8.2.
6
8. 2.
1
8.2.
Kjell Lindblad
Före sömnen 1984 Regnmannens berättelser 1988 Aftonbarn 1991 Resa runt solen 1994 Oktober-mars 1997 Resan till mitten 2000 Drömd 2006
2
Kjell Lindblad
8.2.
Schildts & Sรถderstrรถms
3
8.2.
Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Kjell Lindblad 2013 Schildts & Söderströms isbn 978-951-52-3213-7
Omslag och layout Anders Carpelan Tryckt hos Nord Print Ab Helsingfors 2013
4
Mormors piano
5
8.2.
6
D E N S I S TA L Ö R DA G E N I A U G U S T I
2012 gav Neil Armstrong upp
andan. Stillhetens hav och Armstrong blev professor vid ett universitet i Cincinnati, föreläste och turnerade, skrev autografer som senare såldes för dyra dollars. Som barn drömde också jag om att bli astronaut. ”Vem blir Rymdens Columbus?” löd rubriken i en bok om mänsklighetens framtid, fullspäckad med ofattbart avlägsna årtal som 1975, 1984, 1990 och det fjärran 2000-talet då rymdfärder, enligt författaren, skulle vara vardagsmat, atomkraften ha löst världens energibehov och alla människor skulle leva i fred i ett av ingenjörerna skapat paradis där allting handlade om snabbhet, lönsamhet och effektivitet. Teckningen, som illustrerade den optimistiskt spekulerande texten, föreställde en ljushårig, fräknig pojke som satt i sin pulpet i ett klassrum och drömmande såg ut genom fönstret
7
8.2.
och fräknar och tog bilden som ett omen; ödet hade bestämt jag som skulle bli Rymdens Columbus. Och visst satt jag som fastklistrad den natten vid radioapparaten i familjens hyrda sommarstuga på Emsalö då Neil Armstrong tidigt på morgonen den 21 juli 1969 satte sin fot på månens yta och uttalade de historiska orden: ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind”. Finlands att undersöka medan de rikssvenska tidningarna bedrev släktforskning och triumferande kunde avslöja att Neil Armstrongs förfäder en gång utvandrat från Sverige och att han följaktligen kunde betraktas som nästan svensk, denne Nils Armstarke som likt en modern Nils Holgersson nu skulle
betydligt mindre känt och tillskrivs den tredje astronauten Michael Collins. Medan Armstrong och Edwin Aldrin var så befann sig Collins ensam i moderfarkosten i en omloppsbana som förde honom över månens nattsida. människans vokabulär. Svart räcker inte till.” Stora rubriker basunerade ut att rymdens erövring hade börjat. Erövring? Redan ordet. När allt Neil Armstrong gjort var att ta ett litet skutt från rymdskeppet Tellus till livbåten Luna. 8
Mormors piano
Den farkost som skulle möjliggöra intergalaktiska resor är ännu inte konstruerad. För att människan ska kunna färdas till andra solsystem är hon kanske tvungen att likt Olaf Stapledons stjärnfarare lämna kroppen kvar på jorden. Kroppen måste vi lämna men själen får kanske följa med.
9
8.2.
