4 minute read

Daníel

Ármann hade tagit på sig att köra och gjorde i vanlig ordning allt för att hålla humöret på topp i bilen. Men hur han än ansträngde sig verkade hans anekdoter inte riktigt gå hem, även om de säkert inte var så tokiga i sig. Allt hade sin tid, och det här var inte rätt tid för anekdoter. Daníel var dödstrött och bakis sedan kvällen innan, och han betvivlade inte att hans vänner mådde likadant. Och nu hade Ármann till sist tystnat, radion var avstängd och det enda ljud som hördes kom från dubbdäcken mot grusvägen. Utanför fönstren flöt det trädlösa landskapet förbi, kargt, grått och ogästvänligt, bara fjällhedarna i fjärran bröt av med sitt vita.

Daníel stirrade sömndrucket ut över omgivningarna och kom att tänka på hur lite han visste om de östra delarna av landet. Han hade en grumlig föreställning om en av fjordar sönderskuren kuststräcka och en öde inre vildmark med berg och fjällhedar där renarna strövade fritt. En kontroversiell kraftverksdamm. I hans medvetande förknippades regionen med väderbitna bönder, fiskare och jägare, en värld väsensskild från den urbana expansionen i Reykjavík, där han vuxit upp, trots att de bara var trettiofem mil därifrån fågelvägen.

Advertisement

Ármann skötte som vanligt allt det praktiska, så var det bara. Han hade tagit på sig att planera resan, hitta en tid som passade alla, boka flyg, hyrbil, övernattning. På något sätt hade Daníel gått med på alla hans förslag, inklusive den absurda idén om att jaga ripa. Planen var att flyga österut på fredagen, ägna lördagen och halva söndagen åt jakt ute på hedarna och så flyga tillbaka till stan på söndagskvällen.

De hade hunnit sova ruset av sig efter gårdagens pubrunda, i alla fall mer eller mindre, men Daníel var glad att han slapp köra. Flygresan från Reykjavík till östra Island hade heller inte gjort saken bättre, ett skakigt litet plan med kväljande bensinångor och vidrigt kaffe. Nu satt han i baksätet bredvid Helena. Ármann hade åtminstone hyrt en skaplig bil, en rejäl jeep med gott om benutrymme. Kombinationen av det bekväma sätet, den varma luften som strömmade från fläkten och bilens mjuka fjädring fick Daníels ögonlock att börja falla ihop. Mest av allt hade han lust att sova, få vila sig lite innan de kom fram, för om han kände Ármann och Helena rätt skulle det säkert bli sent ikväll igen.

De hade sett till att få ut så mycket som möjligt av kvällen i Reykjavík och inte sparat på något. Det var uppskattat, han hade inte varit hemma på Island på två år och staden hade genomgått stora förändringar medan han varit borta. Restauranger och barer hade poppat upp och ibland ersatt hans gamla favoritställen, hamnområdet var oigenkännligt och dominerades nu av lyxlägenheter och ett femstjärnigt hotell. Flera nya hotell hade slagit upp portarna eller låg i startgroparna, och hela centrum kändes mer kosmopolitiskt än någonsin. Ett stenkast från Alltingshuset hade han till och med lyckats hitta en jazzklubb, något han kanske hade förväntat sig i New York men inte i Reykjavík.

Restaurangen de gick till hade han inte hört talas om tidigare och detsamma gällde barerna och klubbarna på deras runda, och stämningen inne i stan denna torsdagskväll i november var glödhet. Vädret i Reykjavík hade varit vackert, klart och kallt. Och prognosen för landets östra delar såg än så länge liknande ut, bara något kallare, och möjligen någon form av nederbörd.

För var gång han kom hem upplevde Daníel att det tog längre tid för honom att acklimatisera sig; han blev allt känsligare för kylan, samtidigt som tålamodet med det ostadiga vädret tröt alltmer. Han fick se till att hålla masken inför de andra, ville helst slippa höra att han blivit vek av det engelska vädret. Liksom så ofta kom skådespelartalangerna väl till pass, förmågan att hålla inne med känslorna, vare sig det gällde kylan, karriären eller något annat.

De andra var säkerligen övertygade om att han hade slagit igenom stort i England. Det kunde de också gott få tro. Han hade ju faktiskt gått på en skaplig skola, även om den kanske inte var fullt så bra som han ville ge sken av. Efter utbildningen hade han satsat stort på teatern och lyckats få ett par riktigt bra roller. Men det var inte många av pjäserna som satts upp i London, mest var det föreställningar med teatersällskap som reste runt till de mindre städerna. Tre gånger hade han i alla fall medverkat i uppsättningar inne i London, två gånger som stand­in – och då hade han inte ens stått på scenen – och en gång i en liten biroll. Lönen var förstås låg och extraknäcken på olika restauranger hade blivit hans räddning. I vännernas ögon var han däremot en stjärna i utlandet, en begåvad skådespelare. Den rollen fick han se till att sköta prickfritt nu under helgen, och det hade han egentligen inget emot.

”Har du verkligen aldrig dödat något?” Det var Ármann som bröt tystnaden.

Daníel visste att frågan var riktad till honom, men han bestämde sig för att inte svara genast.

”Daníel, har du aldrig dödat något?” upprepade Ármann.

”Nej. Jag ser inte riktigt någon mening med det”, svarade han, tvingades höja rösten för att överrösta ljudet från bilen.

”Det är något speciellt med det, ser du. Något berikande. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Att jaga sin egen mat. Direktkontakt med naturen, liksom.”

Daníel ryckte på axlarna, trots att Ármann förmodligen inte kunde se det, han hade ju blicken riktad mot vägen.

”Själv nöjer jag mig med att äta maten. Det är jag bättre på.”

”Inga dumheter, klart du ska skjuta ett par ripor”, sa Helena och log mot honom. ”Inte alla skogens djur kommer att överleva helgen.” Det var något med hennes leende som fick honom att känna sig illa till mods, som om allt snack om jakt och död hade blivit för mycket för honom. Ändå var ju själva syftet med resan att jaga ripa, förutom att umgås förstås.

”Vi får se. Jag ska nog göra så gott jag kan. Men i så fall får ni ta mina ripor, inte en chans att jag släpar dem med mig tillbaka till England. Förresten skulle jag väl hur som helst bli av med dem i tullen.”

”Du skulle ändå inte kunna tillaga dem”, sköt Gunnlaugur in, så tyst att det knappt hördes.

Det förvånade Daníel en smula att Gunnlaugur var med på resan. Han var visserligen en del av gänget, men de få gånger de hade hittat på något tillsammans på senare år hade han för det mesta blivit lämnad utanför. Daníel hade väl inte direkt något emot honom, de hade ju ändå känt varandra sedan de var små, men ibland passade Gunnlaugur bara inte riktigt in. Vanligtvis gjorde han inte mycket väsen av sig, men han hade också visat sig ha mörkare och mer svårhanterliga sidor. Daníel hoppades att de skulle slippa se något sådant under helgen. Dessutom hade Gunnlaugur sällan något tänkvärt att säga, hans intressen var förmodligen få och ganska banala. Så vitt Daníel kunde förstå tillbringade han det mesta av sin tid ensam framför tv:n.

This article is from: