Ur minnenas arkiv

Ur

minnenas arkiv 24 utvalda ber채ttelser av SKPFs medlemmar

Ur minnenas arkiv En dag kontaktades förbundet av Gunno Andersson från Sala, en allmänt kulturintresserad medlem i förbundet. Han trodde att många medlemmar har en hel del nedskrivna berättelser gömda i sina byrålådor. Hans idé om att göra en bok av dessa berättelser resulterade i en skrivarskola i vår tidning SKPF Här&Nu. Vi uppmanade läsarna att skicka in sina berättelser till det som eventuellt skulle kunna bli en bok.

Nog anade vi att det skulle komma in några bidrag från läsarna, men att det skulle bli så många översteg våra förhoppningar. Det var många som hade skrivit små noveller eller dikter om arbetsliv, kärlek, vänskap, och barndom. Närmare 100 medlemmar skickade oss sina bidrag. En del var skrivna för hand en del på maskin och en del digitalt. Det var ett tufft och svårt jobb att välja vilka av dem vi skulle ha med i boken.

Gunno gjorde tack och lov det första urvalet och när det slutliga urvalet var gjort utsågs Mattias Hagberg, journalist på Här&Nu, till redaktör för boken. Redaktionsrådet för vår medlemstidning beslutade att ge Helena Bergendahl uppdraget att illustrera Ur minnenas arkiv.

Förbundets kongress 2014 i Örebro blir bokens ”releaseparty”.

Ett stort och hjärtinnerligt tack till er alla som bidraget med berättelserna till den här boken.

SKPF Svenska KommunalPensionärernas Förbund Annastina Hörnfeldt Förbundssekreterare

Copyright © SKPF 2014 Illustrationer: Helena Bergendahl Grafisk form: Rivista AB Tryck: Alfredssons, Rinnavägen 17, 517 33 Bollebygd, 2014 2

Ur minnenas arkiv

Innehåll Arne glömde aldrig Petruscka

Per Lindström

4

Att återkomma

Berit Gustavsson

10

Den kalla sommaren 1946

Ingvor Uhlin

14

De sökte granens ro

Sven E Blomquist

26

En biltur med otur

Sven E Blomquist

30

En chockerande upplevelse 1966

Gunno Andersson

35

Ett sommarminne

Ann Leivo

38

Ett spännande möte

Edith Pettersson

46

En hund att älska

Eva-Britt Olsson

54

Lindas dröm om kärleken

Seija Kankanpää

57

Mormor, du måste baka bullar med oss

Sissi Goodman

59

Om jag inte minns fel

Jenny Delborg

62

Trimmade mopeder

Ann-Louise Liljeberg

64

Vanten och strumpan

Rose-Marie Löfstedt

67

Nordvärmland – mitt Klondyke

Siv Drewitz

68

Josef ”Texas” Johansson 1867-1969

Karl-Erik Johansson

72

Indien

Monica Smedberg

78

I väntan på bussen

Christina Bengtsson

80

Ett obehagligt missöde

Gunno Andersson

84

Höstbesvär

Bernt Klingvall

86

Min barndoms sommarland

Jenny Jonsson

88

Mjölkörten

Leif Blomgren

90

Vänner för livet

Gull-Britt Gertz

92

En vardag för en 14 års tös 1955 i Malmö Brita Liljeberg

Ur minnenas arkiv

50

3

Arne glömde aldrig Petruscka PER LINDSTRÖM

Arne går omkring och städar i sin lägenhet i ett litet samhälle i Skåne. Han är 75 år och änkling sedan två år tillbaka. När han dammar av förstoringen på sin döda fru stannar han upp. Han håller tavlan i händerna ett tag och ser på sin fru, sedan börjar han tala till henne.

– Ja du Ulla, vi fick hela 52 år tillsammans du och jag. Fina och bra år, utan några större kriser och konflikter. Lite småbråk kunde det väl bli emellanåt, men det är ju sånt som hör till. För det mesta så älskade och respekterade vi varandra.

Tre friska och välartade barn fick vi också, som vi kan vara stolta över. Du var en god hustru och mor Ulla, tack ska du ha för det (han gör ett kort uppehåll fortfarande betraktande tavlan, och fortsätter sedan).

– Men ser du min kära gumma, jag kan inte glömma Petruscka. Ja, nu undrar du väl vad jag menar och det med rätta, för du vet ingenting om det jag nu ska berätta och bekänna för dig. Skulle väl ha gjort det medans du levde se, men jag var rädd för att det skulle påverka vårt äktenskap negativt.

Det hände sig i min ungdom. Jag var 18 år och jobbade som bonddräng på en gård här i Skåne. Där fanns också en äldre dräng som var sjuk. Han hette Erik och hade slitit hårt i många år i Kanada, där han ådragit sig en konstig, obotlig sjukdom som sakta men säkert bröt ner honom fullständigt.

Han hade återvänt till Sverige medan han var någorlunda frisk och fått anställning som dräng på gården. Men snart tog orken slut och han tvingades sluta arbeta endast 47 år gammal. Den hygglige patron Jönsson lät honom dock bo kvar på drängkammaren, trots att han inte hade någon nytta av honom. Erik och jag blev mycket goda vänner. Jag vistades ofta hos honom. Handlade hem varor, bar in vatten och ved samt städade litet åt honom. Ja, jag sökte hjälpa honom så gott jag kunde. Trots sin svåra sjukdom och trots att han visste vad som väntade honom så blev han aldrig bitter och deppade.

Nej, han var ofta på bra humör och kunde till och med skämta om sin svåra situation och belägenhet.

Det bästa jag visste var att sitta på hans kammare och lyssna till hans berättelser om hans vilda liv i Kanada bland friskusar, skojare och prostituerade. Han fick mig att längta ut i världen, till främmande, spännande länder. Efter ett par år så kom Ur minnenas arkiv

5

då den ofrånkomliga dagen. Jag hade varit hos honom på eftermiddagen och han hade känt sig mycket trött. På morgonen dagen efter låg han död i sin säng. Jag sörjde honom och saknade honom mycket.

Det gick en tid och plötsligt en dag blev jag skrajsen då fjärdingsman kom och sökte mig med myndig uppsyn. Men han hade bara trevliga nyheter med sig. Erik hade testamenterat allt han ägde till mig. Bland en del andra prylar av diverse slag fanns också en Harley Davidsson motorcykel med tillhörande campingutrustning, samt dessutom en stor summa pengar. Givetvis blev jag toppenglad! Började genast lära mig köra mc:n. Det gick riktigt bra och snart hade jag tagit körkort. I min hjärna smiddes vilda resplaner och jag tyckte att hela världen nu låg öppen för mig. På sommaren bestämde jag mig för en campingtur ner genom Europa. Patron Jönsson hade beviljat mig två veckors semester och önskade mig lycklig resa.

Jag kände mig obeskrivligt fri och lycklig när jag, en svensk bonddräng, nu susade fram mot okända mål, ja fri som fågeln. Överallt mötte jag vänliga och hjälpsamma människor. Ingen blev förbannad och ville slå mig på skallen för att jag inte kunde språket, som jag hade befarat.

Nej, allt gick över förväntan bra ner genom Danmark, Tyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien.

Men så, där ute på vischan i Rumänien lade mc-n plötsligt av. Jag befann mig i en liten by med små trevliga hus och prunkande trädgårdar någonstans i södra Rumänien. Svärande några saftiga eder rotade jag fram verktygspåsen. När jag så för ett ögonblick lyfte blicken, stod där vid min sida, en mycket vacker kvinna i min egen ålder. Hon hade långt, svart hår, brunbränd slät hud, vackra bruna ögon och ett vänligt leende. Hon bar en tunn röd klänning, som perfekt framhävde hennes kropp och jag tappade tändstiftnyckeln i min häpenhet. Hon skrattade ett härligt gott skratt och sade något på rumänska som jag inte förstod. Erik hade lärt mig några meningar på engelska som jag nu provade med någon liten framgång.

Med dålig engelska och teckenspråk från båda håll förstod vi varandra hjälpligt.

Kvinnan hette Petruscka och hon bjöd mig nu in mig till sig i ett litet hus strax intill, där hon bodde tillsammans med sin mor. Modern, som hette Olga, var en medelålders, något mullig, men vacker och välväxt kvinna. Hon var vänlig och mycket nyfiken på mig, men pratade bara rumänska och ryska. Med Petrusckas översättning fick hon dock snart klart för sig vad jag var för en kanalje. Båda kvinnorna dukade nu fram ett digert bord med läckerheter till mig. Eftersom det var sen eftermiddag och jag hade färdats långt, var jag kanonhungrig och käkade som en häst. Petruscka berättade nu att bara hon och modern som var ryska, bodde i 6

Ur minnenas arkiv

huset. Hennes far, som var ungrare, hade omkommit vid en olycka för många år sedan.

Jag för min del, lyckades förklara var jag hörde hemma och varför jag kuskade omkring på detta sätt. Efter att jag kalasat mig proppmätt på den goda maten och hinkat i mig en flaska vin, var det härligt att få vaska av sig svett och vägdamm i husets tvättstuga. Och sedan, när Petruscka visat mig deras stora välskötta trädgård, var dagen tillända. Hon erbjöd mig att få tälta i trädgården, vilket jag var mycket tacksam för.

Vinkande god natt försvann hon sedan in i huset. Jag hade bara legat en liten stund i tältet när det hördes steg som närmade sig. Någon stannade till och knäppte med fingrarna mot tältduken. Med ens greps jag av stark oro, vem kunde det vara? Var det en rånare? Eller ändå värre, mördare! Hade jag gått in i en fälla?

Jag befann mig i främmande land helt försvarslös och var ett lätt byte. Smög mig försiktigt fram och kikade döskraj ut genom dragkedjan. Där stod, till min stora överraskning, Petruscka. Hon hade en liten väska i ena handen och ett fat med godsaker i andra handen, och hon ville komma in till mig. Jag bara gapade!

Klart hon fick! Väl inne gav hon mig en ännu större överraskning. Hon kom helt spontant rakt in i min famn och kysste mig, och helt automatiskt slog jag armarna om henne och kysste tillbaka. Vi kramades och kysstes vilt och ohämmat en lång stund. Det var på något sätt självklart och naturligt att vi skulle göra så.

Den lilla väskan visade sig vara en resegrammofon och Petruscka satte nu på en skiva. Sedan älskade vi i takt till tonerna av Katjuska. Petruscka hade en fantastiskt ljuvlig kropp, och hon gav mig en upplevelse som inte var av denna världen. Hon var fullkomligt ogenerat fri i vår sexuella samvaro och vi njöt båda helt ohämmat.

Detta skulle pågarna där hemma ha vetat om. Här var det friska takter. Helt annat än med dom malliga, pryda surdäkorna hemmavid. De kunde gå hem och dra något gammalt över sig, varenda en.

Sent lämnade Petruscka tältet och jag låg länge vaken och njöt. En obeskrivligt härlig känsla genomströmmade hela min kropp. Var detta verklighet eller bara en dröm? Måste nypa mig i armen för att riktigt fatta att jag var vaken och att jag fanns till här och nu.

Vem var denna kvinna som så oreserverat gav sig till en helt okänd man första kvällen och dessutom på eget initiativ. Var hon en dålig kvinna? Nej, jag kunde absolut inte se det så. Allt hade känts så rätt och naturligt mellan oss. Som om det var förutbestämt att vi två skulle träffas och ryka ihop. Kanske hade vi nötts i ett tidigare liv, vad vet jag. Nej, jag såg istället upp till denna glada, friska, positiva Ur minnenas arkiv

7

kvinna, som visste vad hon ville och tog för sig, utan att bry sig om gamla tramsiga tabun. Denna natt sov jag den allra härligaste ynglingasömn natten igenom.

När jag dagen därpå fick igång mc:n och tänkte fortsätta min färd blev Petruscka ledsen och bad mig stanna, vilket jag mer än gärna gjorde. I hela sex dagar blev jag omhuldad, ompysslad och matad som en gökunge i detta paradis. Petruscka tog mig med på härliga promenader i de vackra omgivningarna. Ibland tog vi mc:n och åkte till någon undanskymd sjö, där vi solade och badade nakna. Sommarvädret var hela tiden det bästa tänkbara. Varje kväll kom hon till mig i tältet med grammofonen och godsaker. Ja, det var härliga, oförglömliga dagar, Men inget varar för evigt, även om man ibland önskar det. När tiden var inne att ta farväl var vi båda överens om att vi måste träffas igen. Det kändes mycket svårt att skiljas.

Efter massor av kramar och kyssar och auf wiedesehen bar det iväg. Petruscka stod där gråtande och vinkade så långt jag kunde se henne. Hemkommen längtade jag genast tillbaka till henne något fruktansvärt. Det tog många veckor innan jag blev normal boddräng igen. Jag återvände nästa sommar på en vecka och likaledes sommaren därpå en vecka. Dessa sammanlagt tre veckor var den bästa tiden i mitt liv.

Ja, förlåt Ulla att jag säger så. Nu blev det så att jag träffade dig och du blev med barn så vi var tvungna att gifta oss. Men, som sagt, vi har haft det bra tillsammans du och jag, och jag kan inte klaga på något. Jag ångrar inget. Men jag kan aldrig glömma Petruscka.

Undrar just hur hon har det nu, om hon lever vill säga. Hon blev nog ganska besviken på mig när jag skrev till henne att vi skulle gifta oss och väntade barn.

Det kändes tungt och svårt att skriva det brevet till henne.

För någon vecka sedan totade jag ihop ett nytt brev till henne och talte om att jag nu var änkling och levde ensam. Men som sagt, hon kanske inte finns mer. Och om hon lever så kanske hon har en man eller också struntar hon i mig efter alla dessa år. Jag har inga förhoppningar.

Det ringer på dörren och Arne går för att öppna. Vem står där om inte Petruscka! Fortfarande mycket vacker och sexig trots sin ålder. Grammofonen har hon med sig! Arne tar sig för pannan och tror inte sina ögon. Petruscka kastar sig i Arnes famn. Arne låser dörren och ut strömmar snart tonerna av Kalinka Kalinka.

8

Ur minnenas arkiv

Ur minnenas arkiv

9

Att återkomma BERIT GUSTAVSSON

Jag är tillbaka på ön där mitt liv en gång började. Tillbaka till havet, strandstenarna och klipporna. Tillbaka till marken med stugan som såg mig ta de första stapplande stegen.

Omgivningen känns igen, men är ändå så annorlunda. Jag går upp för samma trapp, där jag som barn sprang tusentals gånger, sätter nyckeln i låset och kommer in i köket. Där står fortfarande köksbordet med stolar som är målade blå.

Blå som himmelen en vacker sommardag. De står där vid fönstret ut mot havet och solen.

Här tänkte jag mig njuta några ensamma dagar denna sommar.

Jag tittar ut genom fönstret och noterar att där farfar och far en gång hängde sina nät till tork, bland malört, svinmolla och nässlor, där är odlad gräsmatta nu, med små blomrabatter och prydnadsbuskar. Blicken vandrar ner mot stranden.

Stenen, där måsarna brukade samlas, ligger på exakt samma ställe som förr, men det syns inte en enda mås idag. De har nog sökt sig andra jaktmarker sedan fisket här snart är ett minne blott. Men en och annan jolle ligger fortfarande i de gamla ”kåsarna”.

Efter frukost följande dag går jag, tillsammans med ”Selmahunden” norr ut mot Bönsäcken. Den gamla rullstensåsen ringlar sig, precis som förr, ut i havet mot Hällahåle på fastlandet.

Farfar berättade om en jättekvinna som blev lämnad på ön. Hon såg sig ingen annan utväg än att börja bära stenar för att lägga en bro och på så sätt ta sig torrskodd över sundet. Men det bar sig inte bättre än att förklädet, som hon transporterade stenarna i, gick sönder och bron blev aldrig färdig. Hur det gick med kvinnan förtäljer inte historien.

Jag tar upp en sten, stryker med fingret över dess yta. Den känns len som silke, slipad av havets alla stormar. Stenen slinker ner i fickan, att ta fram och hålla i när livet känns taggigt.

Vi fortsätter vår vandring upp mot Engelska kyrkogården. Där har rests en sten och minnesplatta som berättar att ”Här vilar engelska sjömän som dog i tjänst åren 1810 – 1812, då krigsfartyget Victory låg för ankar utanför ön.

Vi fortsätter över ”Gibraltar” och ”Karahalla” och kommer snart upp till fyren.

10

Ur minnenas arkiv

Därifrån har man en vidunderlig utsikt. Vid klart väder ser man ända bort till ”Stenshuvud”.

Ingen fyrvaktare finns här längre. Det är slutklättrat för deras del, i den gamla nötta och vindlande trappen som leder upp till översta tornet. Numera är det turister som tar sig dit upp för utsiktens skull. Fyrfolkets bostäder har nu byggts om till vandrarhem.

Grinden är öppen och jag kan inte motstå lusten att traska in och beträda marken där jag lekte, i en avlägsen tid, med fyrpersonalens barn. Det känns lite som ”här har du ingen rätt att vara längre” så jag smiter ut igen, med för länge sedan tystnat barnstoj ringande i huvudet.

Jag går och sätter mig i ”Dällen”, en dal skyddad av stora stenhällar på båda sidor. Här har man utsikt mot staden. På kvällen ser man stadsljusen glimma där bortom sundet. Det var hit, säger jag till ”Selmahunden”, som ungdomarna kom om kvällen för att ”svärma” och drömma om ett annorlunda och spännande liv i stora världen. Det hade vi läst om i ”Bildjournalen” och ”Hela världen”. Bara vi hade slutat skolan så skulle det riktiga livet börja. Långt ifrån den avgränsning som havet utgjorde.

Vi på den lilla ön var nog inte annorlunda än andra tonåringar i världen, även om vi levde ett ganska skyddat liv.

Jag ler när jag tänker på den tiden och försöker nu, på stela ben, kravla mig upp för slänten. Öster om ”fyrhallarna” ligger ”Rövarkulan”, en grotta som för hundra år sedan eller mer, var tillhåll för rövare och sjöbusar. Där skall finnas en stor skatt nedgrävd, allt enligt gammal sägen. På den sidan av ön ligger också ”Vindhalla” och ”Pabahom”. Där brukade vi barn och ungdomar bada om sommaren.

Havet slår, liksom då, mot stenhällar och klippor.

Nere vid ”Pabahom”, bland avenbok, björnbärsris och slånbärsbuskar finns ett ställe som kallas ”Rävahiet”. Dit skulle man akta sig för att gå för därifrån kom man inte levande. Det var onda makter, som skogssnuvan och annat oknytt som villade bort en. Om man nu, mot förmodan var olydig och ändå dristade sig till att gå dit, då skulle man vända tröjan på avigan och då, då kunde det hända att man hittade hem igen.

Söder över ligger ”Trollstigen”. Här är så vackert och fridfullt att gå en sommardag. Härifrån hör man havet brusa och dåna när vågorna träffar stranden vid ”Äspudden”.

Selma och jag går nu sakta ner mot hamnen. Där är ingenting sig likt. Som Ur minnenas arkiv

11

en skog reser sig masterna, på de stora fina nöjesbåtarna, upp mot skyn. Det är båtar som tillhör semesterfolket. Här fanns förr enbart fiskebåtar men dessa är snart ett minne blott. En ensam mås trippar omkring på kajen och tittar, med glasartad blick, mot mig. Här flyger inga glänsande sillar längre, kastade av sillplockande fiskarfolk, som fångas av gapande och hungriga munnar. Måsen får nu hålla tillgodo med gamla matrester som båtfolket glömt bort vid den osande grillen.

I sjö och garnbodarna som förr i tiden innehöll fiskeredskap där säljer man nu souvenirer. Det finns glasskiosk och restaurang, allt för att tillfredställa sommarfolket.

Jag suckar lite uppgivet när jag tänker på hur det har blivit. Så här blev det efter utflyttningen från öarna. Jag har ju själv, egentligen, bidragit till att skapa denna nya tid, då alla ungdomar flydde från skärgården. Man ville något mera och bättre.

Nu på äldre dagar blir man nog lite nostalgisk och ser bara det bästa av den svunna tiden. Men den tiden var säkert inte bra alltid. Selma tittar på mig och undrar säkert om vi skall stå här hela återstående dagen.

– Kom så skall jag visa dig var jag har gått i skolan, säger jag till hunden. Hon viftar på svansen och är redan på väg.

Vi går uppför vägen som leder till fyren. Näst sista byggnaden på vänster sida där ligger huset där jag gick sjuårig folkskola. Det gamla huset är nu vandrarhem. I den byggnaden spökade det förr. Det berättades en kuslig historia, när jag var barn, om en sotare som skulle övernatta här. Han lade sina sotargrejor på golvet invid dörren, bäddade och gick till sängs. På natten vaknade han av att sotviskan och kulan rullade fram och tillbaka över golvet. Han blev inte kvar i det huset hela natten. I stället plockade han ihop sina saker, väckte folket i ett annat hus och frågade om han fick sova hos dem i stället.

Sotaren berättade vad han varit med om och då skrattade man åt berättelsen.

Det var ingen ny historia, man hade hört liknande berättelser av andra nattgäster som försökt sova i skolbyggnaden.

Nu står jag åter igen, efter närmare sextio år, utanför det gamla huset. Fasaden och interiören har bytt skepnad, men jag känner ändå historiens vingslag. Jag undrar om det verkligen var sant, det den gamle sotaren upplevde. Huset ser så fridfullt ut så det är svårt att tro på den gamla historien.

– Nu går vi hemåt, säger jag till Selma.

Hon är en bra kamrat och ställer upp på det mesta jag vill.

12

Ur minnenas arkiv

Efter tre lata men intrycksfulla dagar har jag sovit i mitt gamla flickrum. Ett litet vindsrum som vetter ut mot hamnen och havet. I detta rum har jag vaggats till ro och sömns många kvällar i ett avlägset liv. Vaggats av havets och vindens brus och vaknat av måsars skri och fiskebåtars dunk. Nu är bara havet och vinden kvar. Fiskebåtar och måsar är ett minne blott.

Senare idag kommer jag att gå ombord på färjan som skall ta mig till fastlandet. Färjan är för övrigt själva hjärtat och livsnerven för den lilla ön. Om det hjärtat skulle sluta slå, ja då är det också slut med ön.

Jag lämnar i alla fall ön idag, men tar med mig en stor portion insikt om att allt är förgängligt. Till och med ett livfullt och blomstrande fiskeläge, som har rett ut stormar och bekymmer i många årtionden är över.

Nu är det slut på det, ingenting är som förr.

Ur minnenas arkiv

13

Den kalla sommaren 1946 INGVOR UHLIN

Kanske var det bara jag som frös så hemskt denna sommar. Jag badade inte en gång. Jag tyckte det var så kallt. På den tiden fanns det nästan inga arbeten (alla sa det var dåliga tider). Min far hade fått ett jobb en mil hemifrån, det kallades för AK-jobb. Ibland fick han åka bil till jobbet men för det mesta cyklade han.

Om det var väldigt varmt ute brukade jag springa och möta honom på kvällen när han kom hem, han sparade alltid två smörgåsar till mej i unikan och det var alltid spännande med delikatessbröd. Sen fick jag åka på pakethållaren hem.

Det var nu sommarlov från skolan, men jag hade inte så stor glädje av det, för jag satt på vedlådan och eldade spisen, så dom andra gnällde att det var för varmt. Jag bara hostade och frös.

Men så en dag kom det två gubbar och höll pappa under var sin arm och han haltade väldigt, dom sa att han fått en stor sten på foten och han hade varit hos doktorn i Skog. Vad jag tyckte det var synd om honom där han satt på kökssoffan med sin lindade tå, det gjorde nog ont. Han hade en galosch på foten.

Det var dispensär sköterskan Hanna som kom varannan dag och la om foten på pappa. Hon frågade hur jag mådde men det var väl för pappas skull hon kom, men hon tyckte att jag hade konstig hosta så hon skulle tala med doktorn.

