DEL 1: Omgiven av experter

Under de senaste åren, inte minst under covid-19-pandemin, har du fått stifta bekantskap med en mängd experter. Jag var själv en av dem som ständigt dök upp i tv-rutan på bästa sändningstid. Många av oss var forskare inom medicin, andra var läkare eller representanter från myndigheterna. Vissa tillhörde samtliga av dessa kategorier. Vi som fick agera experter under pandemin kunde ge olika förklaringar och vi höll inte alltid med varandra. Ibland ändrade vi oss också över tid.

Det fanns ett enormt sug efter experter som kunde ge klarhet i den kaotiska situation som pandemin innebar, men under denna globala hälsokris blev vi alla plågsamt medvetna om att vetenskapliga auktoriteter inte alltid kunde ge oss de svar vi behövde. I stället blev det tydligt vilka begränsningar vetenskapen har när snabba beslut måste fattas. Bra vetenskap tar tid och ger sällan upphov till absoluta sanningar, något som var svårt att acceptera i detta akuta läge. Många vände sig till representanter för den medicinska vetenskapen och ville få definitiva svar, men under pandemin var forskarna ibland oeniga och många forskare visade sig ha fel.

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 ändrade nyhetsmedierna snabbt sitt fokus och läkarna, virologerna och epidemiologerna byttes ut mot freds- och konfliktforskare, säkerhetspolitiska experter och militärstrateger.

Även denna gång var suget efter expertkommentarer stort och det blev återigen tydligt att experterna hade olika syn på konflikten och vad vi kunde förvänta oss framöver. Vissa experter förutsåg att kriget snart skulle ta slut, medan andra siade om en utdragen konflikt. Retorikexperter och till och med kroppsspråksexperter kallades in för att tolka Vladimir Putins sinnestillstånd och hälsa. Avvikande rörelsemönster och svullet ansikte gav upphov till utlåtanden om att han led av något sjukdomstillstånd – med spekulationer om allt från Parkinsons sjukdom till cancer. Andra experter avfärdade ryktena om Putins sviktande hälsa som ”västerländskt önsketänkande” som hade sitt ursprung i förhoppningen om att kriget snabbt skulle ta slut. När inflationen ungefär samtidigt tog ordentlig fart i världen skyllde vissa experter på pandemin och andra på kriget. Vissa menade att det snarare var företagen som ”passade på” att höja sina priser, samtidigt som många la skulden på centralbankernas ekonomiska stimulanser. Andra pekade på en kombination av alla dessa faktorer. Många experter hade också fel i att inflationen skulle vara snabbt övergående och att de ökande energipriserna inte skulle ha så stor påverkan på övriga kostnader.

Den som följt nyhetsrapporteringen de senaste åren har varit omgiven av experter och fått höra en mängd mer eller mindre välgrundade uttalanden från dem. Då är det inte konstigt att det dyker upp funderingar om varför vi ska lyssna på experter och vem som egentligen vet bäst.

Vem är expert?

Anser du dig vara expert på något? Kanske är du utbildad inom ett visst område, eller har utvecklat en färdighet på annat sätt? Kommer andra till dig för att få hjälp med en viss typ av problem som de inte klarar på egen hand?

För att kunna ta hjälp av experter är det såklart viktigt att kunna skilja de verkligt kunniga från dem som försöker sälja in sig som experter, utan att faktiskt ha gjort sig förtjänta av den titeln.

Det finns en mängd olika typer av experter och begreppet definieras som någon som är särskilt kunnig inom ett visst område. Ibland används i stället begrepp som ”specialist” eller ”sakkunnig”. Ordet ”expert” kommer ursprungligen från latinets experiri som betyder ”erfaren i” eller ”att ha erfarenhet av”, vilket vittnar om att expertis hänger samman med erfarenhet inom ett visst område.

Men om erfarenhet var den enda avgörande faktorn skulle vi alla vara experter på sömn, kost eller kognition bara för att vi sover, äter och bearbetar information varje dag. Och så är det ju inte riktigt, eller hur? Du håller nog med mig om att man inte automatiskt blir expert bara för att man ägnat mycket tid åt en syssla. Så vad är det egentligen som utmärker experterna?

Psykologen Adriaan de Groot älskade schack, men hans karriär som schackmästare blev kortvarig och han lyckades inte besegra de vassaste spelarna i de stora tävlingarna. Intresset för schack kom ändå att prägla de Groots liv och placerade hans namn i historieböckerna. I mitten av 1900-talet genomförde han nämligen studier för att utröna vad som egentligen skilde mästarna från amatörerna, och dessa studier har haft stor betydelse för vad vi vet om expertkunskap.

