Väder som förändrade världen

Page 1

Innehåll Förord 1. Den stora stormfloden 2. Där vi (och de) en gång gått 3. Välkommen till holocen 4. Vädergudarna är protestanter 5. Kamikaze – gudarnas vind 6. Drömmen om det gröna landet 7. Doggerland, Nordsjöns Atlantis 8. Vulkanvintrar och dödliga dimmor 9. Europas största och värsta stund 10. Knölen som mättade Europa Epilog Källor och litteratur

6 9 31 57 95 119 141 171 185 215 241 263 269


Förord

”U

nder Vinterkriget var det så kallt om nätterna att tjädrarna frös ihjäl där de satt i rad på sin grankvist. På morgonen kunde vi plocka dem från trädet och

steka dem.” Morfar hade många storyn från kriget, och det här var en av hans favoriter. Han var alltid noga med att påpeka att Finland fick sin avvärjningsseger tack vare kylan som de finska soldaterna var bättre rustade för att uthärda. Den här åsikten var morfar inte ensam om. Myten om general Vinter som slogs på de blåvitas sida har med tiden blivit något av en halvofficiell sanning i Finland. Men var det så kallt under Vinterkriget som skrönorna gör gällande? Ja och nej. Vintern 1939–1940 var visserligen ovanligt kall som helhet, den första av tre smällkalla krigsvintrar. Men i den inledande fasen av kriget, fram till den 14 januari, var det huvudsakligen ovanligt milt, en till tre grader varmare än normalt. Lyckligtvis för Finland, kan man säga. Det milda vädret gjorde nämligen att vikarna och sjöarna på Karelska näset inte frös på ordentligt. Röda armén kunde därför inte utnyttja isen för att transportera tunga stridsfordon och trupper, utan tvingades ta vägen genom de trånga passen mellan sjöarna. Det här underlättade de finska försvararnas jobb avsevärt. Det var uttryckligen under den här inledande perioden av mildväder som Finland tog de viktiga segrarna i Suomussalmi och Raate. 6


I mitten av januari slog kylan till på allvar, med nattemperaturer på –40 C° och kallare. Istäcket på Karelska näsets vattendrag växte nu i snabb takt. Mycket snart kunde det bära de tunga sovjetiska pansarvagnarna. Röda armén kunde ta sina tunga pjäser över Viborgska vikens is och falla försvararna i ryggen. De finländska trupperna försökte såga eller spränga upp vakar i isen för att sakta ned sovjettrupperna, men de frös snabbt igen. De klara skyarna som hör till högtrycksbetonat, kallt vinterväder gjorde det dessutom lättare för de sovjetiska bombplanspiloterna att hitta sina mål i Helsingfors. Med kylans ankomst började svårigheterna för Finland – inte för Sovjetunionen. Min morfar kom helskinnad hem från fronten men slutade aldrig att snegla på termometern. I årtionden förde han noggrant bok över temperatur, väderlek och vind hemma i Grankulla och på stugan i Barösund, tre gånger om dagen, långt in på 1990-talet. Alla hans almanackor med vädernoteringar finns kvar någonstans på min mammas vind, ifall de skulle behövas en vacker (eller regnig) dag. Själv blev jag, i morfars fotspår, en passionerad amatörmeteorolog. För det riktiga meteorologyrket räckte inte mitt mattehuvud, men det finns andra sätt att berätta om väder och vind. Ett sådant är den här boken. Den vill jag tillägna min morfar, Erik Larsson, en tapper krigare och Grankullas snabbaste snöskottare. Tack för allt, mofa! Esbo den 18 september 2018, Marcus Rosenlund

7



1. Den stora stormfloden I dag över gamla Rungholt jag fördes, sexhundra år sedan staden förstördes. Ännu var vågorna vilda, de slog, liksom den gången de fastlandet tog. Ångaren uppgav ett stönande dån, från vattnet hördes ett kusligt hån: Trots, Vite Hans. – Detlev von Liliencron, ”Trutz, Blanke Hans”

D

et sägs att man än i denna dag, under vindstilla dagar, kan höra den sjunkna staden Rungholts kyrkklockor klämta under Nordsjöns vågor. Det är de döda som ringer i klockorna för att varna de levande då en särskilt svår storm är i antågande. Så sägs det. Nåja. Men nu har jag ju i ärlighetens namn inte tänkt skriva en bok om det som sägs, utan om det som är eller har varit. Ändå är det ett faktum att både ett och annat av det som sägs om gamla tider har sina rötter i det som har varit. Och det finns sannolikt åtminstone ett korn av sanning i den här gamla nordfrisiska spökhistorien. Vi varvar upp tidsmaskinen och sätter kursen mot den sena medeltiden. Spänn fast säkerhetsbältena, det blir en del turbulens, har jag på känn. 9


