Åtta, snartnio

1 Mars M Ndag

tDet börjar bli sent på dagen. Uppe på Mariaberget i Stockholm ligger gatorna tomma och tysta.

Folk har gått hem för att laga mat och sitta och prata med varandra eller vad de nu gör.

Inte en människa syns till utom Olga Olsson, åtta år, snart nio. Hon kommer från sin kompis Evelina som är specialist på att baka muffins. Nu är hon på väg till Bastugatan där hon bor i ett vitt gårdshus.

På vägen hem har hon varit i affären och köpt mjölk, så att hennes mamma kan göra en kopp varm choklad åt henne innan hon går och lägger sig. Det brukar hon dricka varje kväll så att hon ska bli stor och stark.

I trappan upp mot berget blir hon stående och funderar. Nog hinner hon väl ta en vända till lekparken och snurra några varv på klätterställningen?

Ja, det hinner hon.

Sen går hon till gungorna.

Olga älskar att gunga!

Om hon fick önska sig något just då, skulle hon välja en egen gunga! En sån som hennes mamma hade när hon var liten. Den var inte gjord av bildäck som gungorna är nuförtiden utan av en liten träplanka. Och den hängde inte i en gungställning utan från en gren högt uppe i ett träd.

När man gungade på den kändes det som att svepa fram över marken som en vind, har hennes mamma berättat.

En sån gunga skulle hon ta.

Eller en pappa …

Fast en pappa har hon. Anthony heter han och är operasångare, det har mamma berättat.

Men honom träffar hon aldrig. Varför förstår hon inte riktigt. Hennes mamma är inte så bra på att förklara.

Hon säger bara att han bor i England och måste resa så mycket, för det gör operasångare.

”Fråga inte mer nu!” brukar hon säga också. Ibland fortsätter Olga att fråga henne i alla fall, då blir mamma nästan tokig.

En gång när Olga ville veta hur hon ska känna igen sin pappa om de råkar mötas, tog mamma fram ett kort som hon hade i plånboken och satte upp det på väggen i köket.

Där över kökssoffan hänger nu bilden av Anthony med rött hår och blå ögon och ler mot dem varje dag.

”Där hänger han bra!” sa mammas syster Ester när hon fick se fotot.

Hon kommer ofta hem till dem. Eller också går de till henne och hennes man Fredrik och Olgas kusin Augusta. De bor så nära.

Olga och hennes mamma behöver inte åka bil en enda sekund för att komma dit. Det är bara att gå längst ut på Mariaberget till det stora röda huset som ser ut som ett slott. Där har moster Ester en stor våning med utsikt över vattnet och tretton kyrktorn.

Men hemma hos Olga och hennes mamma är det trångt. De har bara ett rum och kök. Större har de inte råd med, för Olgas mamma är författare och det tar väldigt lång tid för henne att bli färdig med en bok och få pengar för den.

Men vad spelar det för roll om det är trångt där man bor? Det viktiga är att man har tak över huvudet, brukar mamma säga.

Och att man har en lekpark precis bredvid och ser månen från köksfönstret, brukar Olga säga.

Det är vad hon tänker på, där hon sitter på bildäcket och tittar på månen. Den här kvällen ser den ut som ett stort öra.

”Nu ska du få höra, stora öra!” säger hon och reser sig och tar fart. ”Min mamma har ett barn i magen! En bebis som vill komma ut fast det är för tidigt. Därför måste hon hålla sig stilla. Lika stilla som en fågel som ruvar på ägg. Så nu är det jag som går och handlar mjölken.”

Hon minskar farten.

”Och inte bara den. Det är jag som kånkar hem allt vi behöver.

Om jag fick välja något, precis vad som helst, skulle jag nog ta en pappa i alla fall. En som kunde gå och handla åt oss.”

Så hoppar hon ner från gungan och springer hem.

Mamma blir glad när hon kommer.

”Men varför var du borta så länge?” frågar hon.

”Jag var ju hos Evelina”, säger Olga och ställer in mjölken i kylskåpet.

”Och så tog jag en sväng till lekparken.”

Hon sätter sig på sängen och klappar mamma på magen.

Plötsligt stelnar mamma till.

”Vad är det?” frågar Olga.

”Bebisen”, stönar mamma. ”Det känns som om den är på väg nu! Jag måste åka till sjukhuset och be att de stoppar den!”

”Kan de det då?”

”Det finns mediciner. Snälla Olga, ring till moster Ester och be henne komma hit med bilen.”

Olga tar mammas telefon och ringer till sin moster.

Sen går allt väldigt fort.

Moster Ester tar dem i ilfart till BB.

Där kommer en sköterska springande med en rullstol och hjälper mamma ner i den.

”Får jag köra henne?” frågar Olga.

”Du stannar här. Nu är det bråttom”, säger sköterskan och rullar iväg med mamma.

Olga får tårar i ögonen.

”Men var ska jag vara då?”

Moster Ester lägger armen om henne.

”Hos oss så klart!”

”Hur länge då?”

”Jag vet inte”, svarar moster Ester bekymrat.

”Ska jag stanna hela kvällen?”

”Det blir kanske längre.”

Olga ser bestört på henne.

”Jag ska väl inte sova hos er?”

Moster Ester vet väl att Olga inte klarar av att sova borta?

Varenda gång hon ska ligga över hos sin kompis Evelina blir det fel. Så fort Evelina har somnat måste mamma komma och hämta Olga. Har mamma inte berättat det för moster Ester? t”Moster Astrid måste stanna på sjukhuset, så Olga ska sova hos oss i natt.”

”Det här kommer att gå bra”, säger moster när de har satt sig i bilen.

Det är vad som händer på kvällen den första mars.

Olgas mamma tas in på sjukhus, och Olga måste vara hos sin moster.

När de kommer fram till det röda huset står kusin Augusta och väntar på dem i dörren.

”Varför är hon med?” frågar hon och pekar på Olga.

”I vilket rum då? I råttrummet?” frågar Augusta.

”Det har vi inte något som heter”, säger moster Ester.

”Det har vi visst! Jag har sett råttpluttar där.”

Moster Ester fnyser.

”Här finns inga råttor. Gå och lek med varandra tills maten är klar.”

Motvilligt drar Augusta iväg med Olga till sitt eget rum som mest liknar en leksaksaffär.

Där finns ett litet dockskåp med riktiga lampor som går att tända och släcka. Och en elektrisk tågbana som morbror Fredrik fick när han var liten.

Men det bästa är hyllan med de fina dockorna och gosedjuren.