt av Alice att överge henne, att lämna henne ensam i tystnaden och tomheten.

Då månen sjönk och tårarna tog slut tyckte hon sig höra svag sång föras med av nattbrisen. Det lät vackert i stillheten och en känsla av frid sköljde över henne då hon förstod att andarna kallade på henne. ”Jack är väl hos dig, Alice? Kan du se min Billy?” ”Jag är här, älskling.” Den mjuka rösten kom från skuggorna och så dök han upp i en månkägla. Det mörka håret föll ner i ögonen och han log sitt lättjefulla, varma leende. ”Du trodde väl ändå inte att jag skulle låta dig vara kvar alldeles ensam?” ”Billy”, suckade hon samtidigt som hon reste sig ur stolen och tog hans framsträckta händer. ”Kom, Nell! Det är dags.”

Hon kastade en blick över axeln mot Månrakan där familjen låg och sov. ”Vi ska vaka över dem tillsammans”, sa Billy och drog henne intill sig. ”Jag vet att du vill hålla ett extra öga på lilla Ruby.”

Nell såg honom i ögonen och fylldes av glädje och då han ledde henne mot det bländande ljuset gick hon med en ung förälskad kvinnas lätta steg.

21

FÖRSTA DELEN

På väg till det nya hemmet

1 På vildmarksleden genom Blue Mountains i oktober 1849 Ruby fällde huttrande upp kragen på oljerocken medan stoet klafsade genom leran. Det fanns mer romantiska sätt att börja ett äktenskap, och trots att hon visste att mormoderns ande vakade över henne hade hon inte räknat med att känna sig fullt så missmodig.

Torkan hade äntligen tagit slut, men de hade många mil kvar att färdas innan de nådde slättlandet bortom bergen och regnet kunde inte ha kommit olägligare. Det hamrade mot Rubys hatt och böjde ner brättet så att det iskalla vattnet rann ner längs halsen och gjorde henne våt inpå bara kroppen. Det strilande regnet var det enda ljud som hördes då de fyra oxarna lunkade genom dalgången och det dränkte till och med dånet från ett vattenfall som syntes en bit bort. Det var omöjligt att prata, men hon och de fem männen hade ändå inget att säga varandra där de satt i sina genomblöta kläder och försökte hålla ihop fåren och packhästarna och hindra den tungt lastade vagnen från att fastna i leran.

Ruby hade träffat James Tyler ett år tidigare och det hade varit kärlek vid första ögonkastet. Han kom till Månrakan på jakt efter arbete och förde med sig fart och fläkt och en äventyrslusta som matchade hennes egen. Med sitt charmiga sätt, sitt stiliga yttre och det skälmaktiga leendet hade han tagit henne med storm. När han berättade om sin dröm att ta sig genom Blue Mountains – längs den vildmarksled som 1813 hade upptäckts av Blaxland, Lawson och Wentworth – till de för fåravel så lämpade vidsträckta slätterna bortom bergen och bygga upp en farm, visste Ruby att hon ville följa med honom. Det hon hade känt för Finn var bara en barnslig passion och James, snälle, ömsinte James, var mannen hon hade väntat på. Sex månader senare friade han och satte ringen på hennes finger, och då han kysste henne för första gången i månskenet och höll henne tätt intill sig tvivlade hon inte ett ögonblick på att han var den man hon skulle dela resten av livet med.

Niall hade till en början vägrat gå med på att dottern gifte sig med 25

en engelsk protestant när det fanns så gott om lämpliga katolska makar att välja bland i den ständigt växande irländska kolonin. Han hade inte heller varit förtjust i det unga parets planer på att ge sig ut i vildmarken där nybyggarna rapporterade att de svarta gjorde ständiga räder. Till slut hade Niall gett med sig inför hennes fasta beslutsamhet att gå i mormoderns fotspår, och Ruby hade gift sig med James på sin nittonårsdag för tre veckor sedan. Nialls gåva till de nygifta var flera tusen tunnland prima betesmark som han hade köpt och arrenderade ut till dem.

