Att tro – Räcker det?

Att tro, räcker det?

Novellen ger flera tankefrön, bland annat detta: Att tro blint utan att själv utvärdera och undersöka kan lura den bäste. Att vägra förändra när allt visar att vi är på fel spår kan få oönskade konsekvenser.

Jag hoppas du kommer att tycka om novellen.

Med utmärkt högaktning

Annica Andersson Hemsida www.mojligheten.com Elektronisk post: fru.andersson@mojligheten.com

Att tro, räcker det?

– Då sätter vi igång eftersom alla är här. Jag förklarar mötet öppnat, sa Sverker Granhage – ordföranden i kyrkofullmäktige – och smällde träklubban i bordet med van hand.

Luften i Församlingshemmets sammanträdesrum saknade en hel del syre efter personalmötet som just avslutats strax före detta möte men politikerna var vana vid den dåliga luften.

Småpratet tystnade och alla såg lydigt på Sverker som gillade uppdrag som ordförande på möten. Han var sjukpensionär sedan många år tillbaka och ledigheten hade gett honom möjlighet att hitta en ny karriär som fritidspolitiker. En och annan höjde ögonbrynen, ingen visste vilken hans sjukdom var. Dessutom var han en inbiten golfspelare och alltid i farten, så att han inte jobbade för lönen som alla andra retade inte bara en i den lilla staden. Trots sina arton år i politiken tyckte han fortfarande att det var roligt och nöjet bestod av flera delar – maktkänslan var angenäm, arvodet än mer lockande och eftersom han gillade allt prata med folk trivdes han perfekt i sin roll. De första nio åren satsade han på region- och kommunalpolitiken men när han blev tillfrågad om att arbeta inom kyrkan tackade han ja och det hade han aldrig ångrat. Regionpolitiken krävde mycket resor och det kostade, både i tid och i bensin, så valet var enkelt att gå vidare till kyrkofullmäktige. Visst tyckte han om atmosfären i kyrkan men han var absolut inte religiös. En av hans största färdigheter var hur man bäst anpassade sig till de rätta vindarna. Kyrkan makt lockade på flera sätt, reglerna var klara och alla som arbetade där var väldigt eniga i sin tro. Enigheten gjorde det lätt att ha kontroll på eventuella ”fiender”. Med bibeln som rättesnöre kom

1

inga överraskningar. Tiden inom kyrkan var behaglig med ett betydligt lugnare tempo än den andra politiken.

De avverkade dagordningen punkt efter punkt – ekonomin, mandaten i kyrkofullmäktige, tilläggsanslaget för ljudanläggningen, utlösen av firmabilar, askgravlunden och rapporterna. Punkten övrigt brukade vara den enklaste och gick alltid snabbast.

– Ja, då har vi punkten övrigt. Anna har lämnat in en motion som vi måste diskutera, sa Sverker och log inbjudande mot Anna som sträckte på sig.

Hans min var inte lätt att tolka. Sverker var alltid diskret älskvärd med ett stort leende men Anna, som inte varit med i kyrkofullmäktige mer än två månader, anade att det kunde vara ett rollspel, hon litade egentligen inte på någon i gruppen. Efter många långa våndor och mycket funderande fram och tillbaka tog hon sitt beslut. Nu var det dags att ge sig in i politikerspelet.

Att attackera, kritisera och bara arbeta för att sitta kvar även nästa mandatperiod var inte hennes väg. Hon kunde inte annat än att stå upp för sina övertygelser, att backa var inte ett alternativ.

Många år av arbete med sin personliga utveckling gav henne en fast grund att stå på och arbetet fick henne till slut att hitta exakt var hon stod i de stora frågorna. Var det möjligt att vara engagerad i politiken och samtidigt vägra att rätta in sig i de invanda mönstren? Ja, hon skulle gå sin egen väg, allt annat var omöjligt.

Hon tänkte inte hyckla utan stå upp för sin övertygelse.

Dagens möte var det tredje sedan valet och idag skulle hon inte längre vara tyst och foglig. Knipet i magtrakten kom säkert av oron, vad hade hon gett sig in på? Kyrkan var inte att leka med det visste hon men det var dag att stå upp för det hon trodde på och börja jobba för det hon brann för – partiet Enhets visioner.