Det är januari 1362 och en storm är i antågande. Hamnstaden Rungholt i det danska grevskapet Slesvig ska inom kort försvinna från kartan. Bokstavligen. Men Rungholt är inte ensamt: när stormen har dragit förbi kommer kartan över Nordsjöns kust att behöva ritas om i grunden. 100 000 människor (kanske något färre, kanske många fler, ingen vet exakt) möter döden i det iskalla, mörka vattnet som den annalkande stormen knuffar framför sig. Men havet ger och havet tar, som man säger. Samtidigt som en stad – Rungholt – får se sin framtid raderad av havet, så skapas omständigheterna för att en annan stad – Amsterdam – ska kunna gå en lysande framtid till mötes, som navet i ett globalt sjöfarts- och handelsimperium. De Grote Mandrenke, så heter den annalkande stormen på lågtyska, ”den stora mandränkaren”. Den går också under namnet Zweite Marcellusflut, den andra Marcellus-stormfloden. Den första Marcellusstormen 1219 inträffade också på den helige Marcellus dag, den 16 januari – en oerhört destruktiv och dödlig storm även den. De tilltagande stormarna under den här tiden kan åtminstone delvis förklaras med att Europa går mot kallare tider. Den så kallade lilla istiden är i antågande. Ett gradvis allt kallare Arktis och havsisen som börjar breda ut sig betyder större temperaturskillnader mellan nord och syd, vilket ger drivkraft åt stormarna som drar in över kontinenten västerifrån. Rungholts bane, 1362 års drunkningkatastrof, tar skepnad i form av en sydvästlig storm som bildas ute på Atlanten. På sin väg mot nordost växer stormen till orkanstyrka innan den drar in över Irland och södra England den 15 januari, där den orsakar en enorm ödeläggelse. Hela skogar, hundratals tusen träd, jämnas med marken. En anonym krönikör, sannolikt en domi10


Den stora stormfloden

nikansk munk från katedralen i Canterbury, beskriver det hela så här: Kring tiden för vesper inträffade stormar och virvelvindar av ett slag som aldrig förr skådats i England, vilka fick hus och byggnader att till största delen rasa till marken. Fruktträd i trädgårdar och på andra platser, jämte andra träd som stod i skogarna, rycktes upp ur jorden med sina rötter till ljudet av ett väldigt dån, som om Domedagen vore kommen. En stor fruktan och bävan grep då Englands folk, till den måtta att ingen visste var de skulle söka skydd, emedan kyrktorn, väder­ kvarnar och många boningshus hade kollapsat till marken.

Till de kollapsade kyrktornen hör bland annat den höga träspiran på katedralen i Norwich. Spiran knäcks som en tändsticka i stormen och faller ned, rätt genom kyrkans tak. Katedralerna i Salisbury och Winchester skadas också svårt. Men det värsta är ännu på kommande. Nu är det kontinentens tur att drabbas. Och då Nordsjön börjar stiga återstår inget annat för dem som står i dess väg än alla tiders universalknep: att be till Gud och hoppas på det bästa. När stormen drar in över kontinenten knuffar den enorma vattenmassor framför sig mot den låglänta, flacka kusten. En olycksalig kombination av stormvindar, högt tidvatten och det extremt låga lufttrycket i stormens öga får vattennivån att stiga med åtskilliga meter och ger upphov till en massiv stormflod, som en tsunami. En av den där sorten som invånare i låglänta kustområden världen över drömmer mardrömmar om. Det var samma fatala fenomen som gjorde vår egen tids orkaner Katrina och Sandy så oerhört destruktiva i USA. För att inte tala om cyklonen som drabbade Bangladesh 1991, vars sex meter höga 11


stormflod kostade mer än 140 000 människor livet och lämnade tio miljoner utan hem. Och så har vi den lilla, medeltida danska hamnstaden Rungholt 1362. Tar man en titt på en modern karta över Nordsjöns kust så hittar man ingen stad med namnet Rungholt. Inte så konstigt, den existerar som sagt inte längre. Staden tros ha legat på en halvö vid det som numera är Nordfrieslands kust. Stormfloden 1362 kapar halvön itu och skapar i processen ön Strand. Den spolar också bort en stor del av marken, däribland den del som staden Rungholt står på. Inte heller den 220 kvadratkilometer stora ön Strand blir bestående, den splittras i en senare stormflod upp i öarna Pellworm, Nordstrand (numera igen en halvö), Nordstrandischmoor och Südfall. Någonstans mellan dem, på havsbottnen, ligger numera alltså det som återstår av den en gång så stolta medeltida hamnstaden Rungholt. Är det någon som hör kyrkklockorna redan? Det har utan tvekan funnits historiker som har menat att allt det här bara är en spökhistoria och vägrat erkänna att staden Rungholt någonsin har existerat. Men överlag är experterna tämligen eniga om att en hamnstad med namnet Rungholt en gång låg i det dåvarande danska grevskapet Slesvig. Rungholts namn förekommer bland annat på en karta från 1600-talet, även om kartografen, Johannes Meyer, inte själv hade sett staden annat än på en äldre karta daterad 1240. Det finns också ett handelskontrakt från 1361 mellan två handelsmän, från Rungholt respektive Hamburg. Och så finns det gott om arkeologiska fynd från havsbottnen på den plats i Vadehavet där Rungholt tros ha legat: kakelplattor, svärd, keramik och ben. Man har till och med hittat brunnar och en gammal sluss. 12


 Karta av Johannes Mejers från 1652 över Schleswig-Holstein. De områden som togs av stormfloden 1362 är skuggade på havsbottnen. Staden Rungholt hittas i lagunen på sydsidan av ön Nordstrand.