Så blev det att hela familjen fick åka iväg på lungröntgen. Alla utom min bror Reidar var positiva, vad nu det kunde betyda. Det var värst med pappa och mig, dom kallade det för TBC. Pappa fick flytta upp på vinden för han var smittoförande. Han väntade på att komma in på Sundsvalls sanatorium. På mig slog det upp stora röda knölar på benen. Oj, vad det kliade när syster Hanna satte på mig fetvadd, det måste jag ha på mig på benen. Men jag fick ligga i kammaren på pappas säng. Jag väntade också på plats i Sundsvalls barnsanatorium. Fy, vad det blev långsamt att ligga där. Alla barn var ute och mamma hade inte tid för mig, hon skulle sy mej lite nya kläder innan jag skulle iväg.

Det var nu augusti och barnen fick börja skolan men inte jag, men de sa att det fanns skola på sanatoriet, det var tredje klass nu. Läste många böcker under denna tid, alla försökte låna till mej, man kom då in i en annan värld.

En dag kom morfar och hälsade på. Han bodde på Sandö. Han tyckte det var Ur minnenas arkiv

15

synd att jag måste ligga när det var sommar. Alla sa att morfar blivit konstig i huvudet sen mormor dog, han sörjde henne så mycket.

Men morfar hade en röd boll till mej, den kan du roa dej med i din ensamhet jänta, sa han. Fick tag i bollen och slängde den rakt mot muren men den studsade inte utan det sa bara slasch, det var ingen boll det var en tomat. Vilket liv det blev på mamma, först fick hon tvätta muren flera gånger sen fick hon krita den.

Det var lite livat den dagen. Men nu börjar det närma sej att åka till sanatoriet, Vilken cirkus, dom hade köpt ett par skor till mig, men jag sa aldrig att de var för trånga för de var så snygga och spetsiga, jag kallade dom för tutskorna.

Så var vi på väg till barnsanatoriet i Sundsvall mamma och jag. Pappa hade fått plats tidigare för han var smittförande.

Till Sundsvall fick vi åka bil, vi var fem stycken som åkte, dom andra vuxna skulle till vuxensanatoriet. Jag fick en femtioöring av en tant, hon sa att jag var lillgammal, hur man både kan vara lill och gammal samtidigt. Det var skönt att åka bil, man fick se mycket, och så var det spännande. Det var lång tid att åka.

Jag tyckte det tog hela dagen. Men till sist sa tanten jag fått femtioöringen av att nu är vi snart framme. Jag tyckte vi var inne i skogen, men så plötsligt fick jag syn på flera stora byggnader, vita var dom, undrar om slotten ser ut så här?

Men det var sanatoriet som vi nu stannade vid. Mamma och jag fick kliva ur först för de andra skulle till en annan byggnad. Aj, vad ont i fötterna när jag klev ur bilen, jag hade mina tutskor på mig och dom var för små. Uppför en väldigt lång trappa skulle vi och sen var det en lång korridor. Oj, vad allt var stort, höga fönster, samma som jag sett på en bild i en tidning, men då var det en kyrka, allt var så vitt, väggar, fönster och bord, stolar stod det överallt, men det var också många blommor.

Nu var vi framme vid en lucka och ovanför stod det en skylt, syssloman.

Mamma gick fram och talade med en man som hade blårandig rock. Han sa att vi skulle sitta ner och vänta, så skulle det komma en syster och hämta oss. Snart kom en tant i blårandig klänning och en rolig mössa på huvudet nästan som en båt. Hon talade om att hon var syster (till vem då?) det var ju bara jag och mamma, och hon var inte min syster, och inte tror jag mammas heller. Mamma sa till mig att vara tyst. Mamma fick svara på många frågor och dom skrev på papper. Mamma förklarade mycket noga, även systern, att jag skulle få vara där tills jag blev frisk. Men jag förstod inte så mycket utav allt. Men jag skulle i alla fall bli patient.

Som ny patient måste man vara uppe på isoleringen en viss tid. Mamma sa att 16

Ur minnenas arkiv

hon skulle gå bort till pappa på vuxensanatoriet, jag fick inte följa med dit för de skulle ta prover på mej. Så jag blev ensam med en doktor och en syster (alla tanter heter syster, konstigt, men det kanske är så i Sundsvall). Den här systern såg rolig ut tyckte jag, hon hade också ett vitt förkläde och blårandig klänning men så hade hon en rolig mössa på huvudet som såg ut som en båt, och i halsen hade hon en brosch, det såg fint ut. När så alla papper var skrivna, dom kallar det journal, så sa syster till mig, nu Ingvor, din mamma vill att vi kallar dig så, fast ditt första namn är Helga. Tack, mamma, att du talade om mitt namn. Systern sa att jag skulle följa med henne så skulle jag få en säng. Oj, oj, här får man sängar.

Tänk om mina små bröder också varit här, kanske dom också fått varsin säng. Då hade de inte behövt dela på kökssoffan. Det var inte bara en säng, man fick eget rum. Det var ett fint rum med säng, bord, byrå, garderob och en liten pall.

Det kallas för isolering, man är ensam. Jag fick inte gå ut ur rummet. Ville jag något skulle jag ringa på klockan som fanns bredvid sängen. Efter en lång stund kom det in en gammal syster, med sig hade hon en bricka med slang och en massa jox, hon sa att nu skulle hon ta prover på mig. Jag var inte rädd för jag hade tagit prover förr på Härnösands sjukhus, hade fel på njurarna. Allt gick bra tills hon skulle sticka mig i armen, då kunde hon inte, hon sa att jag var undernärd. Men så säger syster: Flicka lilla, vi ska nog få ordning på dej, vi ska nog göda upp dig ska du se (men göda upp, det gör pappa med grisarna, sen slaktar han dem). Nu börjar det bli farligt, bäst att inte fråga så mycket, ”tig jänta”, brukar pappa säga.

Sen kommer baderskan in och hämtar mig till badrummet, hon gnuggar mig så hårt att jag blir alldeles röd i skinnet. Hon var mycket barsk. Är du lusig, frågade hon. Nej, sa jag, men det kliade jämt i huvudet. Vi var många ungar som lånade en mössa av en flicka och alla blev lusiga, men mamma hade inte tagit bort mina, hon hade väl inte tid när det blev så här med pappa och mej.

Så baderska satt en huva på huvudet på mej, det luktade illa, sabadillättika.

Hon sa att den skulle sitta på över natten. Sen kom en matvagn, en bricka fick jag, oj,oj vad mycket mat. Syster sa att jag måste äta upp allt. Kommer aldrig i mitt liv att glömma denna middag. Det var köttbullar, potatis, grönsaker, ett glas mjölk, en smörgås, ett glas tjock grädde, kräm och mjölk och en apelsin. Orkade inte med allt, tänk om jag kunnat skicka lite till Reidar, storebror, han skulle gillat allt utom grädden. Det var lika mycket varje gång, tre gånger om dagen plus mellanmål. Men jag klarade inte av grädden utan kräktes av den och fick ont i magen. De skulle ta ett magprov på mej, man måste då äta upp en massa sur Ur minnenas arkiv

17

lingonsylt sen körs det ner en slang i magen och fy vad jag spydde, men nu fick de sitt prov. Efter det provet fick jag utspädd saltsyra med vatten och saft till varje måltid. Mamma kom inte tillbaka mer. Synd, det var något jag ville fråga om, men hon måste väl passa bussen hem, då fick hon inte åka bil.

Varje dag måste jag spotta i en liten ask, syster säger att det också är ett prov.

Ska på röntgen i morgon då får man åka rullstol, skönt att få komma ut lite härifrån. Det började bli lite långsamt här uppe på isoleringen. Det finns lite böcker här och några pussel men dom har jag lagt så många gånger, det är inte roligt mer. Genom fönstret kan jag se jäntor och pojkar som springer och leker, men dom försvinner fort in i skogen. Oj, vad jag längtar ut. Systrarna säger att jag varit här i två veckor nu, men dom tröstar och säger att det blir roligare när du kommer ner på avdelningen, för där finns det många barn och man får gå i skola, lektanter finns också och du får vara ute. Det låter ganska bra för nu är jag less på att vara här uppe. Till sist börjar jag smita utanför dörren fram till en korridor, hör hur det pratas längre ner men då upptäcker dom mej och blir arga, men jag fortsätter att smita ut, en dag fick dom tag i mej i halva trappan, då blev straffet att det godis man fick klockan halv två varje dag drogs in. Jag var tvungen att stanna tills alla provsvaren kommit. Men kom då, spott- och blodoch pinksvar nån gång, så jag får flytta ner.

Nu har systrarna sagt att om jag inte lugnar ner mej så ska dom låsa in mej.

Min storebror Reidar envisas att kalla mej för Emma, och han brukar säga att jag ska säga jävlar och satan, då jag blir arg, för då går luften ur en och man blir lugn. Men om luften går ur mej, dör jag inte då? Jag ska prova i kväll, är det så att luften går ur så finns jag inte i morgon, hej då alla jag känner. Inte får jag prata med pappa heller, han är kvar på vuxensanatoriet, han är visst väldigt sjuk. När mamma och jag åkte hit sa hon att pappa hade en kavärn på lungan.

Själv har jag en körtel och skuggor på lungan. Jag har slutat frysa sen knölrosen på bena försvann. Jag vill fara hem, det finns inte lika mycket mat hemma men det bryr jag mig inte om, jag vill hem.

Reidar har börjat jobba på Svanöfabriken fast han bara är 14 år. Pappas sjukkassa räcker inte till. Reidar fick inte konfirmera sig, han som så gärna ville ha en klocka. Han måste hjälpa till att försörja familjen. Jag grinar mycket, men det hjälper inte, men någon har sagt att man får vackra ögon av att grina.

Nu ska ni få höra, i eftermiddag efter ronden ska jag flytta ner till avdelning två. Systrarna säger att de är mer än nöjda med mej och ganska trötta, en syster sa att jag var en jobbig unge. Nu ska jag packa mina kläder, skor och tofflor 18

Ur minnenas arkiv

först, sen kläderna. Syster Inga följer mej ner. Jag känner mej lite rädd, man ska inte visa rädsla, säger Reidar, utan upp med nosen Emma, det är bättre.

Det finns många barn på salen när vi kommer in, jag blir yngst härinne och jag får en sängplats vid dörren. Jag går runt och hälsar på alla, en del är 13 – 14 år, oj, vad gammalt. Jag undrar hur det ska gå att dela rum med så många, när jag haft eget rum i tre veckor. Men man är ju van hemifrån. Här är det andra rutiner som gäller, här säger man god natt, god morgon, godmiddag och godkväll, till personalen, och bara syster och förnamn. Det är bara till nattanten som vi får säga tant Ulla. Det är mycket att komma ihåg. Så är det en syster och en flicka på elva år som ska visa mig runt alla lokaler. Skolsalen ser lite konstig ut, ingen kateder bara stolar och bord och en svart tavla. Badrummet tycker jag är obehagligt, det är sex badkar och sex rullvagnar och bredvid ett konstigt galler som eldas med kol, ser nästan lite farligt ut. Sen hör det till att man har köksvecka, man hjälper till att duka långborden i matsalen, duka av och sen torka disken. Det var lika för alla. Man fick inte vara inne på salen när sängarna skulle bäddas, alla sängkläder skulle skakas och sedan vädras i en timme. Varje dag skulle vi ligga ute på altanen i stora sovsäckar som var placerade i liggstolarna, minns inte om det var en timme om dagen. Ibland var det tjugo grader kallt, men ut skulle vi. Tallskogsluften var bra för lungorna, sa doktorn.

Nu är tutskorna för små, synd, har nog aldrig haft så snygga skor. Men i förrådet finns det skor och kläder, jag fick nya svarta skor och ett par bottiner, hemma kallas de för snobbotser. Man drar dem över skorna när man ska gå ut.

Jag fick kläder lite senare. Alla kläder måste märkas med mitt namn, det fick mamma göra med allt mitt innan jag kom hit. I dag vill jag åka hem igen. Jag får inte gå bort och hälsa på pappa heller, han är för sjuk. Kanske att jag snart får gå ut med de andra barnen.

Det är fint nu i advent, många stjärnor är uppsatta, vi ska få hjälpa till att sätta upp julkrubban. Hemma hade vi bara en stjärna, en röd pappstjärna. Man måste sitta alldeles stilla när ljusen är tända. Nu är det inte långt till lucia. Jag vet att Ann-Mari ska vara lucia, hon är sjutton år och väldigt snygg med långt brunt hår, lockigt som går ända ner på ryggen. Mitt hår blir nog aldrig så vackert för man måste vara född med det sa en av systrarna.

Ha, ha, idag ska jag få hälsa på pappa på vuxet som vi barn döpt det till. Jag ska få ha min rutiga klänning och mina nya skor. Oj, vad glad jag är. Systrarna säger till mig att lugna ner mig och inte fara omkring som ett torrt skinn, det är inte så gott det. Klockan ett ska vi gå. Syster Berit ska följa mej. Hon säger Ur minnenas arkiv

19

att det är ganska långt att gå, vi går i något som kallas kulvert. Jag frågar hela tiden om vi inte är framme. Snart, säger syster. När vi äntligen är framme är jag väldigt nyfiken på att träffa pappa. Syster går in i ett rum bredvid. Hon ska prata med en annan tant. Hon säger till mig att stanna framför den stora glasrutan rakt fram så kommer din pappa snart, jag väntar här inne på dej. Jag får syn på någon i blårandig rock som drar någon i rullstol. Det är pappa i rullstolen, han kan inte gå. Pappa har en vit påse i knät, han är så olik sej. Vi vinkar till varandra och han håller fram påsen och jag ser att det är päron. Han vet att jag tycker om det. Jag hör inte vad han säger, för något slår och bankar på rutan, jag skriker på syster att hjälpa mig öppna den, skriker och grinar sparkar mot glaset men inget händer. Pappa hör inte mig och jag inte honom. Syster kommer ut från rummet och säger att jag ska sluta och läsa på lappen nere i hörnet, men jag grinar så våldsamt att hon läser för mej. Pappa får inte träffa mej annat än så här, han är fortfarande smittförande. Päronen fick jag inte ta emot. Det värsta var nog att de talade om att pappa skulle flytta till Österåsens sanatorium, han trivs inte i Sundsvall. Jag minns sen att pappa satte upp handen för ansiktet och så drog de iväg med honom. Päronen hade han med sig tillbaka. Jag minns att syster försökte lugna mej, men jag bara grina och grina. Jag var mycket besvärlig, när jag kom tillbaka fick jag flytta till straffrummet för jag störde de andra på salen för mycket. Det var min första resa dit, men inte den sista. Efter tre dagar fick jag flytta tillbaka till salen.

Jag hade fortfarande gråtstunder, men förrådet var olåst så jag kunde gömma mig där, eller i trappan ner till pojkavdelningen. Där fick man ha sin sorg för sig själv och man störde ingen. Jag vill också åka till Österåsen. Pappa hade väl kunnat stanna ett tag till, för nu ska jag få börja vara ute och då hade jag kunnat vinka varje dag till honom. I kväll ska jag bedja i aftonbönen att Gud skickar mej till Österåsen. Pappa har åkt nu, med bil. Det känns som ett långt straff, känns som alla vänt mig ryggen, pappa, mamma, Reidar och mina småbröder.

Hur mina två äldre systrar tänker vet jag inte, dom är gifta.

Nu får jag vara ute en timme varje förmiddag. Det är så skönt. Sen efter mellanmålet var det verandan som gällde för att vila en timme. Idag är det lucia, vi ska hålla till i matsalen där dom ska uppträda. Jag får hjälpa personalen duka fint, vika servetter och sätta fina ljus i silverljusstakar. När allt är färdigt ringer jag i gonggongen, alla kommer och sätter sig, vi är tjugo stycken. Man känner sig nästan som en syster. Så hör man luciatåget komma sjungande in i matsalen.

Oj, vad Ann-Mari är vacker med luciakrona på huvudet, det finns fyra tärnor, en 20

Ur minnenas arkiv

bagare, två stjärngossar med i tåget, det var så fint och de sjöng väldigt vackert.

Vi blir serverade choklad, en stor lussebulle och en stor pepparkaka. Det var bra att ingen hittade på något bus. Till och med jag var ovanligt lugn. Luciakortet har jag fortfarande kvar.

Det har nu gått två månader sedan jag kom hit. Jag ska få börja skolan efter jul, det blir nog roligt. Då behöver man bara bada två gånger i veckan, annars är det tre. Man måste ha svarta solglasögon på sej när man ligger på britsen efter badet. Doktorn säger att ljuset som kommer från kolen kan skada ögonen.

Själva badet är inte så roligt. Man måste ligga i badkaret en halvtimme med vatten och grovt salt på botten, sen häller baderskan i tallbarrsolja som luktade pyton. Allt det här kallades behandling. När man fått nog många behandlingar får man fara hem.

Nu är det snart jul. Jag får inget besök till jul men de har skickat ett paket med olika saker och julklappar. Fem kronor var också med. Det var väl mamma eller morbror Gustav som skickat med dom. Det ska vara till ägg till mej, jag tål inte grädde så då får jag äggtoddy i stället. Äggen får man köpa själv, systrarna sköter det.

Jag fick en straffdag igen före jul, hade härjat runt i förrådet, det fanns en orgel där som jag lärde mig spela på.

Så är det äntligen julafton, det var så fint med julgranen, vi skulle sen på kvällen dra fram granen så vi kunde dansa. Till julklapp fick jag av Reidar fem stycken blanka kulor. Oj, vad de var fina! Av mamma fick jag en bok och ribbstickade yllestrumpor och så lite underkläder. Från sjukhuset fick vi små korgar som det var karameller och något dom kallade dadlar som var ganska goda, fikon och mycket annat fanns med. Det var så mycket mat på bordet (undrar vad dom äter hemma). Men jag tycker inte om grishuvudet som var på bordet, det var rött papper omkring, men vi var många som var rädda för det så systrarna tog ut det.

Men nu längtar jag till att få börja skolan, tre timmar varje dag, hela veckan.

Den här veckan har jag diskvecka, håller på och torkar disk när någon ber mig titta efter i korridoren hur mycket klockan är. Jag sätter handen emellan och dörren slår igen rakt över lillfingret. Det sprack och jag fick sy väldigt många stygn, det gjorde så hemskt ont i flera dagar.

I kväll har vi på salen bestämt att vi ska leka sjukhus. Jag är doktor, Anna är sjuksköterska. Det var min tur att vara doktor, vi turades om. Vi har nu börjat gå ronden, alla ser ut att må bra, det är lugnt som riktiga doktorn säger. Nu är Ur minnenas arkiv

21

det bara Marianne kvar, vi har ritat upp lungor i förväg så det är bara att fylla i, jag ritar en stor fläck på hennes lunga och säger att du har blivit mycket sämre, du ska på röntgen i morgon, och himmel vad hon började grina. Hon var vad man sa på den tiden en bättre mans barn, hennes pappa hade affär som sålde kläder, hon hade alltid fina kläder och behövde aldrig gå till förrådet för att hämta några. Tror vi var lite avundsjuka på henne flera utav oss. När hon dagen därpå varit på röntgen (på riktigt) och fått veta att det blivit en försämring, nu hade jag tillfälle att spela doktor ännu mera mot Marianne. Systrarna tyckte jag varit mycket dum mot Marianne. Jag fick vara i straffrummet en hel vecka efter det. Men jag har väldigt stor fantasi så jag kunde roa mig ganska bra fast det var långsamt ibland.

Jag tyckte om att stå i fönstret och räkna hur många snögrottor vi skulle bygga, det blev aldrig lika många för varje räkning. Lucian Ann-Mari var snäll hon kom in varje dag och hälsade på mej, även en del andra flickor fick komma in en liten stund. Ann-Mari berättade att hon skaffat sej fästman, som hon träffat på pojkavdelningen när hon var lucia. Förstod inte så mycket av det hon sa.

Men nu är veckan slut och jag flyttar tillbaka till min plats på salen. Ann-Mari sa att om vi tittade i trappen varje kväll skulle vi få se henne och fästmannen stå och kramas, och nog stod hon där och höll i någon men vi andra måste hålla vakt så inte systrarna såg dom. Fy vad det var tråkigt att aldrig få något besök, men dom andra papporna och mammorna var väldigt snälla, jag fick mycket godis av dem. Sen var jag mycket inne i förrådet och spelade på orgeln när det var besök. Men de anhöriga klagade på mej när jag spelade ”Närmare Gud till dig”, ”Blott en dag” och ”Är du vaken Jöns” för ofta. Ibland under hela besöket om det inte var någon att prata med. Då låstes dörren lördagar och söndagar.

Jag fick låna böcker i stället och sitta i ett annat rum.

Det var ganska roligt att gå i skolan. Vi var så blandade klasser så det var ganska svårt att lyssna. Systrarna har sagt att man måste gå om klassen när man kom hem, vi får se. Dom sa att det skulle fattas så många skoldagar. När vi var ute var det mest lugna promenader i tallskogen, det var nyttigt att andas skogsluft, men ett och annat snöbollskrig blev det också. Nu har de gött upp mig tio kilo, alla kläder är för små, men det finns fina kläder i förrådet, om man är fattig får man kläder därifrån, jag fick flera gånger. Min syster Irma håller på att sticka en röd dräkt till mej, hon bor långt bort ända i Örnsköldsvik. Min andra syster Ina bor i Nacka. Reidar säger att det är hemskt långt dit. Jag brukar få paket och äggpengar av dem båda.

22

Ur minnenas arkiv

Vintern kunde gå lite fortare, så jag får fara hem. Doktorn sa det när jag var på röntgen förra gången. Om det går så här bra är du nog hemma till sommaren, sa han.

Nu har jag fått två straffdagar igen, jag retade Marianne så dom flyttade henne till en annan sal. Bra, inga mallgrodor ska vara på min sal. Sen tycker jag inte om salvan vi får på kvällarna att smörja in händer och ansikte, den är så kladdig, men vi måste ta en stor klick.

Det fanns en syster Ulla på dagen. Alltid när hon skulle jobba kväll och hon skulle gå hem för dagen kom hon in på vår sal och då läste hon alltid den här versen. ”Tack för i dag snälla, gulliga, söta syster Ulla, tack för idag”. Sen gick hon runt och kramade oss alla. Jag var inte van vid det hemifrån, men man lär sig fort. Annars gick vi bra ihop, vi åtta flickor på salen. I stället för mallgrodan kom Greta, vi försökte trösta varann när någon var ledsen, det var alltid någon som var ur humör eller längtade hem. Greta var ganska rädd utav sej, men vi alla hjälpte henne så gott det gick. Jag tog med henne runt hela huset och visade henne, men på pojkavdelningen fick vi inte komma in.

En dag när jag var i köket och torkade disk öppnade jag fel skåp. Vad förvånad jag blev då jag upptäckte min slangbella och visselpipa som Reidar hade skurit till mej i somras. Var hade den kommit ifrån? Frågade syster Anna, hon sa att det var med i julpaketet hemifrån, men man får inte använda sådana saker på sjukhus.

Det blev ett himla liv. Jag ville ha mina saker så det blev två straffdagar för mitt uppträdande. Doktorn kom in till mej på straffet, satte sej på sängkanten och pratade. Sa att jag var besvärlig, men lovade mej att jag skulle få ha min slangbella och visselpipa i bordet vid min säng. Men jag fick aldrig ta upp dem förrän jag skulle fara hem. Jag lovade dyrt och heligt.

Alla säger att nu håller det på att bli vår. Det droppar från taken.

Min syster Irma ska komma och hälsa på mig veckan före påsk. Jag går som på nålar, räknar dagarna. Jag hade inte haft något besök på hela tiden, så det var inte konstigt att jag for runt som en tätting, sa systrarna. Mamma ska se efter Ulla och Lennart, Irmas barn. Så är då dagen här när hon ska komma, jag springer ner till vägen för att möta, men får inte gå utanför grinden. Hon har åkt lastbil med sin man hela vägen från Örnsköldsvik. Hon kliver så ur bilen och hon öppnar grinden och kommer in. Vad mycket saker hon hade med sej.

