9789179792596

MÅNS GAHRTON

JOHAN UNENGE

Du har väl läst de tidigare böckerna om

Hotell Gyllene knorren:

Den mystiska gästen

Spöket i rum 13

Loke den lömskes skatt

Sommarkaos på Guldkusten

Den oerhört hemliga dammsugaren

Korv med bröllop

En förknorrad vinter

Den vilda jakten på dårpippin

Dammråttornas tappra riddare

Rivalen från Karelen

Världens grisigaste tjuv

Klantverkarna och konstkuppen

En bedragare på hotellet

Se upp för spionerna

Djuren checkar in Monstergrisens gåta

Den försvunna julgrisen

Fångarna på slottet

Rymdmonstren anfaller

Huset Silverknorres gåta

De mystiska sömntutorna

Roger

Dammsugarförsäljare. Motto: Inget är omöjligt!

Ingo

Nyfiken djurvän. Lite för påhittig ibland.

Ritva

Allbegåvning: Kan joddla, bryta arm, åka vattenskidor och driva hotell.

Isadora

Tolv år och anti. Dock inte så anti som det verkar alla gånger.

Pyret

Minigris och en livs levande katastrof.

amiljen Rantanen var en riktig storstadsfamilj, som bodde i ett högt hus i Stockholm och åkte tunnelbana hit och dit. Barnen, Isadora och Ingo, älskade att åka tunnelbana. Men mamma Ritva och pappa Roger funderade allt oftare på hur det skulle vara att leva ett annat liv. Utan avgaserna, folkvimlet och alla bilköerna. Kanske kunde fågelkvitter, ängar och råmande kor vara roligare. Och bättre för barnen.

En dag såg Roger en annons i tidningen. Ett hotell var till salu. Och inte vilket hotell som helst.

Gyllene orren hette det och Roger kände igen det direkt. Han hade bott där en massa gånger under sina resor genom Sverige som dammsugarförsäljare.

Han funderade några sekunder innan han ringde. Kanske borde han ha tänkt lite till, men då hade inte den här historien kunnat berättas.

Minneslucka nr 1

I vilken Ingo gör en fin skulptur och framkallar en katastrof.

På ett hotell långt bort i det bortersta hörnet av Östra glesbygden bodde familjen Rantanen.

Hotellet hette egentligen Hotell Gyllene orren, men kallades tyvärr för Hotell Gyllene knorren. Anledningen var att en minigris brukade vara där och ställa till det.

Grisen hette Pyret, och hon var bästa kompis med Ingo Rantanen, som var familjens yngste medlem. Och som tyvärr också ofta ställde till det på hotellet. Han var liksom lite för påhittig ibland. Och en av alla dessa påhittigheter som familjen helst skulle vilja glömma var det som hände en slaskig vinterdag i rum 1.

Ingo satt på gårdsplanen och skulpterade. Han tänkte överraska Pyret med en gris av snö. Tanken var att Pyret skulle få en griskompis. Nyss hade det varit perfekt kramsnö, men så hade solen tittat fram mellan två moln.

Och plötsligt var snön alldeles för vattnig. Om inte solen såg till att försvinna med detsamma skulle det bli en stor pöl av hans grisskulptur. Och det verkade solen inte bry sig om det minsta.

Ingo sprang in i köket.

– Hallå! ropade han. Jag måste få låna frysen!

– Till vadå? undrade hans storasyster Isadora. Vad har du nu hittat på för konstigt, Ingo?

– Jag ska ha snö i den, sa Ingo. Annars smälter den.

– Herra Jumala, utbrast Ritva. Glöm det! I frysen ska det vara mat och ingenting annat.

Hon tittade på Roger.

Och förresten är det inte hälften så kallt i frysen som i rum 1, sa Ritva. Eller hur, Roger?

– Vilket tjat, mumlade Roger. Jag ska laga det där elementet har jag ju sagt. Kanske inte just nu, men snart.

Ritva gav honom en lång blick. Och Ingo hämtade några stora soppåsar och skyndade ut till snön. Han skyfflade raskt in så mycket snö han kunde i soppåsarna, och släpade sen in dem på hotellet.

