Nåt stort orange

Tuuuuuuut!

Det var inget vanligt signalhorn. Det var det värsta brölet från ett signalhorn Dusty någonsin hört. Och det starkaste. Fyrhjulingen skakade till och Dusty kände hur Amir greppade tag om hans midja för att hålla sig kvar.

En stor lastbil tornade upp sig i backspegeln. Fyllde den helt nu. Tutade igen.

Jaja, tänkte Dusty, jag ska snart svänga av från landsvägen, ta det lugnt.

Det var bara några hundra meter kvar till avtagsvägen mot gården och Dusty körde ganska fort. Men lastbilen körde ännu fortare och ville tydligen köra om på den smala vägen. Vart skulle han ta vägen? Han kunde ju inte köra ner i diket. Dusty ökade hastigheten lite till och satte på höger blinker för att visa att han snart skulle svänga av. Det borde lugna lastbilen.

Men den bromsade inte in. Tvärtom. Det dammade och yrde när den kom närmare och närmare.

Ska man bli överkörd på sin egen landsväg nu också, tänkte Dusty. Det finns väl bromsar även på lastbilar. Och den här kör ju ändå alldeles för fort på den här smala vägen.

Dusty tittade i den vibrerande backspegeln igen. Det såg ut som om ett stort monster närmade sig bakifrån. Han såg nu att det var en svart lastbil med något gult eller orange på flaket. Kanske en lastmaskin. Eller en grävmaskin. Tillsammans såg de två fordonen gigantiska ut och nu låg de precis bakom Dustys fyrhjuling.

Dusty gjorde sig beredd att svänga av till höger. Han saktade in och höll så nära vägrenen han kunde. Men monstret bakom honom saktade inte ner. Det såg ut att vilja äta upp dem. Signalhornet brölade igen och Dusty körde nästan i diket innan han kunde börja svängen in mot gården.

Precis när Dusty pressade styret lätt för att ta in på gårdsvägen vräkte sig lastbilen förbi. Lufttrycket lyfte nästan fyrhjulingen av vägen. Dusty hann skymta en tjej med blond tofs i passagerarsätet. Hon glodde hånfullt och viftade med handen. Vinkade hon, eller gav hon dem fingret? Omöjligt att säga eftersom Dusty var tvungen att koncentrera sig på att inte välta.

När fyrhjulingen kommit in på gården stannade Dusty och slog av motorn. Han drog upp visiret och torkade svetten ur pannan.

Amir hoppade snabbt av. Tog av sig hjälmen och skrek.

–Vad ända in i hela helsickets förbaskade … alltså, vad fasiken …!

–Jag vet, avbröt Dusty lugnt.

Dusty var också skakad. Men han hade ofta en förmåga att behålla lugnet, även i jobbiga situationer. Åtminstone på ytan.

Amir viftade däremot med båda armarna och skrek.

–Var är polisen när dom verkligen behövs! Såna där ska inte få vara på vägarna!

–Jag vet, sa Dusty igen.

–Dom borde spärras in på livstid och aldrig få hålla i en ratt mer!

–Jag vet.

–Är det allt du har att säga?! ”Jag vet”? Det var ju för fasiken livsfarligt!

Dusty rättade till hjälmen.

–Undrar vart dom skulle? Och vad hade dom på flaket? sa han.

–Ett jäkla monster bakom ratten var det i alla fall. Och tjejen bredvid, såg du? Typ flinade och vinkade. Vad är det för fel på människor, vi hade ju kunnat …

–Köra ihjäl oss, avbröt Dusty. Du sa det. Men vart skulle dom? Det är vad jag undrar. Det finns inte många gårdar längre fram på den här vägen.

–Det var nåt stort orange på flaket, sa Amir.

–En grävare tror jag, svarade Dusty.

–Då borde dom väl ha förstånd att köra som folk.

–Alla jag känner som kör grävmaskin är superschyssta, sa Dusty.

–Känner du nån som kör grävmaskin?

–Ja, det finns många här ute som har egna maskiner och kör åt folk. Men jag känner inte igen just dom där.

–Tur det, sa Amir. Då utfördes inte mordförsöket av nån du känner i alla fall. Alltid nåt.

–Vi drar efter dom.

–Så dom får en ny chans att mörda oss?

–Nåt ska vi ju göra.

Amir tvekade.

–Läxorna då? Jag skulle ju hänga med dig hem för