AGENTUREN

Två sidor av samma mynt

t i digare böcker av c h ristina l a rsson

I serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman:

5:e Moseboken (2007)

Slaskjobbet (2008)

Du kommer inte undan (2009)

Silhuetten (2010)

Nådastöten (2018)

Socialgrupp Noll (2018)

Skendåd (2020)

I serien om Sektion M:

Del I (2019)

Del II (2019

Del III (2019)

Ur askan i elden (2020)

Lika barn leka bäst ( I samarbete med Caroline Grimwalker 2021)

I serien Klimakterierebellerna: Ta ingen skit, Ann-Britt (2020) In i kaklet, Linda (2020)

Allt eller inget, Viola (En omarbetad version av Alibi AB, 2020)

I serien Agenturen: Ett livsavgörande beslut (2021) www.romanusochselling.se isbn 978-91-89051-30-0

Copyright © Christina Larsson 2022

Omslag: Nils Olsson

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Tryck: ScandBook, EU 2022

Life has two rules. Number 1 – Never quit.

Number 2 – Always remember rule number 1.

Duke Ellington

Göteborgs-Posten, lördag 27 november

Svenskar bland de farligaste i Europa

Två svenskar finns med på Europols lista över Europas mest eftersökta brottslingar.

Louise Olsen, en 33-årig polisinspektör och anställd vid Gängkrimsenheten i Polisregion Väst är anhållen i sin frånvaro på sanno lika skäl misstänkt för mordet på Helena Wilhelmsson, hustru till Storgöte borgs polisområdeschef Cato Wilhelmsson. Louise Olsens make, Max Olsen, är efterlyst för medhjälp till mord. Paret Olsen är även misstänkta för att vara inblandade i morden på en polisman, en informatör och en Säpoanställd.

Polisinspektören har utretts för kopplingar till det kriminella nätverket Hisingsfalangen och miss tänks ha läckt information om pågående utredningar och planerade tillslag.

Paret var nära att gripas av spansk polis på Málagas flygplats i slutet av juli men lyckades undkomma. Enligt en initierad källa finns inga spår efter paret sedan dess – frågan är snarare om de fortfarande är vid liv. Göteborgs-Posten har sökt Jarl Falke, ansvarig utredare på Avdelningen för särskilda utredningar, som har avböjt att kommentera och meddelar att man av utredningstekniska skäl inte kan svara på frågor men att man gärna tar emot tips och allmänhetens iakttagelser.

1

Max Olsen klev ut genom porten i hyreshuset i Kreuzberg, där han och Louise höll sig gömda. Han såg sig noga om. Det dåliga vädret gjorde att folk höll sig inomhus och gatan var nästan folktom. Himlen var gråmulen och temperaturen låg runt nollan. Han vek upp kragen på kavajen och drog upp axlarna för att hindra den isiga vinden från att leta sig innanför kläderna. Han huttrade till. Ett par nätter med frost följda av blåst hade gjort träden nakna och grå. Hala gulbruna löv låg utspridda i tjocka lager på trottoaren och han spände sig för att inte halka med sina blankslitna skor. Max var noga med att undvika ögonkontakt och ansträngde sig för att hålla ner blicken. Helst hade han velat vända sig om var femte meter. Kolla om någon bevakade honom. Pulsen dunkade i tinningen och han mådde illa. Efter några minuters promenad var han framme vid hållplatsen i korsningen Adalbertstraße–Oranienstraße, där han steg på en buss och hade turen att få en fönsterplats.

I bussen var det varmt, till skillnad mot i deras lägenhet där det saknades uppvärmning. För en stund var det skönt att titta ut genom en smutsig sidoruta och låta sig distraheras, glömma bort helvetet han och Louise levde i. Bara vara en betraktare, en vanlig människa. Han suckade, kände det tunga ansvaret.

