9789189205925

SPÖK SKRIVAREN

HELENE RAGNARSDOTTER TERNBLAD

Spökskrivaren

13

Helene Ragna R sdotte R t e R nblad

Spökskrivaren

© Helene Ragnarsdotter Ternblad 2024

Utgiven av Blue Publishing www.blue.se

redaktör Micael Bäckström

Omslag Sven Ljung Design

Författarporträtt Jeanette Utell

Tryck ScandinavianBook, Danmark 2024

ISBN 978 ­ 91 ­ 89205 ­ 92 ­ 5

Till slut vaknar hon långsamt upp ur sin dvala men vet inte var hon befinner sig eller vad som har hänt, bara att något känns fel. Hon öppnar mödosamt ögonen till ett dunkelt rum och har svårt att urskilja någonting tills hennes blick fastnar i fönstret där hon kan skönja solen som är på väg upp och färgar hela horisonten rosa. Hon förnimmer en skarp doft och känner sig yr och lite illamående med en underlig värk i bakhuvudet. Hon har något fäst i armen, en slang av något slag, och förstår till slut att hon måste befinna sig på ett sjukhus. Det är därför allting är så anonymt och den karaktäristiska eterlukten gör sig påmind. Men vad gör hon här? Hon försöker dra sig till minnes vad som har hänt och hur hon hamnat här. Vad är det sista hon kommer ihåg? Hon letar förtvivlat i minnet men det är helt blankt.

I skumrasket som råder i rummet tar det en stund innan hon kan urskilja något, men i halvmörkret anar hon en mansgestalt bredvid sängen. Först hajar hon till och hjärtat slår ett extra slag men i nästa stund sansar hon sig och inser sorgset att det inte kan vara han. Han skulle aldrig sitta här hos henne, han bryr sig inte längre om henne och har inte heller någon anledning att finnas vid hennes sida. Han har inte tid, och förmodligen inte lust heller, inte sedan han gifte sig med en annan.

Han sitter utom sig av oro vid hennes säng och vakar, ber att hon snart ska vakna upp ur koman och återvända till livet. Hon har legat medvetslös i tre dygn, tre fasansfulla dagar och nätter då han oroligt vankat fram och tillbaka i rummet. Andra stunder har han suttit uppgiven vid hennes sida och fruktat för vad som ska hända, inte en enda minut har han vikt från hennes sida. Måtte hon vakna så att han får förklara vad hon betyder för honom och sluta henne i sin famn en sista gång, även om hon inte längre vill veta av honom. Alldeles för sent har han insett hur fel allt blivit.

Kapitel 1

Elisabeth Hedman kom ut från duschen och inledde sin vanliga morgonritual. Fortfarande iklädd morgonrock gick hon ut i köket där gurglandet och hostandet från kaffekokaren aviserade att kaffet strax var klart. Jag måste komma ihåg att kalka ur den där apparaten, tänkte hon trött medan hon hällde upp sitt kaffe. Med muggen i handen gick hon ut i vardagsrummet och slog sig ned i soffan, tog upp fjärrkontrollen och knäppte på teven. Bara lite nyheter innan jag gör mig i ordning för dagen, tänkte hon sömnigt och hamnade mitt i morgonprogrammets inter vju med dagens kändis. Chockad insåg hon att det var den förhatliga kvinnan som lagt beslag på David, hennes fästman och den man hon hade planerat att gifta sig med. Hon skruvade upp volymen på teven och satte sig tillrätta, hon ville inte missa ett ord av detta.

Johanna von Slathen satt i tevesoffan och bredde ut sig med ett insmickrande leende på de fylliga läpparna. Hon vände sig till den stilige programledaren, som satt i en fåtölj mitt emot henne, och betraktade honom beundrande med sina stora ögon. Ärliga blå ögon som hon säkert hade levt högt på i alla tider, men hon var allt annat än ärlig och snäll.

Programledaren, som kommit att bli Tommy med hela svenska folket, hade blivit mäkta populär på sistone och syntes ofta i rutan på morgnarna. Han såg ut som en svärmorsdröm och hade säkert haft toppbetyg i skolan, han verkade duktig på att memorera. Något som Elisabeth upptäckt var gemensamt för nästan alla

med höga betyg, men de var inte alltid så smarta som de ville framstå, trots sina skolprestationer. Med tanke på Tommys imponerade blick på Johanna räknade Elisabeth genast in honom i den kategorin.

