1960
Vår
Ett frö av oro. Som en liten, liten sten. Ständigt närvarande, men en bra dag stilla och knappt kännbar. Men så var det något som fick den att röra sig, växa och skava. Han hade ingen kontroll över den här känslan. Den kunde överraska honom när han var ensam eller bland folk, men sällan under arbetet. Balettsalen fick inte också bli ett problem.
Det här kunde han. Allt följde en linje. En struktur. Allt var logiskt. Här var han oåtkomlig, sitt bästa jag. Det lät som en paradox. Men det var det inte. Operan var muren mot världen, hans skydd och pansar, trots prestationskrav och den krävande miljön. Det spelade ingen roll hur hårt han pressades. Hur kroppen än dunkade och tinningen ibland kändes som om den skulle sprängas. Kanske just därför. Den fysiska smärtan tog över. I arbetet fanns varken plats för rädsla eller lycka. Båda egentligen lika bedrägliga. Dansen var hundra procent fokus och hårt slit. Och just där låg någon enstaka gång också euforin. Belöningen och meningen med allt.
Pianisten. Hasse hade inte sett henne förut. Hon måste vara ny. Eller ersättare för Gertrude. Man frågade inte. En svag nickning bara och ”god dag”, när man passerade pianot och placerade sig vid barren. Utsikten därifrån var
magnifik. Ståtliga Danmarks hus kastade långa skuggor över torgets runda duvor, gödda med smulor från stadens förnämsta restaurang, som för övrigt förlagt soputtaget strax intill sceningången. Artisterna i Stockholm välkomnades sällan av beundrare efter föreställningarna, men däremot av animaliska snyltare. Tobakshandlaren vägg i vägg hade fullt sjå med att hålla passagen fri. Han vispade efter möss och råttor med en piassavakvast utanför dörren.
Jakobs kyrka höjde sig allsmäktigt över alltsammans. Klockan med ålderdomliga visare gick sällan rätt men förläts av den vackra mintgröna kupolen i matt koppar som liksom sköt sig upp mot skyn en solig vårdag. Hur vinden förde molnen på himlen just idag visste han inte eftersom man naturligtvis inte tittade ut genom fönstren. Det var ingen jäkla sightseeing. Man ställde sig inte där och glodde. Det skulle se fullkomligt idiotiskt ut.
Totalt femtiotvå dansare var kontrakterade på Operan. Alla dansade inte samtidigt och ingen arbetsdag var den andra lik, men vanligtvis startade dagarna med balettklass, som ett slags uppvärmning, och träning innan eftermiddagens repetitioner tog vid.
Platserna vid barren mot väggen var redan upptagna.
Solens strålar trängde igenom senvintersmutsiga fönster och träffade speglarna som skickade reflexer i salen. Den främre kortsidan var helt täckt av speglar och där syntes man ur samtliga vinklar. Längst ner i den kvadratiska salen var exponeringen däremot minimal och den platsen ville han helst ha, men där stod nu Bengt och beundrade sin egen spegelbild. Hasse undrade hur han erövrat sitt
helt igenom goda självförtroende, för han var ingen skönhet precis, med kantigt ansikte och något stelt över munnen som förstärkte den dryga attityden. Men lång var han. Irriterande lång. Avundsjukan borde ha lagt sig vid det här laget, med tanke på att de dansat sida vid sida i flera år och blev betalda elever nästan samtidigt och därmed betraktades som jämnbra. Men längden skulle för alltid placera Bengt ett trappsteg före Hasse på karriärstegen. Det gick inte att komma runt.
Han såg Kicki i spegeln, också hon så självklar i sin kropp, vågade skoja om den. En kroppslig självironi han själv helt saknade. I den meningen var hon en förebild för honom och han kände sig alltid lite tryggare när de hamnade i samma klass eller uppsättning. Lite som han kände för Eva. Hon brukade alltid stå upp för honom när sarkasmerna flög ur käften på Bengt. Alltid, och ovillkorligt på hans sida var hon.