att vi minns det vi minns medan det mesta vi varit med om faller i glömska? Och fastän vi glömmer så mycket och minnespärlorna ligger glest på livets sköra tråd, så upplever vi oss ändå som hela personligheter som bär allt vi varit med om inom oss – också det vi inte förmår återkalla. Själv minns jag en vintersöndag, året kan ha varit 1957 eller 1958. Mellanbror och jag öppnar porten till Corona för att insupa H U R KO M M E R D E T S I G
ner för den branta trappan, tar in den välbekanta lukten av bio; fuktiga kläder, tobaksrök, popcorn och något obestämt som svävar i luften, kanske ett stråk av förväntan, kittlingen i maggropen då skenet från salongens ljuskronor långsamt tonas ner till ett nästan totalt mörker innan de väldiga draperierna slår ut som svällande segel, pukorna dundrar, trumpetstötarna blixtrar ur högtalarna och den vita duken exploderar i en kaskad av färger som sköljer över publiken för att låta den vällustigt drunkna i ett hav av levande bilder. Men denna dag är det någonting som inte stämmer. Vi ser 10
Mormors piano
tonåringar som i god ordning väntar på att vaktmästaren ska öppna dörrarna, riva deras biljetter och ge dem tillträde till de mjukt stoppade sammetsklädda fåtöljerna. Mellanbror går fram till kassan med våra veckopengar i näven, men tanten skakar på huvudet och förklarar att Corona dröjer en stund innan det går upp för mig att söndagsnöjet, som jag sett fram emot hela veckan, är inställt. Gråten svider i halsen när jag följer min bror i hälarna upp för de många och nu så tröstlöst höga trappstegen. När vi skjuter upp den tunga plåtbeslagna porten är det som att träda in i en annan värld. Under de få minuter vi varit nere i aulan har en snöstorm brutit ut. Alla landmärken är försvunna. Mässhallen på andra sidan Mannerheimvägen syns inte till, spårvagnarna verkar ha frusit fast vid skenorna, bilarnas och bussarnas hjul snurrar runt och runt utan att få fäste på den igensnöade gatan. Mellanbror tar mig i handen. Sida vid sida kämpar vi oss framåt i riktning mot hemmet medan vassa nålar av snö piskar oss i ansiktet. Först tycker jag bara att det är ett spänsnöstormen är alldeles verklig. Men plötsligt glider min hand ur mellanbrors grepp och jag står där ensam, uppslukad av det rytande vita havet och famlar hjälplöst med vinden tränger tjutande in i halsen och försöker kväva mig. namn gång på gång. 11
8.2.
Och han hör mig. Han är där, tar min hand igen i ett fast grepp. Min bror, min trygga klippa går vid min sida och jag vet att ingenting riktigt farligt kan hända längre. Och där, mitt i stormen, tar minnet slut. Varför just där? Vi kom ju hem, vi blev inte kvar därute, vi stretade vidare över alla gatorna, orienterade oss fram till hemtrappan på Topeliusgatan, gick upp alla fem våningar och ringde på dörren hjälpte oss av med våra våta kläder, glad över att ha sina pojkar hemma i värmen. Slog jag mig sedan ner på min älsklingsplats uppkrupen på fönsterbordet i sovrummet, betraktade gatlyktorna som krängde och svängde likt dansande hattar på ledningarna som var uppspända mellan vårt hus och huset på andra sidan gatan. Satt jag där och tittade ner på fotgängarna som pulsade fram genom trottoarens knädjupa drivor? Det gjorde jag kanske, jag kan föreställa mig det. Men jag minns det inte.
12
genom ett snöigt Helsingfors. Det är en söndag morgon i januari och pappa promenerar hela vägen från hemmet i Tölö till Eira sjukhus där jag ligger på mammas arm. Det är ännu mörkt och snön faller i mjuka PA P PA KO M M E R VA N D R A N D E
Några år senare, när jag redan lärt mig älska sagor, berättar pappa historien om varför det är hans faster Sigrids piano som står i hallen och inte mormors. Pappa ligger på sängen i sovrummet, mellanbror och jag sitter uppe i våra bäddar och lyssnar. Pappas lugna stämma, sover i spjälsängen, Cajo är inte hemma, mamma stökar i köket. Pappa berättar om kriget, kriget som är så nära att jag kan känna hur det pressar sin kalla hand mot fönstret. Men pappas röst hindrar kriget från att ta sig in. Året är 1944. Cajo är fyra månader gammal och ligger nybadad, mätt och belåten med sömntunga ögonlock i sin korg i mammas och pappas första hem på Kalervogatan 12 i Kottby i 13
8.2.
