Jakten på maskrosfläckarna

Hela världen blir gul, det är som att solen ramlat ner i fem miljoner bitar och strösslats över varenda gräsplätt och asfaltsfläck där ingen vill ha dem. Jag vill ha dem. Det är som att jag bara vill ha fläckar på alla mina kläder, även som vuxen. Som att maskrosen kallar på mig.

Det är också helt på trots mot alla andra som tycker att den är jobbig, ett ogräs, en börda. Jag vill bära den, här kan du får vara, vi kan leka tillsammans som när vi var små, när dina propellrar blåstes ut i luften av mina barnlungor, när jag önskade mig saker medan de for iväg för att bli nya plantor.

I mina unga maskrostider sa alltid mamma med förtvivlad röst: – Fläckarna går inte bort, så snälla plocka inte maskrosor nu och kleta på kläderna.

Det var förstås svårt att låta bli, och lika arg blev hon varenda gång och förklarade att hon inte hade råd att köpa nya kläder för att vi tvunget skulle rulla oss i maskrosor. Jag brukade skylla på Moa Hamré, som bodde i gula huset ovanför oss: Det var Moa som kladdade på mig.

Jag minns därför känslan av frihet efter att ha vunnit en vit t-shirt med skoljoggens logga på när jag sprungit över sex varv runt parken i femman. Ett plagg mamma inte hade betalat. Jag sprang hem, sneddade över Rolf Lunds häck, sladdade in på gräsgången mot trappan som ledde ner till vår gata och gjorde larven de fjorton metrarna fram till trappan. Det mosades både snäcksniglar och maskrosor som om det gällde livet. Jag kom hem glad som en speleman med en bukett maskrosor i handen. Mamma tittade på mig, vände sig om och gick in igen. Jag tror att hon mentalt gav upp på mig och mina maskrosor den dagen, för sedan hörde jag inget mer om det.

Jag brukar tänka på den gången nu när jag själv är mamma. Och jag liksom förstår att min mamma bara gick.