Den perfekta pojkvännen

Översättning: Christina Mansicka

Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Amerikanska originalets titel: Boyfriend Material

Copyright © Alexis Hall 2020

First published by Sourcebooks, LLC.

Published by arrangement with Sebes & Bisseling Literary Agency

Översättning: Christina Mansicka

Omslag och illustrationer: Elizabeth Turner Stoke

Svensk omslagsanpassning: Emma Graves

Tryckt hos ScandBook, EU, 2022 isbn 978-91-88803-87-0

Kapitel 1

Jag har aldrig förstått vitsen med maskerader. Man har två alternativ: antingen gör man stora ansträngningar och det slutar med att man ser ut som en tönt, eller så anstränger man sig inte alls och ser ändå ut som en tönt. Och som alltid var mitt problem att jag inte visste vilken sorts tönt jag ville vara.

Jag hade i stort sett bestämt mig för den ansträngningslösa strategin. Sedan greps jag av panik i sista minuten, gjorde ett misslyckat försök att hitta ett ställe som sålde maskeraddräkter och befann mig plötsligt i en av de där besynnerligt lyxiga sexbutikerna som kränger röda underkläder och rosa dildos till folk som inte är vidare intresserade av någondera.

Så när jag dök upp på festen, som redan nått fram till det alldeles för varma, alldeles för högljudda, alldeles för fullsatta stadiet av dess livscykel, hade jag på mig ett par problematiskt sexualiserade kaninöron i svart spets. Jag lovar, förut var jag bra på det där. Men jag var ringrostig, och att se ut som ett billigt fnask som specialiserat sig på en alldeles särskild fetisch var inte det bästa sättet att göra en triumfartad återkomst i utelivet. Och det värsta var att jag kom dit så sent att alla de andra ensamma nollorna redan hade gett upp och gått hem.

Någonstans i den där gropen av blinkande ljus, blippande musik och svett fanns mina vänner. Det visste jag eftersom vår Whatsappgrupp – som för närvarande kallades Queer Comes The Sun – hade urartat till så där hundra varianter på temat ”var fan är Luc”. Men det enda jag kunde se var folk jag diffust trodde diffust kände folk som diffust kände mig. Jag slingrade mig fram till baren, kisade mot griffeltavlan som radade upp kvällens specialgjorda cocktails och beställde till slut en Långsam och behaglig konversation om pronomen upptryckt mot väggen, eftersom det kändes som om den både skulle vara god att dricka och korrekt beskriva mina chanser att få ligga den kvällen. Eller någonsin, för den delen.

Jag borde nog förklara varför jag smuttade på en ickebinär dryck iförd världens mest medelklassiga ursäkt till fetischaccessoar i en källare i Shoreditch. Men ärligt talat hade jag börjat undra det själv. Så här är det, det finns en kille som heter Malcolm som jag känner eftersom alla känner Malcolm. Jag är rätt säker på att han är aktiemäklare eller banktjänsteman eller något, men om kvällarna – och då menar jag vissa kvällar, och då menar jag så där en kväll i veckan – jobbar han som dj på en klubbkväll för transpersoner och ickebinära som kallas Surf ’n’ Turf @ The Cellar. Och i kväll var det hans tekalas. Hans Galne hattmakaren-tekalas. För sådan var Malcolm.

Just nu befann han sig längst in i lokalen i en lila stormhatt, randig frack, skinnbrallor och inte mycket mer, och öste ut det jag tror kallas sjuka beats. Eller kanske inte. Det kanske inte är något som någon någonsin har sagt. När jag gick igenom min klubbfas brydde jag mig inte ens om att fråga efter namnen på mina ragg, än mindre notera terminologin.

Jag suckade och vände uppmärksamheten mot min Behagliga brist på ligg. Det borde faktiskt finnas ett ord för känslan man får när man gör något man egentligen inte vill göra för att stötta någon annan men sedan inser att de faktiskt inte behöver en och ingen skulle ens ha märkt om man stannat hemma och ätit Nutella direkt ur burken iförd pyjamas. Hur som helst. Det där. Det var vad jag kände. Och jag borde väl bara ha gått, fast då hade jag varit rövhatten som dykt upp på Malcolms tekalas, inte ansträngt sig med dräkten, druckit en åttondel av en drink och sedan dragit därifrån utan att ha pratat med någon.

