Meg 14 Excerpts

Excerpts

ansvarig utgivare: åsa bernlo seminarieredaktörer: neta norrmo petra johansson trycksaker: annica starfalk grafisk produktion: susanne nilsson rivista ab tryck:

arkitektkopia, 2014 mediedagarna i göteborg

412 94 göteborg besöksadress: mässans gata 20 tel 031-708 84 00

www.meg.se mediedagarna i göteborg arrangeras av bok & bibliotek i norden ab

www.bokmassan.se

Innehåll: Our Endless Need for Knowledge .......................................................... 3 Communication and Consequence ....................................................... 3 Transversal Media Practices.................................................................... 4–7 Nyttiga människor............................................................................................ 8–9 Sound Business ............................................................................................. 10–13 Augmented Society ................................................................................. 14–17 Det nya Afrika ............................................................................................... 18–19

Our Endless Need for Knowledge

M

eg is created out of a clear need. A need for an arena with the explicit goal to gather participants across the industry – and content boarders. A need to meet and benefit from each other’s knowledge and experiences.

Regardless of what choices we are faced with, our decisions have consequences. With this in mind, there is solace in the thought that we should take the minor things in stride, in order to conserve the strength we need to take truly serious matters seriously. And that the knowledge of others are out there, for us to use in our own lives.

Taking our cue from the theme »Communication and Consequence«, this year’s installment of Meg highlights the companies, organizations and individuals we deem most inspiring, the best role models.

To help you remember what you experienced of knowledge and fun at Meg14 we are happy to give you the thoughts of some of the inspiring guest this year. We are thankful for this opportunity to give you excerpts from books or essays that all connect to the theme of Meg14.

Åsa Bernlo

Director of Meg, Media Days Göteborg

Communication and Consequence » This is a glimpse of a video landscape of tomorrow when you will be able to switch on any TV station on earth and TV guides will be as fat as the Manhattan telephone book. «

I

Nam June Paik, introduction to the Global Grove videotheque, 1973

t is time to ask ourselves what we want from media, what we convey through them, and whether the end result is the desired one. In the post digital world, technology is in everyone’s hands, but a phone book is a thing of the past.

Facing a future only partly revealed, we may be blind to possibilities and threats right in front of us. It is our hope that this collection of excerpts can give you a deeper understanding of the ideas behind some of the seminars at Meg14, putting communication and its consequences in perspective.

Kristoffer Gansing is the artistic director of transmediale, festival for art and digital culture, Berlin, considered the major venue for digital culture in the world. From his dissertation at Malmö University; Transversal Media Practices, we share two excerpts. Here Gansing is dealing with the articulation of the old and the new media across the shifting boundaries of art, activism and everyday life in network culture.

You may think that your words carry your message but find that the audience perceives something quite different from the tonality of your voice alone. In his Meg14 keynote Julian Treasure talks about listening. Here you can read more about how to modulate your voice so that your message can actually be caught.

In feature films we learn of society today, some critics argue.

The Swedish Film Institute has launched a site were urgent topics are connected with a feature film for an enhanced understanding. Here it is exemplified with a depiction of the Olympics and the Syrian civil war not apparent at first glance.

Our perception of the African continent is intertwined with the journalistic reports we have seen all our lives. A continent of poverty, war and a victimized people are constantly presented in media. Have we missed out on reporting of growth, development and technology leaps? This is a discussion where the answer might be in the desire of knowing more of the complexity of reality rather than finding easy answers. Erika Bjerström, correspondent for the Swedish television focuses on these issues in her new book.

David Qvarnström contributes with a text from a book to be released later this spring about social issues and politics of immigration in the west.

The ultimate challenge in taking consequence is perhaps realizing that media in all its forms is not only about mediating but also in every way being a participant in the world.

Petra Johansson and Neta Norrmo

Seminar editors 3

Konstnären, kulturproducenten och medieforskaren Kristoffer Gansing ­inleder Meg14 med årets första keynote. Han är konstnärlig ledare för transmediale i Berlin, Tysklands största festival för digital konst och k ­ ultur som räknas till en av världens ledande inom detta fält.

Vi publicerar två utdrag ur den svenska sammanfattningen av K ­ ristoffer Gansings ­doktorsavhandling framlagd vid Malmö University, Faculty of C ­ ulture and Society, 2013.

Prisbelönt som »Årets Avhandling 2013« vid Malmö högskola.

Transversal Media – Media Archaeology, Art and Technological Development

D

en här avhandlingen undersöker förhållandet mellan gamla och nya medier. Teknologisk utveckling är den överordnande problematik som här behandlas utifrån kulturanalytiska, historiska och konstnärliga perspektiv. Särskild tonvikt läggs på hur konstnärliga praktiker kan berika vår förståelse av olika mediers utveckling. I det sammanhanget placerar jag mig i den gryende disciplinen mediearkeologi som utmanar linjära föreställningar om teknologisk utveckling och istället betonar oväntade kombinationer av gammalt och nytt.

Det mediearkeologiska tillvägagångssättet omsätts här både i teori och praktik inom två fallstudier som innehåller exempel på vad jag kallar »transversala« eller enklare uttryckt tvärgående mediepraktiker. Dessa mediepraktiker går tvärs över olika temporala, institutionella, materiella och kulturella aspekter av specifika medieformer och omförhandlar sådana aspekters förhållanden genom kreativa och kritiska ingrepp.

Det överordnade målet för avhandlingen är att

4

utveckla konceptuella verktyg för dessa tvärgående mediepraktiker. Syftet med de konceptuella verktygen är inte att generellt fastställa exakt hur det gamla och nya påverkar varandra utan snarare att inbjuda läsaren till att använda dem för vidare analys och kritisk kulturproduktion. Verktygen handlar om mediers imaginära, »kvarblivande« (residual) och förnybara dimensioner och deras användningsområde är specifika situationer i samtidskulturen som präglas av ett standardiserat och kapitalistiskt betingat förhållningssätt till teknologisk utveckling.