Anna var otålig numera, hon orkade inte med insnöade människor. Tålamod var det hon tränat mest på i livet men en dag försvann det helt när det gällde de stora livsfrågorna.

Alla hennes insikter gjorde att hon var taggad att få påverka, förändra och göra skillnad. Visst var det dumt och kanske farligt att gå för fort fram men det var inte lätt att dämpa sin iver och ta det försiktigt, trots att hon visste att de kunde gå fel. Impulsivite2

ten och spontaniteten hade mer än en gång bidragit till att hennes goda idéer trampats ner till smulor och kastats bort.

Nya vägar, som krävde förändring, skrämde människor vilket fick till följd att de låtsades inte höra eller så resonerade de sönder idéerna. Vis av sin erfarenhet lyckades hon trots allt avvakta och tiden som hon varit med i kyrkofullmäktigeledamot gav henne en chans att bilda sig en uppfattning om hur de arbetade och att förstå sig på de andra – mycket äldre – ledamöterna. Anna var fyrtioett och den enda under sextio.

– Ni har fått motionen med kallelsen, sa Sverker. Har alla läst den?

Deltagarna muttrade spridda ja och jo utan någon större entusiasm.

Annas axlar sänktes en smula och hennes leende försvann när hon lutade sig tillbaka. Hur skulle detta gå? Hon såg runt på de andra med mestadels bistra ansikten men insikten att hennes idé var bra gjorde att hon återigen sträckte på sig och höjde hakan. Det var tyst, ingen sa något.

– Jag har inte hunnit läsa den, sa Gunnar till slut. Kan någon berätta vad den handlar om? Han var alltid den som inte orkade läsa handlingarna innan det var dagen för möten.

Sverker suckade.

– Anna vill att vi lägger in en andakt på lördagar innan helgmålsringningen, klockan fyra närmare bestämt. Hon tycker det ska vara ett komplement till våra gudstjänster.

– Jaha, vad ska vara på programmet då? undrade Gunnar och den försmädliga snäsigheten gick inte att ta miste på.

– Jag orkar inte dra det, sa Sverker och fick lust att säga åt Gunnar att vara mer påläst men svalde orden. För en gångs skull log han inte. Kan vi ta ett beslut trots att Gunnar inte har läst?

– Jag berättar gärna vad det handlar om, sa Anna och lutade sig fram över bordet. Det tar bara fem minuter.

– Det hinner vi inte, klockan är för mycket, sa Gösta. Vi har inte många minuter kvar.

Sverker tittade på klockan.

3

– Nej, det har du rätt i. Anna, det är bra att du har idéer men min åsikt är att just denna inte hör hemma i kyrkan. Vi måste följa kyrkoordningen och ditt förslag gör inte alls det så jag föreslår att vid röstar direkt, han såg sig omkring.

De andra nickade medhållande men Helena räckte upp handen.

– Jag vill höra Anna berätta, jag tycker idén är intressant. Vi har ju alldeles för lite besökare på gudstjänsterna så det klart vi ska lyssna på henne. Visst är det viktigt att fler kommer till kyrkan? Hon såg sig omkring.

Helena var nybliven pensionär efter nio år som kommunstyrelsens ordförande. Hon var alltid tillmötesgående mot alla, hade alltid ett ord och ett leende över och vinnlade sig om att se till att prata vänligt med alla hon mötte, den öppenheten hade gjort henne populär. Man skulle kunna kalla henne ”Sola” i Hjo, hon var som Karlstad-flickan.

– Anna har ju alltid en massa idéer, fortsatte hon, kanske är det just detta som vi behöver göra. Berätta nu. Hon log uppmuntrande mot Anna.

– Jag måste iväg till ett annat sammanträde, sa Gunnar och reste sig. Vi får bara betalt för två timmar och jag tänker inte sitta här gratis.

– Men Gunnar, log Helena, inte är det väl så att vi måste gå för att vi inte får betalt. Det klart vi ska lyssna på Anna. Vi är ju här för att vi vill göra något bra för kyrkan.

– Tyvärr, jag måste gå i alla fall, sa Gunnar och packade ner högen av papper i sin ålderstigna, bruna fyrtiotalsportfölj. Ni får göra som ni vill. Jag lägger min röst på samma som Sverker.