Helsingfors. Pappa, som varit frontsoldat vid infanteriet alltsedan vinterkriget, kommer ännu under sommaren att delta i striderna i Tienhaara innan han befrias den femte oktober och hemförlovas. Men nu är han hemma på permission, han har fyllt trettiosju i december och hans unga hustru är bara tjugofem. Mamma har tidigare på kvällen suttit vid mormors piano och spelat. Hon har spelat sedan hon var barn och tar lektioner ännu som vuxen. Mormor, som också bor hos dem, inne i stan. Pappa sitter i soffan och läser, mörkläggningsgardinerna är nerdragna, mamma går omkring och pysslar, ordnar skötbrickan, viker de små plaggen. Då bryts tystnaden av alarmsirenernas ylanden. Mamma och pappa får hastigt på sig ytterkläderna och den tryggaste platsen, sitter där och pratar lågmält och lugnande till varandra. Men luftvärnskanonernas smatter på Himmelsberget i närheten väcker Cajo som börjar gråta. Mamma lyfter upp honom i famnen och i samma stund blir allting mörkt. En bomb detonerar på gården, fönster krossas och korgen, där Cajo nyss legat, fylls med murbruk och grus och slungas av tryckvågen in i badrummet. En timme senare tjuter sirenerna: faran över. De sovjetiska bombplanen har fällt sin last och återvänt därifrån de kommit. med sin förstfödda son i famnen ute på gatan i den kalla stjärnklara vinterkvällen och betraktar förödelsen. Mormors piano hade träffats av en bombskärva och allt som återstod var en hög med sågspån. Men noterna till 14
Mormors piano
min ägo. De nötta bladen och pappas anteckning med bläck: ”Dessa noter var uppslagna på pianot i Kottbyhemmet vid bombardemanget den sjätte februari 1944.”
15
8.2.
sextiofem år efter bombnedslaget, står jag för första gången utanför huset på Kalervogatan tillsammans PÅ H Ö S T E N ,
henne samma vår, och redan under de första minuterna går det upp för oss att våra föräldrar känt varandra och att jag en sommardag för länge sedan lekt med hennes lillebror Henrik på Villinge där jag tillbringade fyra barndomssomrar. Mona fotograferar. Tre år senare, när vi bor tillsammans i Villa Biaudet, Författareföreningens stipendiebostad i Lovisa, sänder jag breven till personer som stått Cajo nära. Mellanbror, som är sjukpensionerad efter fyrtio år till sjöss, har sedan några år tillbaka bedrivit släktforskning och sammanställt ett kompendium, till stor del baserat på vår fars dagböcker och gästböcker samt en mörkgrön anteckningsbok med titeln ”Min släkt” som pappa skrev i för hand från mitten av tjugotalet fram till början av åttiotalet. gatan och försöker känna någonting, som om jag bar på en 16
Mormors piano
jul. Där har de stått på gatan tillsammans med sina grannar den kalla vinterkvällen i februari och betraktat förödelsen, bombkratern, de krossade fönstren, och mamma har tryckt sin lilla pojke hårt mot sitt bröst. Det är först efter krigsslutet, i oktober 1944, som lägenheFram till dess har man varit hänvisad till släktingar och vänner, trängt ihop sig i små rum, delat tak och matkuponger. När freden kommer är det hårda bud på lägenhetsfronten. Sommaren 1950 blir familjen uppsagd utan att ha någonför att placera sitt bohag på vinden och tillbringa resten av sommaren på den kyrkliga folkakademin Lärkkulla i Karis, då Hyresnämnden förbarmar sig och anvisar dem en läskriver i deras första gästbok, ”ny, solig, vacker och hypermodern lägenhet” på Topeliusgatan. Ett par dagar tidigare dyker pappas bror Leo upp och transporterar smärre saker moster Hervors man Torre hjälper dem att sätta upp lampor, slå in exspikar och en propp i väggen för den tunga spegeln i sovrummet. Lägenheten är på sextiosju kvadratmeter och består förutom av sovrummet, en hall och ett vardagsrum samt kök med en liten sovalkov för mormor, som bott med mamma och pappa sedan de gifte sig. Mormor, som till brölloppsnatten bäddade åt dem i skilda rum. Hon var adventist 17
8.2.