Hon ska vara här hela dagen. Oj, vad mycket grejor jag fick, dräkten hon stickat, kjolen var bra men jackan måste hon sticka om, den var för trång, näsdukar, fina Ur minnenas arkiv

23

tunna strumpor, en flaska 4711 lukta gott, min allra första. En bok, ett pussel från mamma och mycket godis, men det får man lämna till syster som sedan delar ut det varje dag kl 14.30. Irma tyckte att jag blivit tjock, jag sa att dom göder mej som pappa gör med grisarna. Vad hon skrattade. Vi fick ett rum för oss själva, vi fick mat där. Sen visade jag henne runt, spelade en bit på orgeln för henne och hon tyckte jag var duktig. Sen ville hon se straffrummet, som jag varit så många gånger i. Jag talade om vad jag brukade göra, då började hon grina. Jag förstod inte varför. Hade hon hört något om pappa? Hon hade hälsat på honom, dom ska operera honom i en lunga. Reidar arbetar på Svanö, småbröderna mår också bra. En sån här dag tar också slut. Jag vill så gärna följa med hem, men det går inte. Ingen mening att bråka. Jag vet vad följderna blir. När hon åkt går jag in i förrådet och grinar en stund.

Dagarna går med skola, bad, mat, promenader i skogen och vila på verandan.

När vi skulle göra våra läxor var vi alltid i matsalen, eller spelade spel, lade pussel. Ibland var det någon som fått ett nytt spel och då blev det roligt.

En dag sa avdelningssyster att jag skulle få ett telefonsamtal klockan fem. Vad tiden går sakta, klockan är bara ett. Jag vet att det är pappa som ska ringa, sätter mej på vakt utanför dörren. ”Hej, har du päronen kvar?” Han skrattar och säger att han är opererad och mår mycket bättre. Han frågar om jag äter bra, talar om att jag ökat sexton kilo. Pappa säger att han får komma hem till sommaren. Han vill att jag ska hålla mej lugn så att jag slipper straffrummet. Jag sa att det går bra i skolan och att jag lärt mej spela orgel. Sen sa en tant i telefon att tiden var slut, men nu har jag fått prata med pappa.

Jag har nu varit på röntgen igen, allt såg lugnt ut sa doktorn. I juli ska jag få åka hem, skönt. Om en vecka är det midsommar. Jag har skrivit till min syster i Nacka och frågat henne om hon kan köpa mig en rockklänning, alla har sådana nu. Jag har vuxit ur alla mina kläder för jag är så tjock, dom kallar mig för tjockisen, Mamma har skickat kjol och blus och Irmas röda dräkt är väldigt snygg.

Alla är avundsjuka på den. Det finns mer i förrådet. Tre dagar före midsommar kommer ett paket från Ina i Nacka. Oj, vad fint, en gul rockklänning, ett gult halsband med stora pärlor och ett hårband. Kortet finns kvar med halsbandet.

Vad fin jag var på midsommarafton. Personalen hade dukat långbord ute och alla vi barn plockade blommor, vi skulle snart resa stången, vaktmästaren hjälpte oss och så var det en gammal gubbe som spelade dragspel. Vi sjöng och hoppade runt midsommarstången. Det serverades saft och en massa goda kakor och så fick vi en likadan korg som vi fick på julen, fylld med godis. Nu var det 24

Ur minnenas arkiv

ingen utdelning utan vi fick äta hur mycket som helst, vi stoppade i fickorna för korgarna skulle vi lämna tillbaka. Bara för att det var midsommar fick vi vara ute en timme längre, och så behövde vi inte vila på verandan. Men roligt hade vi alla. Vi var ute, och ingen var sjuk. Till middag fick vi lax, bär och grädde till efterrätt.

Så är det vardag igen, den åttonde juli ska jag få fara hem. Man går som i feber och väntar. Systrarna säger att jag blivit lugn och städad. Har blivit mycket längre och gått upp nästan tjugo kilo. Så nu är väl alla nöjda när Ingvor har blivit tjock och lite snällare.

Dagarna går så sakta, mamma ska komma på morgonen och vi ska åka hem med bussen klockan fyra. Men det är mycket som händer den dagen man ska skrivas ut.

Mamma har kommit: Oj, jänta, vad du måste ha ätit mycket eftersom du är så tjock! Vi börjar packa, resväskan räcker inte till så vi får göra två stora paket.

Jag får ha min gula klänning på mig och halsbandet. Nu är det klart och jag ska säga adjö till alla jag känner, Anna och Greta grinar. Doktorn klappar mig på huvudet och säger att det kommer nog att gå bra för mej. Jag niger och säger adjö (jag tycker inte om att niga).

Taxin kommer och vi åker ner till busstation, jag får två kronor av mamma, vi gick till EPA, jag fick handla själv, vilket stort hus och vad mycket det fanns där, jag köpte två stycken knallpulverpistoler till mina småbröder. Så är vi då på bussen. Det var mycket folk med. Det var långt att åka och jag tyckte bussen stannade överallt. Till sist var vi på toppen av Sandöbron, nu ser jag huset på andra sidan och allt är välkänt. Det känns lite konstigt i magen, jag känner mig lite blyg för mina syskon. Den första som sa något var Reidar: Emma vad du har blivit tjock! Pappa var kvar på Österåsen.

Men nu är jag hemma efter tio månaders sjukhustid. Ett helt nytt liv ska nu påbörjas.

Ur minnenas arkiv

25

De sökte granens ro SVEN E BLOMQUIST

– Det kanske är bäst att vi går nu, sa Östens pappa och reste sig från matbordet, där Östen, hans båda äldre systrar, far och mor nyss hade ätit middag. Det var i mitten av december 1934, Östen hade några dagar tidigare fyllt tio år, på nobeldagen. Nu såg han förväntansfullt fram mot att det snart var jul. Östen, hans föräldrar och systrar bodde i ett så kallat bolagshus, som ägdes av sågverket, där hans far och morfar arbetade. Sågverket låg några kilometer från den större tätorten. Östens morfar och mormor bodde i samma hus. Där bodde också på övervåningen ett par i fyrtioårsåldern, som inte hade några barn. De hette Axel och Karin. I huset bodde även en familj med sex barn. I närheten fanns både bank och affär, en skola, och ett missionshus med klockstapel. Östen var till affären nån gång och köpte sig en karamellstrut. På den tiden hade man inga påsar som nu, utan man gjorde strutar i affären att ha karameller i.

Nu skulle Östen och hans pappa, gå och ta en julgran. Det hade ännu inte kommit någon snö, bara ett tunt skikt med rimfrost täckte marken. Viken som sågverket låg intill hade ännu inte frusit, utan det ångade från vattnet i den kalla luften.

– Du kan få bära yxan, sa Östens pappa, som hade satt på ett skydd över eggen.

Det hade han gjort av gammalt utslitet förskinn från arbetet vid sågverket.

– Det är bra ifall du skulle halka omkull, sa han. Det kan vara isigt på stigen.

När de båda gick från vedskjulet och skulle gå till skogen så kom grannen ovanpå, Axel, just ut. Axel frågade om de var på väg till skogen och om han fick ta följe med dem. Han sa att han inte skulle ta nån gran, men ville ändå följa med. Så de gick mot skogen och in på den stig, som ledde till badplatsen Trulsen. Den kal�las så, den stora stenen vid sundet borta vid viken, några kilometer bort.

Från badplatsen gick en annan stig upp mot en plats där det fanns många smågranar, som skulle passa bra till julgran. De kom då att gå intill en mycket stor och tät gran, vid den granen stannade de till en liten stund, innan Östen och hans pappa gick vidare, medan Axel stannade. Innan de gick sa Axel: – Det var allt en väldigt stor och fin gran.

Sen gick han runt granen flera gånger och tittade på den. Hur länge han var kvar och beundrade denna gran visste de inte, men när de hade tagit en julgran och sedan gick hemåt och förbi granen, så var inte Axel kvar längre.

Ur minnenas arkiv

27

Axel var snäll mot Östen. Han fick låna olika saker av honom att leka med ibland. En sommardag så hade han kommit med en segelbåt, som han gav Östen.

Den hade han täljt ur en trästock, som var femton centimeter i diameter och en halv meter lång. Östen blev förstås glad åt segelbåten.

Ibland gick han bort till badplatsen och seglade med den. Då hände det att den drev över till andra sidan viken, så han måste låna en roddbåt och ro över för att hämta den. Det var ett av minnena som Östen har av Axel. Han undrade hur Axel och Karin fick pengar för han såg inte att de gick till något arbete. Men Axel var nog inte riktigt frisk rent psykiskt, för flera gånger sa han: – Det vore lika bra att gå och hänga sig.

– Gör du det, sa Östens mormor till honom, hon tog väl inte så allvarligt på hans ord, det kan man ju höra att nån säger, bara som ett uttryck, kanske i en lite lättsam ton. Men i fråga om Axel, så låg det nog lite allvar bakom hans ord, till Östens mormor den gången. Det skulle snart visa sig att han menade allvar. När hans hustru Karin vid ett tillfälle var till doktorn, så skulle denne ha sagt, ”det bästa för dig Karin vore att du lämnade Axel”. Det gjorde hon nu inte, men hon borde ha lytt läkarens råd som nog anade att något kunde hända. Östens morfar ägde ett jaktgevär. Axel kom en dag och ville låna geväret, för, som han sa: – Jag ska skjuta ekorrar.

Men Östens morfar lånade inte ut geväret till Axel, trots att han kom flera gånger och ville låna det.

Men så en dag när Östens morfar kom hem från arbetet, så hade Axel varit in till Östens mormor och sagt att han fått löfte av morfar att få låna geväret. Mormodern trodde honom och lånade ut geväret till honom. Östen hade en dag varit bort till badviken i närheten där de tog julgranen på hemvägen mötte han Axel och Karin. Axel hejade på Östen och sa: – Du får ha hej med dig Östen ifall vi inte kommer tillbaka. Östen var ju bara tio år, så han tänkte inte så mycket på vad det betydde, utan sa hej till dem och gick vidare hemåt.

I ett hus med mycken så kallad snickarglädje låg banken. Det låg alldeles vid järnvägen. Det var även lägenheter i huset. Där bodde Karl Malmberg, som var med i fackföreningens styrelse. Han kom till huset som Östen bodde i och skulle upp till Axel i ett fackärende. När han knackade på kom ingen och öppnade. Axel och Karin var inte hemma.

Karl Malmberg gick då hem, men kom tillbaka någon timme senare, knackade på 28

Ur minnenas arkiv

men de var inte hemma nu heller. Då tittade han in genom fönstret, fick då se ett brev stående mot en vas på bordet. Karl, tillsammans med några fler, som var med tog nyckeln, som hängde intill dörren (det var vanligt att man kunde göra så förr) och läste brevet tillsammans.

När de läst vad som stod i brevet, så förstod de vad som var orsaken till att de inte var hemma. Nu befarade de att något hemskt hade skett med Axel och Karin.

Så nu beslöts att man skulle gå och leta efter dem i skogen med skallgångskedja.

Nu var det mörkt, så det skulle bli svårt att leta efter dem. Det var då, som Östen kom ihåg när Axel hade gått runt och tittat på den stora granen. Han berättade detta för dem som skulle leta. Mannen, i familjen som bodde i samma hus, som Östen, kom också och berättade att han sett de två gå mot skogen. Axel bar på något som liknade en bössa berättade han, men när de såg sig iakttagna så vände de och gick mot brädgården, men där kunde han inte se dem längre, men trodde de gått mot skogen. Då sa Erik, en av de andra männen: – Jag tar en lampa och går dit och tittar om de kan finnas där nånstans.

Han gick mot skogen till granen, han visste ju var den stod. Han hade ofta sett den själv vid skogspromenader, och när han plockade blåsippor, som det fanns gott om där.

Så dit kom han nu, fick i lampskenet se den hemska synen att de båda, Axel och Karin, låg döda intill varandra, skjutna med det gevär, som Axel hade lånat av Östens mormor, som han hade ljugit om för henne. Erik skyndade nu tillbaka och berättade om det hemska som han hade sett och vad som hänt.

De båda hämtades, bars fram till sågverkets järnvägsspår. Kördes sen på trallor och lades i vagnsboden, tills läkare och landsfiskal kom dit och konstaterade att de var döda.

Många år efteråt, så fanns det två patronhylsor, som någon hade slagit in i den stora granen, som Axel beundrade så. Och där hade han och Karin sökt döden tillsammans.

Så den jul, som Östen hade sett fram emot så förväntansfull, blev nu något helt annat. En jul han aldrig skulle glömma. För vad denna jul handlade om, var alla frågor, som ingen hade svar på. Varför gjorde de detta, det har varit och kommer för alltid att vara en gåta.

Berättelsen bygger på en verklig händelse, dec 1934. De båda är begravda på Grums kyrkogård. Alla namn är fingerade.

Ur minnenas arkiv

29

En biltur med otur SVEN E BLOMQUIST

Det var inget vrålåk direkt, bilen som jag hade köpt 1958, en Opel Olympia av 1949 års modell. Himmelsblå, med reservhjulet fastsatt bak på bilen. Bra placering, genom att det var lätt att komma åt, vid en eventuell punktering. Domkraften satt också där. Men det är klart, punktering får man väl aldrig.

Det var en trevlig bil att köra, trots vissa små skavanker på den; mönstren på däcken kunde varit lite djupare, reservdäcket var något sämre. Ett annat problem var om det regnade mycket. Då fick man undvika att köra i några vattengropar, för då kunde det hända att det stänkte upp vatten mellan båda pedalerna och fötterna blev lite fuktiga. Fjädringen på vänster sida var lite mjuk och någon startnyckel fanns inte, utan en strömbrytare att slå till – enkelt! Så frånsett de små skavankerna, var bilen tämligen bra i ordning.

Vi skulle åka till min frus föräldrar och yngre syster på lördag. Jag var ner till macken dagen före och fyllde luft i däcken, kollade oljan och tankade bensin.

Jag fyllde i för femton kronor, det var bra att ha mycket i tanken, ifall det skulle hända något oförutsett. Till svärföräldrarna var det cirka tre mil. Därifrån skulle vi fortsätta ytterligare fyra mil, till svärmors systerdotter och hennes familj.

På lördagsmorgonen klädde jag mig lite extra fin, med vit skjorta nya byxor och slips, innan vi i ett strålande vackert väder satte oss i bilen och for iväg.

Färden började bra och bilen gick som en ”klocka” i lagom hastighet. Vi ville njuta av färden i det vackra vädret. Vårt humör var på topp, när vi svängde av vägen in mot frugans hemtrakter.

Så var vi då framme hos svärföräldrarna, kaffe och bröd fanns redan framdukat på bordet, bara att sätta sig intill. Vi hade åkt tre mil, så kaffe smakade gott.

– När tror du att vi måste åka, frågade svärmor, så fortsatte hon: – De ville att vi skulle vara hos dem klockan ett, maten skulle vara färdig då.

– Det tar väl en timma att åka, svarade jag. Så om vi åker vid elvatiden är det gott om tid, ifall det skulle hända något. Och så ska vi väl ha en rökpaus med, fortsatte jag med en lite ironisk ton.

När vi druckit kaffet sa svärmor: – Då går jag och byter om, så kan vi åka sen.

– Ja, gör du det, sa jag, för jag visste att det brukade ta sin tid för henne.

30

Ur minnenas arkiv

Svärfar däremot, han var snabb att göra sig i ordning. Lillsystern skulle inte åka med. Hon skulle senare med kamrater åka på dans åt samma håll som vi. Så småningom kunde vi starta färden, om än något senare än jag hade tänkt, men det var man ju van vid.

En färd, som skulle bli lite mer strapatslik för oss (mig) än vad jag hade trott.

När vi hade åkt några mil och strax efter vi hade kört genom en svag vänstersväng, så kändes att bilen började dra åt vänster. Jag anade det värsta när jag stannade bilen och gick ur. Mycket riktigt, mina aningar besannades, den sista luften i däcket försvann under tiden jag stod och såg på.

Däcket måste ju bytas, så det var bara satt sätta igång. Reservdäcket satt, som sagt lättåtkomligt, så det var inga problem. Däremot kläderna, det är inte det renaste arbete att skifta däck. Att sätta domkraften under bilen, utan att behöva smutsa ner de nya snygga byxorna och den vita skjortan var problematiskt.

Tänk om jag varit framsynt nog och tagit med överdragskläder och handskar.

Men tursamt nog, hade vi en filt i bilen, som vi fick offra, så däcksbytet klarades av smutsfritt. Men nu kom nästa problem. Skulle vi vända tillbaka? Vi hade åkt nästan halva vägen och hade två mil kvar, men vi beslöt att fortsätta.

De väntade ju på oss, och maten var ju färdiglagad, så vi kunde ju inte vända, med tanke på dem. Någon telefon hade vi ju inte, (som det finns hos de flesta, nu för tiden). Att vi skulle få en punktering till, det skulle väl vara höjden av otur, men nog fanns min tanke på att det kunde ske.

Vi fortsatte färden, något mindre glada nu än då. Vid en bensinmack och affär, skulle vi svänga upp till vänster, var det sagt. Vi fick köra uppför en ganska lång och brant backe. Så äntligen, fast lite försenade, var vi framme. Mitt humör var inte det bästa, men efter att jag tvättat mig, så kände jag mig mycket piggare till mods. De förstod oss, men var glada att vi ändå fortsatte. Middagen var ju färdig, så det smakade gott med mat och dryck, efter resan vi hade gjort.

Stämningen vid bordet steg allt eftersom, för snaps till maten ingick ju i måltiden, dock inte för min del, bilen måste ju köras. Men efterrätten tog jag gärna en stor del av. Men nog tänkte jag och pratade om hemfärden, tänk om vi får punktering igen efter vägen. Sällskapet mitt sa förstås, att det var nog inte något att oroa sig för. Det kan väl inte hända en gång till. Men tiden gick och det var snart dags att åka hem, tyckte jag. Klockan var snart nio, så det började skymma och det var hög tid att vi åkte. Efter att vi tackat för mat och dryck och tagit adjö for vi iväg.

Det vackra vädret var nu borta och det mulnade på.

Ur minnenas arkiv

31

– Bara det inte blir regn, sa jag. Det är inget trevligt att köra i mörker och regn.

Jag hade knappt sagt orden förrän det kom en regndroppe på vindrutan. Sen ökade regnet eftersom, så när vi åkt en halvmil så regnade det ganska rejält.

Stämningen i bilen var ändå god, i varje fall bak i bilen, där svärföräldrarna satt.

Den goda maten och dryck därtill, hade förstås sin inverkan!

Själv satt jag hela tiden på helspänn, tänkte och var lite orolig, dels för vädret och dels för om vi skulle få punktering igen. Efter en lång raksträcka, kom vi sedan till en vänstersväng med en uppförsbacke. I krönet på backen, började bilen dra åt vänster (igen) så det var svårt att styra.

Nej, tänkte jag först för mig själv, inte nu igen. Jag svängde in mot vägkanten.

Det var ju vänstertrafik, så vi var ju på rätt sida.

Jodå, det värsta hade hänt, bildäcket låg platt mot marken, åter punktering på vänster framhjul. Nu blev jag allvarligt orolig, långt hemifrån, regnigt och snart mörkt. Vad skulle jag göra? Mina, svärföräldrar de var däremot glada i hågen ändå.

Lite, bara lite tur, hade jag ändå, det var en lyktstolpe, precis där vi var tvungna att stanna, så vi hade ljus åtminstone. Jag ställde mig vid vägkanten och väntade om det skulle komma en bil, så vi kunde få hjälp, eventuellt en lift hemåt, för frugan och svärmor. Så hörde jag motorljud och en större personbil, en Volvo, kom körande. Jag vinkade åt dem som satt i bilen, i hopp om att få hjälp. Bilen fortsatte dock, med ungdomarna som satt i bilen glatt vinkande tillbaka (Att min frus yngre syster satt i bilen, var ju en rolig del i det hela, om man kan kalla det roligt).

När jag hade köpt bilen, så gick jag med i Falks räddningskår, de kan ju komma och hjälpa mig med däckbytet tänkte jag. Men mitt problem var inte löst med detta. Hur skulle jag få kontakt med Falks? Att få tag i en telefon här och nu var omöjligt. Men cirka femtio meter från vägen stod ett hus där det lyste i ett fönster, skulle vi våga gå dit och knacka på, klockan var ju över nio på kvällen, så det kändes lite otrevligt att göra det. Men tillsammans med svärfadern, gick jag dit och knackade på. En man öppnade. Jag berättade om vår situation och bad att få låna telefon. Naturligtvis skulle jag betala för lånet sa jag, men det var inga problem. Jag skulle få ringa efter hjälp.

Nu gällde det att få tag på telefonnumret till Falks, telefonkatalog fanns ju, så jag fick numret till en bilverkstad, nästan fem mil bort. Nåväl, jag ringde, blev vidarekopplad till en person som hade jouren denna kväll. Jag berättade var vi var och att vi hade fått punkteringar, så han måste ta med sig ett reservhjul.

32

Ur minnenas arkiv

Han frågade efter bilmärket, och när jag gav bilmärket, så sa han att han har en Wolksvagen och hans reservhjul passar på min Opel. Han kände till vägen.

– Jag kommer så fort jag hinner, sa han.

Jag tackade och betalade för samtalet och vi gick till bilen. Nu var det bara att vänta i bilen tills han kom, vilket dröjde bort mot en timme. Så lystes vägen upp och en bil svängde in till oss. Vilken lättnad jag kände, nu skulle allt ordna upp sig och att vi äntligen kunde få åka hemåt. Mannen från Falks bytte hjulet, kanske på fem minuter. Jag tackade för hjälpen och vi satte oss i bilen för att köra iväg. Han gick mot sin bil, för att åka hem, men när jag skulle köra, så gick det inte. Något tog emot under bilen. Som tur var hann jag ropa till honom: – Det går inte att köra.

Han kom tillbaka och sa att han skulle titta under bilen. Han kröp under och han kom fram och sa: – Det var ett stag som jag fick bryta undan, men nu ska det gå bra. ’ Sen gick han till bilen och började köra, det skulle jag också göra, men icke sa Nicke. Det gick inte nu heller.

Falkmannen hade nu börjat köra, jag försökte ropa och gestikulera år honom, men han körde vidare och bilens bakljus försvann i regnet.

Så där stod vi nu, visserligen med ett nytt hjul, men vi kunde inte köra. Att höra regnet slå mot ett tak kan upplevas mysigt, men i denna stund hade i varje fall inte jag någon sådan känsla. Jag funderade hur det skulle gå att lösa den situation vi nu kommit i. Då kom en tanke: Om jag skiftade hjulen så kanske det inte tog emot några stag eller annat, så skulle det kanske gå att köra, i varje fall så att vi kunde ta oss hem. Men att skifta hjul var ju också ett problem med bara en domkraft. Jag visste att vid lyktstolpen ett tiotal meter bort fanns stenar fastkilade runt stolpen så att den står stadigt, så där fanns chansen att få stenar så vi kunde palla upp bilen. Jag gick dit för att se om det var så. Men se kunde jag inte, för trots att lampan lyste starkt högt uppe i stolpen så kunde jag inte se något. Lampan lyste inte intill stolpen utan längre bort mot bilen. Men jag kunde känna med händerna att det fanns lösa stenar som skulle kunna användas.

Så vi bar bort stenar till bilen. Det måste sägas, palla upp en bil så som vi nu gjorde är farligt och inte lämpligt. Men i vårt fall hade nöden ingen lag. Vi lyfte upp bilen, tog av framhjulet, satte stenar under bilen, flyttade domkraften bak och skiftade hjulen. Arbetet tog ganska lång stund, men regnet hade upphört, så det underlättade ju för oss.

Nu kom en spännande stund, när jag skulle provköra. Skulle det gå bra elUr minnenas arkiv

33

ler inte? Jag startade bilen och till min lättnad gick den att köra. Nu kunde vi fortsätta vår äventyrliga färd hemåt. Jag satt på helspänn hela tiden medan jag körde. Skulle det hända något mer? Så gick tankarna.

Men vi kom lyckligt och väl hem till slut och det var med en suck av lättnad vi klev ur bilen, när vi var framme. Skjortan var inte längre så vit och byxorna hade stort behov av kemtvätt. Frugan och jag stannade kvar över natten, fast så mycket sömn blev det inte, för mig, den natten.

Innan vi skulle åka hem till oss, så kom svärfar med ett paket och gav mig. Det liknade en skokartong, han räckte mig paketet och sa: – Du fyller ju snart år, så du ska få en liten present av mig, som jag tror att du kommer att ha nytta av.