Att själva stormen som dränkte Rungholt verkligen ägde rum, den andra Marcellus-stormfloden, råder det inget tvivel om. Att den var ytterst destruktiv är också säkert, även om dödssiffran som ofta citeras, 100 000, onekligen betraktas som överdriven av vissa. Den kände brittiske klimatforskaren Hubert Lamb ansåg å sin sida att siffran borde ligga närmare 300 000. Med tanke på att landet vid tiden för stormen redan delvis var avfolkat på grund av digerdöden så är de mest dramatiska dödssiffrorna sannolikt i överkant. Vi talar i vilket fall som helst om en hisnande mängd dödsoffer, sett i förhållande till Europas folkmängd under den här tiden. Hela Europa har år 1350 bara drygt sjuttio miljoner invånare, lite mer än folkmängden i vår tids Frankrike. På det hela taget var 1300-talet i Europa en tid som dominerades av död och elände i en eller annan skepnad. De gångna seklerna av värme, goda skördar och överflöd som vår tids historiker kallar högmedeltiden, låg vid 1200-talets slut definitivt i det förgångna. Högmedeltiden löpte parallellt med tiden som klimatforskarna kallar den medeltida värmeperioden, mellan 950 och 1250 ungefär. Tre sekler med solsken och värme, som under somrarna i mormors barndom. Europas befolkning, och inte minst dess städer, hade vuxit så det knakade under de här goda tiderna. Det var den första större urbaniseringen i Europa sedan antikens dagar, vissa historiker talar till och med om överbefolkning. Och varför inte, mat fanns för det mesta så det räckte och blev över, tack vare innovationer i stil med treskiftesbruket och den tunga plogen. Ekonomins hjul rullade med en fart som kontinenten inte skulle komma att uppleva på nytt före 1800-talet. Handeln blomstrade i de mäktiga italienska stadsstaterna, och i 14


Den stora stormfloden

Hansans städer. Och i hamnstäder som Rungholt, för den delen. Det byggdes storslagna katedraler i Köln, York och Paris (Notre-Dame), för att nämna några. Och de första universiteten grundades, i Bologna, Oxford och Salamanca. Det var också, relativt sett, en tid av lugn och ro. Några härjande barbarer fanns inte i faggorna (med undantag för mongolernas kortlivade invasion, se kapitel 5) och krigen var relativt sällsynta, om man inte räknar med korstågen. Riddarna hade gott om tid för tornerspel och för att rädda prinsessor från drakar. Eller åtminstone drömma om att rädda prinsessor från drakar. Det fanns också tid för att berätta sagor. Det här var tiden då berättelserna om kung Arthur tecknades ned. Och det var ju förstås också Robin Hoods tid. Europa hade med andra ord haft det helt okej ett bra tag. Men säg den lycka som varar för evigt: när vi kommer en bit in på 1300-talet, och högmedeltiden övergår i senmedeltid, är en radikal förändring till det sämre i full gång. Den lilla istiden har anlänt med kyla, regn, missväxt och svält. Det börjar med den katastrofala hungersnöden 1315–1317. Sedan följer digerdöden i mitten av seklet, som nästan tar knäcken på Europa. Och så är det den stora mandränkarens tur. ”Den lilla istiden! Bah!”, kan någon tycka, om en period som inte ens under sitt kallaste sekel, 1600-talet, var mer än en grad kallare än 1900-talet, globalt sett. Men man ska inte stirra sig blind på den mycket omtalade globala medeltemperaturen. Den säger inte hela sanningen och avslöjar ingenting om lokala förhållanden. Och det behövs sist och slutligen förvånansvärt små kast åt endera hållet för att åstadkomma en stor kalabalik som ekar genom seklerna.