Han måste för övrigt sluta vara så känslig och tänka så förbannat mycket. En dedikerad dansare var i kroppen, inte i huvudet. Att han var bra rådde det inga tvivel om.
Han skulle inte ha stått här annars. Han visste att han hade det där ogripbara som går bortom talang, skicklighet och hängivenhet. Alla var begåvade. En grundförutsättning på den här nivån. Men den som inte också var beredd att offra allt kunde se sig om efter något annat. Kön var lång. Få var utvalda. Passade det inte var det bara att packa och åka hem.
Det enda som skänkte riktig glädje var scenen, repetitionerna och träningen och det fanns ett slags njutning i piskan eftersom det var just den som ledde framåt.
Disciplinen passade honom. Ingen annan konstform var mer krävande. Kostade mer. Slet ut kroppen snabbare. Var mer obarmhärtig mot den som inte ständigt utvecklades tekniskt och konstnärligt. Ute i det riktiga livet var han jagad av demoner som rev och slet i självkänslan som han så hårt stretade för att upprätthålla. Det var en ändlös kamp där han allt som oftast tvingades se sig besegrad. Ute i det verkliga livet var han ett undergivet offer, skör och osäker, men inte här.
Hasse hade kommit in på Operans balettskola på första försöket. Året var 1955 och han skulle fylla sexton år men var knappast någon ungdom i sammanhanget. Andra sökande hade börjat dansa före småskolan, men Hasse kom in trots åldern och utan att ens vara meriterad. Juryn såg drivet och glöden.
”Jag vill inget annat”, hade han svarat på frågan om varför han stod framför kommittén. ”Jag vill bara dansa.”
Potential, möjligen en oslipad diamant med ”obestridlig” musikalitet, hade de sagt efter sista uppvisningen och en kort överläggning. ”Visa nu lärarna att vi har rätt.”
Han hade varit tvungen att hålla telefonluren med bägge händer när han ringde hem för att berätta det nästintill ofattbara.
Som i en rakt stigande trestegsraket hade Hasse kommit in, snabbt blivit betald elev, och för bara ett halvår sedan skrev han under det eftertraktade kontraktet. Han, som dansat in direkt från gatan, hade på några korta år gjort en nästintill omöjlig karriär.
Efter knappt fem år i Stockholm ingick Hasse i Operabaletten. Kungliga Operan. Sveriges nationalscen.
Det var otroligt, men kändes på samma gång självklart, och det här var hans vardag nu, hans liv. Varje morgon samma uppvärmning som på skolan, övningar vid stången, positioner och piruetter på golvet och till sist hopp.
Den nya pianisten, eller om det nu var en ersättare, rätade på ryggen, fick en nick av Andreij och lät nätta fingrar sjunka över tangenterna. Första tonerna av Chopins ”Variation sur la marche des Puritains de Bellini” slingrade sig ut i salen.
Musikvalet angav att man ville pröva dansarna inför Operans nästa uppsättning, Don Quijote, men än så länge syntes varken balettchef eller koreograf till. Bara balettmästaren Andreij. Han höjde ögonbrynen och räknade in.
”Å, ett, två, tre … Port de bras.”
Instruktioner i första position. ”Lång linje, från bottom of your back. Å, tre, fyra, fem …”
Musiken. Rörelserna. Allt hörde samman. Plié, relevé. Demiplié. Häl mot häl. Fötterna, knän och höftens utåtvridning. Han måste arbeta mer på den senare, alltid mer på den.
”In med fettet!”
In med fettet, som ingen hade.
Långsamt ner … sedan grand plié, sjunka mot golvet i position två och sedan mjukt upp.
Plana hälar. Han hade alltid haft lätt för det. Överrörlighet var snarare hans problem. En sådan gav fördelar, förstås, men kunde på sikt ge smärtor, ryggskott, nackspärr och gud vet vad. Inget som oroade honom just nu. Han hade aldrig känt sig starkare.
Kroppen och musklernas rörelse i spegeln. Visst, det såg bra ut, snyggt. Men det skulle inte vara snyggt. Det skulle vara perfekt.