Niall hade näsa för affärer och han hade både utnyttjat marknadskraschen fem år tidigare och den nya lagstiftningen genom att köpa får för sex pence styck, boskap som en gång hade kostat sex guineas per djur för sju shilling och stora landområden för en struntsumma. Hans framsynthet innebar att Ruby och James kunde se framtiden an med tillförsikt så länge det fortsatte att vara efterfrågan på ull till hyfsade priser.

De fyra oxarna stretade på med den väldiga vagnen lastad med förnödenheter efter sig. Fåren var inte längre lika ystra och det var en blöt och ömklig skock som lät sig drivas av den unge skotske fåraherden Duncan Stewart och hans hundar. De tre straffångarna Fergal Molony, Bert Grayson och Wally Simpson – som var villkorligt frigivna med rätt att arbeta mot betalning under resten av strafftiden – ledde packhästarna, redo att baxa upp vagnen om hjulen fastnade i leran igen, och James hade lämnat kuskbocken och gick bredvid det främre oxparet med ett fast grepp om seldonen.

Regnet fortsatte att vräka ner, en ogenomtränglig gardin som fick trädens blad att darra, och Ruby kröp ihop i oljerocken. Oxarna kunde tillryggalägga två mil en bra dag men bara fem sex kilometer i ruskväder, och hon började undra om de någonsin skulle komma fram till slättlandet; de hade fortfarande den farliga sträckningen längs de branta bergsryggarna framför sig. Ändå hade Ruby kvar drömmarna som väckts av alla Nells och Alices historier. De hade gett näring åt hennes fantasi och fått henne att längta efter äventyr, och även om verkligheten hade visat sig bestå av hårda vedermödor så hade hon inte förlorat entusiasmen.

Med mormoderns pionjäranda för ögonen skulle hon och James överleva i vildmarken och föda upp både får och barn i den orörda naturen långt ifrån de överbefolkade bosättningar som numera omgav Sydney och bredde ut sig längs kusten.

Ett plötsligt rop fick henne att vakna upp ur tankarna och hon kikade 26

ut under det droppande hattbrättet. James hade hållit in oxarna. ”Vad är det?” ”Floden svämmar snart över”, skrek han. ”Vi har två alternativ: att stanna här och riskera att bli bortspolade med djur och allt eller att försöka korsa floden och kanske drunkna.” Han tog av sig hatten och körde frustrerat fingrarna genom håret.

Ruby betraktade den strida floden och såg att den verkade grundare en bit uppströms. ”Vi kan inte stanna här, terrängen är inte tillräckligt höglänt”, sa hon, ”men längre upp ser det ut som om det går att ta sig över.”

James tryckte ner hatten på huvudet och de bruna ögonen var tankfulla då han vände sig till de andra männen. ”Vad säger ni?”

De tycktes hålla med henne och James klättrade upp på kuskbocken och fattade piska och tömmar. Bölande av motvilja började djuren streta uppströms.

Ruby satt av då Duncan och hundarna drev fårskocken mot flodstranden. Hon hörde oxarna råma av rädsla och förstod precis hur de kände det. Vattnet forsade fram över glänsande skiffersten, virvlade runt stenbumlingar och slet i träd och vass som växte vid stränderna. Avbrutna grenar och kvistar svepte förbi och i det snabbt avtagande dagsljuset kunde hon se en vallabys uppsvällda kropp sitta fast mellan två klippor. ”Jag går före och undersöker hur djupt det är”, ropade James och räckte tömmarna till Fergal, den starkaste av straffångarna. ”Följ efter med oxarna när jag ger signal.”

James gjorde sitt bästa för att låta modig, men då han vadade ut i floden förstod Ruby att han var lika rädd som hon. Försiktigt tog han det ena steget efter det andra på den steniga bottnen samtidigt som han måste ta spjärn mot det framrusande vattnet. Det nådde honom till höfterna och sedan till midjan, men han fortsatte ändå.

Ruby var alldeles torr i munnen och hjärtat dunkade hårt medan hon stod där och med viljans kraft försökte hjälpa honom över floden.

Så försvann han plötsligt.

Ruby skrek och skulle ha hoppat i efter honom om inte Duncan hade hindrat henne. ”James!” tjöt hon. ”Var är du, James?” ”Titta!” ropade Fergal. ”Där är han!”

