9789175044408

Händelser ur Sveriges ohistoria

en försvunnen tid Dialogos

daniel sävborg

daniel sävborg Händelser ur Sveriges ohistoria

En försvunnen tid · dialogos

Dialogos Förlag

Odengatan 36

113 51 Stockholm info@dialogosforlag.se www.dialogosforlag.se

Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid

Daniel Sävborg

Första upplagan

Första tryckningen

© Daniel Sävborg och Dialogos Förlag 2024

Grafisk form: Patrik Sundström

Tryck: Livonia Print, Riga, Lettland 2024

isbn 978-91-7504-440-8

det är lätt att känna främlingskap inför det som är okänt.

Den som betraktar svensk 1800-talskonst möter många motiv från forntiden. Ofta tycks konstnären förutsätta att motiven är välbekanta, annars är bilderna obegripliga. Slaget på Bråvallarna är ett exempel, Hjalmars och Orvar-Odds avsked ett annat. Stora skaror människor strider med varandra, plågas, dör eller triumferar, var och en med sin individuella roll. En döende man griper en kämpes hand i ett sällsamt ljus. Men det är få som idag omedelbart känner igen de historier som återges och skulle kunna förklara dem för undrande utlandsgäster eller barn. Samtidigt kan främlingskapet också väcka nyfikenhet. Vad var slaget på Bråvallarna? Vilka var Hjalmar och Orvar-Odd? Vad är det som sker på målningarna?

Det fysiska landskapet bjuder på sevärdheter där handböcker och informationsskyltar ofta förbryllar mer än klargör. I samband med kopparhatten på Mälarön Kungshatt nämner turistguiderna en kung med namnet Erik väderhatt. Vid den mäktiga gravhögen i Vendel norr om Uppsala talas om kung Ottar Vendelkråka. Men vilka var dessa kungar och när levde de? Vad gjorde de som fick deras namn att leva vidare? Varför läste man inte om dem i skolan?

I äldre skönlitteratur finns många fall då våra största diktare berättar om gestalter ur det förflutna och tycks ta för givet både att de tillhör historien och att läsaren redan känner till dem. August Strindberg skrev en novell om Ane den gamle. Hos Erik Johan Stagnelius finns dramer om kungar som Sveigder och Sigurd Ring. Går man bortom de idag mest kända klassikerna hittar man mängder av verk byggda på berättelser som när de skrevs självklart tillhörde historien och som författarna utgick från att läsarna var bekanta med – pjäser som Johannes Messenius Swanhwita från 1600-talet, Olof Celsius Ingeborg från 1700-talet eller Ernst Didrings Ingjald illråde från början av 1900-talet. Idag är det inte många som skulle kunna redogöra för berättelserna och deras huvudpersoner.

August Strindberg berättar i 1900-talets början: »Och när jag vid 8 års

ålder tänkte skjuta mig, emedan jag tyckte världen var galen, måste jag med tårar lära mig utantill ynglingaätten.« Litteraturhistorikern Peter Hallberg uppger något liknande i en skrift från 1993: hans farmor som var född på 1860-talet hade i skolan »fått lära sig namnen på Ynglingaättens kungar och kunde ännu på äldre dagar rabbla upp dem, lika tveklöst som patriarken Jakobs tolv söner«. Så sent som 1970 skrev Vilhelm Moberg som en självklarhet om en fornkonung av Sverige: »Varje skolbarn känner honom från sin historiebok under namnet Ingjald Illråde.« Bland dagens elever är det nog inte så många som känner honom. Förändringen har gått fort.

Sveriges forntid ser idag väsentligt annorlunda ut än för ett par hundra år sedan. Individuella gestalter och händelser ur Sveriges historia framträder numera först under 1000- och 1100-talen. Skildringen av perioderna dessförinnan upptas av arkeologiska fynd och vad dessa kan säga om generella utvecklingslinjer och levnadsvillkor. Det är inte en ny tendens. Strindberg igen: »I stället för att börja med Ynglingaätten, börjar nu svenska historien med flintsakerna.« Men tendensen har skärpts. Alla individer, strider och minnesvärda händelser i Sverige från perioderna före vikingatiden är borta från vår tids historieskrivning.

Händelser och gestalter som vi numera på sin höjd möter i konstverk, diktverk och lokal turistlore uppfattades en gång i tiden som svensk historia men har idag utmönstrats som sådan. Förändringen är fullt förklarlig. Skälet är en ökad medvetenhet om vetenskapliga principer för att fastställa kunskap om det förflutna. Inte minst har källkritiken spelat stor roll för förändringen.

En skeptisk hållning till de gamla källornas uppgifter förekom i och för sig redan under medeltiden. Framför allt var det en del uppgifter om övernaturliga händelser som ifrågasattes. Sådan kritik blev ännu vanligare under 1700-talet, då många av de äldre källornas påståenden om forntiden avfärdades. Men kritiken var grundad på common sense snarare än på systematik och principer, och i regel omtolkade man snarare än utmönstrade händelser och personer ur historien. Under 1800-talet blev man successivt alltmer med-

veten om det problematiska i stora tidsavstånd mellan händelser och källor, och man strök betydligt mer. Men mycket av den gamla historien fanns kvar. Den källkritik som bröderna Lauritz och Curt Weibull lanserade i början av 1900-talet gick längre. Utgångspunkten var nu värdering av själva källorna snarare än av enstaka uppgifter, och dessa källor bedömdes utifrån på förhand fastställda kriterier rörande närheten till händelserna, beroendet mellan källorna och källornas tendens. Man gjorde skillnad mellan kvarlevor, material som varit delar av det historiska skeendet, och berättelser i efterhand. Man undvek harmonisering av motstridiga uppgifter.