Nu hade Johanna, av alla människor, skrivit en bok som hon dessutom hade fått publicerad på ett stort och känt förlag, hon som knappt kunde skriva sitt eget namn. En bok om sitt spännande och äventyrliga liv, som hon uttryckte det. Vad hade denna Johanna Nilsson, som hon hette förr, själv att komma med ifråga om äventyr och spänning? Hon hade helt enkelt gift sig med en förnäm man till ett fint namn och en stor förmögenhet. Elisabeth tillät sig att tvivla på Johannas förträfflighet och kunde inte låta bli att reta sig på att hon hade lyckats nästla sig ända in i tevesoffan.

Men förmodligen låter jag mina känslor styra och är väl bara avundsjuk, tänkte hon. Jag får ta mig samman och lyssna till vad hon har att säga och inte vara så snar att döma. Därför lutade sig Elisabeth tillbaka i soffhörnet och bestämde sig för att inte ha några förutfattade meningar, utan ge den här avskyvärda kvinnan en chans.

”Så, kan man säga att det är din självbiografi du har skrivit?” inledde programledaren, men rodnade ända upp till hårfästet av det svar han fick:

”Jamen darling, så du säger”, kom det från Johanna med en tillgjord amerikansk accent, ”tycker du verkligen att jag ser så gammal ut, brukar man inte vara äldre när man skriver självbiografier?

You see darling, det här är bara en liten inblick i min fantastiska karriär och mitt enastående, underbara liv. Det här är bara första kapitlet, det kommer mer, sanna mina ord, mycket mer.” Hon log menande och stirrade stint på Tommy, och fortsatte sedan prata på sitt tillgjorda sätt så att han inte fick en chans att ställa nästa fråga han förberett.

Elisabeth lade märke till hur Johanna under intervjun glömde

bort sin inövade vana att bryta på amerikanska och lätt föll in i en bred, sedan länge etablerad, malmöitiska. Välbevarad var hon i alla fall, det måste Elisabeth erkänna. De långa, blonda lockarna föll mjukt ner över ryggen på henne och hon var lika smal som en tonåring. Talets gåva verkade hon också ha, hon pratade nästan omkull programledaren i sin iver att framstå som smart och intressant. Det var bara det att hon undvek att besvara hans frågor och fortsatte att spotta ur sig sina meningslösa plattityder. Men det gjorde kanske inte så mycket, för Tommy verkade redan helt bortkollrad av hennes svada.

Dessutom spelade det kanske inte så stor roll vad hon sa eftersom teve­tittarna hela tiden fick se bilder från hennes otroliga liv. Programledaren hade gjort sin läxa väl och dokumenterat hela hennes bakgrund. Johanna hade tydligen gjort internationell karriär som fotomodell och allt från omslagsfoton på modemagasin som Vogue och Harper’s Bazaar till exklusiva brudklänningsreportage passerade revy i snabb takt på skärmen bakom tevesoffan. Allt medan Johanna bredde ut sig om alla länder hon arbetat i, inte minst USA där hon gjort stor succé. Man fick också se foton på den magnifika herrgård där hon bodde med sin man, tillsammans med bilder på omgivningarna och det imponerande stallet som hyste ett antal värdefulla ridhästar som hon skötte om. Det visades fotografier på Johanna och hennes man i societetsvimlet där de frotterade sig med diverse kändisar. Hon delade också med sig av privata bilder, där paret poserade på sina resor runt om i världen. Det hela ackompanjerades av Johannas självsäkra stämma när hon kommenterade allt och såg mer än belåten ut.

Elisabeth var helt slut när intervjun var över, trots att den inte kunde ha tagit mer än tio minuter i anspråk. Hon funderade över hur programledaren kände sig, men han kämpade oförtröttligt på och övergick snabbt till att påannonsera nästa inslag. Så det var Johannas stund i rampljuset, konstaterade Elisabeth nöjt och

elakt när intervjun var slut. Hon kommer snart att vara bortglömd, tröstade hon sig hoppfullt.