Om han lyckades med det som väntade skulle en grundläggande del av deras plan vara avklarad. Det betydde otroligt mycket, för uppdraget som deras firma Agenturen hade fått in var viktigt. De var i desperat behov av pengar Bussen bromsade in vid ett övergångsställe. En mamma med barnvagn och ett barn på varje sida skyndade över medan hon ängsligt manade på dem. Åsynen fick Max att undra om han och Louise någonsin skulle bli föräldrar. Han ruskade på sig. Tryckte ner tanken i det svarta hål dit alla mörka tankar var förpassade, kanske för en kort tid framöver, kanske för evigt. Han och Louise var internationellt efterlysta för mord men även eftersökta av krafter som ville hindra dem från att avslöja obehagliga sanningar som skulle få huvuden att rulla inom svenskt polis- och rättsväsende. Det var ingen idé att älta eller drömma. Han behövde koncentrera sig på nuet.

Han skulle försöka snacka sig till ett jobb. Ett jobb som städare. Något han aldrig trott att han skulle behöva göra efter slitet med att ta en dataingenjörsexamen vid Chalmers och en Master i High-performance computer systems. Livet var ironiskt.

En hållplats längre fram klev han av och bytte till en buss mot Neukölln, även kallat Lilla Istanbul på grund av den stora turkisktalande minoriteten. Åtta minuter senare var han framme på Hertzbergplatz och promenerade den sista biten till Stuttgarter Straße, där städföretaget hade sitt kontor.

Reinigungsfirma Berlin, läste han ovanför en glasad entrédörr. I det tillhörande skyltfönstret visades en enorm bild på en man och en kvinna i ljusblå overaller som brett leende höll i städmoppar och dammvippor. Bredvid ingången fanns ytterligare en dörr med en textad skylt: Personalingång och jobbsökande.

Max stannade till ett kort ögonblick för att samla sig och pressade sedan ner handtaget. Det plingade i en bjällra ovanför dörren och fuktig värme slog emot honom när han klev in. Han såg sig om. Lokalens golv, tak och väggar gick i beigebruna toner och inredningen gav ett deprimerande och slitet intryck. På stolar längs väggarna satt ett tiotal män. Samtliga stirrade bedömande på honom för att sedan vända ner blicken mot skärmen på sina mobiltelefoner. Han tolkade deras spända kroppsspråk och nervösa ögonkast som att de hoppades få ett jobb och inte ville att det skulle dyka upp fler konkurrenter.

Längst in i rummet stod en kraftig, äldre kvinna med glasögon långt fram på näsan och händerna bestämt placerade i sidan. Håret var stramt uppsatt och läpparna hopknipna till ett streck. Max visste att det var ägarens hustru och att hon var ansvarig för personalen.

Hennes man, Burak Demir, skötte kontakterna med kunder och skrev avtal. Efter att ha börjat med två tomma händer hade paret Demir lyckats bygga upp en lukrativ verksamhet med mer än hundra anställda. Städfirman hade många företagskunder på Potsdamer Platz. För en städare var det ett av de bättre jobben man kunde få om man inte lyckades bli anställd av en statligt ägd institution eller myndighet. Ändå var lönen och arbetsvillkoren bedrövliga och på gränsen till olagliga, visste Max efter sina grundliga efterforskningar.

Kvinnan vinkade Max till sig medan hon mätte honom med blicken och gav honom ett pappersformulär och en penna. Frau Demir, stod det mycket riktigt på namnskylten hon bar på bröstet.

”Fyll i ordentligt”, sa hon bestämt. ”Lämna sedan blanketten till mig.” Hon pekade mot ett mindre skrivbord med en brevkorgslåda där det stod Ansökan textat med samma typsnitt som på skylten på ytterdörren och bad därefter en av männen i rummet att följa med henne till rummet intill.

Max nickade införstått. Det var tydligt att kvinnan inte tålde att man ifrågasatte. Håll tyst, gör som du blir tillsagd och vänta på din tur, var vad hennes instruktioner egentligen betydde. Max vände uppmärksamheten mot pappret framför sig, där han skulle fylla i namn, adress, språkfärdigheter samt erfarenheter och tidigare arbetsgivare och referenser. Det tog honom endast några minuter att besvara frågorna. När han var klar lämnade han ifrån sig blanketten och lade pennan parallellt bredvid efter att diskret torkat av den på sin skjorta. Han satte sig på en ledig stol. De andra männen i rummet sneglade på varandra och några viskade sinsemellan. Tiden gick sakta. Det dök upp ytterligare män och det var tydligt att deras förväntningar dämpades då de såg hur många som redan satt där. Efter ett tag fanns det inte ens stolar till alla. En efter en vinkades de arbetssökande in till Frau Demir. Väggarna var tunna och det mesta hördes ut i lokalen där Max och de andra väntade. En del avvisades på en gång efter att Frau Demir skummat igenom vad de skrivit. Inga protester hjälpte. Hon schasade iväg dem utan pardon.