15


År 1362 har hamnstaden Rungholt i danska Slesvig mellan 2 000 och 4 000 invånare, uppskattningarna varierar. Det är inte mycket mätt med vår tids mått, men det motsvarar på ett ungefär Stockholms invånarantal under samma tid. Rungholt sägs ha en livligt trafikerad hamn med fartyg som kommer och går, från Baltikum och Medelhavet och många andra platser. Hansans skepp lastar regelbundet gods här. Från Rungholt seglar dagligen skepp med ull, boskap, bärnsten och framför allt salt (en dyrbar råvara under medeltiden) destinerat bland annat till Rhenlandet och Flandern. Till importvarorna hör till exempel glaserad keramik från Spanien. På den myllrande strandpromenaden säljer handelsmännen färsk fisk, ostron och fisknät medan gatumusikanter och gycklare underhåller förbipasserande. På stadens många krogar kan resenärerna fukta sina strupar och på dess bordeller erbjuds de sällskap i utbyte mot en slant. Rungholt har allt det där som hör till en hamnstad under medeltiden (eller vilken annan tid som helst). Affärerna blomstrar och stadens finanser frodas, staden sägs vara rik som självaste Rom. Lite för bra går det, menar vissa. Högmod går före fall, och allt det där. Gud ser inte med blida ögon på det syndiga levernet i Rungholt och dess hamnkvarter, menar de onda tungorna. Det finns en berättelse från 1500-talet som avslöjar hur det ska ha gått till natten då bägaren slutligen rinner över för vår Herre, så att säga. Det är två bönder som har fått för sig att de ska driva lite med sin lokala präst. De kallar ut honom för att ge sista smörjelsen åt en man som ligger döende. Fast det är ingen man, det är en gris som de två skämtarna har hällt öl i tills djuret är redlöst. Sedan har de klätt ut grisen och lagt den i sängen. När prästen upptäcker att han har blivit lurad, griper de två dryckesbröderna honom, spottar på honom och tvingar honom 16


Den stora stormfloden

att dricka. Nidingarna häller också öl i hans ryggsäck där redskapen för den sista smörjelsen ligger. När prästen slutligen lyckas frigöra sig går han raka vägen till kyrkan och ber till Gud att han ska straffa de två ogärningsmännen. Kort därefter får prästen en uppenbarelse och förstår att han måste fly utan dröjsmål. Så han packar ihop sitt hushåll och beger sig till en högt belägen kyrka i närbelägna Eiderstedt. Samma natt bryter stormflodens vatten igenom skyddsvallarna och spolar hela Rungholt ner i havet. Staden blir, enligt sägnen, stående intakt på havsbottnen, med kyrkklockor som ringer till varning inför kommande stormar. Det exakta händelseförloppet för natten då Marcellus-stormfloden slår till, liksom detaljerna kring enskilda människoöden, kan vi bara spekulera om. Väldigt få ögonvittnesskildringar har överlevt till vår tid. Men det må vara förlåtet att ingen tycks ha tagit sig tid att göra anteckningar år 1362. Folk var fullt upptagna med att försöka överleva. Prästen, grisen och dryckesbröderna är naturligtvis bara en skröna. Den säger ändå någonting om hur traumatisk De Grote Mandrenke var som händelse, att vi i vår tid fortfarande berättar skrönor om stormen, mer än 600 år senare. Det har skrivits böcker och dikter om stormfloden och om Rungholt, som Detlev von Liliencrons ballad ”Trutz, Blanke Hans” från 1882. Vilken av vår egen tids väderhändelser kommer man att tala om ännu på 2600-talet? Den redan citerade anonyme krönikören från Canterbury, en av de få som skriver ned några detaljer under själva stormens gång, hade egentligen inte ens för avsikt att rapportera om stormen, han skulle egentligen skriva om ett tornerspel som var tänkt att äga rum i London den 17 januari. Men mitt i allt byter 17


han spår och berättar om stormen som slog till den 15. Och också då tycks krönikören, som alltså sannolikt är en munk, anse att stormen mer eller mindre är Guds straff för människans syndiga leverne med tornerspel och sådant där fåfängt fåneri. Krönikören noterar också att en stor del av stormskadorna förblir oreparerade, återigen på grund av bristen på folk i allmänhet och kunnigt yrkesfolk i synnerhet. Det här inträffar ju som sagt inte länge efter digerdödens framfart. Men kronans bokföring från den här tiden visar i varje fall att man lägger ut pengar på att reparera byggnader som har skadats av stormen. Kung Edward III anställer den sommaren 51 timmermän för att reparera staketet som omger hans jaktpark i Clarendon. Den nästan obegripligt kraftfulla stormfloden dränker för övrigt inte bara Rungholt och andra platser på kontinenten. Bland annat fiskehamnen Ravenser Odd i Yorkshire och Dunwich på den engelska västkusten försvinner också (spökhistorien om kyrkklockorna som ringer under havet berättas i England om Dunwich), liksom 60 hela församlingar i det danska Slesvig. Stormen ritar om en stor del av Nordsjöns kustlinje radikalt. Hela öar försvinner samtidigt som flera nya öar skapas av det som tidigare var halvöar. Marken är inte så värst fast här, den består till en stor del av lätta sediment som istiden har avlagrat. Konturerna av den gamla kustlinjen går i vår tid att skåda i form av den kedja av öar som löper utanför den danska, tyska och nederländska Nordsjökusten. En bidragande orsak till att Marcellus-stormfloden får en sådan förstörelse till stånd är att så många människor har dött i pesten bara ett drygt årtionde tidigare. Landsbygden har tömts på folk som annars hade upprätthållit och förbättrat skyddsvallarna som 18