När de Groot analyserade spelarnas tankeprocesser fann han få, om några, skillader. Han kunde inte se någonting som förklarade varför experter valde de ”rätta” dragen för det mesta medan amatörer gjorde det mer sällan. Den ihärdige de Groot bestämde sig då för att utforska skillnader i minne mellan mästarna och amatörspelarna. I fem sekunder visade han det tjugonde draget av en hypotetisk schackmästare. Sedan tog han bort bilden och bad försökspersonen att återge schackbrädet så exakt som möjligt. de Groot upptäckte att schackmästare kunde återge brädet nästan perfekt, medan de mindre erfarna bara kunde återge placeringen av några pjäser. Då drog de Groot slutsatsen att experter var bättre på att ”klumpa ihop” relevant information inom sitt expertområde och därmed minnas mer, vilket förbättrade prestationen.

Några år efter de Groots minnesstudier återskapade forskarna William Chase och Herbert Simon resultaten och vidareutvecklade dem. De föreslog att experternas prestation var förknippad med spelarnas förmåga att känna igen drag från en stor repertoar av brädmönster. Chase och Simon undersökte också expertis inom flera andra områden som fotboll, musik och fysik. De fann att expertprestation, oavsett område, kräver i princip samma sak: stora mängder kunskap och ett mönsterbaserat minnessystem som förvärvats under många års träning.

Om du någonsin hjälpt ett barn att lära sig läsa kanske du kan känna igen den här utvecklingen? Kanske kommer du till och med ihåg när du själv ”knäckte läskoden”. Förmodligen tragglades det initialt mycket med att koppla samman bokstäver med ljud och sedan ljuda orden, bokstav för bokstav. Sedan plötsligt släppte det, du kände igen fler och fler ord och läsningen började flyta utan att du knappt behövde anstränga dig.

Precis som med schackmästaren som lagrar allt fler brädmönster utvecklar den som lär sig läsa förmågan att känna igen och tolka ord och de mönster som bygger upp en mening. När vi blir bättre på något ändras vårt sätt att tolka informationen och vi kan bearbeta den på ett mer effektivt sätt.

Experter och amatörer ser alltså samma problem, schackpjäser eller ord, men experter kan sätta denna information i ett sammanhang tack vare samlad erfarenhet och kunskap. Det gör att experten kan prestera bättre än den mindre kunniga.

Det går alltså att förstå vem som är expert genom att ingående studera hur olika personer bearbetar information. Men den möjligheten har du sällan när du ska ta ställning till vem du bör lyssna på. I stället använder du dig av andra bedömningskriterier. Med stor sannolikhet bedömer du expertis utifrån erfarenhet och utbildning. Och det är inte så dumt. Det råder nämligen inga tvivel om att träning och erfarenhet är viktiga för att någon ska utveckla expertkunskap.

Känner du till 10 000-timmarsregeln? Alltså den vitt spridda uppfattningen om att 10 000 timmars övning är vad som krävs för att bli expert på något. Begreppet 10 000-timmarsregeln populariserades av författaren Malcolm Gladwell i boken Outliers och är baserad på forskning utförd av den svenska psykologen Anders Ericsson.

En av Ericssons studier utfördes på violinister som studerade vid Berlins främsta musikakademi. Eleverna på skolan hade initialt övat ungefär lika mycket, men vid åtta års ålder började de skilja sig åt med avseende på hur mycket de övade. När de var 20 år hade de bästa violinisterna övat 10 000 timmar medan de som inte var riktigt lika duktiga hade lagt mindre tid på att öva. Ericsson kunde i andra studier se liknande mönster när det gällde färdigheter som till exempel pianospelande. De som var bäst var också de som hade övat mest.

Det var dessa resultat Gladwell tog fasta på i sin bok, samt att stora atleter och rockstjärnor tidigt i livet lagt 10 000 timmar på att öva upp sina förmågor. Han uppmärksammade till och med Bill Gates som tillbringat mycket tid framför en dator i sina tidiga tonår. Men att experter i genomsnitt lagt 10 000 timmar på övning, betyder det verkligen att vem som helst kan bli expert om vederbörande övar i 10 000 timmar på en färdighet? Nej, regeln bygger delvis på en missuppfattning om vad forskningen visat.

Ericsson har faktiskt motsatt sig Gladwells tolkning och poängterar, bland annat i sin bok Peak – vetenskapen om att bli bättre på nästan allt, att det inte finns något magiskt med just 10 000 timmar – det råkar bara vara medelvärdet när ett större antal personer studerats. För vissa krävs det mer övning och för andra krävs det mindre. Dessutom påpekar

Ericsson att det inte duger med vilken typ av träning som helst – övningen måste vara målmedveten, fokuserad och handledd för att den verkligen ska ge resultat.