och tyckte väl att yngsta dottern gott kunde vänta med att utsättas för sin makes köttsliga lustar även om de hade fått den lutherska kyrkans och prästens välsignelse och tillstånd att leva som man och hustru. Kanske sommarkvällen är varm. Kanske det regnar. Trots gardinerna är det ljust i sovrummet den första natten i den nya lägenheten. Cajo, som ska börja skolan i höst och mellanbror, som nyss fyllt två, sover redan. Mamma och pappa håller varandra i hand, talar viskande om hur bra de har det, hur tacksamma de är för att ha ett hem och två friska, underbara barn. aftonbön, att de har tackat Gud för sin lycka. Fönstret står på glänt. Klockan närmar sig ett, inga bilar eller trådbussar bryter tystnaden, inga nattvandrares steg på Nästan alla sover. Lehtovaara uppe i hörnet av Hummelgatan och Mechelingatan har stängt, servitriserna har gått hem. I parken intill sitter ett förfriskat sällskap och pratar, sjuka som ligger sömnlösa och kanske tänker: varför si och som arbetar, som vakar under den ljusa himlen. Nattvakter gör sina rundor, kontrollerar dörrar och fönster. Men uppe i femte våningen på Topeliusgatan 10 A i lägenhet nummer femton sover alla tungt och djupt efter dagens vedermödor.
18
VA K N A !
Pappa rycker till mitt i en snarkning så att boken faller i golvet. Han gäspar, sträcker på sig där han ligger på sängöverkastet, säger att klockan är mycket och att det är slutläst för i kväll. Men mellanbror och jag tigger och ber så vackert om en liten, liten historia till och pappa ger med sig, likt en artist med ett extranummer i bagaget låter han sig övertalas att berätta den absolut sista historien, sen är det punkt och slut, gonatt och sov gott. Pappa släcker sänglampan och är alldeles tyst en lång stund så jag tror att han har somnat igen. Men då hörs hans lugna stämma i mörkret. Det är som om rösten kom långt bortifrån, från en annan plats och en annan tid. pappa, och mellanbror och jag spetsar öronen för att inte gå miste om ett enda ord. Hela rummet är förvandlat, det är inte längre vårt sovrum, det är inte lillasyster som snusar i sin vita spjälsäng utan vindens sus. Bokryggarna i hyllan är inte böcker utan trädstammar, de grå gardinerna framför 19
8.2.
fönstret är höga berg bakom vilka billjusen från gatan sveper en sjö och ljuset som tränger in genom dörrspringan månens bro över det mörka vattnet. Allting händer här och nu och samtidigt för länge sedan då farmor var ett litet barn. Det är inte första gången vi hör historien men vi tröttnar aldrig på den. Pappas ord blir bilder i våra huvuden, röster och bilder, och i dag kan jag inte göra historien rättvisa, jag minns bara att pappa berättade enkelt och klart. Flickan som blev min farmor föddes vid Tsarens källor ingen kallade henne för något annat än Masjenka. Hon hade tre äldre bröder; Afanasi som kallades för Afonja, Deras pappa hette Gregor och mamma Tatiana. Masjenka var lika modig som sina bröder och precis som de älskade hon att åka kälke om vintern. En dag släpade Masjenka upp sin kälke på bergets högsta topp medan bröderna stod nedanför och såg på. Masjenka räknade till tre och for iväg. Men det var skarsnö och kälken lät sig inte styras utan for dit den ville och vände nosen mot ett tvärbrant stup. Masjenka, akta dig! ropade Abram. Masjenka, bromsa! skrek Osja. Masjenka, hoppa av! vrålade Afonja som var äldst och förstod att lillasysters liv var i fara. Och Masjenka lydde, rullade som en boll över skaren gick av på mitten. Masjenka rullade inte samma väg som 20
