9789189205901 by Provläs.se

DE BESVÄRLIGA

skyddshemmets

vanartiga flickor

Denna utgåva är en reviderad nyutgivning av titeln från 2016. Omslagsfotografi: Karl Josefsson-Björk, »Bärplockande flickor i Lingatans trädgård 1933«, nu i Bohusläns museums arkiv. Bilden är redigerad. Tryck: Scandbook AB , Falun 2024

Blue Publishing www.blue.se

ISBN 978-91-89205-90-1

Boken är till de omhändertagna flickornas minne

Innehåll

föror D 9

Ett tillägg … 11

1. en början … 13

Samhällets verksamhet för vanartade i Sverige 15

Fostran och utbildning i välfärdssverige 20

Barnavård och filantropi i Göteborg 23

Henrika Widmark – Lingatans byggherre 26

2. flickornas tillvaro på lingatan 33

Lingatans institution 35

Preciserade intagningskriterier 37

Lokala reglementet 38

Öppnandet 44

Att vistas på Lingatan 50

Utskrivning 53

Hälsa 58

Straffjournal – disciplinära åtgärder 62

3. flickorna 1922–1945 69

Varje flicka har en historia 71

1. Ella 74

2. Maria 76

3. Sofia 78

4. Rut 83

5. Viola 85

6. Eva 89

7. Göta 92

8. Maj 93

9. Lisa 95

10. Edit 96

11. Tutta 98

12. Ragnhild 100

13. Sigrid 102

14. Gunvor 103

15. Britta 105

16. Marta 108

17. Eleonora 109

18. Helga 111

19. Natalia 115

20. Ellen 118

21. Emma 123

22. Linnea 127

23. Lydia 129

24. Rakel 133

25. Astrid 135

4. början på slutet … 141

Staten gör kön 143

Statens rasbiologiska institut 147

5. D e sista åren på lingatan 155

Lagar, utredningar och vanvård 158

Vanvårdsutredningen 160

reflektioner och slutor D 165

Efterord 170

Källor och litteratur 172

Tryckta källor 172

Otryckta källor 173

Statens offentliga utredningar samt lagar 174

Digitala källor 175

Muntliga uppgifter 175

Fotografier 176

föror D

Denna berättelse som nu tar vid handlar om den tid då det i Europa, inte minst i Sverige, skedde stora förändringar inom den sociala välfärden. I Sverige klev barnavårdsnämnden fram som den aktör som skulle verka för barnens bästa. Inom politiken drogs riktlinjer fram över hur det svenska folket skulle nå framgång och välmående. Tidigare författare och Vanvårdsutredningen har påvisat att många for illa av välfärdssamhällets sociala strategi. Barnen var de som främst for illa, trots goda intentioner och åtgärder från statens och kommunernas sida. Utredningar påbörjades 2006 och före detta omhändertagna intervjuades. Resultatet visade tydliga brister inom svensk socialvård. Hunger, kränkningar från fosterföräldrar eller från personal är något flera av de omhändertagna berättat om.

Hur vanartiga flickor under första hälften av 1900-talet i Sverige danades inom institutioner har sällan lyfts. Arkivmaterialet är omfattande och mycket återstår att berätta efter den magisteruppsats jag skrev om pedagogiken på Göteborg stads skyddshem på Lingatan i Lysekil. Det blev boken du håller i din hand. Historien om unga kvinnor som inte ansågs passa in i det svenska samhället trollband mig. Vilken behandling fick de, var kom de ifrån och vilket syfte fanns från samhällets sida när det omhändertog flickorna?