Den stora stormfloden

i normala fall hade fungerat som en rudimentär broms mot vattenmassornas framfart. Att upprätthålla artificiella skyddsvallar mot havet är det enda alternativet när man urholkat och försvagat de naturliga barriärerna. Och försvagningen av de naturliga barriärerna har vid den här tiden varit på gång ett bra tag. Utdikningen och torrläggningen av sumpmarkerna som kantar den nederländska kusten har pågått sedan 1000-talet. Då byggde man också de första skyddsvallarna för att skydda bosättningarna från översvämningar. Fast å andra sidan, översvämningar är inte alltid en dålig sak. Precis som med Nilens översvämningar som gödslade de egyptiska böndernas odlingsmarker, lämnar havet näringsrikt slam efter sig också på de nederländska åkrarna då det drar sig tillbaka. I dag har man inte längre något val: havet måste hållas i schack med allt grövre och högre skyddsvallar. Överexploateringen av kustmarkerna och utdikandet av torv för saltproduktionen som pågått sedan början av högmedeltiden har förvärrat översvämningarna. Det har också gjort landet bakom vallarna ännu mer sårbart för de riktigt stora stormarna. Byggnader och vallar går ju att fixa, men förändringarna som de stora stormarna lämnar efter sig i själva landskapet, i Nordsjökustens geografi, blir bestående (åtminstone tills nästa storm kommer). Ur jordens egen synvinkel är det här naturligtvis ingenting uppseendeväckande. Vem har sagt att kartans konturer ska vara eviga? Kusterna är och ska vara dynamiska till sin topografi. Erosionens krafter, vindar, regn och tidvatten har alltid fått gränsen mellan land och hav att skifta. Öar kommer och går. Som ön Helgoland, i havet utanför Schleswig-Holstein: den var 60 kilometer bred under vikingatiden. Fram till början av 1300-talet hade stormarna ätit mer än hälften och bara 25 19


kilometer återstod. I dag är Helgoland bara en och en halv kilometer där den är som bredast. Men ibland går det lite kvickare än annars då landskapet skiftar form, så att säga. Som de där tre dagarna i januari 1362. Längre söderut, i Nederländerna, sker en ännu mer massiv ommöblering av landskapet. Som sagt, havet tar och havet ger, vilket stämmer även i det här fallet. I stället för det som går förlorat i de stora stormarna på tröskeln till den lilla istiden, kommer något annat att växa fram, någonting stort. Den enes död, den andres bröd. Det är ett talesätt som vi kommer att ha skäl att återkomma till mer än en gång i den här boken. Det nederländska innanhavet Zuiderzee var en grund svacka i terrängen som efter istiden till stora delar fylldes med torv då någon större direkt förbindelse till havet saknades. Det här gjorde att dräneringen av sjön var svag. Men Nordsjöns ihärdiga bultande gav till slut resultat. Efter flera kraftfulla stormar, och slutligen den så kallade Sankta Lucia-stormfloden 1287 (katastrofal även den), öppnades en passage som ledde till att man började tala om den 120 kilometer långa viken som Zuiderzee. Och sedan kommer då den andra Marcellus-stormfloden och sopar med den riktigt stora kvasten. 1362 års stormflod fullbordar verket som de tidigare stormarna har påbörjat. Nord­sjön rensar bort torven med hård hand och gröper därmed ur den gamla kärrmarken ut en rejäl havsvik. Vid den vikens stränder uppstår det med tiden fiskesamhällen som växer och blir till befästa handelsstäder. En av de här städerna heter Amsterdam. Amsterdam, grundad i början av 1200-talet, fick sina stads­ rättigheter 1303. Staden är med andra ord inte särskilt gammal 20


Den stora stormfloden

jämfört med andra städer som Nijmegen och Utrecht, vilkas historia går tillbaka till Romarrikets tider, till och med längre än så. Och till en början var Amsterdam föga mer än en blygsam fiskarby med trähus byggda på pålar över ett träsk. Med tiden grävdes kanaler för att leda bort vattnet. Det av stormfloderna skapade läget i det sydvästra, nedre hörnet av vad som ska bli en av världens viktigaste vattenvägar (och mitt i norra Europas hjärtland), ger nu plötsligt Amsterdam enorma fördelar när det kommer till handelsförbindelser med omvärlden. Kontakter knyts, först med England och Hansa­ staterna, men med tiden når trådarna från den nya farleden allt längre ut i världen. Amsterdam blir spindeln i ett världsomspännande nät. Fartyg seglar in och ut i Zuiderzee, till och från Nordamerika, Brasilien, Indonesien, Sri Lanka och många fler platser. Guld och elfenben från afrikanska Guldkusten, pälsar från Nordamerika och kryddor från Moluckerna säljs och köps i Amsterdams handelshus. Med sina andelar i de holländska Västindiska och Ostindiska kompanierna blir handelsmännen i Amsterdam oförskämt förmögna. Och de fjärran länder som kompanierna lägger beslag på blir med tiden nederländska kolonier. När vi kommer till 1600-talet är Amsterdam västvärldens rikaste och viktigaste handelsstad. Den äldsta aktiebörsen i världen finns här, den grundades 1602 då det nederländska Ostindiska kompaniet började idka handel med sina egna aktier. Det är också här som den första börskraschen äger rum, den stora tulpanmanin, likaså på 1600-talet. Av allt detta hade det alltså blivit intet om det inte hade varit för några starka stormar på 1200- och 1300-talen som röjde en farled från havet in till Amsterdam. 21