I den första fallstudien, »The World’s Last Television Studio«, engagerar jag mig i kollektivet tv-tv, en grupp bestående av konstnärer och aktivister som arbetat med att omformulera premisserna för produktion inom 1900-talets kanske mest betydelsefulla massmedium: televisionen.

Den andra fallstudien, »The Art of the Overhead«, tar sin utgångspunkt i ett annat, något mer anonymt men inte desto mindre institutionaliserat medium under

Practices förvandling: overheadprojektorn. Här har jag själv varit med och iscensatt en festival som i likhet med medie­ arkeologen Siegfried Zielinskis motto »söker det nya i det gamla«.

Om den första fallstudien behandlar teknologisk utveckling utifrån hur ett gammalt medium förändras i en digital nätverkskultur så undersöker den andra hur en innovativ användning av ett gammalt medium kan komma att påverka vår föreställning om det nya.

Grundläggande för avhandlingens metodologiska utgångspunkt är en integration av teori och praktik. Det »empiriska« materialet består inte som så ofta är fallet inom medie- och kommunikationsvetenskap huvudsakligen av data som insamlats genom kvalitativa eller kvantitativa metoder.

Istället slår jag ett slag för en engagerad medieforskning som är besläktad med så kallad praktikbaserad och konstnärlig forskning. Jag har själv deltagit i fallstudierna och även initierat aktiviteter som ligger till grund för min forskning, däribland utställningar, workshops och

konstnärliga interventioner. Ett andra syfte med denna avhandling är således att visa på hur kulturproduktion som praktikbaserad metod kan berika medie- och kommunikationsvetenskap som ett transdisciplinärt Istället slår forskningsfält.

»

(...)

jag ett slag för en engagerad medieforskning som är besläktad med så k­ allad praktikbaserad och konstnärlig forskning. «

De två sista kapitlen redogör för de koncept som jag utvecklade genom fallstudierna.

Syftet med dessa koncept är att de låter oss förstå teknologisk utveckling inom mediekulturer på nya sätt och att de kan användas som verktyg för vidare teori och praktik.

Själva grunden för att kalla dessa begrepp för både koncept och verktyg hämtar jag hos Gilles Deleuze och Félix Guattari (1972; 1994).

» » »

5

Transversal Media Practices

Dispositionen följer här samma struktur som fallstudierna: först redogör jag för koncept som mer har med själva »utgrävningarna« att göra och sedan för koncept som är av mer interventionistisk karaktär. Idén om det generiska spelar här åter en roll då koncepten som är mer relaterade till utgrävningarna har att göra med mediers generella utvecklingsmekanismer; de mer interventionistiska koncepten däremot utnyttjar dessa generella egenskaper för att generera nya utvecklingar.

Inom den första kategorin återfinner vi begreppen om det imaginära, det kvarblivande och det förnybara. Det imaginära är ett koncept som tillåter oss att analysera och att skapa nya föreställningar om kopplingarna mellan mediers diskursiva och materiella egenskaper.

I fallstudierna såg vi t.ex. hur tv-tv som deltagande mot offentlighetsprojekt både begränsades och möjliggjordes av tv-mediets specifika sätt att skapa offentlighet genom en föreställd massmedial gemenskap som på den tekniska sidan motsvarades av en synkronisering mellan sändare och mottagare. I TV-Hacknight omformulerades tillfälligt denna imaginära gemenskap genom ett materiellt ingrepp i övergången mellan digital och analog teknologi.

Det imaginära spelade också en stor roll i den andra fallstudien där en alternativ föreställningsvärld om ett medium så som overheadprojektorn byggdes upp, i en 6

kommentar till den samtida medieutvecklingen. Det kvarblivande är ett begrepp som uppmanar till större uppmärksamhet kring de osynliga och anonyma medie­ teknologier som fortfarande är i användning men som fallit i skymundan på grund av nya utvecklingar.

Vi rör oss här i det nästan föråldrade och bortglömdas domäner. Därmed inte sagt att det kvarblivande är något som inte är av vardaglig betydelse utan tvärtemot så är det ofta inom vardagslivssfären som kvarblivande medier kan antas utöva mest inflytande. Här kan vi förstås tänka på en overheadprojektor som kanske fortfarande används ihärdigt inom t.ex. undervisning men även på andra mer dolda medier så som maskiner och mjukvaror inom branscher där man av säkerhetsskäl inte lika snabbt kan genomföra teknologiska uppgraderingar (cf. Thrift och French, 2002).

Både det imaginära och det kvarblivande leder logiskt vidare till konceptet som rör mediers förnybara dimension. Här lyder argumentet att medier inte bör ses som ändliga utan i linje med medie-arkeologin som en slags an-arkeologi är mediers aktualitet snarare att betrakta som varierbara över tid.

Båda fallstudierna har försökt att illustrera ­fruktbarheten i ett sådant perspektiv där ett visst medium som betraktas som föråldrat kan erhålla en ny relevans ifall dess återaktivering är förbunden med en

» Båda fallstudierna har försökt att illustrera fruktbarheten i ett ­sådant perspektiv där ett visst medium som betraktas som för­ åldrat kan erhålla en ny r­elevans ifall dess återaktivering är för­ bunden med en viss politisk, kulturell eller social utveckling. «

viss politisk, kulturell eller social utveckling.

Slutligen redogör jag för eventualisering och omvändremediering som konceptuella verktyg för intervention genom tvärgående mediepraktiker. Eventualisering är ett begrepp inspirerat av Michel Foucaults idé om »eventalization« (Foucault, 1996) som han beskriver som en slags omkoppling av vad som i en given situation ter sig som naturligt och nödvändigt. Omkopplingarna i den här avhandlingen har gripit in i situationer där teknologisk utveckling presenterats i linje med den evolutionära modellen och dess framstegsideologi.

Det mest framträdande exemplet i fallstudierna är undersökningen av övergången från analog till digital tv i Danmark och ingreppet TV-Hacknight som skapade ett alternativt event ovanpå det officiella.

Eventualisering skall förstås som en specifik interventionsform som omformulerar givna situationer för att berätta andra historier och initiera nya praktiker inom dem.