Elisabeth lutade sig utmattad tillbaka i soffan och reflekterade över det hon precis beskådat. Saknaden gjorde sig åter påmind och det högg till i hjärtat när hon tänkte på vad hon hade förlorat på grund av den här hemska människan, och hur snabbt allt hade förändrats. För bara några månader sedan hade livet tett sig helt annorlunda och hon hade planerat för en framtid med sin drömprins. Hon hade varit världens lyckligaste kvinna när han trätt en blank guldring på hennes vänstra ringfinger som en symbol för att hon var förlovad med den bästa man hon kunde tänka sig.

Elisabeth tänkte tillbaka på när hon hade träffat honom för första gången, det var när hon gått med i folkdanslaget. Hon hade tyckt att det skulle vara roligt att lära sig att dansa folkdans, något hon aldrig prövat på fastän hon dansat en hel del annat. Därför anmälde hon sig till det lokala folkdanslaget och fick ett löfte om att hon där skulle få chans att lära sig de olika stegen och turerna. Hon hade trott att hon först måste gå en kurs, men de äldre damerna som höll i trådarna försäkrade henne om att det inte behövdes. De var angelägna om att traditionen skulle leva vidare och var därför särskilt glada när unga människor visade intresse för föreningen. Damerna försäkrade Elisabeth att hon skulle få en god läromästare. ”En av våra bästa”, uttryckte de med en illmarig blinkning till henne. Damerna höll sitt löfte och redan första kvällen fick hon dansa med David, en charmig blond kille med blåklintsblå ögon och intellektuellt utseende. Han var dessutom trevlig och hon gick därifrån med en pirrande känsla i magen och kunde knappt vänta till veckan därpå då hon skulle få träffa honom igen. Sedan följde många kvällar då de dansade tillsammans, och de fungerade så bra ihop att ingen av dem egentligen ville dansa med någon annan. Men det måste de naturligtvis göra, det var underförstått att alla skulle dansa med varandra och inte bilda

fasta par. Hon märkte att många av de andra kvinnorna tittade snett på henne och tyckte att hon, som egentligen bara var en nybörjare, lade beslag på David i alldeles för stor utsträckning. Och nybörjare må hon ha varit, men hon var också snabblärd, hon hade trots allt en väldigt god grund att stå på med alla de danser hon redan behärskade. Men han var mäkta populär och det väckte en del avundsjuka att han så tydligt favoriserade henne. De två började träffas vid fler tillfällen och snart var de ett par, upp över öronen förälskade i varandra och inom ett år var de förlovade. Allt det där fick ett abrupt slut när David träffade Johanna och blev blixtförälskad och slog upp förlovningen. Elisabeth var förtvivlad och förstod inte hur han kunnat skifta så snabbt, men det fanns ingenting hon kunde göra mer än att finna sig i sitt öde. Hon lärde sig i alla fall en läxa och bestämde sig för att i fortsättningen akta sig för män, de var inte att lita på. Hon hade bara trott gott om David och aldrig kunnat drömma om att han skulle uppföra sig på det viset, men nu gick hennes dagar åt att försöka läka ett krossat hjärta.

Med ens vaknade hon upp från sina tankar när hon insåg vad klockan var och reste sig hastigt från soffan samtidigt som hon stängde av teven. Nu var det bråttom och hon måste genast göra sig i ordning och komma iväg. Eftersom hon fastnat framför teven blev hon tvungen att hoppa över frukosten och kasta sig på cykeln för att inte komma för sent till jobbet.

David von Slathen satt framför teven och följde morgonprogrammet, precis som han visste att tusentals människor gjorde varje morgon. Han betraktade sin hustru som agerade från teve­rutan och för första gången kände han att hon inte var äkta, och han förvånade sig själv med denna insikt. Hon hade alltid imponerat på honom och han blev störtförälskad första gången han såg henne. Så fort de blivit presenterade för varandra kände han att hon var menad för honom och han hade alltid trott att hon känt likadant. Att hon också drabbats av kärleken som en blixt från en klar himmel. På sistone hade han blivit mindre övertygad och nu började han undra om hon någonsin älskat honom.