Jag tackade förstås och öppnade paketet. Förvånad fick jag se ett par svarta galoscher.

– Sådana har jag aldrig haft när jag är ute och går, sa jag. Då brukar jag ha stövlar.

– Nej, nej, sa svärfar du ska dem när du kör bil.

Då förstod jag vad han menade, och det var ju roligt. Han visste ju att det stänkte in vatten vid pedalerna. Så det blev en rolig avslutning på middagen.

Sen var det dags för hemfärd och nästa dag på måndag skulle jag lämna tillbaka hjulet vi fick låna och köpa nya däck runt om.

När jag kommer hem och kliver ur bilen, så står frugan i fönstret och ropar: – Kusin min ringde, vi är bjudna till dom på kräftskiva till lördag, vi ska vara där vid femtiden, det går en buss vid tvåtiden.

– Va, buss, sa jag. Men, men, bilen min då?

Hustrun sa ingenting, utan stängde fönstret utan ett ord. Så där stod jag nu, snopen vid min bil med nya däck på, för nån bilfärd ville hon tydligen inte vara med om mer, efter den strapatslika färden.

Så på lördag tog vi bussen till hennes kusin och kräftskiva. Bilen sålde jag några veckor senare för 3000 kronor.

34

Ur minnenas arkiv

En chockerande upplevelse 1966 GUNNO ANDERSSON

Som sjuttonåring började jag min bana som mentalskötare. Så här efteråt brukar jag fundera om jag verkligen valde rätt? Egentligen hade jag två val, det ena var att börja som ”volontär” på en lokaltidning här i Sala med en lön på cirka 500 kronor i månaden. Det andra valet var som vikarierande skötare på en av Salas största arbetsplatser, Salberga Sjukhus. Där skulle jag få drygt 900 kronor i lön varje månad. Pengarna fick styra, jag började och är kvar inom yrket än idag!

Egentligen ångrar jag inte mitt val, har fått uppleva otroligt mycket som många människor gått miste om, både roliga och fina upplevelser, men även mindre trevliga och olustiga. Hur började då min ”karriär” inom mentalvården?

Endast 17 år och ganska rädd stod jag plötsligt en morgon på en avdelning på ”nya” sjukhuset, det fanns då tre olika kliniker (klinik 1, det ”gamla” sjukhuset, klinik 2 som hade gravt utvecklingsstörda vuxna och så min debutklinik, klinik 3 med gravt utvecklingsstörda barn och ungdomar). Min första dag blev en verklig chock. Någon introduktion fick jag inte. Försteskötaren rusade runt med mig och visade lokalerna. Det var gjort på fem minuter. Efter det placerades jag i ett stort dagrum med bord, fastskruvade i golvet! Omkring 20 patienter satt, låg och vandrade runt i detta dagrum som förutom bord och stolar saknade övrig inredning. Jag blev presenterad för en äldre skötare som för tillfället hade ansvaret för dagrummet. Den stora, kraftigt byggda skötaren hälsade på mig och gav en massa instruktioner vad jag skulle göra. Om någon gjorde ner sig skulle jag byta patientens kläder, torka upp det som eventuellt hamnat på golvet. Vid epileptiska anfall skulle jag bara se till så att patienten hade fria luftvägar och inte bet sönder tungan. Instruktionerna snurrade runt som en torktumlare i hjärnan och plötsligt var jag lämnad ensam!

Hade det inte varit kaos på detta dagrum tidigare så blev det nu! Stora gulaktiga pölar bildades på ett flertal ställen, till min fasa såg jag hur avföring kladdades på en vägg och plötsligt kände jag en smärta i nacken, någon hade slagit mig! Yr och förvirrad försökte jag tänka klart för att få kontroll på läget.

Jag hade alltid trott att jag på något sätt hade förmågan att ha kontroll om det hände något. Men nej, inte nu! Jag letade upp ett litet rum där det fanns bland annat städmaterial och kläder. På den tiden fanns det inga moderna städmaterial, Ur minnenas arkiv

35

nej det var en hink, skurduk som man fick vrida ur och skyddshandskar fick man glömma! Jag började försöka kolla läget och lägga upp en strategi, men när jag började torka upp urin och avföring vände det sig i magen, jag kräktes rakt ut.

Samtidigt såg jag en patient ramla omkull och krampa, han låg på rygg och hela hans kropp drog ihop sig, han sprattlade och skrek. Jag släppte allt jag hade och skyndade mig fram till honom, samtidigt började en annan patient att krampa.

Jaha, tänkte jag i mitt förvirrade tillstånd, det här är alltså vad de kallar epileptiska anfall! Plötsligt kände jag panik, rummet började snurra och jag kände att jag var på väg att svimma! I ren panik rusade jag mot dörren, den var låst och jag började sparka mot den, men kom på att jag hade en nyckelknippa. Efter några sekunder som verkade som timmar fick jag upp dörren och rusade ut ur det som jag tyckte var ett helvete. Gråtande med hela kroppen skakande förbannade jag det ögonblick jag tackade nej till erbjudandet att kunna bli journalist! Just som jag var på väg att lämna avdelningen upptornade sig en stor man framför mig.

Han hade ett vänligt ansikte, log mot mig och frågade vad som hade hänt? Jag berättade gråtande hela historien och han bad mig följa med in på expeditionen.

Vi satte oss ner och Gustav (så hette överskötaren) ropade till någon att vi ville ha kaffe. Gustav och jag hade en pratstund som varade över en timme, vi gick tillsammans till personalmatsalen och åt lunch. Efteråt ägnade denna underbara människa ett par timmar med mig. Vi gick runt och besökte flera avdelningar, fikade och pratade med personalen. Jag blev kvar inom yrket, gick utbildningen till ordinarie mentalskötare och är kvar i yrket idag, så många år, jag fattar det knappt själv!!

Har under alla år hunnit med att jobba på olika arbetsplatser, men det jag minns mest av var den fasta paviljongen på Säters Sjukhus. Säkerheten var stenhård, där fanns ju de farligaste människorna i vårt land. Ja, ok, de hade gjort de värsta handlingar en människa kan göra mot en annan. Mord, våldtäkter och kanske ännu värre saker. Innan jag började min praktik på ”fasta paviljongen” var jag livrädd, men efter min praktik kunde jag konstatera att de som var intagna verkade vara precis som jag eller vilken annan som helst i vårt samhälle! De var människor, men något hade gått helt åt helvete snett för dem och följden blev tragedier för en massa människor. Efter min praktik på fasta paviljongen funderade jag ofta på vad som egentligen kunde få människor att göra så illa mot andra, men kom aldrig på någon lösning! Idag är den fasta paviljongen en ”ruin” som förhoppningsvis kommer att hamna som makadam under någon motorvägsbyggnad! Men hur som helst, när jag idag tänker efter så har de år jag arbetat 36

Ur minnenas arkiv

med människor gett mig ganska mycket. Min förhoppning är att fler unga väljer utbildningen så att de kan arbeta inom omsorgen och psykiatrin. Det är ett tacksamt arbete som ger så mycket, men kräver en hel del!

Ur minnenas arkiv

37

Ett sommarminne ANN LEIVO

När jag stiger av bussen möts jag av en lätt bris från havet. Där borta bakom den skogsbeklädda kullen skymtar huset, mitt hjärta börjar klappa lite fortare, äntligen är jag här, så som jag längtat i alla år. Det är varmt, solen gassar från en molnfri himmel. Bussen startar på nytt och avgaserna blandas med doft av tång och blommande kaprifol. Ett tag känner jag en lätt yrsel, en känsla av overklighet finns där också, en diffus insikt av att göra något förbjudet, och det skrämmer mig. Ser mig hastigt omkring och börjar gå längs vägen, snart är jag framme vid fotbollsplanen. Där ska man ta till höger minns jag.

Men något är fel. Hjärtat börjar bulta, klänningen klibbar mot kroppen och återigen kommer yrseln över mig. Det är alldeles för hett idag, skulle nog valt en annan dag förstås. När jag slår mig ned på en bänk som tack och lov står i skuggan kommer jag på vad felet är. Jag hittar inte till huset, den lilla grusvägen är borta. Nu ligger det ett stort vitt hus där med staket runt om. Har jag gått av vid fel hållplats, tagit fel buss? Men chauffören sa ju att bussen gick till Sofiedal och han hade sett till att jag kom av där också.

Kanske har Erik rätt, jag börjar bli lite glömsk och virrig ibland, men än är det väl ingen fara. Min son och svärdotter är så sjåpiga, vill ha in mig på något hem förstås, men det går jag aldrig med på, åtminstone inte än på länge. Det känns bättre nu, är skönt att sitta här i skuggan och andas in sommarens alla ljuvliga dofter. Hjärtat slår lugnare och yrseln minskar. Jag kommer att hitta mitt hus.

– Men är det du Agnes som sitter här och tar igen dig?

Jag rycker till och stirrar upp på ett brunbränt fårat ansikte där ett par djupt liggande blå ögon vänligt, och på något sätt välbekant, kisar ner på mig. I all hast rättar jag tilll min stråhatt och tar ett stadigt tag om handväskan. Måste ha nickat till för jag har inte märkt att mannen närmat sig bänken jag sitter på. Han slår sig ner bredvid mig.

– Visst är det du, Agnes? Det är många år sen du flyttade härifrån. Han ser forskande på mig och jag söker förtvivlat i min minnesbank.

– Du kommer väl ihåg mig, Johan på Skäret.

Johan. Javisst, nu minns jag och lättnaden är stor.

– Så roligt att se dig, Johan! Du kommer som eftersänd ska du veta.

Ur minnenas arkiv

39

Jag ler mot honom och förklarar, jag har lite svårt att hitta vägen till huset, förstår du.

Johan Berg, vår närmaste granne, konstnären, naturälskaren och livsnjutaren, som både min man och jag tyckt mycket om. Särskilt jag. Min man som var mycket händig och praktisk men inte lagd åt det romantiska hållet hade väl en del åsikter om jag minns rätt, om Johans sätt att leva. Hur som helst – han hade dykt upp som räddaren i nöden.

– Jaså, du vill återuppliva gamla minnen. Här har ändrats en del som du ser.

Han gör en gest med ena handen.

– Grusvägen är borta men det finns en större väg som går nästan fram till huset. Förresten är det tomt där, de förra ägarna har nyligen sålt. Skulle visst flytta utomlands och de nya kommer hit först i augusti. Vad säger du om en tur på min cykel där borta, det finns en hjälm du kan låna också.

Jag stirrar åt det håll han pekar och får syn på en knallröd motorcykel som står parkerad vid vägkanten en bit ifrån. Min yrsel är tillbaka, munnen torr som ett läskpapper, solen obarmhärtigt het och mannen bredvid mig verkar helt galen.

– Aldrig, säger jag med eftertryck. Att jag sätter mig på den där! Det skulle allt se ut – och tänk om Nils ser oss från huset.

Jag tystnar och inser att det där sista inte låter bra. Nu tror Johan jag är senil.

Men han skrattar bara, reser sig upp, räcker mig sin hand och då bestämmer jag mig. Där bakom Johans trygga rygg känner jag den svalkande havsbrisen mot min hud och jag lägger mina armar runt hans midja. På något sätt tycks minnet bli klarare och bättre nu, för plötsligt kommer jag ihåg en annan sommardag för längesen; Jag står vid busshållplatsen och väntar, har varit inne i samhället och handlat mat. Det är varmt, nästan lite kvavt. Kanske är det åska i luften. Bussen dröjer, jag känner mig otålig. Nils är kvar i stan och kommer inte förrän i morgon och då är det midsommar. Därför finns både sill och jordgubbar i mina välfyllda väskor. Vår första sommar i stugan vid havet som senare skulle byggas om av Nils till ett permanent boende. Vi har varit gifta i fyra år och både släkt och vänner undrar när det kommer smått och sanningen är att det funderar vi också över.

Jag är snart trettio, så det är hög tid. Ibland är jag rädd att det är något fel på någon av oss. Men Nils slår alltid bort det och säger att det kommer när det kommer. Känner några droppar mot huden. Det mörknar. Ska det börja regna nu också och ingen buss i sikte! Just som den första kraftiga åskknallen hörs kommer en röd liten sportbil farande in mot hållplatsen och bromsar så tvärt 40

Ur minnenas arkiv

att den river upp ett stort moln av damm från den torra vägbanan. Fönstret vevas ner och jag känner igen grannen Johan. Han frågar om jag vill åka med, vi ska ju ändå åt samma håll. Tacksamt sätter jag mina väskor bak i bilen och pressar mig in bredvid Johan i förarsätet. Det ösregnar nu och himlen lyses upp av blixtarna.

Nils och jag har träffat Johan många gånger, sedan vi köpte stugan. En dag kom han över och hälsade oss välkomna och blev snabbt inbjuden av mig på kaffe. Berättade att han var konstnär vilket jag tyckte lät spännande förstås, att han ärvt gården av sin faster och tillbringade sin mesta tid där, efter några års konststudier i Paris.

Johan är lång, mörkhårig och har glittriga blå ögon, jag gissar hans ålder är runt 35 – 40, och vad jag förstår väldigt ogift. Vi pratar om midsommaren och nyfiken som jag är frågar jag om han ska göra något särskilt då.

Det ska han inte och vips har jag bjudit honom att fira med Nils och mig. Han vänder sig mot mig och hans ögon är blåa som havet och jag ser de nålfina små rynkorna som djupnar när han ler sitt vackra leende.

Han antar min inbjudan och lovar ta med nubben till sillen och jag känner en blandning av förväntan och oro. Vad kommer Nils att tycka? Vi har ju kommit överens om att fira denna helg för oss själva. Men nu är det för sent och jag måste tänka ut hur jag ska säga det till Nils. Johan kör fort men så säkert. Regnet har nästan upphört och solen skymtar till ibland mellan molntapparna. Vi passerar förbi madam ”vet allt”. Hennes originella men fallfärdiga hus ligger alldeles vid vägen, inga träd eller buskar skymmer utsikten. Johan har berättat om den gamla kvinnan som håller reda på allt och alla på bygden, och nog anar jag hennes ansikte där bakom det regnvåta fönstret.

– I morgon vet alla att jag hade den förtjusande unga fru Linder som passagerare i min bil.

Johan ler retsamt mot mig.

När vi så småningom svänger av till uppfarten mot stugan, har regnet helt upphört, det ljusnar.

Johan parkerar vid häcken, stiger ur och öppnar artigt bildörren på min sida.

Innan jag hinner protestera tar han mina tunga väskor och går mot stugan. Jag plockar upp nyckeln som ligger under en lös golvtilja på förstukvisten och låser upp.

– Ni behöver nog inte låsa dörren här ute. Det är ingen som gör det och några inbrott har jag aldrig hört talas om, säger Johan.

Ur minnenas arkiv

41

– Nej, och här finns inte mycket att ta heller. Men som storstadsbo är man lite försiktig av sig, lägger jag till.

Jag känner mig plötsligt lite dum. Johan är ju vår enda granne i denna något ensliga men underbara havsvik. Tror han att vi är misstänksamma mot honom.

– Tack snälla Johan för skjutsen! Får jag bjuda på kaffe om du har tid? Undrar jag.

Johan har tid, all tid i världen.

Vi dukar i den lilla bersån vid berget. Solen skiner åter från en molnfri himmel och det blänker och glittrar i gräset som fortfarande är blött efter regnet. Den dagen vill jag aldrig glömma. Men den får mina kinder att rodna och samvetet får sig en törn.

Jag är plötsligt tillbaka i nuet och jag håller ett stadigt grepp om Johan när vi nu återigen svänger upp mot huset. Förvånat ser jag mig omkring. Så stort huset verkar! Det är tillbyggt även på höjden och det är inte rött utan vitt, med en stor altan som sträcker sig runt hela huset. Klängrosorna som jag vårdat så ömt finns kvar men i mindre skala och inte som då när de upptog hela söderväggen. Syrenbersån är borta och i stället finns där en uteplats med trädäck, en murad grill och diverse trädgårdsmöbler. Längre bort står en gungställning med sandlåda och rutschkana, det ser så övergivet ut. Förrådet som Nils byggt och varit så stolt över syns knappt bakom all sly som tillåtits växa fritt runt omkring.

Johan stänger av motorn, kliver av cykeln och hjälper sedan mig. Jag känner yrseln komma över mig och kroppen känn stel. Han gör en gest mot huset.

– Ja, så här ser det ut numera, inte mycket som är sig likt, säger han och tar av sig hjälmen.

Det påminner mig att jag också kan ta av min och genast känns det mycket bättre.

– Kom, vi går in på tomten! Det är ingen fara, säger han, när han ser min oroliga min. Här finns inte en kotte, vi kan sätta oss där en stund.

Johan pekar bort mot trädgårdsmöblerna.

På darrande ben följer jag Johan bort mot den lilla grinden. Nils och jag hade bara en öppning i häcken men vi pratade ofta om att sätta dit en grind. Jag ville ha en svart i smide medan Nils föredrog just en sådan som nu finns på plats, en vitmålad i trä. Johan tar min hand och vi går på den stenbelagda gången upp mot huset.

Trots alla förändringar, känner jag igen mig nu när jag kan betrakta huset på närmare håll. Förstukvisten är borta och de små fönstren i vardagsrummet är ersatta 42

Ur minnenas arkiv

av ett stort perspektivfönster som nog ger en strålande utsikt över havsviken. Jag känner doften från rosorna, en bedövande tung doft, som väcker många minnen.

– Titta där! Johan pekar på en svart katt, som ligger makligt utsträckt på en av altanens väggfasta bänkar.

– Men, det är ju Sotis, flämtar jag. Hur i all världen kan den vara här? Han måste ha varit död i minst trettio år.

Johan skrattar hjärtligt med glimten i ögat.

– Nja du, det är nog inte Sotis, men jag erkänner att han är väldigt lik din katt.

Det kan ju vara så att Sotis är en anfader till honom.

Vi fortsätter mot uteplatsen, jag märker att katten följer efter oss.

– Tror du den är övergiven? Kan de som bott här lämnat den bara?

Johan stannar plötsligt, böjer sig ner och tar upp katten i famnen.

– Det är faktiskt min katt och den heter Murre. Den kom till mig förra året och bestämde sig för att stanna.

Johan smeker den svarta pälsen och släpper ner katten igen.

Vi sätter oss i skuggan och Johan öppnar en dricka som han hämtat från motorcykelns väskor. Den är inte så kall, men svalkar ändå. Jag ser mig omkring och alla minnen som sköljer över mig gör mig både förvirrad och vemodig.

Den gamla eken som Erik älskade att klättra i står kvar. En gång ramlade han ner och vi fick åka till sjukstugan där han måste sy några stygn under knäet. Jag minns hunden Nicke som Nils köpt till mig när vi flyttade hit permanent, som sällskap, för att jag skulle slippa vara ensam när han jobbade och Erik gick i skolan. Men jag var aldrig riktigt ensam. Jag tar Johans hand och han vänder sig mot mig och ler. Vi sitter tysta. Dagen börjar övergå till kväll och solen kastar långa skuggor över trädgården. Humlor surrar, en bil hörs långt borta.

Jag ser att det kommer att bli mycket frukt på äpple- och päronträden, även körsbärsträdet ser lovande ut. En gång tog jag tillvara allt detta. Syltade, gjorde kompott, mos och ingefärspäron. Sedan ställdes alla burkar i rader nere i källaren, med prydligt små textade etiketter på. Allt är lugnt och fridfullt. Det känns som om jag äntligen kommit hem.

Plötsligt bröts tystnaden av upprörda röster och jag ryste till som om en kall vindil genomborrat både kropp och själ. Någon tog tag i mig och bad mig vakna.

Men jag var ju vaken. Förvånat stirrade jag upp i min sons ansikte. Strax bakom honom, som i en dimma, skymtar jag Karin, min svärdotter.

– Sa, jag inte att det var här vi skulle hitta henne.

Karin lät som vanligt beskäftig och nästan triumferande. Jag ryste till igen, så Ur minnenas arkiv

43

kallt det blivit med ens! Några regndroppar föll ner på mina kinder. Eller var det tårar? Kroppen kändes stel och yrseln kom över mig.

– Herregud, mamma! stönade Erik, du skrämmer då upp oss ordentlig. Hur kom du på den idén att åka hit ut? Vad skulle du göra här alldeles ensam?

– Men, jag är inte ensam. Johan är ju också här! Utbrast jag indignerat.

Vi måste ha slumrat till en stund.

Karin himlade med ögonen och jag såg mig hastigt omkring. Johan syntes inte till, inte heller motorcykeln.

– Johan? Vilken Johan?

Erik såg frågande ut.

– Johan på Skäret – vet du väl? Vår granne. Han skjutsade mig på sin motorcykel hit, jag ville se vårt gamla hus. Tur att han kom för jag hittade inte hit. De har gjort en ny väg, förstår du.

Jag var ivrig att förklara mig men insåg att jag talade för döva öron.

– Johan! Men mamma, han har ju varit död sedan tio år tillbaka. Minns du inte det? Kom nu med till bilen så åker vi hem.

Erik lät så bestämd att jag genast reste mig. Med en sista blick på huset som nu kändes så främmande, satte jag mig i bilen. Under färden in till stan, berättade min svärdotter att de blivit oroliga när de kom för att besöka mig och jag inte öppnade. Eftersom de hade nyckel gick de in och hittade min lapp vid telefonen, där jag antecknat bussnummer och tider.

– Hur kunde du få för dig att gå in på andras mark och hitta på det där med Johan? sa Karin, med en både irriterad och anklagande röst.

– Det skulle du inte förstå ändå, även om jag berättade det, svarade jag. Och jag tänker inte flytta till något hem!

Det var tyst i bilen en lång stund. Jag funderade över det som jag nyss upplevt.

Var det bara en dröm? Johan levde inte, alltså måste jag ha drömt alltihop. Men det hade känts så verkligt. Det var som jag fortfarande kunde känna vinddraget och den pirrande känslan i maggropen där bakom Johans breda rygg på motorcykeln. Och om det nu var en dröm, så hade den varit underbar. Det kunde ingen ta ifrån mig.

Vindrutespolarna gnisslade mot bilrutan. Det hade börjat regna ordentligt nu, en blixt lyste upp himlen och följde av en åskknall. Jag tänkte att denna dag hade varit fylld av mycket sol, mycket regn och åska. Men jag var nöjd även om jag hade lite dåligt samvete över att ha gjort Erik och Karin oroliga. Plötsligt kände jag min sons hand mot min kind.

44

Ur minnenas arkiv

– Mamma, vi ska ta hand om dig, sa han och från min svärdotter hördes en suck i baksätet. Du behöver inte flytta till något ålderdomshem om du inte själv vill, vi kommer nog på något.

Han vände sig mot mig och log och då såg jag den där glimten i ögat. Den hade jag sett tidigare idag och innan jag slumrade till tänkte jag, att nog var det förunderligt att den pojken kunde vara så lik Johan på Skäret.

Ur minnenas arkiv

45

Ett spännande möte EDITH PETTERSSON

Det jag nu ska berätta om hände för mycket länge sedan, jag var bara tio år. Jag bodde i en liten by och strövade alltid omkring i skog och mark. En dag på min vandring mötte jag en gammal kvinna. Hennes kläder var så gamla, blekta och dammiga att hon nästan inte syntes där hon stod på grusvägen.

– Hej lilla vän. Jag ser dig ofta, sa kvinnan. Du påminner om mig själv i den åldern, alltid ute och går. Jag ser att du har plockat blommor. Är de till din mamma?

Jag nickade blygt.

– Kom, så ska jag visa dig var de allra vackraste blommorna växer. Det är inte långt.

Jag nickade igen och följde med kvinnan. Medan vi gick började kvinnan berätta: – När jag var ung hade vi ofta dans på lördagskvällarna. Vi höll till på en äng som ligger någon kilometer bort, Det var något man alltid såg fram emot, det fanns inte så mycket andra nöjen. En natt när några av oss var på väg hem hände något oväntat. Vi var ganska uppspelta och skojade och skrattade.

Plötsligt blev vi helt tysta. Det låg något mitt på vägen. Vi gick försiktigt närmare. Det var en ängel! Hon låg alldeles stilla med sina stora vita vingar utbredda. Hon var död.