”Äsch, än sen då”, säger Rungholts vålnader sorgset från Vadehavets botten. ”Vi kunde ha blivit allt det där som ni blev, vi var en hamnstad långt innan ni var det, och vi kunde ha blivit lika stora som Amsterdam, till och med större!” Till det kan man bara säga: nej och åter nej. Ni hade aldrig en chans, Rungholt var dömt till undergång från första början. Man ska inte bygga på halligarna (de oskyddade små öarna som kantar Vadehavet, som erosionen från Nordsjön gnager på) om man vill att det man bygger ska bli bestående. Amsterdam är däremot en inlandsstad, utom räckhåll för Nordsjöns raseri, även om man råkade ha bondturen att få havet serverat åt sig på ett fat. Amsterdam hade det som krävdes för att lyckas, Rungholt hade det inte. Stormarna som inledde lilla istiden, bland annat De Grote Mandrenke blev Amsterdams bröd och Rungholts död. Väder som förändrade världen. För en som är van vid vår tids vädervarningar på teve kan det kännas obegripligt och absurt att en katastrof av den här kalibern kan smyga sig på en hel kontinent mer eller mindre utan något varsel. Man läser historiens facit, man ser stormen närma sig för sin inre syn och man undrar: varför ringde ingen i stormklockan? Varför tog ingen skydd, varför sökte sig folk inte till högre belägen terräng? I vår egen tid skulle prognosmakarna ha sett den här stormen på kartorna en vecka i förväg, innan den ens hade bildats ute på Atlanten. Teve skulle ha varnat för dess ankomst, folk vid kusten hade evakuerats i god tid. Nå, det här är 1362 vi talar om, trots allt. På den här tiden fanns inte den lyxen. Inga satelliter, ingen doppler-radar, inga meteorologer, inte ens några tidningar. Det var ingen på den redan drabbade engelska västkusten som kontaktade kontinenten med 22


Den stora stormfloden

en varning och en uppmaning om att söka skydd omedelbart från det som var på kommande. Nyheter och varningar rörande vädret kunde bara färdas så fort som människorna som bar dem. Vilket i praktiken var mellan 60 och 120 kilometer per dag. Stormar som Mandränkaren rör sig betydligt fortare än så. Det här är ett läge som förblir oförändrat till 1840-talet. Det som händer då är att telegrafen gör sitt intåg på scenen. Mer eller mindre över en natt ökas hastigheten för spridningen av information från 120 km/dygn till ljusets hastighet. Och hur det nu råkar sig så är det en annan storm som får en driftig man att inse möjligheterna som den nya tekniken erbjuder. Året är 1859 då den brittiska ångklippern Royal Charter förliser i en kraftig storm utanför den walesiska kusten. 450 människoliv går förlorade. Det här får viceamiralen Robert FitzRoy (känd som kapten på HMS Beagle under Charles Darwins berömda resa till Stilla havet 1831–1836), som några år innan har grundat det blivande brittiska Met Office, att uppfinna ett helt nytt koncept: väderprognoser. FitzRoy låter sätta upp femton kuststationer som varje morgon noterar det rådande barometertrycket, vinden och temperaturen. Med hjälp av den för sammanhanget ack så viktiga telegrafen kablas uppgifterna in till FitzRoys kontor. Där sammanställer man kartor med utsikter för det kommande vädret och varningar om eventuella stormar. FitzRoy kallar det han gör för ”forecasting the weather”. Den moderna meteorologin är därmed född, både som begrepp och som vetenskap. 1861 börjar The Times publicera de första regelbundna väderrapporterna, baserade på FitzRoys prognoser. Den allra första väderprognosen någonsin lyder så här:

23


I norr – måttlig västlig vind; vackert väder. I väster – måttlig sydvästlig; vackert väder. I söder – frisk västlig; vackert väder.