James klamrade sig fast vid en klippa längre nedströms, men han var fortfarande i fara. Ruby fick svårt att andas då hon såg honom anstränga 27

sig till det yttersta för att inte ryckas med av den strida strömmen. Hon hejade på honom och varenda muskel spändes som om också hon kämpade för sitt liv. James brottades med den hala klippan, fick fäste för händer och fötter och hävde sig oändligt långsamt uppåt, centimeter för centimeter, tills han slutligen föll ihop av utmattning högst upp på klippan som tydligen var en utlöpare, för snart hade han kravlat sig in till land på alla fyra. Ruby brast i gråt då han vinkade från andra stranden. ”Det här är inte rätt tid för tårar, flicka”, muttrade Duncan. ”Jag måste se till att få över fåren.”

Ruby blev så lättad över att James var i säkerhet att hon gav den surmulne skotten ett strålande leende. ”Då behöver du all hjälp du kan få”, sa hon. ”Vad vill du att jag ska göra?”

Han blängde bara på henne och mumlade något som hon inte uppfattade i det smattrande regnet innan han visslade på hundarna. Ruby ryckte på axlarna. Duncan Stewart var en fri man och en duktig fåraherde, men inte vidare social av sig och hans uppförande lämnade en hel del i övrigt att önska.

I stället vände hon sig till Fergal, som var irländare och äldst och pålitligast av straffångarna. Han var i full färd med att undersöka om repen var ordentligt surrade om packningen på vagnen. ”Hur gör vi?”

Fergal svepte med blicken över floden. ”James har signalerat att det blir tvärdjupt där han förlorade fotfästet, så jag måste först köra rakt ut med oxarna och sedan svänga mot stenbumlingarna där borta till höger.”

Han sköt upp hatten i pannan och ögonen smalnade då han dystert kisade genom regnet. ”Det blir svårare med fåren”, återtog han och kliade skäggstubben på hakan. ”Om strömmen är så stark att den kan dra med sig en vuxen karl så har de inte en chans.” ”Vi kan frakta över lammen på hästryggen”, föreslog Ruby.

Fergal kastade en blick på fårskocken och skakade på huvudet. ”Vi får fullt upp med packhästarna. Jag kör över vagnen, lastar av den och kommer tillbaka och hämtar fåren. Det är enda sättet.”

Ruby fattade två packhästar i grimskaften och svingade sig upp i sadeln medan irländaren informerade Duncan och de andra om sin plan. Fergal klättrade upp på kuskbocken och med en pisksnärt fick han oxarna att gå ner till floden. Då de satte fötterna i vattnet ryggade de fnysande tillbaka, men pisksnärtarna och männens rop höll dem i rörelse och snart nådde vattnet upp till hjulaxlarna på vagnen.

28

Ruby manade på stoet, fick henne att lämna strandkanten och snart virvlade det kalla vattnet ovanför stigbyglarna och hon hade fullt sjå att hålla packhästarna lugna. Öronen var bakåtstrukna, ögonen rullade av skräck och de sträckte på halsarna och slet i grimskaften. Hovarna halkade på skifferstenen och Ruby kände hur stoet ryckte till var gång någon av männen skrek eller snärtade till med piskan. ”Så ja, gumman”, sa hon lugnande medan hon gjorde sitt yttersta för att varken tappa grimskaften eller förlora balansen i sadeln. Vattnet nådde ända upp till låren, packhästarna knuffades hit och dit av strömmen och de tungt lastade sadelväskorna hotade att dra ner dem. ”Sätt fart på påkarna!” gastade Fergal då oxarna snavade och bölade och var nära att stanna. ”Fortsätt, era latoxar!”

Djuren stretade och tog i av alla krafter för att dra vagnen över den ojämna flodbottnen där stenar omväxlade med mjuk dy som hjulen kunde fastna i. Då de kom ut i strömfåran var vattnet i höjd med de omsorgsfullt förseglade tunnorna som låg underst på flaket och var gång det skakade till flyttade den värdefulla lasten lite på sig.

Ruby visste att om tunnorna lossnade fanns det inget att göra och hon bad till Gud att repen måtte hålla tills de nådde den motsatta stranden.

Piskan ven oupphörligt medan Fergal använde varenda svordom han kände till för att driva på oxarna och när de kände vittringen av land började de äntligen sätta lite fart.