Varje kapitel inleds med en fiktiv berättelse om Elsa, med syftet att lyfta berättelsen om flickorna närmare läsaren. Det är en litterär illustration, men bygger på faktiska händelser. Sedan följer den större berättelsen. Boken bygger främst på handlingar från Lingatans arkiv som finns på Regionarkivet i Göteborg. I det första kapitlet ges en kort bakgrund om barnavårdsinstitutioner i Sverige och deras historia innan vi övergår till skyddshemmet på Lingatan. I bokens tredje kapitel finns de personliga porträtten. Här beskrivs hur hemförhållandena såg ut, varför flickorna blev satta på institution och hur det gick sedan. Utefter aktuell sekretesstid har jag läst alla akter och valt ut flickor som ger en symptomatisk bild av vilka som blev klassade som vanartiga och intagna. De avslutande kapitlen är om hemmets avslutande år, lagar och utredningar, samt Rasbiologiska institutet, en skugga i svensk historia som faller in även över denna berättelse och över flickornas liv.

Louise Lindblom Göteborg, maj 2016

Samhällets verksamhet

för vanartade i Sverige

Ordet vanartig har funnits i svenska språket sedan 1500-talet, och när Lingatans skyddshem öppnade i november 1922 var ordets betydelse en person som visar på ett oönskat, omoraliskt, klandervärt beteende, kontra de givna normer och sociala förhållningsregler som fanns. Det som från början var meningen att hysa pojkar blev ett hem för vanartiga flickor. Samhället hade börjat se även arbetarklassens flickor som problematiska. Flera flickor omhändertogs av barnavårdsnämnden (Bvn). Anmälningar dit kunde komma från grannar till familjen, polis eller lärare som ansåg barnet vara misskött eller uppstudsigt. De kunde även agera direkt då vanskötsel upptäcktes vid besök hos en familj. Det förekom också att familjer själva valde att anmäla sitt barn, för att be om att barnavårdsnämnden skulle omhänderta dottern eller sonen, då de själv inte ansåg sig kapabla som föräldrar.

Makt över eget liv eller makt över andras liv har historiskt sett olika ut, och teorier om hur ett samhälle ska ta hand om sina medborgare har skiljt sig åt genom tiden och nationer emellan. Tiden som föregick öppnandet av Lingatans skyddshem var en politisk aktiv tid i Sverige. Stora samhällsförändringar kom under 1800-talet i rörelse. Det svenska folkhemmets tillsynes trivsamma vrå var en process sprungen ur upplysningstidens teorier. Tankar om rationella

människor och utopiska idéer om samhällets utformning vägdes av och an hos teoretiker och politiker, som utifrån olika ståndpunkter hade tankar om hur den goda staten skulle ta hand om människorna. Deras samhällsteorier mynnade så småningom ut i politik, och vidare till makthavares styrande lagar. I Sverige började arbetarrörelsen ta plats på den politiska arenan i slutet av 1800-talet. Nya steg togs för en socialistisk politik. Män och kvinnor bröt ny politisk mark, men kvinnorna fick stanna hemma från den offentliga politiken fram till 1921, då den kvinnliga rösträtten togs i bruk. Men maktens korridorer kom alltjämt att befolkas av till största delen män. Kvinnor fick delta i frågor som ansågs vara av så kallad kvinnlig art. Ett av dessa områden var barnavård. Att ta hand om barn som for illa eller var ute och sprang var inte någon ny företeelse på 1920-talet då Lingatan planerades. I Sverige fanns sedan långt tillbaka både barnhem för föräldralösa och institutioner för barn vars föräldrar ej kunde ta hand om dem enligt gällande normer.

Från 1700-talets mitt och hundra år framåt fördubblades befolkningen i Sverige. Den ökade i takt med att sjukvård, fattigvård samt hushållning blev bättre. Industrin i landet började att växa. Runt mitten av 1800-talet fanns det ungefär 3,5 miljoner medborgare och många flyttade från landsbygd till stad, där arbete fanns. Men stadens utrymme var trångt, både i hem och i gränd. Fattigvård kom att 1847 bli en medborgerlig rättighet och fattigvårdsstyrelser kom att inrättas på flera ställen i landet. Tiggeri förbjöds. Kraftfulla disciplinära åtgärder på hemmen för frivillig vård kom att införas i ett led att tukta människan som inte kunde försörja sig själv. Obligatorisk fattigvård fanns också dit sinnessjuka, gamla eller fysiskt handikappade fördes.