Jag tog fram mobilen och skickade ett halvhjärtat Jag är här, var är ni? till Whatsappgruppen, bara för att se det snurrande hjulet dyka upp intill den. Vem hade trott att ett evenemang som bokstavligen ägde rum under jord och var omgivet av betong skulle ha dålig täckning?

”Du vet väl om” – en varm andedräkt strök över min kind – ”att de där öronen inte ens är vita?”

Jag vände mig om och såg en främling stå intill mig. En ganska söt främling med det där spetsiga, rävaktiga utseendet jag konstigt nog alltid tyckt var charmigt. ”Ja, men jag var faktiskt ute i sista minuten. Och du är inte utklädd alls.”

Han flinade och såg ännu spetsigare och ännu rävaktigare och ännu charmigare ut. Sedan vek han upp kavajslaget och visade ett klistermärke där det stod ”Ingen”.

”Jag gissar att det där är en irriterande obskyr referens.”

”’Den som ändå hade en sådan god syn, sa kungen och suckade. Tänk att kunna se Ingen!’”

”Din självbelåtna lilla skit.”

Det fick honom att skratta. ”Maskerader lockar fram det sämsta hos mig.”

Det var inte riktigt den längsta tidsperiod jag pratat med en kille utan att klanta till alltihop, men det klättrade definitivt på topplistan. Det viktiga här var att inte gripas av panik och försöka skydda mig själv genom att förvandlas till en olidlig idiot eller en gigantisk slampa. ”Jag vill inte gärna tänka på vem de lockar fram det bästa hos.”

”Ja, det du” – ännu ett flin, ännu en skymt av vita tänder – ”det måste vara Malcolm.”

”Allt lockar fram det bästa hos Malcolm. Han skulle kunna få folk att jubla över att behöva betala tio pence för en plastkasse.”

”Snälla, ge honom inga idéer.” Han lutade sig lite närmare.

”Jag heter Cam, förresten. Men eftersom du högst troligt hörde fel kommer jag att lystra till vilket enstavigt namn som helst med en vokal i mitten.”

”Trevligt att träffas, Bob.”

”Din självbelåtna lilla skit.”

Trots stroboskopljuset uppfattade jag glittret i hans ögon. Och kom på mig själv med att undra vilken färg de hade borta från skuggorna och de konstgjorda regnbågarna på dansgolvet. Det var ett dåligt tecken. Det var farligt nära att gilla någon. Och se bara vart det hade lett mig.

”Du är Luc Fleming, eller hur?” frågade han.

Men hallå där, polletten. Jag undrade just när du skulle trilla ner. Fan, jävlars fan. ”Nja”, sa jag, som jag alltid gjorde, ”jag heter faktiskt Luc O’Donnell.”

”Men du är Jon Flemings son?”

”Hur så?”

Han blinkade. ”Inget. Det är bara det att när jag frågade Angie” – Malcolms flickvän, som för närvarande var klädd som Alice, för naturligtvis skulle hon vara det – ”vem den sexiga, buttra killen var, sa hon, ’Åh, det är Luc. Han är Jon Flemings son.’”

Jag tyckte inte om att det var vad folk berättade för varandra om mig. Fast vad var alternativet? Det där är Luc, hans karriär har gått käpprätt åt helvete? Det där är Luc, han har inte haft något fast förhållande på fem år? Det där är Luc, hur sjutton kunde det gå så snett? ”Ja. Det är jag.”

Cam korsade armarna på bardisken. ”Så spännande. Jag har aldrig träffat någon berömd person förr. Borde jag låtsas att jag verkligen gillar din pappa eller verkligen avskyr din pappa?”

”Jag har aldrig ens träffat honom.” En snabb googling hade kunnat berätta det, så det var inte precis något scoop han fick här. ”Så jag bryr mig inte direkt.”

”Det är förmodligen lika bra det för jag kan bara komma ihåg en av hans låtar. Jag tror den handlade om ett grönt band runt hans hatt.”

”Nej, det är Steeleye Span.”

”Just det. Jon Fleming är Rights of Man.”

”Ja, men jag fattar om du förväxlar dem.”

Han gav mig en vass blick. ”De låter inte alls lika, eller hur?”