Då huvudkällorna för den nordiska forn- och vikingatiden länge varit isländska sagor, i regel direkt beroende av varandra och skrivna många århundraden efter de påstådda händelserna av män med en helt annan världsbild än forntidens människor, påverkade de källkritiska kriterierna historieskrivningen i grunden. I Sverige slog de nya idealen igenom närmast fullständigt. Den weibullska källkritiken ledde till att mycket av den dittillsvarande svenska historien försvann som giltig kunskap. Och så har det förblivit.

Det finns de som beklagar förändringen. Enligt Åke Ohlmarks vägleddes den historiska källkritikens frontfigur Lauritz Weibull av en traktan efter att »i görligaste mån beröva oss vår fornhistoria«. För Ohlmarks är det ett tungt argument mot Weibull. Men synpunkten är vetenskapligt egendomlig. Oavsett område syftar vetenskapen till att fastställa säkrast möjliga kunskap – inte till att bevara påståenden som är allmänt uppskattade. Visst var salamandern ett mer spännande djur på den tiden vetenskapen hävdade att den levde i eld och kunde flyga, än i dagens zoologi, där den bara är ett trist groddjur bland andra. Ändå är det nog få som på allvar skulle hävda att vi borde återge påståendena om eldtillvaron och flygförmågan som korrekta fakta i den zoologiska litteraturen om salamandern. För de var ju inte sanna. Men det är ungefär så Ohlmarks resonerar.

Samtidigt har Ohlmarks en poäng. Många berättelser om Sveriges forntid har faktiskt ’berövats oss’. De har försvunnit ur skolundervisningen och ur det allmänna medvetandet. Och man kan hålla med om att det ofta är beklagligt.

»I våra dagar känner historieskrivningen ingen saknad efter de många

kungarna av Ynglingaätten«, skrev Curt Weibull 1949, »de har sin rätta plats i sagor och äventyrsböcker.« Här tycks det mig att Weibull låter olika saker flyta ihop. Han har rätt i att ingen av ynglingakungarna torde vara historisk i någon rimlig mening. Men saknad kan man, även som historiker, med goda skäl känna om även berättelserna om dessa kungar försvinner. Och de sista orden är orimliga. Ynglingakungarna är något mer seriöst än då. De hör hemma i vida bättre sammanhang än »äventyrsböcker«.

Utmönstrandet av de svenska fornkungarna från skolundervisningen och det allmänna medvetandet är inte alls en självklar konsekvens av att de utmönstrats ur historien. Nordiska myter återberättas fortfarande i både skolundervisning och en aldrig sinande ström av populära framställningar, trots att knappast någon tror att asagudarna hör verkligheten till. Många antika berättelser som en gång gällt för historiska – som berättelserna om Odysseus och Penelope, Theseus i labyrinten och Romulus och Remus – lever ett hyggligt liv i det allmänna medvetandet i de flesta västerländska länder, trots att de förpassats från historien lika grundligt som berättelserna om de svenska fornkungarna. Detsamma gäller berättelserna om kung Artur, Salomo och Harald hårfagre. Också de hörde fram till för inte så länge sedan hemma i historieskrivningen, men ingen av dem eller deras minnesvärda gärningar klarar en källkritisk prövning. Ändå är de en självklar del av den gemensamma kunskapen, kulturarvet. Förvisso i England, Israel och Norge. Men inte bara där. De utgör delar av ett världsarv, och människors fascination inför dem är inte bunden till nationalitet. Faktum är att svenskar i gemen säkert också känner till dem, åtminstone i vida högre grad än de känner till Erik väderhatt, Sveigder, Hunding eller Hjalmar och Ingeborg, trots att dessa gällt för svenskar och har satt många spår i Sverige. Att historierna om Odysseus, kung Artur och de andra fortsätter att läras ut och återberättas beror på att de är mycket mer än den påstådda verklighetsbeskrivning de förvisso också länge gällde för. De är goda historier, fulla av spänning, av minnesvärda personligheter, scener och repliker och av fantastiska händelser, och ofta rymmer de både komiska och tragiska inslag. Men de är inte enbart spännande äventyrsberättelser. De är också historier som burit på ett djupt allvar för dem som fört dem vidare, de har tolkats

och omtolkats, de har haft mening för de människor som känt dem, mening som ofta har skiftat över tid och mellan olika uttolkningar. Berättelserna har förknippats med platser i verkligheten, och både de och tolkningarna av dem påverkar också själva platserna och de människor som besöker dem.

Få tror idag att det bor gudar på Olympens berg eller att Penelope satt och väntade på sin Odysseus på Ithaka. Men Olympos finns på riktigt och det gör Ithaka med, och många som kommer dit gör det just för de gamla berättelsernas skull. Trots att berättelsernas händelser och gestalter inte hör till verkligheten, historien, skänker myten och sagan djup och betydelse åt upplevelsen av platsen. Och upplevelsen av att ha varit på platsen kan i sin tur förändra och fördjupa upplevelsen av myten och berättelsen. Därtill har historierna spelat en viktig roll i kulturhistorien och ligger till grund för otaliga konstverk, operor, diktverk och filmer och utgör levande referensramar för allusioner och uttryck. Den som känner historierna får ut mer av sådana verk och allusioner.

Men dessa skäl är lika giltiga för de historier som berättas om den svenska forntiden. Också berättelserna om Sveriges fornkungar och deras folk är fulla av spänning, av minnesvärda händelser och personligheter, de rymmer tänkvärda och gripande detaljer och skeenden. Även de har spelat en stor roll för ett gemensamt kulturarv: länge skrevs dikter, dramer, romaner, noveller och operor om dessa motiv, målningar avbildade dem och de utgjorde självklara referenser i samtidsdebatten och för namngivning av barn, fartyg, villor och företag. Också dessa historier har haft mening för människor mycket länge, och det är en mening som har skiftat över tid och mellan olika personer, den har tolkats och omtolkats. I många fall har historierna kopplats till verkliga platser i den miljö vi har omkring oss.

