Verboten magazine by Rebecca Äpplet Löfgren

NO. 1 2 01 5 MARS 89 SEK 9 EUR VERBOTEN.COM

I N S I DA N PÅ U T S I DA N att samsas med PMS när skönheten är odjuret kan vi prata om att inte prata om barn jag är inte duktig jag bara drivs av ångest

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

En tidning som vill prata om det där som det gärna inte pratas om. Det där som du i dina tankar kan känna att du är helt ensam om, eller det där som är så obekvämt och ovisst att du inte vill ta upp det med någon. Vi ger utrymme åt ämnen som aldrig får ta plats och som är viktiga att våga prata om. Verboten vrider och vänder på psykisk och fysisk hälsa för att visa alla dess sidor, avdramatisera och informera. Vi lyfter fram vass kultur och belyser det som står i mörkret i vårt samhälle. Vi klär av det som finns inom oss och gör det synligt för alla, oavsett bakgrund och framtid.

2015 / nummer 1 /

I N S I DA N PÅ U T S I DA N Vårt psyke är unikt, det fungerar inte som någon annans och det är bara du som vet vad som egentligen händer där inne. Vår kropp är det bästa vi har, men fortfarande kan det anses förbjudet att prata högt och lågt om hur vår kropp mår på insidan. Vi vill göra det socialt accepterat att prata om vårt inre, både psykiska och fysiska. Vi vill starta diskussioner och börja informera om ämnen som alla tänker på men ingen pratar om. I detta nummer låter vi det som finns på insidan placeras på utsidan.

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

I N F O R M AT I O N REDAKTION Förlag Verboten Magazine AB Tryck ÅkessonBerg Vetlanda AB Fotnot Alla artiklar är skrivna och layoutade av samtliga i redaktionen.

sida 6

Malin Johansson Chefredaktör Rebecca Löfgren AD

Matilda Lindmark Skribent och layout

Maria Åkerblom Skribent och layout

Sofie Hellgren Fotograf

LEDARE

Att tala om DET FÖRBJUDNA Tänk vad mycket lättare det är att gömma undan allt det där som inte är okej att prata om. Tänk vad mycket lättare att bara ha det som det är, hålla käft och acceptera. Min stora fråga till er är om vi vill fortsätta ha det så? För lätt är enligt mig varken vägen till lycka eller framgång. Verboten vill ändra ert synsätt, vi vill visa att det är okej att prata om allt det där som idag faller under rubriken “förbjudna ämnen att prata om”. Vare sig det handlar om PMS, prestationsångest eller att hata det andra älskar vill Verboten ge er en sanningsenlig bild av verkligheten utan lyckofiltret.

I det första numret av Verboten tar vi upp den ofta formulerade men inte lika genomtänkta frågan som varje kvinna någon gång i livet får. I krönikan “kan vi prata om att inte prata om barn” tas ett sällan begrundat perspektiv upp som ger en ny vinkel i frågan. I detta nummer hittar ni också ett historiskt porträtt om Kerstin Thorvall och ni kan även läsa om Alice, som berättar om sin tid med den psykiska sjukdomen dysmorfofobi. Tack för att du vill vara med oss och sudda ut gränserna för vad vi idag får och inte får prata om.

Malin Johansson, Chefredaktör

M E R AV V E R B O T E N Du kan vara med och diskutera eller läsa mer om de ämnen vi tar upp i tidningen på vår hemsida www.verboten.se

sida 7

INNEHÅLL

Intro

Ledare och redaktion Konstfack

No filter Krönika

Ingen jävla kärleksförklaring Konstfack

Béatrice & the rude girls Porträtt

Hon som pratade om det mest förbjudna Reportage

Att samsas med PMS Reportage

sida 8

Jag är inte duktig, jag bara drivs av ångest

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

Krönika

Kan vi prata om att inte prata om barn Krönika

Alkohol, dansgolv och jag Konstfack

När jag är ensam Intervju

När skönheten är odjuret Intervju

Askan är den bästa jorden Recept

För PMS, ångest och ensamma kvällar Outro

Blacklist

sida 9

KO N S T FA C K

No filter Varje sekund gillas 8500 bilder på Instagram. För de allra flesta av oss är det just det som driver oss, som får oss att beskära, filtrera och förvränga vår omvärld innan vi publicerar den för allmän beskådan. Som att vardagen verkligen bara var överexponerade grapefruktfrukostar måndag till fredag. Nej, vardagen är full av underbara små defekter. Och tur är väl det. Den där röran bakom filtret som vi aldrig får se.

sida 1 0

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

I N F O R M AT I O N

70 miljoner bilder publiceras dagligen på Instagram På Instagram florerar 2,5 miljarder likes per dag Instagramfilter med mest likes och kommentarer är Mayfair Bästa instagramfilter för att få en like på en selfie är Willow 30% av de bilder som är taggade med no filter har filter

sida 1 1

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

KRÖNIKA

INGEN jävla KÄRLEKSFÖRKLARING ”Vi måste lära oss att älska oss själva”, säger de. Vid första anblick låter det bra – en del brister och dubbel del kärlek är lika med bra självkänsla, tackar och bockar. Men i komplexsamhället där vi lärt oss att känna oss otillräckliga lika ofta som vi känner hunger är det självklart aldrig så enkelt. För att se problemet behöver man inte se längre än till uppmaningen själv. Felet ligger i formuleringen – hur vi måste lära oss att älska oss själva, som om vi alla gick i självkärleksskolan där den enda läxan är att stå framför spegeln varje morgon och säga att man har en bra hårdag eller hyfsat fina ögon ändå. Men hur lätt är det att intala sig själv att man duger, när kärnan i alla budskap över allt, någonsin, utgörs av att man ska känna motsatsen? När löpsedelsrubriker om no filter-trender trängs med de som säger åt oss att gå ner 10 kg på tre dagar – klarar de så klarar jag! Men vad händer

sida 1 2

om man inte klarar det? Vad händer om man inte lyckas omfamna sina brister, bli bundis med sina bristningar eller digga sina laster? Vad gör man om man, trots allt, inte kan älska sig själv? Då intar man plötsligt bottenplaceringen i den sociala näringskedjan, hej, tack och kul att vara här. Vi måste älska oss själva, annars är vi misslyckade miserabla haters som inte försöker tillräckligt. Men låt mig få ta det här tillfället i akt att hata lite. För det finns inget jag hatar lika mycket som den här kärleksparadoxen. Let’s face it – så länge det finns ett sätt att vara på som är ”rätt”, kommer inget annat kännas annat än fel. Och så länge det känns fel kommer det finnas hat, men låt oss rikta hatet bort från oss själva och mot de som verkligen förtjänar det. ”De”, som säger åt oss att vi måste älska oss själva. För den här gången är det inte oss det är fel på. Det är dem.

sida 13

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

KO N S T FA C K

Béatrice & the

Den franska konstnären Béatrice Cussol, född 1970, fick sitt stora internationella genombrott under samlingsutställningen ”Global Feminism” på Brooklyn Museum år 2007. Då var det bildernas feministiska kvalitéer alla talade om; de provocerande, hämningslösa, surrealistiska och förföriska flickorna som inte kunde uppföra sig men som envist vägrade att ursäkta sig.

sida 15

sida 1 6

Beatrice Cussol. Foto: Jäger Arén.