”Nja, det finns några subtila skillnader. Steeleye är mer folkrock, medan RoM är mer proggrock. Steeleye hade massor av fioler, medan pappa är flöjtist. Dessutom är vokalisten i Steeleye Span en kvinna.”

”Okej” – han gav mig ännu ett leende, mindre skamset än om jag varit i hans ställe – ”jag vet inte vad jag pratar om. Men min pappa är ett stort fan. Han har alla hans skivor. Förvarar dem på vinden tillsammans med de utsvängda jeansen han inte kunnat komma i sedan 1979.”

Det började sjunka in att Cam, för så där åtta miljoner år sedan, hade beskrivit mig som sexig och butter. Fast just nu var det uppenbarligen åttio procent butter och tjugo procent sexig. ”Allas pappor är stora fans av min pappa.”

”Det måste kännas jobbigt för dig.”

”Lite grann.”

”Och det måste vara ännu knäppare med tevegrejen.”

”På sätt och vis.” Jag rörde håglöst i min drink. ”Jag blir igenkänd oftare, men ’Din pappa är väl den där snubben i den dumma talangtävlingen’, är bara marginellt bättre än ’Din pappa är väl den där snubben som var på nyheterna förra veckan för att han skallade en polis och sedan spydde på en domare när han var hög på heroin och toalettrengöring’.”

”Det är i alla fall intressant. Det mest skandalösa min pappa någonsin gjort är att skaka en ketchupflaska utan att inse att korken var av.”

Jag kunde inte hålla mig för skratt.

”Jag kan inte fatta att du skrattar åt mitt barndomstrauma. Köket såg ut som något ur Hannibal. Mamma tar fortfarande upp det varje gång hon är arg, även om det inte är pappa hon är arg på.”

”Ja, min mamma tar upp min pappa när jag retar upp henne också. Fast det är mindre ’Det här är precis som när din pappa sprutade ketchup över hela köket’ och mer ’Det här är precis som den där gången din pappa sa att han skulle komma hem till min födelsedag, men stannade i Los Angeles och snortade kokain från brösten på en prostituerad’.”

Cam blinkade till. ”Hjälp.”

Fan också. Efter en halv drink och ett vackert leende började jag sjunga som en älskvärd rännstensunge på barrikaderna i Frankrike. Det här var den sortens historier som hamnade i tidningarna. Jon Flemings andra hemliga kokainskam. Eller kanske Sådan fader, sådan son: Jon Fleming juniors barndomsupptåg jämfört med faderns drogutlösta härjningar. Eller värst av allt, Fortfarande rasande efter alla dessa år: Odile O’Donnells utbrott mot sonen över Flemings fnaskfrossa på 80­talet. Det var anledningen till att jag aldrig borde gå hemifrån. Eller prata med människor. Särskilt inte människor jag ville skulle tycka om mig.

”Du”, sa jag, med uselt pokerfejs, trots att jag visste hur illa det här kunde gå, ”min mamma är en verkligt bra människa, och hon har uppfostrat mig på egen hand och har gått igenom en hel del så … kan du vara snäll och glömma att jag sa det där?”

Han gav mig den typen av blick man ger någon när man mentalt flyttar dem från facket där det står ”attraktiv” till facket där det står ”konstig”. ”Jag tänker inte säga det till henne. Jag känner henne inte ens. Och visst, jag kanske kom fram för att stöta på dig, men vi är rätt långt från att träffa varandras föräldrar.”

”Förlåt. Förlåt. Jag … jag vill bara skydda henne.”

”Och du tror att hon behöver skyddas från killar du träffar på barer?”

Jaha, jag hade sabbat det här. För svaret var i grund och botten ”Ja, ifall du går till kvällstidningarna, för det är något jag faktiskt brukar råka ut för”, men det kunde jag inte säga utan att ge honom idéer. Om han nu inte redan hade det, och han inte lekte med mig som med en flöjt eller fiol, beroende på vilket sjuttiotalsband han trodde att jag var med i. Då kvarstod alternativ B: Låt den här roliga, sexiga killen jag åtminstone skulle vilja ha ett engångsligg med tro att jag var en äcklig, paranoid typ som ägnade alldeles för mycket tid åt att tänka på sin mamma.