Den här boken vill bidra till att göra dessa historier kända igen. Jag hoppas och tror att de kan fängsla. De är värda att lära känna som just levande berättelser – på samma sätt som vi aldrig har upphört att fascineras av historierna om Romulus och Remus, Theseus eller trojanska kriget. Nya världar öppnar sig när äldre tiders allusioner och motiv blir begripliga. Förståelsen av åtskilliga dikt- och konstverk kommer att öka, och därmed kanske även läsarens intresse för dem.

I boken presenterar jag historierna, ibland genom att återge källornas ord direkt, ibland genom att referera dem. Men till skillnad från populära utgåvor av nordiska eller antika myter och hjältesagor vill jag inte bara återberätta historierna. Jag presenterar också de källor där historierna möter och diskuterar vilken roll de har där och hur olika källors versioner skiljer sig åt.

När man går till populärpresentationer och skolböcker från den tid då man ännu brydde sig om fornsagorna kan man lätt få för sig att berättelser om gestalter i forntiden har ett distinkt utseende: att en person upplever vissa specifika ting och att ett visst antal händelser inträffar. Detsamma gäller de böcker om nordisk mytologi som utges ymnigt än idag.

Men så ser inte materialet ut när vi går tillbaka till de källor vi faktiskt har från vikingatid och medeltid. De historier och de fakta vi möter i handböcker och populära presentationer är konstruktioner. Olika källor från medeltiden ger ofta helt olika bilder av samma personer och händelseförlopp. Inte sällan bygger den sentida bilden på uttolkningar av enstaka kryptiska formuleringar som egentligen kan tolkas – och även har tolkats – på en mängd olika sätt. Från det förflutna, i de genuina källorna, har sedan berättelser och detaljer klumpats ihop eller kluvits upp, tolkats på skilda vis, gett upphov till nya sammanställningar, för att senare bearbetas av forskare eller diktare som sovrat, valt ut och valt bort, tolkat och lagt till, i regel i konkurrens med andra uttolkare som gett sig på samma slags operationer men med andra resultat. De som presenterat historierna för allmänheten eller skolornas elever har tänkt att läsarna skyr allt splittrat och oklart och i stället paketerat allt i fix form, en standardversion, som egentligen inte finns i någon genuin källa, eller som i bästa fall bara varit en av många varianter.

Det är så vår bild av både antika och nordiska myter har tillkommit. Det är också så handböckernas bild av både antika och nordiska hjältesagor och fornhistorier uppstått. Man har inte velat kännas vid de många vindlingar, återvändsgränder, udda versioner och omtolkningar berättelserna genomgått på sin väg från de gamla källorna till senare tids presentationer.

Men för egen del greps jag av ännu större fascination när jag fick insikt om den mångfald av varianter och berättelser som fanns bakom de tillrättalagda historier som handböckerna återgav. Det fanns ju så mycket mer än

de fastställda standardversionerna, som i jämförelse med de äkta forn- och medeltida skildringarna framstod som fadda skolanpassningar. Det var just i mångfalden, de till synes blinda motiven, de kryptiska oförklarade antydningarna, motsägelserna och de ömsom isärflytande, ömsom sammanflytande versionerna som den verkliga rikedomen fanns; den fanns i alla de vindlingar över tid och rum, med ständiga omtolkningar och utvecklingar, som historierna genomgått på vägen fram till de auktoriserade versionerna för skolor och allmänhet.

I den här boken har jag velat ge en bild också av denna rikedom. Jag har inte undvikit vindlingarna utan slår tvärtom följe med dem över tid och rum med alla de motsägelser och förvandlingar som följer i deras spår.

Berättelserna i boken har det gemensamt att de inte är historiska i vetenskaplig mening. Samtidigt är det inte vilka spännande historier som helst – de är inga sagor ’utanför historien’ på samma sätt som Askungen eller Rapunzel. Det rör sig i stället om berättelser som har uppfattats som reell historia – men inte är det. Det är därför jag betecknar dem som »ohistoria«. Dagens historiker avfärdar gärna frågan om dessa forntida händelsers och gestalters historiska status, de menar att hela diskussionen är överspelad.

Slutsatsen är välgrundad, men ett snabbt avfärdande av själva frågan för med sig problem. Tidigare perioders forskare var sällan idioter, hur fel de än hamnade. Det finns skäl att försöka förstå hur de tänkte och arbetade.

Därför spelar historieskrivningens betydelse för fornhistoriernas fortlevnad en framträdande roll i min framställning. I boken diskuterar jag hur man resonerade både när man godtog berättelserna som historia och när man mönstrade ut dem ur historien. Och en del av berättelserna har sedan de lämnade historieskrivningens intresse fått ett nytt liv inom andra vetenskapsgrenar, vilket gett upphov till nya sorters tolkningar.

Boken behandlar också den betydelse dessa historier har haft i det förflutna – vilken roll de spelat i historieuppfattningen och hur de använts i konstnärliga verk. Berättelserna om fornkungarna påverkade allmänhetens uppfattning om Sveriges historia. De lärdes ut i skolorna. Och när historikerna med tiden övergav dem blev de kvar i de populariserande verken, som

hade vida större läsekrets än de akademiska skrifterna. Där levde de vidare påfallande länge. De var en del av kulturarvet och utgjorde ett slags gemensam kunskapsbas och referenspaket. Och som en följd av detta togs motiven upp av diktare och konstnärer. Därigenom utvecklades berättelserna ytterligare, och de nytillkomna elementen och tolkningarna i de konstnärliga verken blev med tiden delar av historierna såsom de uppfattades av allmänheten och, som vi kommer att se, ibland även forskningen. De konstnärliga utformningarna har i regel haft större betydelse för den allmänna uppfattningen om Sveriges historia än de akademiska historieverken. Det ganska omfattande utrymme jag skänker diktarnas och konstnärernas återgivning bottnar i detta faktum. Den konstnärliga receptionen av fornhistorierna är inte ett separat fenomen, utan tvärtom något som direkt rör själva utformningen av historierna om händelserna och gestalterna, liksom den mening man funnit i dem; den rör den allmänna uppfattningen av historien, av kulturarvet. Diktoch konstverken är inte bara speglingar av historieskrivningens bild, utan i högsta grad också medskapare av bilden av det förflutna.