– Vad är det i påsarna, Ingo? frågade Roger när Ingo passerade honom i korridoren.

– En present, sa Ingo.

Och så drog han in soppåsarna i rum 1, hällde ut snön i en stor hög på golvet och satte igång med att krama och knåda och skulptera en gris av snö. Det kändes verkligen kallt i rummet nu när inte elementet funkade, och Ritva hade ju sagt att det till och med var kallare än i frysen. Men Ingo hade täckjackan på sig och jobbade hårt med sin snögris, så han frös inte.

När Ingo hade jobbat färdigt sprang han ut igen för att leta rätt på Pyret och visa henne snögriskompisen. Han hittade henne nästan genast där hon stod och bökade i ett hörn av gårdsplanen. Men Pyret ville absolut inte gå med in på hotellet, och att övertala grisar som inte har lust med något är väldigt svårt, det visste Ingo.

Så det slutade med att de lekte ”gömma moroten” i stället. Det gick ut på att Ingo grävde ner en morot i snön som Pyret genast letade upp och svalde i ett nafs.

De lekte en lång stund. Sen sprang Pyret iväg till bonden Jönsson där hon bodde ibland, och Ingo gick in på hotellet. Roger och Ritva stod och pratade med varandra i receptionen.

– Jag checkade in den nya gästen i rum 1, sa Roger. Det var bara proppen som hade gått, så jag bytte ut den. Nu när elementet är igång igen är det säkert hur varmt och skönt som helst där.

Ingo stirrade på sin pappa och öppnade munnen. Men innan han hann säja något så hördes ett skrik. Och sen kom en man springande genom korridoren. Det plaskade om hans raggsockor.

– Det är en hel sjö på golvet i mitt rum! vrålade han. Allt är blött! Jag checkar ut direkt!

Det visade sig att snögrisen hade smält. Och att det i stället var väldigt mycket vatten på golvet. Ritva hade förstås överdrivit när hon sa att rummet var kallare än en frys. Och efter att Roger hade bytt proppen hade det blivit riktigt varmt och skönt där. Men också väldigt … blött.

Minneslucka nr 2

I vilken Ritva nästan svär i kyrkan.

Ritva tyckte egentligen att hon hade ett ovanligt trivsamt humör. Hon var trevlig och glad och artig, och allt möjligt bra, nästan hela tiden. Utom när hon inte var det. Då kunde det hända att hon till exempel blev arg. Det fick hon allt erkänna. Hon kunde till och med bli ruskigt arg, om hon fick tro sina barn. Och det kunde de väl kanske ha rätt i. Men hon hade ett bra sätt att hantera det. Hon brukade nämligen räkna på finska när hon blev irriterad på något. Ibland fick hon räkna till riktigt höga tal. Och det funkade. Om hon räknade på sitt vackra fosterlandsspråk så brukade hon lugna ner sig. En metod som faktiskt bevisade att hon hade ett ovanligt trivsamt humör.

Sen, om man var riktigt noga, så kunde det väl också hända att Ritva liksom inte hann med att börja räkna på finska. Och då kanske hon svor i stället. Riktigt hemskt kunde hon svära. Fast det var också bara på finska. Och det förstod ju inte svenskar, så därför räknades det inte. Tyckte Ritva.

Men så var det ju det där som hände den där gången i rum 2. Det ville Ritva helst glömma. Det fanns kanske inget i världen hon hellre ville glömma.

Ritva var arg på Pyret. Och på Ingo. Det var i hög grad han som sett till att Pyret gjorde Ritva arg. Ingo hade nämligen fått för sig att Pyret skulle bli en spårgris. Det var efter att Ingo hade sett en film om spårhundar som hjälpte polisen att hitta tjuvar och annat som polisen ville att de skulle nosa upp. Och då tänkte Ingo att det där kunde väl Pyret göra minst lika bra.

– Det är bra, lilla Ingo! sa Ritva. Låt Pyret spåra hur mycket som helst – bara inte i närheten av hotellet!