Sverker såg på de andra fem som satt kvar. Helenas uppmuntrande blick lockade honom att låta Anna berätta.

– Var så god, men ta det kort. Han lutade sig tillbaka och njöt en stund av Helenas glittrande, rara ögon. Om jag vore tio år yngre ändå. Han drog handen över kinden och luktade, jo då, rakvattnet doftade som det skulle. Var det för mycket?

– Jag har läst, avbröt Svea, jag tycker inte att detta har att göra i kyrkan. Jag tycker vi röstar direkt. Hon la armarna över sina enorma bröst i ett försök att se omedgörlig ut.

4

– Det är inte mer än rätt att Anna får tala för sin sak, sa Sverker. Varsågod. Han nickade åt Anna.

Svea, vid kortändan av bordet fnyste surt och om hon hade kunnat stänga öronen skulle hon säkert gjort det. Hon tittade ut genom fönstret istället för på Anna.

– Jo, jag har funderat mycket på detta, sa Anna. Först kan man till exempel börja med en välsignelse och en inleda på ett positivt sätt så att alla känner sig välkomna. Sen skulle programmet kunna vara att man sjunger, inte psalmer då utan fina, passande visor som någon kompar med gitarr eller piano. Vi bjuder in olika personer som kan prata om något intressant och inspirerande. För att vara säkra på att det blir bra kan vi träffa dem innan, så de får berätta vad de kommer att prata om. Orden flödade snabbt och för varje ord ökade Annas inspiration. Vi kan ha olika teman, till exempel hur vår barndom påverkat oss, människors likheter och olikheter, förändring, rädsla eller kärlek, självförtroende och självkänsla, sätta gränser, lycka… Det finns hur mycket som helst att prata om. Om vi börjar med de här andakterna kommer kyrkan att så lite frön som sätter igång tankar hos dem som lyssnar och kanske skapar de nya insikter. Jag tycker absolut att detta är värt att testa. Hon såg sig omkring.

– Kyrkan är till för att sprida bibelns budskap inte folks egna budskap. Vi måste följa kyrkoordningen, Gösta snörpte ihop läpparna och även han plockade ihop sina papper. Det är vad jag tycker.

Kyrkoherden som varit tyst och avvaktande harsklade sig där han satt tillbakalutad.

– Kyrkan har som uppgift att alltid klargöra trons djup och vad den innebär, sa han myndigt. Vi använder trosbekännelser, skrifter från kyrkans historia, gudstjänstböcker och andra dokument som kyrkan har accepterat. Om någon ska tala i kyrkan ska grunden för deras anförande finnas i de skrifterna.

– Ja, det är i och för sig rätt, sa Sverker.

– Jag var inte klar, om du ursäktar, sa kyrkoherden och fortsatte. Det som ska komma till uttryck i kyrkan är, vår tro, bekännelsen och läran som Svenska kyrkan står. Det gäller allt som 5

kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter alltid att deras företrädare har en kristen tro och kristet liv, alltså måste den som ska prata vara någon som är aktiv i kyrkans verksamhet men det kanske du menade? Han tittade på Anna.

– Nej, det var just det jag inte menade. Vi behöver få in kloka människor som står på egna ben och som inte är bundna av kyrkans regler och styrda av allt som står i bibeln.

Hon skulle velat säga mycket mer – talat om att tro är en sak, veta är en annan, att religiösa var de mest vilsna hon kunde komma på. Istället för att tänka själva grottade de ner sig i bibeln som hon var bergsäker på, inte var nedtecknad sanning mer än till några ynka procent? Varför tänkte de inte själva? Varför köpte de bara allt, rakt av utan ett uns av kritiskt tänkande? Bibeln var inte Guds ord utan olika författares ord, vanliga människors tolkningar av historien och sägner. Anna var övertygad om att det var farligt att blint låta sig ledas av andra utan att fundera över och utvärdera riktigheten i det som sägs. Hur många ledare hade inte vilsefört folk genom tiderna? Viljan att prata slet och rev i henne men hon var stenhård mot sig själv. Nu är du tyst.

– Anna, Sverker vände sig med allvarlig blick mot henne. Har du verkligen tänkt över det här, att sitta med i kyrkofullmäktige?