Mormors piano
kälken utan stoppades av ett träd. När bröderna kom fram till henne trodde de först att hon var död för så stilla låg hon, och hennes ansikte var vitare än snön. Pojkarna lade henne på Afonjas kälke och drog hem henne så fort de kunde. Masjenka vaknade till liv men mådde illa och hade huvudvärk. Hjärnskakning, sa doktorn, och Masjenka måste ligga till Osjas kälke och drog upp den till bergets högsta topp, åkte ner och drog upp och åkte ner igen ända tills snön smalt och det blev vår. man höra den hemska nyheten att Rysslands kejsare Alexander II hade mördats då den kejserliga vagnen var på väg genom S:t Petersburgs gator. Plötsligt dök en narodniker upp och slängde en bomb på vagnen så att två av livvakterna kastades till marken. Då steg kejsaren själv ur vagnen för att hjälpa sina trogna kosacker men narodnikern hade ännu en bomb och han kastade den rakt på kejsaren som
Tsarens källor stod farmors pappa och mamma med vaxljus i händerna och lyssnade till prästernas mässande. Pappa mässar en stund och låter som om han höll på att somna igen. Vargarna, väser mellanbror. Berätta om vargarna. Pappa gäspar. Klockan är mycket, säger han. Kan vi inte spara det tills i morgon? Mellanbror och jag protesterar. 21
8.2.
Farmor var sex år gammal när hon och hennes bröder, liltade till Baku vid Kaspiska havet där Gregor fått anställning som arbetsförman vid Nobelverken. Familjen följde med en handelskaravan på den tre veckor långa resan. Vägarna var i dåligt skick och ofta fanns det inga vägar. Varje natt bildade man med de övriga vagnarna en mur runt den zurikoffska vagnen och tände eldar för att hålla vilddjuren borta. Masjenka låg vaken och hörde vargarna yla, hon hörde dem smyga omkring i närheten av lägret medan de gnydde av längtan efter läckert barnakött. Och en natt lyckades en stor och grålurvig vargbjässe krypa in under familjens vagn men då vaknade pappa Gregor och slog med sleven på koplåg under sin björnskinnsfäll och tittade på stjärnorna som tindrade på den svarta himlen. Hon knäppte sina händer och bad Gud att han skulle se till att vakten hölls vaken och nykter så att han kom ihåg att kasta grenar på elden för att den inte skulle slockna. Och medan hon låg där med den oändliga stjärnhimlen över sig som en sänghimmel full med gnistrande ädelstenar så tänkte hon en tanke hon aldrig tänkt förut. Pappa tystnar. Vet ni vad hon tänkte, hörs pappas röst ur mörkret. Vem har skapat Gud! viskar mellanbror och jag nästan samtidigt.
22
då pappa inte är hemma utan på ett möte och inte kan läsa för mellanbror och mig innan vi somnar. Mamma försöker ibland men det känns fel, det blir aldrig riktigt bra, för vi hör att hennes tankar är någon annanstans. Mellanbror går redan i folkskolan när jag skrivs in i Bertha Maria hemmets barnträdgård. Samma höst fyller Cajo tretton år och börjar på fjärde klassen i Nya svenska samskolan som i min lilla värld ligger långt från hemmet, ända uppe vid Tölö torg. D E T F I N N S K VÄ L L A R
då heldagsbarnen ska sova sin dagssömn. Mamma, som innan hon träffade pappa, var kontorist på Finska Pappersbruksföreningen, är hemmafru och kallas
för sitt uppehälle och begriper inte att mammas arbetsplats är vårt hem, det är hon som handlar och lagar mat, bäddar, städar, tvättar våra kläder, stoppar våra strumpor och sköter om markservicen sju dagar i veckan men utan 23
8.2.