Omvänd remediering är det andra interventionsbegreppet och rundar på ett sammanfattande sätt också av de konceptuella verktygen för tvärgående mediepraktiker. Bolters och Grusins (1999) koncept remediering utvidgas här till att inte behandla hur det gamla omsätts i det nya men också för att se på hur det förgångna, förstått som ett öppet handlings- och tolkningsrum snarare

än en stängd resurs, inkorporerar det nya och därmed skapar möjligheter för tvärgående situationer mellan det gamla och det nya.

Vad åstadkommer dessa koncept som verktyg om vi betraktar dem som forskningsresultat? På ett generellt plan bygger verktygen en bro mellan teori och praktik: de är användbara i en form av kulturanalys där studieobjektet får lov att tala tillbaka till konceptet (Bal, 2002) och samtidigt utvidgar de en sådan analys med en dialog mellan teori och praktik.

På ett mer specifikt plan, möjliggör verktygen denna dialog mellan teori och praktik inom medie- och kommunikationsvetenskap och därmed bidrar de till att utveckla nya praktikbaserade tillvägagångssätt inom medieforskningen.

Att betrakta koncepten som verktyg kan tyckas motsägelsefullt eftersom de är icke-instrumentella verktyg. De kan dock fortfarande vara produktiva om vi föreställer oss verktygen som en inbjudan till att tänka och praktisera teknologisk utveckling på nya sätt.

Den här verktygslådan består av öppna koncept snarare än instrument och försöker ge form åt en tvärgående ansats som kan bistå framtida forskare att se bortom »det digitala« som den horisont mot vilken all kulturproduktion oundvikligen måste äga rum.

■ 7

David Qviström medverkar i seminariet »Ansvarets gränser« om hur vi kan skriva om asyl­ sökande, migranter och gömda utan att främmandegöra dem ännu mer. Ansvar är ett begrepp som handlar om vad som är lagligt, samtidigt som det handlar om vad som är moraliskt rätt och fel. David Qviström har varit reporter på bland annat Kyrkans Tidning, Expressen och Dagens Nyheter. 2013 tilldelades han Wendelapriset för sina socialreportage.

Utdraget är hämtat från David Qviströms kommande reportagebok Nyttiga människor som ges ut av Natur & Kultur den 28 april 2014. Han har mött flyktingar, asylaktivister, gränsvak­ ter, svartjobbare, präster, tiggare och migrationsministrar. Hans reportage utspelar sig bland ­annat vid Ukrainas gränser, i trånga lägenheter i Göteborgs förorter, i flyktingläger i Jorda­ nien och på Lampedusa efter den senaste stora båtkatastrofen som skakade Europa.

Nyttiga människor

L

ampedusa, oktober 2013 Från land syns ljusen nu. De är äntligen framme.

Den unga mamman står i morgonkylan på däck. Ettåringen har hon knutit om sig på ryggen för att kunna ta sina andra två barn i varsin stadig hand nu när de står nära relingen – sitt fjärde bär hon under hjärtat, det första som ska födas i ett fritt land och inte i Eritrea.

Klockan är runt fyra på morgonen den 3 oktober 2013.

Många av de andra kvinnorna är kvar under däck, men själv är hon nyfiken på Europa. För hundra år sedan stod många av de 50 miljoner européer som emigrerade till Amerika på liknande vis och kisade mot ljusen från New York. Nu hon.

Motorn har stannat, något har gått sönder. Tydligen har fartyget börjat ta in vatten. Ändå är folk ombord lugna – kusten ligger ju inte ens en kilometer bort. De fyrahundra på det andra fartyget som lämnade Libyen samtidigt har redan blivit upptäckta av kustbevakningen och räddade.

De ser ljus från andra båtar i närheten, bara några hundra meter bort. Så nu börjar de skrika på hjälp.

Femhundra människor ropar ur mörkret att motorn har havererat, och de signalerar med ficklampor. Ändå far båtarna vidare.

Då kommer kaptenen på att tillverka ett slags nödbloss. Han tar en filt och dränker in den med bensin.

När han tänder flammar både tyget och den spillda bensinen över hans arm upp, och elden sprider sig ombord. Hundratals människor förflyttar sig samtidigt hastigt styrbord.

Det är då fartyget välter.

Kvinnan som stått vid relingen faller överbord med

8

sina tre barn. Hon syns inte mer, för natten är svart och det är vattnet också. Men de som överlever hör vad hon skriker om och om igen, ända tills hon sjunker: Jag har mördat mina barn, jag har mördat mina barn!

Den kvällen ligger liksäckarna på rad längs kajen i det som på Lampedusa kallas migranternas hamn. På tolv dagar drunknar minst 646 migranter i tre haverier.

Enbart fram till oktober detta år har 35 000 migranter korsat Medelhavet i mer eller mindre sjödugliga, överfulla båtar för att ta sig till Italien och Malta. Lite mer än en båt om dagen, varav varannan måste räddas till havs.

Hur många som aldrig kom fram vet ingen.

I ursinne publicerar Lampedusas borgmästare Giusi Nicolini på Facebook själv en bild på liksäckarna på betonggolvet i hamnens lagerhus.

Questi sono i nostri morti, skriver hon kort. Detta är våra döda.

Som ett eko svarar de många italienare som läser uppdateringen med samma ord.