I många fall har även traditioner kring specifika platser och föremål knutits till berättelserna och sammansmält med dessa. På så vis har en växelverkan mellan de lärdes skrifter och allmogens muntliga berättelser ytterligare utvecklat historierna. Inte sällan har en lokal tradition uppstått med yttersta ursprung i de tryckta källornas berättelser, men omvandlad i muntligt spridda berättelser på platsen. Ibland upphöjs sådana traditioner till officiell turistlore och förmedlas genom kommuninformation och guider. En del sådana relativt sena men ändå muntligt traderade traditioner har diskuterats inom forskningen, men ofta har de främst levt vidare i obskyra hembygdsskrifter och hemsidor av lokala entusiaster. Oavsett vilket bidrar de till historierna, deras fortlevnad, utveckling och nya betydelser.

I praktiken är ofta den ’allmänna bilden’ av forntida händelser och gestalter något som egentligen inte existerar i gamla källor, utan utgör en fusion av spridda källuppgifter utan självklart samband, senare uttolkningar och kombinationer, konstnärers och diktares bidrag och lokala traditioner. Hur dessa berättelser växer fram och förvandlas om och om igen vill jag berätta om i boken.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var böcker med många av de här berättelserna ganska vanliga. De har titlar som Skandinaviska fornålderns hjeltesagor (1818–19), Swenska Folkets Sago-Häfder (1839), Fornnordiska hjeltesagor (1850), Bilder ur fäderneslandets historia (1873), Berättelser ur svenska historien (1885), Nordiska hjeltesagor (1889), Svenskarna och deras hövdingar (1908). I dem alla finns ett markant ideologiskt syfte. Nationalismen är i regel stark. Utgåvorna för ungdomar driver det pedagogiska, uppfostrande syftet öppet. Ofta betonas den förebildlighet läsarna kan finna i fornhistorierna. Kata Dalströms motivering till sitt urval i förordet till Nordiska hjeltesagor från 1889 är typisk: hon vill ge en »tilltalande skildring af våra kärnfriska, kraftfulla förfäders lif«.

Ett sådant syfte har inte denna bok. Knappast någon av de personer som behandlas framstår för mig som det minsta förebildlig. Däremot är de fängslande och givande att fundera över och diskutera, och ofta är just de mänskliga bristerna – ynkligheten, själviskheten, svekfullheten – de mest intressanta sidorna. De är allmänmänskliga i högre grad än svensk nationalism och dygdighet. Jag tillåter mig att vara subjektiv i mina reflexioner, så säkert går det att ana mina egna värderingar, men syftet är aldrig att fastslå eller propagera för dem. Diskussionen, inte minst påvisandet av olika tolkningsmöjligheter i samband med gestalterna och händelserna, är en fundamental del av boken.

Boken bygger på vad jag funnit i min egen forskning om fornnordisk litteratur, tradition och historia. I några fall bygger jag direkt på undersökningar jag tidigare har publicerat i vetenskapliga fora. Men bokens form är inte det akademiska arbetets. Stilen och uppläggningen är i hög grad essäns. Kapitlen är oftast inte tesdrivande undersökningar, även om undantag finns, utan diskuterande och presenterande. Jag vänder mig till en allmänhet som är nyfiken och vill veta mer. Ambitionen har varit att förklara det som behövs så att inga förkunskaper krävs. Men formen är inte populariserande på det sätt som presentationer av myter och sagor ofta är. Det källorna säger återger jag utan försök till publikknipande dramatiseringar eller skönlitterärt moderniserande omskrivningar.

Samtliga historier i boken är, tror jag, spännande att läsa om för dagens människor. Men urvalet är förstås subjektivt. Jag tar upp historier och gestalter där jag finner saker att diskutera. I flera fall har de följt mig länge, och jag tror därför att de kan intressera även andra. Några fall har jag valt för att jag ser dem som representativa, som generellt belysande för motiv, tolkningar, transformationer eller utvecklingar. Vilka frågor som får mest utrymme i de olika kapitlen skiftar utifrån vad jag finner intressantast och mest givande att diskutera i det enskilda fallet. I en del fall står mångfalden av tolkningar i centrum, i andra de säregna förvandlingar historierna genomgått. I några fall är det märkvärdigheter i samband med källäget eller rentav handskriftssituationen – förutsatt att jag finner det intressant och tror att andra kan dela min entusiasm.

N

Ohistoria alltså. Men att det som anses vara verklig historia av somliga inte är det för andra är långt ifrån något nytt. Gammal är också insikten att berättelser som måste avvisas som historia ändå kan ha ett värde, och det inte nödvändigtvis mindre än värdet hos den verklighetsförankrade historien. Några rader ur Torgils och Havlides saga från tidigt 1200-tal får avsluta denna inledning. Sagan skildrar i en episod underhållningen vid ett bröllop på Island:

Rolf från Skalmarnäs berättade en historia om Rongvid viking och Olav lidsmannakonung, om Train bärsärks inbrott i en gravhög och om Romund Gripsson, och det ingick många verser. Med den berättelsen underhöll man en gång kung Sverre, och han sade att det var sådana påhittade historier som var de nöjsammaste. Och ändå finns det folk som hävdar att de härstammar från Romund Gripsson!