lön och semester. Det är hon som ser till att bordet är dukat och middagen klar när pappa kommer hem från Församlingsförbundet. Och det är hon som diskar när pappa tänder dagens första och enda cigarett och slår sig till ro i soffhörnet med Nya Pressen. inte bara ha handlat om bristen på pengar. Mamma, som jag ännu kallar för ”mami”, är den jag älskar mest i hela världen. Hennes humör växlar mellan uppsluppen glädje och snabbt uppblossande vrede som kan slockna lika fort men också övergå i stumhet då tystnaden lägger sig Då kan mamma sitta tyst under hela middagen och pratar bara lågt viskande med lillasyster när hon mosar hennes mat. Med pappa talar hon inte överhuvudtaget och när hon har något att säga mellanbror eller mig så saknar rösten liv och klang. Om telefonen ringer på dagen när bara jag och lillasyster är hemma och det är en väninna i andra änden så förvandlas mamma till sitt glada jag igen men så fort samtalet är avslutat slocknar blicken och hon blir återigen stum och döv. Så mycket förstår jag att mamma inte mår bra och att jag inte kan hjälpa henne fast jag ingenting hellre vill än att hon och pappa ska försonas, krama om varandra och be om för-
mamma mest, att det aldrig tar eld i honom, ett åskväder kunde kanske rensa luften. Men pappa försöker bara gjuta olja på vågorna, tala förnuftigt och sansat. När mamma går 24
Mormors piano
upp i varv och blir allt högljuddare hyssjar han bara på henne och stänger dörren till tamburen så att grannarna inte ska höra. Och de försonas ju alltid, förr eller senare, sluter fred men utan förhandlingar. De pratar aldrig ut ordentligt utan sopar alla osagda ord och meningsskiljaktigheter under mattan. Mamma har ibland svårt att sova och vår husläkare, doktor Dahlberg, har skrivit ut små blå piller som förvaras i en liten rund plåtask på nattduksbordet. Mamma har varnat mellanbror och mig för pillren och sagt att om vi äter av dem så kan det hända att vi aldrig mer kommer att vakna. Det är en tidig morgon. sover fortfarande. Pappa sover också men mamma har stigit på bara fötter fram till dörren. Mamma är klädd i sitt ljusblåa nattlinne och den blommiga morgonrocken. Hon går av och an över den röda mattan med händerna tryckta mot bröstet. Hennes läppar rör sig hela tiden men hon formar bara orden, uttalar dem inte. Då ser jag den runda plåtasken i hennes hand, hon skruvar upp locket och häller ut alla pillren i handen. Mami! skriker jag och rusar ut i hallen. Det är som om hon inte skulle se eller höra. Hon står där och för den till munnen. Då är pappa där. Cajo kommer ut från köket. Pappa vrider
25
8.2.
pillren faller ner på mattan. Cajo plockar upp dem, lägger dem tillbaka i asken, skruvar på locket. Det är allt jag minns. Och att pappa sitter bredvid mamma i soffan och lägger armen om hennes skuldror. Att mamma är tyst och stirrar rakt framför sig. En annan dag, en annan kväll.
inte uppfatta vad de säger, men jag hör att de grälar. Det är mammas snabba och klagande stämma och pappas lugna röst som bara ibland blir litet högre. Det är tyst en stund och jag hoppas att grälet är över men så hörs mammas röst igen. rumsdörren, lägger ögat till nyckelhålet och ser att mamma har tagit på sig sin gråa vinterkappa. Nu kastar jag ut mig från balkongen! skriker hon. Då slänger jag upp dörren och rusar gråtande ut i hallen, slår armarna om henne, borrar in huvudet i hennes tjocka kappa, känner doften av vinter och mamma och den salta smaken av tårar i min mun. Och jag känner handen som smeker mitt hår. Mamma faller ner på knä, trycker mig tätt intill sig och viskar ord som jag tror är goda utan att förstå vilken tung börda min mor lägger på mina skuldror. ”För din skull gör jag det inte.”
26