Ruby var genomvåt och händerna var stela av köld då hon red stoet upp på fast mark. Hon gled ur sadeln och såg sig om efter James och upptäckte att han var i full färd med att hjälpa Bert och Wally med de andra packhästarna.

En efter en nådde männen stranden och man band ihop frambenen på packhästarna för att de inte skulle kunna rymma sin väg. Då oxarna äntligen hade fått upp vagnen ur vattnet var Fergal hes av allt skrikande. ”Skynda på!” väste han och hoppade ner från kuskbocken. ”Floden stiger alltmer för varje sekund som går.”

Under desperat tystnad slet karlarna i de sega, blöta repen med sina iskalla fingrar, lastade av verktyg, säckar med utsäde, möbler, kläder och tunnor. Alltihop bars in bland träden och täcktes över med presenningarna som hittills hållit det mesta torrt.

Ruby hjälpte Fergal att spänna ifrån tre av oxarna och justerade sedan seldonen så att vagnen kunde dras av ett enda djur. Gång på gång kastade 29

hon en blick mot den andra stranden där Duncan väntade omgiven av fåren och med sina trogna hundar vid fötterna. Vattnet i floden hade stigit och den verkade stridare, och det skulle ta tid för oxen att dra vagnen över till den motsatta sidan och tillbaka igen. De tog en enorm risk, men de hade inget annat val. ”Jag har en idé”, ropade James. ”Vi tar av hjulen, binder fast repen i vagnsflaket och drar dem runt de där träden. På så sätt kan vi använda flaket som en flotte och styra den med repen.”

De kraftiga naven bankades snabbt bort och de järnskodda hjulen drogs av axlarna, och så snart repen var ordentligt surrade satte James sig gränsle på oxen som började dra vagnsflaket över leran och ut i vattnet.

Ruby hjälpte till så gott hon kunde då männen med trädstammarna som hävstång långsamt släppte efter på repen. De höll andan då strömmen fick tag i flaket och började rycka och slita i det, men repen höll det stadigt på plats efter oxen. Då den nådde andra stranden lossade de repen och James halade in dem och drog dem runt närmaste träd. På återfärden fick han och Duncan själva ge efter på dem.

Då Ruby kikade genom regnet kunde hon bara nätt och jämnt urskilja de båda männen som försökte locka skällgumsen, ledarbaggen, ombord på flaket. Hon skulle just till att svinga sig upp i sadeln igen då Fergal hejdade henne. ”Stanna här!” befallde han. ”Men alla måste hjälpas åt om vi ska få över dem utan missöde”, protesterade hon. ”James vill inte utsätta dig för ytterligare risker”, ropade Fergal genom bruset från floden som blandades med det smattrande regnet. ”Gör som du blir tillsagd och stanna här!” Utan att vänta på svar red han ut i vattnet igen.

Ruby knöt nävarna. Visserligen skulle Fergal vara en fri man om mindre än ett år, men han hade ingen rätt att ge henne order. Hon var fullt kapabel att hjälpa till och det kändes våldsamt irriterande att tvingas vara overksam. Djupt frustrerad stod hon kvar på stranden och såg de tre straffångarna styra hästarna mot andra sidan floden.

Hundarna arbetade snabbt, föste de motsträviga fåren upp på flaket efter ledarbaggen. Med de båda minsta lammen i sina stora oljerocksfickor och ett lamm hängande i fötterna runt halsen steg Duncan ombord samtidigt som oxen skyndsamt drevs ut i vattnet.

30

Ruby höll andan. Fåren stod tätt packade och började gripas av panik och den provisoriska flotten lutade betänkligt. Två av baggarna drabbade samman medan tackorna trängdes och lammen bräkte ängsligt och riskerade att bli nedtrampade. Hundarna sprang över fårens ryggar, nafsade och morrade för att hålla ordning på dem, men de hade fullkomligt tappat besinningen. En av tackorna tog ett språng, landade i vattnet och fördes bort av strömmen, omedelbart följd av ännu en.

