Text och bild Rebecca LandmĂŠr
IO FISKAR KRABBOR
TACK! Donsö, Horsika, Donsö Bed & Breakfast, och Sveriges fantastiska västkust. Johan Rolandsson, marinbiolog, och Anna Wåhlin, oceanograf, som hjälpt mig med faktagranskning. Malte, min son, som alltid har bra tankar och idéer. Barn och personal på föräldrakooperativet Sångglada barn för värdefulla insikter. Familj och vänner, mycket tack!
IO FISKAR KRABBOR Text och bild © Rebecca Landmér 2013 Formgivning Rebecca Landmér Tryckt via www.peecho.com En originalproduktion från
Nordenskiöldsgatan 10 413 09 GÖTEBORG info@rebaland.se www.rebaland.se ISBN: 978-91-981166-1-8
IO FISKAR KRABBOR
Text och bild © Rebecca Landmér 2013
Mycket skum och buller. Det yr och skv채tter.
[Om måsar och trutar] Måsar och trutar lever längs med havskusterna. Det finns många olika sorter, men alla har simhud mellan tårna. Oftast är de vita och gråa med lite svart. De följer gärna efter båtar för att fånga de fiskar som virvlar upp till ytan i båtarnas kölvatten.
Måsar och trutar är argsinta av sig. Om du kommer för nära deras ungar kan de störta emot dig och låtsas anfalla, eller kanske till och med bajsbomba!
– Undrar hur man har konferens. Funderar Gullan. – Det är vuxna som pratar och pratar. Och fikar. Barn får inte vara med, säger Io. För han vet. – Vi gör konferens när vi kommer fram. Inga vuxna får vara med. Bestämmer Gullan. Det är hav överallt och runtomkring. Ios mamma har åkt på konferens och Io ska sova över hos Gullans faster. Faster Parvis bor på en skärgårdsö. Man åker båt dit, en ganska lång stund.
[Om skärgård] Skärgård är de öar, holmar och skär som ligger längs med havskusterna. Skärgårdar kan se olika ut och ha olika djur och växter vid olika kuster och i olika länder. I den här boken är Io och Gullan i skärgården på Sveriges västkust. Där är havets vatten saltare än vid Sveriges övriga kuster.
– Nu är det konferens. Säger Gullan. Nu pratar vi. Io kommer inte på något att säga. Han funderar och blåser bubblor i mjölken. Gullan också. Jättemycket, mer och mer, så att det skummar ut över hela bordet. Tills faster Parvis ropar Nej, nej, nej, nu räcker det! Hörni.
Ut och lek med er.
Strängt!
– Kom, vi kan ju fiska krabbor! Tycker Gullan. Det vill Io inte.
För Io tänker att krabbor har många ben, som springer för fort. Och hårda klor, som kanske nyps. Nypkrabbor.
Gullan t채nker att krabbor 채r ganska gulliga. Och att de g채rna vill leka med Gullan. Kompiskrabbor!
Gullan vill fiska krabbor. Hon samlar ihop krabbfiskegrejer. Ett snöre, en klädnypa, en spann. Det behövs något som krabbor är hungriga på också. Vad gillar krabbor egentligen? Gullan spanar i köket efter god krabbmat. Hon tar en kaka, och en köttbulle också. Alltihop ner i spannen. Sådärja!
[Om att fiska krabbor] På Sveriges västkust kan man fiska strandkrabbor i det grunda vattnet vid bryggor, stenar och klippor.
Du behöver: • Ett snöre på cirka 2 meter • En klädnypa • En spann • En vikt (t.ex. en sten, som du knyter fast i snöret nära klädnypan).
Och så behöver du ett bete för att locka fram krabborna förstås! Betet kan vara en snäcka eller en blåmussla som du först måste knäcka mot en sten. En räka eller ett fiskhuvud går också bra! Om du lyckas fånga några krabbor kan du ha dem i spannen ett litet tag. Lägg i några stenar och en tångruska också så trivs krabborna bättre. Ta väl hand om krabborna! De tål inte värme så bra, eller att vara fångade. Häll försiktigt tillbaka dem i havet efter en stund. Krabbor är alltid sugna på en godbit, så du kan fiska upp samma krabbor om och om igen!
