9789170376276

för min kropp … i sällskap med barn har jag alltid känt att jag duger.” ”När jag blir kränkt blir jag arg och då får jag lust att titta på barnporr. Jag tar ut min ilska på dom.”

Foto: Idha Lindhag

Börje Svensson är legitimerad psykoterapeut. Han har bland annat arbetat inom socialtjänst, missbruksvård och barnpsykiatri. På Rädda Barnen var han med och grundade och utvecklade Pojkmottagningen, där sexuellt utnyttjade pojkar och unga förövare fick möjlighet till terapeutisk hjälp.

Under de senaste tio åren har han även behandlat vuxna förövare.

Det här är hans tredje bok om sexuella övergrepp. Tillsammans med sina kollegor på Pojkmottagningen har han skrivit Pojkmot-

tagningen (1995) och Unga förövare (2001).

ellt de som drabbar barnen — inte bara hos en laglydig allmänhet utan också bland medfångarna i fängelset som ser på en sexualbrottsling med största avsky.

De mest hatade tar huvudsakligen avstamp i det arbete Börje Svensson under drygt tio år utfört på Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning.

Men det handlar inte så mycket om behandlingen som om de tankar det väckt hos honom och de reflexioner han gjort i mötet med de manliga förövarna. Vad är det för sorts människor egentligen och hur blev de sådana?

Han funderar också över vilka konsekvenser brottet får för offret, de anhöriga och närstående.

De mest hatade är en angelägen och insiktsfull bok som ser bortom schablonerna. Sexualbrott måste bekämpas, om det är alla eniga. Därför behöver vi öka vår kunskap, inte enbart för offren utan även för människorna bakom brotten.

DE MEST HATADE

DE MEST HATADE

Få brott väcker sådan avsmak som sexuella övergrepp, speci-

BÖRJE SVENSSON

”Jag har alltid varit blyg, haft dålig självkänsla, komplex

BÖRJE SVENSSON

OM PEDOFILER OCH ANDRA

SEXUALBROTTSLINGAR

ISBN 978-91-7037-627-6

Omslag: Kristoffer Nylén Foto: Berit Roald/Scanpix

De mest hatade-Omslag-Original.indd 1

9 789170 376276

Ordfront www.ordfront.se

O

ORDFRONT

2012-03-01 12.16

Bรถrje Svensson

De mest hatade Om pedofiler och andra sexualbrottslingar

Ordfront Stockholm 2012

De mest hatade-start.indd 3

2012-03-01 14.30

Att segra över hatet i eget bröst Och slagen ovän räcka sin hand på nytt lär oss det, du, som skildrar segern både i vapnens och hjärtats världar. (aiskylos Perserna)

Börje Svensson: De mest hatade. Om pedofiler och andra sexualbrottslingar Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © 2012 Börje Svensson Omslag: Kristoffer Nylén författarfoto: Idha Lindhag Satt med Adobe Caslon Tryck: Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-627-6

De mest hatade inl.indd 4

2012-03-01 14:55:54

Innehåll Inledning 7 Är jag en människa? 10 Offer 14 Mina känslor, då, nu, fortfarande… och för alltid? 18 Förövaren, vem är han? 21 Unga förövare 32

En ung blottare 34

Hatet 39 Medierna 44 Fängelset 50 Tiden 62 Bakom en mur av försvar 66 En serievåldtäktsman 76 Det var då jag sa att jag ville bli större 84 Vad är barnpornografi och vem laddar ner den? 92 Pedofilen 97

Jag var alltid blyg 102 Han gick själv till polisen 103

Aphjärnan 110 Lögnen och självbedrägeriet 115 Innehåll | 5

De närstående 122

Boel 124 Sofie 130 Rasmus 138

Barnens frågor 142 Mindre barns frågor 150 En skolklass 151 En tonårsflicka 152 Hur påverkas man av mötet med sexualbrottslingen 155 Hur gick det sedan? 163

Ulf 165 Sven 168 Johan 176

Vem hjälper de mest hatade? 184 Noter 190

6 | De mest hatade

Inledning Sedan 1990 har jag arbetat terapeutiskt inom området sexuella övergrepp. Varför, frågar jag mig, valde jag att specialisera mig på något som väcker så starka känslor av hat, frustration, äckel, sorg, vanmakt?

Under 1980-talet, då jag arbetade som terapeut inom den barnpsykiatriska öppenvården i Stockholm, var ärenden som handlade om sexuella övergrepp de som intresserade mig minst. Dels tror jag att det berodde på att jag ännu inte var mentalt beredd på att ta del av offrens berättelser, jag ville väl inte utsätta mig för min egen oförmåga och för mitt raseri. Dels tror jag att det handlade om ett motstånd mot att arbeta med problem där det var svårt att säkert veta vad som verkligen hade hänt. Ofta stod ord mot ord och åtal lades ner på grund av brist på bevis. Jag ville inte ge mig ut i den terrängen utan kunskap om hur jag skulle navigera.

Men när Rädda Barnen frågade mig om jag, tillsammans med psykolog Anders Nyman, kunde tänka mig att starta behandling för sexuellt utsatta pojkar svarade jag efter en viss tvekan ja. Det föreföll spännande att inom ramen för en frivillig organisation bygga upp en terapeutisk behandlingsenhet. Att varken Anders eller jag var så personligt engagerade tyckte Lisa Hellström, chefen för den svenska avdelningen på Rädda Barnen, bara var en fördel. Hon hade träffat många överengagerade hjälpare som tolkade övergrepp i allt, som okritiskt påstod att barn aldrig ljuger, som demoniserade förövarna mer än vad offren själva gjorde. Anders och jag var lagom intresserade för att på ett nyktert sätt utveckla kunskap om de sexuellt utsatta barnen, tyckte hon.

Inledning | 7

Debattklimatet kring sexuella övergrepp var infekterat i början av 1990-talet. Det var lågt i tak. Den första föreläsning jag gick på bestod i stort sett bara av kvinnliga åhörare. Jag kan inte minnas att jag såg en enda man och jag satte mig längst bak för att synas så lite som möjligt. En kvinna föreläste. Hon var polis och utredde misstänkta sexuella övergrepp på barn, en frontfigur i debatten om sexuellt utsatta barn. När hon sa att hon aldrig träffat ett barn som ljuger kunde jag inte hålla tyst. Jag räckte upp handen och frågade hur hon kunde veta det. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Tvåhundra kvinnor vände sig om i stolarna och tittade strängt förebrående på mig, en och annan smackade ljudligt. Jag fick en flash­back från grundskolan när jag satt längst bak i klassrummet och sa något som fick alla att vända sig om och smacka på ett sätt som berättade att jag sagt något mycket korkat. Jag kommer inte ihåg vad föreläsaren svarade. Jag minns bara att jag insåg att sexuella övergrepp var ett mycket känsligt ämne. Idag är debattklimatet annorlunda. Nu går det att på ett konstruktivt sätt problematisera kring barns berättelser. Vi vet att många sexuellt utsatta barn inte berättar sin hemlighet och att många som berättar inte blir juridiskt trodda, det vill säga att åtal aldrig väcks. Vi kan även se att barn inte alltid korrekt beskriver det som hänt. Barn kan feltolkas, de kan själva feltolka en situation, de har även förmågan att ljuga.

Hatet mot förövarna, förstår vi det? Ett hat som är av en annan kaliber än det mot andra grova brottslingar. Handlar det om medkänsla för offren eller väcker sexualbrottslingarna känslor inom oss som vi måste hålla så långt ifrån oss för att förbli omedvetna om att vi själva bär på möjligheten att bli en av de hatade?

Det här är den tredje boken jag skriver om sexuella övergrepp.

Utifrån mitt arbete på Rädda Barnens Pojkmottagning har jag varit medförfattare till två böcker; den ena beskriver vårt arbete med offren för sexuella övergrepp, den andra handlar om de unga sexual­förövarna vi tog emot för behandling.

De mest hatade har sin huvudsakliga utgångspunkt i det tera­peu­ 8 | De mest hatade

tiska arbete jag utfört på Norrtäljefängelsets sexualbrotts­avdelning.

Där har jag under en tioårsperiod, en dag i veckan, arbetat som tera­ peut med vuxna sexualbrottslingar.

Av säkerhetsskäl måste dessa fångar bo på en särskild avdelning, arbeta på en egen verkstad, bedrivna studier på egna tider, gå på gymmet när andra fångar inte är där. De mest hatade är inte bara mest hatade av den ”laglydiga” allmänheten, utan om möjligt ännu mer av de kriminella medfångarna.

Norrtäljeanstalten har den högsta säkerheten för dömda sexualbrottslingar i Sverige. Här sitter serievåldtäktsmän, incestförövare, barna- och/eller kvinnomördare som dessutom våldtagit. Pedo­filer och barnporrmissbrukare, människor som haft sex med lik, en del ”vanliga” våldtäktsmän; män som trott att de äger en kvinna när de gift sig med henne, som inte förstått att sex måste ske på bådas villkor. Eller män som följt med en kvinna hem från krogen och inte accepterat att nej betyder just nej.

Mitt uppdrag på fängelset är att tillsammans med vårdarna försöka påverka sexualbrottslingarna att inte återfalla i brott när de friges. Men hur går det arbetet till rent konkret? Hur utvecklas kulturen när trettioen fångar som själva inte valt att befinna sig på fängelset måste leva tillsammans på en begränsad yta? Och hur resonerar de intagna om sig själva som personer och kring sexual­ brotten de begått? Jag ska dessutom försöka reflektera kring mig själv och vårdarnas roll. Vad händer med oss mentalt när vi försöker närma oss människor som begått de mest fruktansvärda sexual­brott man kan tänka sig?

Samtidigt med mitt arbete på fängelset har jag arbetat som handledare för poliser som utför familjevåldsutredningar. Där ingår utredningar om sexuella övergrepp. Genom det arbetet har jag både direkt och indirekt tagit del av sexualförbrytares handlingar och offrens reaktioner. Det terapeutiska arbetet med offer för sexuella övergrepp har jag inte släppt. Det hjälper mig att behålla ett barnoch offerperspektiv även när jag behandlar förövarna.

Är jag en människa?

Den som upplevt de dagar då människan är ett ting i människans ögon har gjort en omänsklig erfarenhet.1 Citatet är hämtat från Primo Levis bok Är jag en människa, som handlar om livet som lägerfånge i Auschwitz. Boken har berört mig starkt. Levi vill berätta hur en människa slutar att vara en människa under vissa omständigheter. När överlevnadsinstinkten blir den drivande kraften, när stillandet av hungern är viktigare än de ideal man en gång haft och när både lägerfångarna och vakterna förlorar vitala delar av det vi kallar mänskligt.

En femårig pojke utnyttjades sexuellt av en närstående vuxen. Förövaren videofilmade övergreppen. På en av videofilmerna hittade polisen en sekvens där pojken under pågående övergrepp frågar: ”Vad är jag för nåt? Är jag en människa, är jag det? Är jag en människa?”2 Jag kopplar ihop den femåriga pojkens upplevelse med Primo Levis beskrivning av livet i dödslägret. Barnet var styvbarn till förövaren, en pedofil som flyttat ihop med mamman enbart för att få tillgång till hennes son. Han förgrep sig på styvsonen vid många tillfällen. Femåringen var helt utlämnad åt förövarens grova fysiska och psykiska kränkningar. Han blev ett ting i förövarens ögon och därmed förtingligade barnet sig själv. Vid husrannsakningen hittade polisen 800 timmars filmade övergrepp på barn, bland annat från den förskola där mannen arbetade. Polismannen som skulle förhöra honom ville inte göra det ensam. Han var rädd att förlora kontrollen över sig själv.

10 | De mest hatade

Sexuella övergrepp handlar i grunden om att avmänskliga sitt offer. Jag har svårt att tänka mig att det går att förgripa sig sexuellt och samtidigt se sitt offer som en medmänniska, med känslor, tankar och rätt till egen vilja. Förövaren måste skärma av sin medkänsla och göra offret till ett objekt istället för subjekt och när han gör det tar han bort sin egen mänsklighet.

Jag pratade med en pappa, som på natten gick in i sin dotters rum och förgrep sig sexuellt på henne, utan att säga ett ord. Dottern var just då ett ting som pappan inte hade någon medmänsklig relation med. Flickan gjorde sig själv till en ickemänniska genom att vara stel som en pinne och sluta att tänka. På morgonen efter övergreppen kunde pappan stå i köket och fråga sin dotter om hon ville ha ost eller skinka på smörgåsen. Då var förmågan till medkänsla tillbaka. Under dagen kunde han även tycka ärligt synd om henne om hon slagit sig eller om någon i klassen varit dum mot henne. Då var hon hans älskade dotter som han hade starka positiva känslor för. På natten avmänskligade han henne.

Han delade upp henne i två för på annat sätt kunde han inte förhålla sig till de övergrepp han utsatte dottern för. De gick inte att integrera, bara dela upp och skärma av.

Empati eller medkänsla är ingen ”muskel”, som antingen är stor eller liten. Den kan variera beroende på situation. Vissa tillstånd försämrar medkänslan. För somliga mer, för andra mindre. Besinningslös vrede eller panisk rädsla minskar förmågan till medkänsla. Vid dessa tillstånd har vi en tendens att bara tänka på oss själva och på vår egen överlevnad. Den maniska upphetsningen vid gruppvåld förutsätter ett aktivt förnekande av de egna medmänskliga känslorna. Medkänslan och känslan av individuellt ansvar raderas ut, vilket kan leda till att våldet blir obegripligt grymt även för förövaren. I den perversa sexuella upphetsningen, i en övergrepps­situation, görs offret till ett objekt, vars existensberättigande begränsar sig till att tillfredsställa förövarens primitiva sexuella önskningar. Då finns bara ett jag, inget vi. När offret blir ett Är jag en människa? | 11

objekt för förövaren riskerar hon att även i sina egna ögon uppfatta sig själv så. I filmen Anklagad utbrister Judy Foster efter att ha blivit gruppvåldtagen: ”Jag är ingenting, bara a piece of shit”. Ögonen är själens spegel sägs det. När man ser någon i ögonen upptäcker man människan. Via ögonen kommuniceras känslor.

Tidigt i livet söker vi oss till ögats signaler och utvecklar därigenom vår empati. Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin, refererar i Dagens Nyheter Alison Gopnik, professor i psykologi, som skrivit boken The Philosophical baby.3: Redan vid ett halvt års ålder tittar barn med gillande på en figur som hjälper en annan uppför en brant, medan barnet vänder bort huvudet med ogillande när den ena figuren knuffar ner den andra.

Men det förutsätter att dockorna är försedda med stora ögon som de kan få kontakt med. Det tycks vara nödvändigt för den empatiska känslan. Det autistiska barnet tittar på allt annat än ögonen och har alltså svårt att känna empati.

Under övergreppet vill förövaren inte ha ögonkontakt. Då kan insikt om vad han håller på med drabba honom. Jag har frågat förövare om de någonsin har haft ögonkontakt med sina offer under själva övergreppen. Inte någon har sagt att de haft det. Det behöver naturligtvis inte betyda att sådant inte existerar. Det finns sjuka människor som njuter av att se andra lida och som just därför vill se den som lider rakt in i ögonen. Men under de elva år jag arbetat med behandling av sexualbrottslingar har jag ännu inte träffat någon som berättat att de gjort så. Berättelser om att undvika ögonkontakt är det jag får ta del av. En förövare som förgripit sig sexuellt på sin dotter sa: ”När jag såg hennes ögon titta upp mot taket upphörde jag för ett ögonblick med det jag höll på med. Tanken att hon inte ville det här slog mig. Sen tittade jag bort och fortsatte.”

En man som våldtagit en kvinna berättade: ”Jag blev känslokall.

Jag undvek att se henne i ögonen. När hon tittade på mig sa jag 12 | De mest hatade

åt henne att hålla handen för ögonen annars skulle jag slå henne.

Sen fick hon inte prata med mig. Allt kändes som det kvittar. Jag kände att jag ville förnedra, ha kontroll och makt.”

När förövaren blir gripen och dömd drabbas han själv av samma avmänskligande som det han utsatt sitt offer för. Omgivningen tar avstånd ifrån honom. Arbetskamrater blir arga, de känner sig lurade och skäms över att ha arbetat och fikat, varit på gemensamma personalfester och kanske umgåtts på fritiden, med en våldtäktsman eller barnaförövare. På fängelset måste man låsa in honom på en särskild avdelning som är avskild från de övriga. En sexualbrottsling är lovligt byte för övriga fångar. Nu är det han som inte är en människa i omgivningens ögon.

Det kan tyckas rättvist, men vi som har till yrke att försöka hjälpa så att förövarna inte återfaller i brott och begår sexuella övergrepp då de lämnar fängelset, kan inte ingå i den skaran. Vi kan inte betrakta dem som några som egentligen borde avlägsnas från jordens yta. Oavsett vilken behandlingsteknik som tillämpas, oavsett hur många behandlingsprogram en dömd förövare genomgår i fängelset måste han dessutom bemötas som en människa som inte enbart är ond. Vi måste närma oss och uppmuntra hans egen eventuella önskan om att kunna fungera normalt. Vi måste hjälpa honom att erkänna sin skuld och se till att han inte tystnar av skam. Det kompakta mediala och samhälleliga hat mot sexualbrottslingar är begripligt. Men hatet är ingen hjälp då någon ska rehabiliteras så att han slutar begå övergrepp. Tvärtom, det ökar risken för att perversa hämndfantasierna får förnyad näring när tystnad och hemlighetsmakeri om det egna brottet och fängelsestraffet blir en social livsnödvändighet.

Offer En vuxen kvinna besökte mig på Rädda Barnen. Jag kallar henne Caroline. Hon kom inte för behandling, utan för att berätta sin historia om vad hon tvingats gå igenom som barn. Hon sa att vi som behandlar sexuellt utnyttjade barn och sprider kunskap om sexuella övergrepp skulle kunna ha nytta av en vuxens kvinnas berättelse om det hon varit med om, och vilka konsekvenser det fått för henne.

När Olle kom in i Carolines liv var hon tolv år. Hennes uppväxt hade varit dramatisk och tragisk. Carolines pappa hade misshandlat både mamman och henne. I Olle såg hon nu den pappa som hon innerligt hade längtat efter. Han var snäll och gav henne väldigt mycket uppmärksamhet. Caroline hade haft det svårt på låg- och mellanstadiet, hon var mobbad och blev utfryst av tjejerna i klassen. Det hade format henne till ett ensamt barn med lågt självförtroende.

Mammas nya kille var snäll. Han såg henne och ägnade tid åt att umgås med henne. De tog bilturer, körde fort och lyssnade på bra musik. Lillasyster ville åka med, men hon fick inte. Det bidrog till att Caroline kände sig speciell. Hon älskade Olle som pappa och hon njöt av att han kallade henne ”lilla Madonna”. Madonna var ju både hans och hennes favorit.

Men det fanns en annan sida av Olle. En sida som Caroline inte tyckte om, men som hon absolut inte kunde berätta om för någon, för då trodde hon att Olle skulle överge henne. Han smekte henne på insidan av låren. Han berättade för henne om sina sexuella upplevelser, att han hade sitt första samlag när han var i hennes ålder.

14 | De mest hatade

En natt kom han in till henne och kysste henne på munnen. Då var hon tretton år: ”Plötsligt hade jag hans tunga inne i munnen, det var jätteäckligt och han luktade sprit. Han smekte mig på kroppen. Jag blev så förvirrad.” Den gången gick inte Olle längre för Carolines mamma ropade på honom och undrade vart han hade tagit vägen.

Sedan blev det fler sexuella närmanden. Vid ett tillfälle kröp han ner naken i hennes säng och vidrörde hennes kön med sin penis. En annan gång vaknade Caroline av någon anledning till en natt och gick ut i vardagsrummet, där satt Olle i soffan utan byxor. Han drog ner henne till sig, smekte henne och tvingade henne att ta på hans penis. Hon gjorde motstånd, men han höll i hennes hand och var bestämd.

Olle sa åt henne att en snygg tjej ska ha stora bröst och platt mage. Caroline fick ätstörningar och tänkte hela tiden på att hon skulle ha en platt mage.

När jag träffade Caroline hade det gått femton år sedan övergreppen. Det tog slut mellan Olle och Carolines mamma och han flyttade. Caroline berättade aldrig för mamman vad Olle hållit på med.

Nu, femton år senare, har hon många problem som hon direkt relaterar till de övergrepp hon utsattes för i en mycket känslig ålder. Sex uppfattar hon inte som en njutning. Hon får äckelkänslor, speciellt av tungor och penisar. Hon känner sig smutsig, ”som en fånge i sin nersmutsade kropp”. Om en man visar intresse för henne föraktar hon honom ”för att han bara ser ytan”. Hon ger inte männen en chans att lära känna henne. Hon gör sig själv ensam och har svårt att släppa vänner in på livet, och är rädd för att bli beroende. Hon arbetar mycket och har flera olika jobb. Nu har hon bestämt sig för att utbilda sig till polis.

De övergrepp Caroline berättar om är i lagens mening våldtäkt.

Caroline var under femton år när hon utnyttjades, och även om hon inte blev penetrerad så vidrörde styvpappan hennes kön med sin penis.

Offer | 15

Skadorna hon fick kan utan behandling bli livslånga. Eftersom hon inte vågade berätta vad styvpappan utsatte henne för kunde hon heller inte erbjudas behandling.

Varför berättade hon inte? Skulden och skammen är nog den främsta orsaken. Olle gav henne uppmärksamhet och hon längtade efter en pappa. Hon kände sig kanske skyldig att ge något tillbaka för den uppmärksamhet hon fick. Skammen går hand i hand med skulden. Hon fick inte villkorslös uppmärksamhet och kärlek av Olle. Det bidrog till att ytterligare förstärka känslan av att vara annorlunda, som bland annat uppstått på grund av mobbningen.

Inte annorlunda och bättre utan annorlunda och sämre än andra barn, vilket är skammens grundkänsla.

Dessutom är förövarens makt stor gentemot offret. Det är som om offret psykiskt befinner sig i förövarens våld även när övergreppen inte längre pågår.

Jag talade med en annan kvinna, som hade blivit sexuellt utnyttjad av en man i grannskapet då hon var sju år. Tjugo år senare såg hon en dag mannen kliva på den buss hon åkte med. Åsynen av honom fick henne att må illa och känna sig rädd. I panik gick hon av bussen trots att det inte var ”hennes” hållplats.

Efter ett teveprogram om sexuella övergrepp satt jag i en telefonsluss för att svara på samtal från allmänheten. När det sänds program som kan väcka starka känslor är det inte ovanligt att man upprättar en telefonsluss för att ta emot samtal från tittare som känner att de behöver prata. Starka känslor behöver kommuniceras och delas med någon.

En av dem som ringde var en kvinna som berättade att hon hade blivit brutalt våldtagen av sin styvpappa när hon var liten. Nu var hon femtiosju år och det här var andra gången hon berättade sin historia. I yngre tonåren blev hon regelbundet våldtagen av styvpappan. Han gjorde henne gravid och hon tvingades göra illegal abort då hon var sexton år. När hon var sjutton rymde hon hem­ ifrån och hon återsåg aldrig styvpappan. Han dog när hon var fem16 | De mest hatade

tiofem år. Strax efter styvpappans död besökte hon en kurator angående en pensionsutredning. Hon hade inte alls tänkt berätta om våldtäkterna, men hon fick ett sådant förtroende för kuratorn så den mest skrämmande hemligheten hon ensam burit på i alla år slank ur henne. Efter samtalet med kuratorn fick hon panik, det kändes som om hon trotsat styvpappan och gjort honom rasande när hon berättade om hemligheten. Panikkänslorna drev henne till hans grav. Där ställde hon sig och stampade på den. Hon måste försäkra sig om att han inte kunde resa sig ur mullen och hämnas på henne.

De kvinnor som jag beskrivit har det gemensamt att de aldrig anmälde brotten. Tyvärr är det alltför vanligt. Offerstudier visar att mellan 7 till 10 procent av alla svenska kvinnor och 1 till 3 procent av männen har blivit utsatta för sexuella övergrepp åtminstone någon gång under uppväxten.4 Endast 10 till 20 procent av alla sexualbrott polisanmäls. Under 2000-talet har dock anmälnings­ benägenheten ökat. Från cirka 8 000 anmälningar om sexuella övergrepp år 2000 till 16 900 år 2011. En dryg fördubbling.5 I cirka en fjärdedel av anmälningarna är offren under 15 år. 48 procent av alla femtonåriga flickor och 18 procent av alla pojkar som är regelbundna Internetanvändare uppger att de via Internet blivit kontaktade i sexuellt syfte av någon de tror eller vet är vuxen.6 Sexuella kränkningar är tyvärr något som många måste bära med sig genom livet.

I boken Pervers 7 ägnar journalisten Anna Bäsén och psy­ k­iatriprofessorn och forskningsledaren i Kriminalvården Niklas Långström ett kapitel åt blottning. Internationell statistik visar att blottningsbrott är ett av de vanligaste sexbrotten och utgör ungefär en tredjedel av alla sexbrott. De flesta polisanmäls aldrig och när det görs är det inte så vanligt att brottslingen grips. 12 procent av de sexbrott som polisanmäldes 2004 rubricerades som blottning, redovisar författarna. Det finns en risk för att en blottare så småningom blir mer aggressiv och övergår till fysiska överOffer | 17

grepp. Enligt författarna visar internationella studier att det kan vara så många som 30 procent av de som en gång blivit gripna och lagförda för blottning som återfaller och begår fysiska sexuella övergrepp.

Många kvinnor har utsatts för blottare, men bara för att många blivit utsatta ska man inte tro att det är en lindrig form av övergrepp.

En kvinna berättade för mig om hur det var för henne då hon tio år tidigare blivit utsatt för en blottare. Jag bad henne skriva ner berättelsen.

Mina känslor, då, nu, fortfarande… och för alltid?

Jag var 17 år och på väg till Barkarby där jag jobbade extra i en butik på helger. Klockan var runt halv tio på morgonen och jag var sen, hade missat direktbussen och bestämde mig därför för att ta en annan buss som stannar på Snapphanevägen i Jakobsberg var­ ifrån man kan ta en liten skogsväg som leder till jobbet.

Jag gick in i skogen och la märke till en man i fyrtioårsåldern som stod bakom ett träd lite längre in. Jag tänkte inte så mycket på varför han stod där, var väl för stressad för att tänka och fortsatte min väg in i skogen. När jag kom närmare var mannen plötsligt borta. I slutet av skogsvägen finns en tunnel som man ska gå igenom för att komma till handelsplatsen. Jag gick in i tunneln och såg mannen hoppa fram vid tunnelns utgång, han hade neddragna byxor och onanerade.

Han stod där cirka två meter framför mig, med sitt könsorgan i handen, jag var så chockad att jag frös fast i några sekunder och bara stirrade. Jag kunde inte riktigt ta in vad jag såg framför mig.

Hur kan en man bara hoppa fram så från ingenstans, med byxorna neddragna, vad gör han, står han verkligen och onanerar framför mig, är det hans könsorgan jag ser? Jag hann tänka många tankar innan jag överhuvudtaget reagerade. När jag förstod att det var på riktigt, att det jag såg var på riktigt, kom min reaktion. Jag vände 18 | De mest hatade

mig genast om och började springa därifrån. Han drog upp byxorna och började springa efter mig.

Hjärtat bultade, jag trodde att jag skulle dö. Jag tror att jag skrek något men jag minns inte riktigt. Jag sprang för livet. Jag minns att jag tänkte; hellre dö än att bli våldtagen, att jag skulle göra motstånd om han fick fatt i mig. Jag sprang, han sprang efter.

Som en ängel i nöden kom en cyklist förbi skogen och mannen saktade farten, jag fortsatte springa. Nästan ute ur skogen såg jag en ung tjej ungefär i min ålder på väg in till skogen. Jag tänkte inte ens, bara tog tag i hennes arm och skrek SPRING!!! Hon sprang, höll mig hårt i handen och sprang. När vi kommit ut ur skogen och var på tryggt avstånd stannade vi och hon frågade: ’Varför springer vi?’ Jag berättade vad som hade hänt. Hon följde mig hela vägen tillbaka och lämnade mig på mitt arbete, där fick jag hjälp av min chef att ringa polisen och anmäla händelsen. Jag mådde så dåligt att min pappa fick komma och hämta mig, jag grät hela dagen.

Jag var så chockad, rädd, äcklad och tänkte hela tiden på vad som hade kunnat hända. Jag visste inte; skulle han våldta mig, ville han döda mig, hade han något vapen, vad hade kunnat hända om jag inte sprungit iväg?

Hela tiden upprepade sig bilden av hur han stod där med neddragna byxor och onanerade framför mig, hela tiden i minst en hel vecka efter. Jag mådde fruktansvärt. Jävla äckel! Jävla, jävla, jävla äckel!!! Äckel, äckel, äckel, äckel!!! Varför skulle han visa mig sin äckliga jävla snopp????!!! Fy fan, vilket äckel! Sjuk människa! Jävla äckel! Mina tankar kretsade hela tiden kring hur äcklig han var och vad som hade kunnat hända. Jag hade mardrömmar om honom.

Idag är jag tjugosju år gammal och vågar fortfarande inte gå den där skogsvägen. Jag vågar inte gå någon skogsväg eller annan mörk väg överhuvudtaget. Min man eller någon annan måste alltid komma och möta mig eller gå med mig. Fortfarande äcklas jag av den där mannen. Fortfarande tänker jag med fasa tillbaka på vad som hade kunnat hända mig den där dagen. Jag kan inte förstå varför man gör så mot en annan människa, varför?

Offer | 19

Till den äckliga mannen som jag råkade ut för och till alla andra äckel som gör samma sak mot andra människor, vill jag säga: Ni är helt dumma i huvudet! Vem fan tror ni att ni är?! Hur kan ni få för er att utsätta andra människor för något sådant? Hur kan ni tro att vi vill se er göra äckliga saker. Tror ni på fullaste allvar att vi som utsätts för detta gillar det? Ni förstör våra liv för er egen äckliga och sjuka sexuella njutning. Sök vård! Sluta!!!!

När jag föreläser händer det att jag ber de deltagare som sett en blottare räcka upp en hand. Det är alltid en majoritet av kvinnorna som gör det. Hur ett blottningsövergrepp upplevs av offret är naturligtvis individuellt, men det finns en risk att intala sig att man inte ska må dåligt av det eftersom det är så vanligt. Därför händer det att offer för blottning försöker bagatellisera händelsen och undviker att bearbeta de känslor som övergreppet inneburit. Exemplet ovan visar hur traumatiserande ett blottningsövergrepp kan vara och hur länge kränkningen kan handikappa offret. Att berätta om det för människor som tar upplevelsen och känslorna på allvar är en hjälp, även om rädslan inte försvinner. Det finns rädslor man inte bör glömma eller bagatellisera, rädslor som är kopplade till den personliga säkerheten. Blottare kan vara farliga.