Fergal lyckades få tag i dess päls, halade upp tackan ur vattnet och lade den över sadeln medan Bert och Wally ställde sig med hästarna på var sida om vagnsflaket för att hindra fler av de dumma kräken från att hoppa efter. Samtidigt hade ryttarna fullt sjå med att lugna sina skräckslagna hästar, hålla emot den starka strömmen och hindra det vingliga flaket från att välta med hela sin last.

Ruby svingade sig upp i sadeln. Tackorna knuffades och buffades och ett lamm hade hamnat i vattnet utan att någon av männen såg det. Ruby körde hälarna i sidorna på stoet och galopperade i väg längs stranden.

Lammet bräkte ömkligt då det sveptes med av strömmen och hon visste att enda chansen var att genskjuta det längre nedströms.

Strömmen var stridare nu och stoet gnäggade av rädsla då hon tvingades att simma. Ruby kunde se lammet kastas omkring i virvlarna. Stoet hade svårt att stå emot vattenmassorna, men Ruby klämde åt med låren, släppte tyglarna och sträckte ut händerna. Fingrarna rörde vid våt päls och sedan fick hon tag om djurets hals. Hon ryckte upp lammet ur vattnet, stoppade ner det innanför den omfångsrika oljerocken och slet åt sig tyglarna. Nu behövde hon bara ta sig in till stranden igen.

Floden rev och slet och lyckades nästan få stoet att förlora fotfästet, men Ruby manade på henne och kom med lugnande tillrop. Lammet sprattlade och bräkte och dess små klövar slog mot bröstet då det försökte ta sig ut, men Ruby låtsades inte om att det gjorde ont för hon var fast besluten att föra dem alla tre i säkerhet.

De nådde grundare vatten och när hon äntligen kom upp på fast mark darrade hon så häftigt att hon inte förmådde sitta av. Så hon bara satt där i hällregnet och såg hur oxen till slut drog upp vagnsflaket på land medan lammet, som hade lugnat ner sig, kikade ut ovanför kragen på oljerocken. Hon började snyfta av lättnad då fåren skuttade in i skogen med hundarna efter. James var oskadd och större delen av skocken hade klarat sig även om de hade förlorat en tacka och två lamm, och det var 31

först när tårarna fick fritt utlopp som hon insåg i vilken allvarlig fara de hade befunnit sig.

Ruby räckte över lammet till Duncan som gav henne en ilsken blick och vände sig bort utan ett ord. Hon försökte just ta sig samman och sitta av då hon drogs ner ur sadeln av James.

Han tryckte henne hårt intill sig. ”Gör aldrig om det där!” utbrast han häftigt. ”Jag trodde att jag hade förlorat dig.”

Hon klängde sig fast vid hans blöta oljerock och lät sig tröstas medan regnet vräkte ner över dem. De hade många mil framför sig, men vilka faror som än väntade så var Ruby övertygad om att de skulle överleva bara hon och James höll ihop.

Kumali visste att de vita inte kunde se henne inne bland träden. Hon höll sig i skuggorna medan hon iakttog deras märkliga förehavanden på floden. Kvinnan var modig och stark och även om mannen var arg så stod det klart att han tyckte mycket om henne. Kumali kände sig säker på att de var bra människor.

Kumali tillhörde gandangarastammen vars landområden omfattade Wollondillyfloden i söder, Nepeanfloden i öster och Binnoomurgrottorna i nordväst. Mandarg, hennes morfars far, hade berättat historier om de vita som förts vidare från generation till generation. Han hade vetat att inkräktarna snart skulle hitta vägen genom deras heliga berg, men han hade också talat om de goda män han träffat under sin tid i Parramatta. Ändå hade Mandarg varnat dem för att många vita var grymma och att allihop skändade deras heliga drömplatser och sånglinjer. De hade tagit intryck av hans ord, men ingen av dem hade kunnat föreställa sig den förödande inverkan som den vite mannen skulle få på deras sätt att leva förrän det var för sent.

De vita hade kommit många månvarv efter det att kanoten fört Mandarg till andarna i himlen och numera var hennes folk utestängt från jaktmarkerna bortom bergen. De vita männen hade haft med sig kvinnor och boskap, får och fårfösare, och de hade stulit gandangarastammens traditionella landområden. Deras bloss hade bränt ner skogarna och jagat bort pungråttor, koalor och fåglar. Deras plogar hade rivit upp gräset där kängurur och vallabyer en gång hade gått och betat och deras gevär och förgiftade mjöl hade mördat många i den svältande gandangarastammen.