[Om strandkrabbor] Strandkrabbor lever på Sveriges västkust och blir ungefär 7–10 cm breda över ryggskölden. När de blivit 1 år är de vuxna och de kan bli ungefär 5 år gamla.
Strandkrabbor har ett hårt skal och starka klor. De är höger- eller vänsterhänta, precis som människor kan vara. Ibland kan de tappa en av sina klor, om de bråkat eller så, men då växer det faktiskt snart ut en ny. När du lyfter upp en krabba, ta tag längst bak på ryggskölden. Håll fingrarna borta från klorna, annars kan du få ett litet nyp!
Strandkrabbor bor i grunda, steniga och salta vatten, där de gömmer sig, gärna bland tång, stenar och alger. Det finns många djur som vill äta krabbor, till exempel måsar och trutar. De måste därför vara snabba och bra på att gömma sig. Deras kamouflagefärger skyddar dem, för de gör krabborna svåra att upptäcka. Krabbor springer snabbt, och alltid åt sidan, och byter håll när de blivit trötta. Strandkrabbor äter det mesta som de kan få tag på. Bäst tycker de om döda räkor och fiskar, maskar, snäckor, maneter och musslor. De luktar sig fram till maten för krabbor har väldigt bra luktsinne.
[Om musslor och snäckor] Blåmusslor kan bli 10 cm långa. De lever på klippor och stenar kring vattenlinjen där de limmar fast sig. Blåmusslor pumpar havsvatten in och ut ur sina kroppar, som är väl skyddade mellan två hårda skal. Ur havsvattnet silar de fram små organismer de äter upp. Många vill äta blåmusslor (människor också!) så de öppnar inte gärna upp sina skal. Vanlig strandsnäcka sniglar sig fram på västkustens stenar och klippor nära vattenlinjen. De äter gärna alger som växer på tång och stenar och de måste akta sig noga för de hungriga krabbornas starka klor.
Kom nu Io, sjunger Gullan. Hon travar iväg mot stranden och bryggan. Io går långsamt, en bit bakom Gullan. Fiska krabbor, jahaja. Med klor och många ben. Io står kvar på klippan en stund. Gullan skuttar rakt ut på bryggan och är inte rädd alls.
Gullan knyter fast klädnypan på snöret och klämmer fast kakan. Gullan har bakat den själv, med faster Parvis. Igår. Den är ganska hård och lite bränd i kanten.
[Om blåstång] Blåstång har flytblåsor som sitter i par, som simkuddar. Den kan bli 10 år gammal och 2 meter lång. Blåstång växer på klippor och stenar nära havsytan. Krabbor gömmer sig gärna bland tångruskorna. Blåstången kan kännas lite slemmig att ta på och färgen kan variera från gulgrön till brun.
Gullan sänker ned kakan i vattnet långsamt, långsamt. Den landar på en tångruska. Och så väntar hon. Io också. Inget händer. Jo! En liten, liten fisk simmar fram. Den smakar på kakan. Hej lilla fisk! Så simmar den bort igen.
[Om sjöstjärnor] Vanlig sjöstjärna kan ha olika färger, som röd, gul, lila, brun eller blå. De blir ofta ungefär 15–30 cm breda. Sjöstjärnor lever i västkustens hav, på mjukbottnar, klippor och stenar. De håller sig gärna nära blåmusslor, som de tycker om att äta. De är långsamma men starka och envisa. Med sina fem armar kan de bända upp blåmusslornas skal för att komma åt köttet inuti.