Han var så lycklig när hon svarade ”ja” på hans frieri och den första tiden tillsammans var verkligen en dans på rosor, en tillvaro på rosa moln. Bröllopsnatten var underbar och smekmånaden magisk, men därefter blev det mer tunnsått med kärleksstunder och till slut upphörde de nästan helt. Han trånade efter henne men ville inte tjata sig till sex utan önskade att hon skulle vara lika intresserad som han.

Sedan hade hennes olika projekt tagit sin början. Hon inledde med att inreda herrgården i en ny och modern stil, då hon tyckte att huset var gammaldags och slitet, och plötsligt var hans barndomshem ett minne blott. Ur askan steg en fågel Fenix upp som på ytan var vacker och stilig. Han måste medge att den nya inredningen var både tjusig och elegant, men han upplevde den

mer som från ett utställningshus i ett inredningsreportage i en av alla de där tidningarna hon så ivrigt studerade. Allt det hemtrevliga försvann och gården förvandlades till något representativt att visa upp, men det kändes inte längre som ett hem. I samband med renoveringen tilldelades makarna plötsligt separata sovrum. Han visste inte riktigt hur det gått till, men det var inte så han tänkt sig äktenskapet. Han hade sett fram emot att de skulle bilda familj, få barn och leva den sortens liv som det innebar. Men den drömmen hade omkullkastats. Kvar fanns en visserligen vacker men kall hustru, och det var inte den bild han fått under deras underbara förlovningstid. Det fanns en tanke som ständigt blev starkare hos honom och som han inte längre kunde ducka för. Hade hon gift sig med honom för pengarna? För rikedom, ett fint namn och social ställning? Han ville inte tro det, men misstanken växte sig starkare och med den växte också känslan av besvikelse och förräderi. Han hade trott att hon varit genuint intresserad av honom och inte bara av det liv han kunde erbjuda. Hon ägnade mer tid och kärlek åt sina hästar än åt honom. Han kände sig sviken.

För hennes skull hade han brutit med Elisabeth, den kvinna som han varit övertygad om att han skulle gifta sig med. Hon som motsvarade bilden av den fru han egentligen ville ha, som delade hans intressen och som han kunde samtala med i timmar. Hon var så fin, inte direkt bildskön utan med en mer jordnära skönhet med sitt blankborstade axellånga hår och späda men kurviga figur. Första gången han träffade henne tänkte han direkt på Sven Ingvars ”lilla söta fröken Fräken ifrån Fryken” – hon kunde ha stått modell till den sången. Näpen med rågblont hår i flätor, ett band med fräknar som lekte över näsroten och ett stort leende som nådde hela vägen upp till de varma, bruna ögonen. Hon skulle nog inte heller passa vid Medelhavets strand i sin fina hembygdsdräkt, utan kändes mer hemma vid sjöarna och skogarna. Precis som i visan, även om hon befann sig i Skåne

och inte i Värmland. Hon skulle passa perfekt för det lantliv han kunde erbjuda, hon trivdes ute i naturen och gjorde honom gärna sällskap på långa skogspromenader. Med Elisabeth skulle han ha bildat familj, de hade alltid pratat om hur många barn de skulle ha i framtiden och hon hade känsla för släktanor och traditioner.

Hon skulle ha blivit förskräckt om hon hade sett hur Johanna förvandlat herrgården. Hade han gjort sitt livs misstag när han bröt med henne? Varför hade han inte insett hur det var från början? Som han saknade Elisabeth och hennes trygga närvaro. Elisabeth som kanske var den han verkligen älskade, det förstod han nu. Och nu ville hon inte veta av honom längre, inte efter det sätt han behandlat henne på. Det andra hade bara varit en tillfällig sinnesförvirring, en förälskelse, en attraktion och den hade fått honom att kasta bort den enda värdefulla kvinna han haft i sitt liv! Hur kunde han vara så dum? Han slog upp förlovningen med Elisabeth i tron att han älskade Johanna, att hon var den som skulle göra honom lycklig för resten av livet. Men det var bara en dum dröm, hon var aldrig intresserad av honom, bara av hans pengar, det insåg han nu. Varningstecknen hade funnits där men han nonchalerade dem, valde att inte se. Hans omgivning försökte varna honom, men han blev bara irriterad och tyckte att ingen ställde upp för honom, tänkte att de var avundsjuka. Det var vännerna som förstod att Johanna inte var något annat än en simpel lycksökerska, men han ville inte lyssna på dem. Och nu var det för sent, nu var han gift med Johanna och saknade alla stunder av gemenskap som han haft med Elisabeth. Han var en idiot!