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

På färgglada akvareller i storformat med referat till konst, populärkultur, historia och politik visar konstnären upp kvinnokroppen ur ett normbrytande perspektiv där oblyg nakenhet är regel och kroppsvätskorna flödar. Det är äckligt, girigt, förvirrande, kärleksfullt och våldsamt. Alla lustar och känslor är tillåtna i Cussols sagolika, skruvade och unika värld.

I n° 550 (2013) kan vi läsa delar av namnen på några av hennes feministiska inspirationskällor och förebilder när de bokstavligen svävar ut från den kvinnliga kroppen och könet. Foto: Claire Dorn / Spritmuseet

No 542, (2013) kulspetspenna, tusch, bläck och akvarell på papper.

sida 1 7

Béatrice Cussol, Nr. 318, (2013). Vattenfärg och kulspetspenna. Foto: Wolfgang Woessner/BAWAG FOUNDATION

I N F O R M AT I O N

Namn: Béatrice Cussol Född: 1970 i Toulouse Verksam som: Konstnär och skribent Aktuell med: Utställningen ”Rude girls”, vilken kunde ses på Spritmuseet fram till 19:e Januari.

Béatrice Cussol. Foto: Jäger Arén.

sida 1 8

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

Kerstin Thorvall Foto: Sara Mac Key.

P O R T R ÄT T

HON SOM PRATADE OM DET MEST FÖRBJUDNA sida 1 9

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

”Fö r k änned om ber jag at t få med d ela at t min nä sta bok re dan är skriven och heter Den lyckliga kärleken. S o m du f örstår så har de n absolut in g e n t in g med d ig at t gö ra. Inte på n ågo t sätt.”

I ett brev till Lars Erik Falk, poststämplat september -76.

sida 2 0

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det. Detta är Kerstins egna ord, de ord hon ville ha på sin gravsten när hon dog. Ett helt liv koncentrerat till en sista mening, produkten av 84 år av självreflektion och ett intensivt granskande av jaget. En djupgående analys och värdering av egot. Detta är alltså vad Kerstin Thorvall tillslut landade i efter att ha levt sitt kontroversiella och stundom väldigt publika liv. Ett liv där hon ägnat sig åt ett minst lika kontroversiellt författarskap som allt som oftast förkastade den rådande normen och genererade skandalösa rubriker i dagspressen. Att Thorvall själv ville ha sista ordet är föga förvånande, då hon ägnade en stor del av sin tid till att skapa en egen definition av var det innebar att vara just Kerstin Thorvall. En definition som gick i stick och stäv med de rådande uppfattningarna om vad det innebar att vara kvinna, och det än mer heliga epitetet - moder. Kerstin levde ett dis-

kutabelt liv utanför ramen för det som ansågs accepterat. Hon var kvinnan, modern, hustrun, älskarinnan och författaren som alltid ville ha mer. Driven av ett påtagligt begär som genomsyrar hennes författarskap tog hon utan att ursäkta sig upp ämnen som ingen annan vågade närma sig. Men denna öppenhet gjorde henne samtidigt sårbar, och medvetenheten om att hon inte levde och handlade som förväntat vägde stundom tungt på hennes samvete. Kerstin Thorvall föddes den 12 augusti år 1925 i Eskilstuna, där hon också bodde en period under sin uppväxt. Vid elva års ålder gick Kerstins manodepressive far bort och därefter levde hon ensam med sin mor. De två utvecklade ett särdeles komplicerat förhållande kantat av diverse konflikter, några vilka Thorvall på ett ickeförskönande vis återger i den omtalade och banbrytande romanen ”Det mest förbjudna” (1976). Innan författarskapet blev livsnärande arbetade Thorvall som modetecknare, till vilket hon efter sin studentexamen utbildat sig på Beckmans. Därefter arbetade

I N F O R M AT I O N

Namn: Kerstin Thorvall Jobbade som: Författare, journalist och illustratör Framstående verk: Det mest förbjudna, och När man skjuter arbetare... Verksam: 1959 - 2005

hon som illustratör (något som hon fortsatte med under hela sin livstid för sitt privata nöje) för att sedan övergå till att bli skribent och kåsör på bland annat Veckorevyn och Damernas Värld. Övergången till skönlitterärt skrivande skedde 1959 när hon på uppdrag av Bonniers skrev ungdomsromanen ”Boken till dig”, vilken kan beskrivas som ett uppslagsverk för unga flickor där de kan få svar på alla sina ålderstypiska funderingar. Där finns allt från tips på hur man får pengarna att räcka längre, till hur man ska förhålla sig till de ”främlingar av nära släkt” som är ens föräldrar. Efter debuten följde en rad skönlitterära böcker riktade både mot barn och ungdomar som vuxna, varav de mest kända är ”Det mest förbjudna” (1976) och den memoarliknande trilogin med första titel ”När man skjuter

arbetare...” (1993). Thorvalls författarskap diskuterades vitt och brett för den säregna stilen, en debatt som kulminerade efter utgivningen av den delvis självbiografiska romanen ”Det mest förbjudna”. Boken rörde sig på en dittills otrampad mark då huvudkaraktären, Anna, är en egoistisk och försummande hustru. Hon är en kvinna som öppet erkänner andra ambitioner än att vara en god moder, och som själv har ett högst komplicerat förhållande till sin egen mor. Det är en bok om den begränsade kvinnliga identiteten, om sexuell frigörelse och den skam som automatiskt medföljer. Men det är också ett högst offentligt uppgörande med Thorvalls egen mor. Det är en bok som på 70-talet gav upphov till moralpanik, men som resultat av uppståndelsen och smutskastningen också blev

en av de mest lästa. Boken kom sedan att namnge en hel genre av litteratur vilken kom att kallas ”bekännelselitteratur”. När tiden hann ikapp Thorvalls öppenhjärtiga skildringar av den moderna kvinnans vardag ökade också uppskattningen för hennes författarskap. När ”När man skjuter arbetare...” utgavs 1993 erhöll hon Moa-priset året efter. Boken var första delen i en trilogi av självbiografiska romaner som alla behandlade intima ämnen som föräldrarnas äktenskap, förhållandet till modern efter faderns död (I skuggan av oron, 1995) och livet som hustru och moder (Från Signe till Alberte, 1998). Till sina romaner fick Thorvall mycket av råmaterialet från sitt eget liv och erfarenheter. Hon födde fyra söner, tre av dessa under ett tumult äktenskap med