Förövaren, vem är han?

När jag var liten var det enkelt. Sexualbrottslingen var den ”fula gubben” som lurade små barn att följa med upp i skogen för att smaka på godis. Jag träffade honom aldrig. Men när vi lekte i området runt Naturhistoriska Riksmuseet, som vi bodde granne med, uppfann vi en ”ful gubbe”. Han var trädgårdsmästare, med bar överkropp klippte han museets gräsmattor. En stor och kraftig man med, som vi tyckte, grymt utseende. I en upphetsad blandning av spänning och rädsla smög vi på honom och när han tittade upp och såg oss sprang vi skräckslagna och hysteriska därifrån.

Det visade sig senare att han var en ”kändis”. Han kallades ”Roslagsbjörnen” och hade uppträtt på cirkus där han rätat ut hästskor med bara händerna.

Nu är det andra tider och sexualbrottslingen har blivit farligare och mer påträngande i vår föreställningsvärld. Förövaren personifierar det vi föraktar mest av allt. Hur kan det komma sig? En orsak är säkert medierna, som uppmärksammat sexualbrott både mot barn och mot kvinnor på ett helt annat sätt än då jag växte upp. Vi har fått ökad förståelse för, och kunskap om, det lidande en sexualbrottsling orsakar sitt offer. Men kanske får vår tids sexual­brottslingar även symbolisera något mer än de destruktiva handlingar de utför. Kanske har vi människor ett behov av att projicera vår rädsla, vårt hat och förakt på en definierad grupp av männi­skor. De som inte är som vi.

Människor som avviker från det normala utgör inte bara ett hot mot stabiliteten i samhället utan även ett hot mot våra egna dolda primitiva impulser att släppa de inre spärrarna och göra liFörövaren, vem är han? | 21

kadant. Det finns en överenskommelse i samhället om hur vi ska fungera tillsammans. Den försöker vi upprätthålla. Genom lagar, regler och sanktioner har vi bestämt vilka handlingar som är godtagbara och som bör uppmuntras och vilka beteenden som vi inte vill ska förekomma.

Mord och våldtäkt, speciellt på barn, är handlingar som gör oss mest upprörda och rädda. När ett sådant brott begås av någon som på ytan levt ett vanligt ”Svenssonliv” blir vi ännu mer oroliga och rädda. Kan vem som helst bli våldtäktsman, frågar vi oss när en till synes vanlig familjeförsörjare döms för ett sådant brott. Att det till och med kan vara en högt uppsatt polischef som agiterat mot kvinnofridsbrott och startat Barnahus inom polisen, gör oss extra oroliga. Vem kan vi lita på när de som ska värna om kvinnors och barns säkerhet förgriper sig sexuellt på dem? Vi behöver veta hur våldtäktsmannen skiljer sig från oss själva. Vi behöver låsa in honom, inte bara i fängelse, utan även i en kategori, som håller honom åtskild från den vi själva anser oss vara. Kanske är han psykopat eller pedofil, en känslokall, beräknande typ utan samvete, eller någon med ett förvridet sexuellt begär som är riktat mot barn. Då är han i alla fall inte som vi.

Hur gör vi för att skilja ut förövaren från oss själva? Vi diagnostiserar honom. Inom psykiatrin, speciellt rättspsykiatrin, råder en inflation på diagnoser. Man delar ut buketter med diagnoser till de intagna. Det är det enda man inte snålar med.

Det finns en uppenbar risk att man klistrar på så många psykiatriska etiketter på en dömd sexualbrottsling att de skymmer sikten för vem människan bakom diagnoserna är. Jag talade med en man som avtjänat flera fängelsestraff. De flesta handlade inte om sexuella övergrepp, men några gjorde det. Vid varje gripande hade han blivit personundersökt och vid varje personundersökning hade han fått nya diagnoser. När jag träffade honom hade han ”roat” sig med att sammanställa alla diagnoser han fått genom åren. Listan blev lång: Personlighetsstörd. Bristande verklighetsuppfattning. Antisocial personlighetsstörning. Allvarlig personlighetspatologi med nar22 | De mest hatade

cissistiska, paranoida och antisociala drag. Paranoia erotica (svartsjukeparanoia). Hämningslös. Tvångsmässigt beteende, gränsande till besatthet. Brist på helhetsförståelse. Neuropsykiatrisk funktionsstörning med autistiska drag. Omogen personlighet. Sexuellt perverterat beteende. Grav empatistörning. Brist på skuldkänslor. Flyktbeteende och bortförklarande attityd. Kriminellt beteende. Farlig och våldsam. Rå och hänsynslös. Hotfull och aggressiv. Lider av självömkan. Sexuellt avvikande beteende. Hög grad av psykopati. Borderline.

Kan det vara så att en människa är alltigenom destruktiv, tänkte jag när jag läste sammanställningen. Diagnoser förmedlar en bild av en människa och därigenom en självbild hos den som är föremål för bedömningarna. Om personundersökningarna i brottmål ska vara en undersökning av personen borde det då inte även finnas andra typer av omdömen? Borde det inte gå att formulera egenskaper hos en brottsling som skulle kunna utvecklas i positiv riktning? Det skulle kunna vara användbara beskrivningar för oss som ska försöka hjälpa denne att lämna ett brottsligt och destruktivt liv. Personen med den långa diagnoslistan var, när jag träffade honom, hatisk till rättsväsendet och dess representanter. Med mig ville han inte prata mer en ett fåtal gånger.

Problemet med människor som begår avvikande handlingar är att de inte så lätt låter sig inordnas i kategorier och fack. Ett exempel är pedofilen. Det borde vara enkelt; det är en person som känner sexuell upphetsning för barn som ännu inte puberterat.

Men fullt så okomplicerat är det inte. Vissa pedofiler känner sig sexuellt upphetsade av barn, aldrig av vuxna. De kan inte tänka sig sex med en vuxen, medan andra kan ha mer eller mindre fungerande sexuella relationer med vuxna samtidigt som de förgriper sig på barn.

På grund av dessa olikheter kategoriserade psykologen Nicholas A. Groth in pedofilen i två grupper; den fixerade, som enbart har sexuellt intresse för barn och den regredierade som även har sexuella kontakter med vuxna.8 Anledningen till att Groth använde beFörövaren, vem är han? | 23

greppet regredierad pedofil var att han antog att personen normalt föredrog sex med vuxna. Men i vissa situationer, när personen befann sig i kris, när han kände sig övergiven, eller under påverkan av alkohol eller droger kompenserade han sig med att begå sexuella övergrepp på barn. När den regredierade pedofilen avslöjades kunde han uttrycka ånger. Han erkände att det han hade gjort var fel. Eftersom han uppfattades ha förmåga att känna skuld före­ föll han inte lika störd som den fixerade pedofilen. Hans personlighet var mer av en neurotisk karaktär, antog man. Han visste att han hade gjort fel och skulle absolut inte göra om det. Sedan gjorde han det ändå.

Mervin Glasser, en väletablerad forskare, menade att den regredierade pedofilen inte bar på en neurotisk problematik, han var mer störd än så. Istället för regredierad introducerade Glasser begreppet pseudoneurotisk.9 Med tanke på återfallen i brott började han inse att den regredierade pedofilen hade en starkare drift mot sexuella kontakter med barn än vad man först anat. Inte sällan fantiserade den regredierade pedofilen om sex med barn när han hade sex med en vuxen. Fantasierna hjälpte honom att genom­föra samlag med en vuxen. Att kalla honom regredierad pedofil var inte längre adekvat. Det visade sig att han inte hade en neurotikers förmåga att känna skuld. Han spelade teater. Driften var starkare än skulden. Så här flyter kategorierna, förändras av forskarna, breddas och när det inte längre fungerar gör man fler.

Samma sak håller på att hända med psykopatbegreppet. Nu talar man om primär och sekundär psykopati10. Den primära psykopaten är den vi är vana att få beskriven som kriminell, fientlig, dominant, manipulativ, orädd med låg ångest i farliga situationer, kan överväga risker och är målorienterad. Den sekundära psykopaten skiljer sig genom att han är mer känslomässig, mer impulsdriven, kan agera på grund av att han är upprörd, har sämre självförtroende och kan känna ånger. Både den primära och den sekundära psykopaten är sedan unga år kriminella och har en fientlig inställning till sin omgivning.

24 | De mest hatade

Men vem är han, sexualbrottslingen som vi hatar? Jag tar hjälp av litteraturen. Psykologen Inga Tidefors Andersson har skrivit en nästan fyrahundrasidig doktorsavhandling om förövare11. Hon visar att förövaren är olika beroende på från vilket perspektiv man betraktar honom. Det feministiska perspektivet pekar på att den manliga makten som finns i samhället även gäller inom familjen.

Fysiskt och sexuellt våld som riktas mot kvinnor och barn är ett sätt för mannen att utöva sin manlighet, via våldet får han den makt och kontroll som samhällets traditionella köns- och maktstrukturer ger honom rätt till.

Från ett biomedicinskt perspektiv för man fram kopplingen mellan höga testosteronnivåer och stark sexualdrift. Man refererar till mätningar som visat att de som begått våldtäkter med inslag av mer våld än vad som var nödvändigt för att övermanna offret har haft höga testosteronnivåer. De som begått mindre våldsamma våldtäkter eller förgripit sig på barn har dock inte haft det. ”Det kan tyda på att testosteronets koppling inte i första hand är med sexualitet utan med aggressivitet”, menar Andersson.

Från det psykodynamiska perspektivet för man bland annat fram vikten av pojkens relation till sin mamma. Andersson citerar psykolog Eva Hedlund:12 Att utvecklas till man innebär i stort sett att kunna lämna en god mamma eller med psykoanalytisk terminologi att ha uppnått en befrielse ur symbiosen. För män med sexuellt avvikande problematik har denna process inte varit framgångsrik, antingen därför att de inte lyckats frigöra sig tillräckligt eller för att de saknat en mamma som de känt sig älskade av.

Det som återkommer i beskrivningar av sexualbrottslingen utifrån det psykodynamiska perspektivet är att det handlar om män som känner vanmakt, som varit utsatta för kränkningar och som upplever att de befinner sig i ett underläge. Det sexuFörövaren, vem är han? | 25

ella våldet blir ett desperat och misslyckat försök att kompensera personliga brister.

På Dramatens experimentscen Elverket i Stockholm såg jag för några år sedan pjäsen Blackbird. Den handlade om ett möte mellan en pedofil och hans offer ungefär femton år efter det att hon blivit utsatt. Offret var nu tjugosju år och hade sökt upp sin förövare då hon kände ett behov av att få prata, ställa frågor och få svar. Pjäsen var bra eftersom den blottade offrets dubbla och motstridiga känslor kring det svek hon varit utsatt för. Den visade också en förövare som försökte skydda sig genom att förminska det egna ansvaret. Han sa att det varit ”äkta” kärlek från hans sida, att han inte gjort det för att skada. Förövaren hade på grund av pervers upphetsning tappat omdömet och inte lyssnat till de egna varningsklockorna då han utnyttjat en tolvårings romantiserade avståndsförälskelse i en vuxen. En man som inte hade insett vidden av den skada han orsakat en annan människa.

Efter föreställningen hade man samlat en expertpanel bestående av forskare, skådespelare och en konstnär som gjort film om sexuella övergrepp. Temat var ”Vem är förövaren?” Jag lyssnade intresserat, men gick besviken därifrån. Jag hade inte fått några bra svar som hjälpte mig att skilja ut sexualbrottslingar från andra. Man sa att vissa själva har varit sexuellt utnyttjade, men bara en minoritet. 90 procent av de män som utsatts för sexuella övergrepp förgriper sig aldrig på någon annan. Varför gör tio procent det, undrade jag för mig själv och tänkte att det nog inte var någon idé att fråga. Många förövare har varit utsatta för våld och kränkningar i hemmet. Men det har ju även många andra som aldrig skulle kunna tänka sig att kränka någon annan. Så varför begår några sexuella övergrepp och andra inte?

Eftersom jag själv träffade sexualbrottslingar varje vecka i fängelset bestämde jag mig för att ställa frågan direkt till dem och höra deras svar.

26 | De mest hatade

När jag kom till fängelset nästa gång ställde jag samma fråga till alla sexualbrottslingar jag pratade med den dagen. ”Vem är förövaren?” Så här svarade en våldtäktsman som var dömd för flera grova våldtäkter: Jag har haft problem i min barndom, mycket våld och bråk hemma.

Redan på lågstadiet tafsade jag på tjejer, retades och kladdade. Jag har gått över andras gränser så många gånger att det blivit en vana.

Första eller andra gången man går över en förbjuden gräns kan det vara svårt. Efter fem, sex, sju gånger tänker man knappt på det.

Jag har haft tvångstankar om tjejer och vad man skulle vilja göra med dom. Det kan handla om att binda, våldta, förnedra. Men det behöver inte bara vara våldtäktstankar. Det kan vara att ha sex en hel natt, typ. Sen kan man skoja med andra killar om tankarna och när dom håller med förstärks dom. Sen i kombination med alkohol eller droger är det risk att man går över gränsen.

Det har nog mycket med den familj man växer upp i att göra.

Min syrra, till exempel, hon har barn med tre olika killar och alla har slagit henne. Hon väljer hela tiden våldsamma killar. Jag tror våldet och sexualiteten ligger väldigt nära varandra.

En man som förgripit sig sexuellt på barn och som är diagnostiserad pedofil sa: Jag var utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten, men det tror jag inte är enda orsaken. Jag såg ett teveprogram om en man som förlorat ett ben och en arm i en olycka. Man måste fundera kring vilka katastrofer man själv varit med om som lett till att man blivit den man är.

Den här mannen hade varit med om flera personliga katastrofer. Han blev som barn sexuellt utnyttjad och hamnade i ett dåligt, kärlekslöst fosterhem. Han flyttade därifrån tidigt i tonåren, bodde ensam i en stuga och arbetade med att plantera skog. När han gjorde sin militärtjänst hade han ännu inte debuterat sexuFörövaren, vem är han? | 27

ellt. En kamrat föreslog att de skulle köpa sex av två prostituerade. När han skulle ha samlag fungerade det inte för honom. Den prostituerade hånade honom och hans kamrat fick reda på ”misslyckandet”, spred ut det till andra och skojade om det. Det ledde till att han fick en fobi för att ha sex med vuxna kvinnor. Skammen över misslyckandet sved ständigt i honom. Tillsammans med barn kände han inte samma oro, då upplevde han att han hade kontroll.

En man som huvudsakligen ägnat sig åt barnpornografi på nätet och som dessutom förgripit sig sexuellt på barn, uttryckte sig så här: Jag är bra på att skärma av mig, fokusera på en sak i taget. När jag håller på med en uppgift tänker jag inte på något annat. Att titta på barnpornografi gav mig kickar. Det blev någon slags manisk njutning. Att det styrde in på barn var kanske att det som borde varit sensuell njutning blev sexuell. Själv hade jag en väldigt torftig kontakt med mina föräldrar när jag växte upp.

Den här mannen hade ett väl utvecklat intellekt, men dålig relation till sina känslor. Han hade svårt med informella kontakter med vuxna, svårt att skämta och prata om ingenting, men att diskutera ämnen som teknik eller datorer var han däremot duktig på. Att han utnyttjat barn ansåg han vara sekundärt, det var bilderna han ville åt. Då hade han kontroll och kunde fokusera på en bild i taget.

En annan man tyckte att han tagit mycket ansvar för sina tre barn. När hustrun ville skiljas förgrep han sig sexuellt på en dotter. ”Övergreppen var som en hämnd för att min hustru ville skiljas”, sa han.

Han tyckte att han alltid blivit kränkt; av sin egen mamma, av sin pappa, av vänner som han ansåg utnyttjade honom genom att ständigt kräva praktisk hjälp av honom. När han själv bad om en tjänst var det ingen som hade tid.

En man som var dömd för övergrepp på sin biologiska dotter sa: 28 | De mest hatade

Jag har alltid känt ett yttre hot att inte duga. När jag arbetat har jag alltid bemödat mig att göra det så bra som möjligt. Det ska alltid vara perfekt, men man känner inte själv att det är bra. Tillsammans med min fru var jag rädd för att inte vara en bra älskare. Så började jag surfa på internet först på porrsidor sen hittade jag barnporr och den gav mig kickar jag inte tidigare känt.

Den här mannen visste inte att han hade en sexuell dragning till barn förrän han hittade barnpornografiska bilder på internet. Den känslan slog ut andra och ledde även till att han förgrep sig sexuellt på sitt barn.

En montör, som reste mycket i tjänsten förgrep sig sexuellt på en av sina döttrar. Det började när dottern var sju år och pågick under flera år innan det uppdagades. De andra två döttrarna hade han inget sexuellt intresse av. Hur förstår man det?

När jag växte upp var jag otroligt blyg. När vi hade gäster hemma gömde jag mig. Redan som mycket ung började jag missbruka porr.

Jag kunde titta på porr hela nätter. Jag mådde dåligt av det men kunde inte sluta. Jag drömde om att vara ihop med sådana kvinnor som agerade i porrfilmerna. Trots att jag fick tre barn var jag aldrig sexuellt intresserad av min fru. Jag sökte hela tiden något annat.

Min dotter som jag förgrep mig sexuellt på blev jag kär i. Jag såg henne inte som liten. När jag var på mina resor längtade jag hela tiden hem till henne. Nu känns det helt sjukt.

Om man sammanfattar dessa ganska ytliga intervjuer, vilka svar får man då på frågan ”Vem är förövaren?”

• • • •

Han kan i något avseende haft svåra uppväxtförhållanden.

Han kan ha varit sexuellt utnyttjad.

Han kan lida av tvångstankar om våld kopplat till sex.

Han kan i sin barndom ha lidit brist på sensuell kontakt med vuxna innan puberteten, vilket gjort det svårt att skilja sensuell njutning från sexuell upphetsning.

Förövaren, vem är han? | 29

• Han kan lida av obearbetade kränkningar som tar sig uttryck i sexualiserad hämnd.

• Han kan bära på en känsla av att inte duga.

Min miniundersökning blir ungefär lika bristfällig som experterna jag lyssnade på och litteraturen jag tagit del av. Alla orsaker som förövarna själva pekar på kan även personer som inte begår sexuella övergrepp ha i bagaget. Det går nog inte att förutsäga vem som i framtiden kommer att begå ett sexuellt övergrepp innan personen har gjort det. Diagnoserna och riskbedömningarna är tyvärr mycket trubbiga instrument för att förutsäga vad som kan ske i framtiden. Det är bara i backspegeln man kan utveckla hypoteser kring hur det kan komma sig att just den personen hamnade så fel.

Men inte ens i ett behandlingssamarbete med en förövare går det att fullt ut förstå varför just han gick över den förbjudna gränsen.

Niklas Rådström13 skriver i En handfull regn om sin bästa vän Bengt, som tog livet av sig. De delade ungdomslivet i vått och torrt.

När Bengt var 24 år hoppade han från Västerbron i Stockholm.

I sina försök att förstå analyserar Rådström olika omständigheter som skulle kunna varit bidragande orsaker till vännens självmord. Bengt hade höga krav på sig själv, vilket ledde till ett självförakt eftersom han inte tyckte att han kunde leva upp till dessa. Hans föräldrar hade skilt sig och han hade under perioder använts som ett slagträ i föräldrakonflikten. Han ägde ett stort engagemang för världens förtryckta, vilket ledde till att han engagerade sig i rörelser som utlovade en fullständig omdaning av samhället. När han insåg hur tom retoriken var från de politiska organisationer han engagerat sig i, blev han uppgiven och desillusionerad och tyckte inte att det fanns någon mening med livet. Bengt hade en förmåga att hitta många nya vänner och vara underhållande för andra. Kanske blev gapet mellan den sociala uppskattning han mötte och de egna ensamhetskänslorna så stora att han inte orkade med de sociala krav han ställde på sig själv.

30 | De mest hatade

Dessa hypotetiska orsaker och lika många till radar Rådström upp för att försöka förstå det obegripliga; att hans bästa vän tog livet av sig.

Men kanske går det aldrig att fullt ut förstå sambandet mellan en människas livsomständigheter och handlingar, vare sig det rör sig om sexuella övergrepp, självmord, anorexi eller andra destruktiva ageranden.

Unga förövare Som jag tidigare nämnt startade jag i början av 1990-talet, tillsammans med psykolog Anders Nyman, Rädda Barnens Pojkmottagning.

Rädda Barnen ville fästa samhällets uppmärksamhet på att även pojkar kan vara offer för sexuella övergrepp. Jag hade arbetat inom PBU, den öppna psykiska barn- och ungdomsvården i Stockholm.

Flickor som utsatts för sexuella övergrepp hade vi haft i behandling, men inte pojkar. När jag hörde mig för med andra barnpsykiatriska mottagningar hade de samma erfarenheter; flickor, men inga pojkar. Det fanns alltså en grupp utsatta barn som inte fick hjälp.

Under arbetet med de sexuellt utnyttjade pojkarna på Rädda Barnen upptäckte vi ganska snabbt att steget mellan att vara sexuellt utnyttjad pojke och ung förövare ibland kan vara kort. Inte så att de flesta sexuellt utsatta pojkar utsätter andra för övergrepp.

Men vi såg en liten förhöjd risk. Niklas Långström (2000)14 visar i sin forskningsöversikt att cirka 10 procent av dem som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen hade registrerats för sexuella brott som vuxna.

Vi började intressera oss för hur vanligt det var att ungdomar begick sexuella övergrepp. Det var vanligare än vad vi trott. Internationella studier visade att över 50 procent av dömda sexualbrottslingar hade debuterat i sexualbrott som tonåringar och cirka 30 procent av sexualbrotten hade begåtts av någon under 18 år.15 När vi jämförde siffrorna med vår egen behandlingsverksamhet visade den att 24 procent av dem som förgripit sig sexuellt på något av de barn vi haft i behandling var yngre än 18 år.16 32 | De mest hatade

När vi insåg att det var så många barn som begick sexuella övergrepp innan de fyllt 18 år, tyckte vi att det var viktigt att Rädda Barnen erbjöd behandlingsinsatser även till den gruppen. Vi såg det som en human och lönsam mänsklig investering. Kunde vi hjälpa en ung förövare att sluta begå övergrepp så slog vi flera flugor i en smäll. Dels hjälpte vi individen som så tidigt hamnat snett i livet dels hjälpte vi de potentiella offer som den personen, eventuellt, i sin framtid riskerade att begå övergrepp på. Dessutom var det en poäng att just Rädda Barnen erbjöd hjälp till förövare som var under 18 år. Rädda Barnen är intimt förknippad med att ge stöd och hjälp till offer i olika sammanhang. Genom att vi i deras regi bedrev behandling med den målgruppen gav det signaler till allmänheten att den unga förövaren också är ett offer.

På Pojkmottagningen använde vi benämningen ”unga förövare” på personer mellan 13 och 18 år som begått sexuella övergrepp, medan vi talade om barn med sexuella beteendeproblem när det gällde tolvåringar och yngre som tvingat andra barn till sexuell underkastelse. Övergreppen vi kom i kontakt med kunde, även mellan de mindre barnen, vara grova och där penetration, fasthållning, hot och våld förekommit. Ett exempel från vår behandlingsverksamhet var fyra sjuåriga pojkar som under sin första skoltermin utsattes för upprepat sexuellt tvång av en åttaårig pojke. I en lokal som användes av fritids tvingades sjuåringarna till sexuella aktiviteter ihop med åttaåringen. Det handlade om anal penetration och oralsex under hot. Sjuåringarna blev rädda, fick sömnproblem och panikkänslor. Tre av dem reagerade genom att själva bli sexuellt utagerande.17 Offren behandlade vi i grupp och pojken som begått övergreppen, och som sjuåringarna var rädda för, gavs individuell behandling. Behandlingen avslutades med att den åttaårige pojken fick träffa sjuåringarna och be om ursäkt för sina handlingar.

Ett barn som tvingar andra barn till sex är inte någon förövare i vuxen bemärkelse. Barnet saknar insikt i vilka konsekvenser de sexuella övergreppen får, både för den han utsätter och för sig själv.

Unga förövare | 33

Han förstår inte innebörden av sina handlingar och är snarare offer för egna sociala och psykologiska svårigheter i kombination med frånvaron av vuxna i själva övergreppsögonblicket. Varför åtta­åringen gav sig på sjuåringarna och tvingade sig på dem sexuellt har man naturligtvis inget säkert svar på. Det framkom inget som tydde på att han själv skulle varit sexuellt utnyttjad. Där­ emot var han mycket hårt hållen av sina föräldrar. Han fick inte smutsa ner sig, inte säga fula ord. Det var stränga regler kring det mesta, även kring skolarbetet. Var övergreppen och tvingandet gentemot de andra barnen en reaktion på att det fanns för många måsten och tvång i hans eget liv?

Efter drygt fem års behandlingsarbete med unga förövare sammanställde vi våra erfarenheter i boken Unga Förövare – sexuella övergrepp och behandling. Vi hade behandlat 62 barn, 61 pojkar och en flicka. Genomsnittsåldern för de unga förövarna var 14 år.

21 procent av dem hade själva varit utsatta för sexuella övergrepp.

6 procent var inskrivna i särskola på grund av förståndshandikapp.

35 procent hade använt våld vid övergreppstillfället (slag, stryptag, fasthållning). 21 procent hade utnyttjat fler än ett offer. Offren bestod av 39 pojkar och 43 flickor, i åldrarna 3 till 16 år, genomsnittsåldern var 9 år.

En ung blottare Han var klubbens bästa simmare i sin åldersgrupp och tränade minst fem dagar i veckan. En välutvecklad fjortonåring, snygg och muskulös. Han hade puberterat tidigt och var mer utvecklad än sina jämnåriga kamrater. Hans tillvaro var inrutad; plugga, simma, gå på gym, äta och sova. Något annat fanns inte i hans liv. Utom en sak som ständigt fyllde hans tankar och känslor. Han längtade så mycket efter att ha sex, han kände att han måste ha det med en tjej. Han drömde om det och gödde sina drömmar med att titta på porr på nätet. Där såg han kvinnor som verkade vilja ha sex hela tiden. Porren påverkade hans uppfattning om kvinnors in34 | De mest hatade

ställning till sex. Någon annan referensram hade han inte. När han tittade sig i spegeln tyckte han att han var snygg, minst lika snygg som killarna i porrfilmerna. Han började tro att om en kvinna såg hans kön så skulle hon vilja ha sex med honom. Den tanken sådde ett frö som så småningom drev ut honom på undanskymda gågator för att blotta sig för främmande kvinnor.

Den första gången han blottade sig var på väg hem från simningen. Han mötte en kvinna på en gångväg. När han var cirka tio meter från henne drog han upp ena byxbenet på sina knälånga gympabyxor och blottade sitt kön. Han hade inte planerat att göra det, det var en impulshandling. Men den hade föregåtts av en inre process där porren och fantasierna var jästen. Kvinnan han blottade sig för såg förskräckt ut, vände och började hastigt gå bort från honom. Det blev inte som han hade trott. Hon blev inte glad och kåt, till hans förvåning blev hon rädd. Men i den stunden upptäckte han att själva blottningen gjorde honom extremt sexuellt upphetsad. Han gick in bakom en buske och onanerade sig till utlösning. Sedan ångrade han vad han hade gjort och sprang hem.

Redan dagen efter hade han glömt sin ånger. Han var återigen sexuellt upphetsad och började fantisera om att blotta sig för en främmande kvinna. Fantasin om att kvinnan skulle tända på honom drev honom till att göra samma sak igen. Även den gången blev kvinnan skrämd och passerade förbi honom med bortvänt huvud. Som dagen innan gick han undan och onanerade. Efter utlösningen ångrade han sig som tidigare. Han bestämde sig för att han inte skulle göra så mer.

Men nu kunde han inte sluta och blottade sig så gott som dagligen. Han tog olika vägar hem från träningen och på ensliga gångvägar väntade han in sina offer, blottade sig och försvann från platsen för att hitta en plats att onanera klart. Nu trodde han inte längre att blottningen skulle leda till en sexuell kontakt, det var själva blottningen, att visa könet för en främmande kvinna, som tände honom och fixerade honom vid att tvångsmässigt göra om det.

Unga förövare | 35

Efter några månader åkte han fast. Han blev gripen nästan på bar gärning. Han hade blivit mer aggressiv i sin blottning och blottade sig på platser där det fanns fler människor. En kvinna som en stund tidigare sett honom blotta sig såg honom igen, ringde polisen som snabbt var på plats och grep honom.

Pojken kom till mig för behandling. Föräldrarna var med. Pappan grät. Han var väldigt engagerad i sonens simträning och kunde inte förstå. Mamman var mer samlad, men ledsen. Pojken plågades av dåligt samvete, inte så mycket för offren som för att han gjort föräldrarna ledsna.

Varför går en ung kille ut på gatan, blottar sitt kön för okända kvinnor och sätter hela sitt sociala rykte på spel? Förstod han inte att blottare är en grupp som betraktas med avsmak, som äckel? Insåg han inte att kamraterna i simklubben skulle vända sig bort ifrån honom om det blev känt att han blottat sig? Varför tog han sådana risker? Nästan som ett socialt självmord, tänkte jag när jag mötte den till synes välfungerande unge mannen och hans ledsna föräldrar. Samtidigt blev jag nyfiken på hur han förklarade blottningarna för sig själv. Hur han hade tänkt och känt. Varje ny behandlingskontakt är en resa där jag, om kontakten blir bra, blir medresenär och får insyn i klientens sätt att resonera kring sig själv och sitt avvikande beteende. Därmed får jag även en möjlighet att påverka, vända och vrida på hans resonemang och få honom att resonera på andra sätt än tidigare omkring sig själv och sina medmänniskor.

Han påstod att han inte hade blottat sig för att skrämmas och hade inte tänkt på hur kvinnorna upplevt hans övergrepp. Han hade inte ens tänkt på det som ett övergrepp. Både porren och blottningarna blev en slags revolt mot hans stränga tränings- och pluggschema. Där hade han något som bara var hans eget. En hemlig arena i hans annars så välbevakade liv.

Behandlingen kom att handla om hans längtan att bli vuxen och få ett förhållande med en flicka. Han upplevde sig inlåst i alla plikter och han tyckte att han hade stora krav på sig, inte så myck36 | De mest hatade

et från föräldrarna som från sig själv. Han måste vara bäst, både i skolan och i simningen. Blottningen hade varit en ventil som blivit till ett missbruk. Han trodde inte att han hade kunnat stoppa sig själv om han inte hade åkt fast och förstått vilka konsekvenser brottet skulle fått för honom om han varit straffmyndig. Nu blev ”straffet” behandling av mig.

Han hade svårt att leva sig in i sina offers upplevelser och jag funderade över hur jag skulle göra för att utveckla hans offer­ empati.

Ibland låter jag förövaren skriva ett brev till sig själv från offret.