Questi sono i nostri morti Questi sono i nostri morti Questi sono i nostri morti Våra döda, vårt ansvar. *** Jag skriver reportaget en natt i Palermo på hemväg från denna den största sjökatastrofen hittills med båtflyktingar i Medelhavet. Jag får tvinga mig igenom anteckningarna jag gjort – ögonvittnesskildringarna plågar mig, och det är som att all kraft rinner ur mig medan jag skriver. I elva år har jag rapporterat om flyktingar och

migranter nu. Jag är inte samma person i dag som när Hur ska vi förhålla oss till förföljelse och fattigdom på jag började. andra sidan gränsen? Klungorna av objudna unga män Morfar var kyrkoherde på östra Gotland under kriget. med lätt packning som samlas vid hamnen i Patras eller Han tog emot båtflyktingarna som kom i överlastade Gare de l’Est i Paris eller Roma Termini för att köpslå småbåtar från Baltikum mot Slite. Också den gången om resor vidare norrut mot Tyskland eller Storbritangick ett okänt antal flyktingar under till havs. Har vi nien eller Skandinavien – vad har vi för ansvar för dem, alltså inte kommit längre än så? de andra, de som inte hör till oss? »Det som Italien och Lampedusa ställs inför är euroFråga er det, ni medborgare och journalister och peiska utmaningar. Bilden av hundratals kistor kommer politiker och tiggande trashankar med pappmuggar och jag aldrig att glömma, eller barnens kistor. Jag teologer och vanliga syndare som läser denna såg också de överlevandes desperata ögon«, bok: när uppstår egentligen ansvar? sa EU-kommissionens ordförande Förlåt. Jag sitter på ett hotellrum och Humanitet är valet José Manuel Barroso på presskonfeuttyder mina anteckningar om hur rensen när toppolitikerna kom på unga människor som hoppades på en att ta ett ansvar för blixtvisit till Lampedusa sex dagar framtid i Europa drunknade, och jag dem, de andra, fast efter k ­ atastrofen. Han var tydligt blir känslosam. tagen. Minuterna senare vände det Jag menar så här: migrationspolitik du inte måste, och italienska regeringsplanet åter mot handlar om vilka krav vi ställer på fast det kanske har en Rom medan fly förbannade öbor med de andra, vilka de nu är, för att släppa plakat skrek kom aldrig tillbaka och dem in över gränsen. På så sätt blir pokostnad för dig. mördare utanför stängslet mot landningslitikområdet inte bara ett sätt att mäta av banan. Bara under den dagen bärgades 42 hur vi ser på de andra, utan också hur vi ser kroppar. på oss själva. På så vis är migrationspolitiken en Ett europeiskt ansvar. spegel som inte bara reflekterar vår människosyn, utan Okej. också vår självförståelse i ett krisdrabbat Europa som Fjorton år efter principbeslutet i Tammerfors har EUännu knappast funnit sin gemensamma identitet, om där institutionerna äntligen lyckats enas om en gemensam nu finns någon. asylpolitik. Där finns bara en liten bugg: flyktingarna Questi sono i nostri morti. måste använda illegala vägar för att ta sig in i Europa Våra döda, vårt ansvar. för att göra anspråk på detta skydd. Sanningen är att Humanitet är valet att ta ett ansvar för dem, de andra, länderna fortfarande är allt annat än överens om var fast du inte måste, och fast det kanske har en kostnad gränsen för EU-ländernas ansvar för flyktingar och migför dig. Oavsett om du gör det valet eller inte formar det ranter faktiskt går. Sjöräddning är en sak. Men sedan? dig som människa.

■

»

«

9

Julian Treasure is chairman of The Sound Agency, author and adviser on audio branding.

His four talks on TED.com have been seen by over nine million people. At Media Days 2014 he will give the talk: Everybody’s talking, nobody’s listening.

Julian Treasure asks us to pay attention to the sounds that surround us and shows how a practice of conscious listening can change how we think and feel: productive, stressed, energised, overwhelmed?

In this excerpt from his book Sound Business you can learn what knowledge of your voice can mean to your business. Your sound when you speak powerfully affects what you can achieve in business – and in life.

Sound Business 10

T

The human voice here is no sound more powerful than the human voice. Volcanic eruptions may be louder; music may be more beautiful; a lion’s roar more thrilling; surf more soothing – but the human voice is the only sound that can start or stop a war, direct the course of nations, create amazing technologies, bring people together, underpin every aspect of our commercial activities, and of course say »I love you.« Our voices, like our fingerprints, are unique. There are those who whisper, those who shout; those who mutter and slur, those who boom and enunciate; there is slang or dialect, and there is correctness; there are those with musical, enchanting voices and those with flat, grating ones; there are thousands of languages and millions of accents.

Registers We modulate the raw sound energy from our vocal chords by using resonances in many cavities of the head, throat and chest cavity. This is what creates the different registers of the voice, and why actors and singers sound very different to untrained speakers.

There are four registers. The chest register produces our fundamental tone, and creates our deepest, fullest vocal sound by using the resonance of our large chest cavity. Most Africans are firmly based in this register in their speech. Because it creates

much more sound energy, it’s the one we need when speaking to groups, and is highly developed in actors and professional public speakers who need to project to be understood up to 100 metres away with no micro­ phone. It’s impressive to see a trained person do this without shouting. Anyone can learn, without having to have a chest like Orson Welles or Pavarotti; voice coach Fergus McClelland claims he can teach someone how to move their voice into this register in five minutes, though I think it may take rather longer to become a master of this skill.

The head register is where we generate our higher voice – the one we, in the West, use most of the time.

Resonating mainly in the cavities of the head, it’s more nasal and throaty in sound than the chest register, with less bass and fewer overtones.

When we engage the falsetto register it feels like changing gear, and we move to a higher range of tones altogether. This is the range where Coldplay singer Chris Martin spends much of his time, and is a big part of the band’s familiar and very identifiable sound. Most men rarely go here in conversation unless mimicking women’s voices; however, possibly because it carries flavours of passivity, levity, even ridiculousness, this register is a defensive base for many women, who use it to stay out of the way of dominant male vocal traffic.

There are vocal trainings for women in business that help them to emerge from this form of unconscious selfdeprecation and move into the more assertive head and chest registers.

Finally there is the whistle register, little used and less understood, which creates ultra-high notes (soprano C and above). If you’re a Mariah Carey fan you will be familiar with this register, but the rest of us encounter it very rarely.

» » »

11

Sound Business

Envelopes Having generated sound and resonated it, we create envelopes to shape it by using the muscles of our mouth and face, and by directing air through our nose and mouth. Most of the content (our words) is ­communicated in this last step; this is why we can understand the content of a whisper, which involves no work for the ­vocal chords at all and is effectively just shaped noise, as well as we can the content of a passionate address. As we all know, however, it is difficult to create metalanguage in whisper. Emotion is far better conveyed when we have tone and harmonics to play with.