Han återgick till att betrakta Johanna i rutan och måste erkänna för sig själv att hon var vacker. Lång och slank, med sitt gyllenblonda hår och rena linjer och drag, urtypen för en fotomodell. Lika vacker som han tyckte den där första gången de träffades, men det var något som saknades. Hon berättade livligt om sina

äventyr och visade bilder från ett perfekt liv. Och nog trodde han att en del människor skulle bli övertygade av den där versionen, men för honom började det kännas ihåligt. Intervjun fick honom att än en gång reflektera över hennes karriär. Om hon hade varit så framgångsrik borde hon ju ha tjänat ihop en förmögenhet. Men han hade aldrig sett till några pengar och när han frågat henne hade hon svarat undvikande och föga sanningsenligt. Han fick inte ihop det, han hade trott att hon själv var rik och därför inte haft någon som helst misstanke att hon kunde vara ute efter hans pengar. Något han i alla tidigare förhållanden alltid försökt ta reda på innan han låtit det bli seriöst. Men med henne var allt så självklart och han trodde hela tiden att det berodde på att det var äkta kärlek och att hon var den rätta. Men den där kvinnan som uppträdde på teve var någon annan, han kände inte igen henne och han blev skrämd av känslan. Vem var hon egentligen, och hur skulle han orka leva vidare med någon som han inte kände ordentligt eller förstod sig på? På sistone hade hon varit fullt upptagen med det här bokprojektet. All tid gick åt till att träffa folk, engagera fotografer som invaderade deras hem och att sitta i möten med olika personer som hade med bokutgivningen att göra; redaktörer, marknadsförare, reklamfolk och andra som han inte ens visste titlarna på. När hon fann tid att skriva kunde han inte begripa, men han var ju själv fasligt upptagen av sitt eget arbete och tillbringade allt mindre tid i hemmet.

Så vad visste han?

David betraktade bedrövat sitt äktenskap och vad det hade utvecklats till, långt från hans drömmar om en kärleksfull hustru i ett ombonat hem. Han saknade den Johanna han gift sig med och visste varken ut eller in. Vad skulle han ta sig till? Skulle han bara kasta in handduken och finna sig i sin situation? Skilsmässa var inte att tänka på. Då skulle han bli ruinerad och dessutom ställa till skandal i släkten, i hans kretsar varade ett äktenskap för

evigt. Ändå visste han att det inte kunde fortsätta så här resten av livet. Han måste ta tag i sin situation och hitta en lösning, en permanent lösning. Han måste på något sätt bli kvitt Johanna.

Spökskrivaren

Första gången jag fick syn på herrgården blev jag imponerad där jag kom körande genom grönskande landskap efter att ha tillryggalagt några kilometer på slätten. Jag åkte genom en lummig lövskogsdunge, fortsatte uppför en backe och där uppe på krönet bredde hela landskapet ut sig framför mig. Jag såg herrgården på långt håll. Lite upphöjd på en kulle intill en sjö tronade huset med en granitmur som omfamnade den stora trädgården, och runt hela egendomen syntes hästhagar med prydliga vita stängsel. Allt gav ett mycket välskött intryck och jag tänkte att ingen som for förbi kunde undgå att lägga märke till huset. Jag svängde av från huvudvägen och fortsatte via stora smidda järngrindar genom en lång allé fram till en gårdsplan med rundkörsel framför herrgården, som gav ett ståtligt intryck och imponerade storligen på mig. Jag kände mig ganska liten inför allt det här storslagna och blev ännu mer nervös än jag varit från början. Vad var det jag hade givit mig in på? Skulle jag verkligen klara av detta?

Den höga gula träbyggnaden med vita knutar hade burspråk med stora fönster, massor av snickarglädje och en enorm glasveranda. Allt badade i solsken som fick den gula färgen att glimma som av guld och solkatter spelade i de många spröjsade små fönsterrutorna på verandan. Jag parkerade och gick längs en välkrattad grusgång fram till stentrappan som ledde upp till ytterdörren.