När jag var barn läste jag Prins Valiant, Hal Fosters underbara serie om riddare och äventyr i en fjärran tid. Mycket är fantastiskt, men där skildras också verkliga händelser, som mordet på kejsar Valentinianus år 455, vilket ändå placerar historien i en specifik tid. I den svenska utgåva jag läste finns en kommentar i anslutning till en karta över Europa år 454 längst bak i album nummer 4: »I Sverige regerade på denna tid Ane den gamle.« Syftet med kommentaren verkar vara att markera seriens historiska karaktär, trots de sällsamheter som möter där. Formuleringen tycks förutsätta att Ane den gamle hör verkligheten till, att han är en historisk regent på samma sätt som Valentinianus. Ändå hade de svenska historikerna vid denna tid, 1975, sedan länge övergett kung Ane och förpassat honom till sagornas värld.

N

Den klassiska skildringen av Ane den gamle finns, som så ofta, i Snorre Sturlassons Ynglingasaga. Berättelsen om honom är påfallande utförlig om man jämför med avsnitten om företrädarna. Det är en hel historia i många steg.

Snorre ger inledningsvis två alternativa namnformer, Ane och Aun. I den följande berättelsen kallas han genomgående Aun, men det är som Ane han blivit känd i Sverige, och det namnet skall jag använda här.

»Han var en klok man och en stor blotman; han var ingen krigare«, presenterar Snorre honom. Den berättelse som kommer följer upp i alla fall de två senare dragen. En dansk kungason, Halvdan, angriper Sverige:

Han for med sin här till Sverige i krig mot kung Aun, och de utkämpade ett antal strider, och Halvdan segrade alltid, och till sist flydde kung Aun till Västergötland.

Men efter Halvdans död tjugo år senare återvänder Ane till Uppsala och kungamakten. Snorre berättar nu:

Han var då sextio år gammal. Han höll ett stort blot och blotade för att få ett långt liv och gav Odin sin son, och han blev offrad. Kung Aun fick besked av Odin att han skulle leva ytterligare sextio år.

Så följer ett nytt angrepp från Danmark.

Då kom Ale den djärve, Fridleivs son, med sin här till Sverige i krig mot kung Aun. De utkämpade strider och Ale segrade alltid. Då flydde kung

Aun för andra gången sitt rike och for till Västergötland.

Tjugo år senare dör Ale, och Ane återvänder till Uppsala och makten. När de sextio årens respit är till ända vänder han sig ännu en gång till Odin:

Då ordnade han ett stort blot och offrade sin andre son. Då sade Odin till honom att han skulle leva för alltid så länge han gav Odin en av sina söner vart tionde år, och därtill att han skulle uppkalla häraden i landet efter antalet av de söner han offrade till Odin. Men när han hade blotat sju av sina söner levde han tio vintrar utan att kunna gå. Han blev då buren på en stol. Då offrade han sin åttonde son, och han levde sedan ytterligare

tio vintrar och låg då till sängs. Då drack han ur horn som ett spädbarn.

Då hade Aun en enda son kvar och ville offra honom, och han ville skänka Uppsala åt Odin och de härad som hör till och kalla det för Tiundaland.

Svearna förbjöd honom att göra det, och då blev det inget blot. Sedan dog kung Aun och han är begravd i Uppsala. Sedan dess kallas det »anasot« om en människa dör utan smärta av ålder.

Berättelsen om kung Ane är en av de mörkaste i Ynglingasagan. Den för samman ett antal djupt tragiska motiv. De återkommande fientliga angreppen där den fridsamme härskaren lider ständiga nederlag och två gånger förlorar allt och tvingas fly sitt hemland. Mannen som dödar sina egna barn, den onde fadern utan tanke på någon annan än sig själv. Den urgamla existentiella frågan om längtan efter evigt liv. Ålderdomens oundviklighet och dess fysiskt nedbrytande kraft och människans rädsla för döden och trånad efter liv till varje pris. I kombinationen av de sista motiven kommer berättelsen nära den antika myten om Tithonos, som av gudarna skänkts evigt liv men åldrades som andra och slutade hopskrumpen intill oigenkännlighet. Något skäl att anta att berättelsen om Ane skulle vara direkt influerad av Tithonosmyten finns inte. Moderna läsare känner kanske också igen motivet från Jonathan Swifts struldbruger i Gullivers resor (1786), utvalda människor med evigt liv men både kroppsligt och andligt deformerade och nedsjunkna i skröplighet och egoism.

Snorres berättelse om Ane är en triumf för den nordiska berättarkonsten. Upprepningarna, nästan, men bara nästan, ordagranna i skildringen av de två krigen, ger det hela en ödesmättad karaktär, som om Ane är dömd på förhand att alltid förödmjukas och förlora och som om hans olyckliga öde måste gentas lika exakt som formuleringarna. På samma sätt fungerar upprepningarna i skildringen av sonoffren och Anes tre gånger omtalade, ständigt stegrade kroppsliga förfall. Det omfattande och starka materialet koncentreras på ett trots allt relativt litet utrymme. Texten säger aldrig för mycket. Vi får inga inblickar i vare sig faderns eller sönernas tankar och känslor i samband med offren. Vi får inga detaljer, ingen skildring överhuvud, av de blodiga handlingarna. Snorre dramatiserar inte, han förklarar inte och

han bedömer inte. Det är sagastil i sin mest konsekventa form. Åhöraren och läsaren får fylla i själva, reflektera och dra slutsatser.

Precis som i samband med Fjolner och Sveigder måste vi fråga: hur mycket av detta fanns i Snorres källor? Ynglingatal, som Snorre citerar, antyder bara mindre delar av det han berättar. Texten lyder (med kenningarna upplösta):

För längesen

i Uppsala

kom ålderdomen till Aun, och den livsgirige måste äta

som ett spädbarn för en andra gång. Släktingdråparen vände mot sig den smala änden av hornet

när han liggande drack ur spetsen på hornet.