sida 2 1

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

konstnären Lars Erik Falk. I likhet med huvudkaraktären i ”Det mest förbjudna” hade Thorvall själv svårt att förlika sig med bilden av den hängivna hustrun och den ömma modern. I Falks egen bok ”Liv/Konst” (2008) berättar han öppet om äktenskapet med Kerstin, om hennes rymningar till diverse älskare. ”Väskan brukade vara packad i förväg och ligga i någon buske utanför huset”. Även den äldste sonen Hans har mycket att berätta om Thorvall, och i boken ”Uppväxt” (2011) berättar han om en periodvis frånvarande, psykiskt instabil och egoistisk mor. Att hon inte var sinnebilden av den goda modern visste Thorvall mycket väl, och i ett brev till den äldste sonen säger hon upp sig från sitt mödraskap. ”… Man brukar fråga mig ibland i intervjuer om jag ångrar något i mitt liv. Jag brukar svara att det gör jag inte. … Jo, jag

Kerstin Thorvall 1965. Foto: SVT Bild

sida 2 2

ångrar någonting, jag ångrar att jag födde de tre sönerna Falk [...] Man kan svårligen tänka sig ett mera totalt misslyckande, just inom den sektorn… Jag är gammal och trött och orkar inte mer med att konfronteras med min uselhet. Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag gör bara saker ännu värre. Jag är rädd för er…”. Sammanlagt skrev Thorvall fler än 60 böcker under sin livstid, varav den sista, ”Upptäckten” (2003), skrevs under en tid då hennes hälsa försämrats och beskriver erfarenheterna av att vara ett av hemtjänstens ärenden. Efter en lång tid av demens gick Thorvall år 2010 bort till följd av en plötslig hjärtattack. Till eftervärlden har hon lämnat, förutom ett färgstarkt och utmanande författarskap, en med kraftansträngning utvidgad mall över vad det innebär att vara kvinna. En sårbar, kontroversiell och helt igenom ärlig bekännelse över vad det ibland innebär att vara människa.

- SKA DU MED UT IKVÄLL?

- NEJ JAG TROR INTE DET A L LT S Å , J A G T Ä N K T E N O G G R Å TA M I G T I L L S Ö M N S AV F U L Å N G E S T E N J A G KOMMER FÅ EFTER MIN B E N & J E R RY S S O M J A G P L A N E R A R AT T Ä TA T I L L MIDDAG. OCH FÖRRESTEN SÅ VILL JAG INTE HELLER, F Ö R J A G T Y C K E R AT T N I ÄR PUCKADE OCH TRÅKIGA OCH INGEN VILL NOG AT T J A G K O M M E R Ä N D Å F Ö R A L L A H ATA R M I G . O C H D E T K A N J A G FA N F Ö R STÅ.

sida 23

R E P O R TAG E

ATT SAMSAS MED PMS »

Vi talar alltså om mensens efterhängsna, ovälkomna och riktigt osköna följeslagare PMS. Och icke att förglömma, PMS:ens superonda tvilling PMDS. Det kroppsliga fenomenet PMS påverkar ungefär 30 procent av jordens befolkning med kvinnligt kön, varav 2-5 procent lider av PMDS. Trots dessa enorma siffror är det ett område man diskuterar förhållandevis lite kring. Så lite att till och med de värst drabbade ofta inte vet om att de lider av det, eller hur de ska gå tillväga för att få hjälp. Den utbredda ovetskap är dels en följd av att PMS genom tiderna klassats som en kvinnosjukdom, vilka alltid varit kantade av fördomar av typen ”kvinnor är generellt känsligare individer” och därför inte uppmärksammats och prioriterats som de borde inom forskning. Ett annat skäl är tabut som legat (och till stor del fortfarande ligger kvar) som en mystifierande, skylande ridå över kvinnokroppen och dess högst naturliga, fantastiska och ibland helt och hållet förjävliga funktioner.

sida 2 4

2015 / nummer 1 /

Vad är PMS? Förkortningen PMS står för premenstruellt syndrom, och innebär en rad olika besvär som kvinnor kan drabbas av under dagarna mellan ägglossning och mens. De flesta känner i någon mån av dessa, men symptomen kan vara extremt varierade från person till person. Samma person kan också uppleva olika kraftiga besvär från månad till månad. PMS kan yttra sig i former som nedstämdhet, trötthet, humörsvängningar, ångest, oro, svullnad och sjuka cravings.

Vad är PMDS? PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, kan beskrivas som en överjävlig version av PMS. Det är som tur är rätt ovanligt att drabbas av detta, men de som gör det får uppleva de klassiska symptomen för PMS - fast gånger hundra. Fenomenet liknar och känns i mångt och mycket som en depression som drabbar dig en gång i månaden. Detta kan göra det svårt att fungera i det vardagliga livet, kan sätta käppar i hjulet för relationer och göra så att man drar sig undan från sociala sammanhang. PMDS kommer också ofta tillsammans med svår ångest, personlighetsförändringar och i vissa fall till och med självmordstankar. Med andra ord, inte alls att leka med. Även om PMDS liknar vissa ångestsjukdomar och depression är skillnaden att symptomen generellt sett försvinner när mensen kommer, och att man då har svårt att förstå varför man känt och handlat som man tidigare gjort. Varför? Den definitiva orsaken till detta kroppens uppror är tyvärr fortfarande okänd, men vad som troligtvis kan påverka är de ämnen som bildas i kroppen när hormonet progesteron bryts ner. Något som man däremot säger sig ha fastställt är att PMS och PMDS är ärftligt, så har man en mamma som har eller har

v e r b o t e

haft mycket besvär med detta är risken stor att hon fört det vidare till dig. PMS börjar i tonåren med mensens intågande, men är vanligast hos personer över 30 år. Den kan, tyvärr, ofta bli värre efter att man fött barn, men den försvinner som tur är tillsammans med mensen när man når klimakteriet. Vad göra? För många lättar besvären något bara genom att bli medveten om vad som orsakar dem. Att veta om att man faktiskt inte är en galen bitch egentligen, och att det faktiskt kommer att gå över. Om man är osäker på om det faktiskt är PMS eller PMDS det rör sig om, är en dagbok ett bra sätt att ta reda på detta. Numer finns också en rad appar där du kan få hjälp med att hålla koll på menscykeln och hitta eventuella mönster i ditt mående. De tröttsamma (men icke desto mindre sanna) råden motionera, ta det lugnt, sov ordentligt och ät regelbundet gäller även här. En bra idé kan också vara att hålla sig borta från alkohol under PMS-perioden eftersom det kan sätta både kropp och psyke ur balans. Om man provat allt och inget hjälper kan det vara dags att kontakta vården. Där kan man få hjälp med att reda ut och prata om problemen, och för svårt drabbade kan de även skriva ut olika receptbelagda läkemedel som p-piller eller antidepressiva. Att PMS och PMDS inte är de trevligaste av följeslagare kan vi alla vara överens om, men de är heller inga problem som verkar vara på väg att lämna oss inom den närmaste framtiden. Till dess får vi alltså hålla till godo och försöka samsas inom samma kropp, och komma ihåg att vi aldrig är ensamma om att känna oss som misslyckade freaks. Och kom ihåg att prata. Låt oss prata om PMS.