32

Kumalis hjärta var tungt. Det hade blivit en kamp mellan de vita och de få överlevande i stammen. Stöld av boskap, får och spannmål bestraffades med hängning eller också anställde farmarna och deras svarta boskapsskötare klappjakt på aboriginerna; de tycktes njuta av att slakta även små barn. Precis som hennes morfars far hade förutsagt hade den vite mannen utnyttjat fiendskapen mellan stammarna för att ständigt röja ny mark. Om hennes folk försökte leva i frihet blev de jagade och fick svälta, och om de valde att leva tillsammans med de vita var de helt utlämnade åt deras godtycke.

Kumali gjorde en grimas. För tillfället var hon fri – hon hade vandrat många mil för att undkomma husbonden som slog henne och tvingade sig på henne – men av erfarenhet visste hon att han skulle skicka någon av sina svarta spårare efter henne och sedan skulle hon föras tillbaka till farmen i kedjor, för det var inte första gången hon rymde.

Då oxspannet och ryttarna uppslukades av regnet vågade Kumali sig ut från gömstället bland träden. Floden var strid och djup och trots att hon var en god simmare var hon tveksam till att försöka ta sig över. Hon hade hört stamäldsten berätta om Mirringan och Gurrangatch, som var till hälften fisk och till hälften orm, och var rädd för att Gurrangatch kanske hade jagats bort från sin mörka håla i Wingeecaribbeefloden och lurade på henne någonstans i djupet.

Hon tvekade och fingrarna slet i den tunna bomullsklänningen som hon hade fått av sin vita matmor. Den var hennes enda skydd mot kölden och den var våt och smet åt om kroppen likt ett korvskinn. Kumali blinkade bort regnet ur ögonen och stirrade ner i vattnet. Gurrangatch var arg för att Mirringan, tigerkatten, hade jagat honom och hon rös när hon tyckte sig se ett silverblänk i de virvlande vattenmassorna. Hon tuggade på underläppen, vägde för och emot.

Hennes liv hade börjat på en missionsstation där initiationsriterna och undervisningen om stammens traditioner och legender måste ske i hemlighet eftersom prästen hade förbjudit allt sådant. Hon hade vuxit upp utan någon vidare förståelse för de gamla sedvänjor som stamäldsten talade om, för livet hos de vita underminerade förmågan till självständiga tankar och handlingar. Det var förbjudet att jaga, så de var tvungna att livnära sig på de magra matransoner de fick sig tilldelade. Nya lagar nekade dem rätten att ha möten med fler än två deltagare, så det förekom inte längre några corroboreer. De tilläts visserligen bygga hyddor, som 33

emellertid kunde jämnas med marken vid minsta misstanke om att där gömdes rom. Kvinnor och barn rövades bort och tvingades arbeta i de vitas hus och på de vitas åkrar – ofta skickades de långt bort och sågs aldrig mer till – och Kumali visste precis vilket öde de gick till mötes för det hade varit hennes eget.

Hon drog sig en bit ifrån floden och satte sig på huk under ett träd.

Hon hade blivit bortrövad för tre år sedan, då hon var tolv, och hon kunde fortfarande minnas moderns skrik och höra fadern bönfalla mannen att släppa henne. Hon hade fått rep om hals och handleder och släpats bort med moderns skrik ringande i öronen långt efter det att hon förlorat henne ur sikte. Hennes oskuld hade tagits brutalt den första kvällen och allt eftersom den långa färden fortsatte hade hon kommit att inse att det var så hennes framtid skulle se ut.

Kumali svalde tårarna och vägrade ge efter för känslan av uppgivenhet som ibland hotade att överväldiga henne trots att hon nu var femton år gammal. Hennes nye husbonde, en boskapsfarmare, var grym och allt stryk hon fått hade satt sina märken, inte bara på kroppen utan även i själen. Hon var inte värd någonting och om hon dog samma dag skulle ingen sjunga de rituella sångerna och sörja henne.