Vi blev väldigt förskräckta, vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Först tänkte vi att någon skulle springa hem och hämta någon vuxen, men sen blev vi rädda.

Tänk om folk skulle tro att vi hade gjort något för att döda henne.

Efter en stunds diskussioner bestämde vi att vi skulle hitta en fin plats och begrava henne. Den pojke som bodde närmast fick springa hem efter ett par spadar. Vi andra bar in ängeln i skogen. Vi hittade en fin glänta och när pojken kom med spadarna turades vi om att gräva. När vi var klara insåg vi att det syntes väldigt tydligt att någon grävt upp marken. Vi skulle bli tvungna att dölja det på något sätt.

Problemet var att det började ljusna. Vi hade ganska bråttom om vi skulle hinna hem innan vi saknades. Vi bestämde att vi skulle springa hem och låtsas som ingenting. Vi skulle däremot komma tillbaka nästa kväll för att göra färdigt.

Ur minnenas arkiv

47

Söndagen kändes ovanligt lång. Jag väntade otåligt på kvällningen. Under dagen hade jag tur att hitta en vacker sten som jag skrev ängel på. Jag tänkte att det borde finnas något som visade på vad som hänt. Framåt kvällen samlades vi i utkanten på byn. Vi sa inte mycket på vägen. När vi kom fram till gläntan trodde vi först att vi hade gått fel. Det fanns inte spår av att någon grävt där. Den lilla kullen och hela gläntan var överväxt med de allra vackraste blommor. Vi svor dyrt och heligt på att aldrig berätta vad som hänt och vad jag vet har alla hållit det löftet tills nu. Jag berättar det nu för jag vill att någon ska veta. Alla de andra är döda och själv har jag inte många år kvar. Du ska snart få se med egna ögon, vi är nästan där.

Hon tystnade.

I några minuter gick vi helt tysta. Sedan klev vi ut i en glänta och jag drog efter andan. Det var den vackraste glänta jag någonsin sett.

– Åh, vad fint, viskade jag.

– Kom här ska du få se sa kvinnan.

Hon böjde sig fram och började försiktigt lossa mossan från en sten. När mossan försvann såg man att det var en fin liten sten och med svarta bokstäver stod det skrivet ”Ängel”.

Hon lade försiktigt tillbaka mossan igen och sa: – Nu vet du.

Tankarna snurrade i huvudet på mig. Det var egentligen mycket jag ville ha svar på men jag sa inget. Vi gick i tysthet tillbaka till vägen där vi skiljdes åt. Kvinnan vinkade adjö och jag såg henne aldrig igen, Jag insåg att jag hade samma blommor i handen som jag haft från början. Jag hade inte plockat några i gläntan. Kanske var det bäst så, man skulle väl inte plocka blommor på en grav.

Jag berättade aldrig något hemma, varför vet jag inte. Men genom åren har det känts speciellt att veta något som ingen annan vet. Jag gick ofta tillbaka till gläntan. Att sitta där kändes väldigt fridfullt. Och där var alltid lika vackert. Efter några år flyttade jag från trakten, men minnet av gläntan finns för evigt kvar. Jag har återvänt någon gång och stenen finns kvar liksom alla vackra blommor. Än i dag vet jag inte vem kvinnan var eller om något av det hon berättade för mig var sant. Det enda jag vet är att mötet har betytt mycket för mig och kanske ska man inte ifrågasätta allting. Jag vill dela med mig av den här berättelsen nu för att jag själv är gammal. Det skulle vara synd om ingen visste. Så ser du en vacker glänta i skogen kan det vara där det ligger en ängel begravd.

48

Ur minnenas arkiv

Ur minnenas arkiv

49

En vardag för en 14 års tös 1955 i Malmö BRITA LILJEBERG

– Britaaa! Ooopp! Klockan är sex!

Mor stod i hallen och ropade varje morgon och jag kunde aldrig vänja mig vid den pockande rösten som fordrade att jag, en fjortonåring tös, skulle gå upp så tidigt. Men något annat var det inte att tänka på, så jag steg upp yrvaken, tog mina kläder och gick skyndsamt nedför trappan till undervåningen där badrummet fanns.

Kattvätt fick det bli när det var så tidigt, vilket bestod av tvätt på ansikte, hals, lite på öronen och armar. Ett bad en gång i veckan på lördagen innan man skulle ut och dansa, men någon dans blev det inte för mig förrän jag fyllt sjutton år, det var min mor noga med, för så hade det varit för min syster och samma regler skulle gälla för mig. Sjutton år då fick man gå på dans på Amiralen.

Men nu var klockan sex och jag klädde mig, gick i i köket där mor redan hade kaffet klart och bröd och smör stod på bordet. Hon hade redan lagt in två mackor i ett paket som jag skulle ha med på fabriken. Två mackor på en hel dag, ja det klarade jag mig på och det var inget ovanligt, de flesta levde på samma ranson.

Tjugo i sju steg jag på bussen som skulle föra mig till Gustav Adolfs torg. Där steg jag av och gick in genom porten till Moresco klädfabrik, där jag fått anställning som springflicka.

Verkmästare Mattsson var en stor kraftig man, bestämd men vänlig. Hans rum var inne i den stora sysalen och såg ut som en stor glasbur. Man kunde där se honom syssla med något pappersarbete och även att han kunde hålla ett öga på vad som hände ute i sysalen.

Det var en stor sysal. Ett hundratal symaskiner och en sömmerska vid varje.

Moresco var en kappfabrik och varje sömmerska hade var sin del av kappan att sy. Några satte bara foder, andra slag och krage. För att få stadga i slag och krage fick man sy på lärft, vilket kallades piktera. Alla sömmerskor blev specialister på sin del, men det skulle gå undan för det syddes på ackord, så ju mer man sydde desto mer fick man betalt. Slarva gick inte, för när plagget var klart gick en avsynerska igenom det och ingen sömmerska ville utstå skammen och kanske bli av med jobbet på grund av slarv.

I denna sysal skulle jag och en till tös vara springflickor till sömmerskorna. Än Ur minnenas arkiv

51

var det ena och än det andra som de behövde. På Moresco fanns det ännu inget rullande band som förde arbetet till sömmerskorna, så det fick bli vår uppgift att förse dem med detta. Är man springflicka så bara önskar man att man ska få sitta ner vid en maskin och sy och så gjorde även vi.

Detta resulterade i många besök i Mattssons bur, då vi tiggde om detta att få sy, men han var ståndaktig. Säkert visste han att det var bäst för oss att röra på benen, än att sitta vid en maskin dagen lång, men det förstod ju inte vi, så efter ett år så slutade min period där, efter att jag fått en ny anställning, denna gång som sömmerska på Fougstedt.

En ny tid började. Arbetstiden var densamma, sju till fyra med en halvtimmes middag. Matsal fanns, men ofta stod man ute i trappen och åt sina mackor.

Här hade jag fått anställning som sömmerska. Jag skulle sy slag och krage, vilket inte var det lättaste. Sömmarna skulle passa precis mot varandra, men jag blev godkänd efter en del övningar.

Här hade man infört ett rullande band, så man tog plagget, sydde och lade tillbaka det och så gick det vidare till nästa sömmerska som sedan sydde kragen på kappan och så vidare.

Här på Fougstedt fanns en förman som hette Larsson. Han hade till uppgift att tillhandahålla (med andra ord) passa upp sömmerskorna om det var något utöver det som fanns på bandet, som de behövde. Han skulle ju kunna kal�las springkille, men för det första var han en man i femtioårsåldern och för det andra, så hade män alltid en högre ställning i syfabriker.

Så därför kallades han förman, men han fick likafullt springa och då speciellt för en sömmerska som var riktigt elak mot honom.

Hon skrek över hela sysalen ”Larsson Larsson” med jämna mellanrum och man såg på honom hur plågad han var, när han hastade bort till henne för att fråga vad hon ville ha hjälp med. Det var rena mobbingen, den första jag mött i mitt femtonåriga liv.

Att jag och de andra som arbetade på fabriken sågs ner på, hade jag märkt, när jag stod ute på gården och kontorsflickorna kom. Deras arbetsplats var på andra sidan och våra vägar kunde mötas där på gården. De såg ner på oss, hälsade inte, vi var inte värda vatten i deras ögon.

Vi satt vid ett enformigt arbete vid en maskin och de satt vid ett skrivbord, en skrivmaskin, fint uppklädda och sminkade, förde ett vackert språk och inte som hos oss där det var vanligt med slang och svordomar.

52

Ur minnenas arkiv

Detta hade även föräldrarna märkt och tyckte det fick vara nog med fabriksarbete, satte mig i skola för att lära ett yrke, och förhoppningsvis få en bättre anställning.

Idag är jag sjuttiotvå år och tycker det är synd att alla dessa beklädnadsfabriker är borta. Säkert skulle ingen idag bli sämre sedd som fabriksarbetare och tänk så många arbetstillfällen det skulle bli.

Javisst! Lönen då?

Ja, något lyxliv blev det ju inte då heller, 1954, och inga villor. Möjligtvis en bil och en modern lägenhet, men vad har ungdomar idag? Det finns massor som inte kan eller inte orkar igenom högskolan, när de vet att de dessutom får svårt att få ett arbete, men däremot har en stor studieskuld på 100 000-tals kronor.

Kanske är det tid att gå tillbaka till enkla vardagsnöjen och där vi människor kan mötas och berika varandra till exempel sätta igång kurser av olika slag som inte kostar skjortan.

Då tror jag att det blir ett kliv framåt.

Ur minnenas arkiv

53

En hund att älska EVA-BRITT OLSSON

En höstdag, närmare bestämt den sjunde september 2011, dog min älskade yorkshire-terrier Bella. Hon var bara nio år, men väldigt nervöst lagd. Förmodligen var hon en omplaceringshund, för hon var fem månader när jag köpte henne. Hennes lilla hjärta orkade inte mer och utan förvarning dog hon i mitt knä. Jag hade precis gått i pension och sett fram emot att få mer tid för henne och mig. Men så blev det alltså inte. Det blev så tomt! Hon var ju alltid bara nån meter ifrån mig och kollade alltid vad jag gjorde, följde mig med blicken vart jag gick.

Sorgen efter en liten hund är större än mången annan sorg. Jag tänkte ändå, att nu är jag ju inte så låst och kan gå hemifrån hur mycket jag vill. Åka till stan och inte passa några tider… Ja lite frihet blev det ju. Men jag hälsade på alla hundar jag mötte, måste klappa och gulla. Jag och min sambo pratade om en ny hund med jämna mellanrum, jag ville gärna ha en chihuahua, liten och lätt att ta med, men ändå en bra kompis. Min sambo tyckte att det var i minsta laget, så vi pratade hit och dit, men kom inte till skott.

Det blev sommar och jag var mycket ute på torpet i skärgården. Eftersom jag är hörselskadad tyckte jag att det var obehagligt att sova där ensam utan hund när man inte hör då man tar av hörapparaten för natten. Så jag somnade inte förrän det började ljusna. Så blev det ju semester för sambon. Vi har en liten båt som vi älskar och åker mycket med, härliga turer och ibland en övernattning, mysigt. Sambon hade införskaffat en GPS så nu skulle vi ta en långtur till Rödlöga. En bra bit utanför Husarö – mitt ute på öppna havet, smällde det till!

Vi hade gått på en jättegrynna. Propellern blev alldeles hoptryckt men vi kunde ta oss hem i 5 knops takt. Denna grynna var utmärkt men skulle enligt GPS:en ligga mycket längre ner i vattnet.

Hur som helst nu hade vi ingen båt att roa oss med. Vi promenerade och cyklade och sysselsatte oss bra ändå. Men så en regnig eftermiddag tog vi fram datorn. Vi kollade på alla hundraser i kennelklubbens register. Vi läste också på om de raser vi gillade. Många hundar kräver mycket motion eller tuffa lydnadsregler. Men så dök något upp: Podengo Portugis! Jättesöta, lagom stora, lättskötta, ingen pälsvård. Pigga och glada med mental styrka. En uppfödare fanns i Ur minnenas arkiv

55

Hudiksvall. Efter att ha ringt och pratat med henne var vi välkomna att besöka hennes Podengo-hundar. Vi ville ju se hur de såg ut på riktigt.

Fram med Sverigekartan. Vi bestämde oss för att åka till Söderhamn för att där hyra en campingstuga. Så gjorde vi också, en trevlig utflykt. Vi tog det lugnt och stannade flera gånger för att äta, fika och se på de olika saker som dök upp efter vägen dit. Vi fick en mysig kväll i stugan, vi hade handlat diverse godsaker och satt ute på den lilla altanen och åt. Nästa morgon efter frukost åkte vi till Iggesund och sen rätt ut i skogen kändes det som.

Vi ringde på dörren och togs emot av tre stycken glada podengos. Mamman och två valpar.

De var så underbara, pussade och klättrade på oss, svansarna gick av och an hela tiden. En bror till hundmamman kom också. Å vad vi blev förtjusta. Vi hade tänkt oss att tinga på en valp till oktober, när perioden på torpet skulle vara över för säsongen. Men, då visade det sig att en av valparna här var till salu.

Hon var fyra månader och hade varit borttingad men köpet blev ej av. Det skulle dröja till nästa sommar innan en ny kull skulle finnas här.

Oj, Oj, på en kort stund bestämde vi oss för att köpa henne. Det var så ödet eller slumpen. Det var klart och tydligt meningen med allt. Båten sönder – vi åker och tittar. Vi åkte in till Hudiksvall och köpte halsband, koppel och en liten korg. Under tiden blev valpen veterinärbesiktigad. Klockan 17 satte vi oss i bilen, fem timmar senare kom vi till torpet med vår nya underbara valp. Det hade vi inte räknat med! Det hela var som en dröm och man hängde knappt med i svängarna.

Oj oj vad hade vi gjort. Vi hade gjort något väldigt bra. Man kan inte önska sig något bättre än denna underbara kärleksfulla söta tillgivna keliga glada hundvalp.

Hon har en otrolig charm. Hon ser ut som en rävunge. Nu har vi haft henne i två månader och två veckor. Hon gör min tillvaro ljus och fylld av kärlek. Vi går ut två timmar och går i hennes takt, runt våra kvarter där vi bor. Hon heter Lova, hon älskar barn och alla vuxna, vill hälsa på alla och slösa sin kärlek med slickar och små glada hopp. Nästan alla vi möter frågar vad hon är för ras och hur stor hon ska bli, hur gammal hon är och så vidare.

Hon gör oss till en familj och vi älskar henne så mycket. Vilken tur att den där grynnan fanns där! Det blev visserligen en dyr historia, men motorn var gammal.

Nu har vi köpt en nyare motor och nästa sommar blir det härliga båtturer igen och då kommer Lova också vara med. Det ser vi fram emot alla tre.

56

Ur minnenas arkiv

Lindas dröm om kärleken SEIJA KANKANPÄÄ

Jag ligger här i mitt rum Hjälplös och ensam Hjärtat gråter.

Jag drömmer så mycket Om en skapelse Jag drömmer om kärlek.

Jag har inte ens känt doften av en man på många år.

Månen stirrar på mig Genom gardinerna Den tindrar med ögonen Åt mig och ler och ger mig hopp.

Människorna vandrar genom korridorer Men vet inte att jag drömmer om en skapelse Jag ropar efter en man, i min tysthet Jag längtar efter kärlek och ömhet kyssar Jag vill, jag vill jag vill…

Om jag vore frisk…

Jag kan inte ta vägen härifrån Jag är bunden i mitt öde

Ur minnenas arkiv

57

Nu är jag gammal Men min längtan är ung Mina känslor är äkta Mina drömmar likaså Han som gav mig kärlek en gång Jan är borta Sorgetiden är över Min dödsångest är borta Men inte drömmen om kärlek Jag vill ha kärlek från en man Längtan finns kvar, inom mig Jag längtar och jag känner doft När jag blundar Drömmar dör aldrig…

58

Ur minnenas arkiv

Mormor, du måste baka bullar med oss!

SISSI GOODMAN

– Mormor du måste baka bullar med oss!

Att en sådan uppmaning skulle leda till att min mormor blev så orolig att hon till sist blev skadad, visste ju inte jag. Nu när jag vet hur det gick till så förstår jag att det inte kunde ha slutat på annat sätt, än det faktiskt gjorde, när det gäller min mormor. För att du riktigt ska förstå varför jag säger så, måste du lära känna henne.

Hon heter Margareta och älskar att sjunga. Hon sjunger nästan alltid och då mest opera som Carmen, Verdi, Glada Änkan. Det låter så fint och jag blir alltid så glad av att höra henne sjunga. Tre barnbarn har mormor. Det är jag som är äldst och heter Isac. Sedan är det min lillasyster Isabelle, tre år yngre och så är det Kimberly, vår kusin, som har en pappa från Kreta. Så har Margareta en dotter, min och Isabelles mamma, som heter Lynn och jobbar med tyger och färger. Ibland så färgar hon egna tyger eller våra t-shirts i microugnen här hemma.

Mormor har inga glasögon, hon använder kontaktlinser. Det är roligt att se henne vända in plasten i ögonen.

– Det gör inte ont, försäkrar hon oss, blinkar bort tårvätskan som rinner som tårar. Nu går det bra att se igen!

Ofta har mormor på sig en stor vacker hatt och en sidenscarf när hon sjunger och så måste hon förstås dansa runt där hemma på Skeppargatan där hon bor. Då känner hon sig som en äkta primadonna på en riktig teaterscen.

Alla dessa vackra hattar och scarfar har hon fått av sin pappa, min gammelmorfar, som en gång i tiden var skeppare. Han reste jorden runt och besökte flera spännande länder och platser, precis som Pippi Långstrumps pappa fast min mormors pappa var en riktig skeppare. Mormor har berättat att hon tyckte det alltid var lika spännande att höra om hans resor.

När han hälsade på hos henne brukade han gå fram till hennes ena fönster med burspråk och låtsas att han tittade ut från ett stort skepp. Han vände sitt huvud åt vänster, sa det var babord, sedan vände han huvudet åt höger, som då var styrbord.

Han sa att han gjorde så för han ville se sitt skepp ligga till ro vid kajen inför natten. När jag ställer mig på samma plats kan jag också känna det som om jag stod på ett skepp. Där kan jag stå länge och drömma.

Men varför blev min mormor skadad? Jo, en dag på morgonsamlingen pratade Ur minnenas arkiv

59

fröken om vad vi hade gjort under helgen. Alla barn fick sedan i tur och ordning berätta. Jag sa att jag och Isabelle hade lekt opera hemma hos vår mormor och att denna helg hade även vår kusin Kimberly kommit till henne. Det blev extra roligt för vi fick sova över på golvet i mormors matsal. Vi la ut madrasser och täcken och mormor hittade massor av kuddar.

När de flesta barnen hade berättat vad de hade gjort under helgen var det bara Lina kvar. Det hon sa var väl inte så märkvärdigt, men det skulle visa sig att det kom att påverka min mormor för en lång tid framöver. Inte visste jag att mormor skulle bli så nervös.

Lina berättade att hon bakat kanel- och vaniljbullar med sin mormor. Det hade luktat så gott i trappan i huset. Till och med i Linas hår hade det luktat bullar när hon åkte hem på eftermiddagen. Jag satt och lyssnade och kom på att vi faktiskt aldrig bakat bullar med mormor. Vi hade inte ens bakat kakor. Konstigt. Fast det hade inte känts så förrän Lina berättade om sin mormors bullar. Nu måste jag bara ringa mormor fort när jag kommer hem.

Mormor Margareta svarar alltid så glatt när man ringer henne, till och med i hennes telefonsvarare sjunger hon –”sååå rooliiiigt att duuu riiiinger mig å sååå ääär jag inte hemmaaa men riing igeen är duuu raaar” kan det låta. Men idag är hon inne.

– Hej mormor!

– Hej Isac, vad roligt att du ringer till mig hjärtat.

– MORMOR DU MÅSTE BAKA MED OSS! – Vad är det du säger Isac, frågade mormor efter en lång stund. Men det vet du ju att jag inte kan baka, har aldrig bakat med din mamma heller.

Mormor blir tyst igen.

– Mormor är du kvar? Varför säger du ingenting? Hallå mormor.

– Jag är kvar men jag vet inte vad jag ska svara dig, vännen.

– Mormor du måste baka med oss, alla andra som är mormor gör det, alla på dagis som har en mormor bakar bullar.

– Jasså, gör dom?

– Då säger vi det mormor. Nästa gång vi kommer till dig så ska vi baka. Ok? Hej då. Nu börjar Bollibompa.

Hon stod kvar som förstenad med telefonluren i handen. Vet inte vad hon ska tänka. I snart sju år har hon varit mormor och klarat sig bra med sina mormors saker, sång, dans och att läsa sagor. Men baka? Nej det är inte hennes grej. Ordna plats i köket, värma, kladda och bränna sig? Nej, usch och mjöligt blir det i hela 60

Ur minnenas arkiv

lägenheten bland noter och sånghäften. Hon började känna sig lite orolig och osäker, hon kom så väl ihåg hur det var den gången för många, många år sedan.

Minnena från ett tidigare försök till bullbak hade resulterat i att, som hon själv sa en gång, hade kunnat orsaka ett fult blåmärke i pannan på någon stackars krake om hon kastat iväg en bulle. Så hårda var bullarna hon hade bakat. Som tur var gjorde hon inte det, kastade iväg en bulle på någon stackars krake.

Vad skulle hon säga, vad skulle hon göra om Isac bad henne baka igen? Hon hade ingen aning, men hoppades att Isac och Isabelle skulle glömma bort att fråga henne. Nöjd med detta satte hon på en cd-skiva med Pavarotti och så var hon lugn.

Dagarna gick och vips var det fredag. Telefonen ringde hos mormor.

– Hej mamma, det är Lynn. Kan du passa barnen i morgon? Jag har en textilmässa jag gärna vill besöka. Har du tid?

– Det går bra! Vilken tid kommer ni?

– Blir det bra klockan 9.30? De öppnar klockan 10.

– Då säger vi det, klockan 9.30 är ni välkomna, roligt.

– Tack snälla, jag hämtar upp Kimberly på vägen. Hon ville visst också komma.

Ja just det, ni skulle visst baka, sa Isac. Kul! Där står hon igen med telefonen i handen och undrar hur det här gick till, hur ska hon klara detta?

Bullar, bullar vad ska man ha för ingredienser? Mjölk eller grädde – vilket är bäst? Hur mycket ska man ha? Hur gör jag för att de inte ska bli hårda eller brända? Varför kan inte barnen göra något annat? Tankarna snurrar och snurrar i hennes huvud. Tror nog bestämt att hon fått lite av panik. Börjar svettas. Sedan blir hon arg på sig själv och säger – nej skärp dig nu Maggan. Om nu alla andras mormödrar bakar ska det väl inte vara helt omöjligt för dig också eller…

Hela den dagen tänker hon på morgondagens bullbak. Hon hinner inte ens sjunga, utan tänker. På kvällen ringer hon sin väninna Kicki och pratar länge om detta. Till slut berättar Kicki hur hon brukar göra. Att hon inte snålar med något när hon bakar, massor av socker, smör i degen men inte för tungt med mjöl och så kanel eller vanilj, prova så, vet jag, uppmuntrar hon. För att sporra än mer lägger hon till – man kanske till och med får en inbjudan på fika med hembakade bullar senare på dagen? Det låter så enkelt när Kicki förklarar. Hon tänker att nu har det alltså blivit min tur att göra något som man gjorde lätt som en plätt förr i tiden: baka bullar med sina barn och barnbarn.

Ur minnenas arkiv

61

Om jag inte minns fel JENNY DELBORG

Jag vet att Liseberg finns nu också, men för mig fanns Liseberg som mest på 40-talet och början av 50-talet.

Då var Liseberg allt, frihet från vardagslivet, fest, dans och äventyr.

När man köpt sitt säsongskort var sommaren räddad och känslan att nu kunde vad som helst hända fyllde hela kroppen ända ut i de hopträngda tårna i de nyinköpta skorna. Ofta var skorna nya, dräkten och hatten. Var det inte nytt var det kemtvättat och fräscht, ljust och lätt, man kände sig ny, men frös, det hörde till.

På valborgsmässoafton då Liseberg brukade öppna förvandlades Göteborg från en grå, hopkurad vinterstad till en öppen famn.

Spårvagnarna lyste blåare än vanligt, alla vatten i och kring staden glittrade i blått och blå var små barnaknän ovanför vita knästrumpor.

Avenyn var bred och inbjudande för alla flanörer. Ballonger och maj-vippor vajade i vårens vind, studentmössor satte vita prickar i alléns grönska.

Först såg man kortegen och sedan gick man till Liseberg. Då var det verkligen premiär…. Premiär för våren, för de nya kläderna och Liseberg.

När man gick in genom grindarna var det som att gå in på en scen och känna sig som en skådespelare i sommarens stora pjäs, den spelades alla dagar fast med olika aktörer.

Onsdag var de förlovades dag och för de som hade ”bestämt sällskap”. På fredag var det hög stämning, ibland blev den kanske lite väl hög med slagsmål här och där.

Lördagarna hade alltid mest folk vilket var konstigt eftersom alla människor sa att på lördagar är jag aldrig på Liseberg för då är det för mycket folk där.

Söndag var familjedag och barnens dag. Skulle man ha roligt, då lånade man lämpligt ett litet barn som man sedan kunde åka karusell, berg och dalbana och virvelvind med. Efter dessa utsvävningar fick man gå ut ”lilla ingången” så man slapp passera ”Jazzen” med urblåsta lockar, för det var inte modernt med rakt hår på den tiden.

En måndag på nöjesfältet var ganska stillsam. Det var bara säsongskortsinnehavare som gick dit då – och gräsänklingar.

62

Ur minnenas arkiv

Tisdag började det röra på sig igen, det var en bra dansdag för att inte tala om torsdag som var jazzens dag framför andra.

Och så är vi inne på Jazzen eller Stora Dansbanan som den visst hette egentligen. Jazzen som fångade in oss under sitt stora tak och höll oss kvar där i ljuset, värmen och musiken. Jazzen var som ett andra hem för många, ett sommarhem.

Somliga mötte kanske sitt livs kärlek där och andra träffade någon att vara tillsammans med bara en minnesrik kväll. En del gjorde väl slut också, kanske vid åsynen av detta vimmel av människor. Varför hålla sig till en när man kunde dansa och roa sig med hundratals snygga och spännande partners, för spännande försökte man nämligen se ut, pojkarna med gandhiskynket nonchalant kastat över axeln och frän stukning på hatten. Vi flickor med djärv makeup och mystisk blick bakom vårhattens flor.

Vi dansade i maj och junis ljusa kvällar, i julis doftade värme och i augustis mjuka sammetsmörker. Vi var eldiga i tangon, lekfulla i foxtrot och trånande i modern vals. Varje par i sin lilla värld, ändå inte förenade med de andra, gungande och glidande i samma rytm och Malte spelade och log.

Regniga vardagskvällar var det något speciellt med Jazzen. Den flöt omkring som en ö i regndiset, upplyst och inbjudande med sin glittrande krans av små lampor runt takets kant. När man kom in i ljusskenet kändes det tryggt och varmt, man var bland vänner. De som hade kommit hade haft ett verkligt behov att gå dit, för att dansa, prata och för att slippa vara ensam. Stämningen blev intimare, man kunde nästan vara sig själv.

Avslutningen på säsongen var inte lika definitiv som premiären varit. I augusti började, trots festbelysning och kräftskivor på värdshuset veranda, stämningen att sakta förändras.

Det låg uppbrott och vemod i luften. Skratten och rösterna dämpades och när det stora fyrverkeriet sköts av sista kvällen hade många redan sagt adjö till Liseberg ” för i år” och såg redan grindarna öppnas för nästa säsong. Ljuvliga, underbara Liseberg som hade så mycket att bjuda på men framförallt var en plats för människor att mötas på.

Ur minnenas arkiv

63

Trimmade mopeder ANN-LOUISE LILJEBERG

Fredag kväll och avkoppling i TV-soffan. Utanför faller vårskymningen. Plötsligt hörs ytterdörren slå igen och yngste sonen tjoar: – Mamma var är du.

Något blek om nosen gör han entré.

– Vi har blivit jagade av polisen.

Sonen var drygt femton år. Han och kompisen tillbringade alla dygnets skolfria, ljusa timmar på golfbanan. Det var sex kilometer dit som nu lätt avverkades med de nyinköpta mopederna.

–Jo, vi hade kommit till matarleden till villaområdet när det plötsligt dök upp en mc-polis som körde förbi oss och fortsatte sakta längre fram. Vi tänkte inte på det förrän det också dök upp en polisbil som körde sakta efter oss. Vi fattade ingenting, men när vi svängde in på uppfarten in till villaområdet, körde mc polisen förbi och stannade framför oss och polisbilen bakom. Två av poliserna kom och kollade våra mopeder. ”Ni har trimmat era mopeder och det är förbjudet, räknas som olovlig körning.

Det här kommer att kosta pengar”. Polisen fyllde i en blankett. ”Vad heter ni, adress? Skriv under här. Ni får ett inbetalningskort med böter. Ni måste återställa mopederna i ursprungligt skick”, hade polisen myndigt upplyst dem.

– Mamma, det var så hemskt, det var bara jag och Kalle, men det var fyra poliser och fullt med folk runt omkring oss som tittade på.

Sonen var helt knäckt resten av helgen men repade sig, till det en dag damp ner ett inbetalningskort att han skulle betala 1 500 kronor i böter. Då exploderade han. Hans kusin hade också trimmat sin moped fast mycket mer och fick samma böter.

– Han hade bytt cylinder och kolv och jag har bara bytt till ett större kedjedrev. Då ska jag betala hälften.

– Jaha, då får du väl meddela dem det. Du får betala med dina egna besparingar. Det är ditt beslut och du får ta konsekvenserna av det, upplyste jag.

Han skrev och förklarade att bötesbeloppet storlek var orimligt i förhållande till gjord trimning. Men det gick inte att ändra. Sonen blev inkallad inför rätta för olovlig körning.

Ur minnenas arkiv

65

Vi satt i väntrummet och kollade på dörren in till tingssalen där dagens ärenden stod uppräknade. Smuggling, stöld, olaga hot, rån, överfall och så vi: Olovlig körning. Vi hade hamnat i den kriminella världen!

– Du får sköta ditt eget försvarstal! Åklagaren från residensstaden lade upp en lång tirad om min kriminella sons mopedåkande. Den anklagade mopedägaren försvarade sig tappert. Inte kunde det vara riktigt att bötesbeloppet skulle vara lika stort om man bara trimmat lite jämfört med kusinen, som trimmat mest möjligt. Åklagaren fortsatte sina anklagelser och jag fick rycka in och styrka sonens argument. Domaren var obeveklig för alla förklaringar.

Sessionen avslutades med att domaren klubbade i bordet och avkunnade domen. Sonen skulle betala de 1500 kronor. Trimma mopeder är förbjudet oavsett hur mycket man gör det.

Något moloken reste sig sonen och jag för att lämna lokalen och passerade framför domarskranket. Domaren lutade sig fram och sa med låg röst till sonen: – Ja, så nästa gång du trimmar mopeden är det lika bra du gör det ordentligt med en gång.

66

Ur minnenas arkiv

Vanten och strumpan ROSE-MARIE LÖFSTEDT

Det var en vante och en strumpa som träffades. Det var en dag, många barn var ute och lekte. Det var en kall dag med mycket snö, som började blåsa upp och snön föll ner. Barnen fick bråttom att komma hem. Dagarna gick och snön smälte ”Våren kom”. Där på marken låg det en vante helt ensam som sökte sin andra hälft. Längre bort vid ett träd låg en strumpa ensam.

Hallå, sa vanten, är det någon här. Det hörde strumpan… Jag är här, sa strumpan. Då blev vanten glad. Jag är också ensam, sa strumpan.

Hör, sa vanten, det är barn som kommer, kanske vi kan finna och möta vår andra hälft. Det var en pojke och en flicka som fann vanten och strumpan och som lekte och KASTADE stackars vanten och strumpan upp i luften. En hamnade bland gungorna, det var strumpan – vanten låg lite längre ifrån.

Efter en stund kom en mamma med sin dotter. Ohhh, vad fin vante, sa mamman. Jaa, sa lilla flickan som tog på sig strumpan när hon skulle ställa sig på gungan. Kan vi inte ta med dem hem frågade flickan? Jooo, sa mamman. Den lilla flickan samlade på saker som andra inte ville ha. Vanten och strumpan blev tvättade. Strumpan sa till vanten: ohh, så fina vi blev!

Sedan hamnade de i en låda, där det låg allt möjligt i. Det blev ett stort tjut i lådan. Strumpan fann en vän som var som honom, vacker, olika par för varandra!

Vanten fick sin vän! Olika men så fina ihop. Så slutar allt lyckligt. Vi behöver inte vara lika för att få en vän, bara vi passar ihop!

Ur minnenas arkiv

67

Nordvärmland – mitt Klondyke SIV DREWITZ

Norra Värmland, min vildmark, där mina rötter har så många rottrådar att om jag försöker rycka upp dem, blir hela Nordvärmland en enda stor rotvälta.

Ingen annanstans hänger spindelvävarna så tunna och glittrande som här. Vinden, naturens handduk, som sveper in från Sydeuropa och Nordkalotten, stannar upp och dröjer sig kvar och suger vällustigt i sig av den friska fuktigheten i vävarna bland ris, träd och buskar. Suger åt sig och vilar ut från jäkt, värme och kyla, i det behagliga klimatet lagom.

Här är bergen runda att glida över och aldrig spetsiga nog att trasa sönder vinden.

Solen vältrar sig runt på ett behagfullt sätt över de gröna skogarna och speglar sig i svarta tjärnar och blå sjöar. Strålknippena letar sig in under stenar och visar upp glittrande barr och färgrika mossor, strålar runtom trädstammar och visar upp myrornas gångstigar, både de vertikala och de horisontella. Hastar vidare och lämnar med största motvilja Nordvärmland för att lysa upp Atlanten och börjar nånstans över Stilla havet att glädjas över en ny dag över Norra Värmland.

Själva jordklotet vårdar sig om sin oas och låter aldrig några sprickor ödelägga den och djur och människor dras som flugor till en sockerbit, är man trollbunden så är man.

Denna vidunderliga del av världen ska jag visa upp för en vän en höstdag 1985. Bil är ett måste men vi räknar med att gå bitvis så vi har med oss stövlar och varma tröjor. Kniven smyger jag in i bältet. Det känns tryggare.

Vi lämnar Torsby tidigt på morgonen med solen i nacken och styr rakt norrut mot Östmark. Vi kör långsamt förbi en rad småsjöar som speglar bergen och de höstfärgade träden i ett omvänt perspektiv och vi låter en glipa i rutan släppa in den friska luften.

Efter några mil blir dalen trängre och till vänster växer Rännberget upp med rara växter och vilda lodjur.

– Har du sett något lodjur, frågar min vän som alltid jagar rysare.

– Nej, men hört ett som rumsterade om i mitt garage en natt på sextiotalet.

– Kan du vara säker, säger han misstroget.

68

Ur minnenas arkiv

– Jovisst. Så här var det: vinter, halvöppen dörr, hård vind, snöfall, nysnö på golvet, tasspår, sovrum ovanför.

– Jaha du, säger han förnöjt och vi viker av mot Mattila stugby där vi tänker få oss något till livs så småningom. Men först en avstickare nio km rakt in i ödemarken till ett gammalt finntorp.

När vägen smalnar av till två hjulspår kliver vi ur bilen vid kanten av en myr där en skylt pekar ut riktningen till torpet. Det är blött och sumpigt något tiotal meter innan stigen viker uppåt. Ett reaplan bangar förbi och jag tänker på skräcken det skulle ha spritt för hundra år sedan. Rädslan – är den alltid onödig?

Det gamla huset är inpyrt av ålder och jag har inga svårigheter att se de föregående århundradenas människor tona fram. De är många som trängs i det lilla köket och rummet och jag gillar inte lukten de sprider. Men de täta relationerna avundas jag dem.

När vi går ut på trappan syns myren i alla sina skiftningar av rött/gult/brunt med inslag av blått som tonar över i violett. I fjärran står de blå bergen som kulisser i bakgrunden och runt huset är marken fortfarande grön i lätta, ljusa nyanser. Stigen vi kom på försvinner bakom knuten och på en helt ny träskylt står det Aborrtjärn och den pekar vidare uppför kullen.

Det här är också mitt land där äventyret lurar bortom hörnet så snart man slår bildörren i lås och tar det första klivet ut i markerna. Och mitt i allt känner jag det första suget i magen och vi skyndar ner till bilen och vänder mot Mattila.

Mattila är ett av Norra Värmlands snösäkraste områden. Den första snön som kan falla redan i oktober ligger ofta kvar och bildar ett förträffligt underlag för resten av vinterns snö. Mattila är ett eldorado för dem som älskar skidor på längden. Bebyggelsen är gammal och ny i en konstrik blandning. Det första vi möts av är ett gammalt itusågat tvåvåningshus som man skarvat på mitten med ett nytt. Färgen på det gamla är kvar, avslagen faluröd, medan det nya lyser trävirkesvitt. Man har pallat upp det på pålar av runda stenar. Det ser vanskligt ut.

Knuffar man på det kanske det faller.

Vi strövar runt och letar efter serveringen. Plötsligt stöter vi på en ung man som visar oss tillrätta och släpper in oss i lokalen som är stängd men försedd med en automat med kaffe, choklad och te. Några mazariner och kanelbullar ligger i prydliga fack med prislapp på.

– Varsågoda, säger han. Förse er med vad ni vill ha.

Han lämnar oss med orden: – Känn er som hemma!

Ur minnenas arkiv

69

Från fönstret fångar jag in stugorna med små stigar emellan, några brutna tak, en Land-Rover, mjuka kullar, skogen, dalen och därbortom de allestädes närvarande bergen. Fångar in det i en superminikrats och trycker den på plats nånstans bakom pannbenet.

Efter en timme är vi klara för nästa etapp. Mot Bjurberget – men först en avstickare till Korset som ligger en mil på väg mot Röjden vid norska gränsen.

Korset är en fördjupning i marken på halvannan decimeter, med två armar tre gånger tre meter ungefär. Det märkliga är att ingen växtlighet slår rot. Trots provtagningar i marken och allehanda undersökningar, vet man inte varför korset aldrig växer igen. Kanske det rentav är troll med i bilden. Kanske vättar och småtroll från förr i tiden dröjt sig kvar och gräver och påtar för att ”dra folk vid näsan”. Stämningen är förtätad och man får akta sig för att snubbla och falla innanför avbalkningen om man vill leva veckan ut. Det sägs att den som går inom drabbas av ond bråd död.

I Bjurberget viker vi av mot söder och följer en av de otaliga skogsbilvägar som bolagen genomkorsat hela Nordvärmland med. Den här slingrar sig utmed Mangslidälven och vi passerar ett myrdike där det stod en svart stor-ek en majdag för några år sedan. Ett intressant dike.

Så småningom dyker Nyskoga upp, en liten by på några hundra invånare, som välkomnar oss med banderollen VÄLKOMMEN YILL NYSKOGA VÄRLDENS STÖRSTA LILLA BY.Här stöter man på namn som Pekkala, Nikkela, Antilla och språket är sjungande och det är inte alltför länge sedan den siste finlandsättlingen som talade finska dog. Nu satsar man på turism och en by kallad Gammelby håller på att växa upp på Antillaberget där utsikten är vådlig och vargarna strövar omkring i jakten på fårfarmarens får, som betar på sluttningarna.

Vi hade tänkt hinna med så mycket den här dagen, men även inom ett begränsat område tickar tiden iväg. Men innan solen definitivt drar sina motvilliga strålar med sig ut över Atlanten och vidare västerut, följer vi en skogsbilväg upp till en av topparna i Mangslidbergen. Där på ett kalhygge slår vi oss ner på varsin stubbe och plockar fram lite Marabou torrskaffning. Under oss ringlar sig älven och här och där skymtar boställen, både övergivna och bebodda. Strax norr om oss går en rösad led och i söder reser sig Klasskoberget som man kan nå om man följer en gammal traktorväg, vadar genom ris och snår och följer djurstigar där det är så brant att man tror man ska ramla av. Men utsikten. Världens tak. Tändsticksaskbilar. Hela panoramat kryper upp i knät och själv är man ett viktlöst någonting som klamrar sig fast i bärriset och tar spjärn med fötterna.

70

Ur minnenas arkiv

Att visa upp Nordvärmland utan att nämna skogens guld, går bara inte. Det här är bärens förlovade land. Bärplockarens Mekka. Mitt Klondyke. Att vaska guld i panna i Yukon kan inte vara mer spännande än att raspa bär i maskin i Nordvärmland. Visserligen är kilopriset ett annat. Men pengar är väl inte allt.

Plösligt flyter ett sinne upp till ytan, starkt och nunära. Och där på bergskanten med långa skuggor ner i dalen målar jag fram den vackra eftermiddag, inte långt härifrån, när jag plockade blåbär och det började glittra i riset. Smala guldtrådar hängde och slängde överallt och när jag såg mig omkring var hela skogen full av guldlöv, formade som eklöv. Helt perfekta utan trasor eller ojämnheter.

Min vän tittar till på mig.

– Ja, säger jag, det är inte så konstigt som det låter. Det var ett migränanfall.

Men ett vackert. Skogen var som hämtad ur en sagobok och ibland undrar jag om det finns där på riktigt, guldet. Fast osynligt.

Min vän ler och vi famlar lekfullt i luften och hör hur det rasslar och plingar, och vi drar ifrån ridåerna av trådar och medan solen oåterkalleligt försvinner för den här gången, vänder vi åter mot Torsby.

– Tror du, säger min vän. Att de där guldtrådarna finns överallt?

– Inte, bara här i Nordvärmland. Det är ju här jag har sett dem.

När vi närmar oss Torsby gör jag en vid sväng för att komma in söderifrån.

Ljusen har tänts och som en liten juvel ligger samhället där och ruvar på sin hemlighet. Hemligheten är att vara porten till Nordvärmland– mitt Klondyke.

Ur minnenas arkiv

71

Josef ”Texas” Johansson 1867-1969 KARL-ERIK JOHANSSON

Vår far var född 16 februari 1887 i Ljungbyhed i Småland och han var uppvåxt hos sina morföräldrar. Han berättade att han tidigt fick drängsyssla på en gård i närheten. Bland annat var han med ute på åkrarna och körde oxar, det var långa dagar med hårt arbete. Vid femton – sexton års ålder lyckades han komma med vid en reparation eller nybyggnad av en vägsträcka i socken.

När arbetet var klart fanns inget annat att få. För att slippa återgå som dräng sökte han tillsammans med en kamrat jobb till sjöss. Hur de klarade det här vet jag inte men det var många som tog den utvägen. Han var sparsam om detaljerna om den tiden, ja om alla hans resor runt kusterna i Europa och hans vandringar genom Sverige.

Han berättade hur de under en storm från nordväst på Nordsjön fick springa på bordläggningen och ta stöd mot durken när de förflyttade sig. Den tiden var nog fylld av äventyr och strapatser även om det inte gällde livet alla gånger. Han blev kvar vid flottan under sin militärtjänst.

Svenska flottan hade två fullriggare, Jaramas och Najaden, som skolfartyg.

Där blev det en annan livsföring. Av den träning och gymnastik som följde med i utbildningen lades grunden till den kondition han hade med sig långt upp i ålderdomen. Under denna tid fick han namnet ”Texas”. Namnet kom därav att han vid en övning på skjutfältet sköt flera femettor efter varandra.

Mannarna var utrustade med karbin, ett kortare vapen där stocken följer ända fram under pipan. I utrustningen ingick även en huggare, en kortare värja. Den utbildning han fick i att använda denna gav en färdighet som gjorde det möjligt att under landpermission i tyska hamnstäder, på ölschappen, med hjälp av avslagna stolsben kunna freda sig mot polis i trängda lägen. Han berättade hur han själv och en kamrat innanför dörren uppehöll polisen – de tog sig ju inte in mer än en eller högst två åt gången – medan de andra i gänget tog sig ut bakvägen. Även de själva tog sig ut den vägen.

Kung Oscar den II var amiral och besökte dem i deras övningar när de var i land. Han var själv en utmärkt fäktare och hade synpunkter på deras hantering av huggaren under övningarna. Han kom ombord för en visitation och det var uppställning och avlämning. Under genomgången av fartyget passerades avträ72

Ur minnenas arkiv

det – detta ord för dass eller toalett använde vår far alltid. Det var en planka placerad ganska långt bak utefter relingen, skyddad för insyn av en avskärmning.

Oscar II tittade in varpå han yttrade ”det är här ni avfyrar torpederna”. Han var som en vresig gammal sjöbjörn men humor hade han gubben.

Efter tjänsten vid flottan blev vår far rallare, det var nu järnvägarna byggdes ut. Han var med på de flesta av de större banorna, inlandsbanan och malmbanan uppe i norr, det var inget arbete för veklingar. Med på bygget över fjället var en kocka som lagade mat i ett arbetslag och alla som hade något att göra med järnvägar i Sverige borde känna till att hon kallades ”Svarta Björn”. Det fanns flera matlag och hon lagade inte mat i hans lag men de kände ju till alla kockorna efter banan.

Då i början av nittonhundratalet var det besvärligt för många. De arbetare som hade familj tyckte det nog var lättare för den ensamstående som kunde lämna allt och flytta och det gjorde de ju. Det var nu fackföreningarna bildades.

Han talade om storstrejken 1909. Missnöjet inom arbetarkåren var stort. Då gick dom på luffen till något annat ställe och det var ju ett vanligt sätt att förflytta sig. När ett jobb var klart luffade man iväg till ett annat, vägsträckan hade ingen betydelse.

Under dessa vandringar fick han bra kännedom om Sveriges geografi. Men även om den hårdhet som fanns i landet, då han och en kamrat blev tagna av landsfiskalen på en plats i Mellansverige och förd till polisstationen. Kunde man inte visa upp papper på att man var mantalsskriven på en ort eller hade fast bostadsadress eller ett arbete i socknen, var man fredlös och kunde anhållas enligt lagen om lösdriveri. Den som var med honom var ingen arbetskamrat eller någon han kände, de gick bara samma väg; han kanske aldrig hade blivit tagen om han varit ensam. Under transporten till stationen fick han reda på att det befäl som fanns på häktet var känd för sin brutalitet. När de blivit lämnade på häktet kom befälet in i rummet där de satt på varsin stol, låste dörren, kom fram över golvet och slog med batongen i sin vänstra öppna hand. Det var så demonstrativt och kamraten sjönk ihop i stolen och grät. Far sa ”jag blev så himmelens ursinnig att jag gick emot honom”. Hur detta utvecklades är svårt att beskriva på ett trovärdigt sätt när man inte var med. Jag säger som Gudfadern ”han gav honom ett erbjudande han inte kunde säga nej till”. De satt i finkan över natten, sedan fick de transport med häst till sockengränsen.

Under den här tiden som rallare blev han bergsprängare, det var ju det yrket han hade framöver. Det var enkla verktyg de hade till hjälp, spade, korp, spett, Ur minnenas arkiv

73

fyllfat och fyllhammare. Massorna transporterades med skottkärra och man hyrde även in hästar från bönderna i bygden. Det lades landgångar med plank för skottkärrarna som var försedda med järnhjul. När det gällde bergsarbete fick de arbeta sig ner i omgångar, detta kallades pallsprängning eller så brände de grytor.

De borrade ett djupare hål där det fylldes svartkrut som tändes på i omgångar tills det blev en gryta nere i berget. Den fylldes med sprängämne och fyrades av.

Med lite tur, beroende på bergets sammansättning, kunde det bli ett bra resultat.

Det var långt kvar än tills man använde borrmaskiner och bergsborr som gav hål på 80, 160, 240, 320, 400 cm etc. De använde sig även av billdosa där de lade en eller flera dynamitgubbar på en sten beroende hur stor den var. Över dynamiten lades en hög blöt jord, dy eller lera, det sista gav bäst resultat, varpå det tändes.