Folkskolan hade redan startat 1842. Frågan om allmän skola hade lyfts i riksdagen 1779, då av präster, men ingenting hände. Förslaget togs åter upp av politiker under reformrörelserna 1809, och en del skolor kom att starta, men inget övergripande ansvar fanns. Det blev först 1842 år som folkskolestadgan slogs fast och godkända folkskollärare fick till uppgift att undervisa barn. En stadigvarande skola skulle finnas i varje socken samt i var stad. Folkskolan blev ingen succé hos befolkningen. Många i landet såg inte vinsten med det hela, och hemundervisning fortsatte hos de mer besuttna. Inrättningen sågs inte heller med blida ögon av kyrkan och de läroverk som då fanns. Den tolkades av många som en form av fattigvårdsinrättning, vilket inte var långt från sanningen. Folkskolan kom bland annat som en av många andra lösningar, vilka landets styrande fann på för fattiga och socialt missanpassade barn. Men barnen blev fler och behovet ökade. För de omhändertagna barnen innebar det bland annat att en del blev satta i fosterhem i stället för att hamna på institution.

Det var en billigare lösning och lättare att administrera.

Barnavårdsnämnden inrättades 1902, och samma år kom även en ny lagstiftning angående social barnavård. Vidare reviderades och utvidgades barnavårdslagen 1924. Då skrevs det bland annat till att barn som ansågs vanartiga kunde stå under barnavårdsnämndens kontroll tills de fyllt 18 år. Man började nu även skilja på vilka barn och ungdomar som man tog hand om. Den ena kategorin var sedligt försummade barn och den andra var barn som till exempel skolkade eller uppförde sig opassande enligt dåtida normer. När det kom till frågan om vem som var orsak till barnets beteende fick föräldrarna skulden för de barn som var sedligt försummade. Det var barn som inte fick mat och omvårdnad i hemmet.

Under de första decennierna av 1900-talet kom föräldrars kompetens ifrågasättas. Modern och fader, som tidigare ansetts vara de viktigaste personerna runt ett barn, kom under seklets början att ses som eventuellt olämpliga. Detta gällde inte de bättre bemedlade medborgarna utan de föräldrar som levde under ekonomiska umbäranden, med fattigdom och sjukdomar. Kanske främst ensamstående föräldrar med tung försörjningsbörda, i en tid med utbredd arbetslöshet och med barn att försörja. Här återfinns även den andra kategorin barn som omhändertogs. Det var de vanartiga barnen, och här lade staten skulden på barnen själva. Dåliga anlag kom från mor och far, den så kallade arvsynden. Det ansågs att de dåliga anlagen skulle föras vidare till nästa generation. En förutfattad mening var att de så kallade svagare i samhället ägde en oförmåga att på egen hand bli goda medborgare.

Staten skilde inte enkom på barn utefter deras sociala bakgrund. Skillnader gjordes på grund av deras biologiska kön. Pojkar blev oftast omhändertagna då de utfört någon brottslig handling. Det kunde röra sig om att de antingen hade hamnat i slagsmål, startat ett bråk, eller att de snattat i butik och på marknader. Pojkar blev gripna på grund av något de aktivt gjort, och som bröt mot lagen. Flickor omhänder togs på grund av hur de hade uppfört sig. De rådande normerna under 1900-talets början för hur flickor skulle uppträda och bete sig, utgjorde ramar för vad samhället ansåg vara vanartigt. Umgänge med killar, sexuell aktivitet, sena utekvällar eller utmanade uppförande hemma eller i skolan låg många gånger till grund för att sätta flickor på institution. När det kommer till hur fostran av barn skulle te sig, var det en allmän uppfattning att pojkar tålde hårdare tag, flickor skulle behandlas varsammare. Det var också flest

pojkar som från början hamnade på uppfostringsanstalt. Det fanns särskilda hem för vanartiga, så kallade skyddshem. 1923 fanns det 26 skyddshem och skyddshemsliknande barnhem. Totalt fanns det i Sverige plats för 1392 barn. Det var 1163 platser för pojkar och 229 för flickor. Dessa platser utformades efter en viss gradering efter vanartighet. Det fanns särskilda skyddshem för svårartad vanart, och vidare specialskyddshem för de som klassades som kropps- eller sinnessjuka.1 Kärt barn har som bekant många namn. Den uppdelade könsstrukturen inom socialvård och omhändertagande skedde efter ett tydligt mönster, som även kan ses under en lång utvecklingslinje i vår historia.2 Flickor och pojkar blev uppdelade och omhändertagna på grund av olika saker. Satta i tukt och förmaning på hem, och kom sedan där att fostras på olika sätt.