Just den här väderprognosen lär för övrigt ha slagit in. Men FitzRoy och hans byrå blev hur som helst under åren som följde föremål för en hel del löje och kritik för sina prognoser. Inget nytt under solen där, minsann. Ett annat namn som måste noteras i det här sammanhanget är Francis Beaufort, FitzRoys läromästare, upphovsman till bland annat vindskalan som bär hans namn. Vem vet hur många fler liv som skulle ha gått förlorade till sjöss utan dessa två meteorologins pionjärer. Även om man lyckas förutspå stormarna och översvämningarna som de orsakar så återstår fortfarande den lilla detaljen med att skydda sig från dem. För få länder är det här en lika stor utmaning som för Nederländerna, med tanke på att en femtedel av landets population bor under havsnivån och bara hälften av landets totala areal ligger högre än en meter över havet. Efter århundraden av brustna dammar är det slutligen en kraftig stormflod, 1916 års Zuiderzeevloed, som får de nederländska beslutsfattarna att agera. Dags att göra Zuiderzee till ett innanhav på nytt. År 1919 inleds arbetet på den 32 kilometer långa och 90 meter breda dammen Afsluitdijk som, då den står klar 1932, stänger Nordsjön ute och förvandlar havsviken Zuiderzee till insjön Ijsselmeer. Innanför den massiva skyddsmuren torrlägger man under åren som följer inte mindre än 1500 kvadratkilometer havsbotten. Innanför fördämningarna, i en av de så kallade 24


Den stora stormfloden

poldrarna, ligger bland annat Almere, en av Nederländernas största städer, med drygt 200 000 invånare. Om dammen Afsluitdijk sägs det för övrigt att hela den enorma investeringen i dammen betalar igen sig under en enda natt i januari 1953, då en kraftig stormflod åstadkommer stora skador i landet. Men Afsluitdijk håller för trycket från stormfloden och förhindrar en mycket större katastrof. För andra delar av Nederländerna blir följderna av 1953 års stormflod däremot mycket värre. Precis som i fallet med Marcellusfloden 600 år tidigare är det kombinationen av stormvindar, extremt lågt lufttryck som höjer vattenytan och högt tidvatten som leder till förstörelse i massiv skala. Vattennivån stiger på vissa ställen mer än fem och en halv meter över det normala. Omkring 2 500 människoliv går förlorade den gången, 1 800 av dem i Nederländerna då flera av skyddsvallarna mot Nordsjön brister och närmare 1 400 kvadratkilometer översvämmas. Tio procent av landets odlingsareal läggs under vatten och mer än 30 000 djur dör. De materiella skadorna, inklusive 47 000 skadade eller förstörda byggnader, värderas till omkring en miljard gulden. Men också kustområdena i Storbritannien, Västtyskland, Belgien och Danmark drabbas av en betydande förstörelse. Stormfloden 1953 sporrar både Nederländerna och Storbritannien till att inleda omfattande förstärkningar av stormbarriärerna och skyddsvallarna mot Nordsjön. I Nederländerna inleds Deltaprojektet, med bland annat den nio kilometer långa Oosterscheldekering som skyddar Zeeland. Översvämningsbarriären i fråga är den längsta i sitt slag i världen. Också den 520 meter långa och 20 meter höga Thames barrier i Thamesfloden, öster om London, kommer till delvis som en följd av 1953 års storm. Därmed inte sagt att det är slut på utmaningarna. Havet har ingalunda gett upp kampen om landet som togs ifrån det. 25


Och framtiden ser ut att erbjuda Nordsjön gott om chanser till revansch, inte minst med tanke på de smältande glaciärerna både i Arktis och Antarktis som får havsytan att stiga i en allt snabbare takt. Förr eller senare kommer också en ny storm av Mandränkarens kaliber. Och då kommer den snart 90-åriga Afsluitdijk i sin nuvarande form kanske inte längre att kunna stå emot trycket, med ödesdigra följder för människorna som bor innanför dammen. Väl medvetna om det här beslöt de nederländska myndigheterna 2006 att Afsluitdijk ska förstärkas och höjas. Dess slussar ska också förnyas. Målet är att dammen ska tåla en storm av en magnitud som bara inträffar en gång på tio tusen år. Ingenjörerna vet att en så stark stormflod inte går att stänga ute helt och hållet. En stum, lodrät vägg skulle bara bräckas av vattnets tryck och så skulle havet välla in med full styrka. Därför förses dammens utsida med en kraftigt sluttande yta så att stormflodens vatten pressas upp längs sluttningen och över dammen vid behov. Bättre att en del vatten flödar över dammen än att den brister helt och hållet, resonerar ingenjörerna. Utsidan av dammen ska också kläs med enorma betongblock som läggs i ett symmetriskt mönster på sluttningen. Blocken som väger 6500 kilo per styck är speciellt utformade för att absorbera och dämpa kraften i vågorna. Arbetet med den nya, förstärkta Afsluitdijk ska påbörjas under hösten 2018 och arbetet väntas stå klart omkring 2022. Amsterdam har alltså sitt på det torra (ha!), men hur var det nu sist och slutligen med berättelsens andra hamnstad, Rungholt, som försvann i samband med Marcellusfloden 1362? Den kommer nog att förbli något av ett mysterium. Men som sagt, de flesta experter är åtminstone överens om att den har funnits. 26