Projection Being heard at the back is not just a matter of generating from the chest, though it starts there. It also requires the right breathing techniques and the right stance.

Discuss the voice with any actor and it won’t be long before you hear the word »diaphragm«. Where you and I breathe and talk from the top of our lungs, someone who is serious about projecting will be aiming to use air from right at the bottom of the lungs, and pushing it out with focused pressure from the thoracic diaphragm, the huge shelf of muscle across the bottom of our ribcage that controls our breathing. This is the secret of any big voice you’ve ever heard: it comes from big breath and conscious use of the diaphragm.

Almost as important is posture. It’s not easy to project while sitting; almost impossible while lying down.

The best posture is feet square on the ground, about shoulder width apart, facing the audience squarely and standing upright with the weight evenly balanced on the balls of the feet. The best speakers retain eye contact with the audience at all times, speaking to one person at a time and never to all of them together.

Once breathing and stance are correct, projection is all about delivery: clear enunciation, good pace and inflection (both dealt with below) will ensure that the message gets all the way to the back of even a large and crowded room.

12

Prosody Another aspect of the voice that has a radical effect on our effectiveness as communicators is pitch, expressed in speech as prosody – the sing-song inflection in tone we use to add meaning to our speech, for example raising our tone at the end of a question.

It’s important to use prosody, and in business communication it’s generally better to err on the side of too much rather than too little. Another word for boredom is monotony, which simply means »the continuance of an unvarying tone«. If we inflict this on people, boredom is what we will be rewarded with.

Some people naturally inflect well, possibly those with a moiré musical ear, or those for whom sound is the primary sense. Others are not so naturally blessed and they simply have to work at it. Usually it isn’t until we hear a recording of ourselves speaking that we get a true picture of our skill. Most of us can improve.

Prosody varies around the world, and awareness of this is important for anyone communicating with people from different cultures. Some cultures inflect a lot and use a wide range of tone changes, Italian for example, while others prefer a much narrower range and have fewer inflection conventions to choose from, for example German. Cultural differences may be small but very noticeable: for example there is the increasingly common practice of high rising terminal (HRT), where the speaker raises his or her tone on the last syllable of a statement, as if it were a question? Once found mainly in Australia, this is now spreading rapidly among young people in the English-speaking world, particularly the UK and the US? I for one hope it dies out, as it robs speech of variety and meaning.

Transcultural variations in prosody are important in international business, but it is in day-to-day usage that most can be gained. Prosody is a major element of metalanguage, and it can easily communicate key messages, such as the speaker’s level of confidence, interest, enthusiasm, happiness, openness and so on. Why would we want to leave all this to chance in a business conversation? If I am conscious about my prosody, I can

transmit positive messages such as »I’m interested, I’m excited, I’m confident, I’m present and fully engaged, and this is important.« Prosody is something that most people have never consciously considered, and something that is rarely trained in business. I suggest that almost any business will benefit from its people mastering conscious prosody.

Pace How many times have you sat in some pain, listening to a highly nervous public speaker rush through a talk, jumbling words, confusing sense, randomly spraying emphasis around and succeeding only in enrolling the audience in his or her dearest wish, which is to stop talking? Or, equally painful, listening to someone whose sedate pace of delivery never varies, eventually lulling the audience through sheer monotony into a stupefied state not far from coma?

Pace is another potent tool. It can create great emphasis by slowing down and stressing each word deliberately; equally it can generate excitement and ­enthusiasm, usually done with high-paced delivery. It’s also another powerful element of metalanguage, communicating many things that we don’t actually say, particularly about our own state of engagement or excitement.

Any trained top-class public speaker will use pace consciously all the way through their delivery. Why do we allow sales people, call centre staff, shop floor staff and announcers to be completely unconscious about their pace when this is such a powerful aspect of communication?

Accent Some people are more sensitive than others to ­incongruity between their accent and the sounds around them. I have worked many times with people who came to London from parts of the UK with strong regional accents, and who consciously worked at changing their sound, losing the regional intonation and pronunciation and replacing them with a more acceptable modern London version of what the BBC

used to call »received pronunciation« (RP).

Accents can be a problem in business. A very strong regional or national accent can get in the way of communication, making it harder for people to understand what’s being said and creating scope for misunderstandings, errors and conflict. ­Sometimes this is unavoidable, but often it can be avoided either by changing the speaker or by changing the accent. It’s rare to see voice or accent coaches working in businesses, but this will surely change.

Many accents have what we could call overtones – judgements, assumptions, instant emotional reactions – which result from both the nature of the place and the people owning the accent, and the upbringing and attitudes of the person hearing it. Sometimes these overtones have a broad currency, prompting similar reactions across a wide range of listeners – hence the concentration of call centres in areas where speakers’ overtones are positively perceived, and the lack of call centres in areas where speakers’ overtones are negatively perceived.

In the UK for example, we have seen concentrations of call centres in areas which are commonly perceived as having pleasing accents, such as Liverpool, Ireland, the lowlands of Scotland and the North East. But variety is important too: the BBC has for several years had an active policy of increasing the number of pleasing regional ­accents heard in its programming, moving away from a uniform RP delivery.

It’s important to be sensitive to the whole subject, considering both aspects of accent – comprehensibility and overtones – when selecting communicators.

■ 13

Filminstitutet och Emma Gray Munthe, redaktör för Augmented Society, anordnar ­seminariet Titta på film, se världen under Meg14. Filmen är en spegel av vårt samhälle och vår tid. Augmented Society – » förstärkt bild av samhället« – är ett webbaserat pro­ jekt från Filminstitutet som syftar till att lyfta fram hur film kan belysa verkligheten.

Konceptet är enkelt: olika personer bjuds in att kommentera aktuella frågor och samhälls­fenomen utifrån en film som gett dem – eller som kan ge andra – insikt, kunskap eller djupare f­ örståelse. På Meg14 kommer en panel att dela med sig av sina filmtips och tankar med utgångspunkt i supervalåret 2014.