sida 25

sida 2 6

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

sida 2 7

R E P O R TAG E

Jag är inte duktig, JAG BARA DRIVS ÅNGEST. AV sida 2 8

2015 / nummer 1 /

Jag har allt man kan önska sig. Alla tårtbitar i mitt liv ligger på plats och jag har egentligen inte varit med om någon större tragedi. Min uppväxt var kärleksfull och någorlunda stabil. Jag har alltid varit toppstudent i skolan, fått stipendium och priser för mina prestationer. Gymnasiet följdes upp med universitetsutbildning där jag efter fem år tog examen som klassetta. Jag fick praktikplatsen alla kämpade om och har precis skrivit på för det främsta och mest prestigefyllda företaget som finns i min bransch. Därefter kommer kärlekslivet som också är komplett egentligen. Jag bor sedan sex år tillbaka med min sambo som jag vill spendera resten av mitt liv med. Tillsammans reser vi, äter god mat och tränar inför den svenska klassikern. Jag är en fulländad människa enligt alla kriterier som finns. Visst hatar du mig? Då är vi två. Vi ser sådana som Frida hela tiden och dyrkar dem eftersom de orkar. De som orkar jobba dygnets alla timmar för den presentation som ska genomföras, de som orkar studera vardagskvällar som helger för att försäkra sig om toppbetyget på tentan. De som går upp halv sex på morgonen för att hinna med träningen innan

jobbet. Är vi egentligen avundsjuka på dem? Önskar vi att vi vore mer som dem? Vad är det som döljer sig bakom dessa prestationer?

v e r b o t e

jag skulle göra mitt bästa. Ditt bästa, jag hatar det uttrycket. Mitt bästa levererar jag ju när jag läst och kan allt inför en tentamen eller arbetsuppgift tre gånger om. Mitt bästa är det som kommer fram när jag jobbar hårt och undviker sömn. Mitt bästa är det som uppstår när jag pressar kroppen så hårt att jag får eksem och tappar hår.

Frida är en nätt tjej som skulle beskrivas som söt och social av de som känner henne. Hon har alltid varit den ambitiösa tjejen som varit målmedveten och flitig, tjejen som studerade nätterna ” MI T T BÄS TA ÄR DE T i ända S O M KO MME R F RAM och som NÄR J AG J O BBAR tenderade HÅRT O CH UNDV I KE R att visa upp ett nästan S Ö MN. MI T T BÄS TA tvångsmäsÄR DE T S O M UP P S T ÅR sigt beteenNÄR J AG P RE S S AR de gällande KRO P P E N S Å HÅRT studierna.

Prestationsångest handlar ofta om en rädsla för att man på ett eller annat sätt inte ska lyckas leva AT T J AG F ÅR E KS E M upp till sina – Från och egna eller O CH TAP PAR HÅR. ” till under andras föruppväxten väntningar. försökte jag säga ifrån, jag förPrestationsångest yttrar sig sökte berätta för mina föräldrar i över- eller underprestation. om det ansvar jag kände inför Alla kan känna prestationsångmina prestationer. Jag försökte est inför en deadline, presentaförklara att jag tyckte förvänttion, framträdande, separation ningarna var för stora och eller annat avgörande moment vägde för tungt på mina axlar. i livet. Denna ångest kan för Men de svar jag fick av dem många försvinna efter det var att prestationskraven bara avgörande momentet men för satt i mitt huvud och att de inte andra finns det alltid en förväntade sig något mer än att

sida 2 9

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

gnagande oro i kroppen. Denna oro försvinner aldrig för vissa men lättar något vid en prestation för att sedan öka igen inför nästkommande prestation. Frida och hennes omgivning har under flera år varit medvetna om att hon lider av prestationsångest i form av överprestation, men det var först när hon skrev kontrakt med nordens största företag inom hennes bransch som hon reflekterade över att uppsöka professionell hjälp. – När jag steg ut från den arbetsintervjun kände jag i kropp och själ hur jag inte ville ha jobbet. Jag började gråta direkt efter och tänkte på deras IQoch EQ-test samt deras krav på att vara tillgänglig dygnet runt. När jag sedan blev erbjuden jobbet och hörde mig själv svara ja till platsen insåg jag att något var fruktansvärt fel med mig. Frida ser skör ut, kanske är det för att hon visar en sida av sig själv som hon vanligtvis håller dold. Hon sitter mitt emot mig på fiket med båda händerna runt kaffekoppen och axlarna högt uppdragna när hon berättar om all eksem, håravfallet och den andningsnöd som drabbar henne i stressade situationer ömmar jag för henne. Hon berättar om hur hon lever ett liv där en större makt styr. Hon har ingen kontroll över sitt liv eller de val hon gör. Finns det någon passion till din sysselsättning? – Jag kände redan på uni-

