Kapitel 2

Det var illa, riktigt illa. Det tror jag vi förstod allihop som stått och tittat när Elin gjorde sitt hopp. Först var jag alldeles stilla eftersom det kändes som mina fötter frusit fast i isen, men sedan gav Elin ifrån sig ett jämrande läte och på skakiga ben följde jag efter Hilde som redan åkt fram till henne. Det var inget blod där hon låg, men hennes ansikte hade samma färg som remsorna av snö som vaktmästarens spade lämnat efter sig på den mörkgrå isen.

– Oj, hjälp, flämtade Hilde och sjönk ner på knä bredvid Elin.

Jag förstod vad hon menade, Elins ena arm låg i en väldigt konstig vinkel och axeln stod liksom rakt upp fast hon låg ner.

– Jag springer upp till handlaren och ringer efter ambulansen, sa Ben och kastade sig ner på snövallen bakom oss och började snabbt snöra upp sina skridskor.

– Är hon död? snyftade en yngre flicka som jag visste hette Lisa. Hon höll för sina ögon.

– Nej, det är hon inte, sa jag och lade armen runt hennes axlar.

Jag tittade på Hilde som sakta strök Elin över pannan. Jag såg att Elin försökte säga något, men hon öppnade inte ögonen.

– Är det någon som har en extrakofta eller tröja med sig? frågade Hilde och tittade upp på oss som stod samlade i en ring runt Elin.

– Jag har! ropade Olof, en pojke som gick i 5–6:an, och skyndade bort till sin ryggsäck och drog fram en grå stickad tröja.

– Jag har en anorak, sa Birgitta, en flicka som jag egentligen inte tyckte särskilt mycket om eftersom hon jämt skulle vara så märkvärdig och skryta om hur rik hennes pappa var.

Han tillverkade skidutrustning till de svenska soldaterna och hade tjänat massor av pengar tack vare kriget. Men just nu tyckte jag att Birgitta var riktigt snäll och jag var också imponerad av hur effektiv och snabbtänkt Hilde var när det gällde att ta hand om Elin. Själv stod jag bara och huttrade och hackade tänder medan Hilde försiktigt lyfte upp Elins huvud och sköt anoraken under. Trots att hon var så varsam som det bara gick kved Elin till och knep ihop ögonen. Därefter lade Hilde den stickade tröjan över henne. Jag satte mig ner bredvid Hilde och tog Elins hand. Hennes ena stickade vante hade fallit av och handen var iskall. Jag letade runt Elin, men kunde inte hitta den. Kanske var det något av de andra barnen som stod på vanten. Jag tittade upp, alla hade slutat att åka nu och stod samlade runt oss. Jag tog av mig min ena vante och trädde den på Elins iskalla hand, precis då slog hon upp ögonen.

– Maja, be barnen gå tillbaka till skolan, säg att de ska knacka på hos vaktmästaren, sa hon med svag röst och lät blicken hastigt fara över alla som stod där, sedan slöt hon ögonen igen.

– Ni hörde vad fröken sa, gå tillbaka till skolan, sa jag fast jag misstänkte att de knappast kunde ha hört vad Elin sagt.

Vad konstigt livet var, Elin som var Svarta rosen hade undkommit tyskarna två gånger helt oskadd, nu låg hon här svårt skadad på isen bara för att jag och Hilde hade övertalat henne att visa ett dumt konståkningshopp.

De andra verkade förstå allvaret och efter en stund hade alla samlat ihop sina saker och var på väg tillbaka mot skolan.

Det tog över en halvtimme innan ambulansen kom, tiden gick oändligt långsamt. Nästan samtidigt med ambulansen kom Ben springande med andan i halsen och vita istappar i det mörka håret.

Det var som om han sprang i takt med tutandet från ambulansen. De röda ljusen på ambulansens tak lyste så starkt att jag fick vända bort blicken, men jag hade kvar det lysande röda korset på näthinnan en lång stund. När jag tittade upp igen såg jag att ambulansmännen hade samma röda kors på sina vita armbindlar.

Vi stod knäpptysta och tittade på medan de försiktigt lade Elin på båren och sedan bar upp henne till den stora, vita ambu lansen som stod och väntade uppe på landsvägen.

Ambulansen for iväg med påslagna sirener som ekande försvann bort genom byn och då plötsligt kände jag hur genomfrusen jag var. Tårna i pjäxorna kändes som isklumpar och armarna var så stela att jag knappt orkade lyfta dem för att sätta på mig ryggsäcken.