Den stora stormfloden

Och om det definitiva svaret existerar så ligger det i Tyskland, på bottnen av det nordfrisiska Vadehavet som numera hör till UNESCO:s världsarvslista. Den som är intresserad av att gå till botten (ha igen!) med det här mysteriet kan åka till den Schleswig-Holsteinska kusten och ta en titt på platsen där de flesta experterna tror att Rungholt låg, nära den nuvarande hallig-ön Südfall. När tidvattnet är ute kan man (med tillstånd från nationalparkens förvaltning) fotvandra eller rida ut på lerslätten till stället där många arkeologiska fynd har gjorts. Det var här, på tidvattensslätten utanför Südfall, som Nordstrandbon Andreas Busch 1921 hittade rester av gamla slussportar i leran. Han hittade också spår av brunnar, åkrar, stigar och gravar. Busch kartlade sina fynd men det mesta har sedermera gått förlorat på grund av de snabbt skiftande sedimenten i Vade­ havets kvicksilverlika botten. Arkeologerna gör å andra sidan fortfarande nya fynd årligen. Den som vill fördjupa sig i det senaste om Rungholt kan till exempel delta i de årliga Rungholt-dagarna som ordnas i Nordstrand. Där erbjuds utställningar, föredrag, presentationer av de senaste forskningsresultaten och arkeologiska exkursioner. På ön Pellworm strax intill finns också ett Rungholt-museum där man kan bekanta sig med områdets historia och de föremål som upphittats längs med åren. Är man inte intresserad av medeltida stormar och folk som dränktes av dem så finns det hur som helst relevanta lärdomar här som Rungholts vålnader kan dela med sig av till vår tid. Om en enda stormflod kan orsaka sådana skador i medeltidens glest befolkade Europa, vilka kan inte konsekvenserna bli i en svårt överbefolkad värld med låglänta kustområden och floddeltan befolkade och bebyggda till brädden. Speciellt med tanke på de 27


stigande havsnivåerna: FN:s klimatpanel IPCC räknar med att det globala havsvattenståndet kan stiga med närmare en meter innan slutet av det här århundradet. Det här är allt annat än optimalt till exempel för det redan nämnda Bangladesh med sin utsatta position i Gangesdeltat (och sina 164 miljoner invånare på en yta som är hälften mindre än Finland). Det kommer också att öka på kusterosionen runtom i världen och innebära ett allt större hot mot de redan hårt trängda korallreven och mangroveträsken. Däremot är det inte sagt att stormarna i framtiden skulle bli fler på grund av klimatförändringen. Forskarna utgår från att mängden tropiska cykloner kan komma att minska en aning. Men de allra starkaste orkanerna kommer sannolikt att öka, och de kommer att bli ännu starkare, kombinerat med allt större regnmängder. Det är en logisk följd av att atmosfären innehåller mer och mer värme och vattenånga som avdunstar från de allt varmare oceanerna. Det här packar stormarna fulla av energi och ammunition, så att säga. Samtidigt rör sig stormarna långsammare. En amerikansk studie från 2018 visar att hastigheten för tropiska cykloner minskade med tio procent från 1949 till 2016. Med andra ord, stormarna blir liggande kvar längre där de uppträder och orsakar därför större och mer destruktiva översvämningar än tidigare. Ett prima exempel på det här är den långsamt rullande orkanen Harvey som 2017 på bara fyra dagar vräkte nästan 1 300 millimeter vatten över delar av Texas. Enligt samma logik kan vi här i Norden också tidvis vänta oss vintrar med ovanligt kraftiga snöfall, eftersom atmosfären innehåller mer fukt än förr och snöstormarna rör sig långsammare. Vi går på det hela taget mot varmare vintrar, men kung Bore har inte spelat sitt sista kort ännu. 28


Den stora stormfloden

Oavsett om vi talar om de naturliga klimatförändringarna eller de som vi människor åstadkommer (de två är ju inte ömsesidigt uteslutande fenomen), så är en sak säker: det kommer aldrig att bli tråkigt att bo vid havet. Gränszonen mellan land och vatten är och förblir en levande och ständigt skiftande frontlinje där två mäktiga element kämpar om herraväldet. Rungholt var varken det första eller det sista offret i den striden. Sedan istiden tog slut har den här kampen aldrig ändat i en så förkrossande seger som då Doggerland, verklighetens Atlantis och Europas gamla hjärtland, slutgiltigt dränktes. Även denna gång, för omkring 8 000 år sedan, var det den unga, hetsiga och avundsjuka Nordsjön som avgick med segern. Det ska vi gå närmare in på lite senare. Innan dess har vi ett avtalat möte att passa, vid ett vägskäl djupt nere i tiden och rummet.

29


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.