Gullan blir besviken och hissar upp den blöta kakan. Hon klämmer fast köttbullen i klädnypan istället. Plums ner i vattnet. Den landar i sanden, vid en sten. Väntar. Och väntar. Men inget. Inte ens en liten fisk. Äh. Gullan drar upp köttbullen. Io smakar lite på den. Den är väldigt blöt och förfärligt salt.
En dam sitter och solar på klippan intill. Hon äter räkor och smörgås. – Barn, ropar hon. Här får ni en räka, det är sånt som krabbor gillar!
Tack! Nu så. In med räkan i klädnypan och sakta ner i vattnet mellan de mörkaste stenarna. Vänta och vänta. Igen.
Och så! Något liksom rycker i snöret! Det känns i handen. Fort nu Io, fort, fort fram med spannen ropar Gullan. Hon drar snabbt och försiktigt upp snöret. En liten krabba kniper sig fast i räkan. Han verkar arg och hungrig. Plums ner i spannen. – Vi har fångat en krabba, vi har fångat en krabba!
[Om räkor] Tångräkor lever i vattnet nära stränder, gärna bland tång där de kan gömma sig. De kan ha lite olika färg, som grå-, grön-, eller rödbruna. De kan bli 8 cm långa, och äter små havsdjur som är mindre än de själva. När man kokar dem blir de rosa! Det finns många olika sorters räkor. Den sort som människor i Sverige oftast brukar äta kallas nordhavsräkor. De trivs bäst i mycket djupt, salt och kallt vatten.
– Åh lilla krabba, jag älskar dig, säger Gullan. Du heter Pedro. Io glömmer lite att han är rädd. Men inte mycket.
[Om havstulpaner] Havstulpaner är små kräftdjur. När de har bestämt sig för var de vill bo limmar de fast sig och bildar ett hårt, vitt, skyddande skal runt om sig. Som ett litet hus! Deras skal kan vara fästade på klippor, stenar och musslor kring vattenlinjen och de blir oftast 1–1,5 cm breda. Kräftdjuren ligger på rygg inuti skalen och därifrån sticker de ut sina små fjäderliknande ben. Med benens hjälp viftar de in alger och plankton in i munnen. Skalen skyddar bra men snäckor och sjöstjärnor tycker mycket om att äta havstulpaner. De har olika trick för att komma åt kräftdjuren, som att långsamt och envist gnaga hål i skalen. Man får se upp för havstulpaner när man badar och leker på klipporna, för skalens kanter är mycket vassa!
Krabban gnager och sliter i räkan. Den äter upp hela och sedan fäktar den vilt med klorna. Klapprar med fötterna på spannens botten och springer runt, runt. Fast åt sidan. Gullan lyfter upp Pedro i skalet och säger att nu får du vara stilla Pedro lilla. Io håller med och säger till krabban också. Ganska strängt faktiskt.
De sitter tysta och tittar på varandra, alla tre. Men Pedro blir otålig och vild igen, så Io säger till en gång till, ännu strängare. Att han måste skärpa sig. Annars får han faktiskt gå hem till sina krabbkompisar.
Det vill Pedro, så Io hjälper till, fast Gullan ropar nej, Nej, NEJ! Pedro ilar in under en sten.
Pedro försvann. Spannen är tom. Damens räkor är slut, och Io har ätit upp den salta köttbullen. En trut tog kakan som låg och torkade på bryggan. Inga musslor och inga snäckor syns till heller. Det finns ingenting kvar att fiska krabbor med. Men kolla där borta, där kommer Parvis! Hon har med sig en stor korg med fika, handdukar och badkläder.
För nu är det baddags! Io skvätter ut i vattnet. Skummet yr. Io är en världsmästarbadare. Gullan tycker att det är kallt. Hon smyger i långsamt. Gullan är en badkruka. – Inte skvätta Io! Piper Gullan. Io får vänta länge på Gullan. Först har hon vatten över fötterna, sedan upp över knäna. Rumpan blir blöt, och så magen. Gullan hackar tänder. Hon tjuter till och doppar hela kroppen i havet. Plums! Nu känns det bra! Nu så! De leker att de är krabbor som trampar fram och tillbaka i vattnet. Åt sidorna. Parvis provar på att vara krabba också en stund. En helt vild tantkrabba är hon, som fäktar med armarna och jagar barnkrabborna.