– Vi syns i skolan i morgon, de ordnar nog en vikarie, sa jag lågmält till Ben och Hilde när vi skildes åt inne i byn.

Jag sprang de sista trehundra metrarna hem och sjönk ner på golvet så fort jag kommit innanför dörren.

– Vad är det som har hänt, Maja? frågade mamma som skyndade sig ut från köket. Vad tidigt du är hemma!

Mina läppar var lika stelfrusna som resten av kroppen och jag fick inte fram ett enda ord.

– Men var är din andra vante? frågade mamma och nickade mot högerhanden där jag virat Bens halsduk flera varv.

– Den har fröken … hon …, började jag och sedan forsade hela historien ur mig innan jag ens tagit av mig pjäxorna.

Det brände och stack i tårna när mamma hällde på mer varmt vatten i plåtbaljan som jag hade fötterna i. Jag satt framför vedspisen och det kändes som jag långsamt höll på att tina upp.

Det luktade gott från spisen där en kastrull med soppa stod och puttrade.

Jag tittade på mamma som satt vid köksbordet och klistrade igen bruna papperspåsar. Mina småsyskon Per-Erik och Gullbritt hjälpte henne att stoppa påsarna i en stor kartong.

Det var fröer till morötter, tomater, sallad och blommor som mamma stoppade i påsarna. I vår skulle hon sälja fröerna i växthusen som nu stod tomma och sorgligt öde och bara väntade på att fyllas med spirande plantor.

– Vilken förskräcklig otur hon hade er lärare, sa mamma och textade noga ”Tomater” på en påse innan hon räckte den till Gullbritt.

– Det var inte otur, det var vi som övertalade henne att göra det där hoppet, sa jag och hörde hur rösten bröts.

– Tänker du börja grina nu, fast det inte var du som gjorde illa dig? sa Gullbritt retsamt.

Jag tittade på henne och gjorde en ful grimas. Hon kunde ju glömma att hon skulle få några julklappar av mig i år.

– Vi har gjort pepparkaksdeg, visst har vi mamma, sa PerErik och strålade och jag bestämde mig genast för att han skulle få den julklapp jag tänkt köpa till Gullbritt.

– Ja, den står och vilar i skafferiet. Jag hade sparat ransoneringskuponger och det var bara tur att handlaren hade fått in både sirap och kanel, sa mamma och rufsade honom i håret. sa hon och log uppmuntrande mot mig.

– I morgon bakar vi pepparkakor, det blir väl roligt, Maja?

Jag nickade samtidigt som jag kände ett sting av dåligt samvete för att jag skulle få baka pepparkakor medan vår stackars fröken låg på lasarettet och hade fruktansvärt ont. Vem visste – hon kanske inte ens fick komma hem till jul.

Kapitel 3

Jag, Hilde och Ben kom till skolgården nästan samtidigt morgonen därpå. Att Hilde var där tidigt var kanske inte så konstigt. Hon bodde ju med sin mamma och nyfödda lillebror i en av lägenheterna ovanpå skolan.

– Har du sett till någon lärarvikarie? frågade jag och spanade bort mot vägen för att se om det skulle komma någon. Men de enda jag kunde se var Märta och Anna, två av våra klasskompisar som också var på väg till skolan. Det var inte lika kallt i dag och mörka moln tornade upp sig på himlen, som om det när som helst skulle börja snöa. Märta och Anna kom och ställde sig bredvid oss och våra andedräkter flöt ihop och bildade dimma som upplöstes ovanför våra stickade mössor.

– Stackars fröken, vad ont hon hade. Såg ni hennes axel? sa Märta och drog i sin egen axel.

Bilden av Elin där på isen fanns kvar på näthinnan och jag knep hårt ihop ögonen för att stänga ute den.

– Axeln måste vara bruten, och armen också, sa Anna och ryste.

Några snöflingor singlade sakta ner och lade sig på våra pjäxor. Jag såg hur Hilde huttrade till och jag kände hur kylan kröp in genom skorna.

– Kan vi inte gå in? sa jag och såg att Ben redan börjat gå mot dörren. Jag skyndade mig ifatt honom och såg att hans axlar slokade.

– Är du ledsen för det som hände Elin?

– Nej, eller jo, det var ju hemskt, men nu är jag mest irriterad på mamma, sa han och sparkade iväg en istapp som lossnat från taket.

– Vad har hon gjort? frågade jag och såg hans snälla och modiga mamma Greta framför mig.

– Hon har åkt ner till Stockholm, hennes faster har blivit sjuk och måste kanske läggas in på sjukhus. Mamma har lovat att hjälpa henne … Ben suckade djupt och höll upp dörren åt mig … Under tiden är jag tvungen att bo hos mammas kusin, Berit. Tristare och strängare människa får man leta efter. Jag måste släcka klockan åtta och titta vad hon tvingade på mig. Han höll ut byxorna i midjan, och drog ut lager på lager med långkalsonger.

– Tre par, kan du förstå hur inih… han avslutade inte ordet och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte börja skratta … Det är hennes avlidna mans långkalsonger, stora är de också för gubben var tjock. Det känns som jag har femtio par korvskinn på mig.

Jag kände hur skrattet började bubbla inuti mig som en skakad flaska sockerdricka. Det var omöjligt att stoppa, men precis när Ben tittade på mig och upptäckte det hörde vi springande steg i trappan. Det var vaktmästaren. Skrattet pyste ut och jag fick hicka istället.

– Tyvärr ungar, det blir ingen skola i dag. Det är helt omöjligt att få tag på någon lärare så här nära inpå jul, sa vaktmästaren och strök tillbaka det långa håret som han hade kammat över flinten och som nu fallit ner.

– Hur är det med fröken Elin? frågade jag och hickade.

Vaktmästaren skakade så häftigt på huvudet att håret föll ner igen. Hårtesten nådde honom ända till axeln, varför klippte han inte bara av det, hann jag tänka innan hans röst trängde igenom.

– Det är inte bra, axeln var ur led, men den har de fått på plats igen. Det var värre med högerarmen, den var av på två ställen. Ett komplicerat benbrott, sa doktorn.

Han drog vanemässigt handen över huvudet och förde tillbaka hårtesten där den brukade ligga.

Orden sjönk in. Komplicerat benbrott. Stackars Elin, om jag bara inte hade tjatat så.

– Kila hem nu ungar. Det blir inga fler lektioner den här veckan, sa han och klampade ner för de sista trappstegen och öppnade dörren för att meddela de andra samma sak.

Kylan slank in genom dörren och svepte förbi oss och jag såg att nästan alla elever hade samlats där ute på skolgården.

– Tror du att klassrummet är öppet? frågade Ben och gick längre in i korridoren.

Jag följde efter honom. Det märktes att Elin inte varit här. Hon brukade alltid tända lamporna ovanför klädhängarna och ofta eldade hon i kaminen också fastän vaktmästaren brukade muttra att det var slöseri med ved nu när det fanns elektricitet i skolan.

Nu var det kyligare än vanligt i korridoren.

Jag såg hur Ben tryckte ner dörrhandtaget. Lång kalsongerna syntes ovanför byxlinningen och benen såg nästan uppstoppade ut med alla lager av tyg. Trots det tyckte jag att han var den finaste grabb som fanns i hela Gullfors, i hela Värmland, kanske till och med i hela världen.

– Vad ska du göra? frågade jag och såg att han inte tog av sig pjäxorna som vi alltid brukade göra innan vi gick in i klassrummet. Snön som ramlade av skorna bildade små pölar när han gick.

Jag tog av mig mina pjäxor och ställde dem utanför dörren och sedan tog jag långa steg för att inte trampa i vattnet. Hickan var borta nu och jag såg hur Ben rotade igenom sin bänk.

– Jag hittade den, sa han triumferande och höll upp en Bigglesbok. Nu kan jag ta ficklampan och läsa under täcket ikväll när tanten tvingar mig i säng, sa han.

– Vad håller ni på med?

Hilde kikade nyfiket in genom dörren och fortsatte sedan in i klassrummet.

– Ben skulle hämta en bok, svarade jag.

– De andra har gått hem nu, ska vi göra sällskap till … Längre hann hon inte förrän steg hördes utanför klassrummet. Jag var säker på att det var vaktmästaren som skulle läxa upp oss för att vi var i klassrummet så jag ställde mig nästan i givakt vid bänkarna. Men Hilde som tittade ut såg så förvånad ut att jag förstod att det inte kunde vara vaktmästaren.

– Hej, vem söker ni? frågade hon avvaktande.

Vi hörde mumlet från en annan röst och Hilde backade in i klassrummet och viskade till oss:

– Han söker fröken.

I dörröppningen stod en kille i tjugoårsåldern klädd i den blåa uniform som jag visste att telegrambuden hade.

– Jag söker Elin Björnsson, sa han stramt.

Vi tittade på varandra.

– Elin är inte här, hon ligger på lasarettet i Torsby, svarade jag.

– Det är mycket viktigt att hon får det här telegrammet i