Stenen slogs sönder i flera delar som kunde hanteras. Som tändmedel användes tändpärla. Denna var fem cm lång och fem mm i diameter och var fylld till hälften med krut. Den passade att träs på stubintråden. Det fanns en apteringstång med sidoavbitare för att nypa åt tändpärlan runt stubintråden. Den i sin tur nöps av i lagom längd för att hinna sätta sig i säkerhet innan det small, 50 cm räckte i regel till.

Allt eftersom jobbet skred fram och järnvägsbanken med grus och makadam lades ut. Allt material som inte fanns på platsen transporterades fram på den lagda rälsen. Vagnarna som fraktade fram räls hade balkar som stack ut i lagom höjd för bärlagen. Men en läderputa på ena axeln bar de på tre man ut rälsen till laget som makade rälsen på plats och spikade fast den men far sade: ”det hände att vi bar den på två”.

Vid den tiden träffade han en gammal skeppskamrat som, när han fick se pappa ropade: ”men är det inte ”Texas”, och så blev namnet känt bland arbetskamraterna. Han kallades aldrig något annat sedan dess. Här hemma i Värmland var det inte många som kände till hans dopnamn trots att det var namn som är kända över hela världen: Han var döpt till Josef Napoleon men jag hörde aldrig någon annan än mamma kalla honom Josef.

I Dalarna bodde han bland andra ställen på Knipboheden strax utanför Leksand, under bygget med järnvägen Borlänge – Mora. Mellan Insjön och Leksand över Dalälven byggdes en gemensam bro/järnväg och landsväg. Denna fanns kvar på femtiotalet då jag och min bror Sten arbetade åt Contractor runt om i Dalarna.

Dal – Västra Värmlands järnväg, var klar 1928 och det var under det arbetet som vår far kom till Värmland. I Blomskog träffade han vår mor Hulda Maria 74

Ur minnenas arkiv

och de fick åtta barn. Bland rallarna fanns det många som var kända runt om i landet. En av dem kallades Stora Småland och var en sjöman som seglat på de sju haven. Han hyrde in sig på ena sidan av Sundbytjärnet i Blomskog där järnvägen byggdes på den andra sidan. Där fanns en barack där arbetarna samlades på morgonen för att transporteras fram till bygget. Till detta användes ju banan som var färdig, tills avståndet blev för långt, varpå de flyttade fram någon km.

Där vid baracken på morgonen kunde de se Stora Småland komma ut ur lillstugan, gå ner till stranden, vada ut i tjärnen och simma över. På kvällen simmade han tillbaka. Han hade varit med om tre förlisningar till havs och hade ingen respekt för vatten.

En annan, Karl Johansson från Norra Råda i Värmland var med på bygget, han kallades för Räls-Kalle och var känd för sin enorma styrka. Vid Gustavsfors finns ett minnesmärke intill vägen genom samhället och det är omnämnt i boken som Gösta Johannesson har gett ut om järnvägen. Det är en kvarnsten som väger 1327 kg. År 1924 provade Räls-Kalle att lyfta stenen. Det var ca 100 personer som såg på och vid första lyftet brast balataremmarna men de förstärktes snabbt.

Vid andra lyftet kunde åskådarna se stenen sväva i luften någon sekund. En rallare gick med hatten, 98 personer lade 50 öre var.

Och det fanns fler starka män. Två av dem var Starke Arvid och Siljansnäs Anders från Dalarna. Om far träffade dem som rallare är ovisst, det kunde vara på något annat jobb. De uppträdde i parker och vid andra ställen där det samlades folk. Man rätade ut hästskor och slog en sjutumsspik genom en tvåtumsplanka, det ställdes en en meter lång planka på änden och med spiken i bara handen slog han igenom plankan. Det sades att man en gång på grund att det inte fanns tvåtumsplank hade spikat ihop två entumsbräder. Det godtogs av publiken men ingen visste att någon hade kommit på den strålande iden att lägga en plåt emellan med den följden att spikhuvudet gick genom handen. Jag tror det gällde Starke Arvid som grep spiken med vänster hand och drog ut den, fattade bräderna med höger handen och slog spiken genom brädorna en tio till femton centimeter från överänden.

Far hade fotografier på både Räls-Kalle och Starke Arvid. Min bror Sten som tillsammans med sin fru Birgitta sedan 50-talet har bott i Leksandstrakten, berättade att han, då de bodde i Norr Lindberg, hade träffat en släkting till Siljannäs Anders som talade om att denne hade blivit begravd utanför muren på kyrkogården i Karlstad, men att man på senare tid flyttat hem honom till Siljansnäs.

Ur minnenas arkiv

75

I början av femtiotalet byggdes kyrkogården i Holmedal ut, ovanför den gamla, mellan norra infarten till Prästgården och Gamla vägen som då hette Riks 9:an och gick strax nedanför kyrkan. Albert Andersson kallad Stor-Albert och vår far basade över var sitt lag och arbetade med var sin halva. Gemensamt kilade ut sten från ett stenbrott som låg ett par km ut mot V Fågelvik. Min bror Sten var med på det jobbet. När vi talade om den här tiden berättade han att arbetet var påbörjat tidigare men hade av någon anledning avbrutits och det startades upp på nytt av Albert och far. Albert bodde på Åsen i Holmerud men var kommen från Bocklerud. Han var en erfaren stenarbetare.

Sista järnvägsbygget var Åmål – Årjäng. De som var med fick en försilvrad rälsspik med inskriften, Å,Å,J 21/7, 28.

Mina första minnen är från Ed i Blomskog där det i slutet av 30-talet byggdes en kvarn av Andreas Andersson. Det blev ju en intressant plats att besöka på våra expeditioner i omgivningen, men det var ju först på Bråtarna som allting föll på plats. Bråtarna låg mitt i skogen med tre kilometer fram till bygden. Jag vet inte om vår far uppmanade mina äldre bröder att träna, men troligt var väl att han berättade något om sin tid vid flottan. I alla fall var som jag minns det den huvudsakliga sysselsättningen att träna. Det fanns alla möjliga hjälpmedel, troligen eftersända från Tysklin o Persson, björnsax, kungsfjäder, romerska ringar.

Själva tillverkade de en trapets. Av en granstam blev en skivstång. Ge mig en kvart om dagen skrev Arne Tammer. Kamrater kom också hem till oss för att vara med och det var som en gymnastiksal utomhus på somrarna. Jag minns en lördag då vår far kom hem. Han gick upp till dem vid rönnen där ringarna hängde, tog tag och drog sig upp, lade benen i kors och släppte med vänster hand.

Där hängde han ett bra tag för att sedan fatta tag med vänster hand, släppa med den högra i det han yttrade ”blir det drygt kan man byta en stund”. Då var han mellan 55 och 60 år.

Under kriget var han med och byggde skyddsvärn och skytteställningar bland annat i Lennartfors där det finns lämningar kvar till höger upp i bergen strax före slussen. Han och en anläggningsarbetare som bodde i Fjällbäck i Fölsbyn, och hette Idar Eriksson men kallades Sörra. Han var kommen från Glava tillsammans med bröderna Bräck som gjorde jobbet när Lennartfors kraftverk drog nya elledningar upp genom bygden Norr om Stora Le förbi där vi bodde i Holmerud. En av bröderna Bräck drev sedan en elfirma i Glava, han blev senare far till Kenny Bräck som gjort namnet känt över allt. Men det var om vår far och Idar jag skulle berätta hur de räknade till sig ett jobb av Vägförvaltningen. Det 76

Ur minnenas arkiv

ver en reparation av en vägsträcka på Glaskogen mellan Finntorp och Gängene vid Mossviken, där vägen rundade en bergknalle vid Stora Rämningen. Den här bergskärningen kallas än i dag för Texas-berget.

Den sista tiden arbetade han hos Vägförvaltningen runt om i Värmland. Det var stora framsteg inom tekniken, även när det gällde sprängning. Till exempel intervallådan, där man kopplade tändarna till lådan och sedan vidare till batteri, varefter man kunde fyra av flera hål efter varandra. Det fortsatte raskt till numrerade tändare, där det fanns fördröjning i tändaren och man kunde koppla 25 tändare till ett batteri och veva upp spänning, och skicka iväg alla på en gång.

Dessa förändringar gjorde att många av de äldre sprängarna gav sig med yrket.

Vår far var en av de få som utan utbildning tog till sig det nya därför blev han en tillgång på arbetsmarknaden och hade anställningen kvar hos vägförvaltningen tills han var 72 år med fri läkarkontroll varje år efter 65. Nu är det inte ovanligt att folk jobbar vidare efter pensionsåldern, men då var det högst ovanligt. Jag känner ingen.

Han gick bort 10 mars 1969, 82 år gammal. Det är en lång tid. Fast om första halvan av hans liv var kamp för tillvaron, var andra hälften förbättringar hela tiden. Han behövde aldrig uppleva den åtstramning och försämring för de sämst ställda som sker nu.

Ur minnenas arkiv

77

Indien MONICA SMEDBERG

Äventyr som man gör bara en gång i sitt liv! Som det att få vara personlig gäst hos Maharadjan av Mysore.

Min väninna som var gift med en indisk man, som var känd i höga kretsar gjorde detta möjligt. Vi kände en läkare som lovat ta oss med till Bangalor med tåg och sedan jeep till Mysore där äventyret skulle börja.

Vi hade fått veta att vi hade ett hotell bokat i Mysore, läkaren var förtegen om vad som skulle hända. När vi anländer till hotellet med dess fantastiska trädgård står vi där och bara stirrar. Det här är nog för dyrt konstaterar jag och vill börja räkna mina pengar. Det här har jag nog inte råd med. Vi går mot den stora trappan som leder in i hotellet, på varje sida i stora glasmontrar står det byster av maharadjor iklädda sidenturbaner med gnistrande stenar, röda och gröna. Läkaren har lämnat oss så nu får vi klara oss själva. Vi blir mottagna av en vitklädd man med vinrött bälte och en vinröd turban och vita handskar. Han visar oss till våra lyxiga rum med siden och äkta mattor. Ja, det här återstår att se om vi kan lösa, säger jag till väninnan. Det börjar skymma och vi ser oss omkring. Salen som vi kommer in i är fantastisk, något jag trott bara fanns i fantasin. Den som inrett salen måste ha varit storviltjägare med jakttroféer överallt vart man ser.

Jag häpnar vid synen av bland annat ett paraplyställ av en snabel, stolar av elefantfötter, ett bord av giraffskinn med giraffben. Över allt stirrar buffelögon och hjortar, springbock, impala och ett tigerhuvud tycker jag har så sorgsna ögon.

Vi säger god natt efter en tuff dag. Kommer vi att kunna sova? Jag ligger vaken länge, för vi fick veta att i morgonkväll skall vi få transport till palatset i Mysore.

Nästa morgon vid frukostbordet får jag mitt älskade ”bacon och ägg med stekt bröd”. Mitt i frukosten kommer en livs levande Radja med den vackraste turban och beklädnad i guld och brokad, det vackraste jag sett! Han bugar och hälsar med händerna samman på indiskt vis. Han sätter sig mitt emot oss, jag vill viska ”vi har nog hamnat fel”, men det kan jag inte, så under måltidens gång blir tystnaden pressad. Vi iakttar varandra, jag känner att snart fastnar maten i halsen.

Till slut tar Radjan till orda, han vänder sig till mig, bugar och säger till mig på engelska: – Hur är din relation till Hans Helighet Maharadjan av Mysore?

78

Ur minnenas arkiv

Vad menar han? Det snurrar i mitt huvud, det enda jag kan komma på då var: – Jag har en vän som har en vän som har en vän.

Hans ansiktsuttryck var det mest förvånande jag sett! Under alla år i Indien förföljde detta mig. Frukosten avslutades sedan under tystnad.

Vi går ut för att se om transporten har kommit. Ännu en gång överträffar verkligheten fantasin, framför oss har en grön Rolls Royce kört fram och en livreklädd chaufför stiger ur och öppnar dörren åt oss.

– Skall vi kliva in, frågar jag.

– Ja, bilen är sänd till er av Maharadjan av Mysore.

Jag ser nu att bilens skylt har hans emblem nummer 1. Vi sätter oss i bilen och blir förda till Palatset i Mysore där skådespelet redan är i full gång.

Elefanter målade i fantastiska mönster gör konster till indisk musik som ljuder på borggården: En man med indiska kläder kommer fram till väninnan, han har samma tecken i pannan som hennes man brukar ha, han tar henne avsides och när hon kommer tillbaka, berättar hon, att det var hennes man som velat spela oss ett spratt. Vi var Maharadjans personliga gäster. Synd bara att jag inte hade något att ta på inför kvällens festligheter. Väninnan hade med sig en saree så hon fick vara med, jag fick sitta uppe i galleriet. Jag hade en bra plats för att se allt som hände i den ljumma kvällen som var så förtrollad, detta var tusen och en natt med hela palatset upplyst. Vi ser hur alla hans hästar och bilar, vagnar, kor och elefanter får välsignelser med blommor. Musiken och dansen blandas med dofterna från alla blommor och kryddor. I galleriet sitter jag och skall ta foton så många jag kan och för att få så bra bilder som möjligt vill jag lägga kameran på balustraden, jag lägger mig ner för att ställa in kameran, då en man knackar mig på axeln och säger: – Du behöver inte knäböja för Hans Helighet du kan stå upp.

Jag fick fantastiska bilder och det finns i mitt minne, blandat med dofterna.

Tillbaka i Maharadjans gästhus berättar väninnan att hennes man älskar att spela spratt men detta var ett som inte kostade något, det var bara fantastiskt.

Han finns inte med oss längre men han har gett mig fantastiska minnen för resten av mitt liv.

Ur minnenas arkiv

79

I väntan på bussen CHRISTINA BENGTSSON

Semestern hade i stort sett regnat bort. Jag hade varit på en sällskapsresa och nu var vi i stort sett på väg hem. Det var inte mycket som kvarstod av programmet.

Ja, det var ingen storslagen resa till ett exotiskt främmande land, men för mig hade detta resmål alltid varit en dröm. Det var en vistelse på underbara Gotland med rundresa i buss till många spännande sevärdheter.

Jag hade länge sett fram emot en veckas vila. Tänk, att bara få glida runt med buss på denna gudomliga ö, där hela researrangemanget var ordnat och organiserat på förhand. Noga hade jag valt denna semester med anledning av detta.

Jag hade drabbats av en stor sorg, som på senare tid nästan hade kvävt mig.

Mina tankar måste få vila och sluta känna detta ständiga tryck över bröstet. Doktorn konstaterade att något fel på mitt hjärta fanns det då inte. Det var sorgen och gråten som hade klamrat sig fast i min bröstkorg. Det hade blivit svårt att leva.

Tröttheten var bedövande. Det skulle bli skönt att åka bort och att få resa ensam. Resesällskap skulle jag naturligtvis få, men det var med okända människor, som förhoppningsvis inte skulle se min sorg och med bortvänd blick fråga hur det stod till. Nej, jag ville vara en i mängden och vara i fred med mina tankar.

Vi hade rest från plats till plats, väntat på bussen och sedan rest vidare allt medan regnet öste ner för att till slutet av varje kväll övernatta på små pittoreska ställen.

Det var tänkt att vi skulle finna orkidéer, denna sällsynta blomma med sina översköna namn som Ängsnycklar, Jungfru Maria nycklar, Nattviol och mycket mera.

Nog hade vi sett några, men i mitt tycke oansenliga blommor. Några låg tryckta mot marken i det genomvåta gräset, där vi klev fram iförda gummistövlar och regnställ. Många säkert med en enda längtan att åter få sätta sig i bussen.

Humöret hos resenärerna hade inte varit på topp. Visst var sevärdheterna många, om inte allt hade varit insvept i dimma och regn.

Det började kännas som om längtan till nästa måltid eller kafferast till slut började bli resans höjdpunkter.

Tröttheten i kroppen ville inte avta och att längta hem var heller ingen tröst. Att försöka se glad ut var min strävan. Inte visa sig svag. Smälta in i gruppen och bli en Ur minnenas arkiv

81

i mängden. Jag vet inte om jag lyckades så bra. Hela min kropp värkte av ensamhet och förtvivlan. Inte visa något. Vara duktig! Svaghet var inte min stil.

Nu var det ju det att semesterveckan började gå mot sitt slut. Det sista som stod på programmet var en avstickare till den lilla ön Fårö. Sedan skulle färden gå vidare till färjeläget och resesällskapet skulle återvända var och en till sin vardag.

För mig hade bussen blivit min trygghet. Jag längtade ständigt efter att hitta min plats och sedan få sjunka in i mina egna tankar. Jag tittade ut genom det regnvåta bussfönstret där regndropparna rann som tårar. Försökte urskilja landskapet, men dimman låg alltför tät. Vindrutetorkarna gick fram och åter med full kraft.

Vi hade tagit oss över till Fårö, så omtalad för sin skönhet. Det var som sagt resans sista mål och sedan skulle allt vara över. Kanske var det bara jag som skulle minnas denna semestervecka som ett plaskvått töcken. Dessutom hade värmen tillkommit och kläderna klibbade mot kroppen. Nog var det väl snart dags för kaffepaus?

Vi såg inte ens havet. Kanske kunde vi på avstånd urskilja det. Här skulle vi dessutom inte finna några orkidéer. Här var nog landskapet inte mottagligt för den sortens skönheter. Jag såg mig omkring och uppfattade lanskapet som öde eller var det så att jag inte såg med ögonen utan med själen? Tallarna låg förvridna längs havsstränderna och på avstånd såg vi fåren beta.

Reseledaren gav oss efter vår sedvanliga kaffepaus en stund på egen hand, eftersom väntan på bussens återkomst denna gång skulle dra ut på tiden.

Sällskapet drog iväg, men jag satte mig ner på en sten alldeles vid vägen för att vila. Tystnaden var total. Värmen och fuktigheten tryckande.

Efter ett tag började jag se mig omkring. Där borta mellan de krumma tallarna, inte långt från landsvägen, låg en oansenlig träkyrka. Jag kände ett stort behov av enskildhet.

I sakta mak gick jag fram emot den lilla kyrkan. Jag var precis ingen van kyrkobesökare. Var inte ens döpt eller konfirmerad. Kyrkobyggnader var annars något man bara passerade förbi. Kanske var denna kyrka öppen för besökare? Bussen skulle inte anlända ännu på ett tag, så jag hade gott om tid.

Jag tog ett kraftigt tag i trädörren. Den knarrade betänkligt som en klagan. Jag gled in och blev stående alldeles innanför porten. Det var mörkt men svalt. Utanför dallrade den stekande hettan.

Det var en enkel träkyrka. Antagligen mycket gammal. Kyrkbänkarna var nedsuttna av otaliga besökare, kanske genom många sekel och det vittnade även de slitna träräckena om.

82

Ur minnenas arkiv

Mitt in hade stolta föräldrar burit fram sina små barn för att döpas. Framför altaret hade lyckliga brudpar lovat varandra evig lärlek. Men här hade också människor förts in för den sista vilan. Glädje, lycka, sorg och djupaste förtvivlan hade avlöst varandra. Dessa väggar vittnade om det mesta.

Jag gled vidare in och satte mig på den bakersta bänkraden. Här inne rådde total stillhet. Det luktade trä och jag kunde ana en svag doft av ängsblommor.

Plötsligt började någon spela på en magnifik kyrkoorgel. De mäktiga tonerna studsade mot väggarna och genomborrade hela min kropp. Jag slöt ögonen och sjönk in i musiken.

När jag åter öppnade ögonen strilade det sista ljuset från solen in genom kyrkfönstret. Utanför tycktes nu luften glasklar. Den för mig eviga dimman var borta.

Ut genom fönstret kunde man nu se havet, stenarna och horisonten. Det liksom smalt samman, allt medan solen sakta sjönk i havet.

Då för ett ögonblicks sekund kunde jag ana hela skapelsens mening och jag kunde förnimma ”Alltet” eller ”Detet” på ett mycket närvarande sätt. För mig fanns det inte ord som räckte till för denna omvälvande känsla.

Jag upplevde plötsligt allting så enkelt och självklart. Solen gick ner och solen kommer snart att stiga upp och en ny dag kommer att ta vid för allt levande på jorden. Livet är ett kretslopp och nu är det jag som ska göra det bästa av det liv, som jag har fått mig tilldelat. Svårare än så är det inte.

Jag kände ett lugn, som jag aldrig tidigare hade kommit i närheten av. Trycket över bröstkorgen, som jag så länge hade burit på, var borta.

Jag väcktes ur mina tankar av bussens tutande borta vid vägen, med uppmaning om att det var dags att fara vidare.

Med raska steg lämnade jag kyrkan, för att en sista gång åter förenas med mitt ressällskap. Det var lätt att andas och Luften kändes befriande. Min sista väntan på bussen hade förändrat hela min livsuppfattning. Jag kände mig fri.

Nu var det dags att åka hem och börja mitt nya liv. Jag hade upplevt mitt livs största resa. Var det denna enkla upplevelse som jag hela livet väntat på? Hädanefter skulle jag ta vara på varje dag, för nu var det min stund på jorden och det var dags att börja LEVA.

Ur minnenas arkiv

83

Ett obehagligt missöde GUNNO ANDERSSON

Jag har tidigare berättat om min chockartade första dag på Salberga Sjukhus.

Under många år arbetade jag på en internmedicinsk avdelning. Vi tog hand om patienter som behövde eftervård och rehabilitering efter operationer och annat.

Ett flertal var stamgäster på avdelningen. Ibland var det jobbigt, många var gravt utvecklingsstörda men man tyckte om de flesta, alla hade sin personlighet och behov. Det hände ibland att vi inom personalen utsatte varandra för olika spratt och ”practical jokes”! En händelse minns jag speciellt, ja, jag kommer nog aldrig att glömma den!

Det hela hände en helg. På eftermiddagen blev jag tvungen att uppsöka toaletten i personalrummet. Med en tidning i handen satt jag i godan ro på ”fjölen”. Stillheten var total och jag njöt så där man brukar göra vid dessa stunder.

Plötsligt hördes ett väsande ljud, jag försökte lokalisera var det kom ifrån. Blev snart varse att det strömmade in en tät dimma genom ventilen ovanför dörren.

Dimman spred sig snabbt i det lilla utrymmet och snart kände jag vad det var!

Någon sprejade så kallad friskluftsspray, frän äcklig tallbarrsdoft. Situationen blev outhärdlig, tårarna rann och jag skrek till förövaren att sluta. Snabbt avslutade jag mina göromål, kastade mig på dörren och hasade mig ut. När jag kom ut till dagrummet frågade en jobbarkompis vad som hade hänt eftersom jag grät.

Minns inte vad jag svarade men luskade snart ut vem den skyldige var, mycket av hans misstänkta leende då jag mötte honom i korridoren.

Det gick någon vecka. I min hjärna arbetades för högtryck och en dag kom möjligheten för hämnd! Jag avvaktade i dagrummet. När jag såg förövaren gå in i personalrummet skyndade jag mig ut i sköljen, greppade en fulladdad sprayflaska (tallbarr) och smög in i personalrummet. Jag hade tur, toaletten var upptagen och där satt han i lugn och ro! Jag kände en glädje i hela kroppen då jag riktade munstycket mot ventilen och påbörjade min hämnd. Mer och mer av innehållet letade sig in i den lilla toaletten, jag hörde hostningar och rosslingar. Aktiviteten på toaletten ökade, toalettpapper drogs ut och revs av. Efter en stund förbarmade jag mig och skyndade till dagrummet för att kunna njuta av åsynen av den man som utsatte mig för samma skämt. Plötsligt får jag se honom. Men han kom inte alls ut från personalrummet. Nej, han kom från A-sidan, pigg och väl84

Ur minnenas arkiv

behållen. Inga tårar där inte! Jag kände paniken närma sig, kalla kårar rev utefter ryggraden. Hade jag utsatt någon oskyldig arbetskamrat för detta hemska?