sida 3 0

versitetet hur jag hatade min ge upp behovet av att vara perutbildning. Detta är inget jag fekt och börja reflektera över vem vill jobba med varje dag i resten som egentligen bestämmer vad av mitt liv. Jag känner en stark perfekt är. Förutom detta skulle känsla, nästan svartsjuka, för hon sluta jämföra sig med andra, människorna i mitt liv som våga göra misstag och börja älskar sina jobb och vill hålla stanna upp och andas tre djupa på med det andetag. för att de är – Spontant passionerade kände jag att ”EFTER 26 ÅR och inte för dessa tips och KAN JAG INTE att de känknep var rent MED HJÄLP AV ner krav och skitsnack. Jag NÅGRA TIPS FRÅN ansvar. Min kan inte bara bror frågade ”sluta jämföra EN TERAPEUT mig en gång mig med andra” PLÖTSLIGT ÄNDvad jag hellre när mitt värde RA MITT TANKEskulle vilja som människa SÄTT OCH FÅ RO I göra i livet uppstår genom och jag kunde mina prestatioSJÄLEN.” inte ge något ner. Efter 26 år svar. Det enda kan jag inte med jag tänkte på var att jag har ett hjälp av några tips från en teraså prestigefyllt arbete och att peut plötsligt ändra mitt tankedet inte finns något annat yrke sätt och få ro i själen. De säger som kan jämföras med mitt. att prestationsångest uppkomJag började reflektera över mer från rädslan att misslyckhans fråga senare och insåg att as. Men jag kan inte reflektera jag aldrig tillåtit mig att tänka över eller känna igen en rädsla. på vad jag skulle vilja arbeta Om jag tänker rationellt så har med för att det är roligt. Under jag aldrig upplevt den rädslan gymnasietiden tänkte jag bara eftersom jag aldrig tillåtit mig på vad som var mest prestisjälv att misslyckats. gefyllt och utmanande när jag gjorde mina val, jag reflekteVad startade detta beteende tror rade aldrig över att jag kunde du? välja ett arbete som låg i mitt – Jag var väl egentligen inte genuina intresse. särskilt bra på något som liten och hade syskon som varit När Frida uppsökte hjälp fick hon väldigt framgångsrika idrottsprata med en terapeut. Då fick mässigt. Jag hittade därför min hon tipset att skriva ner några genre när jag förstod att jag ord om vad hon var mest nöjd kunde bli riktigt bra bara jag över med sig själv. Att hon skulle anstränger mig. Sedan såg jag börja ta till sig av det positiva också hur alla i min omgivsom sades till henne. Hon skulle ning blev imponerade av mina

höga prestationer i skolan. Den tillfredsställelsen jag kände började trigga mig att prestera bättre och bättre. Jag hade väl egentligen ingen vuxen som kom i rätt tid och stoppade mig, utan mina föräldrar lät beteendet eskalera. Egentligen vill jag skylla allt på dem, för att de har låtit mig definiera mig efter mina prestationer, för att de inte uppfostrade mig med bättre värderingar och synsätt. Hur ska du gå vidare? – Det finns mycket jag vill göra. Främst vill jag hjälpa andra människor att ändra deras tankesätt innan det är försent. Det borde finnas en föräldraskola som förklarar och utbildar nyblivna föräldrar i hur man ger sitt barn god självkänsla. Jag vill även prata om prestationsångest som en riktig sjukdom och inte något som kan botas med några enkla tanketips. När det är som värst för mig tappar jag både vikt och hår. Jag sover dåligt och kämpar på gränsen

mellan sammanhållning och totalt sammanbrott. Det hjälper inte att jag stannar upp och andas tre djupa andetag, dessa jävla andetag ändrar inte min grundsyn på mig själv. Problemet med prestationsångest, och framförallt överprestation, är att resultatet av ångesten är bra. Det finns många som gynnas av din prestationsångest, vilken arbetsgivare vill inte ha en anställd som jobbar dygnet runt för bästa möjliga resultat? Det är svårt att se skillnad på en duktig och flitig anställd och en med prestationsångest. Samhället och den bild det ger är också en stor anledning. Hur påverkar vår samtid detta? – Ibland när jag bläddrar igenom min instagramfeed möts jag av bilder och budskap som nästintill liknar en tävling om vem som har det mysigaste och mest lyckade livet. Ens respektive ska alltid vara världens sötaste, man ska ha ett roligt uppdrag på jobbet och

man ska precis ha tagit ut det där nybakade brödet ur ugnen. Vi människor sätter tillsammans en prägel på hur lyckad ens vardag ska vara, och vem hinner med alla dessa saker på ett 24-timmars dygn? Resultatet blir att fler människor får kapa sovtimmar för att prestera och få ihop detta jävla livspussel. Jag är så trött och utmattad varje dag. Jag är besviken på svensk sjukvård som inte har kunnat hjälpa mig mer och jag är besviken på mig själv och min omgivning för att mina problem gått så långt. Jag tror på riktig rehabilitering, låt mig inte jobba ihjäl mig, låt mig inte tävla genom prestationer, ge mig inga jävla andningstips, säg inte till mig att ”börja tänka positivt”. Hade det varit så enkelt hade jag inte varit där jag är idag. Det är dags att vi börjar se på prestationsångest på ett verkligt sätt, som ett riktigt problem och en riktig sjukdom.

*Frida heter något annat egentligen sida 3 1

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

KRÖNIKA

Kan vi prata om

ATT INTE PRATA OM BARN Det rummet i kroppen, i hjärnan, där frågor om framtiden och framförallt frågan om barn gömmer sig. Det är det mest privata rummet i en, ett som bara är ditt och som du möjligtvis delar med din partner. Att bli mamma eller pappa, är det verkligen ett intresse för allmänheten? När är det er tur? Ska du ha barn? Är det inte dags nu? Vill du inte ha barn? Jag ska vänta tills jag rest världen omkring, hur tänker du? - Jag tänker att du och dina påträngande frågor måste låta mig vara innan jag får ett jävla sammanbrott. Det finns så många olika anledningar till att barnlösa vuxna finns. Det kan bero på dålig sperma, dålig fertilitet, en ovilja inför kräk och bajs, eller att viljan finns men inte kan uppfyllas. Det kan handla om ett samkönat förhållande eller ett ligglöst förhållande. Jag kanske helt enkelt inte delar världens åsikt om att barn är meningen med livet, eller så gör jag det men min partner vill inte. Vi kan-

sida 3 2

ske har försökt i fem år, eller så har vi sex med dubbla kondomer. Anledningarna kan vara lika många som det finns människor på jorden. När hundar längtar efter att få valpar brukar de låtsas att de är dräktiga - en skendräktighet som kan pågå i flera veckor. De gräver gropar och skapar bo åt de valpar som aldrig kommer, de gör sig förberedda mentalt och psykiskt för att i några veckor kunna bistå med skydd och mat åt dessa små liv. Vi människor är inte så olika våra bästa vänner. Vi går i skolan, tar paus och reser, studerar på universitet, träffar vad vi tror är kärleken, flyttar ihop, skaffar jobb och öppnar sparkonto. Efter några år gifter vi oss, flyttar till större och förbereder oss. Vi förbereder oss för nästa steg i livet. Barnen. Nästa naturliga steg, ett barn, och sen kanske ett till, därefter en befordran för att sedan få en sladdis. De ska inte vara några

problem, de ska vara lite oplanerade men ändå så efterlängtade, de ska komma i små sparkdräkter och göra våra liv meningsfulla. Därefter ska vi leva mellan jobbet, körningar till aktiviteter, vabbning, födelsedagar, skolavslutningar och uppträdanden. Våra barn ska bli bästa vänner med våra vänners barn, vi ska grilla på sommaren och åka på skidsemester på vintern. Vi ska göra fotoalbum med våra barn, skryta om deras framgångar inom idrotten och prata om hur vi gör med läxläsningen. Hela vår ungdom förbereder vi oss för att leva detta liv, livet som kretsar kring våra barn. Barnlösheten, kan vi prata om den i stället? Kan själva frågan om huruvida jag har barn eller inte ifrågasättas? Varför är detta egentligen en sådan naturlig fråga att ställa? Om jag är barnlös - är detta inte något jag själv kan få välja att prata om eller inte? Varför ska jag ens behöva berätta om det? Skammen. Frågan om barnlösheten är inget för den stora massan men ändå är det ingen som skäms när de ifrågasätter varför vi inte har barn, vi som är i den åldern nu.