– Absolut, detta har jag velat göra länge faktiskt och det har gått alldeles för många år för mig att ta steget.

– Tror du på Gud? frågade Svea och spände ögonen i Anna.

– Det klart jag gör men vi ser Gud på olika sätt. För mig finns gud i allt, det är igen gubbe som sitter bland molnen och bevakar oss så vi inte syndar. Vi är gud, han är i oss alla och i allt i naturen.

– Vi är Gud? Sveas röst skar sig. Hennes ögon var uppspärrade och ögonbryn brynen höjda. Tror du på Jesus då? Hon gav sig inte, blicken i de stora klotformade ögonen var kall och stel.

– Ja, jag tror på Jesus men jag tror inte att bibeln beskriver vad som verkligen hände men det vill jag inte prata om nu. Var och en har rätt att tro det den vill men nu ska vi inte lösa stora religionsfrågor utan bara prata om att öppna möjligheter för att fler ska lockas till kyrkan.

6

– Vi har ökat antalet besökare varje år de senaste fem åren så vi vet hur man gör, det är bara att arbeta vidare som vi gjort med fler ekumeniska gudstjänster och mer musik, sa Gösta och gav sig in i diskussionen.

– Vi kan kanske göra som i Skövde och börja med After work? föreslog Sverker.

– Är det inte min motion som ska diskuteras? Inte nya, andra idéer. Jag vill att vi pratar vidare om min idé nu, sa Anna envist och försökte få tillbaka diskussionen på för henne rätt spår.

– Har du något förslag på någon som skulle kunna tala i kyrkan? Sverker hjälpte överraskande nog till och tog därmed ett steg tillbaka, antagligen för att komma vidare.

Helena nickade åt honom och log belåtet.

– Lars-Erik till exempel som har arbetat i många år med bordtennisträningen, han skriver ju i tidningen ibland och verkar vara en klok och eftertänksam person. Låtskrivaren Peter Råback är en vis person som skulle kunna hitta intressanta saker om livet, att dela med sig av och lastbilschauffören Christoffer Antonsson är också en man med intressanta livsperspektiv, det finns många fler. Annas entusiasm ökade igen.

– De är aldrig i kyrkan, surade Svea. Vi måste ha såna som går i kyrkan eller åtminstone någon som är troende. Hur skulle det bli annars? Rena farsen säger jag. Nej, jag har bestämt mig. Nej! – Klockan är mycket, Jag måste också avvika. Är vi redo att rösta? Sverker såg sig omkring. Hur många är för Annas förslag?

Helena och Anna räckte upp handen, Sverker funderade en stund och till slut räckte även han sakta upp handen. De behövde komma med något nytt, kanske var det detta en lösning. Gösta räckte tveksamt upp handen även han. Svea och kyrkoherden satt envist med händerna i sina knän.

Anna fick igenom sitt förslag och sken som en sol men Svea satt, som under ett svart åskmoln, muttrade om att ta frågan vidare till biskopen.

7

Lördagen tre veckor senare stängde Anna dörren till vapenhuset och gick tillsammans med Helena in i kyrkan. Det var dags att börja men dörren öppnades bakom dem och in kom Svea i sällskap med en kvinna, klädd strikt i grå dräkt.

– Hon är med i Stiftsfullmäktige, viskade Helena .

Svea gled stolt in, med hakan i vädret, strax bakom den tjusiga ledamoten från Stiftet. Svea hälsade inte på Anna och Helena men kvinnan däremot tog i hand och verkade betydligt vänligare än vad hennes uppenbarelse gav sken av. De slog sig ner på ett par lediga platser långt fram.

– Hon heter Elisabet Järne, viskade Helena när de satte sig på andra sidan. Passa dig för henne, hon verkar vänlig och juste men utan förvarning kan hon döma hårt och skoningslöst. Faktiskt är hon inte så mycket bättre än de flesta andra inom kyrkan. Alla som inte är troende är inget värda. Vi får verkligen hoppas att hon är på gott humör.

Besökarantalet var över förväntat, kyrkan var mer än halvfull. De satt där sida vid sida redo att lyssna på Peter Råback. Kyrkoherden hälsade alla välkomna och gav besökarna välsignelsen innan han lämnade över ordet till Anna – dagens moderator – som presenterade tanken kring lördagsandakterna och programmet.