Där får offret berätta hur hon upplevde situationen när förövaren blottade sitt kön för henne. Ett sådant brev kan ibland öka förståelsen för offret. Den unge förövaren tvingas att leva sig in i offrets upplevelse av övergreppet och han tvingas även att formulera sig i skrift kring den upplevelsen. Därefter kan jag låta förövaren skriva ett brev från sig själv till offret där han tar på sig ansvaret för övergreppet och ber om ursäkt. De här breven postas inte.

Med den här pojken valde jag en annan väg för att försöka få honom att inse hur hans blottning skadade offren. Jag bestämde mig för att han skulle få träffa ett offer och ta del av hennes upplevelser. Eftersom många kvinnor har varit utsatta för blottare var det inte svårt att i bekantskapskretsen hitta någon som varit med om det. Den första kvinnan jag frågade var positiv till att följa med till behandlingsrummet och träffa killen. Pojken blev skakad när jag berättade att jag skulle bjuda in en kvinna som utsatts för en blottare, att han i det mötet skulle få höra hur upplevelsen varit för henne. Han skulle också vara beredd på att svara på hennes frågor kring varför han blottat sig. Pojken blev nu riktigt rädd, men jag hade inte dåligt samvete för att jag utsatte honom för det. Genom att blotta sig hade han gjort kvinnor rädda och jag trodde att ett möte med ett offer skulle få honom att utveckla sin medkänsla och insikt i vad blottning kan ställa till med för en annan människa.

När den unga kvinnan kom in i behandlingsrummet och hälsaUnga förövare | 37

de på pojken var han likblek och stel av skräck. Men efter en stund mjuknade han och kunde formulera sig kring hur han själv tänkt när han blottade sig. Kvinnan kunde i sin tur berätta för honom vilken skräckupplevelse det hade varit. I samtalet blev hon upprörd och arg, inte enbart på killen som satt där utan på alla män som utnyttjar kvinnor för sina egoistiska sexuella behov. Hennes känslomässiga berättelse skakade om honom ordentligt. För första gången fick han tårar i ögonen. Efteråt sa kvinnan till mig att det även varit bra för henne. Det hade känts bra att få uttrycka sina känslor.

När jag efter två terminer avslutade kontakten var pojken själv övertygad om att han aldrig skulle blotta sig igen. När vi sammanfattade våra samtal sa han att det som påverkat honom mest var mötet med kvinnan som blivit utsatt för en blottare.

Hatet Att mörda, är det värre än att våldta? Till skillnad från en sexualbrottsling kan en mördare avtjäna sitt straff bland andra kriminella.

Han är inte lika hatad av andra brottslingar på fängelset och inte heller av oss utanför murarna.

En man greps för sexuella övergrepp på ett barn. Han hade jobbat som brandman på samma arbetsplats i trettio år. När jag träffade hans arbetskamrater, som nästan enbart bestod av män, var det starka känslor jag fick ta del av. Kollegorna skämdes för att ha jobbat tillsammans med en människa som gjort en så grym och skamlig handling mot ett barn. De var också arga för att han svärtat ner arbetsplatsens rykte. Gärningen låg som ett mörkt moln av skam över hela arbetsplatsen, inklusive kollegorna. Man talade om hur svårt det skulle vara om man skulle möta den före detta kollegan på gatan. Skulle man hälsa? Skulle man slå honom? Skulle man vända och gå åt ett annat håll om man såg honom först? Att han våldtagit ett barn gick inte att förhålla sig till på annat sätt än att fullständigt ta avstånd från allt man tidigare känt för sin kollega.

Ingen kunde tänka sig att fortsätta vara hans vän.

Skulle arbetskamraterna ha tagit samma definitiva avstånd från kollegan som person om han mördat någon? Skulle han, i arbetskamraternas ögon, då förvandlats till ett äckel, någon vars namn man knappt kan ta i sin mun, någon som satt en skamstämpel på hela arbetsplatsen, någon man känt sig grundlurad av, på grund av att man tidigare tyckt om honom? Jag ställde den frågan till arbetskamraterna. De trodde inte det.

Varför får inte barnaförövaren någon medkänsla från omgivHatet | 39

ningen? Det är som om det finns en psykologisk bortre gräns för vår empati. Den gränsen går vid sexualbrottslingen. Han blir en fantasifigur där brottet uppfyller hela hans personlighet. Vi ser honom inte som en människa som liksom vi en gång varit ett barn, ett barn som inte planerat att han skulle bli en sexualbrottsling då han blev stor, ett barn som blivit skadat. Kanske blir det för hotande nära oss själva att fylla honom med egenskaper som också vi har. Vi gör honom ond och stöter bort honom genom att göra honom helt och hållet olik oss själva. Kanske känner vi att vi sviker offret om vi försöker förstå förövarens onda handling. Att förstå blir liktydigt med att förlåta.

Pensionären som slog en tolvårig pojke för att han busade fick applåder i rättssalen. Hade han ofredat samma pojke sexuellt hade han mötts av burop och varit tvungen att dölja sig under en filt på väg in till rättegången. En mördare, narkoman eller rånare går det att prata om i bekantskapskretsen och där olika grader av acceptans och förståelse för personerna bakom brottet kan förkomma. Men när det talas om sexualbrottslingar finns ofta bara en, eller kanske två, åsikter; ”lås in dom och släng bort nyckeln” eller ”kastrera dom”. Det senare har man redan försökt. År 1944 trädde en lag om tvångskastrering i kraft18. Den första paragrafen löd: ”Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, må han kastreras enligt denna lag.”

Kastrationerna var kirurgiska och definitiva. Det första halvåret kastrerades 43 sexualförbrytare. Lagen existerade fram till 1949, därefter avskaffades den eftersom man kunde konstatera att även tvångskastrerade brottslingar återföll i brott. Då hade etthundra sexualförbrytare hunnit bli kastrerade.

De flesta barn, speciellt pojkar, har lekt att de dödat. De flesta barn har haft starka impulser att stjäla, många har även gjort det i snattandets form. Nästa alla tonåringar och äldre har berusat sig, många har även provat lättare droger.

40 | De mest hatade

För mord, rån och missbruk har vi en inre referensram. Vi har lekt och tänkt destruktiva tankar kring våld i olika former. Inom oss har vi byggt upp en förståelse för den typen av destruktivitet.

Eftersom vi utvecklat ett inre igenkännande för dessa handlingar kan vi också formulera en moraluppfattning som skiljer människan från handlingen. Vi kan ta avstånd från handlingen samtidigt som vi kan känna förståelse för människan bakom brottet. ”Under hela min barndom dödade jag syrrans dockor”, sa en man som har till yrke att bekämpa våld och övergrepp.

Han hade dock aldrig lekt att han våldtagit systerns Barbiedockor. En sådan handling var helt främmande för honom.

Han kunde absolut inte förstå hur någon skulle kunna våldta ett barn. Barnaförövare såg han nästan som människor från en annan planet. När han inte hade några egna inre igenkänningssignaler för den typen av brott tog han avstånd, inte enbart från handlingen utan även från människan som utfört övergreppet. Eftersom han inte kunde eller ville försöka förstå ett sexuellt övergrepp förmådde han heller inte skilja person från handling. En mördare där­emot kunde han se som en i grunden normal människa, men som i en viss situation begått ett fruktansvärt brott, men sexualbrottslingens handling var identisk med honom som person.

Hatet mot sexualbrottslingen beror inte enbart på hur grovt brottet är. Att ha våldtagit ett barn väcker naturligtvis alltid ett starkt hat mot förövaren vare sig man känner honom eller inte.

Mannen som våldtog och mördade en vuxen kvinna och därefter ett barn, var under en tid, när den mediala uppmärksamheten kring brottet var som störst, en av Sveriges mest hatade männi­ skor. Men arbetskamraterna till brandmannen som förgrep sig på barn, hatade antagligen sin kollega mer än den breda allmänheten gjorde. Arbetskamraternas hat handlade till stor del om att ha en kollega som dragit skam över arbetsplatsen. De kände sig lurade av honom för att de jobbat tillsammans med honom, fikat ihop, anförtrott sig till honom och trott att han var normal och inte någon som förgrep sig på minderåriga pojkar.

Hatet | 41

En lärare på en högstadieskola förgrep sig under två års tid på en elev. Det började när flickan var tretton år och övergreppen avslöjades när hon gick i nian. Som pedagog var mannen kompetent och hade blivit utsedd till skolans bästa lärare samtidigt som det under många år gått ett rykte bland eleverna att han var närgången och ”tafsade” på tjejerna. Ryktet hade även nått skolledningen, men inget hade gjorts åt saken.

När jag, efter att mannen blivit dömd till fängelse, träffade lärarkollektivet möttes jag av samma kompakta hat som brandmannens kollegor uttryckte. Ingen hade besökt honom i fängelset, det var helt otänkbart, trots att flera kollegor känt honom privat och arbetat mycket nära honom under många år. Man betraktade honom inte som en kollega eller vän som hade ett stort problem han behövde hjälp att komma till rätta med. Han var snarare en förrädare som nästlat sig in i skolans värld. Inte för att under­ visa och hjälpa elever till bra betyg utan för att planera och genomföra övergrepp på elever. Övergreppen raderade bort värdet av hans mångåriga pedagogiska insatser. Från att ha varit skolans bästa lärare blev han den värsta och mest föraktade. Nu var han en ond människa, ett äckel ingen ville ta i med tång. Alla kollegor var fyllda av hat gentemot kollegan. Han hade svikit skolan, sitt uppdrag och dem. Han hade svärtat ner skolans rykte. Nu försköt man honom. Men en viss självkritik kunde skönjas. Varför hade man inte lyssnat på elevernas rapporter?

Inom varje människa finns två grundläggande positioner som vi bär med oss genom livet. En primitiv desintegrerad position där vi delar upp världen i gott och ont. Det onda lägger vi utanför oss själva. Vår världsbild lutar då åt det paranoida hållet. Tillvaron består av vänner och fiender. Den andra positionen är integrativ. Då ökar vår förmåga att problematisera. Vi inser att inom oss själva bor möjligheten att göra precis samma typ av brott som vi avskyr.

Vi råkar bara ha bättre spärrmekanismer, bättre tillgång till vår moral och medkänsla, än de som släpper på gränserna.

När vi känner stark rädsla ökar vårt behov av att spjälka av det 42 | De mest hatade

onda från det goda. De som skrämmer oss är inte som vi och vår primitiva lösning är att de ska bort, elimineras. Så gjorde nazisterna med judarna, så fungerar främlingsfientlighet, och så kanske det också är med vår syn på sexualbrottslingar.

Samtidigt som vi känner avsky och hat mot sexualbrottslingen äger han en stor attraktionskraft på oss. Det finns väl ingenting som lockar till så mycket läsning och tidningsrubriker som grova sexualbrott. Vi dras till att läsa om dessa människor, kanske inte för att förstå dem utan för att det finns något lockande i det obegripliga våldet. Författaren och forskaren Ann Heberlein19 skriver i En liten bok om ondska att: ”Ondskans karaktär av mysterium, av ogripbarhet och meningslöshet, ger människan ingen ro.”

Heberlein citerar Dostojevskij: Alla säger att de hatar det onda, men innerst inne tycker alla om det. Alla vet att de bör ta avstånd från ondskan – naturligtvis – men samtidigt dras de till ondskan som flugor dras till en sockerbit. Det pratas och skvallras och spekuleras. Förfärat lyssnar de på berättelser om förödande ondska och grymhet, fascinerat tar de del av detaljer, den ena värre än den andra, ivrigt suger de åt sig all information de kommer åt.

Heberleins slutsats är att ondskan inte bara är skrämmande och obegriplig utan även oemotståndlig.

Ett exempel på hatets attraktionskraft är Thomas Quick, numera Sture Bergwall, som dömdes för våldtäkter och seriemord.

Han blev inte enbart högintressant för medierna och oss läsare utan även för hela det professionella etablissemanget på området.

Psykologer och terapeuter som kom i kontakt med honom svalde hans erkännanden med hull och hår, en ”godbit” för forskningen, som om de ville att han skulle vara en massmördare och våldtäktsman av värsta sorten.

Medierna Onsdagen den 27 april 2011 befann jag mig i Uppsala för att arbeta med poliser som utreder sexuella övergrepp på barn. Under lunchen ringde Monica Saarinen på Sveriges Radio Studio Ett. Hon lät kryptisk: ”I morgon briserar en bomb. Jag kan inte säga vad det är, men kan du komma till Studio Ett klockan fem i morgon eftermiddag?”

Att det handlade om sexuella övergrepp kunde hon säga, men inte mer. Jag undrade vad det kunde vara för ”bomb”. Att en kändis var inblandad anade jag, men vem och på vilket sätt kunde jag inte spekulera i.

När jag tittade på Aktuellt senare på kvällen fick jag svaret.

Höjdhopparen Patrik Sjöberg avslöjade att han under flera år, när han var mellan tolv och fjorton år, blev sexuellt utnyttjad av sin tränare Viljo Nousiainen. Var det bomben, tänkte jag. Min första reaktion var att jag inte tyckte nyheten var så jättestor som Monica Saarinen i sina förtäckta ordalag förmedlat till mig.

Kanske missbedömde jag nyhetsvärdet för att jag träffat så många barn som varit utsatta av pedofiler, som ideellt eller professionellt arbetat med barn och ungdomar. Kanske börjar jag bli avtrubbad, tänkte jag när jag på morgonen den 29 april öppnade morgontidningarna. Patrik Sjöbergs bild fanns över hela första­­ sidorna i tidningarna. Nyheten skakade idrotts-Sverige. En hyllad och helgonförklarad tränare, som fört fram många av våra främsta elitlängdhoppare och höjdhoppare. En person som fått en liten gata i Göteborg uppkallad efter sig, visade sig vara pedofil. Och nu var han dessutom död sedan drygt tio år tillbaka.

44 | De mest hatade

Viljo Nousiainen blev något av en tränarlegend. Vid sidan av Patrik Sjöberg tränade han flera andra lovande talanger. Det var Christian Skaar Thomassen, svensk ungdomsmästare i höjdhopp, som genom att berätta för Patrik Sjöberg vad Viljo Nousiainen utsatt honom för, fick Sjöberg att offentligt gå ut med att även han varit offer för samma typ av övergrepp. Deras berättelser fick andra idrottare att berätta att de också varit sexuellt utnyttjade av Viljo Nousiainen. Över en natt föll helgon­glorian av. Den ”riktiga” Viljo visade sig vara pedofil.

Jag drogs med i det mediala drevet. Den manipulativa och beräknande sidan av Viljo Nousiainen lyftes fram och blev själva nyheten. Nu bedömdes hans tränargärning i ljuset av hans pedofila läggning. Träningen av barnen och engagemanget att utveckla ungdomarna till toppidrottsmän var en täckmantel för att få fysisk kontakt med dem, fantisera om sex med barn och även sexuellt utnyttja några av dem han tränade. Drivkraften för hans stora engagemang var, förstår man nu, hans sexuella intresse för barn.

Men det blev ingen onyanserad hatkampanj mot Viljo Nousiainen. Medierna förhöll sig förvånansvärt balanserad i sin rapportering. Delvis berodde det nog på att mannen man anklagade var död.

Sportjournalisten Johan Esk skrev i Dagens Nyheter den 28 april 2011: ”Jag kan inte komma på något värre än pedofili och därför kan jag inte komma på någon svensk idrottare som gjort något större och viktigare än det här.” Han syftar på det mod och civilkurage Patrik Sjöberg visade genom att berätta om övergreppen. I samma krönika skrev han att Patrik var ett övergivet barn, som inte hade någon kontakt med sin pappa. Trasiga vuxna män med missbruksproblem kom in i Patriks liv: ”Patrik var på väg att bli en vanlig värsting som gjorde fingret åt skolan och snattade bort tillvaron. Idrotten blev hans räddning. Viljo Nousiainen blev hans räddning. Men Viljo var inte bara mannen som såg honom, uppmuntrade och brydde sig om och visade vägen mot stjärnorMedierna | 45

na. Viljo Nousiainen tvingade Patrik att uppleva sånt inget barn ska utsättas för”, fortsatte Johan Esk. I krönikan formulerade Johan Esk på ett begripligt sätt hur ett barn utifrån sina livsomständigheter kan ”välja” att bli utsatt för sexuella övergrepp utan att berätta eller anmäla.

Jag träffade Patrik Sjöberg i Sveriges Radios Studio Ett. Han hade då under hela dagen blivit intervjuad. Jag tror att det till stor del var han som balanserade upp mediernas rapportering och gjorde den mer nyanserad. I radiointervjun berättade han om vad övergreppen gjort med honom, om skammen, skulden och aggressiviteten, som han riktade mot många i sin omgivning och även mot sig själv. Men samtidigt försvarade han idrottsrörelsen och varnade för att misstänkliggöra alla ideellt arbetande manliga tränare som lägger ner ett stort engagemang i att träna ungdomar. Han betonade att problemet finns, att det måste uppmärksammas, att man inte ska blunda när det finns anledning att misstänka något. I hans fall kan man ana att de som stod nära Viljo Nousiainen borde ha fattat misstankar. Även vissa journalister borde ha förstått, ansåg Patrik Sjöberg. Viljo levde ensam med Patrik i en fyrarumslägenhet. Han lät andra barn sova hos honom. Hela lägenheten var som en lekstuga för barn och ungdomar, fylld av spel och musikinstrument. Hans liv cirkulerade kring barn, och det borde någon reagerat på.

Genom åren, speciellt under de första åren på 1990-talet då jag var med och byggde upp Rädda Barnens Pojkmottagning, har jag varit tacksam mot medierna. När vi öppnade vår mottagning fanns inte sexuellt utsatta pojkar i det mediala samtalet. Under hela 1980talet hade det skrivits och debatterats mycket om sexuella övergrepp, men då hade det handlat om flickor som offer och vuxna män som förövare. Debatten hade varit polariserad och infekterad.

Det fanns de som hävdade att sexuella övergrepp var så ovanligt att man knappt kunde räkna offren i promille. Andra hävdade att nästa alla kvinnor varit sexuellt utsatta som barn. Om de inte min46 | De mest hatade

des övergreppen var det bara ett tecken på bortträngning. Genom att öppna en mottagning för sexuellt utsatta pojkar lyfte vi fram en ny grupp av barn som for illa, men som inte uppmärksammats av samhället. När medierna beskrev vårt arbete eller när jag eller min kollega blev intervjuade om vår nyöppnade verksamhet, kom det nya barn till oss för behandling. Den mediala uppmärksamheten ledde till att de pojkar som tog del av inslagen och artiklarna förstod att de inte var ensamma om att ha utsatts för sexuella övergrepp och att det inte var deras fel. Då vågade de berätta för någon närstående och det ledde i sin tur till att de fick hjälp att komma i behandling hos oss. Det var till stor del mediernas förtjänst. Att synliggöra ett dolt och skamligt problem var hälsosamt och i det arbetet fick vi stor hjälp av journalister.

Men när förövaren demoniseras av medierna är det inte bra, speciellt inte om offren har haft en nära relation till förövaren. År 2003 greps den så kallade Huddingepedofilen. Han hade både förgripit sig på barn och laddat upp barnpornografiska bilder på nätet. När han greps publicerades bilder på huset där han bodde.

Han beskrevs som den värsta sexualbrottsling man dittills gripit.

Ingen svensk hade tidigare publicerat så många bilder på nätet av egna övergrepp på sexuellt utnyttjade barn. Tyvärr bodde även hans fru och barn i bostaden. Efter medierna publicerat bilder på huset var de tvungna att fly. Nationalsocialister sprayade ner huset med hatord. Barnens lidande förstärktes av mediernas okänsliga rapportering.

Ungefär samma sak hände med den så kallade Hagamannen.

Bilder på honom och på familjens hus publicerades. Andra våldtäktsmän jämfördes med honom. Ständigt möttes man av hans ansikte i tidningar och teve. Hans barn påmindes hela tiden om sin pappas hemska och skamliga brott. Dessutom gjorde Sveriges Television en dramadokumentär om hur han levde, spekulativa scener om umgänget med hustrun i hemmet, om tillvägagångssättet vid våldtäktstillfällena. Hans sambo ville inte att filmen skulle göras med hänsyn till att barnens lidande ytterligare Medierna | 47

skulle öka. De hade haft det tillräckligt svårt ändå, tyckte mamman. Men allmän­intresset vägde tyngre än mammans omsorg om barnen, ansåg man på Sveriges Television.

Den 19 januari 2011 sände Uppdrag granskning ett program som handlade om en pedofil som var dömd till sluten psykiatrisk vård.

Han beviljades permission och skaffade sig en lägenhet i ett om­ råde med många barnfamiljer. Han knöt kontakt med en ensamstående mamma och förgrep sig sexuellt på hennes barn. En fruktansvärd historia där berättigad kritik riktades mot den ansvariga överläkaren på den slutna psykiatriska vårdinrättningen. Det jag upplever som olyckligt är att förövaren, som definitivt är farlig och förändringsobenägen, får representera alla pedofiler. Att pedofiler är obotbara fick i programmet stå oemotsagt av en överläkare inom den slutna psykiatriska vården. Ville man ha det svaret?

Den 13 april 2011 sände Uppdrag granskning ytterligare ett program om pedofiler. Janne Josefsson inledde och byggde vidare på det som den oemotsagda överläkaren påstått i det förra programmet: ”Om det inte går att bota en pedofil vad gör vi då?”

Hur kommer det sig att man när det gäller pedofili är så angelägen om att pedofilerna måste ”botas”? Pedofili är som tidigare nämnts en psykiatrisk diagnos. Den finns beskriven i DSM-IV, psykiatrins diagnoshandbok, tillsammans med andra psykiatriska diagnoser som borderline, psykos, neuros, fobier, tvångsmässiga tillstånd med mera. Det är många psykiatriska sjukdomar man behandlar utan att för den skull tala om huruvida patienterna blir botade. Behandling hjälper människor att hålla sjukdomen i schack.

Behandlingsmetoderna varierar. För några hjälper enbart samtal.

För andra behöver man mixa samtal och medicinering. I en del fall fungerar det med enbart medicinering. Varför tänker man inte likadant när det gäller pedofiler? Varför måste just de bli botade?

Räcker det inte med att de slutar begå övergrepp?

Uppdrag granskning gjorde ett studiebesök hos polisen i Kalifornien. Där har man byggt upp ett elektroniskt kontrollsystem för 48 | De mest hatade

frigivna sexualförbrytare. Tre år efter frigivning måste den dömde bära elektronisk fotboja. Därefter registreras och offentliggörs den adress pedofilen väljer att bo på. Varje år måste han kontakta myndigheter och uppge sin bostadsadress. Den hamnar i ett offentligt register, som allmänheten kan ta del av. De får inte bo i närheten av skolor eller daghem, vilket innebär att de förvisas till bostäder som ofta ligger långt utanför samhällena. Inte sällan hyr ett antal pedofiler in sig på samma motell utanför staden. Eller så lever de som bostadslösa. Antalet bostadslösa dömda och frigivna sexualbrottslingar har ökat från några få till cirka fem tusen. Ett absurt system, enligt min åsikt. I programmet intervjuas en ung man som nu lever med elektronisk fotboja. När han var nitton år hade han frivilligt sex med en fjortonåring. Flickans föräldrar fick reda på det och anmälde pojkvännen, som dömdes till fyra års fängelse.

Nu ska han ha fotboja i tre år och därefter måste han under hela sitt liv uppge för myndigheterna var han bor.

Janne Josefsson besöker ett låst ”sjukhus”, där en särskilt återfallsbenägen grupp av dömda sexualbrottslingar måste bo i resten av sitt liv efter avtjänat straff. Cirka tusen fångar sitter där. ”Jag har tagit mig till Coaling State Hospital för att se hur en framtida svensk modell skulle kunna se ut”, säger Josefsson. Ingen behandling ges utan syftet är att samhället ska skyddas.

I programmet förs även vissa kritiska röster mot den kaliforniska metoden fram; till exempel att alla får samma påföljd trots att det bara är ett fåtal dömda pedofiler som verkligen är återfallsbenägna. Men genom att låta behandlingspessimisterna få tolkningsföreträde får man som tittare intrycket att Kalifornien är ett föredöme när det gäller hantering av sexualförbrytare. Vilket samhälle får vi om vi ska döma en viss grupp av brottslingar till livslång bevakning och till offentlig skampåle? Och varför just pedofiler? Varför inte rattfyllerister som har kört ihjäl barn, eller narkomaner som sålt knark till barn, eller mördare?

Fängelset År 2000 började jag arbeta som handledare och terapeut på Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning. Anledningen till att de anlitade mig var för att jag hade lång erfarenhet av behandling med offer för sexuella övergrepp. Man hoppades att jag skulle kunna tillföra ett offerperspektiv på förövarbehandlingen, utveckla samarbete både med socialtjänst och barnpsykiatri, speciellt i de fall då offret var barn och förövaren en person i nära relation till barnet. Att kunna tillämpa FN:s barnkonvention i arbetet med förövarna var en av de förhoppningar jag bar med mig till fängelset.

När jag första gången besökte Norrtäljefängelset var det ett helt annat ställe än det är idag. Jag passerade in utan att legitimera mig och blev inte heller visiterad. Mobiltelefonen hade jag kvar i fickan. ”Hej, jag ska arbeta som psykoterapeut på sexualbrottsmottagningen”, sa jag till vakten. ”Visst, kom in bara.” Inga problem.

Kriminalvårdsinspektören kom och mötte mig. Jag fick ett larm, sedan gjorde vi sällskap till avdelningen, eller paviljongen som den heter på fängelsespråk.

Tio år senare är allt annorlunda. Ett antal spektakulära rymningar från Kumlaanstalten, Hall och Norrtälje har förändrat den så kallade idyllen. Nu är fängelsemuren högre. Säkerhetszonen runt fängelset har utvidgats. Elstängsel utanför muren har monterats. När jag går in måste jag passera flera säkerhetszoner för att slutligen bli scannad i en magnetröntgen ungefär som på flygplatser. Flygförbud i luftrummet upp till 500 meter ovanför anstalten har införts.

50 | De mest hatade

Sexualbrottsavdelningen på Norrtäljefängelset är ett minifängelse i fängelset. Efter att ha blivit insläppt genom en låst extra­ grind befinner man sig på en gård vars yta är cirka fyrahundra kvadratmeter. En gräsmatta och ett litet växthus, mitt på gräsmattan står en tall. Inte långt från tallen står en röd stuga med vita knutar. En sådan man gärna hyr en vecka på sommaren om den ligger vid vattnet och inte som här bakom höga murar och elstängsel. Vänder man sig bort från stugan ser man en lång vinklad enplansbyggnad i tegel. Det är huset där fångarna bor och äter.

Ingången är i själva vinkeln och innanför ligger personalens expedition, själva hjärtpunkten. Längs huskroppen går en lång rad fönster. Varje fönster är uppdelat i tolv okrossbara järnarmerade smårutor av härdat glas. På varje ruta finns fem sprayade vita färgklickar. Första gången jag såg de vita fläckarna var en kall januaridag år 2000. Min första tanke var att det var en juldekoration som satt kvar, att man sprayat vitt för att få en känsla av snö och lite julstämning i fångenskapen. Det hade ju dessutom varit millenniumskifte. Men det var fel tänkt. Fläckarna är dit­satta för att det ska synas om någon liten fönsterruta krossats, en säkerhetsåtgärd för att förebygga rymning.

Vårdarna som arbetar på fängelset är inte bara ”plitar”. De ska med hjälp av programverksamhet, professionellt bemötande och samtal försöka få de intagna att vilja förändra sig och inte återfalla i brott då de friges. ”Bättre ut”, är Kriminalvårdens optimistiska vision.

Det finns femtiotvå fängelser i Sverige. De är antingen öppna eller slutna. Att avtjäna fängelsestraff är huvudsakligen en manlig företeelse. Av de cirka femtusen fångarna är mindre än trehundra kvinnor. För dem finns speciella kvinnofängelser. Det största och mest kända är Hinseberg. Där befinner sig ungefär en tredjedel av de dömda kvinnorna.

Fängelserna är uppdelade i olika säkerhetsklasser från 1 till 3.

Den högsta säkerheten har klass 1 anstalterna. Det som avgör vilken säkerhetsklass fängelset ska tillhöra är: Fängelset | 51

• Förmåga att motstå rymningar.

• Förmåga att motstå fritagningsförsök.

• Förmåga att hantera svårhanterliga fångar.

Anstalterna Hall, Kumla, Norrtälje, Salberga, Tidaholm, Hällby och Saltvik har säkerhetsklass 1, vilket innebär att de har förhöjd säkerhet. Där placeras de mest rymningsbenägna och svårhanterliga fångarna. Fängelser med säkerhetsklass 2 betraktas som normalfängelser. Klass 3 anstalterna är vanligtvis öppna. En av skillnaderna mellan de öppna och sluta anstalterna är att de öppna inte har några rymningshinder, men den som rymmer från en öppen anstalt blir som regel omplacerad till en sluten.

Den som blir dömd för ett sexualbrott placeras på en sexualbrottsavdelning. Mellan 2005 och 2010 avtjänade i genomsnitt 440 personer per år straff för något sexualbrott. Den 1 oktober 2011 var 425 dömda sexualbrottslingar placerade i någon av Kriminalvårdens anstalter. Endast mellan två och fem av dem var kvinnor.

Sex fängelser erbjuder platser för sexualbrottslingar; Kristianstad, Norrtälje, Salberga, Skogome, Saltvik och Tillberga. Skogomeanstalten i Göteborg är ett normalfängelse, som enbart har specialiserat sig på sexualbrottsdömda, där finns 134 platser i säkerhetsklass 2 och 20 platser i säkerhetsklass 3. Salberga, Saltvik och Norrtäljeanstalten har säkerhetsklass 1 och tar emot ett begränsat antal sexualbrottslingar. Kumlaanstalten tar endast emot sexualbrottslingar för utredning innan de placeras på ett annat fängelse.

Norrtäljeanstalten har cirka 200 platser för dömda brottslingar. En avdelning är avsatt för sexualbrottslingar. Där finns plats för 31 fångar. Som ett komplement till sexualbrottsavdelningen har ytterligare en liten avdelning för ”särskilt resurskrävande intagna” öppnats. Den har tillkommit för att avlasta sexualbrottsavdelningen från särskilt labila och bråkiga fångar som hotar medintagna och/eller som aktivt motarbetar vårdarnas motivationsarbete med andra intagna. I februari 2012 fanns fem sexualbrottslingar på den avdelningen.

52 | De mest hatade

På Norrtälje, Saltvik och Salberga placeras de som begått de grövsta sexualbrotten och som har de längsta straffen. Under 2011 var den genomsnittliga strafftiden för de sexualbrottsdömda på Norrtäljeanstalten tio år.