Augmented Society

P

å fredag börjar de XXII olympiska vinterspelen i Sotji. Här kopplar Jonas Lindkvist, filmvetare och skribent på sportbloggen Bortom linjen, dem till filmen Moneyball – och skriver om OSgrenarna som »an island of misfit toys«. »You’re threatening the way that they do things.

Everytime that happens, the people who are holding the reigns go bat shit crazy.« John Henry, ägare av Boston Red Sox – Moneyball.

På fredag drar de olympiska vinterspelen i Sotji i Ryssland igång, ett arrangemang kantat av skandaler och politik. Fruktansvärda arbetsförhållanden, hundratals miljarder kronor av spenderade propagandapengar och anti-hbtq-uttalanden av ryska politiker från lokal nivå ända upp till högsta instans. Men i stället för att fokusera på det negativa (det görs och kommer att göras tillräckligt ändå), vill jag lyfta fram det positiva med OS. Vad är det som gör att jag älskar olympiska spel mer än någon annan populärkulturell yttring?

Det enkla svaret är: Mångfalden av grenar, den inkluderande grundtanken, samt de nya berättelser som uppstår vid varje mästerskap. Tre aspekter som man också kan hitta i Bennett Millers Moneyball från 2011.

Filmen berättar den verklighetsbaserade historien om hur Billy Beane (Brad Pitt), General Manager för basebollklubben Oakland Athletics, anlitar spelaranalytikern Peter Brand (Jonah Hill) för att med hjälp av matematiska formler hitta spelare som ingen annan klubb har upptäckt på grund av fördomar och missuppfattningar.

Därigenom förändrar de synen på baseboll som sport.

För mig är OS-grenarna lite som »an island of misfit

14

toys«, som Brand kallar de underskattade basebollspelarna i Moneyball. På grund av fördomar är det många grenar vars potential aldrig uppmärksammas i den vardagliga idrottsbevakningen. I stället fokuserar man på de stora snygga stjärnorna som säljer många biljetter, i Sverige främst herrfotboll och herrhockey. Men under varje olympiskt spel ritas kartan tillfälligt om. Ett OS-guld är ett OS-guld, och oavsett vilken gren det tas i skapar det enorm uppmärksamhet. Nya tittare kommer kanske nu att lära sig uppskatta finesserna i sporter som curling och skeleton.

Under dryga två veckor erbjuds en avsmakningsmeny med det bästa av vad idrott har att erbjuda. Kombinationen av oväntade idrotter ger mästerskapet styrka, precis som kombinationen av oväntade förmågor och outnyttjad potential ger det nya Oakland A’s sin styrka i Moneyball.

Grundtanken med de olympiska spelen är att idrottare från alla världens länder ska mötas i fredlig kamp.

Den olympiska flaggan med de förenade ringarna symboliserar världens fem kontinenter och de olympiska principerna, som alla medlemsländer måste skriva under på, förbjuder alla former av diskriminering. Alla ska ha möjlighet att utöva idrott, alla ska inkluderas, och det är en tanke som jag älskar. Tyvärr stämmer inte verkligheten alltid överens med idealen.

Under lång tid var amatöridealet ett av de viktigaste ledorden för den olympiska rörelsen. Problemet var att det då endast var praktiskt möjligt för personer med egen förmögenhet att delta i de olympiska spelen. Idrottare har även idag olika förutsättningar att kunna utöva

» ... inkluderandet är sin sport, precis som när Oakland A’s kämpar mot en orättvis ekonomisk verklighet med en tredjedel av de bästa lagens budget. Det krävs pengar för att konkurrera internationellt, och får man inget stöd från stat eller sponsorer kan det vara omöjligt att fortsätta.

Etnicitet, kön och sexualitet har också alltid varit avskiljare för vem som har möjlighet att utöva idrott.

Svarta idrottare hindrades länge från att delta, och när de fick vara med var utbudet av grenar kraftigt begränsat utifrån resurser och normer. Nordisk kombination är den enda vinteridrott på OS-programmet i Sotji där kvinnor inte deltar, men förutsättningar och möjligheter, till och med regler i vissa grenar, skiljer sig fortfarande markant mellan män och kvinnor. Och att vara öppet homo- eller bisexuell idrottare kan i Sotji, med rådande lagar och normer, vara förenat med livsfara. Det är knappast en verklighet i fas med den olympiska tanken om inkluderande, men tanken att en förändring är möjlig finns fortfarande kvar.

I Moneyball är ambitionen att skapa ett vinnande lag, inte att arbeta mot diskriminering, men inkluderandet är precis vad som blir effekten när man använder sig av spelare som bryter normer och förväntningar. Ett vinnande lag genom att se idrottaren, se resultaten, inte stirra sig blind på utsidan. Typexemplet är pitchern Chad Bradford, som förbisetts av de stora lagen för att han kastar konstigt, men som får chansen att glänsa i Oakland A’s. »How can you not be romantic about baseball«, säger Beane när Brand visar honom ett metaforiskt klipp där en överviktig catcher slår en homerun utan att veta

om det. Det är då precis vad som blir idrott är som bäst, ­effekten när man när man kan få ­använder sig av spelare romantisera den genom de berättelsom bryter normer och ser som uppstår vid förväntningar. varje stort mästerskap – och sällan är historierna så fängslande som under ett vinter-OS. Stephen Bradburys osannolika OS-guld 2002 när allt omkring honom samverkade för att ta honom till finalen, där alla motståndare sedan föll i sista kurvan. Anja Pärsons OSbrons i kombination i Vancouver 2010, taget dagen efter karriärens värsta krasch i samma störtloppsbacke. Eller varför inte Maria Rooths kärleksfyllda hyllning till lagkamraterna efter semifinalsegern mot USA i damernas ishockeyturnering i Turin 2006?

Det är svårt att inte bli romantisk när det gäller idrott.

Olympismen, den olympiska grundtanken som definierad i IOKs principförklaring, innebär kombinationen av atletiska förmågor med kultur och utbildning. Det är en fantastiskt vacker idé och målbild, ofta bortglömd i kampen om vinster, pengar och prestige. Min förhoppning inför OS i Sotji är att det är den grundtanken som kan få dominera sättet vi ser på idrotten och dess aktörer. Mångfald, inkluderande och de underbara berättelserna som förhoppningsvis i förlängningen kan förändra spelet.