Svea reste sig utan förvarning, gick raskt fram till Anna och tog mikrofonen ifrån henne.

– Jag vill bara säga att detta påfund står inte kyrkofullmäktige bakom. Kyrkan är inte till för såna här farser. Ni får gå ut allihop så stoppar vi här. Hon stod stel och väntade.

Då reste sig Sverker, han gick fram och tog Svea i armen. Diskret förde han henne åt sidan och vinkade åt Anna att hon kunde gå vidare. På några minuter hade hon presenterat Peter, stadens kände låtskrivare och lämnat ordet till honom.

– Hur har ni det med kärleken? sa han och log brett mot auditoriet men en störande tanke verkade nå honom, Han tittade bort mot Svea och Sverker som var djupt inbegripna i sitt samtal.

8

Egentligen passade Peter inte alls i kyrkan. Klädd som en hårdrockare i svarta jeans, kedja till plånboken, svart t-shirt och långt hår som hängde ner på ryggen men trots sitt utseende utstrålade han ett lugn och en trygghet som var tilltalande. Hela han utstrålade också en vänlighet, hans goda hjärta brukade skina igenom i allt han sa, i hans blick och i hans gester.

– Har ni tänkt på att kärlek inte är särskilt modernt nu för tiden? Ingen verkar tycka det är coolt med kärlek. Varför har kärleken fått stå tillbaka för pengar, karriär, alla våra tvång och krav?

Säkert är det för att vi inte orkar. Med den takt allt snurrar på idag tappar vi greppet. Hur ska man hinna med att tänka på kärlek och annat flum? Han log och såg ut över bänkraderna innan han gick bort mot hörnan vid predikstolen. Som jag ser det är kärleken det viktigaste som finns, den borde inte vara bortglömd eller undanskuffad utan vara i centrum – alltid. Istället för att agera med kärlek agerar vi efter helt andra grunder. Ja, vad är det som driver oss? Någon som har ett svar? Han såg ut på åhörarna.

Någon?

– Pengar, sa en yngre man i grön jacka som sagt långt bak.

– Att bli framgångsrik, sa en kvinna på första bänk.

– Se till att man har mat och husrum, publiken verkade komma igång.

– Att det en gång ska bli bättre, sa en äldre man med en tjock, rutig halsduk kring halsen.

– Jag känner igen mig i det mesta ni säger, sa Peter. Men är det verkligen rätt att låta sånt styra livet? För mig är det definitivt inte det. Vi glömmer bort vad det egentligen handlar om. Vi är här för att se till att vi blir lyckliga. Att vi kan skapa ett liv som vi verkligen vill ha det. Han höjde ett finger. Men! Vi får inte skada andra på vägen. Egentligen är det de riktlinjer som Gud har gett oss. Ni må tro att han är ledsen när han ser hur vi håller på – dödar, misshandlar, skor oss på andra, behandlar andra illa, misshandlar kvinnor, krigar, hatar. Ja, det finns hur mycket som helst som vi gör istället för att ta oss en funderare på hur vi ska ordna till våra liv för att kunna bli lyckliga. En fråga jag har ställt mig 9

är: Vad har vi för något i dagens samhälle som är riktigt, riktigt bra? Jag har funderat och jag har bett andra fundera men de flesta, inklusive mig själv kommer inte på något riktigt bra. Kan ni komma på något? Han gick tillbaka till sin plats mitt fram i kyrkan och väntade. Vad har vi i dagens samhälle som är riktigt, riktigt bra?

En och annan verkade få en idé och sträckte upp handen men tog snart ner den igen. Peter skrattade till.

– Jag känner igen mig precis, när jag ser er. Vi kommer på det ena efter det andra men inser snart, nej, så bra är det inte, eller hur? Mat till exempel, vi har ju mat. Det är riktigt, riktigt bra. Är det? Hur nyttig är vår mat? Vi har bra sjukvård. Har vi? Miljontals recept skrivs ut varje år med en massa följdsjukdomar som följer i spåren. Där har jag hamnat i tanken. Vi har mycket bra men kvaliteten på det som är positivt har fallit till en alldeles för låg nivå. Han gick fram och stannade vid första bänkraden. Vad beror det på? Jo, på att det finns en massa människor som skor sig på oss, tjänar pengar på oss. Ju billigare de kan tillverka maten, desto mer vinst både för dem och läkemedelsbolagen är inte ett skvatt bättre men nog om det. Han stannade upp och såg ut över publiken. Sverker lämnade Svea vid soffan bakom predikstolen och satte sig på första bänk för att lyssna.