Vad är det för olika typer av brott som leder till fängelsestraff på en sexualbrottsavdelning? I Brottsbalkens 6:e kapitel finns alla brottrubriceringar och påföljder uppräknade. Främst är det olika grader av sexuellt våld och tvång mot vuxna eller mot barn. Det kan även röra sig om koppleri och köp av sexuella tjänster. Det är inte ovanligt att barnpornografibrott ingår i domen. Brotten mot barn kan variera från grov våldtäkt, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, sexuellt utnyttjande av barn till sexuella ofredanden och sexuellt utnyttjande av barn för posering.

För våldtäkt kan en förövare bli dömd till mellan två och tio år beroende på hur grovt brottet anses vara. Dock förkommer det att gärningsmän får längre straff, upp till livstid, dels på grund av att det ingått fler än en våldtäkt i domen dels för att förövaren mördat eller försökt mörda sitt offer.

Rutinerna i fängelset är tämligen okomplicerade. Fången väcks klockan kvart i sju, sedan är det frukost, och arbete för dem som har något. Några studerar, några går i olika behandlingsprogram, några städar, några lagar mat, några arbetar i verkstaden. Några gör ingenting. På lunchen samlas alla i något av paviljongens två kök.

Det ena köket har självhushållning, vilket betyder att fångarna själva planerar inköpen och lagar maten utifrån en given budget­ ram. I det andra köket kommer maten från fängelsets centrala kök.

Eftermiddagen är ungefär som förmiddagen; jobb, skola, program eller ingenting. En dag i veckan är det ”kiosk”. Före middagen kan man då handla tidningar, telefonkort, godis och/eller egen mat i fängelsets lilla affär.

De till synes okomplicerade rutinerna är bara en fasad. Under ytan bubblar motsättningarna mellan olika konstellationer av intagna. En lånad tidning som inte lämnas tillbaka, en stulen tvättFängelset | 53

tid, en smutsig sko på ett nystädat golv där ägaren av den smutsiga skon inte ber om ursäkt, en nedvärderande kommentar till fel person kan få våldsamma följder. Våldet hänger ofta i luften, men förvånansvärt sällan ageras det ut.

En intagen tyckte att livet på avdelningen kan liknas vid ett vattenhål i Afrika, dit lejon, leoparder, elefanter, bufflar och antiloper kommer för att dricka samtidigt. Just då, när de släcker törsten, råder en stunds fred mellan de vilda rovdjuren och offerdjuren. En mycket bräcklig fred där de svaga djuren hela tiden oroligt bevakar rovdjurens minsta rörelse.

I ett kollektiv på trettioen personer uppstår hierarkier, så även på en sexualbrottsavdelning. De våldtäktsdömda missbrukarna, som i några fall även kan vara dömda för mord, och där brottet, som de själva beskriver det, skett under ”snedtändning”, klarar sig hyfsat bra. ”De är inte sådana egentligen”, anser de själva och det tycker även medfångarna. Våldtäktsbrottet liknar inte de brott de tidigare gjort. De är fängelsevana, har suttit av många ”kaffevoltor”, det vill säga missbruksrelaterade brott som ”bara” har gett några månaders eller något år i fängelse. Lagom lång tid för att tända av, äta upp sig och återfå den fysiska hälsan.

Den högsta statusen har de grovt kriminella, torpederna som är medlemmar av organiserade kriminella gäng. Dem ger sig ingen på och ingen medfånge ifrågasätter när de säger att de är oskyldigt dömda. Om man använder ”vattenhålsmetaforen” skulle man kunna säga att de är rovdjuren.

Den lägsta statusen har ”pedofilerna”, ”offerdjuren”. De som levt ett till synes lagligt liv, men i hemlighet levt ut sin perversion genom att begå sexuella övergrepp mot barn; egna och/eller andras.

De är rädda för våld, går undan när det bränner till, tittar bort och törs sällan klaga när de blir trakasserade av medintagna.

Sedan finns de mer tydligt psykiskt sjuka. De blir alltfler eftersom domstolarna har blivit restriktivare med att döma sexualbrottslingar till psykiatrisk vård. De är fångar som man inte riktigt vet var man har. De kan sätta eld på cellen, äta glas eller 54 | De mest hatade

rakblad, eller göra andra destruktiva avvikande handlingar. På ett fängelse får man inte tvångsmedicinera en psykiskt störd intagen. Det innebär att en fånge kan sluta ta den medicin han är ordinerad. Sedan måste man vänta tills han utgör en fara för sitt eget eller någon annans liv innan man kan tvångsomhänderta honom och för en kort tid skicka honom akut till en psykiatrisk avdelning. Ett farligt system som bygger på att man ska ha tur för att rädda en psykiskt sjuk från att skada sig själv eller någon annan. Med de psykiskt sjuka har medfångarna ett visst över­ seende, de kan till och med vara beskyddande mot en fånge som har stora psykiska problem.

När man träder in i fängelset kommer man även in i ”långsamhetens land”. Att vänta är något varje fånge måste vänja sig vid. Att få upp en personlig ägodel från förrådet kan ta dagar. Själv måste jag vakta på mig för att inte falla in i långsamhetslunken. Plötsligt kommer jag försent till ett terapisamtal på grund av ingen anledning alls. Jag måste skärpa mig. Långsamhet smittar.

Till personalens expedition har intagna tillträde när de ska få sin medicin, lämna in en anhållan eller meddela något. Ibland kommer någon in bara för att sitta och prata en stund. Det tycker inte alla fångar är så bra. Den som har suttit av många fängelsestraff kan, åtminstone initialt, tycka att det är fel att prata för mycket med ”plitar”. En glasvägg och en glasdörr skiljer korridoren från expeditionen, som är inredd med ett skrivbord, telefon, dator och ett runt bord där personal ibland sitter och fikar. För att få komma in måste den intagne knacka först och sedan vänta på signal i form av en vinkning. Man skulle kunna säga att hela fängelsevistelsen är en miljöterapeutisk träning att bekämpa dålig impulskontroll. Att vänta kan kännas mycket provocerande för en fånge som inte är van vi det.

Nästan alla intagna medicinerar för olika åkommor. Huvudvärk, ryggont, depression, sömnsvårigheter, psykisk obalans, adhd, hiv, förkylning och så vidare. Vad som är verkliga sjukdomar och Fängelset | 55

vad som är inbillade är svårt att veta. Piller som bot eller piller som tröst. Medicinerna spelar en viktig roll för de intagna. Det förefaller något paradoxalt när man ser välpumpade atleter knacka på expeditionsdörren för att få sin dos. Även om sexualbrottslingen har fått en livstidsdom är rättsväsendets tanke att han en dag ska tillbaka ut i samhället. Fängelsestraffet begränsar brottslingens frihet under en längre eller kortare tid, men inte för alltid.

Det finns alltid en rad av orsaker till att en människa kommit helt ur kurs i sitt liv. Men för att få den intagne att koppla ihop sin livshistoria med nuets destruktiva handlingar krävs samtal och en vilja att tillsammans forska i hur man ska förstå brottet. Dessutom behöver den intagne utveckla strategier för att undvika att hamna i situationer som kan leda till nya brott efter avtjänat fängelsestraff. Därför erbjuds de intagna både individualbehandling och gruppbehandling.

Det mest omfattande gruppbehandlingsprogrammet, som även i vissa fall kan erbjudas individuellt, heter ROS (relation och samlevnad). Det leds av två internutbildade personer ur personalen, varav en av dem ska vara psykolog. Programmet bygger på att varje sexualbrottsling ska få hjälp att bearbeta sina riskfaktorer så att han inte återfaller i brott när han friges. Gruppen träffas vid cirka femtio tillfällen, två gånger i veckan. Programmet är indelat i sex så kal­lade komponenter: Kognitiva förvrängningar är ett sätt att lura sig själv och intala sig att övergreppet inte var så allvarligt eller att barnet själv ville att det skulle ske. Gruppdeltagarna förväntas identifiera sina egna kognitiva förvrängningar.

Relationer, intimitet och social förmåga går ut på att träna gruppdeltagarna att kunna leva i jämlika relationer utan att begå övergrepp eller kränka den andre.

Empati och offermedvetenhet innehåller diskussioner kring empati, vad det är och olika hinder för empati. Man strävar efter att förstå brottsoffer i allmänhet och sitt eget offer i synnerhet.

56 | De mest hatade

Att hantera känslor utreder vilka känslor som låg bakom den enskilde förövarens övergrepp. Den intagne ska även träna på att uttrycka känslor istället för att agera ut dem i sexuellt våld.

Avvikande sexuella fantasier och sexuell upphetsning går ut på att ta reda på vad som är avvikande sexualitet och fundera över sitt eget sexuella tändningsmönster.

Risker, analyser och strategier. Förövaren ska i det momentet göra sin egen riskanalys för återfall i brott och utveckla en strategi för hur han motverkar återfall i sexualbrott efter frigivning.

Fungerar ROS-behandlingen? Man vet inte. Några signifikanta skillnader mellan de som genomgått programmet och de som inte gjort det har man inte funnit. ”Det ser försiktigtvis positivt ut”, sa Niklas Långström i Uppdrag granskning den 13 april 2011. ”Det är i alla fall inte så att vi tror att det går sämre för dem som fått behandling, och det är en väldigt viktig sak”, fortsatte han. En optimistisk kommentar med tanke på att ROS-programmet har kostat 10 miljoner att utveckla. Jag tänker att det måste vara omöjligt att vaska fram effekten av ett enskilt behandlingsprogram ur ett sammanhang som består av så många olika typer av påverkan. Jag kan ha individuella samtal med fångar som också går ROS-programmet, som dessutom går andra kognitiva program, som kanske blir kristna under fängelsevistelsen, som av andra skäl vill förändra sitt liv. Vad är det som påverkat? Kriminalvården utvärderar och mäter. Evidens är ett modeord. Man vill förvandla mjuk information till hårda data. Men vet man vad det är man mäter?

Man kan inte tvinga en fånge att delta i de olika behandlingsprogrammen som erbjuds. Men om avdelningen ska få behålla sina personalresurser måste ett visst antal program rulla på.

Under en period började fångarna på Norrtäljefängelset förstå sambandet mellan personalens intresse för att de skulle delta i program och deras egna personalresurser. Fångarna vägrade att delta i program för att hävda sin makt, samtidigt hittade de en svag punkt hos institutionen.

Fängelset | 57

Om alla skulle vägra gå ROS-programmet riskerade avdelningen att bli nedlagd, sa chefen till vårdarna. Vårdarna blev oroliga och lade ner mer energi på att motivera de intagna att delta i program. Den starka motivationsviljan hos personalen ledde i sin tur till att fångarna kände att de måste gå i behandling för personalens skull, för att de skulle få behålla sitt jobb. Att avstå behandling blev ett maktmedel mot personalen. Man upptäckte ett sätt att sabotera för organisationen.

I det läget tog ledningen till hårdhandskarna. Man började hota de intagna, säga att om de inte var villiga att delta i program riskerade de förflyttning till andra slutna anstalter som var mer impopulära än Norrtälje. Då blev det åter rättning i leden och programverksamheten rullade på.

Trots att ingen information ges till de intagna om vilket brott medfångarna är dömda för tycks alla ändå känna till det. Många förnekar sina brott och när man frågar den dömde själv svarar han ofta att han är oskyldig. När man frågar honom om hans medfångar också är oskyldiga, tror han inte det.

Kriminalvården har intervjuat sexualbrottsdömda på anstalt20, i Stödjande miljö för relationsbrottsdömda refereras en undersökning som genomfördes på Skogome år 2009. Cirka 80 procent av de sexualbrottsdömda förnekade att de begått de handlingar de dömts för. Det råder med andra ord en förnekarkultur på sexualbrottsavdelningarna.

Man kan anta att det finns en rädsla för att bli utstött av familj och vänner om den dömde erkänner. Så här uttrycker en intagen det: ”Jag försöker vara positiv, men det är klart att man har mycket tankar om att bli utstött, att vänner ska förakta en och hur man ska tas emot när man kommer ut. Man har ju hela samhällssystemet emot sig.”

En annan dömd sexualbrottsling sa: ”På andra anstalter skryter man om brottet, här förnekar man.”

Förnekandets kultur färgar även av sig på de intagnas motivation att gå in i olika behandlingsprogram. ”De flesta menar att de är oskyldiga. Det är som att erkänna sig skyldig om man går i ROS.” 58 | De mest hatade

I början av 1960-talet skrev sociologen Erving Goffman sin klassiker Totala institutioner21, där han från ett inifrånperspektiv beskriver och reflekterar över vad som händer med människor när de sitter inlåsta under längre tid. Han besökte fängelser, mentalsjukhus, militärförläggningar och kloster.

Den totala institutionen är en plats där människor tvingas leva tillsammans, mer eller mindre isolerade från omvärlden, under ständig övervakning av en och samma auktoritet; Kriminalvården när det gäller de svenska fångarna.

Goffman pekar på olika integritetskränkande och avidentifierande åtgärder den intagne måste anpassa sig till: • Att bli berövad sina privata kläder och ägodelar.

• Att leva ihop med människor man annars aldrig skulle valt att umgås med.

• Att personalen får insyn i den intagnes förhållande till för honom närstående och betydelsefulla personer.

• Att den intagne kan få sin korrespondens genomläst.

• Att besök och telefonsamtal blir bedömda och reglerade.

Trots att Goffman gjorde sin forskning för över femtio år sedan känner jag igen mycket i det jag idag möter på fängelset, dess­utom är min känsla att det privata utrymmet för fångarna minskar i takt med att säkerhetstänkandet ökar.

När jag första gången kom till fängelset var det i jämförelse med hur det är nu mer tillåtande till att ha privata föremål i cellen.

Fångarna hade egna tevespel och musikanläggningar. Krukväxter fick man ha och även en liten matta på golvet.

Nu är antalet privata föremål hårt reglerade. Krukväxterna är förbjudna och bara den äldsta modellen av tevespel får användas.

Musikanläggningen tillhör Kriminalvården och är standardiserad.

Den privata mattan försvann för ett par år sedan. En livstidsfånge som ville behålla sin matta protesterade genom att avstå från samtliga privata föremål han förvarade i cellen. Fotografierna på Fängelset | 59

de nära anhöriga, breven han sparat, vykort han fått; allt slängde han och levde under en tid i en naken cell med en brits, teve och tomma hyllor. Han slängde allt i utbyte mot känslan av att kunna påverka.

Hårtrimmer var tillåtet tills en intagen använde den att tatuera sig med. Då förbjöds den för alla. Siffran tjugo tycks av någon anledning ha blivit norm. En intagen får ha högst tjugo brev, tjugo vykort, tjugo tidningar, tjugo cd-skivor, tjugo böcker. Anledningen till begränsningen uppger man vara visitationsskäl. Ju fler saker fången har desto längre tid tar det att visitera cellen.

Goffmans huvudtes är att de intagnas behov kontrolleras och handhas av opersonliga byråkrater. Den enskildes behov får stå tillbaka för de allmänna reglerna. De intagna är avskilda från de beslut som byråkratin fattar om deras villkor.

Den totala institutionen definierar Goffman som ett socialt arrangemang som reglerar individens liv utifrån en rationell plan där livets olika delar komprimeras under ett och samma tak. Arbete, fritid, mat och sömn sker på samma plats, tillsammans med samma människor. Den totala institutionen eliminerar skillnaderna mellan de olika livssfärer man rör sig emellan i det vanliga livet.

Det skapar en stor klyfta mellan personal och intagna. Delvis beror det på att personalen kan lämna institutionen efter avslutat arbetspass. Men mest på grund av att maktförhållandena mellan personal och intagna är ojämlika. Samtalet och informationsflödet över gränserna sker på personalens villkor. Om en anhållan eller förfrågan om att få ringa ett samtal, eller att få upp ett privat föremål från förrådet beviljas, utförs handlingen på personalens villkor. De intagna tycker att vissa fångar favoriseras. Beslut som går emot en intagen kan överklagas, men dels tar den byråkratiska proceduren lång tid, dels blir avslaget oftast fastställt. Om en fånge kan förväntas bli våldsam får han vanligtvis inte veta något om beslut som fattas om hans öde. Ett exempel på det kan vara när man beslutat att förflytta en ”obekväm” fånge till ett annat fängelse. Då sker ingen information i förväg. Fången hämtas efter in60 | De mest hatade

låsning av en vaktstyrka, förs till en isoleringscell och körs därefter till en annan anstalt.

Men de sitter ju i fängelse, tänker jag. Då får de finna sig i att de demokratiska rättigheterna är satta ur spel. Men å andra sidan ska de lämna fängelset en dag. Jag är rädd att det hermetiskt täta, auktoritära, helt rymningsfria fängelset skapar jäsningseffekter som kan resultera i ökat hat och motverkar Kriminalvårdens behandlingsambitioner.

Tiden När jag träffar människor som avtjänat många år i fängelset undrar jag hur de står ut. Att dag ut och dag in, år ut och år in vara instängd på en begränsad yta. Att inte kunna förflytta sig utan eskort av en vårdare och att bli inlåst i en liten cell på tolv kvadratmeter varje kväll halv åtta. När jag själv varit ”inlåst” en dag på fängelset känner jag mig glad att ha möjlighet att komma därifrån. Hur står de ut? Här befinner sig människor som inte är kända för att ha ett stort tålamod, som har svårt att vänta, som vill att något ska hända hela tiden och som har dålig impulskontroll. Hur förhåller de sig till tristessen och till tiden?

Till min förvåning säger de flesta att tiden på fängelset går fort, att den nästan flyger fram. ”Nu har jag snart avtjänat halva tiden, den går jättefort. Om ett halvår har jag min första fyratimmarspermission och sen är det bara två år kvar.”

Det är sällan någon som tycker att det har gått lång tid sedan vi sågs senast, även om jag träffar dem med tvåveckorsintervaller. ”Är du redan tillbaka, har det verkligen gått två veckor sen sist”, hör jag betydligt oftare än ”det var länge sen”.

Jag har försökt prata med fångarna om hur det går till när de i huvudet förvandlar ett långt straff till ett kort. ”Ju mer jag kopplar bort yttervärlden desto snabbare går tiden. Jag mår bäst när jag följer mina rutiner, sköter mig själv och skiter i andra. Då räknar jag inte dagarna, det bara flyter på”, säger en fånge.

En annan sexualbrottsling uttrycker sig så här:

62 | De mest hatade

Om man stänger av går tiden fort. Jag är bra på att stänga av. När man väntar på besök går tiden sakta. När det närmar sig muck går tiden sakta. Just nu är jag förbannad på den som satte dit mig och när man är förbannad på någon går tiden sakta. Det är för jävligt, jag vill att det ska gå fort. Det bästa är när man inte bryr sig om något, då flyter tiden iväg.

Det verkar som att bristen på skillnader komprimerar tiden. När ingenting händer förutom att man stiger upp, äter frukost, går till arbetet, äter lunch och middag och sedan bli inlåst, går tiden fort när man tittar tillbaka. Den ena dagen är den andra lik. Dagarna flyter ihop så att en vecka kan bli som en dag. När straffet är långt är det ingen idé att tänka så mycket på åren som återstår, och när man inte gör det tycks den gå fort.

Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringarna man mäter tidens gång. Jag har ingenting att mäta den med. Jag skulle inte ens veta att det är lördag idag om jag inte hörde det på trampet där nere.

Han kom att tänka på en gammal historia. Det var en gång en syndare, han dog en afton i sin säng. Nästa morgon vaknade han i helvetet, gnuggade sig i ögonen och skrek: vad är klockan? Men då stod djävulen vid hans sida och log och höll upp för honom ett ur, som icke hade några visare. Tiden var ute, evigheten var inne.

Evigheten; ingen brådska mer…

Andra människor har dag och natt, helgdag och vardag, jul och påsk. För mig flyter det alltsammans i ett. Är jag då redan bosatt i evigheten?22

Citatet är hämtat ur Hjalmar Söderbergs självbiografi Martin Bircks ungdom. Martin Birk känner sig ensam och utanför livet, han bär på en känsla att inte vara någon, knappt finnas. Dagarna är innehållslösa. Liknande den situation en fånge på ett fängelse befinner sig i.

En kort tid efter att jag läst Martin Bircks ungdom är jag åter Tiden | 63

på fängelset. En livstidsdömd fånge möter mig i korridoren.”Jag har gjort en uppfinning som jag vill visa dig”, säger han. Jag följer med honom in i cellen för att se vad det är han kommit på. Han plockar fram en klocka utan visare. Själva urtavlan har han skruvat bort och satt glaset över urverket som rör sig, men ingen tid visas.

Han säger att han inte behöver tiden längre, den är bara störande nu när någon bortre gräns för hans straff ännu inte är bestämt.

Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid 23 handlar om hur vi ska stoppa tiden, eller få den att gå långsammare. ”Det är den personliga, upplevda tiden vi vill ha lång, kanske ibland evig”, skriver hon.

Men fångarna på sexualbrottsavdelningen vill att tiden ska gå fort så att de snart kommer därifrån. Och på något sätt lyckas de flesta med det.

Bodil Jönsson pekar på att det finns två sorters tid; personlig upplevd tid och klocktid. Den personliga tiden är något man bara kan dela med sig själv. Hon beskriver en man som hon kal­ lar Henry. Han reflekterar inte över livet, han hänger inte upp livet på tankar och minnen. Hans tillvaro består av ett ”nu” följt av nästa ”nu” och av nästa. När Henry ser tillbaka på livet gissar jag att han tycker att tiden har gått fort. Han har få minnen att relatera till. När inget händer går kanske nutiden sakta, men den retrospektiva tiden tar sjumilakliv. Så här uttryckte sig en intagen som tillbringat många år i fängelse: ”Jag tror det handlar om självbevarelsedrift! Som smärtan som uppstår vid ett sår.

Det gör ont i början men efter ett tag så förlikar man sig med det som gör ont.”

En annan fånge sa så här: Dagarna kan vara sega men veckorna flyger fram och åren bara passerar så fort att man knappt hinner blinka. Om man skapar en bra rutin för dagen så kommer liksom veckorna, månaderna och åren av bara farten, så med ett vips är friheten där! Jag vet inte om djur vänjer sig vid buren men det gör vi människor i alla fall. Detta gäller nog inte alla men har man gjort några voltor så blir det mer en vana.

64 | De mest hatade

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård24 reflekterar i Min kamp över hur det kan komma sig att tiden under vissa omständigheter kan accelerera och passera i mycket hög fart. ”Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den. Det som är för litet att se med blotta ögat, exempelvis molekyler och atomer, förstorar vi upp och det som är för stort, som molnsystem, floddeltan, stjärnbilder, förminskar vi.”

Knausgård menar att vi under hela barndomen strävar efter att upprätta det ”korrekta avståndet till ting och fenomen.” ”En dag kommer vi till en punkt då alla avstånd är fastlagda. Det är då tiden börjar gå fortare. Den möter inte längre några hinder, allt är fastlagt, tiden forsar fram genom våra liv, dagarna försvinner i våldsam fart.”

Knausgårds resonemang om tid går att överföra till livet i fängelset, där alla avstånd är definierade av Kriminalvården. Där finns begränsat utrymme för egna tolkningar. Reglerna är redan satta och går inte att förändra underifrån. Allt är fastlagt och ”tiden forsar fram”.

Men det finns som sagt undantag. En man med utländsk bakgrund grät varje gång jag träffade honom. Han var deprimerad.

När jag på avstånd såg honom stå i korridoren tittade han alltid ner i golvet. Han var dömd för våldtäkt och som så många andra sa han att han var oskyldig. Han hade hustru och två barn i sitt hemland och befann sig i Sverige för att arbeta och tjäna pengar. Nu skickade han hem allt han tjänade i fängelset. Det var inte mycket, men han sparade inget till sig själv. Två år hade han kvar av sitt straff, två år hade han avtjänat. Barnen trodde att han var i Sverige för att arbeta, men hustrun visste att han satt i fängelse. Jag försökte övertala honom om att det var bättre att säga sanningen till barnen, men det förmådde han inte. Tiden, sa han, den står stilla. Han tänkte hela tiden på sina barn och sin familj. Ju mer han tänkte på dem desto långsammare gick tiden. Men han kunde inte sluta tänka på dem.

Bakom en mur av försvar Det är snarare regel än undantag att förövaren helt eller delvis förnekar det brott han är dömd för. Genom bortförklaringar, bagatelliseringar eller omtolkningar försöker han förminska sin egen skuld. Brottslingen är redan dömd så varför ska man som terapeut försöka få honom att inse vad han har gjort och ta ett personligt och mentalt ansvar för sina handlingar? Han sitter ju där han sitter och hans strafftid förändras inte av att han erkänner sina brott.

Det fulla erkännandet är inte bara viktigt för att förövarens ska få självinsikt. Det hjälper honom att bli mer integrerad, eller snarare mindre ointegrerad. Att våga lyfta fram de skamliga sidorna av sig själv ger möjlighet att bearbeta problem och på sikt bli en hel människa, som inte har behov av att kränka någon annan.

Erkännandet är också viktigt från offrets perspektiv. Det minskar offrets rädslor och skuld. Förövarens erkännande ger offret upprättelse och underlättar offrets egen bearbetning.

Vad är det då som står i vägen för att förövaren ska erkänna?

Framför allt är det skammen och den sociala utstötning ett sexualbrott medför. Inför sig själv försöker förövaren upprätthålla en självbild han kan uthärda. Att bli avhumaniserad och hatad av sin omgivning, att bli reducerad till enbart en ond och föraktad människa är en svår känsla att uthärda. ”Vad tänker du om dig själv? frågar jag” ”Jaa, vad ska man tänka om någon man inte känner …” svarar den intagne.

Så kan en samtalskontakt inledas. De sexuella övergreppen är 66 | De mest hatade

så avskurna från självbilden av den dömde förövaren att förmågan till reflexion försvunnit. Han har blivit en främling inför sig själv. Var befinner han sig i livet? Hur har han hamnat här, mannen som sitter framför mig i fängelset? Han vet nog inte ens själv.

När jag sätter mig med en dömd förövare för att inleda en behandlingskontakt befinner vi oss till en början inte i en samarbetssituation. Det känns som om den jag ska behandla har byggt upp ytterligare en mur bakom den fängelsemur som avgränsar hans liv.

En mur av försvar. Jag hör ofta: ”Jag är oskyldigt dömd.””Det som står i domen stämmer inte.” ”Det var hon som ville.” ”Jag trodde hon var äldre.” ” ”Hon ljuger.” ”Jag vill inte prata om mina brott”. ”Jag tänkte inte”. Genom bortförklaringar, bagatelliseringar, omtolkningar och bortträngningar försöker förövaren förminska sin egen skuld för brotten han begått.

Att koppla bort sina tankar och reflexioner kring övergreppen förefaller inte vara en ovanlig strategi för att undandra sig känslan av ansvar. ”Det bara blev så”, kan man ofta höra från barn som gjort något förbjudet. Samma oreflekterade försvar möter man inte sällan hos förövarna av sexualbrott. Därför blir omgivningens rimliga fråga: ”Vad tänkte du på när du begick övergreppet?” ofta obesvarad.

Inte på grund av motvilja till att samarbeta utan på grund av att förövaren inte tänkte när han begick övergreppet. Han hade stängt av.

En pedofil som förgripit sig på flera småpojkar som han var fritidsledare åt sa: I rättegången slogs allt ihop till en vidrig klump och presenterades.

Min avsikt var aldrig att göra någon illa. Jag som alltid ville ge var och en av dem så mycket jag kunde av det jag själv fått uppleva, ge dem fina byggklossar att bygga framtiden på. Jag var mycket ensam och gav allt jag trodde på för barnen. Men ändå blev det så fel.

När förövaren kommer med bortförklaringar till brottet är det hans sätt att försöka säga att han inte är en så dålig människa som det före­faller i domen. Där är allt ont han har gjort komprimerat och där står inget om hans goda handlingar. En del av behandBakom en mur av försvar | 67

lingsarbetet är att avtäcka och synliggöra den skada han orsakat sitt offer och hjälpa honom att hantera sin skam på ett annat sätt än att förneka handlingen. För att han ska stå ut med och inse vad han har gjort behöver han också känna sig accepterad och respekterad av terapeuten. Förövaren behöver en terapeut som vill honom väl och ser honom som en värdefull människa trots den skada han åsamkat andra. Det innebär inte att sopa den brottsliga handlingen under mattan. Tvärtom, det han har gjort och skadan han åstadkommit måste gås igenom i detalj och utan bortförklaringar. Förtroendet i kontakten är en förutsättning för att kunna utmana och förmå förövaren att våga granska de övergreppshandlingar han gjort sig skyldig till. Att bedriva ett gemensamt psykologiskt detektivarbete med målet att förstå och förändra är själva grunden för det terapeutiska arbetet.

När jag och psykolog Anders Nyman skrev boken Pojkmottagningen25 tog vi upp fyra centrala behandlingsområden som vi ansåg vara viktiga i behandlingen av de sexuellt utnyttjade barnen.

Vi kallade modellen för BUSA. • • • •

Beskriva övergreppen Uttrycka känslor Säga ifrån/gränser Acceptera/gå vidare i livet

Barnen vi behandlade hade ”smittats” av förövarens skamliga handling. De kände skam och skuld för att de blivit sexuellt utnyttjade. Att i detalj våga prata om vad de varit med om reducerade rädslan, skammen och skulden. Så småningom kunde de själva inse att övergreppet inte var deras fel. De övervann känslan av att vara hjälplösa offer och vågade visa ilska. När vi hjälpte barnen att identifiera och uttrycka känslor fördjupades fler viktiga behandlingsteman. Vi kunde hjälpa dem att utmana sådana känslor som höll dem kvar i en offerposition.

68 | De mest hatade

• Skulden och känslan av delaktighet. ”Jag ställde upp, sa inte ifrån, alltså var det mitt fel.”

• Skammen och självbilden. ”Jag har jättesvårt att säga nej.”

• Aggressiviteten utåt och inåt. ”Jag har alltid sabbat och slagit sönder saker.” ”Jag har ofta tänkt på att ta livet av mig.”

• Rädslor, sorg, längtan med mera.

Att lära sig att säga ifrån och förstå att det finns gränser och att kroppen har ”privata områden” som andra inte ska överskrida, blev ett övergripande tema i behandlingen. Vi tänkte ständigt på gränser. Hur vi hälsade och hur vi satte ramar för behandlingen. Barnen hade blivit gränsöverskridna både fysiskt och psykiskt. De behövde hjälp med att bygga in en ryggmärgskänsla som kunde hjälpa dem att reagera mot handlingar de hade rätt att säga nej till. ”Acceptera/gå vidare” handlade inte om att ursäkta förövaren, utan om att inte fastna i en offerroll, att livet måste gå vidare trots de svek och kränkningar offret varit utsatt för.

Vi utformade behandlingen olika beroende på barnets ålder och förmåga att reflektera. Med de minsta använde vi oss av lekmaterial, med de lite äldre samtalade vi, spelade rollspel på olika teman som hade anknytning till övergreppen. Några behandlade vi i grupp.