1 Uppgifterna har jag fått muntligt den femte november 2014, samt skriftligt av Ola Karlsson Ruhmkorff, utredare på Statens institutionsstyrelse. Läs gärna mer i boken Från tukthus till behandlingshem: ett mörkt eller ljust kapitel i Socialsverige?, Nordjem, Helsingborg, 1992, s. 298.

2 Lindblom, Louise, Från vanartig till välartad: Lingatans institution för flickor 1922–1954 , Inst. för historiska studier, Göteborgs universitet, 2014, s.12.

Varje

flicka har en historia

Med fakta från personakter, straffjournal och de anteckningar i arkivets Dagbok som finns för varje flicka bygger följande kapitel på historierna om varför flickor kom till Lin gatan. Via barnavårdsnämnders anteckningar, polisrapporter, arkivets dödbok, lärares noteringar och personliga re flektioner av flickor samt av Lingatans rektor växer en bild fram om flickan bortom administrationen. Berättel sen som följer om respektive flicka är sann, och nedskriven utifrån det som arkivmaterialet gett mig. Dock finns den 70-åriga sekretessen att förhålla sig till. Det medför att av de totalt 339 flickor som mellan 1922–1954 kom att bo på Lingatan, kan jag enligt 70-årssekretessen bara förhålla mig till det personliga materialet fram till och med år 1945. De nio sista åren behandlar jag bara övergripande och utan personuppgifter. Ungefär 160 flickor satt mellan åren 1922 och 1945 på Lingatan. Att berätta varje flickas historia hade blivit en för lång och måhända tråkigt upprepande berättelse. Jag fick göra ett urval. Det har skett genom läsning av alla de personliga mappar som finns för aktuella år. Därefter plockade jag ut de biografier som gav en tydlig historia, vilken kan fungera kännetecknande för alla de 160 flickorna. Jag har sett till den socioekonomiska bakgrunden och livssituationen innan livet på Lingatans institution. I mitt urval har jag tagit hänsyn till

olikheter gällande intag så att berättelsen ska ge en bred men rättvis bild av det som skedde flickorna. Dokumenten visar varför det blev som det blev, påvisad vanart eller när tendenser till vanart upptäcktes och befarades att utvecklas. Ord och brev från skolpersonal och barnavårdsnämnd i kontakt med familjerna ger en tydlig bild av barnet bakom straff och poäng. Flickorna är presenterade utan inbördes ordning, inte heller efter orsak till omhänder tagandet. Myndighetspersoner och lärare med flera figurerar med sina riktiga namn. Men flickorna har fingerade förnamn i sina respektive berättelser, i respekt för deras efterlevande, men framför allt i respekt för kvinnan, barnet, som kom att bli stämplad som vanartig flicka av samhället.

De första flickorna som anlände till Lingatans hem för vanartiga flickor 1922 var unga flickor som redan suttit på institution. De kom från Kragenäs institution utanför Tanumshede i Bohuslän. I alla flickors akter finns återkommande dokument som behövdes för inskrivning, intyg från läkare till exempel. I det står om flickan hade något lyte, alltså var funktionshindrad, eller om hon bar på någon smittsam sjukdom. Uppgifterna togs för att få vetskap om den omhändertagna flickan kunde delta i ordinarie skolundervisning och i det arbete som hon skulle genomföra på institutionen. Läkare undersökte varje flicka både på utsidan och insidan.