Regnet började lätta och hon kikade ut från sitt torftiga skydd. Molntäcket höll på att spricka upp och solen försökte titta fram. Kumali betraktade floden men tvekade ändå även om hon mycket väl visste vad som väntade på boskapsfarmen om hon blev fasttagen av spåraren.

Tanken på döden var skrämmande, men nog var det väl bättre att ta chansen till frihet och leva som förfäderna hade gjort?

Den möjligheten avfärdade hon omedelbart. Hon visste inte hur man överlevde i vildmarken, kunde inte jaga, hade inga kunskaper om naturen och varken spjut eller kniv. Hon hade hört talas om de stora städerna som bredde ut sig i söder och öster men misstänkte att livet där skulle vara lika hårt, för de beboddes av vita. Likadant var det på kustslätterna där hon skulle vara ännu mer utsatt, för stammarna där var hennes traditionella fiender. Med en djup suck vred hon vattnet ur klänningen. Allt hon visste om livet hade hon lärt sig av de vita och det var henne inte till stor nytta i ödemarken.

Då regnet upphörde och molnen skingrades föll en solstråle på den motsatta stranden. Den lyste vägen mellan träden som om den pekade.

Kumali stirrade på den gyllene strålen och förstod att det var ett tecken.

34

All tvekan var som bortblåst då hon vadade ut i vattnet. Om hon lyckades ta sig över floden med livet i behåll skulle hon följa spåren efter oxspannet och kvinnan som hade varit så modig.

Till havs utanför Tahiti i oktober 1849 Hina Timanu stod på däcket till valfångstfartyget Sprite och betraktade en disig mörk fläck vid horisonten. Det var nästan två år sedan han såg hemlandet, och trots att de befann sig flera sjömil från dess stränder tyckte han sig känna doften av kokeldar, jasmin och hibiskus.

Hina var tjugoåtta år gammal, ett språkgeni och en erfaren valfångare.

Han var klädd i kanvasbyxor och bomullsskjorta precis som de andra matroserna, men där upphörde likheten med européerna ombord, för han var lång med muskulösa axlar, midjelångt svart hår och blå ögon.

Redan tidigt i livet hade han vant sig vid att se annorlunda ut eftersom hans eget folk var brunögt och kortväxt. Arvet efter moderns vite morfarsfar levde kvar i honom och han skämdes inte för det utan bar det med stolthet.

Då den mörka fläcken började ta form fylldes Hina av förväntan.

De långa månaderna då de jagat val i det iskalla Söderhavet blev till ett minne blott, och medan hettan skimrade i vågor över vulkanerna långt borta undrade han om Sprite hade siktats än och om Puaiti skulle stå på stranden och välkomna honom hem. Namnet betydde ”liten blomma” och hennes skönhet fick hibiskusen att blekna i jämförelse, men hon var yngsta dottern till en mäktig man som krävde en rejäl summa för dotterns hand. Hina hoppades att de pengar han tjänat på valfångstresan skulle räcka men tvivlade på det och dessutom misstänkte han att Puaitis pappa skulle hitta på någon annan ursäkt för att förhindra giftermålet. ”Det märks att du tänker på den där kvinnan igen”, sa Bones, en liten karl vars riktiga namn glömts bort för länge sedan, ”men jag klandrar dig inte”, tillade han med ett liderligt flin, ”och jag kan inte fort nog få hålla ett kvinnfolk i mina armar igen.”

På bara fötter stegade Hina över däck för att lyda kapten Jarvis order som räddade honom från att behöva svara. Bones var lika ivrig som de andra i besättningen att ligga med de tahitiska kvinnorna och helt gratis 35

ta vad de erbjöd utan minsta tanke på konsekvenserna, och efter sina år till sjöss förstod Hina hur männen resonerade, för det var inte i många hamnar de fick ett sådant förföriskt mottagande. Men Hina hade också sett de sjukdomar och det lidande som sjömännen lämnade efter sig, och även om barnen som ibland blev frukten av dessa korta förbindelser betraktades som välsignelser, så hade missionärerna gjort klart att de inte såg med blida ögon på vad som försiggick och tog kvinnorna i upptuktelse så fort de fick en chans.