”Glöm inte armarna”, ropade Andreij. ”Jag vill inte se slappa aparmar.”
Hasse imiterade Andreijs rotationer i spegeln.
”Nu skapar vi kropp här. Kropp! Fokus!” ropade han och rörde sig ljudlöst runt i salen.
Andreij uttalade ingens namn. Undantaget en gång förra året då han plötsligt sagt ”Hans!” så att alla hörde. ”Det där ser inte bra ut, nacken hänger inte ihop med resten”, sa han och lyckan sköljde genom Hasse. Han kände sig sedd, utvald.
Nu kom Andreij nära honom, lirkade in ett pekfinger strax under skuldran, tryckte till och placerade sedan samma finger hårt i magen. ”Håll in! Håll in!”
Grand plié fungerade fint, men då sackade istället positionen.
Ett ”okej, bra”, råkade oavsiktligt slinka ur Andreij, men han var redan framme vid Eva och det kunde lika gärna ha varit riktat till henne.
Hasse såg rakt in i Evas långa nacke. En så vacker hållning hon hade. Bara år av träning kunde skapa en sådan.
Han måste sluta glo på henne och istället koncentrera sig på dansen, på kommande uppsättning. Att Hasse skulle få solistrollen, som faktiskt var barberaren Basilio och inte Don Quijote, var knappast sannolikt, men drabanten, den en knapp tvärhand höga Sancho Panza, hoppades han på. Han skulle inte bara passa för rollen, han förtjänade den. Det senaste året hade han varit helt
skadefri, var inte belastad med en enda dags frånvaro och han hade slitit hårt, väl medveten om att han var tvungen att prestera extra för att komma upp på samma nivå som Tom och Bengt.
Om man jämförde, vilket alla oupphörligen gjorde, så befann sig Hasse utvecklingsmässigt snäppet under de två. Inte konstigt, eftersom de två dansat sedan barnsben, men han nosade dem i hälarna. Bengt, Hasse och Tom tillhörde topp tre. Den här rangordningen talades det sällan högt om i Operabaletten, men alla visste ändå. De som gång efter gång fick de mest åtråvärda rollerna hamnade i strålkastarljuset både bokstavligen och bildligt.
Men Hasse låg inte bara efter Tom och Bengt utbildningsmässigt utan hade också sin förbannade längd att förhålla sig till. I dansen kunde han fortfarande utvecklas, men längden kunde han inte påverka. Bengt var en och sjuttionio, Tom en och sjuttioåtta och Hasse tio centimeter kortare. Tripp, trapp, trull. En satans förbannelse var det.
Koreografen hade redan förra veckan prövat Bengt för Basilio, men inget besked hade getts. Tom var tänkbar i bägge huvudrollerna, men nu var han inte ens på plats. Det var det första Hasse noterade i morse. Försenad brukade Tom aldrig vara. Det hade ingen råd med. Han såg sig om i balettsalen, såg sina kamraters fokuserade, röda ansikten och hur svetten bildat handbollstora ringar under armarna på Bengt.
Efter en timme och tjugofem minuter dubbelklappade Andreij. Alla stannade upp och det speciella ljudet av mjuka fötter mot trägolv upphörde. Passet var över.
Hasses tröja var blöt på ryggen, ansiktet blossade och tungan var torr i munnen. Han hade inte druckit vatten sedan frukost. Att avbryta en lektion eller repetition för en vattenpaus var otänkbart. Andreij hade inte sagt något, men andra lärare hade hävdat att pimplandet missgynnade dansen. En av dem menade att kylt vatten fick hjärtat att kallna. ”En dansares hjärta måste hållas varmt.”
Nu var kön till dricksvattenfontänen lång. Med en knapptryckning böjde sig en liten båge vatten ur gapet på ett lejonhuvud i guld. Man måste lägga huvudet på sned och forma läpparna till ett O för att maxa intaget.
”Töm inte hela reservoaren”, hörde han Bengt långt bak i kön. ”Det där var inte första gången.” Inga skratt.
Kanske inbillade han sig.
Just som han torkade sig om munnen såg han honom. Tom. Prinsen. I svarta trikåer och vit tröja.