Könssjukdomar samt graviditeter eller av läkaren påstådd sexuell aktivitet nedtecknades. Även åldersbetyg återfinns i var akt över flickorna. Där står födelsedatum, församling, föräldrars namn och om flickan har konfirmerats. Därefter finns olika handlingar i varje akt. Det är papper från lärare, rektorer och lärarinnor. Rapporter och utredningar från barnavårdsnämnder och i många akter även polisrapporter.

Men det är nog ett papper som återfinns i nästa alla flickornas akter som berör mig mest. Det är det pappret där var förälder skriver under att de godkänner omhändertagandet av sitt barn till Lingatans vård och omsorg på oviss tid. Men det finns även de föräldrar som från början önskar detta. De vill få dottern hemifrån. Båda anledningarna lika sorgesamma. De första femton flickorna som flyttade in på Lingatan hösten 1922 är från Kragenäs. Dessa kommer jag här inte att behandla närmare utan nämner bara två av dem, då de följer mönster jag sett när jag behandlat materialet och akterna över flickorna. Mönster jag upptäckt återkommer jag till. De två flickorna jag valt att ta med i Lingatans berättelse, trots att deras historia började på Kragenäs, är Bebé född i Göteborg 1906 och hennes medsyster från Uppsala, Sofia, född 1909. De skrivs in på Lingatan tillsammans. I handlingarna står det att de skrivs in den 28:e juni 1921, men vi vet ju att Lingatan inte öppnade förrän 1922. Vad denna administrativa miss kan bero på i ett annars gediget och nogsamt skött arkiv

vet jag inte. Bebé var fjorton år och Sofia tolv år då inskrivningen blev noterad. Det är Göteborgs barnavårdsnämnd som står som anmälare till Lingatan. Både Bebé och Sofia är omhändertagna på grund av osedligt leverne. När jag läser polisrapporter lämnar de en historia där de båda två, vid skilda tillfällen och på skilda platser, råkat ut för pedofiler. Båda flickor var från väl fungerande arbetarfamiljer, men blev utsatta av män i sin närhet innan omhändertagandet. Män på gården eller boende i samma trappuppgång. I polisrapporter framkommer det att båda dessa män blev dömda och satta i förvar. Flickorna som varit våldtagna och sexuellt trakasserade togs från sina familjer och sattes på institution miltals hemifrån.

Nu till de flickor som för första gången blev satta på institution, och hamnade på Göteborg stads Skyddshem för vanartade flickor å Lingatan, vid Gullmarsfjordens strand. Alla presenteras med fakta och orsak till intag i Lingatans dagbok, sedan följer varje flickas historia, vilken är i arkivet nedtecknad av dem som hade makten över henne. Vissa flickor finns det många uppgifter kring, andra har färre detaljer i sin akt. Tyngdpunkten ligger i de handlingar som utgör barnavårdsnämndens beskrivning och grund till omhändertagandet. Det är brev, polisrapporter, läraromdömen samt ibland personliga rader om alla de flickor som blev flyttade från sin familj till svensk samhällsvård på Lingatans skyddshem 1922–1945. Varje presentation som nu följer ger en orsaksbild till varför flickan blev tagen hemifrån.

1. e lla

Inskrivning: januari 1923

11 år gammal

Orsak: vanart

Göteborg

Ella registreras som u.ä, vilket står för utomäktenskapligt barn, en dåtida viktig detalj om familjekonstellationer. Pappan var sågverksarbetare och mamman hemmafru. Hon döps och vaccineras i Masthugget i Göteborg, och när Ella är i skolåldern flyttar de till mormodern i Sannegården, på Hisingen. Den lilla familjen består av mor och barn. Ellas far finns inte med i pappren. Fadern betalar dock underhåll varje månad à 25 kronor, vilket är något som barnavårdsnämnden har sett

till. De flyttar till Ellas mormor på grund av bostadsbrist, står det i rapporten.

Om dagarna har Ellas mamma börjat arbeta på Pripps bryggeri. Ella går kvar på Bagaregårdens skola, sin gamla skola. Den ligger en bra bit ifrån hennes mormors bostad i Sannegården, så efter skoldagen får Ella gå på St. Pauli barnhem. Där får hon vara tills klockan är så mycket att det är någon hemma när hon väl tagit sig den långa vägen hem.