Vulkanens mörka kon reste sig över ett lummigt tak av palmer som fortsatte ända ner till vattenbrynet där den svarta sanden sluttade mjukt under det turkosblå vattnet. Framför fören på fartyget pilade stim av färggranna fiskar i väg och sköldpaddor stack upp huvudet för att granska inkräktaren innan de långsamt simmade därifrån med en flock delfiner i kölvattnet.

Med ett leende såg Hina dem hoppa och dyka medan han väntade på order att hala seglen. Det hördes ett rop från stranden och han kisade i det starka solskenet, försökte få syn på familjens älskade ansikten – och Puaitis. Så såg han dem kliva i kanoterna, såg brokiga saronger och blomgirlander skimra i solen.

Snabbt beslog han seglet på bommen. Ankaret åkte i med ett plask samtidigt som den första kanoten nådde fram till fartygets långsida.

Hina klättrade upp på relingen, slet av sig skjortan och dök i vattnet.

Det kändes som svalt siden mot huden och när han kom upp till ytan trycktes han nästan ner igen av en liten person som klängde sig fast vid honom likt en igel. ”Puaiti!” flämtade han. ”Hina, åh, Hina, jag har saknat dig så förskräckligt mycket!” Med kyssar gav hon eftertryck åt sina ord.

Han trampade vatten medan han höll henne intill sig. Hennes ögon var svarta som natten och vattendroppar glittrade i de långa ögonfransarna. Läpparna var mjuka och varma och öppnade sig under hans kyss och hennes fasta unga kropp trycktes så tätt intill honom att han kunde känna hennes bröst mot hjärtat. ”Det var så länge sedan”, mumlade han.

Puaitis ögon var blanka av åtrå då hon gled med handen ner över hans bröst och mage. ”Jag är också otålig, men så snart vi har tagit oss in till stranden kan vi bli ett igen.”

36

Hina vinkade åt sina syskon och visste att de förstod att de inte skulle få träffa honom förrän senare, mycket senare. Till ljudet av deras glada tillrop började han simma mot stranden med Puaitis armar om halsen.

Gläntan var väl skyddad för nyfikna blickar och låg djupt inne bland palmerna. Dammen var en naturlig bassäng mellan mörka klippor som fick sitt vatten från en porlande bäck. Ovanför dem pilade fåglar i alla regnbågens färger hit och dit, dök ner i dammen för att dricka och fyllde luften med sitt kvitter.

Hinas hjärta dunkade där de stod som i en katedral av grönt ljus och fågelsång. Puaiti var vackrare än han mindes, men nu när de var ensamma var han fullkomligt nöjd med att vänta och betrakta henne medan lusten stegrades, för då skulle njutningen bli ännu starkare och de hade all tid i världen på sig.

Puaiti tycktes förstå hur han kände det och blicken släppte aldrig hans då hon lossade bältet i kanvasbyxorna och drog ner dem. Hennes små händer rörde sig med nästan outhärdlig mjukhet då de strök och smekte.

Hina rörde vid hennes solbrända kind, följde pannans utsökta linjer, kindbenets kontur och de fylliga läpparnas bågform. Han lät fingrarna glida längs den smäckra halsen, över skuldrorna och det våta håret som nådde ända ner till midjan. Det var lika svart som den värdefullaste svarta pärla och hibiskusblomman bakom hennes lilla välformade öra gav ifrån sig en doft som ytterligare förstärkte den sensuella, förtätade stämningen. Ögonen mörknade då hon med en enda behagfull rörelse lossade knuten i sarongen som lade sig i en hög vid hennes bara fötter. Hon sänkte sina tjocka, mörka fransar och gav honom ett förföriskt leende. ”Är Puaiti fortfarande vacker?” viskade hon. ”Åtrår du henne än?”

Hina var som förhäxad av henne och kunde bara nicka. Huden var gyllenbrun och höfternas rundning stod i perfekt proportion till den smala midjan, den platta magen och de yppiga brösten. Bröstvårtorna var mörka och hårda och han kunde inte låta bli att röra vid dem.

Med djupt beslöjad blick tog hon ett steg närmare honom. Hina fick svårt att andas då han långsamt lät händerna glida över hennes sidenmjuka hud ner till den glänsande svarta triangeln av hår. Så ställde han sig på knä och drog henne närmare, insöp myskdoften och hörde henne 37