PEDER FREDRICSON

TEXT: PEDER FREDRICSON med Lisen Lindahl

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM

”Det är den 28 februari 2015 H&M All In ska gå sin första Grand Prix på Scandinavium i Göteborg. På de fullsatta läktarna applåderar tolvtusen människor. Jag kan känna All Ins energi genom sadeln och hur hans hjärta slår genom mina stövlar. Jag vet att det är nu det gäller. På banan finns det inga utrymmen för misstag, varken från All Ins sida eller min.

Så fort startsignalen går blir publiken knäpptyst. All In är nu helt fokuserad på hindren. Jag vet att jag sitter på en superstjärna, men kan vi få till en tillräckligt snabb och felfri runda? Får vi det så vinner vi, det vet alla här inne.

Vi rider mot första hindret. All In hoppar och seglar vidare mot nästa. Plötsligt känner jag hur han lägger in en helt ny, högre växel. Han hoppar med en kraft jag aldrig känt tidigare. Han är snabb, försiktig och har full kontroll på benen. När jag vänder upp snävt mot näst sista hindret hör jag hur det går ett sus genom publiken. Ett hinder kvar.

Full fart framåt och när vi hoppar sista hindret och bommen ligger kvar ställer sig publiken upp och vrålar av glädje. Taket nästan lyfter. Vi har vunnit! Och All In har fått en drömstart på sin karriär. Han har just bevisat för alla vilken makalös liten häst han är.” inte är galen. Hästarna och gårdens andra djur ingick i mitt äventyr där inget verkade farligt eller kändes påtvingat.

Jag var inte speciellt sugen på att börja tävla, men det var Jens. Så han tjatade på pappa om det. Pappa var mindre entusiastisk men gav med sig: ”Bara ni sköter allt själva med anmälan och packning av era grejer och ponnyernas utrustning så kan jag köra er.” Jens och jag ryktade våra hästar, packade alla våra saker kvällen före tävling och la in dem i bilen. Mamma gjorde i ordning matsäck och pappa frågade om vi fått med oss allt. Och så åkte vi, men vi glömde alltid något och kom därför nästan alltid för sent.

Jens och jag fick hoppa ur bilen när vi kom fram och gå banan själva medan pappa parkerade. För Jens var det okej, men jag var bara sex år och hade svårt att koncentrera mig när vi gick banan. Dessutom glömde jag den varannan gång när jag skulle hoppa. Jag red vanligtvis väldigt fort. Det hände att jag halvvägs genom banan inte visste vart jag skulle. Då red jag fram till pappa på läktaren för att fråga var nästa hinder var. Jag blev utesluten. Ingen blev arg på mig men det satte sina spår och jag gillade inte tävlingar. Bara jag kände lukten av sågspån i ett ridhus mådde jag dåligt. Så jag slutade tävla.

Jag är faktiskt glad att jag inte kom igång på allvar med tävlandet för tidigt. För jag tror att när man kommer på att man ska tävla, då vill man snart börja vinna också, och då blir det ju plötsligt en helt annan inriktning på det hela. Jag kände aldrig tvång, bara frihet, och det gav mig möjlighet att testa gränserna på hästryggen. Att rida upp och ner för backar, hoppa över diken barbacka och simma i Mälaren hade jag kanske inte gjort på samma sätt om jag blivit tävlingsryttare för tidigt. Då hade jag förmodligen lagt all min energi på att försöka vinna.

Efter Jocke fick jag en stor B-ponny av min gudfar Erik Andersson som bodde på Lina gård utanför Södertälje. Lord var en kolsvart welsh-arabkorsning och het som tusan. Han stack med mig ett par gånger och jag tyckte det var lite obehagligt att inte ha någon kontroll, men så lärde pappa mig ett knep. Lord stack nämligen alltid från samma plats, ett öppet fält, och skenade alltid tillbaka samma väg mot stallet. Han sa: ”När du närmar dig stallplan nästa gång ska du dra i högertygeln. Då kommer ni upp i den branta skidbacken istället för till stallet, och när du känner att han börjar bli trött och vill stanna så fortsätter du att driva på honom.

Efter det tycker han nog inte att det är så kul att springa iväg med dig.”

Det fungerade. Lord skenade bara en gång till efter det.

Jag är nio år och rider Lord, min andra ponny, hos Karin i Boden. Ridningen har kommit en bit och jag har börjat hoppa. Det är kul att se hur ridsättet eller ”stilen” följer en genom livet, precis som sättet man går och rör sig.

< Här rider jag som fyraåring shettisen Jocke, som jag fick ta över efter min bror Jens. Jens hade själv ”ridit in honom” och eftersom Jocke var hans första häst var Jocke inte särskilt välutbildad. Det var inte alltid lätt att få honom dit man ville. Han kastade av oss varje dag. Det var han som gav mig mitt första brutna nyckelben.