Samma grundmodell har jag i huvudet när jag behandlar förövare. Men jag tolkar den på ett annat sätt. Att beskriva övergreppen i detalj i förövarbehandlingen handlar om att förövaren ska förstå det han har gjort och ta på sig hela skulden. Målet är att förövaren på djupet inser att han verkligen begått övergreppen och vilka konsekvenser det har fått för den han utsatt. Det innebär att försöka reducera en del av skammen eftersom det är den som tystar honom, som får honom att dra sig undan och förneka. Skulden är mer hälsosam. Den går ett prata om. Förövaren har gjort någon annan illa. Han bör känna stor skuld. Men utan att förringa övergreppshandlingen behöver han inte i alla avseenden se sig själv Bakom en mur av försvar | 69

som en dålig människa. Framför allt behöver han inte se sig själv som en framtida dålig människa.

Att uttrycka känslor är lika aktuellt och angeläget för förövarna som för offren. De flesta förövare jag möter har mycket dålig kontakt med sina känslor. De är över huvud taget mycket ovana vid att reflektera över sig själva. Jag hade samtal med en förövare som både begått ett övergrepp på ett minderårigt barn och sexuellt trakasserat och skrämt främmande barn på nätet. Hans uppväxt var sorglig: en psykiskt sjuk mamma, en frånvarande pappa, tidigt fosterhemsplacerad, sexuellt utnyttjad i ett av fosterhemmen. Han hade stängt av sina känslor och reducerat dem till två; ilska och likgiltighet. Han var övertygad om att fick han inte hjälp att komma i kontakt med sina känslor så fanns det stor risk att han skulle återfalla i liknande brott, och det ville han inte. Att känna medkänsla utan att vara i kontakt med sitt eget känsloliv är nog omöjligt. När han fick låna en gitarr av en medfånge och började klinka på den förnam han känslor han inte hade känt sedan han var mycket liten.

Att utveckla förmågan att respektera andras gränser är kanske ett ännu viktigare behandlingstema för förövaren än för offren.

Det är ju förövaren som burit ansvaret för att andras gränser och integritet har kränkts. De människor jag möter på fängelset behöver hjälp att förstå vad gränser och respekt innebär. I det sammanhanget är det viktigt att tillsammans med förövaren analysera i vilka sammanhang de tidigare övergreppen skett och vilka risksituationer som kan dyka upp i framtiden. Alkohol eller droger i kombination med sexuell upphetsning kan vara en sådan situation. Att sitta barnvakt, att titta på barn som befinner sig på skolgårdar eller på gården på ett daghem kan för en pedofil sätta igång destruktiva och riskabla tankar och fantasier.

Att acceptera och gå vidare i livet innebär inte att glömma de brott man begått. Men alla dömda förövare lämnar förr eller senare fängelset. Det är ”sanningens ögonblick”. Behandlingen i fängelset är teori. Frigivningen är ”examensprovet”. Har han utvecklats 70 | De mest hatade

i fängelset? Förstår han nu hur han ska hantera sitt liv för att inte återfalla i brott? För offrens skull är den behandling som erbjuds i fängelset av största vikt. Varje förövare som återfaller i sexualbrott är ett misslyckande för oss som arbetar med behandling i fängelset.

Nu är det inte så enkelt att utveckla en förtroendefull behandlingsrelation inne på ett fängelse. Som jag tidigare nämnt finns ingen behandlingsöverenskommelse mellan en dömd sexualbrottsling och Kriminalvården när förövaren placeras på fängelset. Den måste skapas i fängelset. En person som dömts för sexualbrott har inte sökt sig till fängelset frivilligt. Han har blivit lagförd för ett brott han misstänkts ha begått, har funnits skyldig till och fått ett straff.

Många av de som är dömda för sexualbrott har ingen som helst erfarenhet av samtalsterapi och de har heller aldrig tänkt att det skulle kunna hjälpa mot problem. De har istället utvecklat andra självtröstande beteenden som inte fungerat särskilt bra. Det kan vara missbruk, inte sällan i kombination med kränkande handlingar mot andra; vuxna eller barn. Det är personer som utvecklat olika beteenden som man försöker diagnostisera och risk­bedöma.

När man läser deras rättspsykiatriska utredningar staplas diagnoserna på varandra; narcissim, psykopati, pedofili, antisocial personlighet borderline, adhd. Ofta olika diagnoser i kombination med andra. I fängelset blandas personer med skadad förmåga till medkänsla, begränsad social kompetens och stor oförmåga att uttrycka känslor.

Det är stor skillnad på behandlingsförutsättningarna när man ska behandla en dömd sexualbrottsling och när man behandlar barn som utsatts för övergrepp. Behandlingen av barnen sker frivilligt i en miljö där det finns möjlighet till lekmaterial. I väntrummet sitter det en hjälpande vuxen, ofta en förälder. Behandlingen äger rum på en trygg plats där barnet ges möjlighet till att få vara liten, vilket i sig är läkande när man utsatts för traumatiserande övergrepp.

Bakom en mur av försvar | 71

Fängelset är en otrygg plats för den dömde. Spänningar och konflikter präglar en del av vardagen. Det är inte en miljö som uppmuntrar till regression och till att överlämna sig själv för att få hjälp. Den intagne måste ständigt vara på sin vakt. De som pratar med en vårdare eller en terapeut kan av vissa andra uppfattas som svikare. Som terapeut har man ytterst begränsad tillgång till förö­ varens anhöriga eller till andra stödjande personer i hans omgivning. Inte sällan är han övergiven av dem han tidigare stått nära.

Dessutom bedrivs behandlingen i en atmosfär av förnekande och förminskande av de brottsliga handlingarna.

Det innebär att behandling av förövare på fängelset ofta bedrivs med män som förnekar sina brott, som inte tar ansvar, som skyller ifrån sig och som har svårt att reflektera kring varför de begått övergreppen.

En dömd förövare förklarade för mig att han förgripit sig sexuellt sig på sin tioåriga styvdotter i utbyte mot att hon skulle få använda datorn. När jag frågade honom varför han inte kunde kräva något mer normalt i utbyte mot datorn, som att diska eller plocka av från matbordet, såg han oförstående på mig och vidhöll med tom blick att det handlade om ett utbyte. Hur skulle jag förstå honom? Jag kom att tänka på dikten ”Till eftertanke” av Sören Kierkegaard26: Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

En man som förgripit sig sexuellt på sin styvson kunde inte tänka något om sig själv därför att han inte visste vem han var. Han berättade:

72 | De mest hatade

Det började som smek. Det måste väl varit så att jag blev upphet­ sad. Samtidigt var jag arg för att han inte lydde när jag sa åt honom. ’Du är inte min pappa’, kunde han säga. Hans mamma höll med och underminerade min auktoritet gentemot honom. Den första gången det hände gick jag helt enkelt och la mig i hans säng. Jag la mig bredvid och började smeka honom. Jag vet inte vad jag kände, men jag var väl upphetsad. Jag sa inget, inte han heller. Jag sa aldrig något då jag gjorde övergreppen. Lika plötsligt som övergreppen började lika plötsligt upphörde de. Plötsligt en dag insåg jag vad jag höll på med och då kunde jag inte fortsätta.

Efter att övergreppen upphört gick det ytterligare fem år innan de uppdagades. Under den tiden bodde det utsatta barnet och styvpappan fortfarande under samma tak.

På en direkt fråga från mamman, som varit frånvarande under stor del av den tid som övergreppen pågått, berättade pojken.

Mannen erkände omedelbart och fick ett långt fängelsestraff.

I mina samtal med mannen var han inledningsvis helt oförstående till sina egna handlingar. ”Det bara blev så”, sa han Han hade även egna barn, en pojke och en flicka som han inte förgripit sig på. Bara styvsonen. Han kunde inte förstå varför övergreppen började och han förstod inte heller varför de upphörde.

Efter det att han slutade förgripa sig sexuellt på styvbarnet hade han inte haft några tankar och heller ingen som helst lust till att begå nya övergrepp, påstod han. Jag tyckte det lät konstigt. Han påstod sig inte heller ha någon längtan eller dragning åt det homosexuella, men ändå hade han under flera år förgripit sig på ett barn av samma kön som han.

Mannens egen mamma och pappa hade skilt sig när han var liten. Mamman hade gift om sig med en man som kom att bli hans styvpappa. Eftersom mamman arbetade skift var han under många kvällar och nätter ensam med styvpappan, som söp sig full och var våldsam. Han brukade då låsa in sig på sitt rum eller fly in till en granne som visste hur svårt pojken hade det när styvpappan var full.

Bakom en mur av försvar | 73

Aldrig kunde jag vända mig till mina föräldrar för att berätta hur jag mådde. Mammas gubbe söp och mamma hade bara ögon för honom. Jag levde mitt eget liv. Låste in mig på rummet då gubben var full. Jag växte upp med en känsla att inte duga. Ingen frågade hur det gick i skolan. Det kändes som om de var mest nöjda med mig om jag höll mig ur vägen.

Men hur skulle jag nå honom? Hade sveket han själv upplevt ett samband med sveket han begick mot sin styvson? Hämnades han oförrätter han själv utsatts för genom att utsätta styvsonen? Identifierade han sig med sin egen styvpappa när han kränkte sin styvson?

När han var riktigt liten drabbades han av en sjukdom som krävde sjukhusvård under ett halvt år. Han vårdades långt ifrån föräldrahemmet och mamman hälsade bara på honom vid enstaka tillfällen. Han mindes hur han längtade hem till sin mamma.

Nu betraktade han det som det första av en lång rad smärtsamma svek som drabbat honom. Det andra sveket var att mamman bara hade ögon för hans styvpappa, och att han alltid kom i andra hand. Det tredje sveket var att hans mamma inte brydde sig särskilt mycket om hans barn. När hans fru övergav honom, delvis på grund av psykiska problem, och han stod ensam med två barn, var mamman ovillig att hjälpa honom med barnpassning och bistå honom ekonomiskt.

Under de två år jag hade honom i samtal ägnade vi mycket tid åt att prata om hans egen uppväxt och de svek han själv drabbats av. Trots att hans mamma nu var gammal kunde han i samtalen inte frigöra sig från sina starka känslor av att hon hade svikit honom. Samtidigt var han fortfarande mycket beroende av henne.

Han skrev och ringde till henne från fängelset och när hon inte svarade bekräftades hans känsla av att vara sviken. Han satt fast i den känslan. Aldrig tidigare hade han pratat om sig själv, men i våra samtal grät han och började uppleva den smärta han själv känt och det lidande han orsakat sin styvson.

74 | De mest hatade

Kan hans övergrepp på styvsonen ha något samband med den bristfälliga anknytning han själv hade till sin mamma? Anknytningsprocessen är dels beroende av kroppskontakten mellan barnet och vårdgivaren, oftast mamman, dels pålitligheten i den kontakten.

I boken Mentalisering av psykoterapeuterna och psykoanalytikerna Göran Rydén och Per Wallroth27 refereras Jon G. Allen (2005), som gjort en tabell över olika anknytningsmönster. Han delar upp dem i trygg, undvikande, ambivalent och desorganiserat.

Den som har ett tryggt anknytningsmönster har tilltro till vårdgivarens känslomässiga tillgänglighet. Den känner ”basal tillit”.

Undvikande anknytningsmönster kännetecknas av att personen under stress utgår ifrån att bli övergiven av vårdgivaren och därför undviker kontakt. Den som har ett ambivalent anknytningsmönster upplever att vårdnadshavaren är opålitlig. Han vet inte om han blir bortstött eller accepterad, vilket gör att han har svårt att frigöra sig från beroendet. Det desorganiserade anknytningsmönstret karakteriseras av rädsla och känsla av att det inte finns någon lösning på hur man ska relatera till anknytningspersonen.

Min känsla var att mannen hade fastnat i ett ambivalent anknytningsmönster till modern. Han sökte och hoppades fortfarande på hennes bekräftelse, trots att hon nu var så gammal att hon höll på att utveckla demens. Under våra samtal förbyttes hoppet om en mamma som i grunden bryr sig om sitt barn till en insikt att det nu var för sent att få det han hade behövt som liten. Han kunde börja sörja.

En serievåldtäktsman ”Jag började känna mig uppblåst, sen började jag tänka på sex. Samtidigt hade jag huvudvärk och kände mig arg och frustrerad och sexuellt upphetsad.”

Så beskriver en man sitt eget känslotillstånd strax innan han begick sin första våldtäkt. Men vem var han och varför blev han en serievåldtäktsman? Jag försöker och vill förstå trots att jag vet att ingen, inte ens mannen som våldtog, fullt ut kommer att förstå varför han gjorde det.

I medierna började rapporteringen om mannens brott. ”Finnspångsmannen” försatte en hel stad i skräck. Det skedde fyra överfallsvåldtäkter inom loppet av en månad och man hade ingen aning om vem förövaren kunde vara.

I Expressen den 6 oktober 2003 publicerades en intervju med det första offret. Natten den 13 september blir den artonåriga flickan förföljd av en främmande man. När hon viker av på en gångväg hör hon tunga steg bakom sig. Först tror hon att det är någon kamrat som råkar ha samma väg hem och vill göra sällskap. Men i samma ögonblick hon tänker så är det någon som lägger armen om hennes hals och över hennes mun. Plötsligt ligger hon på marken med mannen över sig. Flickan gör våldsamt motstånd, försöker dra upp knäna mot hakan så att han inte ska få av henne byxorna. Hon försöker stoppa fingrarna i hans ögon, samtidigt försöker hon prata med honom. Det lyckas inte. Han tycks vara innesluten i en egen värld och det går inte att tränga igenom den. När mannen plötsligt hör att några andra personer närmar sig reser han sig upp och flyr därifrån.

76 | De mest hatade

Drygt en och en halv timme senare våldtar han nästa kvinna på ungefär samma sätt. Han kastar sin jacka över huvudet på henne, sedan släpar han upp henne i skogen invid vägen och våldtar henne. Även hon gör motstånd, men det hjälper inte. Mannens styrka och beslutsamhet går inte att rå på.

Två veckor senare begår han nästa våldtäkt. Halv tre på natten överfaller han en kvinna som är på väg hem. Han springer ifatt henne bakifrån, tar tag i henne och släpar henne uppför en slänt och in i ett skogsområde. Där våldtar han kvinnan upprepade gånger.

Natten efter den tredje våldtäkten överfaller han ytterligare en kvinna, ungefär på samma sätt som tidigare. Brutalt och beslutsamt trycker han ner henne mot marken och genomför våldtäkter i flera omgångar.

Skräcken sprider sig i den lilla staden. Unga flickor och kvinnor slutar att gå ensamma på natten. Föräldrar skjutsar och hämtar sina ungdomar. Dna-analyserna konstaterar att det rör sig om samma förövare. På bred front börjar polisen topsa, det vill säga kolla dna på alla män som ungefär skulle kunna passa in på de vittnesmål kvinnorna givit.

Så en dag ringer det på dörren hemma hos Nenad, en flykting från före detta Jugoslavien. Det är polisen som frågar om de får ta ett dna-prov på honom. Nenad kommer sig inte för att vägra, men inser att han kommer att bli avslöjad. Han anhålls och häktas. Efter sex förhör erkänner han. Finnspång andas ut.

Under rättegången begär tingsrätten en rättspsykiatrisk utredning. I utlåtandet konstaterar man att Nenad begått gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning. Man anser att han lider av ”posttraumatisk stressyndrom, kronisk maladaptiv stress­reaktion med både emotionella störningar och stört beteende, sexuell störning samt marginell mental retardation”. Utredarna menar förmodligen att Nenad har varit med om mycket skrämmande händelser som han inte förmått bearbeta. ”Kronisk maladaptiv stressreaktion” betyder att krisreaktionen efter de En serievåldtäktsman | 77

skrämmande händelserna har blivit utdragen i tid och påverkar negativt hans förmåga att hantera sina känslor och sitt beteende.

Med tanke på brottet är det självklart att han får diagnosen ”sexuell störning”. ”Marginell mental retardation” betyder att han anses ha ett lindrigt förståndshandikapp. Utredarna menar att det finns medicinska förutsättningar att döma honom till rättspsykiatrisk vård istället för fängelse.

Vem är Nenad och hur har han levt sitt liv? Han är yngst av sex syskon och familjen tillhör den muslimska minoriteten i Montenegro.

Muslimerna var diskriminerade och hatade av den serbiska majoriteten.

Nenad växte upp i en familj där pappan var alkoholiserad och oberäknelig. Han fick mycket stryk och upplevde inte att han fick något stöd från sin mamma. Även skolgången präglades av bestraffningsvåld och oberäknelighet. Våldet var alltid närvarande i Nenads liv. I skolan kunde alkoholpåverkade lärare hota eleverna med pistol. Nenad fick sömn- och koncentrationssvårigheter, vilket innebar att han fick svårt att ta till sig kunskap.

Efter skolgången flyttade han till sin syster i Kosovo där han fick jobb som byggnadsarbetare. När kriget utbröt blev Nenad rädd för att bli inkallad till krigstjänstgöring. Systerns hem besöktes ofta av den serbiska milisen, och vid deras besök gömde sig Nenad i en jordkällare under huset. Han var skräckslagen och kunde höra kvinnoskrik, och antog att systern blev våldtagen av milismännen. Han såg hur man drog upp våldtagna och dödade kvinnor ur brunnar. Nästan ett år levde han i rädsla, ofta gömd under systerns hus. När han återvände till föräldrahemmet i Montenegro greps han och tvingades in i den serbiska armen som stridsvagnsförare. Efter att ha fallit från en stridsvagn och legat avsvimmad, drabbades han av en ständigt återkommande huvudvärk som aldrig gav med sig.

Efter militärtjänstgöringen lyckades han ta sig till Sverige med hjälp av människosmugglare.

78 | De mest hatade

Tre av Nenads syskon hade redan kommit till Sverige när han placerades på flyktingförläggningen i Gimo. Så småningom bosatte han sig hos en av sina bröder i Finnspång. Han kunde ingen svenska och levde ett mycket isolerat liv. Nenad fick jobb som tidningsbud och sökte uppehållstillstånd, men fick avslag.

När tingsrätten tar del av den rättspsykiatriska utredningen begär man in ett yttrande från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen. Där går man åter igenom alla handlingar och Nenad blir intervjuad igen och hans testresultat analyseras. Socialstyrelsens utredning utmynnar i en annan slutsats. Nu menar man att Nenad inte begått våldtäkterna under påverkan av allvarlig psykisk störning och att det därför saknas förutsättningar för rättspsykiatrisk vård. Den psykiska störning som rättspsykiatrin konstaterat anser Rättsliga rådet inte vara ett övertygande stöd för att Nenads förmåga att kontrollera sina handlingar skulle vara nedsatt.

Nenad döms till sju års fängelse och utvisning. Efter domen placeras han liksom alla brottslingar som begått grova sexualbrott på Kumlaanstalten för utredning. Där görs en psykologbedömning och man bestämmer om den dömde ska få normalpermissioner eller om villkoren ska vara strängare än normalt. Utifrån säkerhetsbedömningen bestäms vilket fängelse den dömde ska placeras på. Nenads villkor blir strängare än normalt. Han beviljas inte några permissioner och ska placeras på ett fängelse med högsta säkerhet.

När Nenad kom till Norrtäljefängelset var han inte van att prata om sig själv. Han var blyg, tystlåten och kunde nästan ingen svenska. Han blev städare och började en kurs i svenska för invandrare. Efter något år förstod han svenska så bra att han kunde börja i terapi i kombination med de behandlingsprogram som fängelset har att erbjuda.

Strax innan han frigavs och utvisades till sitt hemland intervjuade jag honom.

En serievåldtäktsman | 79

Det började med mycket mardrömmar från kriget och från min uppväxt. Det blandade sig. Jag hade ingen att prata med så det var bara att svälja det inom mig. Jag var mycket tyst. Jag pratade över huvud taget inte med någon, kände mig utanför och jag hade mycket huvudvärk.

Ibland kom jag för tidigt till jobbet, ibland för sent. Jag hade inget begrepp om tiden. Ibland var klockan tolv när jag kom till jobbet fastän jag skulle börja halv tre på morgonen. Det hände många gånger.

När han beskriver hur han mådde innan han begick våldtäkterna får man en bild av en olycklig och desorienterad människa med ständig huvudvärk, som vandrar runt i mörkret med en bunt tidningar som ska delas ut till okända människor. En vecka innan den första våldtäkten uppsöker han en läkare på vårdcentralen. Nenad berättar om sin huvudvärk och att han inte mår bra, och blir ordinerad Alvedon.

Han börjar inse att han inte klarar sig i Sverige och ångrar att han över huvud taget kommit hit. Han hade önskat en framtid här, men förstår att han inte har någon. ”Istället för att gå ett steg framåt hade jag gått flera steg tillbaka”, säger han. ”Jag kände mig full inom mig. Det ville bara explodera på något sätt. Det är svårt att förklara. Jag hade mycket huvudvärk. Jag brukade sova på knä och på huvudet.”

Natten då han begick de två första våldtäkterna hade han tappat greppet om tiden. När han kom till arbetet upptäckte han att klockan var tolv på natten, han var två och en halv timme för tidig. Han började promenera runt och i det tillståndet överföll han den första kvinnan.

Hans skildring av våldtäkten skiljer sig från offrets berättelse.

Han vill inte inse att han använde så mycket våld som hon uppgav.

Dessutom förnekar han att han fullbordat våldtäkten. Den tekniska undersökningen visade dock på motsatsen. Hans dna påträffades även i det första offret. Nenad berättar: Sen hoppade jag på en kvinna. Jag tog henne och la henne på marken. Jag slog henne inte. Jag ville få makt. Jag ville ha sex, ingenting 80 | De mest hatade

annat. Hon började prata med mig, men jag förstod inte vad hon sa.

Sen kom det folk och jag blev rädd och sprang, men vet inte vart.

Med den första kvinnan genomförde jag inget samlag. Sen mötte jag en annan kvinna. Henne våldtog jag.

”Jag slog henne inte” och ”med den första kvinnan genomförde jag inget samlag”. I domen står det: ”När målsägaren gjorde motstånd har Nenad tagit flera strypgrepp om målsägarens hals, hållit för hennes mun och dragit in henne i ett närliggande buskage och där slängt omkull henne på marken.”

Varför förnekar han att han genomfört samlag med den första kvinnan, när han erkände att han gjort det med de övriga? Kan det vara så att han i sitt upphetsade och förvirrade tillstånd inte själv uppfattade att han penetrerat och fått utlösning? Något annat svar är svårt att finna. Från hans perspektiv finns det inget att vinna på att förneka en våldtäkt och erkänna de övriga. Det kom folk, han blev rädd och sprang. Att han vidhållit sin uppfattning under hela fängelsestraffet stärker min uppfattning att han, i det extremt stressade tillståndet, blockerat bort minnet av att den första våldtäkten var fullbordad.

Efteråt tänkte jag att jag varit arg och att det var något fel, men jag kunde inte förklara för mig själv. Jag gick hem och tog Alvedon och la mig och sov. Jag hade så mycket huvudvärk och sov tills på morgonen. Då kom jag ihåg vad jag hade gjort på natten. Jag skämdes och tänkte att det var hemskt det jag gjort.

I intervjun söker jag en förklaring till varför han våldtog igen fastän han skämdes och tyckte att det han hade gjort var hemskt.

Han kan inte ge någon bra förklaring och förstår inte själv. Han hade tänkt på att ta livet av sig, men var för feg, säger han. Många gånger hade han tänkt så. Kanske är våldtäkten en oformulerad känsla som förvandlas till handling innan den blir en tanke. Kanske är det på grund av att känslan inte formuleras som förövaren kan begå övergreppen. Jag har träffat flera serievåldtäktsmän och En serievåldtäktsman | 81

alla har de haft svårt att säga vad de tänkt precis innan de överfallit offret. Känslan kan de beskriva, känslan av misslyckande i kombination med att vara fylld av en primitiv sexuell och aggressiv kraft. Men tankarna är svårare att beskriva. Skammen och i många fall bortförklaringarna tycks komma efter övergreppen.

Kan man förstå våldtäkterna utifrån det vi vet om Nenads liv?

Han hade som barn blivit kränkt av sina föräldrar och av lärarna i skolan och levde i vanmakt och skräck när han gömde sig för att inte bli inkallad till kriget. Han blev kränkt av de serbiska armésoldaterna som betraktade honom som mindre värd på grund av att han var muslim. Han kände sig vilsen och misslyckad när han kom till Sverige och levde innesluten i en bubbla, utan att kunna förmedla sig med omgivningen. Han kunde inte uttrycka känslor, Nenad började tänka på självmord och i det tillståndet sökte han upp en läkare. Men eftersom han inte kunde förklara hur dåligt han mådde förmådde han bara säga att han hade huvudvärk. Efter läkarbesöket var det något som brast inom honom. Han tycks ha förlorat hoppet om att få hjälp. Varför det blev våldtäkter och inte självmord går inte att svara på. Varför ockuperades hans könsdrift av känslor som inte hör ihop med normal sexualitet? Aggressiviteten, raseriet över att han misslyckats i livet hör inte hemma där.

Hela sin misslyckade livssituation tog han ut på kvinnorna han våldtog. Kanske ville han åka fast och bli inlåst. Kanske ville han kränka andra för att känna sig mindre ensam. Kanske finns det en annan förklaring.

I fängelset tycker han själv att han förändras. Innan han kom dit var han inte alls van att prata om sig själv och om sina känslor. Nu börjar han samtala med terapeuten och med sin kontaktman. Han deltar i olika behandlingsprogram i grupp. Många av dem som kommer till fängelsets sexualbrottsavdelning tror inte att samtal kan vara till någon hjälp. Sådana erfarenheter har de aldrig tidigare haft. Att uttrycka känslor, speciellt om det handlar om att vara ledsen och sårad, är samma sak som att visa sig svag.

82 | De mest hatade

När jag kom till fängelset trodde jag att alla skulle hata mig och att ingen skulle prata med mig; att jag inte skulle få någon hjälp över huvud taget. Jag har inte varit van att prata om mig själv med någon. Det som var svårast att prata om var våldtäkterna och det sexuella. Jag har aldrig pratat med någon om sånt innan jag kom hit.

Jag känner mig hemsk när jag pratar om det jag gjort. Jag har också pratat om min uppväxt och om hela mitt liv. I fängelset har jag blivit bättre behandlad än av mina föräldrar. Jag har vuxit här. De har förstått mig när jag pratat.

Efter strafftiden i fängelset reste han tillbaka till sitt hemland.

Där fortsatte han att ha telefonkontakt med sin kontaktperson på fängelset och fick arbete som byggnadsarbetare. När han träffade en kvinna som han ville leva med berättade han för henne att han suttit i fängelse för våldtäkt. Hon fick hans tillåtelse att ta kontakt med fängelset för att ställa frågor om hur han har förhållit sig till behandlingen. Senare får jag veta att de har gift sig.

Det var då jag sa att jag ville bli större Att vara pojke och sexuellt utnyttjad är en riskfaktor för att själv begå övergrepp på andra. Av 62 unga förövare som fick behandling på Rädda Barnen28 hade 21 procent själva varit utsatta för sexuella övergrepp (se kap. Unga förövare). Det finns alltså flera anledningar att erbjuda behandling åt pojkar som utsatts för sexuella övergrepp. Dels för deras egen skull, dels för att minska risken att de ska upprepa det de själva varit utsatta för.

När jag i mitt arbete möter sexuellt utsatta barn kan jag ibland oroa mig för att barnet senare i livet ska begå övergrepp på någon annan.

Jag tänker på en pojke, som var åtta år då jag inledde behandlingen. Hans föräldrar var grava missbrukare.

Under pojkens åtta levnadsår hade socialtjänsten placerat honom i familjehem och akuthem nästan lika många gånger som år han var gammal. När mamman avgiftade sig och återgick i behandling fick hon hem sitt barn och när hon återföll i missbruk blev pojken placerad i fosterhem. Pojken tvingades leva med sina missbrukande och kriminella föräldrar en tid innan socialtjänsten fick upp ögonen för återfallen och kunde göra en ny placering.

Pojkens tidiga minnen med föräldrarna präglades av skrik, bråk och polisbilar. Mamman försökte lära honom att bli kriminell och tog med honom till banker och pekade ut vilka kassörskor som såg ut som om de gick att lura. I affären stoppade hon ner stulna varor i hans ryggsäck. Mamman hade själv växt upp i en hårt belastad kriminell miljö.

När pojken kom till mig för behandling hade han bott i ett fa84 | De mest hatade

miljehem där pappan i familjen hade förgripit sig sexuellt på honom. Det tycks inte finnas någon gräns för vad barn kan få stå ut med, tänkte jag då jag fick veta vad pojken varit med om i sitt unga liv. Nu var pojkens biologiska pappa död sedan en tid tillbaka. Han hade dött efter att i brist på annat ha druckit metanol.

Innan jag träffade pojken läste jag polisförhöret där han berättade om övergreppen han utsatts för av familjehemspappan. polisen: Vad hände? pojken: Han sa att jag skulle sätta mig på hans snopp. Sedan när jag satt mig sa jag: ”Aj, jag vill inte!” polisen: Sa han något speciellt till dig? pojken: Han sa: ”Tyst!” Och ett fult ord: ”Håll käften!” Det var då han lyfte upp mig så här och slickade min rumpa och han sa att jag skulle slicka hans snopp. polisen: Hur gick det till då? pojken: Då fick jag ont i magen för det smakade äckligt. Det kändes som jag skulle kräkas då. polisen: Sa du någonting till honom då? pojken: Det var då jag sa att jag ville bli större.

Första gången vi träffades hade jag svårt att få kontakt med honom. I lekrummet klädde han på sig riddarrustning och beväpnade sig med plastsvärd. Alla ”gulliga” gosedjur vred han om huvudet på och slog med svärdet. Om jag frågade om vi skulle spela spel avvisade han det. Att skapa en relation med pojken föreföll svårt.

Jag bad honom att rita en bild av sig själv och fosterhemspappan som utsatt honom för sexuellt övergrepp. Till min förvåning ville han det. Teckningen var anmärkningsvärd. Han ritade sig själv stor och förövaren mycket liten sittande bunden i en stol. Inte en vanlig stol utan i en elektrisk stol. I handen hade pojken ett automatgevär som han sköt förövaren med. På bilden hade pojken skrivit: Nu ska han dö!

När jag betraktade bilden tänkte jag på vad han sagt i polisförhöret: ”Det var då jag sa att jag ville bli större.” Varför sa han det?

Det var då jag sa att jag ville bli större | 85

Han hade aldrig haft någon vuxen i sin närhet som skyddat honom. Föräldrarna hade inte utgjort någon trygghet. Han hade upplevt mycket skrik och bråk och varit med när polisen med våld hämtade hans berusade och våldsamma pappa, som skrek att han skulle döda dem. Han hade varit vittne till familjevåld. Något hade brustit inom honom. Han hade förlorat förmågan att känna rädsla och därför hade förmågan till medkänsla minskat. Kanske litade han bara på sig själv. Den enda överlevnadsstrategi som återstod var att bli stor så fort som möjligt så att han skulle kunna försvara sig. Han kunde inte förlita sig på att någon annan skulle skydda honom.