■

Jonas Lindkvist

«

» » »

15

Augmented Society

» Jag var nyligen och såg Alfonso Cuaróns ­Gravity (2013). Den tog mig på djupet. Ett påkostat rymdäventyr säger du, en allegori över flyktingkatastrofen i Syrien säger jag.«

N

athalie Besèr är journalist, fotograf och ­Mellanösternexpert. För närvarande skriver hon för TT och är chef för den fristående konsultorganisationen Mid-East Advisors. Här kopplar hon flykten från Syrien till rymdfilmen Gravity. Över 120 000 människor har dödats i inbördeskrigets Syrien och nära 2,3 miljoner är på flykt. Vägarna ut ur helvetet leder till Jordanien, Turkiet, Egypten och Libanon. Därifrån tar sig ett stort antal vidare, ofta över Medelhavet mot Europa. Många drömmer om Sverige som sista anhalt och är beredda att sätta inte bara sina egna, utan också sina barns liv på spel när de betalar smugglare för att ta dem över havet. I flyktingbåtarna transporteras de som boskap över Medelhavet.

Ingen vet hur många som drunknat till följd av kapsejsade flyktingbåtar, men det är många. I oktober drunknade minst 200 utanför Malta när deras libyska smugglare sänkte den båt de transporterades i. Varje förlorat liv har sin egen historia, sina egna erfarenheter och drömmar. För alltid borta. Den unga kvinnan som födde sitt barn mitt i paniken i vattnet. Bärgarna bar upp

16

två kroppar, en liten som inte ens hunnit börja leva. För överlevarna stannar minnena kvar. Kanske ett outhärdligt av att ha släppt taget om sitt barn.

Jag är Mellanösternexpert och Syrien och flykting­ katastrofen är en av de saker jag sysslar med. Det går inte att vänja sig. Aldrig. Vetskapen om det som hänt finns med en. Alltid. Jag var nyligen och såg Alfonso Cuaróns Gravity (2013). Den tog mig på djupet. Ett påkostat rymdäventyr säger du, en allegori över flyktingkatastrofen i Syrien säger jag.

Dr Ryan Stone är ute på rymdpromenad med den erfarne astronauten Matt Kowalski som gör sin sista expedition. Den annars rutinmässiga servicen av Hubble Space Telescope förvandlas till en katastrof när en rysk missil träffar en satellit och skapar en kedjereaktion av rymdskrot och förstörelse. I teamet ute i rymden är det bara Stone och Kowalski som överlever den första skrotattacken och rymdfärjan är totalförstörd. Kontakten med Mission Control är bruten och all kommunikation efter det sker i blindo.

För mig var det de brutala attackerna i Homs, Syrien

som jag kände där i salongen. Kowalski blev en Raeed och Stone blev en Aliaa, två av dem som klarade sig undan Assadregimens massiva attacker på staden. Med nöd och näppe. Två människor som måste inleda sin långa och farofyllda färd mot en annan ort. Vilken?

I Gravity går färden mot den Internationella ­rymdstationen (ISS) som finns 100 kilometer från dem.

Där kanske de kan hitta en räddning. Stones syre är på väg att ta slut. Klaustrofobisk transport där de hinner småprata om allt och om Stones döda dotter.

I Syrien gick färden kanske till Libanon. Genom rebellkontrollerade områden där Al Qaeda vunnit stora framgångar. I filmen har de 90 minuter på sig innan nästa skrotattack kommer. I verkligheten måste flyktingarna hålla sig undan Assad-vänliga trupper och rövarband.

I Gravity upptäcker de att ISS inte kan ta dem tillbaka till jorden och Kowalski slungas ut i rymden. Han klipper av bandet till Stone, eftersom han vet att han kommer att dra med sig henne ut i tomheten. »Du måste lära dig att släppa taget«, blir det sista hon hör honom

säga. Jag ser syriska flyktingar som sjunker ned i djupet i Medelhavet.

Stone fortsätter sin kamp för att överleva och i en lång sekvens är hon filmad som ett foster i rymdkapseln.

Plötsligt hör hon en röst i radion, men det visar sig att det är en radiosändning från jorden. Nära men ändå så långt bort. För mig var rösten det internationella samfundet med sitt käbblande och sin totala oförmåga att hantera katastrofen i Syrien.

Efter en brand, ett självmordsförsök, hallucinationer som ger henne nyckeln till hur hon ska starta farkosten, och en återresa genom atmosfären undkommer hon drunkning i sin kapsel när hon slutligen nått jordytan.

Trött men oändligt glad kravlar hon sig upp på stranden och kollapsar.

Aliaa kom kanske fram till flyktingförläggningen i Säffle till slut.

■

Nathalie Besèr 17

Erika Bjerström deltar på Meg14 i seminariet Svarta hål i en global nyhetsrapportering. Frågan är om nyheter från olika delar av världen bidrar till en större tolerans, samhörighet och förståelse eller om fördomar istället befästs och distans skapas.

I boken Det nya Afrika presenteras den afrikanska kontinenten som en plats för värl­ dens ­snabbast växande ekonomier. Men Afrikas utveckling har förbisetts av såväl media som av b ­ iståndsindustrin menar Erika Bjerström i denna uppgörelse med gamla stereo­ typer som skildrar Afrika som en kontinent bestående av katastrofer, befolkad av offer.

I möten med modedesignern i Zambia, IT-miljonären i Tanzania, PR-konsulten i Liberia, mobilförsäljerskan i Ghana, sjukvårdsministern i Rwanda och eko-bonden i Etiopien teck­ nar SVT:s utrikeskorrespondent Erika Bjerström bilden av det nya Afrika.