– Bibeln beskriver att vi, för att komma till himmelriket, måste tro och inte synda men jag är övertygad om att himmelriket varken har med tro eller synd att göra. Himmelriket är här.

Nu. Det är inget vi kommer till, det är ett visdomstillstånd. Vi kommer inte dit först när vi blivit goda, vi inser inte att vi är framme redan nu. Den dagen vi blir visa, förstår vi att vi redan är där. Blev jag för högtravande nu? Det jag egentligen vill säga är att vänta inte på att göra det ni brinner för, det ni vill och längtar efter. Vänta inte med att fundera över livet och skapa er insikter, ju mer vi förstår desto närmare lyckan kommer vi. Gud vill att vi ska vara lyckliga, inget annat. Nu ska ni resa er upp en stund.

Han vinkade med händerna att alla skulle ställa sig upp. Vänd er mot bänkraden bakom och framför och hälsa på dem som finns i närheten, ta varandra i handen och växla några ord. Säkert finns 10

det några som känner sig ensamma här som blir glada för att ni säger något vänligt och snällt.

Publiken reste sig försiktigt och hälsade trevande på sina grannar.

Sorlet ökade undan för undan och ett och annat skratt hördes bland åhörarna. Peter klappade i händerna efter några minuter och bad dem sitta ner igen.

– Härligt att höra er, det tog inte många sekunder innan ni kom igång. Perfekt!

Anna tog över och nio ungdomar kom fram i kyrkan och ledde en enkel allsångsövning med höstvisor. De flesta i publiken sjöng glatt med.

Peter tog fram talarstolen och ställde sig bakom den innan han fortsatte sitt anförande.

– Jag börjar bli gammal vet ni, jag behöver något att luta mig mot, han log och såg sig omkring. Vet ni mer vad Gud säger? Jo, han säger att om du inte vet hur du ska agera kan du tänka – hur skulle kärleken gjort? Den frågan kan man ställa sig. Hur skulle kärleken gjort? Om vi agerar på samma sätt, då blir det aldrig fel.

Förresten, hur många av er kan tio guds bud? Han tittade på dem som han var en sträng präst på husförhör.

– Jag kan dom, sa Sverker.

– Okej, bra! Men är de verkligen Guds egna bud? Peter gjorde en konstpaus.

– Nej, de är inte Guds tio bud, fortsatte han och såg på folk i publiken, blicken vilade på en efter en. Gud har berättat om dem men inte som bud utan som ett resultat av vad vid gör. Om vi lyckas bli lika kloka och visa som Jesus till exempel kommer vi inte att vara intresserade av andra gudar eller tala illa om Gud. Vi kommer se till att vi tar det lugnt och vilar en del dagar bara för att koppla av. Vi kommer att ta hand om våra föräldrar och vi kommer inte att döda någon, vara otrogna eller stjäla. Vi kommer inte att vara avundsjuka på andra och deras boenden eller familjer. Det handlar alltså inte om bud eller regler utan de beskriver 11

hur vi blir när vi har nått i mål, när vi insett att vi är och hör hemma här i himmelriket.

Han bugade och visade att han var klar med sitt anförande.

Några sekunders tystnad låg som ett täcke i kyrkorummet innan en kvinna på andra bänk öppnade upp och applåderade. Alla följde efter och Peter log försiktigt bugade lätt åt ovationerna.

Sverker satt stilla och såg ut att försöka samla sig. Han var en strikt och noggrann person som brukade ha kontroll över tillvaron. Minnet var ett av de bättre och ingen brukade kunna sätta honom på plats. Peters ord skakade om, kunde det ligga något i hans filosoferande. Sverker stördes av att inte ha kontroll. Inom sig visste han att de närmaste veckorna skulle gå åt till forskning.