Den gråhårige österkungen mäktade inte hålla uppe hornet.

Döden av ålderdom finns här, liksom den markerade girigheten efter att leva. Att Ane av skröplighet måste inta sin föda som ett spädbarn skildras också genom den konkreta detaljen att han sög från hornets smala ända, som ur en nappflaska. Men varken krigen eller offrandet av sönerna finns med. Att han dödat släktingar nämns visserligen, och prosans berättelse har fått den senaste svenske översättaren att översätta Tjodolvs ord med »sönernas off-

rare«, men diktens ord talar varken om offer eller söner, och utan blick på

Snorres text skulle man snarare tolka det som en av de många familjestrider med åtföljande dråp som norrön tradition översvämmar av. Det gäller inte minst Anes närmaste släkt. Hans farfar och farfarsfar hade båda dödat sina bröder.

Historia Norwegiæ ger samma bild som Ynglingatal av Ane. Texten är kort:

Auchun sägs i kraftlöshet till följd av utdragen ålderdomssvaghet under de nio sista åren av sitt liv ha slutat äta fast föda och enbart sugit mjölk från ett horn som ett spädbarn.

Återigen: ålderdomens skröplighet med ätande som ett spädbarn. Men inget mer av allt det Ynglingasagan berättar om.

Det finns knappast skäl att tro att det fanns mer information om Ane än så när Snorre grep pennan. Det går att rekonstruera hur han torde ha gått tillväga när han byggde ut det magra stoff han hade tillgång till.

Den danske kung Ales erövring av Sverige omtalas i Sköldungasagan, som vi vet att Snorre kände, men där finns inte Ane med. En lika dansk Halvdan som erövrade Sverige finns hos Saxo, men inte heller där ingår Ane i historien. Snorre tycks ha tagit över händelserna men försett dem med ett namn på den besegrade sveakungen, då båda historierna saknade detta. Att det blev just Ane hänger sannolikt ihop med att de svenska nederlagen i krigen – som framgick i Sköldungasagan och Saxos krönika genom den danska erövringen av Sverige – passade väl ihop med den oheroiska död av ålderdom som källan verkligen tillskrev Ane, som en av få fornkungar. Historien om offrandet av sönerna för att få leva ständigt vidare kan förklaras genom lärda kombinationer: Ynglingatals uppgift om Ane som ’livsgirig’, dess uppgift om honom som dödare av släktingar och sist ortnamnet Tiundaland som namn på Svearikets kärnlandskap, som kunde förklaras med ett tiotal av något (även om Snorre på den punkten snubblade lite i matematiken; den siste sonen är ju nummer nio). Dessutom fanns förstås i bakgrunden Snorres kännedom om verkliga

berättelser om fäder som offrade sina barn till gudarna för att uppnå fördelar – i nordisk tradition fanns till exempel berättelsen om Håkon jarl som offrade sin son för att få seger i ett slag. Allt detta blev Snorres material. Kombinationen är hans egen, och så tillkom Ynglingasagans berättelse om Ane den gamle. Någon genuin muntlig tradition har den i så fall inte. Men som någon fuskare bör vi inte döma ut Snorre. Hans berättelse gör den dittills skugglike kung Ane till en tragisk gestalt vars öde gestaltar evigt aktuella frågor.

NAne blev en del av den svenska historieskrivningen på 1300-talet samtidigt med övriga ynglingakungar. I Catalogus återges Historia Norwegiæs text troget. Hans namn anges en gång som Aukun, men en gång i stället som Haquon, alltså Håkan. Tendensen att justera de märkliga namnen på forntidens kungar – dessutom i latiniserad form – till mer bekanta svenska namn är återkommande i Catalogus; vi såg tidigare hur Sveigder blev Sverker. Håkan blev i och med detta Anes namn i Sverige under lång tid.

I Catalogus och dess systerkrönika Registrum Upsalense får vi alltså samma magra information som i Historia Norwegiæ: ålderdomsskröpligheten och sugandet ur hornets smala ände. Men på 1400-talet hände det saker.

I Prosaiska krönikan från 1400-talets mitt, där han fått ett tillnamn och kallas Hakon Ringe, finns visserligen beskrivningen av ålderdomens förfall och diandet från hornet med – han »wart sidhen swa gamal ath han lagdis annat sin [en andra gång] j waggo och degdis mz [diade] en horn spinä som annat barn« – men det är bara halva avsnittet om honom. Först får vi veta att han dräpte kung Harald hildetand av Danmark i ett slag på en hed som heter »Brawald«, och därefter skänkte han Danmark till en kvinna som hette Heeth. Det är onekligen ny information, men beskrivningen är fortfarande kort och fri från detaljer.

Det ändrades kort efter, när en utbyggd version av krönikan tillkom. Här tillfogas just detaljer. Förutom kung Harald dräpte Ane/Hakon även »Ubbä i frysen«, och själva striden skildras med en mängd uppgifter om deltagande krigare, siffror på härarnas storlek och olika gruppers militära insatser. Ane

har blivit en krigare och fått en heroisk roll som helt saknas i förlagorna och som står i gräll kontrast till bilden av honom i Ynglingasagan

Den heroisk-militära utvecklingen av Ane fortfor i de rimkrönikor som skrevs under de följande decennierna. Lilla rimkrönikan skildrar striden mot Harald av Danmark efter Prosaiska krönikan, men inleder med ett hittills okänt hjältedåd: »Jag haffuer hempt min faders död« – striden mot danskarna och Harald är en del av Anes/Hakons fadershämnd. Den ursprungligen enda informationen om kungen i de svenska verken, ålderdomen, upptar enbart två av de tio versraderna:

Aff aldre skulle jak j vaggo leggias ok som barn mz hornspena deggias.