Luggen klibbig. Han var alltså varken sjuk eller försoven. Nonchalant lutade han sig bakåt med ett flin och benet uppdraget och hälen mot Fröken Juliebordet som använts som rekvisita i baletten med samma namn för exakt tio år sedan. Birgit Cullberg hade koreograferat och gjort succé. Fröken Julie räknades som ett av svensk baletts viktigaste verk och rekvisitan därför att betrakta som helig. Att sätta upp en fot på det, nästintill vanhelgande.
Hasse hade just fyllt tjugo, Tom var två år yngre och en tonårig uppstudsighet lyste i ögonen under kolsvarta ögonfransar. En cigarett glödde mellan fingrarna.
Som en krokimodell som väntade på att målas av stod han där. Så säker i sin kropp. Tom var varken gullig, söt
eller vacker. Han var snygg. Det sista var en objektiv betraktelse. Alla var tokiga i Tom. Tjejer, killar. Alla, utom möjligen Bengt som inte nog kunde understryka hur normal han var. Ständigt skrytande om sina nattliga erövringar och med armarna om någon obekväm, nyanställd dansös på väg in i eller ut ur balettsalen.
”Skolkat?” Hasse försökte låta lika cool som Tom såg ut.
Tom skakade på huvudet och fimpade cigaretten i en lila plåtburk med texten ”Löfbergs kokmalda kaffe”.
Håret blänkte. Han hade dansat. Kanske inför koreograf, repetitören eller rent av balettchefen. Det var inte otänkbart att han inofficiellt redan tilldelats en roll.
Det här skedet var alltid lika känsligt. Konkurrensen om rollerna var hård och Tom var oslagbar på piruetterna, och han tycktes bara bli bättre och bättre på dem, det måste Hasse medge. Snart kunde Tom betraktas som en av de bästa i huset och föräras titeln premiärdansare.
Folk snackade.
”Missade jag nåt?”
Tom tog ner benet från bordet.
”Nej, det var ett högst ordinärt pass”, sa Hasse. ”Jag måste duscha.”
Tom kom efter, vilket inte hörde till vanligheterna. Som regel var det Hasse som svassade efter Tom.
”Det måste du verkligen”, sa han och la armen om Hasses axlar innan han demonstrativt körde ner näsan mot hans armhåla. Lika snabbt som Hasse lösgjorde sig från greppet var Tom tillbaka med armen om axeln och den blev kvar där tills Hasse öppnade dörren till omklädningsrummet.
Just som de först av alla stängt dörren bakom sig stormade resten av killarna in med all sin enerverande energi. Deras höga röster studsade mot kaklet och skar i öronen. Hasse fattade aldrig varför andra inte tycktes bry sig det minsta om larmet medan han själv kände sig lomhörd efter varje gemensam tvagning. Tom var snabb som en vessla. Innan Hasse hittat sin handduk i väskan hade han kastat av sig kläderna och stod redan i duschen. Han visslade på förrförra sommarens landsplåga, det årets mest spelade radiolåt. Hasse var bra med orden, texter satte sig, han sjöng med.
Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär.
Vattnet strömmade ner för Toms ansikte och han fräste och snodde med böjd nacke mot strålarna. Hasse fyllde i där Tom slutade vissla och trallade med tillgjord stämma:
Augustin han fick vänta tills han själv blev lika kär, fastän ung, fastän kung, fastän grann och populär. Ja, så går det för den som blir för plötsligt maskulin, eller väntar du mig, Augustin?
”Som du då”, sa Bengt som satt sig bredvid honom på bänken. ”Från en dag till en annan, plötsligt maskulin.”
Han garvade tillgjort. ”Vi har minsann en liten koloratursopran i baletten.”
Sopran. Den ljusaste kvinnorösten i en opera.
”Du kan säkert få en plats i kören. Om det skiter sig med dansen, menar jag”, fortsatte Bengt.
”Det gör det inte”, sa Hasse utan att titta upp och knölade med ena foten av sig den svarta, mjuka skon, rullade ner trikåerna och drog tröjan över huvudet.
