Den lyhörda vägledningen

Det finns därför en risk att man som förälder hamnar i att säga ”kom, sen, nej, stopp och sluta” dagarna i ända. Och att tjata och tvinga barn är sällan den vision man haft om föräldraskapet. Snarare längtar man efter ömsesidiga relationer där man kommer överens och har det mysigt tillsammans. Det är svårt att se något meningsfullt i att barn bråkar och frustrerande att de aldrig ser hur man anstränger sig. Mer ömsesidiga relationer är absolut möjliga. Bara inte än på några år. För det vanligaste misstaget vi gör med barn i den här åldern är att behandla dem som att de vore äldre än de är. Förväntar vi oss mysigt samarbete innan barnen är mogna för det, riskerar vi att hamna i att hota och skälla eller i att tvärtom låta barnet bestämma alldeles för mycket. Först när barn är någonstans i fyraårsåldern har de tillräcklig förmåga att ta andras perspektiv och kontrollera sina känslor och impulser så att mer ömsesidiga relationer är möjliga. Innan dess behöver de vår vägledning, att vi fattar beslut och gör val åt dem. Även om de protesterar.

Håller vi den taktpinnen med omsorg om barnets integritet och värdighet innebär den en maktposition i barnets tjänst. Då fungerar vi som sparringpartners för deras utveckling. Inte bara genom att rädda livet på dem utan också genom att orka älska och förstå dem medan utvecklingen sprakar i deras huvuden. För trotsåldern är inte en skumpig mellanstation inför nästa utvecklingsfas, tvärtom utvecklas barns förmåga att kontrollera sina känslor och ta andras perspektiv av allt som händer under just de här åren.

Tillräckligt bra

Att inse att vi själva spelar en nyckelroll för stämningen i familjen är förstås bra. Men det kan också lägga ett ok över ens redan slokande axlar. Det är svårt att känna sig på topp när man varje morgon vaknar med föresatsen att inte explodera men sedan knappt hinner svälja morgonkaffet innan man hör sig själv ryta. Men det hör till att vi tappar humöret och är opedagogiska, stressade och griniga i stökiga perioder. Det viktiga är att vi också har det bra tillsammans, kan njuta av att vara med våra barn och ha roligt med dem. Inte hela tiden eller ens varje dag. Men det härliga behöver finnas där som en motvikt. Och ju mer bråk och temperament som krockar, desto viktigare är den motvikten. Ofta finns också guldkornen där, en stunds mys innan läggningen urartar, ett gemensamt skratt efter en jagalek eller ett hjärta som sväller av stolthet när barnet klarat något nytt. Men ju hårdare vi dömer oss själva desto svårare blir de att se. Hemligheten för ens självkänsla under de här åren är därför att lägga ribban rätt.

Under trotsåldern betyder ett gott föräldraskap inte att man alltid är glad och tålmodig. Men att man är det ibland. Som den där torsdagen när man faktiskt kom i väg från jobbet i tid och hade det mysigt tillsammans ända fram till nattningen. Att känna att ens trotsiga unge är krånglig och jobbig ingår i ett gott föräldraskap. Men det behöver också finnas stunder av varma känslor.

Att se nyanserat på saker, att de kan vara både jobbiga och fina, är särskilt svårt i slitsamma perioder. Då tappar man lätt perspektiven. När man är överbelastad färgar känslorna ens tankar extra mycket. Det gäller särskilt negativa tankar, att man själv är värdelös, ens unge hopplös och ens tillvaro ett haveri, som har en tendens att ta över spelutrymmet. I stället för att klappa sig själv på axeln för att man faktiskt hann till förskolan i tid och dessutom hade det mysigt på bussen så mal tankarna om det där lilla utbrottet man råkade få i hallen. Dessutom tappar man tidsperspektivet. Det känns som att livet alltid kommer att vara så här. Men så fungerar varken livet eller barns utveckling. Under nästa period kommer det att bli lugnare. När stormen viner behöver man därför påminna sig om att det kommer att bli annorlunda sedan. Att se trotsåldern som en period som faktiskt följs av andra, med annat fokus, mindre bråk och mer ömsesidighet, kan vara en stor tröst. Men inte heller de lugna perioderna varar för alltid. Växlingen mellan lugna och intensiva perioder är snarare det som kännetecknar livet med barn. Särskilt om man har flera. Det är de växlingarna som gör att man lär känna varandra på djupet, som ser till att man möter och nöter på varandra i vått och torrt som skapar det livslånga kitt som barn behöver få med sig ut i livet. En annan tankebov under trotsåldern är katastroftankar kring hur det ska gå för barnet. Man kan få för sig att de ska bli utan kompisar eller att vuxna ska titta snett på dem för att de inte kan foga sig. Att barn trotsar hemma behöver inte betyda att de också bråkar med andra. Försiktiga barn kan bita ihop på förskolan eller hos släktingar och i stället ta ut allting på sina föräldrar. Man kan också tänka att barn som har intensiva trotsåldrar kommer att bli ännu värre som tonåringar. Så behöver det inte vara. För vissa barn handlar frustrationen i den här åldern om en stark längtan efter självständighet. De kan vara frustrerade över att inte få bestämma över sig själva och inte kunna uttrycka sig. De barnen kan tvärtom bli mer tillfreds med livet när de blir äldre och har möjlighet att styra mer själva.