Snart visste jag! Ut ur personalrummet kom en mycket gammal man, halvt dubbelvikt med lite vinglig gång. Tårarna rann nerför hans knotiga kinder, ja han såg bedrövlig ut! Mannen var en anhörig som besökte sin son. Skulle jag gå fram och be om ursäkt? Nej, det vågade jag inte. Försiktigt smög jag undan tallbarrsprayen och försökte se oskyldig ut! Jaha, nu var det kört tänkte jag. Nu blir det utredning när han anmäler det hela! Men inget hände, dagarna gick, veckorna, månaderna, ja även något år! Efter tre år berättade jag det hela för mina arbetskamrater och vem som skrattade mest förstår Ni säkert. Ja, där fick jag så jag teg.

Efter händelsen HATAR jag tallbarrsdoft!!

Ur minnenas arkiv

85

Höstbesvär BERNT KLINGVALL

Vi har varit i skogarna och botaniserat, jag med bärplockare Ulf-special (bärplockare med skaft) hustrun med bara fingrarna. Efter några timmars rafsande (jag) och flitigt plockande (hustrun) hade vi tillsammans ihopsamlat ca 10 liter bär.

Hustrun bidrog med ungefär 8 liter lingon, jag med resterande 2 liter ( bär, kvistar, små grenar och diverse oätliga svampar) men det är i alla fall skönt att vara i skogen (sägs det).

Nåväl, åter hemma i Sura igen, utropar hustrun: – VÅRA ÄPPELTRÄD! – Vadå äppelträd, svarade jag med en känsla av något jag missat.

– Ser du inte, de är ju alldeles igenvuxna! Äpplena är ju små och fula och det kommer ingen luft och ljus åt frukterna. Grenarna växer ju inåt i stället för ifrån stammen, det här måste du åtgärda genast, annars ringer jag en trädgårdsmästare, han tar säkert inte så mycket betalt för arbetet!

Med sårad stolthet och med en inre syn av sedlar i mängd försvinna helt onödigt svarade jag: – Klippningen av träden klarar jag galant.

– Hm, svarade hustrun, kanske med tvekan. Men du kan ju falla ner och slå dig!

– Inte jag, jag är en van trädklättrare, ljög jag.

I verkligheten blir jag yr i huvudet bara genom att stå på en något ranglig stol ca 0,5 meter hög. Men det sa jag inte.

– Okey, sade frugan, men var försiktig.

Sedan gick hon till ett annat hörn i trädgården och började rensa ur pinnar och annat bråte av lingonhinken som jag släpat hem från skogen. Men innan hon var helt utom synhåll ropade hon: – KOM IHÅG ATT MAN SKA KUNNA KASTA EN HATT GENOM TRÄDET när du klippt färdigt det.

Med iver likt en amöba tog jag mig klättrande, kavande, hasande uppåt i trädet, kapande grenar som stack mig i ansiktet och hotade tränga ner mig igen. Jag hade innan klättringen börjat, varit inne och letat efter en lämplig hatt att kasta 86

Ur minnenas arkiv

ner i luftrummet som efter rensningen skulle bildas. Men tyvärr hittade jag inte någon hatt, kanske beroende på att huset inte ägde någon sådan, utan istället grävde jag fram en gammal pälsmössa ifrån gömmorna i en garderob, och tänkte: kan den här passera, så har jag lyckats med råge att skapa ett ljus/luftrum för äpplena.

Väl uppe i toppen på trädet stirrade jag ner mot den ohyggligt i mitt tycke, avlägsna marken, men nu skall det ske tänkte jag beslutsamt. Urklippningen måste testas, lutade mig framåt mot öppningen och skulle med ett elegant kast låta pälsmössan singla ned mot marken, det var bara det att mössan fastnade i en kvarglömd gren två decimeter under den plats som jag klamrat mig fast.

Ingenting hade jag att peta med, utan då återstod bara att böja sig ytterligare lite framåt varvid grenen som varit mitt ankare i trädet gick av, så att i stället för pälsmössans resa ned, var det jag som med en väldig fart och en kraftig duns, landade i skottkärran, som lastad med löv och grenar lyckligtvis stod under äppelträdet och därvid mildrade fallet.

Först följde en väldig tystnad, sedan ett skrik från hustrun, som kom framspringande skrikande: – VAD GÖR DU, ska du förstöra skottkärran också, räcker det inte med att du har vandaliserat hela äppelträdet.

Trött kravlade jag då mig ur skottkärran och mumlade till hustrun: – Ta du och ring efter en trädgårdsmästare.

Hälsningar från en ledbruten icke Trädgårdsmästare.

(Ps. Detta är nästan sant, bara lite förtydligat.)

Ur minnenas arkiv

87

Min barndoms sommarland JENNY JONSSON

Jag minns min barndoms sommarland Fast det är länge sen Jag då en liten flicka var Med solbrända barfota ben Cykelkonsten jag lärde mig Under en herrcykels stång I diket bland nässlor och sten Jag hamnade gång på gång Vi badade i träsket den korta sommar som var Och nog var det förunderligt att himlen jämt var solig och klar Vi var på träsket och rodde Gisten var ekan och stor Själva hade vi roligt men vi skrämde halvt vettet ur mor Ibland vi hoppade hage och ofta vi kastade boll Vi berättade också sagor om prinsessor och hemska troll Vi satte ben på kottar och strax blev de får och kor Vi byggde kojor i skogen och lekte far och mor Jag vallade korna på dagen gick med dem hem till kväll Ensam var jag med dem men ibland var jag lycklig och säll Jag hade fått några Allers av moster Ester min favorit Där fanns mången intressant läsning för en nyfiken tösabit Långa var rader av rovor jag måste gallra då Det var ej alltid så roligt men goda var de ändå Vi plockade lingon och blåbär På dikeskanten fanns åkerbär Det är ju Norrbottens blomma och den är liten och skär

88

Ur minnenas arkiv

Vi sålde mången liter av blåbären vi plockade då Mest fick vi femton för litern tjugofem var de rensade med råge på Inkomsten behövdes i en tid utan barnbidrag Vi var nio ungar i stugan och jag kände mig stolt och glad När jag fick en orangeröd jumper gjord av en stickerska i byn Betald av mina egna slantar den står än för min inre syn Ja så olika vi har haft det mot senare tidens barn Men ändå vill jag inte byta för när jag nystar i minnenas garn Då vill jag minnas det bästa av allt jag var med om förr Så mycket kommer för mig när jag gläntar på de förflutnas dörr Så enkla var våra nöjen det fanns inga fritidsproblem Vi växte upp med naturen och den var oförstörd och ren Så minns jag min barndoms somrar sedan dess har mycket hänt Då väntade våren i mitt liv det var då nu har livet vänt

Ur minnenas arkiv

89

Mjölkörten LEIF BLOMGREN

På de nya hyggena, efter stormen Gudrun, börjar, när detta skrivs, mjölkörten blomma här och var. Det är en återkomst efter en bortavaro på mer än ett par decennier. Först betade 1980-talets stora älgstam ned växten, när älgstammen sedan sviktade tog rådjuren vid med sin expansion och tog hand om resterna.

Mjölkörten fick ta sin tillflykt till skräpmarker inne i städerna men gick inte ens säker där för en del urbaniserade rådjur.

Jag för min egen del har saknat den mycket. Senare tiders kalhyggen är dominerade av krusåtel – en på alla sätt en trist företeelse, inte bara för älg och rådjur utan också för oss som minns den varierande hyggesvegetationen som mjölkörten och dess följeslagare hallonen en gång stod för.

Kärt barn har många namn och mjölörten har antagligen något av ett rekord, någon som försökt räkna ska ha funnit 85 olika. Rallarros är ett välkänt sådant, den följde järnvägsbyggarna genom att växa i den blottlagda jorden på banvallar och i skärningar. I det gamla Småland hade man ofta mustiga namn på sina växter, kopattar och ståpes är bara några, mjölkörten fick heta ”fans ögonahår” beroende på de duniga fröna som fastnar på kläderna och som i vinden sprids vida omkring. En enda planta lär för övrigt kunna producera 80 000 frön. Ett ännu äldre namn på dialekt är ”ålnamärkor” vilket ska ha haft den funktionella betydelsen att när åleålnamärkorna blommar är det dags att starta ålfisket antagligen då ljusterfiske med bloss på nätterna. Mjölkörten skulle alltså vara ålens märke. Likt häggen som med sin blomning markerar att nu leker braxen.

I det gamla Tsarryssland, där thesamovaren stod på hedersplats även i de fattigaste av hem, hade mjölkörtens blad en funktion som ett sätt att dryga ut de dyra thebladen. Oärliga thehandlare ska även ha sålt redan utblandat the och drabbats av förfärliga straff för detta. Längs första världskrigets västfront där jorden vändes runt i fyra år av en enorm artillerield ska också otaliga miljoner exemplar av mjölkört blommat på magrare marker åren efter kriget, medan den mer välkända vallmon ”glömskans blomma” blommade på kalkrika jordar. Hos oss uppger några att just namnet mjölkört kommer sig av erfarenheten att gamla tiders kor som betade skogsmark mjölkade extra bra när de ätit mjölkört. Andra att det kommer sig av den mjölklika växtsaft som kommer fram om växten skadas.

90

Ur minnenas arkiv

”Nu blommar åter Epilobium”, tyckte jag mig höra en välbekant röst säga häromdagen när jag stod vid de första rosa blommorna för året i en varm, sydvänd vägslänt. Tiden rasade bakåt, det är ju snart femtio år sedan som detta sades. Det var den gamle, korrekte skogvaktaren som satte en ära i att använda vetenskapliga latinska namn och lära upp oss, sina unga skogspraktikanter, i det botaniska fackspråkets alla hemligheter. På svenska skulle den kallas dunört framhöll han med en viss konservatism. Det var ju ett helt liv sedan dess, jag kände mig plötsligt som en ynklig spillra från en länge sedan gången tid.

Men samtidigt, naturen är under ständig förändring och jag får av allt att döma vara med om något nygammalt som just händer i den vardagsnatur som omger oss. Från den fröbank som ständigt finns i marken återkommer nu mjölkörten som den, med fackuttrycket pionväxt den egentligen är. Den är alltid en av de absolut första växter som dyker upp på blottlagda marker som hyggen, vägslänter, grustag och liknande, efter en tid blir den dock utkonkurrerad av växter med andra egenskaper.

Mjölkörten överlever sedan under varierande lång mellantid som frö i markens fröbank i väntan på att åter en dag förhållandena ska bli de rätta för att komma tillbaka.

Ur minnenas arkiv

91

Vänner för livet GULL-BRITT GERTZ

Handen tog emot värmen från berghällen, vad hon njöt! Det kändes lika skönt, som när hon höll handen mot kakelugnen där hemma under vintrarna. I den gamla bruna kakelugnen eldade de från november till fram i mars, den var det enda som var gott i den slitna stugan. Värmen från kakelugnen, fick både kropp och själ att må bra.

Hon lät handen smeka bergets släta yta och förundrades över hur lent det kändes. Hon fattade inte hur något som var så hårt samtidigt kunde kännas så lent, ja som lenaste sammetstyg. Hon lät blicken svepa över vattnet och berghällarna. Graniten, med sina olika nyanser och istidens efterlämnade spår gav landskapet dess karakteristiska utseende. Lavan med sina skiftande färger bredde ut sig fläckvis över hällarna. Tillsammans med vågskvalpet bildade de en symfoni i ton och färg. Hon kände att så här hade det varit under årtusenden.

Vattnet hade slipat stenhällarna till sammetstyg när framför allt höststormarna nådde en bra bit upp över klipporna. Hon njöt av att vara på denna underbara plats. Nu var hon inne på tredje dagen här. Värmen var det inget fel på trots att halva september hade gått. Tänk att det bara var för tre dagar sedan hon lämnade sin mamma och föräldrahemmet.

– Nu åker jag bort, sa hon, innan hon gick och vände sig mot sin mamma som satt vid köksbordet. Armbågarna vilade hon mot den sjaskiga småblommiga duken och blicken var riktad mot fönstret. Hennes egen blick vandrade över köket, hon konstaterade att allt var grått, även mammas klänning som vid det här laget hörde hemma i soporna. Hennes mamma fattade nog inte innebörden i orden, utan ropade tillbaka, köp kaffe med dig hem, det är så gott som slut.

Tänk att hon äntligen tog sig i kragen och gjorde något kreativt, det hade inte varit lätt, men nu hade hon gjort det. Mamma och hon hade bott själva i den röda stugan de sista tio åren. I våras var det tio år sedan hennes pappa dog.

Pappan hade varit en riktig suput. Det var sanningen även om hon miljontals gånger önskat att hon skulle haft en nykter och snäll pappa. Nu mera orkade hon se sanningen som den var även om det kändes tungt. Men en elak suput det var vad hennes pappa varit.

Vilken skam hon känt den gången när hon och övriga familjen, mamma, Ur minnenas arkiv

93

pappa och de fem syskonen fick lämna bondgården. Pappa hade spelat bort den på poker i fyllan och villan. De fick ta sitt pick och pack, lasta det på träkärran och den bruna märren fick dra lasset till den röda slitna lilla torparstugan, inte ens hästen ägde de längre. Att behöva skiljas från Sally var det värsta. Hon och Sally var jämngamla. Båda två skulle bli åtta år nu i september, Sally hade alltid funnits i hennes värld och var den bästa vän som hon hade. Varje morgon gick hon till stallet och sa god morgon och på kvällen gav hon Sally en god natt kram. De enda djur de nu ägde var åtta höns, en tupp och två suggor och så katten Sixten.

Där de gick grusvägen fram mötte de Stina i hennes klass, de hade haft sällskap till skolan hela första året. Men nu flinade Stina hånfullt åt henne när de möttes. Hon kände hur det hettade om kinderna på henne. Åh! Om hon bara fått försvinna genom ett hål i marken. Stina och hennes familj var på väg till deras gård som förresten inte var deras längre. Det var Stinas pappa som hade vunnit till sig gården ifrån hennes pappa när de spelade poker, så nu var de tvungna att flytta till deras lilla enkla stuga.

Det blev jobbiga år och de äldre syskonen lämnade hemmet allteftersom de växte till sig, fick jobb och tjänade egna pengar. Så när de kom hem på besök hade de eleganta kläder som var köpta i affär. Eftersom hon var yngst och sladdbarn, fick hon kläder som var omsydda. Var tyget för blekt och slitet vände mamma på det. Vad trött hon var på allt gammalt. Men dessbättre fortsatte inte pappa med sitt pokerspelande.

Hon hade fortsatt bo kvar i föräldrahemmet trots att syskonen flyttade och skaffade egna familjer. Äldsta brodern hade avstått från egen familj, han var ungkarl. Men han hade ändå sitt eget hem.

Hon kände bokstavligen hur livet rann ifrån henne, i september skulle hon fylla fyrtioåtta år. Att få egna barn var för sent för henne. Insikten och sorgen över detta kändes tung, ja det gjorde rent fysiskt ont i bröstet, hennes livsdrömmar, hade sett annorlunda ut. Den enda ljusglimten var hennes arbete, hon städade på biblioteket trivdes med arbetsmiljön och övrig personal. Hon var med på fikastunderna, fester och den årliga vårutflykten. Trots att de övriga hade hög utbildning kände hon att de respekterade henne. Under årens lopp hade hon fått åtskilliga tips på bra litteratur, så vid det här laget var hon mycket beläst och kunnig. Hennes älsklingsämne var historia, särskilt skildringar av starka kvinnor.

Pappa hade inte varit snäll, mestadels skällt, gapat och skrikit åt henne, vad 94

Ur minnenas arkiv

hon än gjorde så var det inte bra nog. Men han hade ändå sett henne och ibland när han varit nykter flera dagar i rad kunde han till och med berömma henne.

Då var det värre med mamma, hon såg henne inte och hade väl aldrig gjort det, hon var likgiltig och det var värre än pappans elakheter.

Hennes första sju år hade varit underbara på bondgården. Då levde morfar och varje dag fick hon sitta i hans knä, han kallade henne alltid för ”min lilla prinsessa”. Den ständiga frågan för dagen var, vilken saga vill prinsessan höra idag? Svinaherden så klart svarade hon alltid med ett glatt skratt. Så började morfar berätta, ” det var en gång…”. Den sommaren, när hon skulle fylla åtta år på hösten, dog morfar. Efter hans död kände hon sig vilsen och ensam trots att hon hade en stor familj. Morfar och hon hade haft en speciell samhörighet, han hade varit hennes bästa kompis. Det var egentligen morfars bondgård, men när mormor dog så skrev han över gården på pappa, för han tyckte att en gård var för karlar.

Förlåt gjorde det ont!

Inte alls ropade hon tillbaka! Hon hade fångat bollen och höll den mellan sina händer. Den var knallröd och stor som en fotboll, den fick henna att återvända till verkligheten. Det var ägaren, en ung dam på cirka fem, sex år, som stod framför henne nu.

– Jag vill gärna få min boll, sa hon.

– Visst ska du få tillbaka den, men först måste du berätta vad du heter och hur gammal du är.

– Jag heter Eva och är fem år och bor i stugan som har två sexor. Jag kommer inte ihåg vad det heter när det är två sexor bredvid varandra, kan du berätta det för mig?

– Sextiosex heter det, då kan jag passa på att berätta att min stuga har en sexa och en fyra. Då heter det sextiofyra.

Stina mötte blicken från de mest blå ögon som hon skådat.

– Men vad heter du?

– Stina och jag är fyrtioåtta år.

– Då är du nästan lika gammal som min mamma, för hon är fyrtioåtta och ett halvt år. I morgon ska jag fråga mamma om jag får bjuda dig på fika. Nu måste jag gå hem, hej då.

Hon såg när Eva skuttade iväg över klipporna. Benen var långa och smala, ja hela hon var tunn, solbrännan hindrade henne från att se sjuk ut. Hon påminde om ett litet rådjur, som Bambi på hal is. Det ljusa håret fladdrade i vinden och Ur minnenas arkiv

95

hennes blåa sommarklänning smälte samman med färgen på himlen.

När hon lämnade hemmet, hade hon Göteborg som mål. Det skulle säkert vara ett bra läge att utgå ifrån. Väl framme där gick hon till turistinformationen.

En energisk liten korpulent dam i hennes egen ålder, ringde och donade för att få tag på något som kunde motsvara hennes önskningar: Hon ville gärna få hyra något i Bohuslän nära vattnet. Stuga eller kanske en lägenhet i någon större gammal villa. Så hade damen hittat denna lediga stuga som låg i ett fritidsområde, med massor av hus. Damen började beskriva huset.

– Läcker det in från taket, undrade Stina.

– Givetvis inte, damen bakom disken såg besvärad ut.

– Då hyr jag huset en vecka, svarade Stina.

– Jag kan försäkra fortsatte damen, att så här års är det lugnt och ostört. Det är mest pensionärer som bor kvar en bit in på hösten, ni får det säkert skönt där.

Efter en god måltid gick hon till centralstationen, löste en biljett till sitt nya mål, ringde hem till sin mamma för att berätta att en vecka skulle hon vara borta till att börja med. Mamman var i upplösningstillstånd när hon svarade.

– Var håller du hus? Undrade hon. Med en röst som nu gått upp i falsett. Jag har suttit här i flera timmar och väntat. Du har oroat mig rejält, för det kan väl inte ta så lång tid att köpa kaffe.

Hon förklarade att varken hon eller något kaffe skulle komma hem, dessutom hade hon ju ytterligare fem barn, som kunde hjälpa henne.

Nu kändes inte berghällen inte så varm längre, en blick på klockan fick henne att förstå varför. Det var flera timmar sen Eva lämnade henne och det började bli sent. Hon reste sig, njöt av att vara på denna vackra plats. Kände att hon ville göra som Eva, så hon skuttade över berghällarna till stugan. Kände sig lätt till sinnet för första gången på flera år och insåg att hon hade många år kvar i livet.

Hon skulle börja leva sitt liv. Hon kände att dessa få dagar vid havet, hade väckt en massa lust inom henne.

Hon vaknade av det starka solljuset, som lyste in genom hörnfönstret och rakt på soffan där hon låg. Hon tassade upp barfota och öppnade dörren för att släppa in frisk luft. Det prasslade under högerfoten. När hon tittade ner såg hon, att hon stod på en teckning. Hon tog upp den från golvet och beskådade den närmare. Det var en mamma och en flicka på bilden och under stod det, du är välkommen till oss på fika klockan tolv, Eva och Elsa.

Klockan ovan köksbordet visade på tjugo i elva. På med kaffet, det måste hon bara ha och sen in i duschen. Hon borstade sitt tjocka svarta hår som numera 96

Ur minnenas arkiv

har fått sällskap av allt flera grå strån. Någon frisyr var för hennes del otänkbar, lockarna la sig som de ville hur mycket hon än protesterade. Hon märkte att den glädje som hon känt de sista dagarna, gjorde henne vackrare. Ett par glada blågröna ögon mötte henne i spegeln, där hon snurrade runt helt näck. Hon insåg att hennes figur var välbehållen, vilket fick henne att grymta belåtet. En man att dela framtiden med kändes inte främmande för henne, men inget nödvändigt. Livet självt fick avgöra framtiden, men däremot skulle hon ha dörrarna öppna för livets möjligheter. Uppdraget som kassör i Teatervännernas skulle hon säga ja till, någon måste ju ställa upp och varför inte hon.

Fem i tolv var hon utanför huset med två sexor, i handen hade hon nyplockade vilda blommor, som hon gav Eva. Evas mamma Elsa visade sig var jämngammal med henne precis som Eva tidigare hade berättat. De fann varandra med en gång och upptäckte att de båda hade böcker som gemensamt intresse. Eftersom Eva och Elsa skulle bo där i två veckor till, så förlängde Stina sin tid där också.

Visserligen var hon tvungen att byta till ett mindre hus lite längre bort men det gjorde inte så mycket. På köpet fick hon en betydligt vackrare utsikt.

Elsa var vid havet för att stärka sig, hon var klen och orkade inte med så mycket fysisk ansträngning. Stina ägnade Eva mycket tid och Elsa var glad och tacksam för det.

Väl hemma i vardagen var och en på sitt håll, höll de kontakten med att skriva brev till varandra. Eva fyllde breven med sina glada teckningar och Elsa berättade om allt som hände dem stort som smått. Tre somrar till fick de vid havet, men sen hade inte Elsa råd att hyra mer, dessutom blev hon allt sämre.

Men brevskrivandet fortsatte, det var bara Evas teckningar som inte fanns med längre. Så småningom blev det också längre mellan breven från Elsa. Så upphörde de under nästan ett år, fast Stina skrev som vanligt och hoppades att de skulle vara till glädje. Hon visste ju att Elsa blev allt sämre.

Så en dag när hon kom hem från jobbet låg det ett brev bland reklamen. Stilen kände hon inte igen men avsändaren var välbekant, Eva Jönsson, Skolgatan 19, Malmö. Hon sprättade upp kuvertet med ivriga händer och började läsa.

Hej! Stina det har hänt så mycket den sista tiden, så jag får berätta mer senare, måste komma till det viktiga. Mamma vet inte om att jag skrivit till dig, jag får inte det för henne för hon tycker allt för mycket om dig. Hon vill inte utsätta dig för någon risk. Det jag vill be dig om är att ge mamma din ena njure om den stämmer och det är bråttom. Hon kan leva högst tre månader till, sa läkaren i dag. En ny Ur minnenas arkiv

97

njure är det enda som kan rädda mamma. Tyvärr, så stämmer inte min, så snälla du ta flyget till Göteborg. Hon ligger på Salgrenska sjukhuset, jag betalar din resa.

Jag arbetar och har egen inkomst. Ring mig på mobilen när du bestämt dig, du är mitt sista hopp.

Eva De kramade om varandra länge och hårt i flyghallen då de möttes.

– Kom Stina – taxin väntar.

98

Ur minnenas arkiv

Ur minnenas arkiv

99

”

När jag stiger av bussen möts jag av en lätt bris från havet. Där borta bakom den skogsbeklädda kullen skymtar huset, mitt hjärta börjar klappa lite fortare, äntligen är jag här, så som jag längtat i alla år. Det är varmt, solen gassar från en molnfri himmel. Bussen startar på nytt och avgaserna blandas med doft av tång och blommande kaprifol. Ett tag känner jag en lätt yrsel, en känsla av overklighet finns där också, en diffus insikt av att göra något förbjudet, och det skrämmer mig.

”

Ur Ett sommarminne av Ann Leivo