sida 33

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

”V i s v e ns k a r p ra t a r i nt e o m v a d v i t jä na r o c h ja nt e s e r t i l l a t t v i i nt e s k r y t e r o m v a d v i p re s t e ra r , m e n ba r n, d e t k a n v i p ra t a o m högt och lågt, vi kan skryta o c h i f rå g a s ä t t a , p ra t a o m s k ra t t o c h g rå t .”

sida 3 4

När någon frågar hur jag mår kan jag inte svara att jag är lite trött, för innebörden av trötthet har jag ingen aning om eftersom jag inte behöver sitta uppe natten lång med en sjuk tvåårig. Men jag är kanske trött, jag är kanske trött på att försöka, hoppas och bli nedslagen. Jag kanske är helt jävla utmattad av att kissa på stickor eller undvika barngosande. Vi svenskar pratar inte om vad vi tjänar och jante ser till att vi inte skryter om vad vi presterar, men barn, det kan vi prata om högt och lågt, vi kan skryta och ifrågasätta, prata om skratt och gråt. När jag arbetar på att acceptera svårigheten med barnlösheten. När jag försöker anta det ansvar att leva mitt liv istället för att vänta på att det ska börja. Jag skapar mig intressen; odling, stickning, inredning och träning. Jag testar att baka fröbröd, rågbröd och surdegsbröd. Jag försöker fylla mitt liv med mening. Vi reser, vi bygger, vi river och vi bygger igen. Under denna process har ni mage att fråga när det är dags för barn. Ni skojar om att bli farbror, gudmor och barnvakt, ni skojar om min biologiska klocka och ni skojar om adoption. Ni har ingen aning om vad som händer bakom dörren som vi låser så fort ni lämnat vår lägenhet.

Ibland blir det inga barn, men vi är okej ändå. Jag vill kanske inte ha barn, jag kanske har förstått att meningen med livet är mycket sömn, tränad kropp, städat hus och en god ekonomi. Är detta något jag måste redovisa för någon annan i så fall? Måste jag stå till svars när ni ställer frågan? ”Nej, jag vill inte ha barn..därför att..”. Det ska inte behöva finnas något därför i mitt svar. Jag vill inte ha barn, och sen ska det vara bra med det. Det är kanske inte ditt fel för att du anser oss onaturliga med den stora tomheten som stavas barn och en ålder som tyder på att tiden är inne. Det är ju så livet ska vara och det är så vi är tänkta att leva. Men om jag tar beslutet att jag inte vill ha barn, kommer jag de nästkommande tjugo åren behöva förklara varför? När kommer det sluta skapas förväntningar? När kommer frågan om barn bli tabu? När kommer ni inse att barnfrågan är ett problem, ett problem som gör ont. För varje misslyckat försök, för varje gång jag fått frågan och velat skrika. För varje gång jag kissat på stickan, och för varje gång den visat rött. För varje gång jag behövt förklara varför och för de reaktioner när jag berättar därför. För varje försök att trycka sorgen framför sig och för varje gång jag har gett upp. För varje gång saknaden kommer och för varje gång jag bestämmer att jag kanske inte vill.

sida 35

KRÖNIKA

Alkohol, dansgolv, och jag Det är lördag. Igen. Lördag morgon för att vara exakt. Täckets instängda nattvärme omsluter fortfarande min kropp och jag funderar på den oändligt långa att-göra-listan som ligger på golvet bredvid sängen. Jag skjuter snabbt bort tanken och funderar istället på alla viktiga saker som måste göras idag: duscha, raka benen (eller ah, kanske snarare hela kroppen förresten), välja kläder, köpa alkohol (vin, sprit, öl, cider?), måla naglarna, laga och äta bra men inte för mycket mat så att alkoholen jag köpt faktiskt räcker, måla om naglarna på grund av att tålamodsbristen förstörde dem, platta håret, blöta håret för att det inte blev bra, klä på mig, byta kläder, byta kläder igen, bryta ihop, ligga naken på golvet och tänka att jag inte alls vill gå men att jag borde för att det kommer bli kul. Sen. Det kommer bli kul sen.

sida 3 6

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

skulle kunna vara meningen med livet. Jag kan kanske inte på ett speciellt bra sätt förklara varför, men varje gång jag får för mig att kombinationen alkohol, dansgolv och jag vore en bra ide är det exakt denna bild jag får upp i huvudet. Ungefär tre gånger om året slutar det med att jag slänger bilden i papperskorgen, tar en tequilashot och slår klackarna i taket ändå. Men resterande gånger ramar jag in bilden och spikar upp på väggen, tittar på den medan jag skakar mitt huvud och tänker tillbaka på ’de gamla goda tiderna’. ’De gamla goda tiderna’ var för övrigt ungefär fyra år sedan. För jag är inte direkt lastgammal (inte äldre än den första webbplatsen på internet faktiskt). Har inte barn heller för den delen. Vid närmare eftertanke har jag inte ens en sambo eller en katt att ta hänsyn till. Jag är bara en ganska ung vuxen som är förjävla nöjd med ett liv utan kombinationen dansgolv och alkohol. Istället för att ha jävligt kul med shots och vänner på dansgolvet gör jag saker som får mig, och ingen annan, att må bra. Jag har till exempel äntligen kommit på det optimala sättet att tillaga halloumi, vilket i mina ögon kanske

Det kan även hända att jag ibland blir fnissfull på rödvin och har hetsätit en 200g chokladkaka som egentligen skulle sparats till det dåliga programmet som börjar klockan åtta. Jag har också en fetisch för organiserade garderober, vilket skulle kunna leda till att jag ibland ägnar mina lördagskvällar åt att rensa ut och vika hela min garderob i hopp om att mitt nya liv kanske skulle kunna börja på måndag. Troligast är i och för sig att ni hittar mig på golvet, stirrande upp i taket, med en förhoppning om att kunna lösa ett och annat världsproblem, förmodligen släcker jag lampan klockan elva. Vad gäller förhoppningen slår den allt som oftast inte in, men det hör egentligen inte hit. Det som hör hit är att det känns så jävla bra att vara nöjd utan dessa sena utekvällar. Att vara nöjd med att jag är jag och att det är okej att