”Nej, låt det spola”, sa han till Tom som fipplade med kranarna. Han nuddade vid Hasses arm när han trängde sig förbi honom och lämnade våta fotsteg efter sig på golvet.
Det brukade ta en stund innan varmvattnet flöt och sedan sinade det långt innan siste man hunnit duscha klart.
Hasse kunde ha vänt ryggen mot Tom men istället stod han medvetet kvar med kroppen vänd mot omklädningsrummet. Han hade inget att skämmas över. Med händerna i luften stretchade han armarna och slöt ögonen mot vattenflödet medan kön till duschen växte. Vanligtvis hade de två duschar att dela på men nu var en av dem ur funktion.
”Jag måste upp till skräddaren”, sa Tom. ”Hänger du med?”
”Skräddaren?” sa Hasse och kisade ut mot honom.
”Ja.”
”På Skeppargatan?”
Skrädderiet där bara de mest bemedlade dansarna måttbeställde sina skor och danskläder. Varför skulle Tom dit?
Tom drog på sig byxorna men överkroppen var fortfarande bar. Bröstet glänste, Tom var aldrig så noga med handduken, kunde ibland dra på sig kläderna utan att alls torka sig.
”Men han lagar väl inte? Han syr väl bara nytt?”
Hasse fixade sina byxor och balettskor på egen hand, tills de var så utnötta att de föll i bitar. När han måste köpa nya var de aldrig skräddarsydda och detsamma gällde Tom. Nytt var en lyx endast unga dansare med rika föräldrar kunde unna sig.
”Jag har sparat julklappspengar som jag fick av mormor, så jag beställde …”, började han när Bengt avbröt honom.
”Men för fan, sluta pladdra och rappa på.”
Den stränga disciplinen under träning och repetition krävde en urladdning, lite jargong, stöddighet. Bengt var värst och nu höjde han tonen mot Hasse och Tom.
”Tjejer, jag menar allvar.”
På damernas var varmvattensituationen ännu värre, de var inte bara fler till antal, deras omklädningsrum låg också en trappa ner varför vattnet måste passera herrarnas och detta antogs vara skälet till att varmvattnet sinade. Om det stämde var oklart, men tjejerna framhöll detta som ett argument för att de i rättvisans namn borde byta loger med varandra.
Hasse släppte in Bengt, klev ur duschen och torkade sig snabbt.
Doften av svett och billig parfym fyllde rummet. En tvål flög genom luften men lät sig inte fångas utan slirade ur händer och smackade ner i kakelgolvet. Någon tröttnade
och kilade i väg otvättad, en annan började blaska av sig i handfatet medan Hasse och Tom packade ihop sina träningskläder.
”Vi ses imorgon och då vill jag inte se några sura miner”, sa Tom och härmade en gammal lärare de haft i balettskolan. Hasses första riktiga lärare, inte fru Silver i Jönköping som knappast var skolad i balett, men som efter bästa förmåga lärde ut de grundläggande stegen till stadens dansanta barn. Dock inte felfritt, visade det sig när Hasse väl fick professionell undervisning.
Spridda garv. Tom var lättsam, lite fräck, och självsäker.
Hasse följde efter Tom i stentrappan ner mot bottenplan. Vid receptionen kom Eva emot dem. Hon hade inte bara en attraktiv nacke och en iögonfallande graciös hållning, hon var på det hela taget Kungliga Operans vackraste dansös. Om alla tjejer var tokiga i Tom så var alla killar galna i Eva. Hon sken upp när hon fick syn på dem.
”Måste upp igen, glömde väskan”, sa hon.
”Bra benträning ändå”, kommenterade Tom.
Eva bad att ”få ett ord med Tom”, och Hasse blev tvungen att gå ut för att inte framstå som snokande.
”Vad ville hon?” frågade han när Tom efter ett par minuter kom ner till honom.
”Äh, inget särskilt, en dansgrej bara”, svarade Tom undvikande, vilket fick Hasse att känna sig dum och dessvärre också märkligt nog svartsjuk.