Studier på tvillingar har också visat att genetiska skillnader mellan olika personer påverkar möjligheten att bli expert. Visst är det självklart att den som har genetiska förutsättningar för att bli lång har en fördel när det gäller att bli basketproffs, men även kognitiva förmågor influeras av gener och påverkar därför sannolikheten att vi blir experter. Bland annat visar studier att skillnader i arbetsminne, förmågan att fokusera och stänga ute distraktioner, påverkar pianisters skicklighet oberoende av hur mycket de tidigare övat.

Det finns också studier som visar att våra gener spelar en viktig roll när det gäller vår benägenhet att faktiskt genomföra den övning som krävs för att utveckla en förmåga. Ingen föds som expert och vi behöver träna hårt för att bemästra något fullt ut, men generna påverkar våra förutsättningar att nå dit.

När det gäller schackspel eller förmågan att utveckla musikalisk färdighet är det ganska enkelt, även för den som inte är så insatt, att skilja amatörerna från proffsen. Schackmästarna vinner fler matcher än amatörerna och virtuoserna kan framföra andra verk än ”Köp varm korv” på pianot. Visst är det bra att vi lätt kan skilja dessa experter från amatörerna, men när vi söker svar på de frågor vi brottas med är det sällan en schackmästare som vi går till för att få råd. Och det är nog inte jätteofta en pianist får agera sakkunnig när viktiga beslut ska fattas.

För även om schackmästare och pianister har haft stor betydelse för förståelsen om expertisens underliggande grund, så är det knappast denna typ av experter som vägleder oss i vår vardag eller som rådfrågas av beslutsfattare. Det är en helt annan typ av experter som konsulteras när vi behöver förstå vad som ligger bakom våra sjukdomssymtom, eller hur vi ska bygga våra hus för att undvika att de rasar ihop. Och när samhället ska utveckla strategier för att minska klimatpåverkan eller förbättra folkhälsan kanske schackmästaren kan rekommendera schackspelande som en både klimatneutral och kognitivt stimulerande sysselsättning, medan den som besitter expertkunskap inom det aktuella området kan bidra med mer djupgående analyser av problemen och föreslå en bredare repertoar av potentiella lösningar.

Forskaren som expert

Teoretisk expertkunskap uppnås ofta genom akademiska studier och forskning inom ett specifikt ämnesområde. När den intellektuella utvecklingen hos studenter undersökts har forskare noterat att de i början av sin utbildning fokuserar på att memorera relevanta fakta, men successivt utvecklar förmågan att analysera och förstå helheten. Den som studerat ett ämne länge verkar också utmärka sig med sin förmåga att integrera ny kunskap med gammal, sätta saker i ett korrekt sammanhang och sammanställa informationen till en begriplig helhet. Genom år av utbildning och forskningserfarenhet utvecklar den som bedriver forskning inom ett område för- djupad kunskap om detta ämne. Att vända sig till forskare för att få expertsvar är därför en bra utgångspunkt och i den här boken kommer jag fortsatt att fokusera på just forskaren som expert.

Forskaren är dessutom skolad i den vetenskapliga metoden, och något som är viktigt för att besitta teoretisk expertkunskap är förmågan att förstå vetenskap.

”Science is what we have learned about how to keep from fooling ourselves.” Citatet som yttrades av den amerikanska fysikern Richard Feynman beskriver tydligt vikten av att använda vetenskapliga metoder för att nå kunskap. Vi människor lurar ständigt oss själva, men som tur är kan vetenskapen hjälpa oss bort från detta självbedrägeri. För samtidigt som utbildning och erfarenhet är viktiga för att utveckla en färdighet, är de inte en garanti för att tänka rätt. Den som skolas i ett ämne som är inte är vetenskapligt utan baserat på missuppfattningar riskerar att lära sig något som är helt fel, och blir därför mindre kunnig av utbildningen. Erfarenhet är inte heller en garanti för korrekta analyser, utan kan i stället få oss att tolka verkligheten utifrån subjektiva upplevelser. Att utgå från vetenskapliga belägg, även kallat evidens, och utvärdera information vetenskapligt är avgörande för en experts förmåga att dra korrekta slutsatser. Men en gedigen utbildning inom vetenskap innebär inte per automatik att alla uttalanden från en forskare är evidensbaserade. Så hur tar man egentligen reda på vem som vet mest?

När stavhopparen Armand Duplantis är den enda i tävlingen som tar sig över ribban, samtidigt som hans konkurrenter river på samma höjd, kan vi konstatera att han är bättre än de övriga stavhopparna i tävlingen, åtminstone vad gäller dagsformen. Om han gör denna bragd gång på gång kan vi konstatera att han är bäst i världen på stavhopp. Kanske