”Bastien Tadidis”, ropade hon till slut med barsk röst. ”Ni andra kan gå hem. Inga fler intervjuer idag”, sa hon sedan och pekade mot ytterdörren.

Ett besviket sus hördes i rummet följt av skrapande stolar. Max följde efter Frau Demir in i hennes kontor, som mest påminde om en garderob eftersom det saknade fönster. Möbleringen bestod av ett bord och två stolar. Golvet var täckt av en matta som mörknat av smutsiga skor som trampat omkring. Definitivt inte ett rum som skulle visas upp för kunder. Han väntade tills kvinnan slagit sig ner innan han själv drog ut stolen och satte sig.

”Jaha”, sa Frau Demir. ”Jag ser att du har erfarenhet av städning på kontor.”

”Jag har precis flyttat hit från Dresden”, sa Max på knagglig tyska. ”Jag är ursprungligen från Grekland.” Han lade handen över bröstet. ”Jag är en mycket noggrann person och är stolt över att utföra ett bra jobb. Jag är aldrig sjuk och har aldrig fått klagomål. Jag lyssnar noga på instruktioner och kommer ihåg.” Max var så torr i munnen att det var svårt att svälja. Han hade tränat med Louise, men det var en helt annan sak att sitta här och blåljuga inför en främmande person. Han hoppades att hans tafatthet och nervösa beteende inte tolkades som att han ljög.

Frau Demir nickade och rättade till glasögonen. ”Jag vill se papper”, sa hon och höll ut handen mot honom. Max tog fram kuvertet från innerfickan och räckte över referenser med betyg och tidigare anställningshandlingar. Medan hon läste anade han något belåtet över hennes ansiktsuttryck.

”Jag vill städa på kontor”, sa Max. Han visste att han måste stå på sig. Fast inte så mycket att kvinnan framför honom tyckte att han var påstridig. Det var köparens marknad. Själv stod han med mössan i hand, även om hans förfalskade intyg var högst trovärdiga och berömmande och Louise var redo ifall Frau Demir skulle vilja ringa för referenser hos tidigare arbetsgivare och ställa frågor om honom. Det som utöver detta talade till Max fördel var att Reinigungsfirma Berlin hade en ansenlig personalomsättning. Han hoppades att det skulle räcka, för han måste få jobbet. Det skulle underlätta så mycket för uppdraget som väntade.

”Det kan jag tro”, sa kvinnan. ”Det vill varenda en som kommer hit. Ingen vill städa toaletter dagarna i ända.” Hon skrockade. ”Du får börja i vår pool för städare av kontor”, bestämde hon till slut och gav äntligen ifrån sig ett leende.

”Tack”, sa Max. Han behövde inte spela glad. Det gick inte att hålla tillbaka euforin som spred sig genom kroppen.

”Jag vill att du inställer dig här klockan fem imorgon bitti, så får vi se var du behövs.” Hon spände ögonen i honom. ”Om du inte är här då och om du inte sköter dig och utför ett bra jobb får du sparken direkt. Bara så du vet. Det är många som vill jobba hos oss och vi har vårt anseende att tänka på. Och det är lika bra att jag säger det på en gång att på de fina kontoren måste även städarna se prydliga ut. Inga smutsiga naglar eller orakade ansikten. Välkammat och vårdat hår. Arbetet ska skötas diskret och effektivt.”

En stund senare lämnade Max städföretagets lokal. Svetten klibbade under armarna och han skakade i hela kroppen. Första delen av hans och Louises plan hade lyckats! Dags för nästa del. Han försökte tränga undan oron och glädjas över att uppdraget gick framåt, men det var svårt. Han kollade klockan. Det var gott om tid att ta sig till caféet på Sigismundstraße, där Azad Yilmas brukade dricka kaffe innan han åkte hem till familjen efter städuppdraget för Reinigungsfirma Berlin.