Jag fruktade, eller åtminstone tänkte, att han höll på att utveckla en narcissistisk personlighetsstörning.

I vardagliga sammanhang använder man ofta uttrycket narcissist. En person i bekantskapskretsen som är egocentrisk, bara pratar om sig själv och sällan ställer frågor till andra kan betraktas som narcissist. Men vad är det egentligen? Och hur blir man sådan?

Det finns en psykiatrisk diagnos som heter narcissistisk personlighetsstörning 29. Det är en person som bär på en känsla av att vara förmer än andra samtidigt som han/hon har bristande förmåga till medkänsla. En sådan person kan vara arrogant och högdragen, känna en primitiv avund. Det kan verka som om han har ett starkt självförtroende, men i verkligheten är hans självkänsla mycket bräcklig. Om en person med narcissistisk personlighetsstörning blir kritiserad reagerar denne med att vara lättkränkt.

Under ytan gömmer sig en inre tomhet. Somliga narcissister har en högdragen motvillighet att tävla med andra, att tävla innebär en risk att förlora vilket kan resultera i starka känslor av att vara kränkt, vilket i sin tur skapar tomhetskänslor och depression.

Narcissism är ett försvar som tjänar som ett skydd mot övergivandets smärta och hjälplöshet.

När ett barn föds befinner det sig i en mycket nära relation med sin mamma. Barnet har från början inget begrepp om var gränsen mellan sig själv och mamman går. Man kan säga att ”i begyn86 | De mest hatade

nelsen är relationen” den symbiotiska relationen. Successivt separerar barnet ut sig från sin närmaste vårdare. Det uppstår ett mellanrum mellan mamman och barnet. I glappet mellan relation och separation utvecklas identiteten. Om det glappet utvidgas i lagom takt förblir barnet en trygg liten person med successivt starkare och starkare identitet.

Om mellanrummet blir för stort för snabbt, om barnet blir övergivet, måste glappet fyllas med annat; med en låtsasidentitet. Det övergivna barnet fyller tomrummet med sig själv, sitt ego plus sina idealiserade falska föräldrabilder, inte de riktiga. Varför fyller det sig med de idealiserade föräldrabilderna? Jo, för att barnet instinktivt känner att det är beroende av dem för sin egen överlevnad. Barnet försöker återupprätta relationen med föräldrarna genom att i fantasin skapa goda föräldrar som smälter samman med bilden av det egna jaget. Genom att införliva föräldrarna som goda försöker barnet skapa/återskapa ett önskat kärleksförhållande som kanske en gång existerat, och genom att idealisera föräldrarna sopar barnet sina berättigade aggressiva känslor för att verklighetens föräldrar svikit under mattan. Barnet törs helt enkelt inte vara arg på någon det är beroende av. ”Det är så synd om min pappa”, sa pojken. ”Han dog för att han trodde han drack saft när det var bensin som var röd. Och jag får inte bo med min mamma för hon har problem med nikotinet.”

Barnet lägger hellre skuld på sig själv än att anklaga föräldrar för att de brustit i vården och omsorgen. Den inställningen möter man även i fängelset. När jag antyder för en sexualbrottsling på fängelset att han kanske inte haft det så bra när han var liten, får jag ofta höra: ”Mina föräldrar har inte gjort något fel. Säg inget ont om dem. De har gjort så gott de kunnat. Att det gått dåligt för mig beror absolut inte på mina föräldrar.”

Vilka biverkningar ger det att fylla sig själv med sitt ego tillsammans med sina inre idealiserade föräldrabilder? Tomhet, det inre livet blir glest befolkat på grund av att egot lagt beslag på och Det var då jag sa att jag ville bli större | 87

kvävt en stor del av det inre livet. Förmågan att leka och fantisera har inte kunnat utvecklas. Priset för det är ett fattigare inre liv och stora svårigheter att stå ut med att ingenting händer, att ha tråkigt.

Jag minns en gång när jag satt i ett väntrum på en vårdcentral.

En flicka som kan ha varit i sjuårsåldern satt ensam på en stol. Hon väntade på sin mamma, som var inne hos doktorn. Det drog ut på tiden, men flickan satt stilla kvar på sin stol. Jag tänkte att hon var duktig som orkade sitta stilla så länge, det måste vara tråkigt för henne. Men när jag tittade på henne gick det upp för mig att hon alls inte hade tråkigt. Hon rörde på läpparna samtidigt som hon räknade på sina fingrar. Då förstod jag att hon inom sig själv lekte en lek eller underhöll sig med sin fantasi. Den flickan hade förmodligen ett rikt inre liv, hon tröttnade inte när ingenting hände, då lekte hon i sin fantasivärld.

De narcissistiskt personlighetsstörda har svårt med intimitet och närhet eftersom det kan väcka förnekad vrede och övergivenhetskänslor. De har svårt att känna empati för de har stängt av förmågan att känna rädsla i kombination med att de själva inte blivit lyssnade på och empatiskt bemötta. Kontroll ersätter tillit. Närhet associeras inte med trygghet utan med en känsla av att kunna mista. Personen litar bara på sig själv. Han blir kontrollerande genom styrka och hot om våld.

Han har även svårt att sörja eftersom sorg bygger på att man själv varit beroende. Förmågan att sublimera, det vill säga att kunna omvandla primitiva sexuella och aggressiva känslor till socialt accepterade beteenden, utvecklas heller inte fullt ut. Det finns inget pålitligt filter mellan den primitiva känslan och agerandet, vilket kan vara en risk för att agera ut i våld eller övergrepp.

Det var inte svårt att förstå varför pojken var så rädd för att vara liten och beroende. Han hade inte haft den trygghet och det skydd som är nödvändigt för att kunna känna tillit till vuxna och för att få en grundkänsla av att andra vill en väl. Världen var hans fiende.

Nu hade dock övergreppen på pojken stoppats, och förövaren satt 88 | De mest hatade

i fängelse. Hans livssituation hade därigenom blivit något mindre otrygg och jag tänkte att om han skulle våga vara liten och började lita på andra kanske han kunde reparera sig själv.

Han var en vild och utåtagerande kille. Till behandlingstimmarna kom han ofta med sår på händer och armar. Jag beslöt mig för att konsekvent bemöta honom som om han var ett mindre barn. Avsiktligt blev jag extremt överbeskyddande. Varje litet sår han hade ville jag prata om, fråga hur han fått det, om det gjort ont och om vi skulle sätta på ett plåster. Pojken var avvisande. Såren tyckte han inte att man skulle bry sig om. Han ville slåss med svärd. Om han stötte armbågen i en bordskant var jag genast på honom och sa att det måste ha gjort hemskt ont och ville titta på armbågen. Pojken fnös åt mig och verkade inte tycka om min omsorg.

En dag fick jag reda på att han klättrat upp i ett högt träd tillsammans med en klasskamrat, som ramlat ner och dött. När fröken pratade med klassen om den tragiska händelsen var han den enda som inte grät och med mig ville han inte prata om det som hänt. Mönstret, att pojken var destruktiv och våldsam i behandlingsrummet, och att jag försökte vara överbeskyddande och visa min oro, fortsatte i flera månader.

Plötsligt en dag föreslog pojken att vi skulle leka kurragömma i behandlingsrummet. Jag skulle räkna till tjugofem och han skulle gömma sig. Det fanns två platser att gömma sig på, antingen bakom draperiet till envägsspegel eller under den stora kuddhögen i andra änden av rummet. Om pojken gömde sig bakom draperiet letade jag i kuddhögen. Om jag letade för länge kunde jag höra ett ljud; pip, pip från pojken. Plötsligt vågade han vara liten. Så liten att han inte riktigt kunde hålla kvar bilden av mig när han stod gömd bakom draperiet. Kanske så liten som barn är när de vill leka ”tittut”- lekar. När han vågade bli liten blev han också mjukare i kontakten. Kurragömmaleken utvecklade vi sedan genom att gömma oss för den rörliga videokameran. En av oss gömde sig och den andre stod i kontrollrummet och letade Det var då jag sa att jag ville bli större | 89

med hjälp av kameran. Vi började även spela spel och han var inte längre lika destruktiv.

En dag ritade han en bild av en pojke med ett mycket stort huvud, stora öron, liten kropp och korta armar. Pojken stod lutad mot ett träd och sov. Om bilden sa han: Han har stort huvud för han tänker så mycket. Han tänker på matematik och det gör att huvudet växer och stora öron har han för han måste höra om det är någon som vill slå honom. Den här pojken kan rädda dem som det går illa för. Om han till exempel klättrar i ett högt träd och en kompis ramlar ner så kan han förlänga händerna så att han räddar kompisen. Men han kan inte göra det när han sover och just nu sover han.

Jag betraktade teckningen som en inbjudan till mig att få börja prata om känsliga saker, men att han också var på sin vakt. I hans värld kunde han bli attackerad när som helst av vem som helst, även av mig. Därför var jag mycket noga med att behandla honom med respekt. I behandlingsrummet började han bli som andra barn som det går att umgås med, vi kunde spela spel och prata om roliga och svåra saker.

Pojkens mamma hade inte haft så mycket kontakt med honom under tiden jag hade honom i behandling. Hon hade varit i en missbruksperiod och blivit tvångsomhändertagen, men plötsligt började hon ta kontakt med pojken. Hon ringde, skrev brev, skickade en bild på sig själv, rymde från behandlingshemmet och besökte honom.

Han funderade mycket på vad det kunde betyda, att hans mamma tog så mycket kontakt. En dag gjorde han en rebus av sina funderingar: ”Telefonsamtal + bild + brev + besök. Vad blir det?”

Efter mycket funderande kom ha på vad rebusen betydde: ”Mamma kanske ska ta livet av sig.”

Den tanken gläntade ytterligare på dörren till hans inre liv. Han hade naturligtvis, som andra barn där föräldraskapet sviktat, varit orolig för att mamma skulle dö. Barn som haft en pappa som dött känner extra oro för att även mamman ska försvinna.

90 | De mest hatade

Nu gick det att i viss utsträckning prata med honom om känslor.

Från att ha varit ett barn med ”taggarna utåt”, ett destruktivt barn som var på väg att bygga upp en narcissistisk personlighetsstörning, omvandlades han till en liten person som kunde reflektera, prata om sina tankar och känslor, leka och våga vara liten, fantisera.

Förändringen berodde inte enbart på terapin utan även på att hans totala livssituation hade blivit tryggare när övergreppen upphörde. Man skulle kunna säga att pojken under hela sitt liv befunnit sig i ett utdraget krig där han tvingats kämpa för att överleva och där det inte funnits plats för att vara liten och leka. Nu var kriget över och då var det möjligt att, åtminstone till viss del, reparera sig.

Efter två år avslutade vi terapin. Han var då tio år och gick i normalklass och bodde i ett fosterhem där han trivdes.

När jag träffar honom igen har han hunnit bli en vuxen man på tjugofem år. Hans liv har inte gått spikrakt. Han fick ett arv. Han blev egen företagare och öppnade en spelbutik, men drabbades själv av spelmissbruk. Butiken gick omkull och han började missbruka narkotika. När jag träffar honom är han drogfri och arbetar på en verkstad. Han har barn och på fritiden är han engagerad i ungdomar som lever i riskzonen för brott och missbruk.

Han påminner mig om den sista träff vi hade med varandra på Rädda Barnen, den dag då vi avslutade terapin. Jag hade köpt prinsesstårta som jag visste att han tyckte om, men till min förvåning ville han inte äta av tårtan. Han minns det och säger att skälet var att han inte ville avsluta terapin. Han kunde inte berätta det på annat sätt och jag förstod inte. ”Jag åt inte eftersom jag var arg på dig för att vi skulle sluta att träffas”, förklarar han nu.

Vad är barnpornografi och vem laddar ner den?

Så sent som 1999 blev innehav av barnpornografiska bilder kriminaliserat. Den lagändring som vi idag tycker är självklar föregicks av en mycket hätsk debatt. Många tyckte att det var en inskränkning av yttrandefriheten. Kanske var man rädd att om man började knapra på den skulle det kunna leda till fler inskränkningar.

Andra ansåg att lagförslaget var väl motiverat, för barnens skull.

Förnuftet segrade och lagen infördes.

Vad är då barnpornografi? Av naturliga skäl har de flesta av oss aldrig kommit i kontakt med det. Är det enbart bilder på grova sexuella övergrepp på barn som definieras som barnpornografi eller kan det också vara andra bilder, och hur dras gränsen mellan barnpornografi och icke barnpornografi?

Rikskriminalpolisen har tagit fram en skrift för att vägleda poliser som granskar bilder som misstänks vara barnpornografiska.

Eftersom det är svårt att avgöra åldern på ett okänt barn måste bilden bedömas utifrån vad man anser vara säkra tecken på att det verkligen rör sig om ett barn. Så här definieras barn enligt Brottsbalken 16 kap 10a§: ”Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.”

I propositionen 1997/98:43, som låg till grund för en kriminalisering av barnpornografiska bilder, sa man att: Bilden skall enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar vara pornografisk för att den ska vara straffbar till sitt innehåll. Med pornografisk förstås en bild som, utan att besitta några vetenskapli92 | De mest hatade

ga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv. Det krävs inte att bilden skildrar ett barn som deltar i en sexuell handling. Även en bild som på annat sätt skildrar ett barn på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften omfattas av det straffbara området.

När det gäller poseringsbilder ska de uppenbart vädja till sexualdriften, menar Rikskriminalpolisen. Vid den bedömningen ska man bland annat titta på kroppshållning, kameravinkel och vad som är i fokus på bilden.

Fem bilder på en ung flicka, iklädd cykelbyxor och bar överkropp, blev bedömda som barnpornografiska tingsrätten. Detta trots att flickans kroppshållning och poser inte var så utmanande. Tingsrättens motivering var att det var en arrangerad situation i studiomiljö, i kombination med en text som inte var av familjekaraktär.

Nudistbilder på barn kan inte generellt anses som barnpornografi. Men om nudistbilden är manipulerad eller beskuren så att fokus förändras till barnets kön bedöms den som barnpornografisk.

Sammanfattningsvis kan man säga att barnpornografiska bilder är alla bilder på barn som är ämnade att stimulera sexualdriften hos betraktaren. Bilderna kan vara allt från poserande barn och manipulerade familjebilder på barn, till mycket grova sexuella övergrepp där små barn utsätts för anala, vaginala eller orala penetreringar av vuxna. Bland de grova bilderna kan det finnas barn som kränks med avföring på kroppen, de kan vara bundna, fasthållna eller tejpade, och det kan ibland även finnas djur inblandade i kränkningen av barnet.

I mitt arbete som terapeut har jag träffat ett antal män som dömts för barnpornografibrott. Hos dem tycker jag mig se en missbruksproblematik som liknar den många andra missbrukare lider av. Då Vad är barnpornografi och vem laddar ner den? | 93

menar jag främst missbrukarens starka sug efter drogen i kombination med att han oftast vet om att det han gör är fel och sjukligt.

Några halvhjärtade försök att sluta kanske har gjorts, men suget tar hela tiden överhand. ”Om jag är hos vänner någon kväll längtar jag hela tiden hem till datorn. Det är som ett gift och jag försöker hitta på något svepskäl för att bryta upp så tidigt som möjligt”, sa en man som gripits för innehav av barnpornografi.

Det finns många saker man undrar över när man pratar med personer som laddat ner barnpornografi från nätet. Till exempel varför de sparar så många bilder. Det är snarare regel än undantag att det handlar om tusentals, ibland hundratusen bilder, de laddat ner i datorn. Hinner de titta på alla bilderna? Svaret är nej, de tittar sällan på ”gamla” bilder. Det verkar som om samlandet är själva ”kicken”. En man sa till mig att upphetsningen bestod av att kolla upp vad som fanns ”runt hörnet”. Det var de nya bilderna som lockade. Att försöka få kompletta bildserier av ett utnyttjat barn kunde också ge spänning och upphetsning. De bilder han redan laddat ner blev han snabbt ointresserad av.

Att samla är normalt, det gör både barn och vuxna. Men när samlandet slår över på sexualitetens område och när det blir en del av en perversion, då handlar det om att skapa ordning i ett sexuellt kaos i kombination med rädsla för relationer man inte kan kontrollera. Grunden är en mindervärdighetskänsla, som leder till att man inte vågar sig in i en jämbördig relation. Man vill ha sex, men klarar inte en relation. ”Jag har kontaktat några unga tjejer via nätet, men när jag träffar dem känner jag mig kvävd”, sa en man jag pratade med. Men porren och barnporren han letade upp på nätet kände han sig aldrig kvävd av. Den erbjöd den nödvändiga distansen.

De människor jag mött har burit på underlägsenhetskänslor. ”Jag har alltid känt mig minst”, hör jag inte sällan.

Min bild av barnpornografimissbrukaren är att han känner sig tom, nedstämd och missbelåten med sitt liv. Han beskriver ode94 | De mest hatade

finierbara känslor av tomhet och har lätt att tröttna när han före­ tar sig något. Det finns något grandiost över honom. Inte extrovert grandiost, han har inget behov att spegla sig i omvärldens beundran utan det är i det fördolda som han känner sig mäktig. Att barnpornografin är olaglig ger en kick i sig. Där tänjer han sexualitetens gränser utan risk att bli ifrågasatt av en levande person. Gentemot det lilla barnet på bilden känner han makt och har kontroll.

Men maktkänslan är ingen lycklig känsla. Den är byggd på ett försvar mot obearbetad smärta, kanske på grund av svek han själv utsatts för. Hans personlighet präglas till stor del av försvar mot undanstoppad vrede för gamla kränkningar. Priset för den tillbakahållna vreden är en känsla av inre tomhet. Vreden pytsas istället ut i de perversa ritualer som barnpornografimissbruket utgör.

När man fördjupar sig inom ett område börjar man uppfatta olikheter. Jag har träffat på åtminstone tre olika kategorier av barnpornografimissbrukare: Den experimenterande. Han som surfar runt i porrträsket och av nyfikenhet kommer in på barnpornografisidor och sparar ner sidor på grund av spänning och omdömeslöshet. Han är inte pedofil utan en relationsstörd, moralupplöst, gränslös person, som söker spänning på nätet istället för i verkligheten.

Den beroende. Han som fastnat i barnpornografi och som i vissa fall inte visste att han hade en sådan läggning förrän han upptäckte bilderna. Han är i riskzonen för att sjunka ännu djupare i barnpornografiträsket och förlora de sista spärrarna och begå övergrepp på barn.

Den förövande. Han som begår egna övergrepp på barn, fotograferar eller filmar dessa och använder bilderna till att byta till sig andra bilder. För några är bilden överordnad övergreppet. Det är först när de ser bilderna av sina egna övergrepp som de i lugn och ro kan hänge sig åt upphetsningen. Barnpornografiberoendet driver dem att göra övergrepp därför att reglerna i vissa slutna nät-

verk kräver nya bilder för att få ta del av andras bilder.

Barnpornografimissbruk är kanske den allvarligaste formen av missbruk, för drogen är de sexuellt utnyttjade barnen, som kränks om och om igen genom att bilderna sprids på internet, och där går det inte att ta bort dem.

Pedofilen Pedofili är inte ett brott, det är en psykiatrisk diagnos. Den finns beskriven i amerikanska psykiatriförbundets manual för psykiatriska diagnoser DSM IV30. Man kan ställa diagnosen pedofili om en person uppfyller följande kriterier: Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva, sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella drifts­ impulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte har puberterat (vanligtvis under 13 år).

Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.

Personen i fråga är minst 16 år och minst fem år äldre än de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.

Anledningen till att man inte kan diagnostisera en yngre tonåring som pedofil är att den som nyligen har puberterat är så starkt ”drabbad” av sina könshormoner. Ovanan att hantera den nyfödda sexualdriften kan göra att den spretar åt många olika håll. Det som hos en äldre person skulle betecknas som perverst kan hos en yngre vara en del av ett utforskande som inte kommer att finnas kvar när han mognat.

Efter att ha tagit del av pedofilers berättelser både i och utanför fängelset har jag förstått att vägen till denna läggning kan vara olika för olika individer. På Rädda Barnen var det långt ifrån ovanligt att vuxna som i sin barndom varit sexuellt utnyttjade tog kontakt med oss. De ville berätta vad övergreppen inneburit för dem, Pedofilen | 97

vilka konsekvenser de fått för deras liv. Inte sällan fick vi höra berättelser om bristande tillit och svårigheter att bygga stabila förhållanden med det motsatta könet.

Ibland fick vi även telefonsamtal eller brev från personer med en, som vi förmodade, pedofil läggning. De ville berätta hur deras liv gestaltat sig, om svårigheter och längtan. Vi antog att de hade ett behov av att prata om sig själva och hade svårt att hitta någon terapeut som de vågade anförtro sig åt och lita på. Huruvida dessa telefonsamtal och brev är objektivt sanna eller inte kunde vi aldrig bedöma. Men vi såg dem som värdefull information och att det var deras egen sanning de ville förmedla. Det är ett sådant brev jag valt att dela med mig av.: Redan som barn var jag medveten om att jag var lite annorlunda än mina kompisar. Min fantasi var stor och jag kunde leka hela dagar ensam på mitt rum. Jag älskade att vara med flickor, men jag betedde mig inte så ofta som en flicka själv. När jag lekte med Barbie hos en flickkompis så var jag tydlig med att säga att hon aldrig fick berätta det för någon annan. Vi lekte även med andra flicksaker och jag tyckte det var väldigt roligt. I leken var jag hjälten som försvarade de svaga och höll ordning.

Intresset för det paradisiska och fördomsfria har alltid funnits inom mig. Det gjorde att jag älskade Astrid Lindgrens filmer väldigt mycket. Speciellt Alla vi barn i Bullerbyn, Bröderna Lejonhjärta och Vi på Saltkråkan.

Jag tror jag alltid haft en pedofil natur och att det sedan födseln varit mitt öde att älska flickor. Jag vet inte hur hjärnan fungerar, men jag har sedan länge uteslutit att min läggning skulle bero enbart på psykologiska rubbningar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med händelser i min barndom för att styrka detta.

Det finns vissa minnesbilder från min barndom, bilder som aldrig bleknar. När flickor och pojkar duschade tillsammans på lekis eller lågstadiet så var jag helt fascinerad av flickorna som trippade runt alldeles nakna. Jag kunde inte låta bli att titta helt enkelt.

98 | De mest hatade

Min första sexuella kontakt skedde någon gång i sex, sjuårsårsåldern. En väninna till mamma hade en dotter som var tre år yngre än jag. Vi lekte mycket. Det jag minns var att vi gick in på toaletten och lekte doktor. Det var mest jag som undersökte henne mellan benen. Det var en speciell känsla som for genom kroppen, precis som jag fått en stor påse godis. Lite senare ville jag leka doktor igen, men då ville inte hon så det hände aldrig mer.

Min andra sexuella kontakt skedde när jag var elva år. Det var en jämnårig kille. Han sov över hos mig och vi kröp ner i samma sovsäck. Vi smekte varandras snoppar och försökte föra in dem i varandras anus, men utan framgång. Det var en engångsföreteelse.

Det fanns ingen lockelse eller begär bakom.

Min tredje sexuella kontakt skedde när jag var tretton år. Hon var tio, vi är kusiner och bodde i samma område. Hon blev min första kärlek och vi var ihop i tre år. I början var vi väldigt försiktiga med närhet. Jag minns hur vi satt gömda i samma våningssäng när hon plötsligt tog min hand i sin. Det pirrade i hela kroppen och jag fick stånd, vilket gjorde att jag kände mig illa till mods. Vi sov ofta över hos varandra, men vi var väldigt försiktiga med att visa våra underkläder. Det var först i slutet av vår relation som vi började smeka varandra under kläderna. Vi hade lovat varandra att inte ha sex förrän hon fyllt femton. Jag gjorde en del överträdelser dock. Ibland smekte jag henne för nära trosorna och med gråten i halsen sa hon att jag skulle sluta. Jag blev chockad när hon sa så för jag trodde att hon tyckte om beröringen. Det är än idag svårt för mig att förstå vad hon kände och varför hon blev ledsen. För mig har sexuell stimulans alltid varit något bra. Att ha som mål att hålla tillbaka något som känns så bra har för mig alltid varit motsägelsefullt och fel. Jag ifrågasatte aldrig hennes känslor, men mina ifrågasatte jag väldigt hårt. Då var jag sjutton år.

Det finns vuxna kvinnor som attraherar mig sexuellt på ett visst sätt. Men jag har fått uppfattningen att det endast är för att de likPedofilen | 99

nar barn. En kvinna kan faktiskt attrahera mig ganska mycket, men det jag känner för barn är mycket större på alla sätt, utom på det intellektuella planet. När min flickvän blev fjorton började hon få bröst. Hon hade ännu inte fått ett vuxet utseende och hon attraherade mig fortfarande sexuellt även vid den tiden. Nu ses vi ibland på släktträffar och hon är snart tjugo år. När jag ser henne nu känner jag ingen sexuell dragning.

Nu ska jag berätta om vad det är för defekt jag har. Det jag känner för barn är det bästa som finns. Mina sexuella känslor är bara toppen på hela min pedofili. Jag lider inte av min läggning, jag lider av folks attityd mot mig. Jag vill inte att andra ska se mig som sjuk, för det är jag inte. Jag vet att jag innerst inne vill berätta för hela världen om mina känslor, men jag vet hur svårt det skulle vara för vanliga människor att förstå mig. Tänk om jag skulle öppna mig för en nära vän och sedan bli förskjuten. Det vore fruktansvärt.

Att vara pedofil innebär att man har möjlighet att förstå saker som andra har mycket svårt för, nämligen barn. Ni ”normala” försöker hela tiden lära barn era egna värderingar. Jag som pedofil försöker istället få barn att upptäcka sig själva och inte skämmas för sina egna åsikter och tankar.

Jag har inte svårt att knyta an till vuxna, men sexuellt är de ganska ointressanta och så blir jag inte förälskad eller kär i vuxna. Det beror helt enkelt på att min sexuella preferens är riktad mot barn.

Vi pedofiler har det fulla ansvaret för vår sexualitet. Det är ingen störning som fråntar oss det ansvaret. Efter många års kamp och mycket förnekande har jag accepterat mig själv och att barn alltid kommer att vara speciella för mig. Jag vill vara med barn så mycket som möjligt och jag kan till och med tänka mig att vara tillsammans med ett lite äldre barn en tid. En tolvåring kan ha mycket positivt utbyte av en sådan relation. Men sex är olagligt så det får vi hålla utanför.

Tro inte att jag försvarar barnpornografi, för det gör jag inte.

Den måste bort och övergreppen med. Själv gillar jag inte tanken på 100 | De mest hatade

att kunna ladda hem barnporr på två sekunder, tjugofyra timmar om dygnet. Det får mig att känna skuld för det som barnen utsätts för.

Pedofiler som accepterar sin läggning och mår bra är lika ofarliga som vilka andra sexuella som helst. Jag är en av dem som tagit mig ur min depression med hjälp av lyckopiller och terapi. Jag mår mycket bättre nu och tänker skaffa mig vänner. När man är ung är det svårt att hitta umgängesformer och som inte handlar om heterosexuella aktiviteter. Att ränna på krogen och festa runt har jag ingen glädje av. Mer sociala aktiviteter är att föredra, som sport, fiske eller något annat som skapar gemenskap. Och självklart vill jag ha kontakt med barn, jag vill ju inte hoppa över det som jag gillar bäst i hela världen.

Nu får det räcka för idag. Ställ gärna frågor så att du får en bild av den verklighet som finns utanför fängelserna. För där kommer jag aldrig att hamna, bara så du vet.

I brevet gör mannen vissa generella uttalanden som jag tycker att man kan ifrågasätta. ”Pedofiler som accepterar sin sexuella läggning och mår bra är lika ofarliga som vilka andra sexuella som helst.” Jag har svårt att tänka mig att det skulle gälla generellt. Det kanske gäller brevskrivaren, men om man bär på en sexuell läggning som är riktad mot barn borde det innebära en frustration att inte få leva ut den. ”Barnporr får mig att känna skuld för det som barnen utsätts för.” Den här mannen, om man ska ta honom på orden, tycks ha en förmåga att känna skuld och ha en viss insikt i att hans sexuella lust inte är förenlig med vad som är bra för barn. En sådan medvetenhet kan vara en broms för att inte leva ut sin läggning. Sex är inte ett lika grundläggande behov som exempelvis mat och social kontakt. Människor som smittas av hiv kan förändra sitt sexuella beteendemönster så att de inte smittar andra. Destruktiva sexuella fantasier behöver inte levas ut. Både heterosexuella och homosexuella kan under långa tider helt avstå från sex. Så varför skulle inte pedofilen kunna det?

Pedofilen | 101

”Självklart vill jag ha kontakt med barn, jag vill ju inte hoppa över det som jag gillar bäst här i världen.” En pedofils intresse för barn är inte enbart sexuellt utan även socialt. Han tycker om att vara nära barn, göra aktiviteter med dem, prata, lyssna. Han tröttnar inte och blir ofta mycket omtyckt av barnen. Äntligen en vuxen som tar sig tid. Men om det sociala intresset går hand i hand med det sexuella borde det föreligga risk för att pedofilens omdöme vid något tillfälle sviktar och att han förlorar förmågan att hålla sig inom de lagliga fysiska gränserna.

Jag var alltid blyg Jag kom i kontakt med honom via en idrottsförening. Han hade tränat barn i friidrott, men nu blivit gripen av polisen för att han smygfotograferat småflickor i omklädningsrummet i sporthallen.

När hans hemdator undersöktes visade det sig att han under tio års tid laddat ner barnpornografiska bilder och poseringsbilder av nakna småflickor från nätet.

Han var medveten om att han gjorde fel, men klarade inte att hålla gränserna. Kameran hade han alltid med för att ta ”vanliga bilder från träningar”. Men trots att han försökte lura sig själv var han medveten om att han sökte tillfällen att ta integritetskränkande bilder.

Varför blev han sådan? Så här säger han själv: När jag var i sju, åttaårsåldern minns jag att jag var mycket intresserad av hur barn blir till. Jag var så intresserad att de ringde hem från skolan och var oroade.

Jag har alltid varit blyg, haft dålig självkänsla, komplex för min kropp och speciellt för mitt kön. Jag har alltid tyckt att jag har för liten penis och jag har aldrig vågat ha sex med en kvinna. Men i sällskap med barn har jag alltid känt att jag duger.

Hur det rena, välansade könet har blivit mitt ideal är svårt att säga, men det kan ha att göra med att jag hade mycket, nästan för 102 | De mest hatade

mycket, kroppskontakt med mamma. Kanske blev den kontakten gränslös och uppslukande. Jag blev faktiskt äcklad.