Ellas lärare hette Jenny Rahmn, och hon skrev i december 1922 ett utlåtande om sin elev. Det är nämligen så att Ella ett flertal gånger blivit påkommen att snatta från sina kamrater i folkskolans klass fyra. Hon har tagit gymnastikskor, en bibel som var skolans, böcker ur en kamrats väska och en badmössa tillhörande Lödöseskolan. Hon nekar till alla anklagelser. Även från St. Pauli barnhem kommer signaler. Där har hon gjort sig skyldig till ett flertal småstölder.

I januari 1923 är det dags igen. Snatterierna har fortsatt och nu erkänner Ella även att hon tagit frukt och godsaker från ett antal butiker. Kontakt med barnavårdsnämnden (Bvn) har funnits under tiden, och Ella verkar till synes vara ledsen över sitt uppträdande. Hon får både varning och förmaningar, och i hemmet utsätts hon för aga står det i personakten. Men inget får henne att sluta med snatterierna. John Hallin vid Bvn. anser nu att fröken ska hålla uppsikt över Ellas uppförande. Hon får då vistas heltid på St. Pauli barnhem under tiden utredning pågår om familjens hemförhållande. I slutet på januari konstateras att mamman inte kommer skaffa eget boende, och Ella kan i sin tur inte stanna på barnhemmet.

Inträde begärs nu på Lingatan på grund av fara för vanart, lögnaktighet och påvisande av en ovanlig föreställningsförmåga. Ella är bara elva år när hon den 30:e januari 1923 skrivs

in på Lingatan. Moderns ord om sin dotter till Bvn. innan omhändertagandet är inte vackera. Hon klagar på Ellas »[…] hårda sinnelag och lögnaktighet « o ch hon är tacksam för att dottern tas in på skyddshem.

På Lingatan blir Ella boende i några år. Därefter finns uppgifter att hon gifter sig sommaren 1938. Men det äktenskapet verkar inte ha varit så bra, för de skiljer sig redan efter två år.

Ella är sedan ogift till 1942. I det andra äktenskapet får hon två döttrar, en född 1945 och en född 1950. De sista tjugosex levnadsåren är Ella ogift efter andra skilsmässan, vilken gick igenom i slutet på 1960-talet. Året är 1994 när hon får gå till sista vilan, då är Ella 82 år. Hon levde ett långt liv efter att hon blev utskriven från Lingatan. Ett liv vars barndom bjöd på ett sorgesamt öde under tidigt 1900-talet.

En ny chans – med tvång

De vanartiga flickorna skulle med hjälp av utbildning, arbete och straff formas till goda medborgare. Detta är berättelsen om flickorna på Lingatans skyddshem i Lysekil med nationellt intag. Boken bygger på arkivhandlingar från skyddshemmet, och skildrar även flickornas personliga historier. Här beskrivs hur hemförhållandena såg ut, varför de blev satta på institution och hur det gick sedan. Vi får också bakgrunden till svensk socialvård och hur Rasbiologiska institutet nyttjade situationen och flickorna för sin forskning på 1950talet.

Med den utvidgade barnavårdslagen 1924 fick kommunerna nya möjligheter och skyldigheter att ingripa med omhänder tagande för att skydda barns och ungas liv och hälsa. För flickor kunde skälen vara sexuell aktivitet, sena utekvällar eller utmanande uppförande hemma eller i skolan. För en del intagna kunde skyddshemmet sannolikt vara en fristad från svåra hemförhållanden eller sexuellt utnyttjande. Men livet blev präglat av disciplin och hårt styrda och noggrant dokumenterade aktiviteter. Straffen dokumenterades i en straffjournal.

Verksamheten på Lingatan stängdes år 1954. Då hade 339 flickor varit intagna sedan 1922.

Denna upplaga av De besvärliga – skyddshemmets vanartiga flickor är en bearbetad och utökad nyutgåva av titeln som utkom 2016, ett år före Metoo. Idag kan boken läsas med delvis ny blick.