”T RE G ÅNG E R OM ÅRE T S L UTAR DE T ME D AT T J AG TAR E N TE Q UI L AS HO T OCH S L ÅR KL ACKARNA I TA KE T ÄNDÅ. ”

inte älska det alla andra älskar. Och hade jag inte varit jävligt nöjd med mina, i mångas ögon, förskräckligt tråkiga lördagar så hade inte heller min halloumi blivit lika bra – och helt ärligt, det är något jag absolut inte hade kunnat leva med. Förresten, vet ni vad jag gör när er bakisångest hämtar en hink, blåser varmluft i ert ansikte, trycker sådär alldeles för hårt på er mage och kryper upp och lägger sig bredvid er i sängen? Jo, då har jag kanske ätit brunch, läst en bra bok, kollat Nyhetsmorgon eller Vinterstudion, hunnit ringa farmor och farfar, kanske gått en promenad – allt det där som jag vill hinna med, men som jag inte gör i vardagen på grund av tusen olika anledningar. Här kommer ytterligare åtta anledningar till varför jag hatar det ni älskar: 1. Tidsslukare 2. Dagen-efter-andedräkten 3. Klädångesten 4. Eyelinerhetsen 5. Haoullomiproblematiken 6. Kallsvettningar 7. Bakisdiarrér 8. För att jag kan

sida 3 7

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

Att vara ensam utan underkläder i pyjamas Att rapa och fisa hur man vill och pendla mellan sängen och skafferiet Bara när jag är ensam Nötter, godis, mackor och fil jag tar nästan allt jag kommer över Jag äter, dricker och ser på skäms-tv Ibland ställer jag mig naken i spegeln Konstaterar att jag inte är undernärd tar lite glass och sätter på hög musik Vardagsrummet är en perfekt scen och fönstret är min publik Beyoncé, Taylor Swift och Katy Perry Alla låtar framträds med inlevelse och rörelser där i vardagsrummet är jag stjärna och snyggast i hela jävla världen Min låsta lägenhet är en borg ingen dömer mitt beteende när jag är här Mina väggar och möbler älskar mig för den jag är Jag kan peta i näsan, kasta snorkråkorna på golvet Jag kan strunta i diskmedel när jag diskar ingen säger till mig att disken inte blir ren I min borg beter jag mig hur jag vill Jag kan storgråta till youtube-filmer skratta åt mina egna skämt Tömma frysen på all glass och klämma mina finnar ingen dömer mig när jag är ensam

sida 3 8

sida 3 9

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

INTERJVU

När skönheten är odjuret I fyra år hade Alice en spegel med sig i fickan. Men personen som såg tillbaka på henne när hon fällde upp den var någon annan; någon otillräcklig. Dysmorfofobi, eller BDD, är en störning som innebär att man har en bild av sitt utseende som inte stämmer, och i fyra år tog sjukdomen över Alices liv. Verboten har träffat Alice för att prata om störningen som idag blivit en allt vanligare folksjukdom. Berätta om hur allt började. – När jag var liten flyttade jag runt mycket, och hade svårt att hitta kompisar eftersom alla redan hade sina bestämda grupper. När jag kom till Stockholm i sjuan var alla mycket mer utvecklade än vad jag kände mig – de festade och tjejer och killar umgicks med varandra på fritiden. Jag ville verkligen vara mig själv vid det här laget, men samtidigt var jag väldigt osäker. Detta gjorde att jag gjorde konstiga saker när jag var nervös – typ som han i Håkanfilmen (Känn ingen Sorg, reds. anm.) som föreställer sig det värsta som kan hända, och sedan inträffar det. Hur påverkade detta dig? – Jag började hitta vänner på internet istället. Där kunde jag vara mig själv, liksom. Detta var precis när selfies blev populärt och jag la upp bilder på mig själv på bilddagboken. Ens utseende blev granskat och man kunde få kommentarer från personer som sa ”såhär ser du ju inte ut i verklig-

sida 4 0

heten” och jag började analysera alla fel och kom fram till konstiga saker. Tyckte att den spegelvända sidan var väldigt annorlunda från den bilden alla andra såg. Hur skiljer sig dysmorfofobi från vanliga komplex? – BDD gör att man får en förvrängd bild av delar av sin kropp – oftast ansiktet. Komplex är mycket ”svagare”, för vid BDD blir man så fixerad vid det man ogillar att man inte kan sluta tänka på det, och det liksom tar över ens liv. Jag brukade tänka på hur jag satt så att vinkeln skulle bli bra, eller hur jag skulle prata utan att visa mina tänder för mycket. Jag filmade till och med mig själv så att jag skulle se hur mitt ansikte rörde sig när jag pratade. Det var helt sjukt. Visste dina föräldrar om att du var sjuk? – Jag pratade inte med dem om det, för jag visste inte riktigt vad det handlade om. De märkte ju bara att jag spenderade väldigt lång tid på toaletten. Jag kunde vara där i timmar och sminka mig och ta bilder av mig själv. De pratade bara om att jag borde umgås mer med dem och förstod nog inte riktigt heller vad som pågick.

Dysmorfofobi ger inbillade defekter, ofta i ansiktet.

Förstod du själv att det inte var ett normalt beteende? – Nej, inte till en början. Men tillslut gick det så långt att jag kände att om jag inte fick operera allt jag var missnöjd med så skulle jag inte orka leva. Då googlade jag mina symptom och hittade en text om BDD på BUP’s (Barn- och ungdomspsykiatrin, reds. anm.) hemsida. Vad gjorde du då? – Jag gick till mamma och sa att ”det är ju det här jag har!” Hon ringde BUP och bad om en akuttid, och då fick jag komma dit och prata. Psykologen var inte alls påläst om BDD, men hon gjorde research och kom fram till att det var kognitiv beteendeterapi, KBT, som var rätt behandling.

Hjälpte behandlingen? – Mina övningar inom KBT gick ut på att jag skulle låtsas vara självsäker. När jag var ute och gick skulle jag tänka att jag ägde världen, vilket var jättesvårt. Men efter ett tag så började jag tro på det, och då kändes det bättre. Men jag var faktiskt tvungen att flytta ifrån mitt gamla liv och få ett helt miljöombyte för att kunna tillfriskna helt.