Nu har jag svårt att se en kvinna med stor buske. De får heller inte vara kurviga och storbröstade. Den typen av kvinna tycker jag är motbjudande. Däremot smärta kvinnor, inte anorektiska, men smala med liten byst är ganska okej. Dessutom ska de ha ett välansat kön, men behöver inte vara rakade.

När man ber pedofiler berätta om sitt kvinnoideal får man påfallande ofta samma svar. Kvinnorna ska vara smalhöftade, smärta och ha liten byst. Det är som om det mogna, kvinnliga är motbjudande, eller kanske kvävande.

Mannen säger att han förstod att han svikit barnen, både de han fotograferat och de andra han haft i träning: ”Först har man funnits för dem och sedan plötsligt finns man inte. Och hur ska de tänka om andra vuxna som arbetar med dem? Kanske vågar de inte lita på någon manlig tränare i fortsättningen.”

Efter att mannen greps skrev han brev till de övriga tränarna i föreningen och till de föräldrar vars barn var fotograferade. Han bad om ursäkt, men blev inte ursäktad. Det han gjort var oförlåtligt. Mannen blev dömd till skyddstillsyn och böter och började i behandling.

Han gick själv till polisen Som tioåring kom Knut med sin familj till Sverige från ett grannland. När jag träffade honom hade han nyligen bytt skola efter att ha flyttat till Stockholm från en mindre stad i norra Sverige. Han remitterades till mig via sin skolpsykolog. Han var då sexton år och behövde tala med någon om sin sexuella läggning.

Knut sa att han inte begått några sexuella övergrepp på barn, men att han var orolig för att göra det. Han berättade att han tittat på och laddat ner barnpornografiska bilder från nätet. Det hade börjat med nudistbilder och poseringsbilder på pojkar, men bilPedofilen | 103

derna hade blivit grövre ju fler han laddade ner. Han var orolig för att han skulle tänja gränserna ännu mer och göra ett fysiskt sexuellt övergrepp på något barn.

När han kom till mig hade han laddat ner 4 639 bilder på barn.

Han hade exakt räkning på sina bilder och alla var numrerade. Vi pratade om att radera allt. Det kunde han inte, sa han. Inte heller kunde han radera en enstaka bild. Det skulle förstöra ordningsföljden. I de inledande samtalen kom vi på att han faktiskt kunde radera en barnpornografisk bild om han lade in en annan icke sexuell bild istället. Då förstörde han inte ordningsföljden. Problemet var dock att när han efter mycket ångest tagit bort en bild hade han laddat ner desto fler. Det totala antalet ökade. Han insåg att han inte var herre över situationen, att han själv inte klarade att radera bilderna. Med mitt stöd valde han då att själv gå till polisen och anmäla sig. Polisen tog datorn i beslag. Åtal väcktes. Domen blev ”vård inom socialtjänsten” vilket innebar fortsatta samtal med mig.

Bilderna fungerade som tvångstankar, jag kunde inte låta bli, även fast jag visste att det var fel. I min släkt finns det personer som lider av tvångstankar, men de är tvångsmässiga på annat sätt.

Jag träffade Knuts föräldrar. De var chockade och kunde inte förstå varför han laddat ner barnpornografiska bilder. De var angelägna att han skulle ges möjlighet till behandling. Knut ville absolut inte att hans yngre bror skulle få veta något och föräldrarna bestämde att han skulle hållas utanför. De var rädda att det skulle bli svårt för den yngre brodern att bevara hemligheten inför sina kamrater.

I våra samtal berättade Knut att han hade en stark sexuell dragning till unga pojkar, tioåringar tyckte han bäst om. ”De är ljuvligt söta”, kunde han säga med ett längtansfullt uttryck i ansiktet.

Förutom att de var söta tyckte han att de var väluppfostrade.

När han såg en söt pojke på gatan kunde han inte låta bli att vän104 | De mest hatade

da sig om. Om han i någon tidning läste om en pojke som blivit utsatt för allvarligt övervåld eller vanvård, blev han utom sig av förtvivlan. Då grät han under våra samtal. Men om han läst samma sak om en utsatt flicka blev han inte alls berörd. När vi talade om det kunde han inse hur fel det var att känna så. Hans intellekt förstod att det var fel att ladda ner barnpornografi, att det var fel att utsätta barn för sexuella övergrepp, att det var fel att bli upprörd när pojkar for illa men inte bli det när samma sak hände flickor. Men känslan och intellektet tycktes inte vara sams. Känslan av upprymdhet och upphetsning när han fantiserade om småpojkar rådde han själv inte på.

Knut berättade att han aldrig haft någon riktigt bra relation med jämnåriga kamrater. När han kom till Sverige blev han mobbad för att han hade en annorlunda språkmelodi. Han försökte vara med sina nya klasskamrater och spela fotboll, men han hörde till de sämre och blev vald bland de sista när pojkarna delade upp sig i två lag. Under mellan- och högstadiet bar han konstant på en känsla att inte vara omtyckt, att inte få vara med. Samtidigt såg han ner på sina klasskamrater. Själv tyckte han att de var barnsliga och pratade om ointressanta saker. Han tyckte om att läsa om arkeologi och historia, speciellt fornnordisk historia, men hittade ingen som delade dessa intressen. I skolan kände han sig ensam.

Jag var ganska blyg som barn och hade svårt att få vänner och ännu svårare blev det när jag kom till Sverige. Att bli mobbad var inte värst, det var likgiltigheten och bristen på uppmärksamhet från jämnåriga. Jag hade visserligen vänner om man kan kalla dem för det för det var inga jämlika vänskapsförhållanden. Det var jag som fick betala för allt och det var jag som fick göra de obehagliga sakerna. De drev med mig, det har de själva erkänt efteråt.

På mellanstadiet och under de första åren på högstadiet kände han ingen som helst sexuell dragning till yngre barn, varken till små pojkar eller små flickor. Han var liksom andra pojkar intresserad av jämnåriga flickor.

Pedofilen | 105

Jag har aldrig varit utsatt för sexuellt övergrepp, jag har aldrig misshandlats eller haft en onormal familjesituation. Jag hade en normal barndom och i de tidiga tonåren var jag intresserad av jämnåriga tjejer precis som de flesta killar i den åldern. Hur kunde det gå så snett?

Då han var femton år praktiserade han på en sommarkoloni för barn i tio- till tolvårsåldern. Det var omtumlande. Plötsligt kände han sig omtyckt, speciellt av pojkarna som flockade sig kring honom. I deras ögon var han inte alls en dålig fotbollsspelare och de älskade att höra honom berätta om vikingatiden.

Kanske berodde det på att han var mitt uppe i sin egen pubertet som känslorna för småpojkarna på kolonin blev sexuella. Att tänka sexuellt i förhållande till en jämnårig hade blivit otänkbart. Hur skulle han kunna tänka på ett sådant närmande när han inte var accepterad som kamrat? Men gentemot småpojkarna som beundrade honom och ville vara fysiskt nära honom blev tydligen de sexuella tankarna möjliga. Han började drömma sexuellt om de små söta pojkarna. Han fantiserade om att röra vid deras snoppar.

Av dem fick jag en respekt jag aldrig varit med om tidigare. Det var en omvälvande upplevelse. Det var under en period då jag var mitt i puberteten med allt vad det innebar. Förmodligen ledde dessa två faktorer till att jag började titta på barnpornografi, som blev som ett missbruk. Det är ingen ursäkt för det jag gjorde, men kanske en förklaring.

I våra samtal påstod han bestämt att han inte var intresserad av jämnåriga pojkar, snarare av flickor. Under en period hade han ett förhållande med en jämnårig flicka, dock inte något sexuellt. De träffades, gick på bio och café. ”Nu är jag bara femtio procent pedofil”, sa han till mig efter att han blivit presenterad för flickans föräldrar. Men förhållandet tog snart slut. Han var inte så attraherad av henne som han hade hoppats.

106 | De mest hatade

Han fantiserade om sex med småpojkar men blev samtidigt förtvivlad när han läst eller sett någon film om pojkar som blivit utsatta för övergrepp. Om han av en tillfällighet såg en liten pojke i väntrummet på Rädda Barnen kunde han vara gråtfärdig av förtvivlan när han tänkte på vad den pojken kanske hade varit med om. Det hände att hans förtvivlan över pojkar som utsattes för sexuella övergrepp blev så stor att han måste skära sig i armen. På ett plan ville han ju själv förgripa sig på barn, på ett annat ville han det inte. I våra samtal föreslog han att han borde tvångsomhändertas, att man borde låsa in honom på en institution för att eliminera riskerna. Helst skulle han ligga i tvångströja. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om han förgrep sig sexuellt på ett barn, sa han.

Behövde han ett så starkt överjag som motkraft till den sexuella dragningen till barn? Eller hade de självbestraffande fantasierna en masochistisk dimension? Psykoanalytikern Ludvig Igra31 talar om den negativa upphetsningen. ”Rädslan för den goda tillfredsställelsen leder till upphetsad upptagenhet av det som är dåligt.” Han menar att den negativa tillfredsställelsen inte ska förknippas med lust och njutning utan hänger ihop med att personen inte har förmåga att finna en genuin positiv tillfredsställelse. ”När jag blir kränkt blir jag arg och då får jag lust att titta på barnporr. Jag tar ut min ilska på dom.” Knuts fantasier om sex med barn handlade inte om ett sökande efter en genuin kärleksrelation.

Han led av en perversion vars drivkraft bland annat var hämnd för egna kränkningar och som snarare utgjorde ett försvar mot närhet och intimitet än en längtan. Det var inte barnen han såg utan det var ”bilden” av barnet som hetsade upp honom. Samtidigt var han medveten om att det var fel. Att fantisera kring masochistisk bestraffning var kanske en negativ men befriande motkraft till de sexuella fantasierna om barnen. Som att skära sig själv i armen för att under ett kort ögonblick få befrielse från ångest. Genom att fantisera om bestraffning och lidande kunde han inför sig själv känna en moralisk självrespekt. Han var en person som kunPedofilen | 107

de ta konsekvenserna av sina egna kortsiktiga behov och sexuella intresse för barn. När han laddade ner barnpornografiska bilder såg han sig själv som en människa som inte var värd att existera bland andra människor, och när han fantiserade om tvångströjor och inlåsning fullföljde han fantasin om sin egen värdelöshet och stärkte därigenom sin självbild av att vara en motbjudande, men också moralisk person. När han sänkte sig själv så långt ner kunde han inte sjunka längre i sina egna ögon. Då fanns inget att vara rädd för. Man kan inte falla när man är på botten.

Efter ett par års samtal klingade Knuts masochistiska fantasier av.

Han började se sig själv som en person som led av ett handikapp.

Han plågades fortfarande av att läsa om pojkar som utsattes för övergrepp men ville inte göra sig av med dessa känslor, han såg dem som en ”försäkring” mot att inte förgripa sig på något barn.

Själv hade jag hoppats att hans dragning till småpojkar skulle upphöra. Jag hade tänkt att eftersom det fanns en tydlig social ingång till hans perversion borde det också kunna finnas en social utväg. Han var mobbad och utstött när han hamnade i ett sammanhang där småpojkar respekterade och beundrade honom. Det hände när han just hade puberterat. Tillsammans med dem kände han att han dög och mot dem vågade han rikta sina känslor, tyvärr blev de även sexuella. Någon utgång ur den fixeringen lyckades vi inte hitta.

Men Knut började ändå kunna se livet som något positivt och skönja en framtid som handlade om att utveckla sina intressen på andra områden och samtidigt förhindra sig själv att leva ut sina pedofila fantasier.

Det här är så oerhört stämplande och det är svårt att söka hjälp. Jag har haft tur som har fått tillgång till experthjälp. Det är extremt svårt att hitta en person man kan anförtro sig åt. Hur går man vidare? När man väl inser att man inte kan få utlopp för sina fantasier bör man försöka acceptera dem och vara så konstruktiv som möjligt. Man bör heller inte försöka grotta ner sig i sina tidigare 108 | De mest hatade

handlingar utan istället fokusera mer på hur man ska kunna låta bli att återupprepa dem i framtiden.

Knut är ung. Han har förhoppningsvis ett långt och meningsfullt liv framför sig. Det handikapp han utan egen förskyllan råkat få, en psykiatrisk sjukdom, måste han hålla hemlig. Om han berättar för andra om sin pedofila läggning kommer han att mötas av stor misstänksamhet, hat och avståndstagande. Han vill inte ladda ner barnpornografiska bilder och han vill inte förgripa sig sexuellt på barn. Kampen för att låta bli måste han föra själv och eventuellt med fortsatt stöd av en terapeut. Hans sexuella läggning måste förbli hemlig.

Aphjärnan Mannen som sitter mittemot mig är skakad och rädd. Han är på flykt från den ort han bott på under hela sitt vuxna liv. Han är polisanmäld, men inte anhållen, för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande av två lågstadieelever på den skola där han under tjugofem års tid verkat som lärare. På orten är han känd av alla. Nu vågar han inte bo kvar utan gömmer sig hundra mil därifrån och lever en anonym tillvaro i Stockholm. Han är chockad över vad han har gjort mot barnen och han förstår inte sina egna handlingar.

Han berättar att det började med en flicka han ofredade sexuellt.

Hon inte ville inte gå ut på rasten utan frågade om hon istället fick vara med honom. Han hade tänkt gå till ett arbetsrum, men satte sig i ett närliggande rum där det fanns en fåtölj. Han bad flickan sätta sig i hans knä och började smeka henne på magen, men då sa hon ifrån. ”Jag vill inte att du gör så.” Då vaknade han ur sitt tillstånd, blev förskräckt och insåg plötsligt att han höll på att göra något förbjudet.

Han lovade sig själv att han aldrig någonsin skulle göra om det.

Hädanefter skulle han vara korrekt, uppmuntrande positiv, men aldrig röra vid ett barn igen. Han blev rädd för sin egen gräns­ överskridande handling.

När en flicka i ungefär samma ålder några veckor senare satt och ritade i en soffa i korridoren slog han sig ner bredvid henne och tittade på. Samtidigt som flickan koncentrerade sig på sin teckning började han smeka henne på mage och ner under trosorna. Flickan sa inget utan fortsatte att teckna. Läraren blev nervös över att elever och kollegor kunde passera där de satt. Han föreslog att de 110 | De mest hatade

skulle sätta sig någon annanstans. Flickan sa att hon inte ville och då kom han till sans. Han blev rädd för det han hade gjort och sa till flickan att hon inte fick tala om det som hänt.

Samma kväll berättade flickan för sina föräldrar om lärarens övergrepp. Han polisanmäldes och avstängdes omedelbart från undervisningen.

Under polisförhöret erkände läraren och berättade dessutom om ofredandet av den första flickan. Den flickan hade inte sagt något.

När den olycklige läraren sitter framför mig förklarar han sina övergrepp så här: Jag satte mig bredvid henne i soffan. Jag höll om henne lite. Hon lutade sig mot mig samtidigt som hon ritade. När vi satt där fick jag en plötslig impuls. Jag började smeka henne på magen och sen lät jag handen glida ner under hennes trosor och så smekte jag hennes kön.

Hon sa ingenting utan fortsatte rita. Jag fattar inte vad som for i mig.

Det var som en lek. som något skoj, upphetsande och hemligt. Under mina år som lärare har jag aldrig vare sig känt någon sexuell dragning till barn eller tafsat på någon. Det var som om aphjärnan tog över.

Det var ”aphjärnan” som tog över, sa läraren. Ludvig Igra32 skriver i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet om ”det infantila känslolivet” som i det fördolda fortlever i varje vuxen människa och som under vissa omständigheter kan tränga igenom det vuxna utanpåverket av regler, sans, förnuft och klokskap. Allt det vi tillägnat oss senare i livet.

Det infantila känslolivet, eller kanske ”aphjärnan” som läraren kallade det, är det känsloliv som finns i det mycket lilla barnet, innan den genitala sexualiteten utvecklas. Vad är då innehållet i det lilla barnets känsloliv? Det innehåller både primitiva konstruktiva och primitiva destruktiva krafter. Det lilla barnet har: • Förmåga till fysisk njutning och kroppskontakt som inte är sexuell.

Aphjärnan | 111

• Förmåga att känna total tillfredsställelse.

• Förmåga att känna grundläggande trygghet.

• Förmåga att känna glädje av att både ta emot och att ge.

Dessa förmågor är naturligtvis egocentriska. Om man ger ett litet barn en sak händer inte sällan att barnet sedan sträcker ut handen och ger den tillbaka och samtidigt börjar skratta. Det tycks vara lika roligt att ge som att ta. När man lyfter ett litet barn högt upp i luften skrattar barnet. Tanken att den vuxna ska tappa greppet finns inte. När man lyfter upp ett utsövt barn eller när man badat ett litet barn och lindar in det i mjuka handdukar kan man inte ta miste på den absoluta njutning och tillfredsställelse det lilla barnet upplever. Men inom sig bär även barnet på destruktiva krafter som: • • • •

Lust att förstöra.

Behov att kontrollera, kväva, hålla kvar.

Lust att kleta och kladda.

Lust att bita, sluka, slita sönder.

När barnet ser en spindel kan det få för sig att rycka av den några ben för att undersöka om den fortfarande kan gå. Om barnet får tag på en fluga kan det rycka bort en vinge för att se hur flugan uppför sig då. Barnet vet inte om dessa handlingar är goda eller onda. Den sortens övervägande finns ännu inte i det lilla barnet. Att bita mamma i bröstet, kleta med bajs, slå lillebror, kasta mat på golvet, dra katten i svansen, sådana krafter finns i det lilla barnet och kan levas ut innan moralen utvecklats.

Sexualiteten hos en vuxen människa är tom och innehållslös om man inte fyller den med något, menar Ludvig Igra. Den kan fyllas med känslor av kärlek och ömhet, med fysisk njutning och lust, med respekt och kamratskap. Men den kan även ockuperas av infantila, destruktiva krafter som lust att förstöra, kontrollera, kväva, slita sönder, handla så att partnern känner sig föröd112 | De mest hatade

mjukad och usel, som att den inte är värd något, så att den känner sig som en skit.

Den destruktiva delen av ”aphjärnan” kan tydligen under vissa omständigheter bubbla över i en manisk och upphetsad destruktiv manifestation, ockupera sexualiteten och tränga undan känslor som kärlek, ömhet, ömsesidighet och lust. Det tillståndet kan kallas sadism i sin infantila form, en kungsväg in i perversionens värld.

Den olycklige läraren ansåg sig inte vara pervers. Hans sexuella preferenser var riktade mot vuxna, påstod han. Sexualitet såg han som en ömsesidig ömhetshandling, men trots det utförde han en pervers handling.

Vad är sexuell perversion? Det är ett försvar mot närhet, intimitet och beroende, som ersätts av avpersonifiering och fientlighet. Sex utan relation. Om perversion är ett försvar mot intimitet och beroende kan man paradoxalt tolka övergreppet så att situationen i soffan blev för intim för läraren. Kanske jäste under ytan en omedveten längtan efter närhet som måste motverkas genom att byta nivå från närhet och intimitet till sexuell upphetsning, distans och objektifiering.

I den perversa upphetsningens tillstånd upphävs skillnaden mellan vuxenhet och barnslighet. I själva övergreppssituationen visste inte, kanske brydde sig inte heller läraren om huruvida han var vuxen eller barn. Den perversa sexuella upphetsningen är till skillnad från icke pervers sexuell upphetsning mer egocentrisk och mindre ömsesidig. Den man söker tillfredsställelse av förvandlas till ett objekt och medkänslan bleknar.

I perversionen upphävs även skillnaderna mellan ont och gott.

I upphetsningens stund varken visste, brydde sig eller reflekterade läraren över det han gjorde. Han tänkte inte, men han kände. ”Det kändes ju som något skoj, en upphetsande och hemlig lek. Inte något som var medvetet illa menat, bara upphetsande…”

Hur förstår man fientligheten som drivkraft i perversionen? LäAphjärnan | 113

raren var ju inte på något sätt medvetet fientligt inställd mot de små barnen. Men han anförtrodde mig att han efter alla år som lärare var trött på sitt arbete, på skolan och kollegorna. Kan fientligheten mot det system han befann sig i ha gått ut över flickorna?

Fanns det en omedveten önskan att kränka skolan han så länge varit lojal mot, en självdestruktiv, omedveten önskan att få ett drastiskt slut på det hela?

Flickan, som utsattes för ett överraskande svek, kunde inte hantera situationen på annat sätt än att avskärma sig från den. I stunden gjorde hon sig själv till ett objekt, stängde av sina känslor och fortsatte att rita som om det som pågick var en ickehändelse. Men när hon kom hem besegrade hon sin rädsla och berättade för sina föräldrar.

Lögnen och självbedrägeriet Sexualbrott är ett skambrott. Den utdömda strafftiden är endast en liten del av det verkliga straffet. Omgivningens fördömande kan vara på livstid – för vem vill umgås med en dömd sexualbrottsling? Hemligheten förövaren burit på innan brottet uppdagades byts ut mot hemlighållandet av att ha suttit i fängelse för ett sexualbrott.

När skammen är monumental och när omgivningens fördömande är totalt, ligger det nära till hands att förneka brottet. Förnekandet kan påverka förövarens närmaste omgivning. En mamma önskar att sonen är oskyldig och bestämmer sig för att tro på honom. Ett barn vill inte tro att pappa är skyldig. En kvinna som älskar en man kan ha svårt att se att mannen tidigare begått en våldtäkt på en annan kvinna. Så här sa en kvinna jag pratade med: ”Jag kan inte älska en våldtäktsman och eftersom jag älskar honom har han inte gjort det han är dömd för.”

På fängelsets sexualbrottsavdelning sitter många förnekare, trots att bevisen mot dem är mycket starka. Den som förnekar brott kan säga att även han föraktar sexualbrottslingar.

Det skulle gå att skriva en handbok om de vanligaste bortförklaringarna. Den jag oftast hör från dem som är dömda för våldtäkt på kvinnor är att kvinnan ljugit för att få skadestånd, att hon egentligen varit med på det. Sedan finns det mer kryptiska bortförklaringar: ”Till nittio procent är jag oskyldig.” Hur det ska tolkas vet jag inte.

Ibland händer det att jag läser domen tillsammans med den dömde. Bevisningen är mycket stark och när jag frågar om inte doLögnen och självbedrägeriet | 115

men stämmer kan svaret bli: ”Jo, den stämmer, men det var inte jag.”

En man jag pratade med dömdes för våldtäkt på en för honom obekant kvinna. Han hade förgripit sig på henne i en park. Kvinnan hade skador i underlivet och på ryggen och det fanns dna-bevis. Mannens förklaring var att han gjort slut med sin flickvän, och som hämnd för detta hade hon anlitat en kvinnlig bekant för att få honom att hamna i fängelse. Enligt den dömde mannen skulle kvinnan ha satt sig på en bänk i en park där han brukade promenera. När han gick förbi skulle kvinnan ha erbjudit sexuella tjänster till honom. De hade frivilligt sex, men efteråt skadade hon sig själv i underlivet och på ryggen och anmälde honom för våldtäkt.

Det finns intagna som aldrig kan erkänna ett sexualbrott. Där heder är viktigare än sanningen. Och det handlar inte bara om människor som kommer från länder där hedersbegreppet är livsviktigt för familjen och släkten, och där man aldrig blir förlåten om man erkänner. Det kan till exempel gälla en kriminell medlem i ett mc-gäng. Från en sådan hör man aldrig ett erkännande. Sexuella övergrepp, speciellt på ett barn, är oförlåtligt i den kulturen.

Det betyder uteslutning ur klubben. Medlemmen lever ofta helt och hållet för den och en bannlysning betyder personlig katastrof.

Det finns även de som anser att de haft rätt till sex på grund av att de varit gifta med offret eller för att de haft sex med offret vid ett tidigare tillfälle och därför kan det inte vara våldtäkt. De förnekar bestämt att de skulle ha gjort något brottsligt, trots att våldtäkterna av domstolen har betraktats som grova.

Många ljuger så trovärdigt att jag får en känsla av att de tror på sin egen lögn. Utifrån egna erfarenheter vet jag att det kan vara så.

När jag var liten bodde vi i närheten av en sjö. Jag var i sjuårs­ åldern och kunde ännu inte simma. Mina föräldrar förbjöd mig att utan vuxensällskap gå ner till sjön. Men många gånger var jag där utan deras vetskap. En dag hittade jag en död gädda vid strandkanten. Den var stor och jag kunde inte låta bli att släpa hem den.

Det innebar förstås att det avslöjades att jag ensam gått ner till 116 | De mest hatade

sjön. Men det var det värt. När jag så småningom tagit mig hem med den stora fisken, som visade sig väga fem kilo, hade jag hittat på en historia om hur jag fångat den. Jag sa att jag tagit en av pappas gäddsaxar, agnat på en av kattens strömmingar och hängt ner gäddsaxen från bryggan. När jag kommit nästa dag hade gäddan huggit på betet. Med inlevelse berättade jag om hur fångsten gått till. Redan då jag första gången berättade min lögnaktiga historia kände jag att den var sann, eller åtminstone nästan sann. Mina föräldrar var både rädda och arga, men jag märkte att de också var imponerade. Berättelsen om hur jag fångade den stora gäddan fick jag berätta många gånger för släktingar och vänner till mina föräldrar. För varje gång jag berättade blev lögnen mer och mer sann. Till sist trodde jag själv på den så starkt att om någon ifrågasatte min berättelse kunde jag börja gråta på riktigt. Det var ju sant! Just då när jag berättade var den absolut sann. Men under ytan visste jag att det var en lögn, men den vetskapen var lätt att tränga undan.

När min mamma fyllde sjuttio år höll jag tal för henne. I talet erkände jag att gäddfångsten var en lögn och sedan berättade jag hur det verkligen hade gått till. Då trodde hon mig inte.

Journalisten Per Snaprud33 har i en artikel presenterat professor Robert Trivers forskning om människans förmåga till självbedrägeri.

Trivers menar att bedrägeriet finns överallt i naturen. Insekter luras av växter för att bli pollinerade. Insekterna å sin sida kamouflerar sig som harmlösa eller frånstötande föremål för att inte bli uppätna. Gökens ägg är anpassade för att smälta in bland äggen hos en annan fågelart. Djur kan ge falska locksignaler för att luras.

Till skillnad från medveten lögn är självbedrägeriet mer effektivt, menar Trivers. Personen tror på sig själv vilket minskar den mentala belastningen av att hålla i minnet vad man tidigare sagt.

När man ljuger måste man samtidigt hålla en falsk och en korrekt beskrivning av verkligheten i medvetandet på samma gång.

Lögnen och självbedrägeriet | 117

Man måste undertrycka det sanna till förmån för det falska. Det är ansträngande.

Robert Trivers hävdar att det ligger i människans natur att förvränga verkligheten efter sina behov. När man talar med pedofiler hör man inte sällan bortförklaringar som: ”Det var hon som ville.” ”Jag trodde att hon var äldre.” ”Om inte samhället vore så fördömande mot oss pedofiler så skulle det inte vara skadligt.” ”Jag skadade henne inte, det var absolut inte något tvång.”

Eftersom en pedofil har en sexuell läggning som går ut på att vilja ha sex med barn bör man snarare förvänta sig än förvåna sig över att han bedrar sig själv genom att tolka övergreppen utifrån sina egna sexuella behov.

Man kan utifrån Trivers forskning anta att det bland sexualförbrytarna både finns människor som medvetet ljuger om sina övergrepp och sådana som bedrar sig själva och tror på sin oskuld trots att de är dömda.

När det handlar om brott som väcker omgivningens avsky, till och med medfångarnas avsky, kan skillnaden mellan förnekandet på grund av lögn och förnekandet på grund av självbedrägeri vara liten. Den skyldige intalar sig så starkt att han inte begått brottet att han nästan tror sig själv.

Men i djupet av sitt medvetande vet oftast förnekaren att han talar osanning. Medvetenheten kan i vissa fall fräta på samvetet så att situationen till sist blir outhärdlig. Den processen kräver naturligtvis att den skyldige har en moral som inte är alltför skadad.

Att personalen på fängelset har ett mänskligt bemötande mot en person som begått en omänsklig handling är dessutom en viktig förutsättning för att en förnekare ska våga ta steget till att erkänna sitt brott.

Att först ljuga och förneka och därefter erkänna kan vara en smärtsam process för en person som begått ett brott som väcker omgivningens förakt.

118 | De mest hatade

På fängelset hade jag en man i samtalsterapi som var dömd för mord på en vuxen och våldtäkt på en minderårig flicka. Vi pratade varannan vecka i fyra år. Han förnekade sitt brott genom hela rättegången. Bevisningen var mycket stark och mannen blev dömd till livstids fängelse. När han kom till fängelset förnekade han fortfarande sina brott. Han skulle begära resning, sa han. Före mordet och våldtäkten missbrukade han narkotika och hade dömts flera gånger för olika tillgreppsbrott och narkotikabrott. Att se sig själv som en som dödat och våldtagit var mycket långt ifrån hans egen självbild.

Efter drygt tre år i fängelset bestämde han sig dock för att erkänna.

Det var nästan så att jag trodde på mina egna lögner. När jag läste förundersökningen var det som om jag programmerade in mig på vissa delar där det fanns tveksamheter i bevisningen. Jag försökte hela tiden få bort anklagelserna från mig själv. Jag kunde inte förlika mig med det jag gjort. Så fort brottet kom upp i tankarna så hittade jag på sätt att slå bort dem. Jag började läsa en bok, titta på teve, försökte hitta på något som hjälpte mig att inte tänka på det jag gjort. Även efter att ha blivit dömd hängde jag kvar vid min påstådda oskuld. Så fort någon började prata om brottet blev jag tyst eller så började jag prata om något annat.

I våra samtal kunde jag ana att det pågick en strid inom honom.

Från att vid varje samtalstillfälle ha pratat om att få resning och bli frikänd, blev den typen av samtal allt ovanligare. Hans mammas hälsa oroade honom mycket och han var väldigt engagerad i sina syskon och deras barn. Brotten han var dömd för undvek han alltmer att prata om. Hans kontaktkvinna på fängelset blev mer och mer betydelsefull för honom och han pratade så gott som dagligen med henne. I mina samtal med kontaktkvinnan anade vi att kampen inom honom skulle leda till att han erkände sina brott. Bara vi gav honom tid och visade att vi accepterade honom som den han var.