Det var ett enkelt café och servitrisen såg trött ut. Bruna bord med mörka trästolar, inte särskilt många gäster, men det var fräscht och rent. Max slog sig ner vid ett bord där han hade uppsikt över ingången. Han beställde en kopp kaffe och bläddrade i en tidning medan han väntade. Bokstäverna flöt ihop, men han var inte här för att läsa.

Precis som alla andra dagar då Max följt Azad Yilmas rutiner kom Yilmas till caféet strax före klockan elva. Mannen bytte några ord med servitrisen och några andra som satt där. Han var igenkänd, en stammis. Yilmas försvann in på toaletten och servitrisen ställde fram turkiskt kaffe serverat i ett glas och en skål med strösocker på bordet där Yilmas hängt sin jacka över en stolsrygg.

Max reste sig, gick bort till bardisken och hämtade en ser- vett. Hjärtat slog så hårt att det susade i tinningarna. Han var inte gjord för att hålla på med sådana här saker men det var så mycket som stod på spel. På tillbakavägen låtsades han stanna till och titta ut genom fönstret just vid Yilmas bord, precis som om han fått syn på något. Han lutade sig fram, och med darrande fingrar släppte han ner två tabletter i kaffeglaset. Därefter återvände han till sitt eget bord och väntade på att mannen skulle komma tillbaka.

Yilmas såg trött och sliten ut. Axlarna kutade och han var mörk under ögonen. Han satte sig tungt ner på stolen och öste i två stora skedar socker, rörde runt. Stirrade tomt ut genom fönstret en stund och svepte sedan i sig innehållet. Så som han brukade göra. Med en vinkning och ett hejdårop till personalen försvann han snart ut genom dörren.

Adrenalinkicken inom Max var större än skammen. På skakiga ben lämnade han också caféet. Azad Yilmas skulle inte kunna sköta sitt jobb på flera dagar eftersom innehållet i tabletterna innehöll ett långtidsverkande laxerande medel.

Med målmedvetna steg lämnade Louise anonymiteten och trängseln i den uppvärmda U-Bahnstationen och gick uppför trapporna till Potsdamer Platz. Den råa kylan slog emot henne som en vägg och hon rättade till halsduken.

Hon såg fram emot det stundande mötet. Nu var det hennes tur att prestera. Till skillnad från Max blev hon sporrad av spänningen. Hon hatade att hålla sig gömd i deras iskalla och slitna lägenhet hela dagarna och ovissheten slet på henne. Det passade henne inte att bara sitta vid datorn, vilket var så som livet mer eller mindre sett ut för dem efter att de tvingades lämna Sverige.

Hon förmådde sig att sakta ner på stegen, gå lugnt. Egentligen borde Max ha utfört även det här jobbet men han hade svårt att hålla nerverna i schack och städjobbet var tillräckligt krävande för honom att hantera. Hans stackars mage var verkligen helt sönderstressad. I vanliga fall var han den lugne och välpolerade som visste hur man skulle bete sig med kostymmänniskor och som kunde småprata och skapa förtroende. Själv gick hon oftast klädd i jeans och tröja och hade aldrig behövt blända några kunder med sin charm. Åren som polis på Grova brott i Göteborg hade inte format henne till en sofistikerad kvinna. Tvärtom, det hade gjort henne mer kantig och rättfram. Till och med Max hade påpekat hur burdust hon betedde sig ibland när tålamodet tröt över köer eller långsamma människor, byråkrati och myndigheter. Egentligen störde hon sig på det mesta som gick sakta och när man höll på förlegade principer istället för att se till det praktiska. Louise skakade på huvudet och log för sig själv. Hon brydde sig inte om att Max kallade henne rigid och erkände villigt att hon hade svårt att förhålla sig till hans stoiska tålamod i alla situationer. Det var nog egentligen bara hon som kunde driva honom till enstaka utbrott.