”Öh.” Jag svalde, kände mig ungefär lika åtråvärd som en mosad macka. ”Kan vi återgå till det där med att du kom fram för att stöta på mig?”

Det blev en längre tystnad än jag hade önskat. Sedan log Cam – om än lite vaksamt. ”Jovisst.”

Ännu en tystnad.

”Alltså”, försökte jag, ”det där stötandet du gör. Jag måste säga att det är rätt minimalistiskt.”

”Ja, min ursprungliga plan var att, du vet, försöka snacka in mig hos dig för att se hur det gick, och sedan kanske försöka kyssa dig eller något. Men den strategin sköt du liksom i sank. Så nu vet jag inte vad jag ska göra.”

Jag sjönk ihop. ”Förlåt. Du gjorde inget fel. Jag är bara usel på …” Jag försökte hitta ett ord som korrekt kunde beskriva min senaste dejtinghistoria. ”… allt.”

Jag kanske inbillade mig, men jag kunde nästan se hur

Cam försökte bestämma sig för om han orkade bry sig eller inte. Till min förvåning verkade han faktiskt göra det. ”Allt?” upprepade han, och nöp mig i kaninörat på ett sätt som jag valde att tolka som uppmuntrande.

Det var ett gott tecken, eller hur? Det måste vara ett gott tecken. Eller var det ett dåligt tecken? Vad var det för fel på honom som gjorde att han inte sprang skrikande härifrån just nu? Okej. Nej. Jag tänkte för mycket, vilket var det sämsta man kunde göra, särskilt för mig, och jag behövde säga något lättsamt och flörtigt och det i rödaste jävla rappet. ”Jag kanske är hyfsad på att kyssas.”

”Mmm.” Cam lutade sig lite längre fram. Jävlar, tänkte han verkligen göra det? ”Jag vet inte om jag litar på ditt omdöme. Det kanske är bäst att jag kontrollerar saken själv.”

”Öh. Okej?”

Så han kontrollerade saken själv. Och jag var hyfsad på att kyssas. Jag trodde i alla fall att jag var hyfsad på att kyssas.

Gud, jag hoppades att jag var hyfsad på att kyssas.

”Nå?” frågade jag en stund senare, avslappnad och lekfull, och inte alls desperat och osäker.

Han hade ansiktet så pass nära att jag kunde se alla frestande detaljer, som hur täta hans ögonfransar var, den begynnande skäggstubben på hakan och vecken vid mungiporna. ”Jag vet inte om jag kan dra en korrekt slutsats utifrån en enda datapunkt.”

”Ooo. Vetenskaplig.”

Vi utökade datapunkterna. När vi var klara hade han tryckt upp mig mot hörnet av bardisken och mina händer var nerstuckna i bakfickorna på hans jeans i ett riktigt dåligt försök att låtsas som om jag inte kladdade på honom. Och det var då jag kom ihåg att han visste vad jag hette, och vad min pappa hette, och förmodligen vad min mamma hette, och mycket möjligt allt som någonsin skrivits om mig, och det enda jag visste om honom var att han kallades ”Cam” och smakade gott.

”Är du det?” sa jag, andfådd. Och som svar på hans förvirrade min: ”Du vet, vetenskaplig. Du ser inte vetenskaplig ut.”

”Åh. Nej.” Han flinade, helt och hållet rävaktig och utsökt.

”Det var bara en ursäkt för att få fortsätta kyssa dig.”

”Vad sysslar du med, då?”

”Jag frilansar, för det mesta för sajter som önskar att de var BuzzFeed.”

Jag visste det. Jag visste det, för fan. Han hade varit alldeles för villig att ha överseende med mina många, många brister.

”Du är journalist.”

”Det är en ganska generös beskrivning. Jag skriver de där listorna på X saker om Y där man bara inte kan tro Z, som alla hatar men verkar läsa ändå.”

Tolv saker du inte visste om Luc O’Donnell. Nummer åtta kommer att chocka dig.

”Och ibland gör jag de där frågeformulären där man ska välja åtta bilder på kattungar och vi talar om vilken John Hughes-karaktär man är.”

Den rationella versionen av Luc, den från ett parallellt universum där min pappa inte var en berömd skitstövel och mitt ex inte hade sålt alla mina hemligheter till Piers Morgan, försökte tala om för mig att jag överreagerade. Dessvärre lyssnade jag inte.