Det tog tre och ett halvt år från att jag blev häktad till att jag började våga prata om vad jag gjort. Jag hade börjat tänka på det mer Lögnen och självbedrägeriet | 119

och mer och sen åkte jag på ”retreat” som leddes av en präst. Det var på ett annat fängelse där man under en vecka levde i tystnad, med de övriga deltagare pratade man bara vid måltiderna. Det var första gången efter jag blev dömd som jag fick möjlighet att bara tänka inåt och ta tag i mig själv. Det blev ett uppvaknande för mig. Jag insåg att det inte håller att ljuga. Allting runt omkring mig blev drabbat av det totala förnekandet. Jag fick ingen rätsida på någonting. Jag kunde inte vara ärlig mot mina nära och kära, jag kunde inte vara ärlig mot medintagna, mot min kontaktkvinna, mot dig och övrig personal. Det blev som ett virrvarr inom mig. Allt blev så jävla ytligt. Det var skitjobbigt, jag visste inte var jag skulle vända och vrida mig. Hur skulle familjen reagera om jag sa sanningen? Hur skulle personalen reagera? Hur skulle mina medintagna reagera? Det var så väldigt mycket skuld och skam som kom upp inom mig. Jag var rädd för att alla skulle vända mig ryggen. Det var väldigt stora trösklar att kliva över för mig.

Den jag först berättade för var min kontaktkvinna på fängelset.

Första gången jag berättade trodde jag att hon kommer säkert inte att vilja vara kontaktperson för mig när jag berättat sanningen. Ju mer jag berättade för henne desto mer förtroende fick jag och då blev jag mer öppen i min kontakt med personalen. Dom fick nog en annan uppfattning om mig och för mig har det inneburit en kollo­sal personlig utveckling.

Erkännandet var en process. Han började med att erkänna mordet, men förneka våldtäkten av den minderåriga flickan. Det var som om han skämdes mest för det han gjort mot flickan. Han hade under hela sitt kriminella liv hatat sexualbrottslingar och så blev han själv en sådan. Det var svårt att ta det till sig.

När jag väl började prata om det blev det mycket, mycket enklare med kontakten med familjen och även med alla andra. Jag behövde inte ha den där muren uppe längre.

120 | De mest hatade

Skillnaden på mig nu och då jag förnekade är att jag inte längre är lika misstänksam. Hela tiden var jag tvungen att vakta på mig själv, vad jag sa. För mig blev det en ohållbar situation.

Nu är jag inställd på att få så mycket hjälp som möjligt och leva ett lugnt liv när jag kommer ut. Jag vill slippa det som drogerna gjort med mig. Det här är första gången i mitt liv som jag har en ärlig chans att bygga en bättre grund för min framtid.

Erkännandet frigjorde konstruktiv energi. Han vågade börja prata om de hemska brott han begått, och utan bortförklaringar ta till sig att han bragt en människa om livet och sexuellt traumatiserat en ung människa. Han försökte komma bort ifrån sin gamla missbruksjargong och markerade tydligt inför sina medfångar att han ville lämna det liv han tidigare levt; missbruket och kriminaliteten. Nu orkade han inte göra mer skada mot andra och mot sig själv, sa han. Han blev troende, men inte fanatisk. Till slut bad han mig meddela flickan han våldtagit att han nu erkänt, inte för att bli förlåten utan för att han genom mig förstått att brottsoffer mår ännu sämre om förövaren förnekar brottet.

De närstående När en förövare anmäls och fälls för sexuella övergrepp drabbas inte bara hans offer av kränkningen. Även förövarens närstående drabbas. Ringarna av skam för det brott förövaren begått sprider sig främst till hans allra närmaste; barn, hustru och föräldrar. Men även ibland till arbetskamraterna.

När det uppdagats att en pappa förgripit sig sexuellt på ett barn inom familjen ställer sig många frågan om inte hustrun anat något.

Omgivningens outtalade misstänksamhet ökar hustruns skamkänslor. Om hustrun inte lämnar mannen efter det att han blivit gripen och dömd anses det som väldigt suspekt. En normal kvinna kan väl inte stanna hos en man som kränkt andra sexuellt, särskilt om det handlar om barn i den egna familjen?

Jag har mött kvinnor som lämnat mannen omedelbart då de fått reda på vad han har gjort. Jag har även träffat kvinnor som i ett initialskede stannat kvar i relationen med den dömde mannen. Det är som om chocken inte riktigt får dem att inse vad han faktiskt har gjort. ”Det är inte den mannen jag känner som begått övergreppen.” ”Nu behöver han mig mer än någonsin.” ”Han kommer inte att göra det igen.” Men efter en tid, när hon börjar ta till sig känslan av att ha blivit sviken och ser vidden av kränkningen, då avslutar hon relationen. Ibland kan den processen ta flera år. I några få fall kan det hända att relationen med mannen håller fängelsestraffet ut och att de fortsätter att leva ihop efter strafftidens slut. Hur en kvinna förhåller sig till sin man efter att det uppdagats att han är en sexualbrottsling behöver inte ha något som helst samband med huruvida hon hade vetskap om övergreppen medan de på122 | De mest hatade

gick eller inte. Psykologin kring hur vi människor fattar våra levnadsbeslut är långt mer komplicerad än så.

Finns villkorslös kärlek? En kärlek som består oavsett vad som händer? I den villkorslösa kärleksrelationen kan man ta avstånd från handlingen men inte från personen. Ju närmare släktskapet är i en relation desto starkare är det kitt som håller ihop den.

Hos kvinnan som mannen levt med finns den villkorslösa kärleken oftast inte. Det vanligaste är trots allt att kvinnan lämnar sin man när han döms för sexuella övergrepp. Vetskapen och kränkningen är för stor för de allra flesta kvinnorna i den situationen.

Föräldrar älskar sina barn. Det ska mycket till för att en förälder själv ska ta initiativ till att bryta kontakten med sitt barn.

Men det händer ibland, till exempel vid infekterade vårdnadskonflikter där en förälder bryter kontakten med barnen på grund av konflikter med den andra föräldern. Eller när en egocentrisk förälder skiljer sig och skaffar en ny familj. Barnen från det första äktenskapet kommer plötsligt i andra hand. Det finns säkert många fler exempel på att föräldrar kan bryta kontakten med sina barn.

När det gäller de förövare jag möter på fängelset är det påtagligt att föräldrar, men även syskon, är de som ihärdigast upprätthåller kontakten under fängelsetiden. Jag har inte mött någon förälder som helt tagit avstånd från sina sexualbrottsdömda söner i fängelset. De skriver brev och besöker dem regelbundet. De tar avstånd från brottet men inte från personen de vårdat och följt sedan födseln. De är ledsna, förkrossade, men de står kvar vid sitt vuxna barns sida under hela strafftiden.

Det kitt som håller samman förövarens egna barn förefaller inte vara lika starkt som det mellan förövaren och hans föräldrar.

Nu menar jag barn som inte är direkta offer till förövaren. Det är som om den långa tiden barnen inte träffar sin pappa, i kombination med sveket, löser upp lite av den ursprungliga bindningen. Inte sällan är pappans behov av att träffa sitt barn större än De närstående | 123

barnets behov av att träffa pappan. Därför är det viktigt att det är barnet självt och inte pappan eller mamman som ska bestämma hur ett barns umgänge med den sexualbrottsdömde pappan ska utformas.

Jag har intervjuat två kvinnor och ett barn. Kvinnorna har levt ihop med män som förgripit sig sexuellt på deras barn. Barnet, en tonåring, har en syster som blivit sexuellt utnyttjad av deras biologiska pappa.

Boel När jag träffar Boel har det gått fem år sedan den smärtsamma dagen då hon förstod att hennes man förgrep sig sexuellt på hennes sjuåriga dotter. Övergreppen hade då pågått i ett helt år.

Jag har mött henne tidigare, när hon hälsade på mannen i fängelset där jag var hans psykoterapeut. Liksom en del andra kvinnor i hennes situation hade hon svårt att omedelbart släppa greppet om relationen, trots det mannen hade gjort mot hennes dotter. Jag träffade henne också vid ett möte på BUP som handlade om dotterns behandling. Nu bor hon med sina barn i en liten röd stuga nära den stad där hon levde tillsammans med mannen.

Boel träffade mannen på en bilmässa. Hon kom från storstaden, han från en mindre stad. Hon hade levt ett intensivt och utåtriktat liv med mycket festande och många relationer. På grund av missbruk hade hon genomgått en behandling. Nu var hon en drogfri, ensamstående mamma som längtade efter ett lugnt liv. Han hade inga barn och hade levt ett inrutat liv, han arbetade som bilmekaniker och ”skruvade” med bilar även när han var ledig. Det klickade mellan dem. Kanske för att hon behövde en man som levde lugnt och regelbundet och han behövde någon som förde in ny energi i hans liv.

Snart flyttade de ihop och fick ett gemensamt barn. Egenskaperna de uppskattat hos varandra blev nu en källa till stress och irritation. Han tyckte att hon var för oansvarig och lättsinnig när det gällde ekonomin. Själv var han van vid att spara först 124 | De mest hatade

och köpa sedan. Hon tyckte att man kunde köpa på avbetalning och låna för att snabbt få det de behövde. Dessutom tyckte hon att det var hon som fick ta ansvar både för familjen och för att de över huvud taget skulle ha några sociala kontakter: ”Jag var den som gick upp först för att ge välling, oavsett om han var ledig eller jobbade.”

När deras gemensamma barn föddes blev Boels dotter ännu mer ”klistrig” på styvpappan, hon ville sitta i hans knä och klänga på honom. Eftersom hon inte hade haft någon kontakt med sin biologiska pappa kan man anta att hon kämpade för att vara en fullvärdig medlem av den nya kärnfamiljen, att hon skulle vara lika viktig som deras gemensamma barn. Hon kallade styvpappan för ”pappa”.

Jag började misstänka att det var något som inte var bra, kanske tre, fyra månader innan det uppdagades. Jag vet inte var jag fick det ifrån. Jag började tänka så, men sen tänkte jag att jag är ju en sån elak människa och han är så himla snäll så det skulle han aldrig göra. Jag gick och hade dåligt samvete för att jag trodde honom om något så illa. Jag tror känslan berodde på att flickan började uppföra sig konstigt. Hon fick raseriutbrott. En kväll när vi hade fest hemma kom min man ut och pussade mig i köket. Min dotter kom samtidigt in i köket och fick ett riktigt raseriutbrott.

Det gick inte att prata med henne under resten av kvällen. Det var väl svartsjuka.

Ett litet barn som längtar efter en pappa och plötsligt finner ett substitut för den pappa hon aldrig haft, kan inte förstå skillnaden på en normal styvpappa-barnkontakt och en onormal. Antagligen upplevde hon att all kontakt där hon hamnade i centrum för hans uppmärksamhet var bra, för då minskade rädslan för att även förlora honom.

Jag hade en känsla av att något var fel, som om det var för mycket mellan dom. Samtidigt hade hon aldrig haft någon pappa. Jag De närstående | 125

hade ju levt ett ganska vilt liv. Magkänslan har varit det enda jag har kunnat lita på. Det var den jag måste försöka gå på. Jag har gått och funderat på om jag kunde ha sett det tidigare, men jag vet inte.

Skulden över att inte ha sett och inte stoppat övergreppen tidigare förefaller de allra flesta i hennes situation bära på. Även om man kommer fram till att man inte kunnat göra något åt det som hänt, är själva funderingen konstruktiv. När ens barn drabbas av en olycka går det inte som förälder att avfärda den egna skulden.

Att fundera några varv om det är något man skulle kunna ha gjort för att förhindra det inträffade är djupt mänskligt.

På söndagar när jag gick upp och gjorde frukost kom alltid min dotter och la sig i hans säng. Hon gjorde ofta det. Efter ett tag kom de båda in i köket. En söndag när jag gick in i sovrummet för att bädda hittade jag en kletig handduk med spermier. Då fanns det inget jag kunde skylla bort det på. Jag frågade henne vad hon och pappa gjort i sängen. Ingenting, sa hon. Men vad hade ni handduken till då? Det får vi inte säga, sa hon, och det räckte för mig. Jag frågade ingenting mer. Jag blev iskall, både inombords och utombords. Om någon tagit i mig hade jag nog varit kall, som när man är så där riktigt, riktigt rädd. Den iskalla känslan släppte inte. Jag ringde till en kompis och bad henne att komma och hämta barnen.

Det har hänt något, sa jag. Jag berättar sen. Sen ringde jag polisen.

Då var min man nere i garaget. Polisen lät inte överdrivet intresserade. Jag sa att min man har utnyttjat min dotter sexuellt och att jag ville att de skulle komma och hämta honom. Det är inte säkert att vi kan komma och hämta honom, sa dom. Då slår jag ihjäl honom, sa jag och då kom de faktiskt. Dom pratade med åklagaren som sa att de kunde ta med honom in och anhålla honom.

Boel hade levt ett hårt liv innan hon träffade sin man. I de kretsar hon rört sig var det en nödvändighet att agera vid fara. Nu hade hon nytta av sina tidigare livserfarenheter. Den fruktansvärda upptäckten gjorde henne inte paralyserad utan handlingskraftig.

126 | De mest hatade

Så jag gick där och väntade på polisen. Han kom in och pussade mig på kinden. Jag stod vid diskmaskinen och hade en stor kniv i handen. Hade jag inte haft ett barn som satt nedanför mig på golvet då hade han nog legat risigt till. Men jag klarade av att hålla mig lugn och inte säga något.

Polisen kom och hämtade mannen. I förhören erkände han.

Jag tror att jag befann mig i chock. Jag minns att jag la patiens på datorn; om och om igen. Det var jobbigt att allting tog så lång tid.

Det var tur att han erkände på en gång för det gjorde det hela lättare när han tog på sig ansvaret. När chocken släppte blev jag arg och ledsen, både på mig själv och på honom. Jag var arg på mig själv för att jag valt ’idioten’ eller ’det jävla monstret’ som jag kallade honom då. Jag anklagade mig själv för att jag borde sett tidigare, att jag borde satt stopp för det tidigare. Jag hade ju haft magkänslor som sa det.

Sen var jag arg för att han förstört hela livet. Inte bara för min dotter utan hela vårt liv. Det hade varit lättare om han ramlat ner från taket och slagit ihjäl sig. Då hade jag kunnat sörja honom. Det var svårt att sörja ett förhållande som gått i kras på grund av detta.

Boel beskriver vilka extrema känslokast hon drabbades av när hon kunde börja ta till sig det han hade gjort. Hon kastades mellan självanklagelser, hat och önskningar om att det hade varit bättre om han dött i en olycka. Den egna skulden hade hon svårt att skaka av sig.

Jag var arg på min man och min dotter var arg på mig. Hon brydde sig inte om vad jag sa. Hon tyckte att hon stod högre än mig i rang hemma. Det var ju henne han älskat, inte mig. Det blev en väldigt jobbig relation mellan oss eftersom hon såg mig som en konkurrent. Jag kände svartsjuka samtidigt som man inte kan vara svartsjuk på sitt eget barn. Han hade ju faktiskt valt någon annan än mig. Det var svårt för det var ju inte min dotter jag var svartsjuk på.

Det var mer för att han valt någon annan än mig. Vi gick ju i terapi på BUP, men de kom ingen vart med henne.

De närstående | 127

Inte enbart övergreppen utan även styvpappans idealisering av flickan hade orsakat psykiska skador på barnet. På grund av den uppmärksamhet hon fick av styvpappan började hon fantisera om att ha konkurrerat ut mamman. Det var henne som styvpappan älskade, inte mamman. Kanske upplevde flickan inte övergreppen som övergrepp utan som en kärleksförklaring från styvpappan, ett bevis på att han älskade henne mer än mamman. Nu var det flickan som ägde styvpappan och mamman skulle bli lika maktlös och utanför som flickan tidigare känt sig. Frivilligt ville hon inte avsäga sig den triumfen och nu var hon arg på mamman för att hon hade skickat honom i fängelse. I det tillstånd mamman befann sig kunde hon inte värja sig för dotterns anklagelser. Hon fylldes av känslan att mannen hade övergivit henne till förmån för hennes dotter. Samtidigt insåg hon hur fel det var att känna sig utkonkurrerad av sitt eget barn.

Efter ett år gick jag in i väggen. Jag satte mig i soffan och drack lite kaffe. När jag skulle resa mig kunde jag inte det. Jag satt och stirrade på kaffekoppen i flera timmar och kom inte upp ur soffan. Sen satt jag och stirrade framför mig i flera veckor och sen sov jag och sov och sov och sov. Jag gjorde fortfarande det allra nödvändigaste skickade barn till skolan och lagade mat. Men ingenting utöver det som var livsviktigt.

Med tanke på den inre stress mamman levt med sedan hon uppdagade mannens sexuella övergrepp på dottern, är det inte förvånande att hon fick en utmattningsdepression. Hon var nu ensamstående mamma med två barn och bodde dessutom kvar i den lägenhet där övergreppen pågått.

Trots allt som hänt fanns det ibland känslor kvar för honom. Jag hälsade på honom i fängelset och hade vissa förhoppningar att vi skulle kunna lappa ihop det, men samtidigt insåg jag att det var ett falskt hopp. Jag borde begripit att det inte skulle gå. Jag tror att mina orealistiska förhoppningar var ett behov av att ha någon, att känna värme och närhet.

128 | De mest hatade

Det kan förefalla konstigt att hon, trots att mannen förgripit sig sexuellt på dottern, kunde tänka sig att fortsätta relationen med honom. Jag kan bara förstå det utifrån att Boel, när hon kände sig ensam och övergiven med två barn, omtolkade övergreppen till en otrohetsaffär som det var möjligt att förlåta. Men när pendeln slog över och hon såg det som det verkligen var; sexuella övergrepp på hennes eget barn, då kunde hon inte tänka sig att leva med honom.

Om jag ska se tillbaka på hur det varit så kan jag säga att första åren efter de sexuella övergreppen så brydde sig min dotter inte om vad jag sa. Hon tyckte att hon stod över mig och hon längtade efter sin styvpappa. Hon kunde till och med berätta för kamrater att hon skulle gifta sig med sin styvpappa när han kom ut ur fängelset.

Hon slutade plötsligt att längta efter honom efter hon fick träffa honom på BUP. Då ramlade polletten äntligen ner. Då insåg hon att den som hon längtade efter och inbillade sig att det var hennes pojkvän var en gubbe. Vi borde haft den träffen mycket tidigare.

Efter det mötet slutade hon att prata om honom som pappa. Hon sa till psykologen på BUP: ’Det var ju en gubbe, va gammal han var.’ Det var genombrottet. Hon hade haft en bild av honom som ett rosa moln och det berodde kanske på att hon aldrig blev fysiskt skadad. Hon upplevde det inte som något otäckt.

När offrets känslomässiga bindning gentemot förövaren varit stark kan ett möte under kontrollerade former paradoxalt nog vara en hjälp att bryta barnets vanföreställningar. Flickan hade i sin fantasi byggt upp en ”rosa” bild av styvpappan som raserades när hon såg honom på nytt. ”Han var ju en gubbe.”

Nu lever Boel i en ny relation. Hennes dotter frågar inte längre efter sin före detta styvpappa. Det har hänt att de hälsat i samband med att han träffat sitt biologiska barn. Då säger hon bara ”hej” utan att vare sig verka intresserad eller rädd.

De närstående | 129

Min dotters biologiska pappa misshandlade mig och hennes styvpappa förgrep sig sexuellt på henne. Min syn på män har inte precis blivit bättre med åren. När jag träffade min nuvarande man frågade jag mig vad det var för fel på honom eftersom han ville vara ihop med mig och det sa jag till honom. ’Är du yxmördare?’ frågade jag. Jag har fått en grundinställning att män som väljer mig inte är normala. Men än så länge har han inte visat några tendenser till att vara onormal.

Sofie Jag parkerar utanför radhuset där Sofie lever med sina två barn och en katt. Här har hon bott under några år. Det var omöjligt för henne att bo kvar i samma hus där hon levde med mannen som tittade på barnporr och förgrep sig på barn, bland annat deras gemensamma dotter. Sofie lever nu i en relation med en ny man. De är särbo och han bor två hus ifrån henne. Hon bjuder in mig i köket och börjar berätta.

I femton år hade hon levt i ett relativt lyckligt förhållande med sin man. De bodde i en villa i en ganska välbärgad förort till en mellanstor stad. Hon hade ett bra arbete som chef på ett mindre företag och han var försäljare av datorer på ett stort företag. Familjen hade bra ekonomi. Könsrollsfördelningen var dock väldigt traditionell, trots att båda arbetade heltid var det hon som stod för ”markservicen”, lagade mat och såg till att de hade ett utåtriktat socialt liv. Han var inte lika intresserad av det sociala umgänget, drog sig ofta undan med sin dator och arbetade med, som hon trodde, att uppdatera sig inom sitt yrke. Den obalansen kunde hon stå ut med. Men det hon hade svårt att hantera var att han inte var speciellt intresserad av henne som kvinna. Han tog sällan initiativ till sex och hon led av känslan att inte duga.

Innan det här uppdagades hade jag startat en egen process där jag hade funderingar på hur jag skulle ta mig ur äktenskapet. Det jag 130 | De mest hatade

visste var att han porrsurfade. Jag hade kommit på honom en gång.

Det där får du fanimej sluta med, sa jag till honom. Det är inte okej. Jag tog det som att jag inte dög som kvinna. Jag la hela skulden på mig själv. Ganska lång tid, kanske ett par år innan det uppdagades, hade jag en känsla av att något inte stämde. Och hela tiden trodde jag att det var mig det var fel på; att han tittade på porr för att jag inte dög.

När polisen knackade på dörren uppdagades den hemska sanningen. Under flera år hade mannen laddat ner barnpornografi från nätet. Han hade även producerat egna barnpornografiska bilder, vilket innebar att han själv utnyttjat barn sexuellt och tagit bilder som han lagt ut på internet.

När de kom och knackade på dörren klockan sex på morgonen förstod jag ingenting. Jag blev inputtad i trappan och det drällde in folk. Jag har senare fått förklarat att de alls inte knuffade in mig i trappan, men den känslan har jag. Dom kunde inte förklara någonting. Du får veta sen, sa dom. Nej, jag fattade ingenting.

Inte ett dugg fattade jag. Det gäller inte dig, sa polisen. Och min dotter, vart ska hon? Vi tar hand om henne, fick jag till svar. Vi åkte i varsin bil och hamnade på polishuset. Till slut kom det en polisinspektör och berättade vad som hade hänt. Jag förstod inte vad han pratade om över huvud taget. Jag trodde honom inte. Sen visade de mig några bilder, väldigt få för att inte utsätta mig för mycket. De ville bara försöka få mig att förstå vad som hade hänt.

Det blev bara kaos i skallen på mig. Jag förstod inte vad jag skulle svara på för frågor över huvud taget. Efter förhöret fick jag skjuts till socialkontoret och där träffade jag mina föräldrar. Dom viss­ te inte vad som hänt så jag fick berätta. Då var jag totalt kolugn.

Inte en nervgungning någonstans. Jag bara berättade mekaniskt.

Dom bröt ihop och det var jag som var den starka. Vi blev erbjudna hjälp av det mobila akutteamet. Nej, jag skulle inte ha någon hjälp. Det här går bra, inga problem. Sen fick jag åka med mamma och pappa. Jag kunde inte äta så jag gick och la mig, men sov De närstående | 131

inte en blund på hela natten. Hem kunde jag inte åka för det var ju avspärrat. Där var polisen och tömde huset på bilder och fotografier. De sökte igenom huset från bottenplattan till vinden. De pratade med grannarna.

Att få reda på att den person man levt och skaffat barn med är en sexualbrottsling är en traumatisk upplevelse. Ett trauma uppstår när en plötslig händelse överväldigar en individ så att hon inte förmår handskas med och behärska de känslor som uppstår. När det otänkbara händer, när förvåning och skräck kombineras i en chockartad upplevelse och när individen inte har mental beredskap att hantera den. En traumatisk kris kan delas in i olika faser: • • • •

Chockfasen Reaktionsfasen Bearbetningsfasen Nyorienteringsfasen

I chockfasen kan man inte inse att det som skett verkligen har inträffat. Man upplever overklighetskänslor. Är det man upplever fiktion eller verkligt? De psykologiska försvaren är framför allt bortträngning och förnekande. Personer som befinner sig i chockfasen reagerar bland annat med avstängdhet, de blir desorienterade och känslorna är avtrubbade. Tankeförmågan och förmågan att uppfatta vad som händer begränsas. Vissa personer kan bli apatiska eller hyperaktiva.

En person som befinner sig i chockfasen har som regel inte förmåga att be om eller formulera vilken hjälp hon behöver. Eftersom hon ännu inte insett att det som hänt verkligen har inträffat är sannolikheten stor att hon avvisar hjälp från omgivningen. En person i chockat tillstånd behöver information i kombination med fysiskt omhändertagande. Sofie fick information, men kunde inte ta den till sig. Erbjudandet om hjälp från det mobila psykiatriska teamet kunde hon heller inte ta emot just då.

132 | De mest hatade

Polisen sa att jag inte behöver vara orolig, media vet ingenting. Det första som hände morgonen efter var att det kablats ut på teve. Det var en polis som blev intervjuad utanför vårt hus. Sen läste vi om det på textteve. Polisen slog sig för bröstet och tyckte att de varit duktiga. Men jag var inte beredd. Hade de bara sagt något om att de skulle gå ut i media hade det kanske varit annorlunda. Men de lovade och det trodde jag på. Då bröt jag ihop. Jag ramlade ihop i en hög på golvet. Jag kunde inte gå, inte röra mig. Det gick inte.

Det var precis som om hjärnan stängde av kroppen. När jag såg vårt hus på teve då kom alltihop till mig.

Pappa släpade ner mig och körde mig till akutteamet. Jag hängde bara på honom som en trasa. Sen fick jag hjälp av akutteamet att hitta någon slags reda i allt som hänt. Jag kom dit två gånger i veckan under en månad. Sen fick jag en egen terapeut.

Att över huvud taget gå utanför dörren den första veckan var knappt så jag vågade. Jag trodde det stod skrivet i pannan på mig att jag varit gift med en pedofil. Jag vågade inte gå ut på gatan där pappa och mamma bor. Jag åkte till jobbet på kvällen för att undvika folk. Jag kände mig som en brottsling, fast jag visste ändå att jag inte var det.

Mina relationer med grannarna föll helt. De tittade inte ens åt mitt håll. Jag bad dem ta posten, men det gick inte. Dom ansåg att jag hade vetat om det. Du kan inte ha varit ovetande, sa de. Det var flera som inte hälsade i affären. Vi blev utmobbade. Det var en mamma som inte tog avstånd från mig. Hon är fortfarande en av mina närmaste väninnor.

I chockfasen kan man inte tro att det som händer är sant. Man värjer sig för sanningen. I reaktionsfasen förstår man att det värsta verkligen har hänt, men man försöker slå tankarna ifrån sig. Det är då en serie posttraumatiska symtom kan drabba personen. Sofies reaktion var så stark att hon under en kort period förlorade förmågan att gå. Hon fick bäras till det psykiatriska akutteamet. Andra symtom som är mer vanligt förekommande är mardrömmar, De närstående | 133

sömnsvårigheter, överkänslighet, rastlöshet, skuld, skam, oro, undvikande, koncentrationssvårigheter, och flashbacks, det vill säga återupplevelser av minnesbilder som om en film spelas upp inne i huvudet. Eftersom en person i reaktionsfasen kämpar emot och inte orkar ta till sig vidden av problemet kan hon även vara motvillig till att ta emot terapeutisk hjälp. ”Jag trodde det stod skrivet i pannan på mig att jag varit gift med en pedofil”, säger Sofie. Skammen slår mot hela personen.

Man upplever att man är annorlunda än andra, inte annorlunda och bättre utan annorlunda och sämre. Den skamliga handlingen mannen gjort färgar inte bara av sig på hans offer utan även på alla i hans närhet; hustru, barn och föräldrar. Sofie kände sig som en brottsling fast hon samtidigt visste att hon inte var det. Känslan styr mer än förnuftet. En vanlig reaktion på skam är att man vill gå och gömma sig, inte synas och att man upplever att alla kan se vilken dålig människa man är. ”Du kan inte ha varit ovetande”, sa grannarna. Det ökade på Sofies skamkänsla.

Så långt som ett par år innan det här uppdagades hade jag en känsla av att något inte stämde, att han tittade på porr för att jag inte dög. Nu ramlade allting på plats. Det blev som en förklaring.

Det handlade ju inte om mig utan om honom; att han inte vågade, inte kunde. Jag förstår att han inte kunde berätta vad han höll på med. Han visste att då skulle han bli av med mig, med barnen, med precis allt. Så pass kände han mig att han förstod att jag aldrig någonsin skulle acceptera det han gjort. Det förvånar mig att jag i två års tid kunde göra våld på mig själv och acceptera ett liv där jag inte dög som kvinna. Det förvånar mig fortfarande. Hur tänkte jag?

Även om Sofie var en utåtriktad person levde hon ett sexuellt isolerat liv. Hon hade varit mycket ung då hon träffade sin man. De hade skaffat barn. Hon hade ingen egen uppfattning om huruvida hon var attraktiv som kvinna eller inte. När mannens sexuella intresse, som varit ljummet redan från början, svalnade ytterliga134 | De mest hatade

re, tolkade hon det som att hon inte dög som kvinna. Den känslan förstärktes av att hon kom på honom med att titta på pornografi på datorn. Den egna tolkningen gjorde det svårare att våga bryta upp. Vem skulle vilja vara ihop med henne? Hon trodde att hennes egen självbild var sann tills hon fick en helt annan förklaring.

Då kom hatet när jag började tänka på varför jag inte dög. Jag började tänka på hur jag på alla möjliga sätt skulle komma åt honom och ta livet av honom. Då hade han turen att sitta inlåst. Han hade många brottsrubriceringar på sig. Det som väckte värsta hatet var det han gjort mot flickorna, rent fysiskt. Det var det värsta, vissa detaljer han roat sig med.

Min dotter kröp mig in på bara skinnet. Hon ville verkligen ta reda på om jag stod kvar när det blåste. Hon kröp upp i knäet. Hon gick tillbaka i åldern. Hon satt nära och det var mycket fysisk kontakt ifrån henne. Mycket kramar. Hon var nio år, men blev som en sex, sjuåring. Hon blev gosig och ville inte släppa mig ur sikte.

Det höll på några veckor. Vi var väldigt tajta. Hon hade sommarlov och jag var sjukskriven. Jag blev stark fast ändå grät vi mycket tillsammans.

När han sen placerades ut på ett fängelse ville jag träffa honom en gång och det var enbart för min egen skull. Det var för att få bekräftat att jag dög som jag var. Jag upplevde att han var väldigt underlägsen och att jag hade kommit så himla långt. En känsla jag ville visa honom, knäppa honom på näsan med att jag klarade mig alldeles utmärkt utan honom. Jag sa till honom att han har förstört så mycket genom att göra det han gjort, så han kunde glömma att jag skulle förlåta honom. Jag behövde se att han var underlägsen.

På något sätt behövde jag den triumfen. Det var solklart för mig att jag ville åka dit för att trampa på honom. Sen hade jag inget behov av att träffa honom mer. Det var ett känslosamt möte.

I bearbetningsfasen har man större vilja till reflexion över händelsen och över de egna reaktionerna. Man vågar rikta sina känslor utåt istället för att belasta sig själv med skuld och skam. Ilskan minsDe närstående | 135