I den yngre versionen av samma rimkrönika har fokuseringen på kungens hjältedåd och militära framgångar ökat ytterligare. Ane/Håkan får större utrymme än någon tidigare sveakung i dikten, och det som tillkommit är detaljer från utmålandet av slaget, som nu är mycket utförligt. De två raderna om ålderdomens skröplighet står nu mot fyrtio rader av stridsskildring. Den kung vi möter här har inte stora likheter med vare sig Historia Norwegiæs Auchun eller Snorres Ane, ändå är ursprunget detsamma.

Olaus Petri lägger i sin krönika till än fler detaljer om både stridens förlopp och tillsättandet av jungfru Heta som dansk regent. Han betonar också ännu uttryckligare än förebilden att kriget mot Harald var en hämnd för »Håkans« fars död. Ålderdomssvagheten finns kvar, men så kraftigt nedprioriterad att den knappt märks i helheten. Härtill har detaljen med hornpipen försvunnit och vi får utan all konkretion veta: »Men Hakon Ring bleeff så gammal förra än han dödde, at han moste trachteras som itt barn.«

Olaus kan i sammanhanget också berätta att det var i »Håkans« tid som götarna drog in i Grekland och dödade kejsar Valens. Att Ane/Håkan skulle ligga bakom detta välkända historiska krig sägs inte direkt, men sammanhanget och Anes/Håkans krigiska personlighet ger onekligen det intrycket.

Den absoluta höjdpunkten på Anes överraskande utveckling från den ynkligaste av de ynkliga till storsvensk hjälte kom i Johannes Magnus krönika

från 1500-talet. Dess Håkan är en av »de mest ryktbara kungar som goterna och svenskarna någonsin ägt«. Johannes målar med åskådliga detaljer och dramatiska scener upp Anes/Håkans historia, och alla de heroiska inslagen tas tillvara och förstärks. Stridsskildringen upptar denna gång fyra sidor.

Efter striden får han hålla ett myndigt strafftal till de besegrade danskarna, där han inte minst prisar det svenska folkets heroism och landets härliga naturtillgångar. Han tillsätter en kvinna som härskare över danskarna för att förnedra dem. Den skröpliga ålderdomen, som ursprungligen var det enda inslaget i den svenska historien om honom och det enda inslaget som länge fanns kvar från ursprunget, är fullständigt struken i Johannes Magnus krönika. Kungens död skildras i helt andra ordalag än hos föregångarna:

Så var denne Ring en lyckosam och ärofull konung, som härskade länge över goterna, svenskarna och danskarna intill sin höga ålderdom, då han bytte spiran och livet mot döden och fick plats bland de kungliga gravarna i Uppsala.

Längre från Snorres bild går det knappast att komma. Så såg bilden av kung Ane ut i Sverige under de följande hundra åren.

Bilden av den store krigarkungen Håkan var inte fritt uppfunnen av de senmedeltida svenska historieskrivarna, hur olik bilden än är av honom i jämförelse med deras källor. Som ofta i denna tid handlar det om lärda kombinationer. Historia Norwegiæs Auchun har slagits samman med en kung från andra källor, kung Ring, som man hittade i de danska krönikorna.

Saxo berättar verkligen att kung Ring skall ha härskat över Sverige, om än som lydkung under Harald hildetand av Danmark. Det är hans strid mot Harald på Bråvallarna som historikerna från mitten av 1400-talet nu tillskrev Ane/»Håkan«, och det är från samma historia hos Saxo som Ubbä i frysen – Ubbo från Friesland hos Saxo – och berättelsen om jungfru Hedas härskartid kommer. Men skälet till identifieringen av de äldre källornas Ane/ Håkan med danakrönikornas kung Ring är gåtfullt.

N1600-talets nya kunskap om den isländska litteraturen ledde till att det blev

Ynglingasagans bild av Ane som blev giltig historieskrivning, medan Johannes Magnus och de senmedeltida krönikornas krigarkung Håkan försvann. På Anes historiska status tvivlade ingen. Däremot kunde historikerna inte hålla sig ifrån att omtolka de källor man trots allt förutsatte vara i grunden trovärdiga. Jacob Wilde skruvar ner Anes livstid från 200 år till 95; någon särskild grund för den nya siffran ger han inte. Han ifrågasätter också överenskommelsen med Odin och barnaoffren, och menar sig i stället kunna avtäcka den »moraliska kärnan« i historien: att människan inte skall trängta efter evigt liv. Olof Dalin godtar barnaoffren, men tar Ane i försvar mot anklagelsen om själviskhet: visst offrade han sina söner åt Odin, men det var för det allmänna bästa, för att råda bot på »missväxt och hunger«; att hans syfte skulle ha varit att uppnå hög ålder var bara förtal från dem som ville skylla motgångarna i kriget på honom. Dalin vill ge Ane upprättelse också på andra punkter. Han nämner Snorres ord om hans klokhet och hans föga krigiska personlighet och moraliserar: »Förstånd war i den tiden föga aktadt emot armstyrka.« En ganska modern härskare med andra ord, med goda egenskaper och ansvar om sitt folk – men tyvärr helt fel i den tid han hade oturen att leva i.