Strax därpå kom den unga kvinnan i rum 17 tillbaka från en joggingtur och sa att hon ville checka ut med detsamma, två dagar tidigare än planerat. Anledningen var att skogen var full av otäcka djur, och hon hade blivit attackerad av en hemsk liten best under joggingturen.

När hon lämnat hotellet kom Ingo hem och strålade av glädje, han berättade att Pyret var jättebra på att spåra. Han hade nämligen lagt en bit morotskaka i kvinnans träningsoverallsficka, och då hade Pyret spårat kvinnan hur bra som helst, precis som den bästa polisspårhund.

När Ingo berättade det förstod Ritva varför kvinnan hade checkat ut. Pyret hade så klart jagat ikapp henne och försökt få tag i morotskakan, och det måste ha upplevts som värsta överfallet.

Ritva blev tvungen att kliva ut på farstukvisten och skrika.

– Herra Jumala! vrålade hon det högsta hon kunde. Jag vill koka korv av griseländet!

Då stod någon framför henne. En man med stora glasögon som såg väldigt fridfull ut. Det var en präst.

– Jag heter Pekka, sa han. Jag tänkte bo här några nätter. Jag är född i Finland och har hört att det lagas ovanligt god finsk mat här.

– D ­ det s ­ stämmer, stammade Ritva fram. Vad trevligt. Och det är faktiskt jag som lagar den där maten.

– Perfekt, sa Pekka. Men ett litet tips bara. Det kanske är bäst att inte skrika på vår herre så där. Om det inte är nåt verkligt viktigt du vill honom.

Ritva blev väldigt generad. Herra Jumala betydde ju Herre Gud på finska. Och det hade hon vrålat mitt fram för en präst. Ritva kände sig så darrig efter sin dumhet att hon var tvungen att ta en lång promenad för att

lugna ner sig. Roger var ju ändå i receptionen, så han fick checka in Pekka.

När Ritva kom tillbaka från promenaden kändes allt bättre. Hon gick direkt till köket för att laga sin allra bästa finska rotfruktslåda till Pekka. Men när hon öppnade skafferiet blev hon överraskad på nytt.

– Var har ni ställt säcken med morötter? sa hon. Den var ju här i morse.

– Ingo tog den, sa Isadora. Han skulle träna Pyret på nåt sätt.

Ritva blev alldeles stel. Ingo hade tagit med sig hela säcken till världens glupskaste gris. Det kunde bara betyda en sak. Att morötterna var uppätna. Och att Pekka skulle bli utan rotfruktslåda.

– Var är vår kära prästgäst då? sa Ritva och försökte låta lugn.

– Han gick iväg …

Isadora sa något mer sen, men Ritva stannade inte för att lyssna på det. Det viktiga var att Pekka hade gått iväg. Hon skyndade sig ut ur köket och genom korridoren och såg sig snabbt omkring. Hon visste att det inte bodde några gäster i den här delen av hotellet just nu, och hon visste också att det var bråttom om hon inte skulle spricka av ilska. Hon slet upp dörren till rum 2, stängde den efter sig och satte igång.

Ritva skrek. Vrålade rakt ut. Och det är för hemskt att berätta vad det var hon vrålade. Det var nämligen bara fula ord, de allra värsta finska svordomar som hon någonsin vrålat, hon var helt enkelt tvungen att få ur sig all sin ilska på en gång i sin ensamhet där i rum 2.

Och det kändes faktiskt bättre efteråt. Hon kände sig liksom befriad. Tills hon upptäckte att hon inte var helt ensam i rummet.

– När jag tänker på saken är det kanske ändå bättre att du ropar på vår herre.

Det var förstås Pekka som sa det. Och nu tyckte sig Ritva höra det där sista som Isadora hade sagt. Till sitt rum, hade hon förstås sagt. Pekka gick inte ut när han gick iväg – han gick för att läsa en bok i rum 2, rummet som Roger tydligen hade checkat in honom i. Kanske borde Ritva ändå försöka bli lite bättre på att lyssna på sina barn.