Var hade Peter hittat alla dessa tankar och idéer? Han bestämde sig för att ordna ett möte med honom för att gå till botten med det han sagt. Antingen var han på helt fel spår eller också hade han rätt. Sverker tänkte ta reda på vilket. Om Peter hade rätt kunde Sverker ta hans idéer och göra sig ett stort namn, kanske var det dags att förändra kyrkan. Att han inte varit mer kritisk retade honom, han själv borde att satt igång detta, inte Peter och Anna. Det var dags att ta kommandot igen, han reste sig, gick fram till Peter och ställde sig vid hans sida. När applåderna slutligen tystnade tog Sverker till orda.

– Tack, Peter, du har verkligen gett oss mycket att tänka på.

Jag kan hålla med Svea att ett sånt här föredrag ställer våra tankar på ända men det är viktigt att vara öppen, den dagen vi slutar tänka och utvärdera då blir vi som robotar. Tack än en gång för dina intressanta funderingar.

Publiken applåderade igen och när klappandet tunnats ut reste sig besökarna och rörde sig mot utgången. Den enda som satt kvar var Elisabet från stiftsfullmäktige, hon reste sig och Sverker gick fram till henne. Anna och Helena ställde sig vid sidan om, snett bakom Sverker.

– Det var trevligt att se en representant från Skara här.

– Svea ringde och berättade vad som pågick. Jag tänkte att den här farsen måste jag se. Hur kan ni släppa in en sån i kyrkorum12

met? Det här måste jag rapportera, det förstår du säkert. Hon såg orubblig ut.

– Gör det du. Jag ska själv boka ett möte med biskopen, vi har en del att prata om.

– Nej, jag tar mötet med biskopen och se till att ställa in nästa andakt. Förresten hur kan ni kalla detta andakt? Det är så långt ifrån en andakt man kan komma. Nu åker jag tillbaka och jag varnar dig, sätt stopp för den är cirkusen nu med en gång. Hon vände på klacken och försvann snabbt ner för altargången.

– Nu verkar vi ligga illa till, sa Sverker och strök sig över håret.

Han såg gammal ut.

– Ursäkta, den nye, unge, pastorn i Missionskyrkan kom gående mot dem, stiligt klädd i jeans, vit skjorta och en svart kavaj.

Han hälsade på Anna och Helena men nickade bara åt Sverker.

– Om ni inte får ha era evenemang här är ni välkomna att ha dem hos oss. Vi försöker ha ett öppet sinne och tycker om att hitta nya vägar till vilsna själar. Jag tyckte Peter hade mycket intressant att säga och om ni har fler av hans kaliber kommer vi att få en väldigt intressant säsong i Missionskyrkan. Skulle det vara okej för er att fortsätta hos oss?

Helena och Anna tittade på varandra och log.

– Det gör vi gärna, sa Anna. Vad roligt att ni är så öppna, ska vi träffas i veckan och prata mer om hur vi går vidare?

– Vi träffas redan i morgon för veckorna går fort.

Missionskyrkan fördubblade sitt besökarantal den säsongen, visst fanns det inbitna troende även där men pastorn i kyrkan hade en helt annan frihet än ledarna i Svenska kyrkans hierarkiska organisation. Idén spred sig och det dröjde inte länge innan flera Missionsförsamlingar följde Hjos exempel och hittade på så vis vägen till en ny folkvänligare verksamhet.

– Jag undrar jag, sa Anna till Helena på sommaravslutningen, när kyrkan ska våga ompröva sina inskränkta idéer? Att tro är bara att tro och att så envist tro på något som man vi närmare eftertanke och forskning skulle inse vara en sofistikerad bluff av romerska kejsare i början av vår tid, det är verkligen att förstöra 13

för sig själv. Varför vill de inte se? Varför vill de inte utvecklas?

Kyrkans grund är omodern med rötterna i tvåtusen år gamla idéer som kanske var bra då men vi människor har utvecklas enormt mycket på tvåtusen år, varför har inte kyrkan hängt med? Varför biter de sig fast?

– Det finns många som skulle förlora makt om kyrkan inte fortsatte som nu, sa Helena. Alla värdens kyrkor är så mäktiga så där kommer inget att förändras.

Sverker fick lämna in sin avskedsansökan, mötet med biskopen föll inte alls väl ut och för Sverkers del blev det slutet av politikerkarriären, han orkade inte starta om utan ägnade sig åt tennisenen och blev ordförande i pensionärsföreningen.

14