Dalin stod inte oemotsagd. Det blev debatt om saken. Sven Lagerbring håller i sin rikshistoria från 1769 på Snorres bild av Anes skäl till sonoffren. Han tadlar honom för ett »widskjeppeligt upförande« – alltid en styggelse för Lagerbring – och för »den nedriga tankan« att långt liv innebär lycka. Även om Ane kan ha haft förtjänster – bland annat en »förnuftig hushållning«, vilket Lagerbring, som den förste, funnit i hans regering – slår han fast: »Ingen ting likwäl befläckar mera des minne, än des wekliga kärlek til lifwet.«

Lagerbrings behandling av Ane är intressant att jämföra med Snorres, som ju var hans enda källa. Skillnaden i både stil och syn på historieskrivningens uppgift framstår just på grund av det identiska materialet som extra

tydlig. Snorres objektiva stil med dess okommenterade presentation av skeendet står i så tydlig kontrast till Lagerbrings konsekventa moralisering och till hans strävan att avsluta varje avsnitt med en bedömning som inte gäller bara det aktuella fallet utan har generell giltighet. Jämförelsen belyser egenarten både hos den isländska sagan och hos upplysningsförfattaren. Men det är rimligt att tro att skillnaderna handlar om stil och retorik snarare än om värderingar. Vi har inga skäl att tro att katoliken Snorre var gladare i avgudadyrkan och mord på egna barn än upplysningsmannen och lutheranen Lagerbring. Men Snorre låter oss som sagt göra bedömningen själva – även om han genom sin iscensättning av historien onekligen hjälper oss på traven.

NI början av 1800-talet blev överraskande en dittills okänd källa om Ane framdragen. Det är en visa, Kung Ane hin gamle, som tydligen sjungits en del av allmogen. Den ledande experten på så kallade folkvisor, Arvid August Afzelius, gick i god för visans höga ålder. Den är »från hedenhögs tid«, och av sammanhanget ges intrycket att den går tillbaka till Anes egna dagar. I så fall skulle den utgöra ett viktigt historiskt dokument.

Visan kretsar kring kung Anes död. Här blir Ane svekfullt dödad av en Tunne, en person som i Ynglingasagan är viktig i den följande episoden om Anes son Egil; Snorre berättar att Tunne är en träl, men hos honom är det Egil som blir sviken och angripen av Tunne, medan denne inte förekommer alls i kapitlet om Ane. Ane framstår i visan närmast som ett helgon. Hans död beskrivs med dessa ord:

Ej ord han nånsin talte sen.

Hans tunga månde stanna.

Till himmelsland for då hans and’ Och kroppen till sin Amma.

Hans lemmar tvagna ren och skär

Af matkar ej månd’ röras.

Af den, som hittat på hans graf, Skall sådant aldrig höras.

Men när han kom i himlens sal, De ädla söner sina

Bland vänner och utvaldas tal Han månde återfinna.

Än en gång har Ane transformerats, och än en gång i heroisk riktning. Döendesituationen är fjärran från bilden av åldringens oheroiska död i Ynglingasagan och Historia Norwegiæ och har dessutom fått en kristen prägel med inträde i himmelriket som höjdpunkt. Att Ane får dö en våldsam död för en fiendes hand är ett steg i heroisk riktning som inte ens Johannes Magnus tog. Hyllningen av kungen ligger däremot nära Johannes Magnus:

Det spörjas skall, till verldens fall

Der kommer ej din like.

Kung Ane är idealkungen, för all framtid oöverträffad.

Visforskningen har sedan länge fastslagit att Kung Ane hin Gamle inte har den ålder som 1800-talets auktoriteter antog. Den torde inte alls ha varit särskilt gammal när Afzelius blev bekant med den. Ibland beskrivs den som en förfalskning, skapad med syftet att i bedrägligt syfte lura på forskningen ett oäkta historiskt dokument. Så kan det vara, men som någon lärd förfalskning framstår inte visan. Det finns inga försök att närma sig vare sig eddadiktningens eller medeltidsballadens stil och form. Visan liknar mer de samtida skillingtrycken med deras braskande effekter. Det är svårt att se att den skulle ha diktats med något annat syfte än att underhålla. Enstaka namn ur den mer eller mindre allmänt kända svenska historien tycks ha förts in utan någon direkt anknytning till källorna och utan någon specifik avsikt. Men något gammalt historiskt dokument är det inte.

Visan fick ändå stor betydelse för bilden av Ane den gamle. Afzelius höll den som sagt för äkta vara, och i hans Sago-Häfder får den en viktig roll i

en gång i tiden var de gestalter och händelser som alla i Sverige kände till: Ane den gamle som offrade sina barn för att få evigt liv, Ingjald illråde som enade riket genom svek och våld, slaget på Bråvallarna som var så väldigt att himmel och jord tycktes störta samman. Man läste om dem i skolan, konstnärer skildrade dem på monumentalmålningar och i skulpturer, författare skrev dikter, pjäser och romaner om dem. De återgavs i den vetenskapliga litteraturen, knöts till verkliga platser i landskapet och tillhörde allmänbildningen, den gemensamma kunskapen.

Under det senaste århundradet har historikerna omvärderat dessa berättelser om Sveriges forntid och avfärdat dem som sagor. Det har lett till att de numera har fallit i glömska – men så hade det inte behövt bli. Sedan länge har ingen trott att Odysseus, Teseus eller Romulus och Remus har funnits i verkligheten, men ändå fortlever berättelserna om dem och fortsätter att fascinera oss. Varför skulle det vara annorlunda med de svenska berättelserna? De är minst lika fängslande som de antika grekiska och romerska sagorna, och har lika många lager av mening och djup.

I Händelser ur Sveriges ohistoria presenterar Daniel Sävborg elva sådana berättelser om Sveriges forntid. Dessutom visar han hur de har förvandlats med tiden, tolkats och omtolkats och både roat och berört människor på djupet. Det gör han inte minst genom att diskutera de konst­ och diktverk som bygger på berättelserna. För inte så länge sedan var dessa verk välkända, men i dag är de i hög grad bortglömda, eftersom de är svårbegripliga för en publik som inte känner till bakgrunden.

Boken gör en försvunnen del av kulturarvet känd och levande igen. Med kunskap om de klassiska berättelserna om den svenska forntiden blir många konstnärliga verk tillgängliga på nytt, och många platser runt om i Sverige blir åter laddade med mening och mystik.