Louise kramade portföljhandtaget hårt och hoppades att kameran och mikrofonen Max monterat i botten på väskan satt på plats och inte hade ändrat läge. Hon såg sig diskret omkring och var noga med att hålla ner hakan. Det skulle uppfattas som om hon gjorde det för att skydda sig mot blåst och kyla och inte för att dölja ansiktet för eventuella övervakningskameror eller igenkännande blickar. Att vara försiktig och överdrivet vaksam kom hela tiden i första hand. Hon fortsatte in i Sony Center. Modern arkitektur med stål och glas. Underifrån påminde det magnifika glastaket över den öppna platsen om att vistas under ett uppspänt paraply. En bit bort var några män upptagna med att placera en enorm julgran på den torgliknande ytan med hjälp av en lyftkran. Julmusik strömmade ur högtalare och mängder med människor följde männens arbete. Ingen lade märke till Louise. Själv älskade hon det mesta som hade med jul och traditioner att göra och hade gärna stannat och tittat. Om livet hade varit som vanligt hade hon idag köpt granris och virat runt balkongräcket med en ljusslinga och tänt det första ljuset i adventsstaken. Saknaden fyllde henne. Allt som inte var nödvändigt för deras överlevnad hade prioriterats bort.

Fördelen med att befinna sig i Tyskland var att här värdera- des den personliga integriteten högt. Motståndet var stort mot digitalisering av ekonomiska transaktioner, till skillnad från i Sverige, där det nästan var omöjligt att betala med kontanter.

I städer som London och Helsingfors satt det övervakningskameror i vartenda gathörn och i varenda butik. I Berlin var Louise och Max nästintill osynliga.

De hade diskuterat i timmar hur hon skulle vara stajlad, hur hon skulle tala och vad hon skulle säga i rollen som hon nu var på väg att spela. Profilen de skapat hette Katarina Demarco och hade just flyttat till Berlin efter att ha bott i Sydafrika i många år. Nyligen hade hon ärvt en stor summa pengar av en äldre släkting. Hon var iklädd ett prydligt beigefärgat jumperset och knälång kjol, trenchcoat och till det ett par knähöga svarta skinnstövlar med låg klack. Det röda håret var färgat mörkblont. Extensions gjorde att det hängde en bit ner över axlarna och dolde öronen. Luggen täckte pannan och fräknarna var noga översminkade.

Louise tog sikte på hissarna och väntade tills en grupp människor stigit in i en av dem och dörrarna stängts. Då gick hon fram och tryckte på pilen som pekade uppåt. Hon hade inte lust att trängas, bli närgånget granskad och kanske ihågkommen. I samma ögonblick som hon steg in i hissen kom en kvinna springande men Louise låtsades inte se och dörrarna gled igen. Hon följde panelen med siffror som ändrade färg för varje våning hon färdades uppåt. En doft av kryddiga herrparfymer och cigarrök låg kvar i stålburen och hon grimaserade ofrivilligt. Hennes näsa hade blivit känsligare sedan hon och Max tvingats på flykt. Det var som om hon inte kunde stänga av.

Hjärnan tog ständigt in information och processade. Kroppen befann sig i konstant flyktläge.

Ett dovt pling talade om att hon nått våning fjorton. Dörrarna öppnades och hon steg ut i en foajé med fönster från golv till tak och en sanslös utsikt över Berlin. En tjock heltäckningsmatta dämpade alla ljud. Inredningen andades pengar och diskretion. Hon samlade sig och gick fram till en disk där en kvinnlig receptionist log vänligt och svalt. Louise uppgav sitt påhittade namn och att hon skulle besöka DWS Investment S.A. samt att hon var väntad. Receptionisten nickade införstått och vände blicken mot skärmen framför sig, gjorde några knapptryckningar och lyfte en telefonlur. Efter några sekunder fick hon kontakt och strax därefter log hon återigen mot Louise och förklarade att hon kunde ta plats i den exklusiva sittgruppen i väntan på att bli hämtad. Louise ville inte sitta ner. Det kröp i kroppen, stack som av nålar längs ryggraden och upp i nacken, men hon flyttade sig ett par meter åt sidan för att inte irritera receptionisten. Hon kände sig som en övertaggad hundrameterslöpare på startlinjen inför en OS-final.

Efter mindre än en minut närmade sig en kostymklädd man i sextioårsåldern med skyndsamma steg. När han såg Louise spreds ett varmt leende i hans bleka och välrakade ansikte. Kostymen var skräddarsydd, skjortan kritvit och slipsen välknuten. Han var sinnebilden av en chef för en framgångsrik fondkommissionsfirma.