Jag kom in i ett gigantiskt hus med generösa utrymmen. Det var visserligen nyrenoverat och ståtligt och kunde platsa i vilket

inredningsreportage som helst, men det kändes historielöst och gjort utan omsorg om ursprunget. Efter den storslagna inledningen hade jag förväntat mig att insidan av huset skulle vara lika imponerande som utsidan. Pietetsfullt restaurerat med fina kakelugnar och bevarade originaldetaljer. Men där blev jag besviken, lika fint som det var utvändigt, lika fel visade det sig vara därinne. De enda originaldetaljer jag kunde upptäcka var takrosetter och möjligen fiskbensparketten på golven i de många sällskapsrummen. Huset var byggt på 1800-talet och hade varit i samma familjs ägo ända sedan dess – ättlingar till en utländsk adelsman som hade kommit till Sverige och börjat bygga upp en ny tillvaro här. Släkten verkade ha anor långt tillbaka i tiden, men den förste jag kunnat hitta i Sverige var Samuel von Slathen, som var den som lät bygga herrgården. Jag hade läst på ordentligt eftersom jag ville göra ett gott intryck, och så som kvinnan presenterade sig när hon ringde utgick jag från att hon var en ättling i rakt nedstigande led. Men det visade sig att hon var ingift och varken särskilt intresserad av eller informerad om släkten.

Kvinnan som kom gående emot mig var lång och slank och fick mig att i ännu högre grad känna mig som den lilla gråa mus jag alltid varit, och hon gjorde mig betydligt mer nervös än jag redan var. Jag som redan på förhand hade känt mig i underläge och hade varit inställd på en medelålders trygg husfru som kunde ingjuta lite hopp i en osäker själ, inte en sådan här mannekänglik uppenbarelse. Hon log välkomnande samtidigt som hon sträckte ut handen för att hälsa och presentera sig:

”Johanna von Slathen, välkommen hit! Jag ser fram emot att samarbeta med dig. Byrån har höjt dig till skyarna och berättat om alla dina utbildningar inom språkvetenskap och reklam så jag förväntar mig storverk, vi kommer skriva en sagolik bok.”

Jag tog hennes svala hand, skrattade lite klädsamt inför detta oväntade beröm och undrade i mitt stilla sinne om jag skulle kunna leva upp till förväntningarna. Jag sa mitt namn, Agneta Svensson,

även om jag trodde att hon redan visste det, och konstaterade för mig själv att det första intrycket kändes bra. Det lovade gott inför vårt framtida samarbete, förutom att jag kände mig helt bortkommen vid hennes sida. Denna vackra kvinna som slängde med sitt långa blonda hår hade säkert kunnat få vem som helst att känna sig mindervärdig och ful. Inte bara en som jag, som visste att råttfärgat hår och alldagligt utseende inte imponerade i vanliga fall, än mindre vid sidan av en skönhet.

När den glamorösa Johanna återvänder till den svenska småstaden efter sin karriär som internationell fotomodell skapar hon stor oreda och bittra konflikter uppstår. Johanna drar sig inte för någonting för att uppnå sina mål, och när hon sätter bollen i rullning startar hon en kedja av händelser. Bakom fasaden i den idylliska småstadsmiljön, med sina pittoreska gatuhus, smala gränder och lummiga trädgårdar, bubblar det snart av konflikter och hämndbegär.

En välbärgad akademiker lämnar sin fästmö och hamnar snart i en förtvivlad situation, en bedragen bilmekaniker som bär på svartsjuka söker en gruvlig revansch och en kompetent skribent blir överlistad men visar sig ha ett ess i rockärmen. Alla önskar de livet ur varandra och smider planer på hur de ska undanröja sina antagonister, och alla blir de till slut minst en erfarenhet rikare.

Spökskrivaren är en bitterljuv berättelse om avundsjuka, hämnd och upprättelse, där karaktärernas sämsta sidor kommer fram när deras liv blir invaderade av den manipulativa och världsvana återvändaren i form av den blonda medieälsklingen Johanna. Men kanske det ändå finns plats för kärleken till slut?

Spökskrivaren är Helene Ragnarsdotter Ternblads andra roman. Hon har tidigare utkommit med Systrar i vått och torrt (2022).

ISBN 978-91-89205-92-5

9 789189 205925 >