Det nya Afrika

J

ag vet precis när det hände. Jag och fotografen Jag förbereder mina intervjufrågor. Så här i efterhand Ronald Ver­hoeven var på reportageresa i Kenya. inser jag att jag närmade mig dessa »exotiska« kvinnor Som vanligt hade vi på SVT:s nyhetsredaktion i med västvärldens förutfattade meningar. I min föreställförväg gjort upp om vilka intervjuer som skulle ning var deras konsthantverk en liten sidoinkomst för göras. Och som vanligt var det en lista över kriser ett utsatt folk. och problem: massajernas ändrade livsstil till följd av Vi pratar om vilka pärlor de använder, Ruth visar mig ­klimatförändringarna, flyktinglägren, vattenbristen. ett enormt halsband med meterlånga pärlhängen som Vi körde ner i den majestätiska Rift Valley, med används enbart vid bröllop. Och då säger hon i förbisugande, hisnande perspektiv av oändlig savann. Röd farten: »Vi exporterar våra smycken över hela världen. jord, gulnat gräs som doftade sött i den torra vinden, Affärerna går extra bra sedan vi var med på en modemaraboustorkar som seglade ovanför oss, här och där mässa i Paris.« stod enstaka graciösa akacior, och termitmyrornas höga Där och då förändrades min världsbild. Export över torn avtecknade sig mot den klar­blå himlen. hela världen? Massajkvinnor på ett flygplan? Till Paris?

Inne i massajernas by skulle vi intervjua kvinnorna Jag började ställa helt andra slags frågor. Som journalist om vattenbristen, vi hade hört att de fick vandra allt lämnade jag min föreställning om dessa kvinnor som längre för att hämta vatten. På gräset bakom passiva offer och bemötte dem istället som de sina hyddor satt Ruth och hennes grannaktiva resursstarka personer de är. Och jag kvinnor och tillverkade traditionella lärde mig flera saker. Framför mig hade konst­hantverk – halsband, armringar jag skickliga affärskvinnor. SmyckesDär och då och örhängen av svarta, röda, gula tillverkningen är ingen sidoinkomst. förändrades min världsbild. och gröna pärlor. Kvinnorna var Massajerna må leva sina liv på barfota och iklädda sedvanliga savannen med sin bo­skap, i enkla Export över hela världen? skynken, armringar och stora halshyddor utan el, men – Ruth visar ­Massajkvinnor på ett smycken. sig ha en mobil invirad i sitt höftflygplan? Till Paris?

Ronald börjar filma. Hantverskynke, hon lever ett traditionellt liv kande massajer blir ju fina tv-bilder. men är också uppkopplad, precis som

»

«

18

miljarder andra globala med­borgare. Hon berättar att hon dagligen får uppdateringar om exportmarknader för deras eftertraktade etniska smycken.

I den här boken skildrar jag en väldig kontinents resa mot välstånd, men jag beskriver också min egen resa.

Det fattiga och krisande Afrika som ständigt skildras i våra nyhetssänd­ningar är bara en bild av verkligheten.

På grund av medias ständiga fokus på negativa nyheter har jag och mina journalistkollegor förbisett den större bilden, nämligen hur ett annat Afrika faktiskt växt fram mitt framför ögonen på oss. Media har fastnat i ett perspektiv där Afrika blivit synonymt med en offerroll och med konflikter.

Efter mötet med massajkvinnan Ruth reste jag hem och började göra research med en helt ny inriktning.

Ruth hade gjort mig mer ödmjuk och fått mig att inse att jag hade stora kunskapsluckor när det gällde den snabba förändringen som pågick på kontinenten. Jag sökte och fann helt andra slags nyhetsreportage. När jag sedan reste iväg igen, var det med nyväckta frågor i bagaget. Och aldrig tidigare har den kana­densiske journalisten John Sawatskys intervjuteknik kom­mit till större nytta: att ställa öppna och effektiva frågor så att man som journalist får reda på saker man inte har en aning om. Jag ställde nu alltså enbart frågor som inte kan besvaras med ett ja eller ett nej, till exempel »hur

ser dina framtidsplaner ut?« eller »vad har du för alternativa handlings­möjligheter?«. På så sätt fick jag syn på ett nytt Afrika, ett annat Afrika som existerar sida vid sida med de allt mer säl­lan förekommande kriser som media alltjämt ägnar stort ut­rymme åt.

I årtionden har medias rapportering från Afrika handlat om krig, folkmord, sjukdomar och svält. Nyhetsjournalister skickas till krishärdar som inbördeskriget i Sierra Leone, Mali eller till flyktinglägren i Kenya. Vi blir inte utsända för att göra reportage om växande ­ekonomiskt välstånd, en explosiv IT-utveckling i till exempel Ghana eller för att berätta att Rwanda har en fungerande statsförvaltning – bara nitton år efter folkmordet.

Medias dramaturgi, där en nyhet nästan alltid är en nega­tiv händelse, ett problem eller en kris, är en av förklaringarna till att många länder på den afrikanska kontinenten sedan mitten av 1990-talet i tysthet genomgått en dynamisk utveckling som helt hamnat utanför västmedias radar. Hur sensationell utvecklingen faktiskt är, finns sammanfattat i FN:s senaste Human Development Report från 2013, som har rubriken »The Rise of the South«: »Syds uppgång saknar historiskt motstycke i hastighet och omfattning. Aldrig har levnadsförhållanden och framtidsutsikter för så många människor förändrats så snabbt och dramatiskt.« ■ 19

En tryckt sak ifrån Arkitektkopia Arkitektkopia är en rikstäckande tryckerikedja med helhetslösningar bestående av tryck, tjänster och applikationer.

Vi hjälper idag ca 18.000 kunder om året med tryckt och digital information som ska spridas eller sparas. Allt ifrån skyltar, fasadvepor till broschyrer, brevpapper och utställningssystem. Vi har även kundanpassade lösningar som förenklar vardagen för er. Vi har bl a utvecklat de molnbaserade tjänsterna Web2Print och Web2Market som hjälper marknadsavdelningar att hantera företagets marknadsmaterial.

Med närheten genom våra 30 lokalkontor samt våra tre stora produktionsanläggningar i Stockholm, Malmö och Göteborg kan vi leverera både snabbt och stort. Arkitektkopia vänder sig till alla som behöver kommunicera – tydligt och snabbt.

Läs mer på www.arkitektkopia.se

20