[Om maneter] Maneter består nästan helt av vatten. Röda brännmaneter kan bli 50 cm breda. De trivs i västkustens salta hav. Brännmaneternas långa trådar bränns. Om man blir bränd hjälper det att skölja noga med havsvatten och försiktigt skrapa bort trådarna med ett kontokort. Brännmaneter kommer gärna in mot stränderna under hösten när vattnet blivit kallare. Badare brukar hjälpa varandra med att hålla utkik. Brännmaneter bränns inte på ovansidan, så de modigaste vuxna tar tag i dem där och kastar bort dem från stranden. Brännmaneter äter bland annat öronmaneter. Öronmaneter (eller blåmaneter) blir ungefär 25 cm breda och lever längs med havskusterna. Många djur gillar att äta dem och de känns som gelé att hålla i. Öronmaneter bränns inte.
Parvis har tagit med sig pannkakor till stranden och det är tur, för efter badet är barnkrabborna superhungriga. Tant Parvis berättar att Ios mamma har skickat ett meddelande på telefonen. Hennes konferens är lite sisådär, skrev hon. Alla vuxna pratar så mycket. Men de har ätit många räkor i alla fall. Krabba också. Det är varmt och skönt på stranden. Det börjar bli kväll. Hav överallt. Mamma ska komma med båten. Inte idag, men imorgon. Det blir bra.
[Om istiden och västkustens mjuka klippor] För mycket länge sedan (ungefär 12 000 år sedan!) var västkustens skärgård täckt av ett tjockt lager is. Isen var tung och den pressade och slipade ner klippornas hårda kanter så att de fick mjuka och släta former. Därför ser klipporna mjuka ut, som kuddar. Klipporna är förstås hårda, men de är bra att skutta omkring på och när de är solvarma är de härliga att sitta på!
Foto: B.G. Nilsson, ca 1973
Rebalands utgivning
Landmér, Rebecca (2012). Io längtar. Göteborg: Rebaland. ISBN: 978-91-637-1603-4 Io bor hos sin mamma. En vecka. Och hos sin pappa. En vecka. Han har två hemma. Det går bra! Men jo, det finns dagar av längtan, det är inte alltid lätt. Den här veckan bor Io hos mamma, och får besök av kusin Gullan, som är tuff och rolig att leka med. Kanske lite för tuff till och med, i alla fall till en början. Text och bild Rebecca Landmér
Bilderbok för åldrarna 2-6 år.
Landmér, Rebecca (2013). Io fiskar krabbor. Göteborg: Rebaland. ISBN: 978-91-981166-0-1 Det här är en bok om vänskap och om att övervinna rädslor tillsammans. Eller, det här är en faktabok om djur och natur på Sveriges västkust, och om hur man gör när man fiskar krabbor. Det är två böcker i en! Läs dem en i taget, var för sig, eller samtidigt som en enda bok. Bilderbok för åldrarna 4-8 år.
Text och bild Rebecca Landmér
Rebecca Landmér Illustratör, konstnär, grafisk formgivare, författare, bibliotekarie och webbdesigner/webbproducent. Utbildad i Göteborg, på Öland, i New York, i Borås. Idag verksam i Göteborg. rebecca@rebaland.se www.rebaland.se
Illustration av Malte LandmĂŠr Lyyra
Det här är en bok om vänskap och om att övervinna rädslor tillsammans. Eller, det här är en faktabok om djur och natur på Sveriges västkust, och om hur man gör när man fiskar krabbor. Det är två böcker i en! Läs dem en i taget, var för sig, eller samtidigt som en enda bok. Bilderbok för åldrarna 4-8 år.
ISBN 978-91-981166-1-8
www.rebaland.se
9 789198 116618