”Herzlich willkommen”, inledde han på tyska och fortsatte därefter på engelska medan han sträckte fram handen. ”Alexander Becker, direktör för DWS Investment. Och ni är Fräulein Demarco, förstår jag.”

Louise nickade med ett vagt leende. Hans handslag var fast och hon noterade att naglarna var välklippta och polerade. Hon och Max hade ägnat en hel del tid åt att sammanställa en personakt om direktören. De ville veta så mycket som möjligt om varje person de befattade sig med. En gång i veckan gick Becker till en salong för att få manikyr. Han var gift, hade tre utflugna barn och bodde i en stor villa i Bestensee, en förort till Berlin som låg drygt en timmes bilväg från kontoret hon nu befann sig på.

När Becker nu hälsade på Louise visste han inte att hon kom från Agenturen, och så skulle det förbli. Tre veckor tidigare hade han kontaktat dem då han misstänkte att någon av hans anställda förskingrade fondkommissionsfirmans pengar, och uppdraget skulle kunna bli deras räddning. Louise och Max hade redan fått ett stort förskott och om de lyckades leverera konkreta bevis till Becker skulle de få en procentsats av pengarna som stulits från firman. Det kunde bli fråga om enorma summor och Louise såg det som nyckeln till friheten.

Hon visades in i firmans lokaler. Mörk väggpanel i ek, heltäckningsmattor, designmöbler, exklusiv konst och oljemålningar föreställande Alexander Becker, hans far och farfar i belysta guldramar gav intryck av tradition, kontinuitet och framgång. Även konferensrummet med panoramafönster och lågmält elegant inredning var skapat för att imponera på kunderna. En kvinna i grå dräkt och uppsatt hår presenterade sig som Agata Duncker, finansiell rådgivare på Private Banking. Louise visste att hon var fyrtiotvå år, frånskild och hade arbetat på firman i åtta år. På fritiden spelade hon padel och styrketränade fem av veckans sju dagar. Kvinnan log vänligt och hälsade artigt. Louise ombads att slå sig ner och strax därefter knackade det diskret på dörren och en äldre kvinna kom in och serverade kaffe. Beata Hertz, sextiotvå år, gift med en sjutton år äldre man som var dement. Beata hade arbetat på DWS Investment i närmare trettiofem år och hade problem med alkohol men lyckades sköta jobbet. All information om de anställda hade Louise och Max fått fram genom sökningar på internet, spaning och några telefonsamtal. Det gällde bara att veta hur man skulle göra.

Efter att sekreteraren lämnat rummet tog Alexander Becker till orda.

”Än en gång varmt välkommen.” Han log vänligt och rynkorna kring ögonen blev tydligare. ”Jag skulle vilja berätta lite för dig om DWS Investment. Företaget grundades av min farfar. Under snart femtio år har vi framgångsrikt verkat inom diskretionär förvaltning och arbetar både med institutionella kunder och privatpersoner.”

Ljuset i rummet dämpades, gardiner drogs för med hjälp av några knapptryckningar på en fjärrkontroll och en filmduk lystes upp. Därefter följde en lång redogörelse för hur man arbetade. Louise försökte förstå och visa en lagom intresserad min.

Alexander Becker fortsatte. ”Men detta är enbart exempel på vad vi kan erbjuda. Givetvis är det kunden som bestämmer risknivå och placeringsinriktning. De flesta av våra kunder väljer att förvalta kapitalet i en korg där det ena inte utesluter det andra och riskspridningen totalt sett är låg.” Han gjorde en konstpaus, såg Louise noga i ögonen som för att försöka bedöma om hon förstod vad han pratade om, och hon log och nickade. Slutligen undrade han: ”Har du några frågor?”

Louise skakade nekande på huvudet. Egentligen hade hon massor av frågor. Hon var en person som ville förstå saker, men dagens möte hade ett annat syfte så hon valde att låta bli. Idag var hon Katarina Demarco och inte Louise Olsen.

Fondkommissionsfirmans direktör harklade sig försiktigt. ”Vi behöver veta vilka summor det handlar om. När du kontaktade oss nämndes cirka fem miljoner euro.”

Louise fingrade nervöst på koftans kant. ”Det stämmer”, sa hon lågt som om det var obehagligt att tala om ämnet. ”Jag kan inte så mycket om hur man ska göra med så här mycket pengar. Som jag nämnde är det fråga om ett oväntat arv efter en farbror i Sydafrika.” Hon knyckte lite på axlarna och log försiktigt igen. Hon märkte att Agata Duncker fått ett roat uttryck i ansiktet. Inte elakt eller girigt utan mer som om hon visste hur de skulle hantera henne. Det var exakt så Louise och Max ville att firman skulle reagera. Då sänkte de garden. I deras ögon var hon en okunnig kvinna som plötsligt fått en massa pengar som hon inte visste hur hon skulle placera på bästa sätt. För dem var hon den perfekta kunden som inte skulle ifrågasätta, ställa omständliga frågor eller försöka sätta dem på plats.

”Vi är väldigt glada över att du kontaktade just oss”, fortsatte Alexander Becker. ”Jag försäkrar dig att vi kommer att göra vårt yttersta för att du ska känna dig trygg med att vi förvaltar dina pengar på det sätt som är bäst för dig.”

”Det känns som jag har kommit helt rätt”, sa Louise.

Hon lade märke till hur axlarna tycktes sjunka en bit på de båda andra vid bordet. Som om de andades ut och att de vinnlade sig om att inte titta belåtet på varandra utan istället le så förtroendeingivande de kunde mot henne.

”Men”, sa Louise, ”jag är rädd för att det kommer att ta några veckor innan pappersarbetet är klart i Sydafrika.”

Alexander Becker förde ihop händerna framför sig. ”Det ger oss tid att i lugn och ro göra i ordning de dokument som ska undertecknas och godkännas av dig.” Han gjorde en åtbörd mot sin medarbetare. ”Det blir Agata Duncker här som kommer att vara din personliga kontaktperson och ansvara för förvaltningen. Givetvis kan du även kontakta mig om det är något du undrar.”

”Tack”, sa Louise.

Just som Alexander Becker skulle resa sig harklade hon sig försiktigt. ”Jo, jag har en fråga.”

”Självklart”, sa direktören inställsamt och lade huvudet lätt på sned som om han vände sig till ett barn.

Jisses, vad de underskattade henne. Det här var roligare än vad hon föreställt sig. Louise log på ett generat sätt. ”Jag har aldrig varit på ett sådant här ställe. Skulle ni kunna visa mig omkring.” Hon strök undan en hårslinga. ”Man har ju sett på tv men …”

Alexander Becker greppade tag om armstöden och reste sig upp med ett stort leende. ”Så gärna, så gärna. Om du följer med mig ska jag visa er våra lokaler så att du får en inblick i hur det ser ut när vi jobbar.” Han hjälpte Louise ut med stolen och skrockade. ”Tyvärr är jag rädd att du blir besviken. Det är betydligt tystare och lugnare än vad man kan föreställa sig utifrån bilden som visas upp i tv-serier och filmer.” Han anlade en allvarlig min. ”Dessutom måste vi tänka på sekretessen mot våra kunder.”

”Absolut, självklart. Det förstår jag”, försäkrade Louise och nickade intensivt. Herregud, jag behandlas som om jag är förståndshandikappad, tänkte hon. Det passade hennes och Max planer alldeles utmärkt.

Direktören gjorde en rörelse mot dörren. ”Var vänlig och följ med mig så ska du få en rundtur.”

Var Louise än fäste blicken var det lika sobert och flott inrett.

I en av korridorerna stannade de till utanför en stängd dörr av glas. Innanför satt fyra personer med headset vid skrivbord ställda mitt emot varandra. Samtliga hade blicken djupt försjunken i informationen på skärmarna i det fönsterlösa utrymmet. Väggarna var täckta med monitorer som visade börskurser från New York, London, Frankfurt, Tokyo, räntor, valutor, guldpriser och andra råvaror.

”Det är här vår trading sker”, förklarade Alexander Becker och stoltheten lyste om honom.

”Men varför sitter de i ett rum utan fönster?” frågade Louise för att dröja sig kvar. Hon behövde låta filmkameran i väskan