När hela familjen tappar humöret Bristen på impulskontroll är inte bara typisk för barn i den här åldern utan också för en själv som förälder. Känslor smittar och man kan bli så påverkad att man knappt känner igen sig själv. Att tappa humöret ibland och skrika är normalt, även om man efteråt känner att man gick för långt. En del barn tycks inte heller ge sig innan man själv blivit riktigt arg. Att jobba på sin egen anger management är därför ens kanske viktigaste uppgift under trotsåldern. Ju mer man själv exploderar som förälder, desto bråkigare blir familjelivet.

Känslopauser är därför ett viktigt överlevnadstrick – både för ens egna och för barnets känslor. Att gå undan eller bestämma sig för att inte agera innan man först lugnat känslorna är en bra regel. För precis som det är hopplöst att försöka resonera med ett barn som har ett utbrott, är det svårt om man själv hamnar där. I stället kan man försöka prata efteråt, när barnet och man själv lugnat sig. Då kan man beskriva hur man ser på det som hände och vad det var som gjorde att man själv reagerade. Ens främsta trumfkort är ens eget humör och det kan också vara ens största utmaning.

Lyhördhet och flexibilitet

Är man stressad över alla bråk kan man hamna i att försöka tvinga barnet att lyda eller lugna sig. Plötsligt kan man tycka att skäll eller superstrikta konsekvenser är den enda uppfostringsmetod man står ut med. I lugnare perioder är det utmärkt om man är konsekvent med de regler och rutiner man har i familjen, men i trotsperioder gör det konflikterna mer intensiva och vardagen mer bråkig. För trotsbarn är själva djupt inflexibla. De är rigida kring i vilken ordning saker ska göras, vem som får hälla mjölk i glaset och vilket enda par strumpor som fungerar. Att möta dem med lyhördhet och flexibilitet hjälper dem i utvecklingen mot att kunna hantera sin vilja och sina känslor. Att ibland erbjuda barnet en bakdörr från konflikter i stället för att ta diskussioner med en treåring som egentligen inte har kontroll, är att låta barnet behålla ett uns av sin värdighet.

Ett lyhört föräldraskap innebär att man lotsar barn utifrån just det egna barnets personlighet och dagsform snarare än utifrån regler. Att vara lyhörd handlar alltså inte om att aldrig gå emot barn utan om att ge barn det stöd just de behöver. När barn har mer vilja och upptäcktslust än förstånd kräver lotsandet att barnet ofta måste stoppas. Men med barn i trotsåldern är det nödvändigt att välja sina strider. Självklart finns det regler som man inte kan tumma på, men i grunden är det lyhördhet för barnet som är viktigast under de här åren. Barn i trotsåldern använder inte sitt humör för att styra och ställa. Kan man i stället se trotset som ett uttryck för inre frustration, blir det lättare att anpassa sig. Att avleda och försöka skoja bort saker kan, hur bakvänt det än kan kännas, vara ett smidigt sätt att minska bråken under de här åren.

Är man två föräldrar kan man också känna att man ska hålla ihop och vara konsekventa tillsammans. Men också den principen är det bra att släppa under bråkiga perioder. Att försöka ha samma principer och regler leder ofta till att båda tummar på vad som känns rätt i stunden, och kan därför göra att man tappar lyhördheten för barnet. Det är också en rikedom för barnet att ha vuxna omkring sig som är olika eftersom barnet lär sig olika saker genom olika människor.

Under trotsiga perioder är både barnet och man själv som för- älder offer för barnets jobbiga utveckling. Men även under de här åren är det förstås inte upproriskhet och längtan att utmana som styr allt barnet gör. Barn är arga också av andra skäl, för att de inte får försöka själva, för att de egentligen är ledsna över något eller för att de helt enkelt är hungriga. Trots är en del av utvecklingen under de här åren. Men samtidigt händer också oändligt mycket annat i deras utveckling. Faktiskt mer än under någon gång senare i livet. Att fundera över hur man kan bemöta barns trots skapar utrymme för att se mer av allt det andra som också pågår. Vi hoppas att den här boken ska kunna bidra till det.