I N F O R M AT I O N

Vad är BDD? Står för Body Dysmorphic Disorder och är en psykisk störning med fysiska symptom. Vilka är symptomen? Inbillade kroppsliga defekter, ofta i ansiktet. Hur många drabbas? Ca 1 av 100 KBT? Står för Kognitiv beteendeterapi och är en samling psykoterapier med utgångspunkt i kognitiv psykologi och inlärningspsykologi.

Har du något tips till någon som känner igen sig i dina symptom? – Mitt tips till er är att söka hjälp direkt! Det är svårt att komma ur den här sjukdomen själv, och det är aldrig för sent att höra av sig till BUP.

sida 41

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

I N T E R VJ U

Askan är den bästa jorden Det är svårt att missa henne när hon slänger upp dörrarna. Det känns komiskt att skriva ut det i ord, men det är som att hon har en aura runt sig och om det inte vore allt för otroligt skulle jag nästan vilja säga att alla andra också ser det. Jag kan inte undgå att tänka att det känns som en av de där perfekta scenerna i en alldeles för typisk Hollywood-film. Hon är en sådan där typisk powerkvinna som man vill vara och som man inte kan hitta ett enda negativt adjektiv att para ihop med. Vi har bestämt träff på ett ganska pittoreskt ”underground-cafe” i Gamla stan, hennes favorit. Anledningen till träffen har dock inte ett dugg att göra med hennes uppenbara driv och personlighet, utan handlar om ett ämne som ingen riktigt vill kopplas samman med - ”att vara en quitter”.

sida 43

När hon tagit sig fram till vårt bord, presenterat sig som Hanna och satt sig ner tittar hon på klockan och konstaterar att det är på pricken avsatt tid. – Det handlar inte bara att komma i tid, utan att komma precis i tid. Det är något jag lärde mig under mina två år på universitetet. Och det är just där denna historia tar avstamp. Hanna titulerar sig nämligen stolt som ”quitter” efter att ha gått emot den skrivna normen och hoppat av sin universitetsutbildning efter två gångna år. Hon berättar att det är det bästa hon gjort för sig själv, då hon under denna tid blev varse om hur nöjd och tillfreds hon faktiskt var med det liv hon hade innan utbildningen. – Om min omgivning hade stöttat mig hade jag absolut inte ens gått två år, då hade jag slutat efter en termin och sluppit slösa bort tid på något som

sida 4 4

inte alls passade mig. Men jag har lärt mig att sluta vara bitter över saker som inte går att ändra, över saker som skett i det förflutna. Hon inleder nästa mening med klyschan ”i dagens samhälle” och fortsätter sedan berätta om vad man förväntas ta för väg i livet. Hon menar att det finns en norm och en väg att gå för att passa in i samhället, och det inte borde vara så i ett utvecklat land som detta. – Jag tycker inte att man ska behöva göra som normen säger för att passa in i samhället. För vem vet vad som passar bäst för den enskilda individen. Vägen man ska gå är grundskola med toppbetyg för att kunna påbörja en högskoleförberedande gymnasial linje. Därefter bör man jobba och se världen för att inte ses som en ”liten unge utan erfarenhet”, men man måste också tänka

2015 / nummer 1 /

på att tiden är knapp. Det får bara gå x antal år innan samhället tycker att det okej att börja fråga ”vad ska du plugga nu då?”. Det är som att det inte finns någon annan väg att gå och att omgivningen tar för givet att universitetet är nästa steg i livet. Och jag håller med henne, precis denna problematik strömmar genom vår vardag och ger oss all denna press som vi dagligen känner och som tynger våra axlar. Vi hamnar i en djup diskussion kring vad det är som gör att man inte vågar stå för en värld utan normer och vad som får oss att finna oss i detta. Hanna förklarar för mig att hon tror att det handlar om grupptryck och människans behov av tillhörighet. – Men oavsett människans bakgrund kan jag inte förstå hur världen kan vara fylld av så många olika individer och fortfarande ändå bestå av dessa normer. Varför kan inte bara alla som någon gång misslyckats eller faktiskt bara gett upp ställa sig upp så att vi tillsammans kan ge varandra en mer rättvis bild av

”JAG T YC K ER I NTE M A N SK A B EH ÖVA GÖR A SO M N OR M EN FÖR AT T PASSA I N I SA M H Ä LLET ”

v e r b o t e

hur verkligheten faktiskt ser ut. Jag är så otroligt trött på att vara perfekt och att aldrig kunna stå för den jag är och de beslut jag tagit utan att känna mig otillräckligt och utdömd av ett minst lika defekt samhälle. Det liv Hanna lever idag är det liv normen säger ligger mellan gymnasiet och universitetet-resa-jobba-tiden. Det har hon gjort i nästan tio år nu. – Jag älskar det jag gör. Jobba ett halvår, resa ett halvår. Jag tar de jobb som finns och jobbar häcken av mig, har inget fast boende, ingen kärleksrelation eller framtidsplan. Men ändå är jag otroligt lycklig. Jag lever exakt det liv jag vill och kommer förmodligen aldrig tröttna på det. Jag ser världen, slipper sitta i skolbänken, kan strunta i att vårda ett förhållande och har all tid i världen till att vara den jag vill vara. Vårt möte avslutas med att hon, efter att under tystnad funderat ett par minuter, ger mig ett par väl valda citerade visdomsord. – Jag tror att det jag vill komma fram till, och det jag vill att resten av världen också ska känna, är att det är okej att gå mot normen och göra något för sig själv. Markus Krunegård har faktiskt helt rätt i sin låt ”Askan är den bästa jorden”. Det är först när man ger upp som det blir nått nytt, när man släpper taget tar man steget.

sida 45

sida 4 6

2015 / nummer 1 /

v e r b o t e

RECEPT

FÖR PMS, ÅNGEST OCH ENSAMM A K VÄLL AR Du behöver: Skål Sked Smör Havregryn Socker Kakao Vaniljsocker Kokos

Fö r bä s t a u p p l e v e l s e ; ä t i m ju k i s by xo r o c h u t a n u nd e r k l ä d e r .

Gör såhär: Micra ofantligt mycket smör i skål tills smöret har en rinnande konsistens. Häll i socker och havregryn i orimliga mängder, blanda. Tillsätt kakao efter smak och lite vaniljsocker, blanda igen. Toppa degen med lite kokos ta tag i skeden och ät tills du mår illa

sida 47

v e r b o t e

n / nummer 1 / 2015

OUTRO

BLACKLIST F Ö R S K Ö N A N D E F I LT E R K VÄVA N D E F Ö R VÄ N T N I N G A R ORDET ”KVINNOSJUKDOM” D E T FA K T U M E T AT T P M S P E A K A R I 30-ÅRSÅLDERN F O L K S O M T R O R AT T A L LT Ä R DERAS BUSINESS TRÅNGA IDEAL HÄMMANDE NORMER

sida 4 8