Cam lade frågande huvudet på sned. ”Vad är det? Jag vet att det inte är något sexigt jobb, precis, och jag kan inte ens säga att ’någon måste göra det’ för det är inte sant. Men du har blivit konstig igen.”

”Förlåt. Det är … invecklat.”

”Invecklat kan vara intressant.” Han ställde sig på tå för att dra en hårtest bakom örat på mig. ”Och kyssandet har vi fått till. Vi måste bara jobba på snacket.”

Jag visade upp vad jag hoppades inte var ett stört flin. ”Jag håller mig hellre till det jag är bra på.”

”Så här gör vi. Jag ställer en fråga till dig, och om jag gillar svaret får du kyssa mig igen.”

”Mm, jag vet inte …”

”Vi kan börja lite försiktigt. Du vet vad jag sysslar med. Vad gör du?”

Hjärtat skenade. Och inte på något roligt sätt. Men som fråga betraktat var det väl ändå rätt harmlöst? Det var information som minst tvåhundra spambotar redan hade. ”Jag jobbar på en välgörenhetsorganisation.”

”Wow. Ädelt. Jag skulle vilja säga att jag alltid vela göra något sånt, men jag är alldeles för ytlig.” Han lyfte ansiktet mot mitt och jag kysste honom nervöst. ”Favoritsmak på glass?”

”Mint chocolate chip.”

En kyss till. ”Böcker som bokstavligen alla andra har läst men inte du.”

”Alla.”

Han drog sig tillbaka. ”Den där får du ingen kyss för. Det är att fega ur.”

”Nej, allvarligt. Alla. Dödssynden, Räddaren i nöden, allt Dickens någonsin skrivit, På västfronten intet nytt, den om tidsresenärens fru, Harry Potter …”

”Du står verkligen för din okunskap, eller hur?”

”Ja, jag funderar på att flytta till USA och ställa upp i valet.”

Han skrattade och kysste mig, stannade kvar tätt intill den här gången, stod med kroppen pressad mot min, andedräkten mot min hud. ”Okej. Konstigaste ställe du någonsin haft sex på?”

”Är det där till nummer åtta?” frågade jag, med ett bräkande skratt som var ämnat att visa hur otroligt cool och oberörd jag var.

”Nummer åtta vadå?”

”Du vet, tolv kändisbarn som gillar att knulla på konstiga ställen. Nummer åtta kommer att chocka dig.”

”Vänta nu.” Han stelnade till. ”Tror du verkligen att jag kysser dig för en listas skull?”

”Nej. Jag menar … nej. Nej.”

Han såg på mig under ett långt, förfärligt ögonblick. ”Det gör du, eller hur?”

”Jag sa ju att det var invecklat.”

”Det där är inte invecklat, det är förolämpande.”

”Jag … Det är …” Jag hade räddat det här tidigare. Jag kunde rädda det igen. ”Det var inte meningen. Det handlar inte om dig.”

Den här gången nöp han mig inte i örat. ”Hur kan det inte handla om mig om du faktiskt är orolig för mitt eventuella beteende?”

”Jag måste bara vara försiktig.” Bara så ni vet lät jag oerhört belevad när jag sa det. Och inte alls patetisk.

”Vad fan skulle jag ens skriva? Jag träffade en fördettings son på en fest? Kändisens bögson är chockerande nog bög?”

”Tja, det låter som ett snäpp upp från det du brukar skriva.”

Han bara gapade och jag insåg att jag kanske hade gått en liten smula för långt. ”Wow. Jag hade tänkt säga att jag inte visste vem av oss som var skitstöveln här, men tack för att du redde ut det.”

”Nej, nej”, sa jag snabbt, ”det har alltid varit jag. Tro mig, jag vet.”

”Jag vet inte om det hjälper. Jag menar, jag vet inte riktigt vad som är värst. Att du tror att jag skulle knulla en lindrigt känd person för att komma upp mig. Eller att du tror, om jag nu skulle göra ett sånt förnedrande karriärsdrag, att det var dig jag skulle välja att göra det med.”

Jag svalde. ”Bra poänger. Mycket bra.”

”Det var då själva fan, jag borde ha lyssnat på Angie. Du är helt klart inte värd det.”

Han gick iväg i trängseln, antagligen för att hitta någon som var mindre rubbad, och lämnade mig ensam kvar med slokande kaninöron och en djup känsla av personligt misslyckande. Fast jag hade väl lyckats med två saker i kväll: jag hade framgångsrikt visat mitt stöd för en man som på inget sätt behövde det, och jag hade slutligen bevisat bortom allt rimligt tvivel att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle dejta mig. Jag var ett misstänksamt, buttert, tvivlande vrak som lyckades förstöra de mest grundläggande mänskliga samspelen.

Jag lutade mig mot bardisken och stirrade ut i källaren full av främlingar som hade mycket roligare än jag, varav minst två just nu förmodligen förde ett samtal om vilken hemsk människa jag var. Som jag såg det hade jag två alternativ. Jag kunde bita ihop, bete mig som en vuxen människa, leta rätt på mina vänner och försöka göra det bästa av kvällen. Eller så kunde jag sticka hem, dricka i min ensamhet och lägga det här till listan på saker jag utan framgång försökte låtsas som om det aldrig hade hänt.

Två sekunder senare var jag i trappan.

Åtta sekunder senare var jag ute på gatan.

Och nitton sekunder senare snubblade jag på mina egna fötter och landade framstupa i rännstenen.

Men var inte det bara den illasittande kronan på min inavlade Habsburgsprins till kväll? Och det skulle knappast slå tillbaka på mig.

Kapitel 2

Det slog tillbaka på mig.

Och sättet som det gjorde det på var genom en Googlenotis som hotade att få mobilen att vibrera ner från nattduksbordet. Och ja, jag är ytterst medveten om att det där med att hålla koll på vad folk säger om en på nätet oftast är något knäppskallar och narcissister gör, eller narcissistiska knäppskallar, men jag hade av egen erfarenhet lärt mig att det är bättre att veta vad som finns där ute. Jag flaxade till med armarna och skickade en annan sorts vibrerande teknikpryl – för herrar som önskar utforska en mer sofistikerad form av njutning – ner på golvet, och lyckades till slut få handen om mobilen med samma finess som en tonåring som hånglar för första gången.

Jag ville inte titta. Men om jag inte gjorde det skulle jag kräkas upp den klibbiga röran av bävan, hopp och osäkerhet som hade förvandlat inälvorna till barnmat. Det var troligen inte lika illa som jag befarade. Oftast var det inte lika illa som jag befarade. Fast ibland var det … det. Jag kisade genom ögonfransarna som ett litet barn som vågar sig på ett avsnitt av Doctor Who i skydd av soffkuddarna, och kollade upp notiserna.

Och kunde andas igen. Det var inte så farligt. Fast i en perfekt värld skulle bilder på mig i rännstenen utanför The Cellar iförd kaninöron inte ha smäckts upp på varenda tredje klassens skvallersajt från Celebitchy till Yeeeah. Och i en verkligt perfekt värld skulle min definition av inte så illa inte ha sjunkit riktigt så lågt. Men eftersom mitt liv var en oändlig räcka lågvattenmärken hade min eländesradar genomgått några rejäla omkalibreringar genom åren. Jag menar, bilderna visade mig i alla fall fullt påklädd och utan någons kuk i munnen. Alltså vann jag.

Dagens spik i kistan på mitt digitala rykte hade ett starkt ”sådan far, sådan son”-tema, eftersom det fanns ett ymnighetshorn av bilder på Jon Fleming som skämmer ut sig på olika sätt. Och jag antar att ”Värstingen Jonnys vilda son kollapsar av droger, sex och sprit” är en bättre rubrik än ”Man ramlar omkull på gatan”. Med en suck lät jag mobilen dunsa ner på golvet. Det visar sig att det enda som är värre än att ha en berömd pappa som sprängde sin karriär i en supernova av champagne är att ha en berömd pappa som gör en satans comeback.

Jag hade nätt och jämnt lärt mig att leva med att bli jämförd med min hänsynslösa, självdestruktiva och frånvarande pappa. Men nu hade han ryckt upp sig och spelade den kloka gamla mentorn på ITV varje söndag, medan jag framstod som sämre än min hänsynslösa, självdestruktiva och frånvarande pappa. Och det var skit på en nivå jag inte var emotionellt för-